Kategoriarkiv: Återbruk

Upp från skräpkorgen

Något stack upp ur skräpkorgen och plötsligt såg jag något annat än skräp i de bortslängda framknytningarna från de senaste vävarna. Jag såg material som kanske passar att använda i ett kommande projekt. Fortsättning följer, förr eller senare.

Inspiration!

Två nya häften från Hemslöjdens Förlag låg i brevlådan häromdagen. Så mycket fin inspiration!

Carina Olsson är verkligen mästerlig på det hon gör. Efter hennes förra häfte, Bottensömmar, spreds intresset för bottensömmar som en löpeld bland alla som broderar. I det nya häftet, Brodera retro, har hon utgått från sina favoriter bland porslin och textilier från 1950- och 1960-talen och omsatt mönstren i broderi. Carina använder valkade ylletyger, som är behagliga att brodera på och som passar utmärkt till applikationer och skarvsöm, och syr med diverse olika sorters trådar.

Det finns utförliga beskrivningar till hennes modeller. Men häftet är också en inspirationskälla för den som vill använda sina egna koppar, tyger och annat fint som förlaga till ett eget broderi. Så kommer jag att göra.

Häftet Ändra av Katarins Evans och Katarina Brieditis är en fortsättning på deras två häften som kom för ett par år sedan, Stoppa och Lappa. Den här gången tittar de igenom garderoben och ser vad som kan sys om och ändras istället för att kasseras. Herrskjortor blir blusar, byxor och klänningar. Jeans förvandlas till kjolar. Stickade tröjor fräschas upp med broderier. Skor förses stickade kanter.

Jag får både lust och dåligt samvete. En hel hög med herrskjortor har jag som jag har tänkt ska ”bli nå’t”. För att inte tala om kassen full med ylletröjor som jag också har planer för, men som bara ligger och tar plats. Nu är det nog dags att ta tag i detta, när diverse evenemang, workshops och annat är inställda eller framflyttade.

Vila efter en givande dag

Idag (2020-05-09) har vi redovisat våra projekt i distanskursen på Sätergläntan, Analys och rekonstruktion, väv. Redovisningarna skedde digitalt, som det mesta just nu. Det blev en  intensiv och intressant dag med nya kunskaper och insikter.

Glimtar av arbetena har visats då och då på sociala medier. Nu fick vi se mer och ta del av varandras tankar, beslut, problem med lösningar, vävtekniska upptäckter, entusiasm, resultat och funderingar kring fortsättning. En medeltida mantel från Leksand, ett medeltida tyg från Lödöse museum, skånska drättar i dukagång från Kulturen i Lund och ett västgötskt gubbatäcke från museet i Skara har mina kurskamrater haft som sina utgångspunkter. Jag utgick från ett prov i droppdräll från en vävprovssamling hos Sätergläntan. Sedan satte Coronan stopp för möjligheten att titta efter fler droppdrällar i samlingar på museer och andra platser. Istället letade jag droppdrällar i den litteratur som finns tillgänglig här hemma. En del av mitt arbete går att se på bloggen, HÄR i kategorin ”analys och rekonstruktion väv”.

Imorgon är sista kursdagen, med föreläsningar. Men planen är att vi ska träffas på Sätergläntan i höst  och äntligen få se varandras kursprojekt i verkligheten, känna på vävnaderna och betrakta alla trådar på nära håll.

Strax ska jag börja städa upp efter mitt kursarbete, plocka undan böcker, ta hand om provvävar, lägga saker på sin rätta plats, rensa bland bilder och dokument i datorn. Men först  sätter jag mig på balkongen en stund, vilar och gör just ingenting. Tankarna får flyga fritt samtidigt som händerna knyter ihop efsingarna från den HÄR linneväven och nystar trådarna till en boll. Garnresterna kanske blir inslag i en ny väv så småningom.

 

Avbockat

Tre saker är avbockade på min mentala att-göra-lista. Fodret i min kappa är lagat med en lapp. Jag hade fastnat i etiketten och dragit upp en reva i tyget. Kappfodret är lagat tidigare, titta HÄR.

Infodringen i halsen på den grå klänningen hade dragit sig på ett konstigt sätt och vek sig framåt mot utsidan. Jag provade att sy ner infodringen med en stickning på maskin, men det blev bara värre. Så jag sprättade bort den och kantade med en snedremsa ur gömmorna istället. Det blev bra!

Klänningen i linne har jag haft i mer än 20 år. Den är flitigt använd som sommarklänning och som tunika över tröja och långbyxor. Men för att göra klänningen ännu bättre behövdes en ficka. Tyget som jag valde till fickan är ganska tunt, så jag vändsydde med en bit av ett slitet lakan och band ihop tyglagren med förstygn.

Jag är nöjd! Men det finns mer på att-göra-listan. De sakerna tar jag itu med en annan dag.

Titta och njut – slöjd och konsthantverk på film

Ramon Perssons fantastiska näverburk fotograferade jag på en utställning hos Konsthantverkarna i Örebro hösten 2014.

Ramon är en av tretton skickliga slöjdare, konsthantverkare och konstnärer som presenteras i korta, intressanta filmer på SVT Play. Bland de tretton finns också t ex Erik Torstensson och Johanna Törnqvist. HÄR är filmerna. Titta och njut!

Erik Torstensson visade bl a djur av växtfärgat siden hösten 2012 (åren går fort!), också hos Konsthantverkarna i Örebro.

(HÄR finns fler bilder från Ramons utställning och HÄR från Eriks utställning.)

Johanna Törnqvists klänning av tomma medicinförpackningar bars av Carina Marklund på catwalken på ReTuna återbruksgalleria i Eskilstuna i april i år, 2019. (Här finns fler bilder på Johannas verk från en utställning i Torshälla i april i år.)

Kläder bortom mode och trender

Just nu, 5 – 8 december 2019, pågår en liten minifestival med utställning, workshops och andra aktiviteter hos Fiberspace på Katarina Bangata i Stockholm. Easy piece visar upp sig, ett koncept för kreativa och hållbara kläder, bortom trender och mode. Med ett enkelt basmönster skapas plagg som kan anpassas efter storlek, efter egen smak, efter sykunskaper och efter tillgång på material. Jag lyckades visst nästan bara fotografera kläder sydda av återbrukade, växtfärgade tyger, men det finns förstås annat också. Läs mer HÄR!

Idag när jag var där pågick en workshop i naturlig färgning med Petra Holmberg, slow creations. Imorgon blir det bl a sömnad. Det är bara att komma! Ingen föranmälan och ingen avgift.

Äntligen!

Äntligen har jag gjort en sak som jag tänkt på länge, nämligen sytt påsar att ta med till affären och fylla med frukt och grönsaker i lösvikt.  Jag har testat påsarna med apelsiner och lök. Innehållet syns bra och påsarna verkar hålla. Nu hoppas jag att kassapersonalen också tycker att de fungerar.

Materialet, som räckte till fyra påsar, är en liten bit nylongardin för 10 kr hos Röda Korset och ett par meter snodd ur eget förråd. Varje påse väger 18 gram och det betyder att jag får betala 36 öre extra om frukten kostar 20 kr/kg. Det står jag ut med!

Försöker vara rationell

Här har det varit produktion av nålbrev enligt löpandebandprincipen. Det roligaste är att kombinera tygbitar. Tygerna kommer från många håll. Några är inköpta för så länge sedan att det känns som om jag alltid haft dem i skåpen. Ett tyg är köpt på Afroart, ett annat i London. Och så är det gardiner och en liten duk från secondhandbutiker.

Nålbreven tar jag med till julmarknaden på Västmanlands läns museum i Västerås 8 – 9 december, titta HÄR. Synål, säkerhetsnål, ett par knappnålar och några meter svart och vit sytråd ingår.

Mina sköna hemmabyxor

I höst har jag suttit och skavt på vävpallen i många timmar. Det är roligt att väva, men vävningen har slitit hål på baken på mina sköna hemmabyxor. Med lite långsam handsömnad är det lätt lagat. Laglapparna är de bästa bitarna av ett par slitna herrskjortor. Tråden är ett starkt, hårdtvinnat, handfärgat broderigarn inköpt i Berlin för ett antal år sedan. Byxorna har lagats ett par gånger tidigare, titta HÄR. Snart är det nog dags att förstärka med lappar och stygn även på den vänstra skinkan.

Garn ur förråden

Senaste halsduksväven är färdig och jag är nöjd. (På fotot upptäckte jag ett vävfel som var svårare att se i verkligheten. Det är nu rättat.) Halsdukarna är vävda på åtta skaft solvat rakt genomgående och med fyra trampor, en randig dräll. Garnerna kommer ur mina förråd.

Den ljusgrå varpen är ett riktigt mjukt ullgarn från en upprepad sällan använd tröja. Inslaget i den ena halsduken består av ett entrådigt garn, vackert tonat i turkos, från Wålstedts ullspinneri som funnits i min ägo i minst 20 år. I den andra halsduken hade jag tänkt ta ett reafyndat grå-rosa-vitt garn i en ljuvlig blandning av ull och silke. Så här såg planen ut:

När jag tittade närmare på färgtoningarna i det ljusa garnet och jämförde med vävbredden kunde jag konstatera att resultatet skulle bli tvärrandigt. Så ville jag inte att det skulle se ut. Garnet passar kanske bättre som effekt i en varp.

Istället valde jag ett gulgrönt garn ur korgen med växtfärgade garner. Enligt den suddiga blyertstexten på etiketten färgade jag med hundloka för 37 år sedan, 1982-06-07.

Nu har jag plockat undan alla vävtillbehör och vävstolen kommer att stå utan varp ett tag. Men jag är riktigt sugen på att fortsätta väva halsdukar av udda garner ur förrådet.

Med influenser utifrån

Häromdagen var jag vid Kulturcentrum Hölö Kyrkskola lite söder om Södertälje och höll i en textil inspirationsdag med influenser från Korea och Japan. Deltagarna hade rotat lite i sina textilgömmor och letat fram lämpliga tygbitar och mer eller mindre trassliga trådar. Små rester kan förvandlas till storverk!

Tygbit fästes vid tygbit med långsamma, dekorativa stygn inspirerade av koreansk bojagi (titta HÄR). Några sydde efter en i förväg uttänkt plan, andra litade till sin intuition och bestämde sig under arbetets gång.

Vi gick igenom hur en japansk påse i modellen tsuno bukuro (HÄR finns en av mina påsar) är konstruerad och min tanke var att de ihopsydda lapparna så småningom skulle fogas ihop till just en sådan påse. Riktigt så långt hann ingen men jag tror nog att en och annan påse kommer att bli färdig.

Boken om bojagi av Sara Cook är utgiven i år 2019. India Flints instruktiva lilla häfte om tsuno bukuro finns tyvärr inte att få tag på längre.

Mer vävning

Här är höstens tredje dubbelväv, en kort varp till två halsdukar. Samma rutmönster har jag använt ett par gånger tidigare, men med andra färger. I den här väven ville jag ha lite gult och då blev det så här. Tidigare varianter går att hitta HÄR, scrolla. Halsdukarna tar jag med till julmarknaden på Västmanlands läns museum i Västerås 7 – 8 december, titta HÄR.

Jag tittar igenom mitt alltför stora garnlager och tänker att det nog behöver minska lite. Det är ju bättre att använda garn som redan finns än att köpa nytt. De här garnerna kanske kan användas till nästa halsduksväv. Till varp passar det grå garnet, en upprepad sällan använd tröja. De andra två får bli inslag. Det turkosa garnet är från Wålstedts ullspinneri, inköpt för minst 20 år sedan. Det ljusa melerade garnet är ett vackert garn i en härlig blandning av ull och silke. Men som med många impulsköpta reagarner finns risken att det bara bli liggande. Kanske kan det komma till användning nu. Jag funderar lite till.

Utställning på Sörmlands Museum

På lördag 2019-10-19 är det vernissage på utställningen Konsten att ta tillvara på Sörmlands Museum i Nyköping, titta HÄR. Jag deltar med en liten sak, nämligen med ett kafferep (titta HÄR). Tyvärr kan jag inte komma på vernissagedagen, men onsdag 2019-11-06 är jag i slöjdverkstaden kl 17.00 – 20-00. Då kan man komma dit och tvinna sitt eget kafferep.

Som emballage till repet, när jag forslade det till Nyköping, sydde jag en liten påse. (Ja, en japaninspirerad påse igen, jag har lite påsnoja.)

Påsen sydde jag av en remsa gammal lakansväv som fick lite färg av kaffe. Tygbiten låg i en skål några dagar och över tyget hällde jag kaffeslattar, rester ur koppar och muggar. Ibland ställde jag in skålen i mikron och lät kaffet koka en stund.

Det hade sett snyggare ut med en lite mindre påse och för en gångs skull kunde jag ha haft användning av Pythagoras sats och räknat ut hur bred tygremsan skulle vara. Men det får jag göra en annan gång. Nu blev det som det blev.

 

Klippa och klistra

För mig är trasmattor = återbruk. Textilt material att väva av finns i nästan obegränsade mängder, kläder och hemtextilier som man slitit ut själv och sådant som går att hitta till en billig slant i begagnatbutikerna. Men av varje sort finns det vanligtvis inte så mycket. Det gäller att tänka lite, att väga, räkna och planera för att få ihop en snygg matta av de begränsade mängderna klippta trasor.

Det tränade deltagarna på i gårdagens (2019-10-02) workshop ”Randa en trasmatta” när jag besökte medlemmarna i vävstugan Häverö Vävare. Som vanligt är det så roligt att se hur resultatet av tankemödan kan bli så olika, trots att deltagarna får exakt samma förutsättningar.

Det blir ett nytt tillfälle snart att träna på randningar, i Stockholm 2019-11-20. Mer information finns HÄR.

Kafferep – igen

För några år sedan tvinnade jag ett rep av kaffefilter, ett kafferep. Repet var till en liten utställning på temat ”Fika” tillsammans med en grupp konsthantverkskollegor.Titta HÄR och HÄR. I sommar har jag tvinnat ännu ett kafferep, en beställning till en annan utställning.

Det som behövs är begagnade kaffefilter, en sax, en skål med vatten och de egna händerna.

Den som vill prova själv har chansen på Sörmlands museum 2019-11-06, titta HÄR.

En till påse

Nu har jag sytt ännu en japaninspirerad påse. Den här gången använde jag växtfärgat tyg, bitar  av ett slitet lakan färgade med lite metallskrot och med växter plockade på skräpmark i stan. När gamla underlakan är tunnslitna på mitten så brukar kortändarna fortfarande vara i bra skick att återanvända. Men för att ändå vara säker på att tyget ska hålla om jag bär något tungt så fodrade jag påsen med ett tyg ur gömmorna, inköpt för ett par decennier sedan till något numera bortglömt projekt. Jag sydde så att påsen är vändbar.

HÄR är förra påsen som jag sydde för ett tag sedan av tyg färgat på en shiborikurs.

Väva fläta fästa

Häromdagen besökte jag Västerås Konstmuseum, snabbt och bekvämt med tåget. Museet ligger bara ett par minuters promenad från stationen. Där visas just nu en textilutställning, Väva fläta fästa – Textila pionjärer och samtida uttryck. Några av 1900-talets storheter inom textilkonsten möter nutida konstnärer. Större delen av utställningen pågår t o m 2020-01-26. Några verk av nutida konstnärer byts ut under tiden.  Avdelningen med Sten Kauppis bilder slutar redan 2019-11-17.  HÄR finns information om öppettider, workshops, visningar mm.

En utgångspunkt för utställningen är de stora vävnader av Kaisa Melanton (1920-2012) respektive Sten Kauppi (1922-2002) som specialbeställdes när Västerås stadshus byggdes i mitten av 1900-talet. Kaisa Melantons tredelade väv Det fria ordet (1967) hänger i fullmäktigesalen i stadshuset och går inte att flytta. Flera visningar arrangeras under utställningstiden. Information finns i länken ovan.

Sten Kauppis verk Dansen i Västra Aros (1961), ca 5,6 x 3,2 meter, har lånats in till utställningen. I vanliga fall kan väven ses i stadshusets entré. Den är vävd hos Handarbetes Vänner och för ovanlighetens skull är väverskorna omnämnda i den innehållsrika lilla utställningskatalogen. Här är hela vävnaden och en detalj.

Det finns fler verk av Sten Kauppi, bl a tre bilder ur serien Mitt Kiruna. Här är två av dem. En detalj syns på min första bild.

Ett par andra pionjärer vars textilier visas är Viveka Nygren (1925-2015) och Edna Martin (1908-2003).

Viveka Nygrens trasrya Vispad äggvita och grädde.

Arktis av Edna Martin.

Flera av de nutida konstnärerna deltar med filmer. Filmerna är visserligen inte så långa, men det hade varit lättare att ta dem till sig om det funnits något att sitta på en stund.

Kristina Müntzing (f 1973) visar tre nya verk speciellt för utställningen. Hon har använt äldre foton från fabriker, bl a ASEA i Västerås, där kvinnor arbetat industriellt och samtidigt hantverksmässigt. Fotona har hon förstorat, manipulerat, skurit i och flätat i. Här är en detalj från en textilfabrik i Borås.

Åsa Norman (f 1984) medverkar med flera broderier, t ex Från tunga till hand. Nu funderar jag på vad som gör att  jag stör mig lite på det ojämna tyget, den yngiga kanten, på det här broderiet, men gillar uttrycket i Sten Kauppis grova, ojämna stygn och inte alltid så vackra monteringar. Varför gillar eller ogillar jag något överhuvudtaget? Ungefär så här är det nog. Jag tar in verkens teknik, estetik och innehåll/budskap och gör en bedömning genom att, mer eller mindre omedvetet, jämföra med mina egna kunskaper, erfarenheter och med min personliga smak. Och då kommer förstås nästa fundering. Varifrån kommer min personliga smak?

Vilken tur!

Något jag alltid letar efter på loppisar och second hand är sybågar. Aldrig förr har jag hittat några. Men igår hade jag tur! Hela sju stycken i olika storlekar fanns hos Axelinas Manufaktur på återbruksgallerian ReTuna här i stan. Jag köpte förstås alla sju. Den smårutiga tygbiten fick också följa med hem.

Sju stycken har jag ju inte användning för till mina egna broderier. Sybåge använder jag nästan bara till bottensömmar och till läggsöm. Men när jag har broderikurs är det bra att ha många att låna ut till dem som vill prova att sy med sybåge.

En av sybågarna var inte ens använd. Prislappen fanns kvar.  3,30 kr på Domus, det måste vara länge sedan.

En påse och en kasse

Nu har det blivit ännu ett par saker av sånt som jag färgade på shiborikursen tidigare i somras. (Titta HÄR och HÄR.)

Jag gjorde reservage med stygn på en gammal linnelöpare och på en rejäl, vit tygkasse med rött reklamtryck. Båda färgades med reaktivfärg, orange dämpad med lite brunt. Linnelöparen har blivit en påse tillsammans med några svartvita tygrester från mitt förråd. I stort sett följde jag Tant Koftas sömnadsbeskrivning, finns på Instagram #påsenbitförbit.

Jag tyckte att jag mätte noga för att få det reserverade mönstret mitt på kassen, men det blev ändå lite snett.

Reklamtrycket ville jag förstås inte ha kvar. Jag pusslade med några små tygrester och täckte över reklamen. Tygbitarna syddes fast med svart pärlgarn. (Här syns också hur knepigt det kan vara med färgåtergivningen på bild. Kassen har fotograferats på samma ställe, utomhus på ett betonggolv, ena gången i skarpt solsken och andra gången en molnig dag.)

Det finns gott om färgade tygbitar kvar från kursen. Kanske har jag mer att visa så småningom.

 

Karin Ferner – Glädje och Grannlåt

Det är ju knyppelpinnar!
Men titta här då!
En klänning av gamla julbroderier!
Kolla väskan!
Kom, har ni sett det här!
Och alla smycken!
Det sitter en fågel på axeln!
Nästan allt har ju röda lappar!

Så där gick vi runt och sa med glädje och upprymdhet i rösten, jag och alla andra besökare på Rättviks Kulturhus en dag i förra veckan. Vi såg, upplevde och försökte ta in Karin Ferners fantasifulla och fullspäckade utställning Glädje och Grannlåt. Utställningen pågår t o m 2019-09-08. (HÄR finns bilder från hennes utställning i Leksand för några år sedan.)

Karin Ferner är silversmed, hon gör smycken och är samtidigt den mest fenomenala återbrukare. Hennes användande av gamla textilier kan synas respektlöst, men egentligen behandlar hon kulturarvet med allra största respekt. ”Malen är min vän. Det som är malätet och slitet och lite bortom räddning är mitt främsta material. För där kan finnas underbara användbara bitar som går att rädda”. Så säger hon i en intervju i Täcklebo Broderiakademis medlemstidning nr 3-4 2017.

Hon är expert på att exponera sina smycken. Titta på de här porträtten.

Kragar av diverse slag fanns det …

… och väskor.

Pappersklipp fanns det också, med hus och/eller katter. Plus en otrolig massa annat.

Det blev ganska OK

Ett par av tygbitarna som jag färgade på förra veckans kurs i shibori (titta HÄR) har blivit en påse av japansk modell. Det finns flera namn på den här typen av påse, bland annat tsuno bukuro, azuma bukuro, bento bag. Googla! Jag har sytt några varianter tidigare, till exempel de som jag visar HÄR.

Tygbitarna, ursprungligen ett lakan från Myrorna, kändes ganska trista när jag hade färgat dem. Jag vek, gjorde reservage med klossar och färgade i ett turkosgrönt kypbad. På grund av min bristande erfarenhet klämde jag in alldeles för mycket tyg under klossarna. Det blev mest vitt och inte alls så mycket mönster i färg som jag hade tänkt mig. Tygerna fick åka ner i ett brunt färgbad som hade använts flera gånger och bara hade en smula färg kvar. Blev det bättre? Jodå, lite bättre blev det men jag tyckte ändå inte att resultatet var speciellt lyckat.

Men nu är jag i alla fall nöjd med påsen! Tyget gör sig trots allt ganska bra. Jag gillar enkelheten med de här påsarna, en tygremsa som viks på ett speciellt sätt och sys ihop med ett par sömmar. Det blir inget tygspill och det är ingen komplicerad sömnad. För att få den här remsan, ca 35 cm bred och fem gånger så lång, behövde jag skarva ihop mina två tygbitar. Jag sydde ihop på maskin, lät de rivna kanterna vara råa och sydde ner sömsmånerna för hand  med raka stygn.

 

 

Shiborikurs

I tre dagar har jag pendlat till Arboga för att gå på en rolig och givande kurs (7 – 9 augusti 2019). Shibori stod på schemat och Agneta Grahn ledde oss med stor kunskap i ABF:s stora och fina lokaler mitt i stan. Shibori är ett samlingsnamn för många olika sätt att mönstra ett tyg genom att reservera, blockera, delar av tyget innan det färgas. På bilden ovan syns några av Agnetas många exempel på hur det kan se ut. Vi använde nästan bara begagnade tyger, från egna skåp eller från loppisar. Väl tvättade tyger tar oftast färg bättre än nya. Och det känns bra att använda gammalt material för att experimentera och prova sig fram utan krav på prestation.

Det är många val som ska göras innan tyget stoppas i ett färgbad. Agneta visade olika sätt att reservera, t ex att börja med att vika tyget och sedan klämma åt på olika sätt för att hindra färgbadet från att tränga in. Här bildas en liksidig triangel.

Ett annat sätt är att rynka ihop tyget med stygn, som Annette gör här med en sliten handduk i grovt linne. Tyget behåller sin ursprungsfärg inne i de täta vecken dit färgbadet inte når.

Det fanns tillgång till både kypfärger och reaktivfärger, två typer av textilfärger för vegetabiliska fibrer med olika egenskaper. Det var bra att kunna testa de olika sätten att färga för att kanske kunna besluta vilken typ av färg som passar just mig bäst om jag vill fortsätta hemma. Men det räcker ju inte med att välja färgtyp. Sedan kommer det svåra, att välja kulör. Då var Agnetas färgprover till hjälp.

Mina tygbitar hänger på tork nu. En del är jag riktigt nöjd med och har planer för. Andra ser ganska trista ut. Behövs det ytterligare ett färgdopp? Ska de bättras på med stygn? Eller ser jag de där fula tygbitarna med andra ögon om några dagar? Nästa vecka, eller veckan efter, kanske jag har något att visa.

Här är några av Sonjas experiment. Hon har färgat små bitar av en gammal sliten handvävd handduk. Det blir så fint med strukturen på väven och det strikta, röda monogrammet gör sig så bra mot det gröna mer eller mindre slumpmässiga mönstret.

En oemotståndlig klassiker

Drygt tre meter tyg i nyskick fick följa med mig hem från Axelinas Manufaktur på återbruksgallerian ReTuna idag. Jag kunde bara inte stå emot den randiga klassikern Camelot, formgiven 1965 av Inez Svensson (1932 – 2005). Tyget hade lämnats in till gallerians inlämningsdepå för återbruk tillsammans med en stor trave andra fina, äldre tyger, som höll på att sorteras hos Axelina. Tyget syns på bild i Inez Svenssons bok Tryckta tyger från 30-tal till 80-tal. Borås Cotton har tyget i produktion, titta HÄR. Men visst är det roligare att köpa gammalt!

Examensutställning hos Handarbetets Vänner

Jag är glad att jag hann se årets examensutställning på Handarbetets Vänners skola i Stockholm innan den slutade för några dagar sedan. I år var det tolv personer som tog examen från utbildningen Högre textilt hantverk och som vanligt var det en mycket sevärd slututställning. Jag hade extra tur och träffade en av utställarna, Cissi Wiman. Vi har setts tidigare, för något år sedan när skolan hade öppet hus. Sedan dess har vi följt varandra på sociala medier. På utställningen visade Cissi broderier, en sorts dagboksbilder, sydda på maskin mest med svart tråd, kompletterat med lite handsömnad. På golvet på första fotot anas en del av hennes mindre broderier med tepåsar. Den som missade Cissis fina och berörande bilder på HV kan besöka Almgrens Sidenväveri i sommar, 15 juni – 17 augusti 2019. Då ställer hon ut tillsammans med Julia Kåsjö och Jennie Jakobsson från HV samt tre nyutexaminerade studenter från vardera Konstfack och HDK. HÄR finns information.

Julia Kåsjös examensarbete består av dubbelvävar i ull och silke. Det skulle vara spännande att se om hon går vidare i sin tankebana och syr kläder av tygerna.

Jennie Jakobsson har experimenterat fram en alldeles egen spännande kombination av material och teknik. Hon har tovat ull, klippt ut mönsterbitar och fogat ihop med spetssöm. En jacka och en krage fanns att se på utställningen.

Till sist väljer jag att visa en matta vävd av Lina Kac. Hon vill överraska sig själv, säger hon i den fina utställningskatalogen. Hon väver stort och utan skiss. Väven rullas ner på tygbommen, försvinner ur synhåll ett tag och helheten visas först när varpen är slut och väven klipps ner.

 

Kvinna – utställning i Nora, del 2

Titta vilken snygg matta! Vad ska man kalla tekniken? Halvrya? Mattan är anonym, utan märkning eller andra uppgifter om vem som är formgivare eller tillverkare. Den finns att se i utställningen Kvinna på Bryggeriet i Nora, där jag var häromdagen. Mattan kommer från Nora Diversehandel. I utställningen visar butiken ett urval av textilier från sitt sortiment av vintage, antikt och bättre begagnat. Textilierna från olika tidsperioder har kvinnor vävt, broderat, sytt, stickat, knypplat osv, förhoppningsvis med glädje men säkert ibland med möda och av tvång.

Några trasmattor finns som exempel på kvinnors skaparlust och strävan att ta till vara och göra fint av rester.

Att pussla och sy ihop tyglappar hör också till det lustfyllda skapandet. Täcket är sytt av ylletyger och ”kviltningen” består av knutar av garn i hörnen där lapparna möts.

Förhoppningsvis har dukarna vävts med glädje.

Broderiet finns på locket till en tygklädd burk avsedd för textilier som knappast används idag, lösa kragar och manschetter.

HÄR  och HÄR finns fler blogginlägg om utställning Kvinna, som pågår t o m 2019-06-02, öppet tisdag – söndag kl 11 – 17.