Kategoriarkiv: Återbruk

Märken av rost och val av garn

Omvandlingen av ett broderi som har legat i ett skåp i bortåt 15 år fortsätter. I första steget fick broderiet lite färg med te, titta HÄR. I nästa steg lindade jag in några rostiga pinnar från en trasig vävsked i tyget och la ner rullen i tebadet igen. Jag var inte riktigt uppmärksam på vad som hände och rosten gjorde märken på tyget oväntat snabbt. Lite för mycket mönster blev det nog, men det går ju att förändra tyget. Oönskade märken kan till exempel klippas bort eller döljas med applikationer eller med stygn.

Nu har jag plockat med broderigarner och har fastnat för två olika färgalternativ.

Grönt, turkos, orange, svart och beige. Kan det bli bra?

Eller är det här bättre? Vitt, rött, svart och beige.

Jag tror jag vet vartåt det lutar. Idéer om motiv har jag också. Fortsättning följer.

Broderi i förvandling

Ett av broderierna från förra inlägget, titta HÄR, har fått påbörja en förvandling. Det jag gillade minst fick bli försökskanin. Broderiet låg ett tag i ett hett bad tillsammans med torkade, begagnade tepåsar.

Så här ser det ut nu. Tyget är beige och några av de turkosa garnerna har ändrat färg till dunkelt grönt. (Ser ni trampfelet?)

Kanske ska jag vända på tyget och låta baksidan bli framsida? Fortsättning följer så småningom.

Här är originalet igen, innan omvandlingen startade.

Kanske ändå inte…

För så där 15 år sedan broderade jag de här bilderna till en utställning. Materialet är silketråd på gamla handvävda linneservetter köpta second hand. När utställningen var slut rullade jag ihop broderierna, stoppade undan dem och glömde mer eller mindre bort dem. I mitt minne kändes de ganska trista. Häromdagen tog jag fram broderierna igen med tanken att de skulle smutsas ner i färgbad med växter och skrot och sedan fyllas på med mer stygn. Nu tvekar jag, de kanske inte är så tråkiga ändå. Men vad ska jag ha dem till? Jag funderar lite mer.

Påse nummer tre

De handvävda tygresterna från hemslöjden i Örebro fortsätter att locka mig. Nu har jag sorterat fram blå tyger. Jag lappar ihop små och inte riktigt så små bitar till påse nummer tre. Åtminstone två påsar till med japansk inspiration ska det bli innan lådan med tygresterna åker ner i förrådet igen.

HÄR finns inlägg om påsarna sydda av handvävda tygbitar samlade.

Första påsen är färdig

Påsen som jag visade i förra veckan (titta HÄR) är färdig, min tolkning av japanska påsar, komebukuro. Tygerna är handvävda för så där 50 – 60 år sedan, små rester från hemslöjden i Örebro.

Bandet, som bildar hällor i överkanten, och snodden fanns i mina gömmor.

Fodret av en skjorta köpt second hand sydde jag ihop på maskin. Resten är handsytt.

Det här var kul! Det blir fler påsar av de gamla tygresterna. Materialet får delvis styra och de traditionella japanska påsarna finns i mitt huvud som inspiration.

Påse på gång

En påse är på gång av handvävda tygrester. Häromdagen visade jag de första stegen, titta HÄR. Min inspiration är bilder av gamla japanska tygpåsar, komebukuro, (HÄR finns bilder), men jag anpassar modellen, storleken och sömnadssättet efter mina tygbitar. Jag syr för hand, dels på grund av lapparna som är tråcklade på kartong och dels för att jag helt enkelt tycker om att sy för hand, särskilt i handvävda tyger. Jag får klura lite inför varje nytt steg i arbetet, men det är ju det som är det roliga! Det går inte särskilt fort, men jag har ingen brådska.

Nästa steg blir att välja tyg till botten på påsen och till en kant upptill.

Påsen behöver ett foder. Det blir den här skjortan köpt second hand och som jag använt till lagningar tidigare. Jag får pussla lite med tyget eftersom jag tänker behålla fickan. När fodret ska sys tar jag fram symaskinen. I mina förråd hittade jag också några olika snoddar som nog går att använda för att dra ihop påsen.

Fortsättning följer!

Tyg på kartong

Etthundratjugo kartongbitar har jag pillat bort från lapptäcket, sytt av gamla handvävda tyger (titta HÄR) som fanns i en låda från Örebro läns hemslöjd. Någon annan hade påbörjat arbetet genom att tråckla fast tyg på kartong och jag fortsatte genom att sy ihop lapparna. Täcket är nästan färdigt. Det har fått en kant runt om och ligger och vilar i väntan på att jag ska bestämma hur baksidan ska se ut. Kartongbitarna borde gå att använda igen.

Bland alla tygerna i lådan från Örebro läns hemslöjd hittar jag tio tillklippta bitar, avsedda till lapptäcket som någon påbörjade för länge sedan. Jag stryker tygerna och tråcklar fast dem på de begagnade kartongbitarna.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är lila-lappar-2.jpg

Min idé är att de på något sätt ska sys ihop med andra tyger till påsar med inspiration från Japan. De än så länge lite luddiga tankarna sätter jag ner på papper, mäter, räknar och kluddar lite.

Sjuttio broderier

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-6.jpg

Jag är den första länken
Jag lever utan navel
Jag sprang ur ett frö i jorden

Sjuttio broderier sitter i rad på väggarna i ett av rummen på Ebelingmuseet i Torshälla. Varje broderi är en sida i en bok med samma namn som utställningen, Urmodern. Serieskaparen Åsa Schagerström tecknar med stygn och ger oss en fascinerande berättelse om ensamhet och rotlöshet.

Utställningen pågår t o m 2021-05-02. Öppettider mm finns HÄR.

Den som inte har möjlighet att se broderierna på museet kan läsa boken, titta HÄR. Tyvärr kommer inte strukturen i de olika bottentygerna, återbrukade, fram riktigt i boken och hela intrycket är lite gråaktigt. Men för den som inte kan besöka utställningen är boken ett fint alternativ.

Åsa Schagerströms hemsida finns HÄR.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-3.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-4.jpg

Lapparna är hopsydda

Någon annan påbörjade ett lapptäcke för många år sedan och jag gav mig själv den roliga uppgiften att fortsätta arbetet. Jag har planerat mönstret och sytt ihop alla lappar för hand. HÄR går det att följa mitt arbete och mina tankar från början för ett par veckor sedan.

Lapparna har någon tråcklat fast på kartongbitar. Kartongen ska jag ta bort så småningom, men än så länge ser baksidan ut så här. Storleken är ca 70 x 85 cm.

En kant ska sys på och det är lite som ska fixas. En del lappar har sytts på kartongen med minimal sömsmån. Det här, t ex, behöver åtgärdas.

Och så ska överflödigt tyg klippas bort innan jag syr på ett foder.

Lapptäcket

Planen var att sy ihop en kvadrat om dagen av lapparna som någon börjat med för cirka 50 år sedan. Då skulle de 30 rutorna till det lilla lapptäcket ta en månad att få ihop. Men så blev det inte. Sömnaden gick fortare än jag hade trott och roligt var det att sy.

De 30 rutorna är redan hopsydda och ligger på golvet under mitt arbetsbord. Efter att ha krupit runt och sorterat kvadraterna och flyttat dem lite hit och dit har jag bestämt mig. Så här får det bli. Kartongbitarna skiljer sig åt en aning i storlek så det blir kanske lite besvärligt när kvadraterna ska sys ihop. Sedan behövs det någon sorts ram runt det lilla täcket och ett foder. Men jag tar en sak i taget och löser eventuella problem när de dyker upp.

HÄR går det att följa lapptäcket.

Någon har börjat och jag fortsätter

I min ägo finns en kartong med småbitar av handvävda tyger från Örebro Läns Hemslöjd. Butiken lades ner för cirka 30 år sedan, men tygerna är äldre än så. Jag skulle gissa att de är vävda på 1960-talet, kanske lite tidigare eller lite senare. När jag jobbade där i mitten av 1980-talet låg nog de här tygresterna redan nerpackade och bortglömda på lagret.

Bland tygbitarna i lådan finner jag delar till ett påbörjat lapptäcke. Någon har, mer eller mindre noggrant, sytt fast tyg på kartong. Arbetet har av okänd anledning avbrutits och nu har det blivit min tur att fortsätta. Totalt finns det 125 bitar. Jag sorterar och hittar 18 olika tyger. Den lila varianten uppe till vänster finns det flest av, 23 stycken. Av en del andra finns det bara enstaka.

Nu skulle jag kunna sitta i en evighet och försöka pussla ihop världens vackraste täcke. Men jag vill komma igång med att sy och beslutar mig för att använda en kombination av slump och planering. Jag tänker börja med att sy ihop bitarna fyra och fyra till en kvadrat. Av 120 bitar blir det 30 kvadrater som sedan kan sys ihop till ett stycke bestående av 5 x 6 kvadrater.

Bitarna delas upp efter färg och jag lägger ner dem i fyra olika påsar, 30 i varje påse. I den lila påsen överst till vänster finns lila och bruna lappar. I den rosa påsen lägger jag blå lappar, enfärgade och rutiga. Den virkade påsen innehåller röda, gröna och några udda lappar. I den sista påsen finns gula och ljusa lappar. Jag tänker ta upp en lapp ur varje påse utan att titta och låta slumpen avgöra kombinationen i varje ruta om fyra lappar. Fortsättning följer!

Dags igen

Det var dags igen att laga morgonrocken som jag sydde av en gardin för några år sedan. Nu hade ena framstycket fått en reva. Lappar från ett par kasserade skjortor fick dölja området där tyget blivit skört. Några rader med förstygn blev en extra förstärkning där tyget gått sönder. Jag misstänker att det här inte är sista gången som morgonrocken lagas, ett evigt projekt som till slut kanske bara består av lappar. HÄR går det att följa morgonrocken.

Köper tyger

Här är ännu en bild på pulsvärmarna av garn spunnet av ull från Tabackstorpsfår i projektet Ullen vi ärvde (titta HÄR). Men den här gången vill jag visa tyget som pulsvärmarna ligger på. Det är mitt senaste köp från Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna (på Instagram som @axelinas_manufaktur). Bomullstyget, ”Lotta”, med många närliggande kulörer i varpen minns jag från 1960-talet. Det fanns i många färger och vävdes hos Strömma i Norrköping.

Jag har två tygstycken, varav det ena är i skick som nytt. Det andra har spår av användning, märken efter fållar och lite blekning. För en gångs skull visste jag redan när jag köpte tyget vad det ska användas till och det som har skador duger fint. Snart visar jag resultatet.

Det här tunna bomullstyget har jag också köpt nyligen från samma ställe. Visst är det fint! Vad det ska bli vet jag ännu inte. Men för ett tag sedan gav jag bort två tyger som legat oanvända sedan 1980-talet. Och då måste jag ju fylla på med två ”nya” tyger. Eller hur?

Dekonstruktion och uppbyggnad

Klipper remsor av gamla herrskjortor och väver trasmattor, det är vi många som gör. Pusslar ihop de bästa bitarna av de slitna skjortorna till barnkläder, lapptäcken eller nya skjortor, det sysslar vi också med.

Paulina Svensson återanvänder herrskjortor på ett annat sätt. Hon bygger textila skulpturer. Skjortornas rutmönster bestämmer objektens utformning. Det begränsade materialet utnyttjas maximalt och småbitarna som blir över från skulpturerna blir bilder i form av kollage. 

 

 

De sönderklippta herrplaggen återuppbyggs med hjälp av moduler till tredimensionella figurer.  Mina ögon följer fascinerat hur tygets rutor samverkar med de geometriska formerna. Skjortorna förvandlas till något helt nytt, men rutmönstren avslöjar ursprunget. Resultatet blir spännande på många sätt.

Paulina Svenssons dekonstruerade herrskjortor såg jag i en utställning med namnet Skjortan min broder hos Konsthantverkarna i Örebro häromdagen. Utställning pågår t o m 2021-04-07.
HÄR är en länk till Konsthantverkarna i Örebro.

 

 

 

Roligt att väva rya!

I höstas gjorde jag äntligen något som jag tänkt i flera år att jag skulle göra. Jag vävde rya, rufsiga ryakuddar. De har varit färdiga ett tag nu och ligger än så länge i en hög i mitt arbetsrum. Sex stycken blev det och en har jag visat tidigare, titta HÄR.

Här är de övriga fem kuddarna. Garnet, utom varpen, är allt möjligt som fanns i mina förråd, rester, reafynd, efsingar med mera. Det var väldigt roligt att väva kuddarna och väldigt skönt att garnlagret minskade en aning. Det blir nog mer ryavävning. Jag hade en del funderingar kring tyger till baksidor. Efter lite plockande hit och dit med olika alternativ valde jag till slut enfärgade ylletyger på fyra kuddar och ett randigt bolstervar till en kudde. Storleken är 50 x 50  cm.

Några vill jag behålla, men jag kan tänka mig att sälja en eller annan också. Hör av dig vid intresse, gärna via mail elisabet.textilainslag@telia.com.

HÄR har jag samlat blogginlägg som på olika sätt handlar ryor.

 

 

 

 

 

 

 

Boro – Nödens konst

Hur ska jag förklara min fascination över innehållet i den här boken? Boken handlar om boro, nödens konst, de japanska lappade, lagade och återbrukade textilierna.  Berörd, betagen och begeistrad blir jag.

Textilierna i boken visar på fattigdom och knapphet. Samtidigt ger hushållandet med de knappa resurserna uttryck för en ömhet och en vördnad inför material, arv och tradition. Jag fascineras av och blir förförd av förfallets estetik. Men jag berörs också av den skam som kan följa med nöd och fattigdom.

Förutom alla fantastiska bilder med förklarande bildtexter innehåller boken ett antal artiklar som ger kunskap om och inblick i begreppet boro. Ett citat ur boken: ”Behåll alla tygbitar som är stora nog att slå in en böna”. Att kasta tygbitar, nästan oavsett hur små, var uteslutet. Allt kunde användas på nytt.


Men vet ni vad det tråkiga är? Jo, alla föremål i boken (de flesta är inlånade från Amuse Museum i Tokyo, några finns i Östasiatiska museets samlingar) befinner sig just nu i en utställning på Östasiatiska Museet i Stockholm. Och vi kan inte se dem. Museet är ju stängt pga Corona. Hoppas, hoppas att det snart blir möjligt att göra ett besök. Boken finns att köpa HÄR.

HÄR är en länk till ett blogginlägg om en utställning med japanska textilier på länsmuseet i Härnösand 2013.
HÄR skriver jag om en annan bok om japanska textilier.
Även i Sverige har textilier lagats och lappats i nöd och fattigdom, som de HÄR som finns i samlingarna hos Sörmlands museum.

Gjort och ogjort

En korg med sparade mjölkkartonger står i mitt arbetsrum. Tanken var att de skulle flätas till något som skulle passa till en kommande utställning. Men inlämningstiden till utställningen har passerats och flätningen är ogjord.

Utställningen har titeln Fläta, sticka, tälj till köket och är öppen för medlemmar i Hemslöjdsföreningen Sörmland. De inlämnade föremålen kommer att visas på Sörmlands Museum i Nyköping 6 mars – 2 maj 2021. Tyvärr har ju museet pandemistängt men vi får hoppas att de kan öppna så att sakerna inte bara står där utan betraktare.

I höstas började jag fläta av mjölkkartong. Det var tänkt att bli ett karottunderlägg till utställningen, titta HÄR. Men så kom jag på att kartongen är plastad och nog inte tål värme. Jag fortsatte ändå att fläta och nu hänger den här skapelsen i ett fönster.

En sak har jag i alla fall gjort till utställningen, stickat av ett garn som jag visade i höstas, titta HÄR. Det är ett kraftigt garn, spunnet av återbrukade ylletextilier (shoddy), och jag fick leta fram mina tjockaste stickor.

Det blev ett underlägg med knappt 20 cm i diameter, stickat och flätat, i en modifierad variant av skrubbsvamparna jag stickat tidigare i betydligt tunnare garn, titta HÄR.

Lagar morgonrocken

Sy för hand skulle jag göra. Med långsamma, vackra stygn skulle min morgonrock lagas. Men det sköts hela tiden upp till en annan dag och morgonrockens skick blev allt sämre. Till slut insåg jag att den där mysiga stunden med nål och tråd aldrig skulle bli av. Nu är de värsta skavankerna åtgärdade och med symaskinen gick det snabbt.

Den trådiga kanten i ärmsluten klippte jag upp, vek in en sömsmån på en knapp centimeter och sydde.

Det trasiga i framkanterna dolde jag med en tygbit.

I nacken hade det gått hål och tyget var skört. Det fick bli en rejäl tygbit som förstärkning vid båda axlarna.

Ett tag till håller den, morgonrocken som jag sydde av en linnegardin för några år sedan. HÄR finns tidigare lagningar av min rock.

Varpen är för kort!

En kort varp satte jag upp till kuddarna med ryaknutar som jag väver just nu. Sex kuddar blir det, 50 x 50 cm. Varpen är för kort. Jag skulle nog kunna väva dubbelt så många. Nya idéer kommer hela tiden och det finns gott om garn. Men sedan, när det är dags att montera, alltså att sy ihop kuddarna, då är jag nog glad att jag inte har så många kuddar. För att göra sömnaden lite roligare försöker jag planera för hur kuddarna ska vävas för att passa till tyger som jag gillar. Stjärntyget vill jag ha som baksida till åtminstone en kudde.

Det gamla randiga bolstervaret vill jag också använda.

I mitt förråd finns mer än jag kom ihåg av ryagarnet som Wålstedts Textilverkstad tog fram i samarbete med hemslöjdskonsulenter för drygt 20 år sedan. Troligen köpte jag garnet till ett numera bortglömt projekt som aldrig blev av. Många härvor blått och vitt har jag och en härva av vardera gult och rött.

Snart kommer det bilder på kuddväven.

På gång

Ganska smal och ganska kort är varpen som ska upp i vävstolen idag. Det ska bli en väv med ryaknutar. Kuddar tänker jag mig att det blir och kanske något att hänga på väggen också. En kravlös lek med material, färger och former, det är planen. Materialet tar jag framförallt ur mina överfyllda förråd av garner, tyger och annat. Här är en påse full med rester som jag samlat på sistone, fina bitar av en utsliten kappa, efsingar och annat ”skräp”.

Så här såg det ut i vävstolen för ett antal år sedan när jag vävde en rekonstruktion av en gammal röd-vit slitrya på uppdrag av hemslöjdskonsulent Carina Olsson i Värmland. 

Efter att önskad längd av bottenväven skyttlats knyts nockgarnet in och sedan fortsätter det med bottenväv och nockrad, bottenväv och nockrad. Här har jag klippt nockgarnet i avpassade bitar och knyter in ryaknutarna en och en.

En kudde vävdes med samma mönster, men i andra färger. Här har jag gjort små nystan av nockgarnet och knyter runt en ryalinjal. Linjalen har en skåra som kan användas för att skära eller klippa upp nockorna i exakt längd. Det går också att att först dra ut linjalen och sedan klippa på fri hand för ett lite mindre strikt utseende. Finns det ingen ryalinjal kan t ex fingrarna användas som mått.

Jag har samlat blogginlägg där ryatekniken förekommer under kategorin ”ryor”, titta HÄR.

Lite bättre ordning

Så här såg förvaringen av mina rund- och strumpstickor ut, en spretig röra i en plastlåda. Ett mer ändamålsenligt sätt att förvara rundstickorna visade Maria Neijman, hemslöjdskonsulent i Stockholm, för ett tag sedan på Facebook. Hon hade sytt ett fodral till stickorna av en handduk. Maria i sin tur hade fått idén från sin kollega Lotta Sone Åsell.

Jag letade efter något att sy av och i skåpet med handdukar låg en handvävd tygbit till ingen nytta. Varpen består av oblekt lingarn 16 och inslaget är hopknutna efsingar från tidigare vävar. (Efsingar är det sista av varpen, det som blir kvar i vävstolen när det inte går att väva längre.)

Jag vek tyget och sydde på samma sätt som Maria. Det är en behaglig känsla att sy för hand med lintråd i ett handvävt linnetyg.

Det blev så bra! Nu ska jag se om jag hittar en handduk eller något annat lämpligt till ett fodral till strumpstickorna också.

 

Det finns fler än jag…

Det finns fler än jag som lämnar ofärdiga stickningar. Kanske är det en tröst.

Häromdagen blev jag påmind om den nästan färdiga koftan på bilden. Den har legat orörd och nerknölad i en korg sedan i januari, i 10 månader. HÄR finns tidigare blogginlägg om koftan. Min stickning hade blivit hårdare och hårdare och ärmarna kändes lite för snäva. Så jag repade upp en ärm och började sticka med ett lättare handlag. Det kändes ändå inte bra, så stickningen blev liggande. Nu är frågan om koftan går att fixa så att jag blir nöjd, eller om jag ska repa upp och börja om. Men behöver jag verkligen ännu en grön kofta? Det finns redan två i garderoben som jag trivs i.

Det var när Anna Bauers fanzine Smörhönan låg i brevlådan som koftan kom fram ur glömskan. Anna Bauer är stickerskan/textilkonstnären som återupplivade 1970-talets hønsestrikk. HÄR skrev jag om hennes första bok i ämnet och HÄR är Annas blogg med information om Smörhönan.

Temat för det här numret av Smörhönan är ”Hjälp jag har kört fast!”. Skriften innehåller våndor, tips och erfarenheter från folk som precis som jag har en stickning som inte gått riktigt som det var tänkt.

Jag tänker också på en installation av Kari Steihaug som visades för ett par år sedan på Fiberspace Gallery i Stockholm. HÄR finns ett blogginlägg. (Nu i pandemin känns alla år då jag åkte till till Stockholm en, två eller fler gånger i månaden väldigt långt borta.) Stickningen på bilden nedan har vissa likheter med min kofta. Den har jag fotograferat ur Kari Steihaugs bok Arkiv: De ufullendt. I boken visas bortåt 100 ofullbordade stickningar med tillhörande berättelser, som människor skickade till Kari Steihaug efter ett upprop.

Som sagt, det finns fler än jag som har avstannade stickningar.

 

Upprepning

För bara ett par veckor sedan, i mitten av oktober, fanns det fortfarande kvar en känsla av sommar. Jag satt i solen på balkongen och repade upp en väst som jag stickade för några år sedan. Men västen, som var rolig att sticka, blev bara liggande oanvänd i garderoben. Jag tyckte att det var bättre att garnet istället får bli till något jag behöver. Det var fort gjort att nysta upp maskorna som tagit ganska många timmar att sticka samman.

Nu har jag gjort härvor på nystvindan av det upprepade garnet, sköljt upp härvorna i vatten för att få bort krullet och gjort nya nystan på nystmaskinen.

Det jag behöver nu när sommarkänslan är försvunnen och hösten är här är först och främst en mössa. Två mössor har jag tappat bort. Jag har haft mössa på mig när jag gått ut, men sedan har det blivit för varmt eller för knöligt under cykelhjälmen och mössan har jag lagt i jackfickan. Och därifrån har de försvunnit. Det är dags att välja mössmodell och sedan få fart på stickorna.

Shoddy?

Vad tror ni, är detta shoddy?

Shoddy, eller rivull, är industriellt återvunnen ull. Utslitna stickade och vävda produkter behandlades så att ullfibrerna frilades. Fibrerna spanns sedan återigen till garn, med eller utan inblandning ny ull.

Garnhärvan som jag håller i handen kommer från en inlämning till secondhandförsäljning. Det fanns inga etiketter eller annan märkning. Min känsla säger att materialet är ull och det kunde konstateras genom brännprov. Garnet brann, men lågan slocknade snabbt, efterlämnade en svart aska och röken luktade bränt hår, precis så som ull ska bete sig enligt min bok i textil materiallära.

Garnet är tretrådigt och ganska hårt tvinnat. Det är ett kraftigt garn. Jag mäter omkretsen på härvan, räknar antal varv, väger härvan och kommer fram till att det är cirka 350 meter/kg.

Fibrerna är i många kulörer. Den här härvan tycks ha färgats i en mycket svag röd ton. I samma parti fanns både starkare infärgningar och ofärgat garn. 

Är det någon som känner igen just detta garnet eller har något annat att berätta?