För lek finns ingen övre åldersgräns. Så jag satte mig en stund och klippte pappersdockor på Eskilstuna Stadsmuseum idag på förmiddagen (2024-01-13) och repeterade också hur en sprattelgubbe är konstruerad. Bordet med material stod uppdukat i museets utställning om 1920-talet. Dolly Dingle och Sammy, som ska ut och åka skridskor med korta kjolar och shinglat hår, är förstås från just den perioden.
.
I utställningen om 1920-talet finns den här söta klänningen.
Kjollängden hade krupit upp en bra bit på benen och modet krävde inte längre att kvinnokroppen skulle formas i en hårt snörd korsett. Vävstolarna i textilfabrikerna spottade fram bomullstyger med full fart och många kunde skaffa sig en symaskin. Då kunde man sy sig en enkel, rutig bomullsklänning, kallad ”en-timmesklänning” eftersom den gick snabbt och lätt att klippa och sy.
Att fläta julhjärtan är inte svårt, men det var flera år sedan sist och jag hade glömt hur det går till. Jag googlade ”fläta julhjärtan” och hittade många filmer. De mallar och mått som används i filmerna brydde jag mig inte om. Istället utgick jag från storleken på de papper som råkade finnas hemma. Jag ville få ut så många hjärtan som möjligt med så lite spill som möjligt.
Mitt material är dels rött kopieringspapper och dels gamla turistbroschyrer med fina helsidesbilder. En virkbok inköpt på loppis för ett par kronor blev också slaktad.
Pappret skär jag med kniv på skärmatta till remsor med rätt mått. Skårorna i de halva hjärtana klipps på fri hand, raka snitt i de röda pappren och böljande i de mönstrade. En mall i mjölkkartong hjälper mig att klippa lagom långa snitt och att till sist klippa hjärtats runda form.
Imorgon (2023-10-12) ska jag åka till Frövifors Pappersbruksmuseum och prata om hur jag brukar göra när jag färgar med växter. Eftersom vi är på ett pappersbruksmuseum blir det främst prat om att färga papper. Tiden är för kort för att jag ska hinna färga, men jag visar hela arbetsgången ända fram tills det är dags att hälla vatten i färggrytan och sätta den på spisplattan. Den som har möjlighet att komma får se vad som finns i påsen och i grytan. HÄR finns bilder från en färgning för några veckor sedan.
De växter jag tänker använda är dels nerblåsta löv och blad från träd och buskar i en park i närheten och dels smultronblad och annat från balkonglådorna.
Platsen är som sagt Frövifors Pappersbruksmuseum, några mil norr om Örebro. Mitt prat ingår i museets serie med torsdagscaféer. Kl 10.00 är det fika och kl 10.30 – 11.30 en aktivitet med en inbjuden gäst. HÄR finns höstens program.
”Så bra att jag inte färgar längre” har jag tänkt i några år när jag har sett rostigt skrot på marken. Skrotet har fått ligga kvar. Men nu är färggrytorna igång emellanåt. Skrotet hamnar i fickan och följer med hem. De rostiga föremålen ger avtryck när jag färgar papper och tyg med växter och köksavfall. Mitt sätt att färga är lite slumpmässigt. Jag gillar att inte riktigt ha koll på resultatet. Ibland blir det överraskande bra, ibland inte riktigt lika bra. Det finns så många andra sammanhang i livet när kontroll behövs och när kontrollbehovet ibland tar över i onödan.
Om ett par veckor, 2023-10-12, berättar jag om färgning på torsdagscafét hos Frövifors Pappersbruksmuseum i Frövi, några mil norr om Örebro. Jag fokuserar på färgning av papper eftersom vi är på ett pappersbruksmuseum. Varje torsdagsförmiddag under hösten kan man fika på museet och lyssna till någon inbjuden gäst. HÄR finns programmet.
Här är de två senaste skrotfynden.
.
Så här kan det se ut när jag förbereder färgningen. Järnskrot, akvarellpapper och några blad från naturen är vad som behövs. Pappret buntas med växter och skrot. Bunten hålls sedan ihop t ex med en bit tyg och stoppas sedan ner i ett färgbad. Här är det skal av gul lök i badet tillsammans med bladen som blev över. En liten tygbit ihoprullad med växter och skrot ligger också i grytan.
Efter ungefär en timme i sjudande bad tas buntarna upp och får kallna innan de öppnas. Det mörka tyget är ylle och det ljusa är linne. Ylle, animalisk fiber = protein, tar åt sig färg mycket bättre linne, vegetabilisk fiber = cellulosa.
Pappret ligger på tork. Färgen ljusnar betydligt när pappret torkar och avtryck av bladen blir oftast tydligare.
Planer finns för tygbitarna från de senaste färgningarna. Jag visar när/om planerna genomförs.
När jag tittar ut genom fönstret anar jag taket på den här lilla stugan från slutet av 1700-talet. Den står på sin ursprungliga plats i kulturområdet Rademachersmedjorna här i Eskilstuna. I huset har företaget Naturkraft verkstad och butik. Sedan ett par dagar finns mina växtfärgade papper, kort med kuvert, i butiken. Jag kommer också att vara i butiken någon dag då och då.
Företaget Naturkraft drivs av Mikael Andersson och arrangerar bland annat naturvandringar och överlevnadskurser för privatpersoner, föreningar, företag och organisationer. I den lilla verkstaden tillverkar Mikael produkter för friluftsliv. Han täljer knivskaft och syr ryggsäckar och andra typer av väskor, ofta av återbruksmaterial eller överskott från armén. Täljkurser arrangeras regelbundet i lokalen. Se mer HÄR på Naturkrafts hemsida och HÄR på Instagram.
Besök på utställningar och försäljningsställen hanns med förra veckan i Dalarna. Hos Hemslöjdens Hus i Leksand visas i sommar (2023) utställningen Folk och blomster och där kan man njuta av handtryckta textilier från Jobs Handtryck AB.
I utställningen finns förstås de tyger som produceras idag, men också exempel på alla bonader som tryckts tidigare och provtryck som kanske aldrig sattes i produktion.
.
En stor målning är inlånad av regionen (Dalarnas museum?) till utställningen, ”Flicka som klipper pappersblommor” målad i början av 1900-talet av Gustaf Theodor Wallén (1860 – 1948). Wallén var bosatt i Leksand och hans hem och ateljé blev början till nuvarande Leksands folkhögskola.
Jobs textilier kompletteras med verk av inbjudna utställare. Den magnifika buketten med pappersblommor är tillverkad av Sofia Vusir Jansson och står i en vas av Stefan Andersson.
Lina Wallin har tillverkat de charmiga små figurerna. Anja Sundberg har gjort de blommiga burkarna.
Handens verk är namnet på sommarutställningen hos Ottilia Adelborgmuseet i Gagnef och ska ses som en hyllning till handlingsburen kunskap och händerna som redskap. En fin liten utställning, där det tyvärr inte framgick vem som gjort vad. När jag frågade letade personalen fram ett blad med ofullständig information.
.
Gråt inte över spilld mjölk kallar Helena Bratt sitt verk med ett ok i naturlig storlek.
Kristina Skantzes händer känner jag igen från andra sammanhang.
Utställningens tema kan knappast illustreras bättre än med Kristina Skantzes händer tillsammans med Jennie McMillens broderi och med Emma Frosts stygnprov.
På Sätergläntan finns det numera ingen permanent hemslöjdsbutik, men tidigare elever har försäljning av sin slöjd några dagar i veckan under sommaren. Där fastnade jag för Ida Janssons korgar flätade av sälgbark. En fick följa med mig hem.
Lavendelpåsen av Johanna Krantz finns också hemma hos mig nu. Jag är väldigt glad att ha en liten bit av hennes tyg, en mångskaftad droppdräll i linne efter en bit tyg som är fastsytt på den medeltida bonaden från Skog. (HÄR finns en film där Amica Sundström, Historiska museet i Stockholm, berättar om bonaden. Droppdrällen nämns i ett par meningar.)
.
Garnet är växtfärgat av Johanna Krantz och Samantha Gustafsson har vävt den fina sjalen.
Om du vill besöka något av ställena, kolla öppettider! HÄR är länk till Ottilia Adelborgmuseet HÄR finns Hemslöjdens Hus i Leksand HÄR hos Sätergläntan går det att få information om butiken
Woo-Bock Lee, en konstnär vars verk jag gärna ser om och om igen, ställer ut på ett av mina favoritställen, Frövifors Pappersbruksmuseum.
Woo-Bock Lees material är papper. När hon besöker Korea köper hon antika böcker med papper tillverkat av mullbärsträdets bark. Hennes händer viker, tvinnar, klipper och limmar pappret, en arbetsmetod som är långsam och meditativ. Det gamla pappret får nytt liv i en ny tid och ett nytt sammanhang.
I taket hänger stora nät byggda av tunn ståltråd och tvinnat papper och man får ducka när man kommer upp för trappen och in i utställningsrummen.
.
Jag har sett flera utställningar av Woo-Bock Lee. HÄR finns ett blogginlägg från en utställning på Östasiatiska museet i Stockholm år 2019 med länk till fler utställningar. Den här gången finns ett par inriktningar som jag inte sett tidigare, båda med textila referenser. Dels tycks hon vara inspirerad av koreansk lappteknik, bojagi, och dels finns det små vävar i tuskaft.
Symästare är titeln på det här verket och jag ser omedelbart likheten med de verk som Eunkyeong Choi, bojagikonstnär från Korea visade på Östasiatiska museet hösten 2019. HÄR finns bilder från en workshop som jag deltog i.
Här är ett par av Woo-Bock Lees tolkningar.
.
De små bitarna vävda i tuskaft har jag inte heller sett innan. Små fyrkanter är sammanfogade till större fyrkanter och till långa remsor.
.
.
Frövifors Pappersbruksmuseum ligger drygt 3 mil nordost om Örebro. HÄR finns information om öppettider och annat, bl a om de workshops som konstnären kommer att hålla. Utställningen pågår t o m 2023-09-30. När du åker till Frövifors, missa inte den permanenta utställningen med japanska förpackningar i en av byggnaderna på andra sidan ån. HÄR finns några av dem.
Häromdagen fick jag lust att färga papper och tog en cykeltur och plockade några olika sorters blad. Jag varvar akvarellpapper, A6, med blad och lite järnskrot. Pinnarna på bilden är trottoarfynd, pinnar som lossnar från borstarna på sopmaskinerna som sopar på stan.
Den här gången valde jag att linda ylletyg runt pappersbuntarna och knyta ihop med silketråd. Jag gjorde två färgbad, ett med skal av gul lök och ett med skal av röd lök. Buntarna fick sjuda i färgbaden i så där en timme. Målet var inte exakta avtryck av bladen, utan jag ville ha mer abstrakta, slumpmässiga mönster.
Pappersarken får mönster från bladen, från järnskrotet och från färgbaden som rinner in i paketen. Här ligger en del av arken på tork. Färgen blir lite ljusare när pappret har torkat. De bästa bilderna monterar jag på dubbla kort, med kuvert. Kanske dyker korten upp någonstans, att tittas på eller kanske köpas. I så fall berättar jag när och var.
.
Ylletyget som ligger runt pappret får förstås också färg liksom tråden, som hamnar bland broderigarnerna.
När jag ändå hade färgbaden igång stoppade jag i några tygknyten, de bästa delarna av ett slitet lakan, inlindade med växter och lite skrot.
Det är så roligt att färga! Men nu är jag nog klar för den här gången. Eller också fortsätter jag…
En av alla utställningar jag har missat på senaste tiden är Lisa Juntunen Roos hos Fiberspace Gallery i Stockholm. Men det gör inte så mycket, för istället blev det en utflykt till ett parkeringshus i Västerås. Lisa Juntunen Roos fick nämligen uppdraget att utsmycka det nybyggda parkeringshuset Oxen i stadsdelen Oxbacken, som invigdes nu under våren 2023. Elva verk med titeln Ne Jotka Tulivat Me Jotka Jäimme / Dom Som Kom Vi Som Blev pryder väggarna i trapphusen.
Bilderna har en tydlig koppling till Västerås, men konstnären har samtidigt en personlig relation till både motiv och teknik. Hennes mamma kom som arbetskraftsinvandrare till Västerås från Finland på 1970-talet. Företagen i Västerås (och andra industristäder) behövde arbetskraft efter kriget och det kom mängder med arbetare från Finland, Italien och andra länder under flera decennier. Bilderna i parkeringshuset bygger på foton och minnen från konstnärens egen familj och från andra grupper av invandrade arbetare i Västerås.
Verken är flätade av kaffepaket, samma teknik som man kan se i väskor och som har sin bakgrund i näverarbeten. Lisa Juntunen Roos lärde sig tekniken av släktningar i Finland.
I den HÄR intressanta filmen berättar hon om motiven, tekniken, materialet, processen och platsen.
Nästa gång du är i Västerås, ta en promenad till Oxbacken, en knapp kilometer från centrum, västerut på Stora gatan. Eller, förstås, ställ bilen i parkeringshuset Oxen.
Pappersblommor, glänsande ägg i olika storlekar och vassgirlanger kommer fram ur händerna på ett gäng som träffas i hembygdsgården i Malmköping en kväll i veckan under ett par vårmånader. Mitt bidrag är litet, bara ett par gånger har det passat för mig att vara med. Men jag har offrat mig för hembygden och ätit godis med glittrande omslag till äggen.
.
.
.
.
.
I onsdags kunde det konstateras att allt var klart för i år och nu blir det ledigt fram till midsommarveckan. De flera hundra pappersblommorna och nästan lika många glittrande ägg ska nämligen tillsammans med vilda blommor och annat fint pryda midsommarstången i Malmköping. Några dagar innan midsommar kläs stora kransar med löv av olika slag och på midsommaraftonens morgon sätts allt ihop. HÄR finns ett inlägg från förra året, 2022, när många händer hjälptes åt att få allt på plats.
År 2000 var det premiär i Malmköping för den nygamla versionen av midsommarstång, som bygger på äldre bilder och nerteckningar från Sörmland. Nyligen hamnade boken Den glömda konsten, Folkkonst i Östergötland utgiven av Östergötlands museum år 2018 i min bokhylla. Där finns en artikel av Tommy Kuusela med titeln Blomster och midsommarstång i Östergötland. Här är två exempel av många på liknande traditioner på andra sidan landskapsgränsen. (ULMA = Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.)
Igår, 2023-05-13, tog vi tåget till Norrköping, snabbare, enklare och betydligt mer bekvämt än att ta bilen. Anledningen var bl a att jag ville besöka dräktfestivalen vid gamla Brunnshotellet i Himmelstalund.
Nu när jag tittar igenom mina bilder upptäcker jag att jag inte fotograferade en enda av de vackra dräkter som bars av besökarna. Jag var så upptagen av alla fina handvävda tyger och alla dräkttillbehör som fanns att titta på och att köpa. Hemslöjden i Östergötland hade dukat upp både nytillverkat material och begagnade dräktdelar.
.
.
Jag har ingen dräkt och tänker inte skaffa någon, men jag blev ändå lite frestad att köpa en begagnad kjol. Det fanns flera olika för bara några hundralappar, en del ganska slitna, men med lite hjälp på en kurs i dräktsömnad så skulle det säkert gå att få någon av dem fin och användbar. Men innan jag ger mig på en kjol ska min halvfärdiga särk från kursen i Nyköping tidigare i våras bli klar (titta HÄR).
Ett par tygbitar köpte jag i alla fall, handvävda rester från dräktsömnad. Det vänstra tyget har linvarp och inslag av bomullsgarn, oliksidig kypert med ca 17 trådar/cm i varpen och ca 28 inslag/cm. Det högra är vävt i oliksidig korskypert. Varpen, ca 21 trådar/cm, består av mörkblått bomullsgarn och inslaget, ca 15 inslag/cm, är ett entrådigt ullgarn. Det högra tyget används till dräkten från Gryt. Kanske till livstycket? Till vilken dräkt det vänstra tyget hör vet jag inte. Någon annan som vet? Jag borde förstås har frågat damen som sålde tygerna.
Flera workshops hölls under dagen. Just när jag var där hade Kerstin Nordlinder Arlid samlat en grupp under rubriken Designa din egen folkdräkt, en lek med vackert mönstrade papper och pappersdockor. Om det blir något mer tillfälle så kommer jag!
Det är väldigt fint utefter Motala ström i Norrköping och vi fick en härlig promenad i försommarvärmen tillbaka in till stan från Himmelstalund.
En korg med sparade mjölkkartonger står i mitt arbetsrum. Tanken var att de skulle flätas till något som skulle passa till en kommande utställning. Men inlämningstiden till utställningen har passerats och flätningen är ogjord.
Utställningen har titeln Fläta, sticka, tälj till köket och är öppen för medlemmar i Hemslöjdsföreningen Sörmland. De inlämnade föremålen kommer att visas på Sörmlands Museum i Nyköping 6 mars – 2 maj 2021. Tyvärr har ju museet pandemistängt men vi får hoppas att de kan öppna så att sakerna inte bara står där utan betraktare.
I höstas började jag fläta av mjölkkartong. Det var tänkt att bli ett karottunderlägg till utställningen, titta HÄR. Men så kom jag på att kartongen är plastad och nog inte tål värme. Jag fortsatte ändå att fläta och nu hänger den här skapelsen i ett fönster.
En sak har jag i alla fall gjort till utställningen, stickat av ett garn som jag visade i höstas, titta HÄR. Det är ett kraftigt garn, spunnet av återbrukade ylletextilier (shoddy), och jag fick leta fram mina tjockaste stickor.
Det blev ett underlägg med knappt 20 cm i diameter, stickat och flätat, i en modifierad variant av skrubbsvamparna jag stickat tidigare i betydligt tunnare garn, titta HÄR.
Med hjälp av skärmatta, stållinjal och kniv skär jag tomma mjölkpaket i centimeterbreda remsor. Jag vill ju så gärna prova att göra några av modellerna i Emma Dahlqvists bok om näver, titta HÄR. Att få tag på björknäver är inte det lättaste så i stället testar jag att fläta med mjölkkartong.
Det här är början till ett underlägg. Den utförliga arbetsbeskrivningen består av 15 punkter text med fotoillustrationer. Jag har kommit till punkt 7, men fattar fortfarande inte riktigt vad jag håller på med. Flätningen är pillig och remsorna är lite hala och ovilliga. Lugn och noggrannhet behövs! Men det är avkopplande och roligt och det blir nog bra till slut.
Uppdatering: Hur tänkte jag egentligen? Underlägg? Kartongen har ju en tunn plasthinna som nog inte tål värme. Men jag fortsätter att fläta.
På lördag 2019-10-19 är det vernissage på utställningen Konsten att ta tillvara på Sörmlands Museum i Nyköping, titta HÄR. Jag deltar med en liten sak, nämligen med ett kafferep (titta HÄR). Tyvärr kan jag inte komma på vernissagedagen, men onsdag 2019-11-06 är jag i slöjdverkstaden kl 17.00 – 20-00. Då kan man komma dit och tvinna sitt eget kafferep.
Som emballage till repet, när jag forslade det till Nyköping, sydde jag en liten påse. (Ja, en japaninspirerad påse igen, jag har lite påsnoja.)
Påsen sydde jag av en remsa gammal lakansväv som fick lite färg av kaffe. Tygbiten låg i en skål några dagar och över tyget hällde jag kaffeslattar, rester ur koppar och muggar. Ibland ställde jag in skålen i mikron och lät kaffet koka en stund.
Det hade sett snyggare ut med en lite mindre påse och för en gångs skull kunde jag ha haft användning av Pythagoras sats och räknat ut hur bred tygremsan skulle vara. Men det får jag göra en annan gång. Nu blev det som det blev.
För några år sedan tvinnade jag ett rep av kaffefilter, ett kafferep. Repet var till en liten utställning på temat ”Fika” tillsammans med en grupp konsthantverkskollegor.Titta HÄR och HÄR. I sommar har jag tvinnat ännu ett kafferep, en beställning till en annan utställning.
Det som behövs är begagnade kaffefilter, en sax, en skål med vatten och de egna händerna.
Den som vill prova själv har chansen på Sörmlands museum 2019-11-06, titta HÄR.
Nu vill jag bara vika papper! En ny bok har landat på mitt arbetsbord, The Art of the Fold av Hedi Kyle och Ulla Warchol. I boken ges instruktioner till ett 40-tal olika vikta böcker, fodral, mappar, objekt. En del modeller ser enkla ut, annat verkar väldigt komplicerat. Jag har provat ett par enkla varianter. Mitt papper var lite för tjockt och jag var inte tillräckligt noga. Papper av lämplig kvalitet, noggrannhet och precision är det som behövs. Jag fortsätter!
Imorgon är det nymåne igen, 3 juni 2019, och då kommer ännu ett avsnitt av den nätbaserade kursen being (t)here som ges av India Flint i hennes koncept the school of nomad arts. Kursen handlar, i alla fall för mig, om att försöka vara närvarande, att vara här och nu. Jag tar allt i min egen takt och har många kursmoment kvar att utforska. En del sparar jag till senare, annat kanske jag aldrig kommer att göra. Det här har jag gjort i april – maj: plockat växter några minuter hemifrån, vikt böcker av papper, färgat böckerna i buntar, fått tyg och tråd på köpet och bundit ihop de små böckerna till en större bok.
På bloggen går det att följa en del av mina kursprojekt under kategorin Här och nu, titta HÄR. Den som vill se mer kan titta på Instagram, #beingthere2019.
Det här blir tredje gången jag skriver om en utställning av Woo-Bock Lee, ett tecken på att jag verkligen gillar hennes konst. Återanvänt mullbärspapper från sydkoreanska skolböcker, flera hundra år gamla, är hennes intressanta material. Av pappersbitar limmar hon abstrakta bilder och små skulpturer. Pappret tvinnas också till snoddar som hon flätar in i metallnät eller bygger ihop till stora former. HÄR finns ett inlägg om en utställning i Torshälla med en länk till ett annat inlägg från Örebro.
Nu visas hennes verk i utställningen Med respekt på Östasiatiska Museet på Skeppsholmen i Stockholm, en del i museets tema Paper Stories, från världens äldsta papper till samtidskonst. I utställningen rullar en film där hon berättar om sitt arbete. Den som vill träffa konstnären och prova hennes tekniker har möjlighet att delta i ett par workshops på museet, den 26 mars och den 6 april. Titta HÄR. Utställningen pågår t o m 2019-04-28. Gör ett besök om du råkar vara i närheten!
Viker och limmar – det blir påsar. Tio om dagen är mitt beting denna vecka. Påsarna blir bland annat förpackningar till broderigarner och för den som känner sig sugen på yllebroderi finns garn att köpa nu den 2 – 3 februari 2019. Då deltar jag i kulturhelgen Vinterspår i Lindesbergs kommun. Jag är inbjuden att vara med hemma hos Gunilla Dovsten, keramiker och vän, i Dalkarlshyttan alldeles i utkanten av Lindesberg. Det blir roligt att tillbringa ett par dagar i mina gamla hemtrakter. Hoppas vi ses!
HÄR finns information om vad som händer hemma hos Gunilla i helgen och en länk till hela programmet längst ner på sidan. (Jag finns på punkt 68.)
För en månad sedan, när vi besökte Jan Karlsgården på Åland, var midsommarstången lite sliten. Girlanderna från förra året var bruna och torra och granruskorna hade mist sina barr. Men de fina papperskronorna hade klarat vintern förvånansvärt bra.
Årets papperskronor fick jag se när en trevlig guide låste upp och släppte in mig i ett lite hemligt rum i en av stugorna på området. Det hade varit roligt att vara med och se tillverkningen också, men jag är glad att jag fick komma in i det låsta rummet.
Läs mer om midsommarfirande på Jan Karlsgården HÄR och HÄR.
Varken kamera eller telefon fick jag med mig när jag cyklade till Torshälla idag för att se en utställning med en av mina favoriter, Woo-Bock Lee. Så tyvärr blir det inga bilder från hennes utställning på Kvarnen. Som tur var låg det i alla fall några tjugor i en ficka och jag kunde köpa en fin liten bok med foton på hennes verk. Ett mycket kort besök gör konstnären i Torshälla, endast två dagar pågår utställningen och imorgon 2017-10-15 är sista dagen.
Woo-Bock Lees material är återanvänt papper från gamla skolböcker från Sydkorea, mullbärspapper som är flera hundra år gammalt. Hon tvinnar snoddar av pappret och flätar in snoddarna i metallnät, eller limmar pappret till nonfigurativa bilder. Jag gillar det lågmälda i hennes bilder och är mycket förtjust i materialet. Så här skrev jag när hon ställde ut på Galleri Nord i Örebro år 2014: ”Verken utstrålar harmoni och lugn, men tittar man nära ser man många intressanta detaljer med små papperslappar i olika färg och olika mönstring. Fragmenten av skrivtecken förmedlar hemliga budskap.”
HÄR finns blogginlägget från utställningen i Örebro. Bilden nedan är därifrån.
Se mer HÄR på Woo-Book Lees hemsida. Det går också att följa henne på Facebook.
Titta vilket omslagspapper, massor med vantar! Jag fick en present inslagen i det här fina pappret för ett tag sedan. Det fick mig att tänka på gamla vantar som jag har sparat och som jag stickade för länge sedan, kanske var det redan på 1970-talet.
De här tunnslitna vantarna har jag visat tidigare, titta HÄR. Mönstret tog jag ut från en bild i Anna-Maja Nyléns bok Hemslöjd.
Ungefär samtidigt stickade jag de här vantarna till min man i samma beige och gröna garn.
Glad och förvånad blev jag när de här vantarna dök upp när vi flyttade. Ett år fick hela släkten sådana här i julklapp, men med lite olika mönster och i olika färgkombinationer. Jag tror att jag köpte mönster och garn till det första vantparet från tidningen VI och sedan fortsatte jag att sticka många vantar med de garner jag hade hemma.
PS. Det fina pappret är ritat av Tilde Tryck i Arvika.
Designmadde, Madelene Edlund, är bra på att dela med sig av kreativitetsövningar. I förra veckan skrev hon ett blogginlägg om flödesskrivning. Läs HÄR på hennes blogg, det är bättre än att jag ska referera hennes text.
I bokhandeln köpte jag en penna med riktigt tunn svart spets. Ett av pappersarken med färgstänk från växtfärgningsbad (titta HÄR) vek jag till en bok.
Varje dag i en vecka har jag satt äggklockan på 10 minuter och så har jag fattat pennan och skrivit. Ostrukturerat, ocensurerat och osorterat har tankarna flödat ner på pappret, ibland enstaka ord och ibland hela meningar. Hjärnan arbetar fortare än handen och det händer att tanken försvinner innan pennan når pappret. Det är riktigt roligt och intressant att bli mer medveten om allt som snurrar runt i huvudet. Prova!
Fina känslor av värme och vänskap fick jag med mig hem från kursen jag hade på Eskilstuna Folkhögskola förra veckan, ”Färga papper och textil med växter och skrot”. Och så fick jag med mig några fläckiga akvarellpapper. A3-pappren låg som skydd på bänkytor där vi la redskap, ställde hinkar och råkade skvätta färgbad. På ett eller annat sätt kommer nog fläckarna till användning. Jag går igång på sånt här, på rester och på slumpen.
Textila inslag 