Kategoriarkiv: Böcker

Daldräll – del 5

Min provväv efter solvnota N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan är klar. Bredden är ca 28 cm. Instruktionerna i boken är knapphändiga och jag har ändrat lite och gissat mig fram en aning. På provet på bilden har jag följt solvningen när jag trampat. Första bilden visar den sida som var uppåt i vävstolen. Nästa bild visar baksidan.

.

Det här mönstret kallas i boken Hansfläcken.

Nedan är Korsfläcken, till vänster den sida som var uppåt i vävstolen och till höger baksidan. Jag föredrar mönsterformerna till höger. Om jag skulle fortsätta väva efter den här solvnotan, kanske lite omarbetad, så skulle jag nog ändra om trampuppknytningen så att detta blev uppåt i vävstolen. De små rutorna som jag har lagt in närmast stadkanten benämns Tandfläcken.

Jag testade att trampa på olika sätt och provade med några olika garnsorter i mönsterinslagen.

HÄR går det att följa min provvävar i daldräll. Nu finns det andra vävplaner, men jag återkommer kanske till daldrällen senare.

Daldräll – del 5

Ännu en provväv i daldräll är på väg upp i vävstolen. Nu blir det N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. Jag har två exemplar av första upplagan från 1896. Båda böckerna är mycket slitna och om jag fortsätter bläddra i dem så ramlar de snart isär. Så för säkerhets skull har jag köpt ett exemplar av facsimileupplagan som trycktes 1981. Den behöver jag inte vara så försiktig med.

Jag har ritat upp bindningen till de tre mönsterpartierna Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken i N:o 41, men förstår ändå inte hur de kommer att se ut i väven. Det finns ingen bild på väven i boken och det framgår inte i vilken ordning mönstren ska solvas. Jag gör en tolkning av solvnotan, testar och är beredd på att kanske klippa ner och ändra i solvningen. Eller, vem vet, det kanske blir riktigt bra om jag följer beskrivningen, trots att det ser lite konstigt ut.

Jag delar in mönstret i kortare partier, räknar in rätt antal solv på varje skaft och rätt antal varptrådar. Och så stoppar jag tålmodigt tråd efter tråd i sitt solvöga och hoppas på att allt blir rätt.

HÄR finns mina provvävar i daldräll samlade.

Daldräll – del 3

Ett par tidigare inlägg, titta HÄR, handlar om en gammal handskriven solvnota till en daldräll. Jag har ritat om solvnotan på det sätt som vi nu för tiden tecknar ner vävtekniken daldräll. Men den som ritade den gamla solvnotan kallar vävnaden för Leksandsdräll, inte daldräll. Jag blir nyfiken.

I boken Daldräll av av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson finns en text av Laila Lundell. Hon skriver att det vi idag kallar daldräll är europeiskt allmängods. Tekniken fanns i Europa under 1600-talet, men kom till Sverige betydligt senare och blev vanlig i Dalarna, framförallt i socknarna Gagnef och Leksand. Där användes benämningarna läskrus eller lärftkrus. Lärft = tuskaft och krus = mönster, dvs mönster på tuskaftsbotten. Benämningen daldräll lär ha uppstått hos betraktare utifrån som såg vävnaderna i trakten kring Siljan eller på andra platser dit folk från Dalarna reste för att arbeta. Men hur kom det sig att tekniken fick fäste just i Dalarna? Det ger Lundell inget svar på. Hennes text skrevs 1988. Finns det senare forskning inom området? Någon som vet?

Jag letar lite i böcker i min bokhylla och kallar det jag hittar för daldräll.

Traditionelle Webmuster, Jorinde Gustavs och Gerlinde Dörries, 1988
Boken presenterar äldre vävnader från området kring Rostock vid Tysklands kust mot Östersjön. En daldräll finns avbildad, ett sängtäcke från Stralsund, vävt under andra halvan av 1800-talet. Tekniken anges som halvdräll, Halbdrell.

.


Praktisk Väfbok, Nina v Engeström, 1896
Von Engeström har solvnota till fyra daldrällar. En har benämningen Dräll i 4 skaft (mönster från Dalarne). De övriga tre benämns Dräll (mönster från Dalarne). (På en av solvnotorna finns namn på mönsterformerna. Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken vill jag titta närmare på!)


Den Norske Husflidsforeningens Haandbok i vævning, 1914
Här finns tre daldrällar, varav en har mycket stora likheter med dem som jag visat HÄR i ett tidigare inlägg. Beteckningarna är Mønstret tøi til servietter, Bordservietter i halvdreiel respektive Halvdreiel till pynteservietter.


Hemmets vävbok, Elisabeth Wærn-Bugge, 1927
Åtta vävsedlar till daldräll finns hos Wærn-Bugge. En benämns Leksandskrus – s.k. Daldräll. De övriga kallas bara Leksandskrus.

I vävstolen, Anna Skeri-Mattson och Ingrid Osvald, 12:e upplagan 1950
Nu blir det ett hopp på drygt 30 år i kronologin till 12:e upplagan av I vävstolen. Här finns en Daldräll till servietter och dukar och en Daldräll till servietter. Begreppet daldräll tycks alltså vara etablerat. Första upplagan av boken kom 1937. Undrar om vävtekniken fanns med då och vad den i så fall kallades. Någon som vet?

Malin Selander – en vävinspiratör


Idag 2022-04-07 letar jag fram ett kompendium om dubbelvävar från en intressant och lärorik föreläsning på Väv -89 i Linköping. Anledning är att föreläsaren Malin Selander (1922 – 2013) idag skulle ha fyllt 100 år.

Malin Selander var en enastående skicklig formgivare och väverska. Under nästan hela sin yrkesverksamma tid arbetade hon som vävlärare i Örebro och många är de som fått sin vävutbildning hos henne. Hon undervisade även i USA och Canada, hade uppdrag från FN för att utveckla vävningen på landsbygden i Iran och ställde ut i Japan vid flera tillfällen. Örebro läns museum äger hennes samling av unika handvävda kläder och även hennes prover och skisser. År 2008 visade museet hennes kläder i en fantastisk utställning. Det borde vara dags att visa hennes verk igen.

HÄR och HÄR finns ett par äldre inlägg om Malin Selander på min blogg.
Läs mer HÄR på Wikipedia och HÄR på Digitalt museum.

Hon gav ut flera vävböcker, t ex Väv en väv från 1986. Då hade jag just börjat väva på allvar och boken gav mig helt nya insikter i vad vävning kan vara. Hon använde material, färger och traditionella vävbindningar på ett sätt som kändes nytt och innovativt, då för 36 år sedan. Den här halsduken i dubbelväv finns i min ägo, hennes egen ur boken Väv en väv.

Daldräll – del 2

Det här är en av de minsta ”rumpor” jag har varpat. Varpen väger bara ca 75 gram och är 3 meter lång. Det blir en provväv i daldräll efter en gammal handskriven solvnota, nertecknad för gissningsvis ca 120 år sedan. Titta HÄR i ett inlägg som jag gjorde häromdagen. Några av mönsterpartierna har jag gjort smalare än i originalet för att komma undan med ”bara” ca 500 varptrådar. Syftet är inte att göra en kopia av det handskrivna mönstret. Jag vill bara testa lite och sätta mig in i tekniken daldräll.

Så här ser det ut när jag har vävt några centimeter mönster med ett restgarn för att kolla om allt är rätt. Skönt nog så verkar det inte finnas några fel, varken i solvning eller skedning.

Nu när jag har lärt känna det gamla handritade mönstret upptäcker jag liknande vävar i ett par böcker i bokhyllan.

I boken Daldräll av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson finns en variant kallad Råby. Malin Selander har också en snarlik i sin bok Väv en väv, kallad Glimmerskiffer, den nedre bilden, ett gammalt traditionellt mönster enligt författaren. Några detaljer skiljer de tre varianterna åt. Titta på den ljusa rutan på med smala mörka vertikala linjer på bilden ovan. De mörka linjerna är så kallade avbindetrådar. Väven Råby har 10 trådar mellan avbindetrådarna, den gamla handskrivna har 8 trådar mellan avbindetrådarna och i Glimmerskiffer är det 6 trådar mellan avbindetrådarna.

Fortsättning följer!

Vackra rutan, Släta rutan och Fula rutan

För ett par år sedan fick jag en gammal, sliten vävbok av en vän, titta HÄR. I boken låg en liten skatt, drygt tio handskrivna vävsedlar. En av dem är en daldräll, benämnd Leksandsdräll, med mönstren Vackra rutan, Släta rutan och Fula rutan. Fula rutan gör mig förstås extra nyfiken.

Nu har jag ritat om den handskrivna solvnotan till en partisolvning och tänker sätta upp en provväv. Min erfarenhet av att väva daldräll begränsar sig till tre tillfällen under 50 år. Jag förstår hur mönsterformerna är konstruerade, men friskar upp minnet genom att läsa på lite i boken Daldräll av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson.

I en butik alldeles här i närheten hade jag turen att hitta 1 kilo bomullsgarn 24/2 för 49 kr. Det blir perfekt till provväven!

Förbereder kurs

Google och Youtube i all ära, men visst är det roligt/roligare med böcker! Jag plockar fram en hög med böcker ur bokhyllan inför kvällen (2022-03-16). Det är dags för första träffen av tre i kursen i yllebroderi hos Studieförbundet Vuxenskolan här i Eskilstuna.

Jag gillar alla de här böckerna, annars skulle förstås jag inte ta med dem till kursdeltagarna. Men det här är nog mina favoriter:
Hemslöjd av Anna-Maja Nylén introducerade mig till folkkonsten för bortåt 50 år sedan. Första upplagan kom 1968.
Yllebroderi Berättande folkkonst från Norden från 2010, redaktör Annhelén Olsson, innehåller artiklar om skånska yllebroderier, om 1900-talets yllebroderier, om yllebroderiets historia och om yllebroderier i övriga Norden.
Brodera på ylle! av Eva Berg, Carina Olsson, Anna Wengdin och Annhelén Olsson kom 2012. Där finns information om material, redskap, stygn och monteringar, allt som behövs för att göra själv. Arbetsbeskrivningarna kan man förstås följa, men de kan också vara utgångspunkt för egna skapelser.

Skedar

”Vad har du för sked?” Det är en fråga som kommer ibland från andra vävare. Om jag svarar att jag till just den här väven har en 30-rörssked så får den som frågar kanske inte den information som egentligen efterfrågas.

En sked, vävsked, används för att få önskat antal varptrådar/cm och för att sprida ut varptrådarna till rätt bredd. Siffrorna på bilden betyder att skeden har 30 springor på 10 cm och att den är 100 cm lång. Om jag stoppar in, skedar, en tråd i varje springa, rör, blir varptätheten 3 trådar/cm. Men jag kan skeda med fler trådar i varje rör. Två trådar/rör blir 6 trådar/cm, tre trådar/rör blir 9 trådar/cm. Jag kan också skeda med t ex en tråd i vartannat rör och får då en gles väv med 1,5 trådar/cm.

Till de flesta av mina senaste vävar, halsdukar av restgarner (titta HÄR), har jag en tråd i rör i en 55-rörssked, 5,5 trådar/cm. Mina tidigare erfarenheter sa mig att varptätheten med just de här garnerna och den bindning jag valt borde vara så där 5 eller 6 trådar/cm. Med en 25-rörssked och och två trådar i rör hade jag fått 5 trådar/cm och med två trådar i rör i en 30-rörssked hade det blivit 6 trådar/cm. Nu la mig mittemellan. Det blev bra. Om det inte hade känts helt rätt så hade jag kunnat skeda om i en annan sked för att få väven en aning glesare eller tätare, men samtidigt lite bredare eller smalare.

För den som inte väver är en sked något som används för att stoppa mat i munnen. Jag ser inget direkt samband mellan föremålet vävsked och besticket sked. Men när jag letar efter ordets ursprung hittar jag följande i boken Ordens ursprung av Bo Bergman:

sked Det gemensamma germanska ordet sked har haft ursprungsbetydelsen ‘kluvet trästycke’ och är bildat till ett verb med betydelsen ‘klyva, skilja’. Det är nära släkt med skida.”

Jag tolkar det som att betydelsen har glidit iväg åt två håll. Skeden att äta med tillverkades ursprungligen av ett kluvet trästycke och vävskeden skiljer trådarna åt. Någon som vet mer?
Uppdatering: Ewa skriver i en kommentar ”En tanke: kanske man gjorde de första vävskedarna genom att klyva trä?”

Från en kökslåda tar jag fram några träskedar, eller snarare en slev (33 cm lång), två mått (det minsta 7 cm) och två skedar.


.

Det större måttet har ett litet fint huvud utskuret i handtaget. Måttet köpte jag hemma hos en slöjdare utanför Järvsö för så där 20 år sedan. Kan han ha hetat Nils någonting?
Uppdatering: På Instagram fick jag svar. Nils Blixt hette slöjdaren, kanske mest känd för sina näverburkar, titta HÄR.

Soppskedarna från Marocko är också inköpta för bortåt 20 år sedan i en butik i kuststaden Sidi Ifni.

I kökslådan låg också en ask innehållande en annan sorts skedar, ett dussin aldrig använda mockaskedar av silver. Jag fick dem i födelsedagspresent när jag var barn, en sked varje år. Nu ser jag dem som ett minne från tidigare generationer med andra vanor.

.

.

Smock, en söm och ett plagg

Den här bilden från 2014 dök upp när jag letade efter något annat i mina bildmappar. Tillsammans med vänner tillbringade jag några dagar hos konsthantverkskollegor i trakten kring Northampton. Bagaren säljer sitt bröd på en julmarknad i staden Olney. Han är klädd i en något förenklad variant av smock, ett traditionellt arbetsplagg för engelska lantarbetare.

Några år tidigare besökte jag The Museum of English Rural Life, MERL, i Reading ca 60 kilometer väster om London. Jag hade bokat en specialvisning av smocks i museets magasin. Besöket resulterade i en artikel i Täcklebo Broderiakademis medlemstidning, ett nummer med broderier på kläder som tema.

.

Museet har drygt 60 smocks i sin samling. Här är bilder på två av dem. Det som ser ut som en elegant klänning är i verkligheten avsett för en man, ett överdragsplagg för en lantarbetare. Just den här modellen är vändbar och har ingen fram- eller baksida. Båda sidorna är lika med fickan mitt i sidsömmen. Plagget är sytt av raka stycken. Den lite elastiska smocksömmen ger, förutom att den är dekorativ, en bekväm passform. Materialet i smocks är bomull eller linne, oftast vävt i kypert, ”drabbet”.

HÄR på MERLs hemsida finns information om smocks, text och bilder.
I våras kom en ny bok om smocks av Alison Toplis, The hidden history of the smock frock. Jag återkommer när min beställda bok är här. Tills dess får jag nöja mig med Alison Toplis på Instagram, @smockfrock98, där hon visar både traditionella smocks och nyare plagg med smocksöm.

.

.

.

Diamant och oktaeder

Diamant är namnet på den här figuren, som jag har byggt efter beskrivning i Eija Koskis bok Himmeli. Boken har jag skrivit om tidigare, titta HÄR. Materialet är plastsugrör, inköpta för minst 10 år sedan, ur mitt förråd av pysselsaker. Ja, jag vet att sugrör är ett av de engångsföremål av plast som förbjuds vid årsskiftet. Men materialet finns här och jag tänker att jag använder sugrören och låter mina himmeli hänga i fönstren i många år innan de så småningom hamnar bland plastsoporna. HÄR är ett tidigare plastbygge.

Åtta oktaedrar ska det bli av de nittiosex tillklippta bitarna i skålen.

Så här blev min himmeli. De blå bollarna är rester från bollfransen som jag använde i en väv tidigare i höstas, titta HÄR.

Sysugen

Biblioteket (i nästa kvarter) är ett av mina favoritställen. När jag vet vad jag vill ha så beställer jag böckerna på nätet och vanligtvis plockar bibliotekspersonalen fram böckerna inom ett par dagar. Men roligast är att gå runt lite på måfå och titta här och där i hyllorna. Så gick det till när jag hittade den här boken, Stylish Dress Book av Yoshiko Tsukiori. Mönster finns till många fina klänningar, tunikor och blusar. Jag har fastnat för en skjortklänning.

En rulle mönsterpapper fanns i ett skåp. Några tyger som skulle kunna passa har jag också tagit fram. Det blir nog det grårandiga, köpt second hand hos Axelinas Manufaktur på ReTuna återbruksgalleria.

Gröna ränder

Grönt kan aldrig vara fel. Och ränder kan aldrig vara fel. Så nu gör jag helt rätt!

Jag får skynda mig med stickningen. Det är ännu inte för kallt för att cykla, men det behövs en smidig mössa under cykelhjälmen. Beskrivningen är från Ann-Mari Nilssons bok Sticka mössor vantar sockor. Jag har stickat flera mössor ur boken, bl a en efter samma beskrivning som nu, titta HÄR. Mössan satt fint på huvudet och passade bra under cykelhjälmen, men jag har tyvärr tappat bort den.

Båda garnerna skulle egentligen ha blivit tröjor. När tröjorna var nästan färdiga insåg jag att jag aldrig skulle trivas i dem. De repades upp och nu har garnet istället använts till vävning och till andra stickprojekt.

Mjölsikt med tagelväv

För många år sedan köpte jag den här mjölsikten på loppis. Den består av en silduk vävd av tagel, fastklämd mellan två svepta träringar. Träringarna är hopfästa med järntråd. Silduken avslutas med en kant/fåll med en bunt av tagel omlindad/sydd med lingarn. Diametern på sikten är ca 21 cm och höjden är ca 8,5 cm.

Silduken är vävd med tre parallella tagelstrån både i varp och inslag.

Rutan på bilden är ca 1 x 1 cm.

För cirka fem år sedan skrev Birgitta Nygren om vävning av siktdukar på sin blogg, titta HÄR. Mjölsikten hon visar på bild är snarlik min. Boken hon refererar till, Småländska kulturbilder 1989, Det handlar om textil, finns också i min bokhylla. Birgitta avslutar sin text så här: ”Sedan kom metallduk som framställdes industriellt, och idag kan nog ingen väva siktduk i tagel.”

Att ingen kan, det stämmer inte riktigt längre. För ett par år sedan började Marie Ekstedt Bjersing testa att väva tagelduk med gamla redskap och gamla metoder. Nu har hon fått medel från Nämnden för Hemslöjdsfrågor för att fortsätta. På sin hemsida redovisar hon arbetet, titta HÄR. På Instagram taggar hon med #tagelvävning. Det ska bli spännande att följa utvecklingen!

Lust och glädje

Lust och glädje – det förmedlar de här två böckerna, nytillskott i min bokhylla.

Slöjd, som i att bestämma över sitt eget liv är en dokumentation av utställningen Slöjdvägar som visades förra sommaren, år 2020, i Bodafors i Småland. Slöjd, slöjdare, slöjdtankar, slöjdutbildningar presenteras i olika teman, men lite huller om buller. Inspirerande, glädjefullt, charmigt och gränslöst.

AnneLie Karlsson, möbelsnickare och slöjdare, täljer djur.

I boken Making mobiles introducerar Karolina Merksa oss för pajaki, den polska varianten av oro, takkrona, mobil, himmeli. Steg för steg visar hon hur dekorationerna tillverkas och hur kronorna konstrueras. Jag får lust att bygga min egen pajaki av sånt som finns i skåpen.

De utsmyckade pajaki kändes bekanta. Och mycket riktigt, när jag tittar igenom bokhyllan hittar jag den här boken, tryckt 1975, om slöjd och hantverk i Polen.

Rosengång med bollfrans

En liten bit till ska jag väva innan det är dags att klippa ner väven i rosengång, titta HÄR. I den sista kudden har jag pillat in bollfrans. Det blir nog bra. När väven är nerklippt återstår att välja tyg till baksida på kuddarna och sedan sy ihop.

Som hjälpmedel att hålla samma avstånd mellan raderna med bollfrans har jag klippt ett pappersmått.

Motsatstrampad rosengång går att variera nästan hur mycket som helst. Jag förstår ju hur trampordning och färger fungerar ihop, men har varit ganska återhållsam med mönster. Jag visar när mina kuddar är monterade.

Till den som vill se mer av möjligheterna med motsatstrampad rosengång kan jag rekommendera Anna Östlunds böcker, fyllda med inspiration. Två av hennes tre böcker finns hos mig ännu några veckor. Sedan är de tillbaka på sin plats på biblioteket.

Förberedelser

Jag letar i skåp, i lådor, i mitt minne efter saker som ska tas med till Råby-Rönö vävstuga utanför Nyköping imorgon. Vävstugan firar 50-årsjubileum och jag är inbjuden att prata om vävning, broderi och textila inslag i mitt liv. Inte en enda bild kommer jag att visa, bara verkliga saker. Men hur mycket ska jag ta med mig och hur mycket hinner jag på en timme?

Ida-Lovisa Rudolfssons konst i Katrineholm

Vad har hänt tidigare? Vad händer precis just nu? Vad kommer att hända i fortsättningen? Ida-Lovisa Rudolfsson bilder leder in i spännande och oväntade äventyr, ofta med en känsla av osäkerhet och otrygghet.

Ida-Lovisa Rudolfssons fascinerande bildvärld visas i Katrineholms konsthall t o m 2021-10-09. HÄR finns öppettider mm och HÄR finns hennes hemsida. Den som inte hinner till Katrineholm kan se ett par av hennes verk på Eskilstuna Konstmuseum i den permanenta delen (som dock hängs om emellanåt).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ida-lovisa-rudolfsson-1.jpg

På begagnade lakan och andra återbrukade textilier, ofta hopskarvade av mindre bitar, lägger hon textilfärg som en grund för bilderna och kompletterar med stygn. Ibland sys broderierna direkt på de stora tygstyckena. Ibland sys stygnen på mindre bitar som läggs på som applikationer.

De sydda illustrationerna till hennes bilderbok Efter stormen finns med på utställningen i Katrineholm.

Jag lånade boken på biblioteket. Men den behövs nog i min egen bokhylla. Bilderna och berättelsen uppmanar till samtal och funderingar. Vad är det egentligen som händer? Varifrån kommer repet? Vad har hänt med fallskärmshopparen? Vart flyger planet? Är det hela en dröm? Många frågor, men ont om svar.

I brevlådan

Nu för tiden kan det gå veckor utan att det kommer någon post i brevlådan. Men både igår och idag låg där fina saker.

Igår kom paket nummer fyra av fem från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde. Den här gången har Båvens Spinnhus spunnit garn av ull från Helsingefår. Ullen från Helsingefår varierar och ser olika ut från olika individer, både när det gäller fibrer och färger. Spinneriet har blandat ull till ett tvåtrådigt, ganska mörkt gråbrunt garn som passar att valka. Tant Kofta föreslår att garnet används till att sticka och valka en börs eller väska enligt beskrivningar i hennes häfte Småvalkat, som också fanns med i paketet.

HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet Ullen vi ärvde.

Idag låg nummer 3/2021 av tidskriften Väv i brevlådan. Där kan jag läsa Lina Sundbergs text om blådrättar, Amica Sundströms artikel om textil under folkvandringstiden, om Vanessa Barragão som virkar korallrev och mycket annat. Och så finns min recension av boken om Boro där, ett roligt och lite knepigt uppdrag att få ihop en text på bara tusen tecken.

Så vad gör jag idag? Läser om vävning förstås och funderar på vad jag ska göra med garnet från Tant Kofta.

Min korgsamling växer

I sommar (2021) har utställningen Älskade korg! visats i Rademachersmedjorna här i Eskilstuna. HÄR finns bilder från utställningen. I lördags (2021-08-14) avslutades utställningen med en trevlig temadag. Hemslöjdskonsulenterna Sofia Månsson och Helena Åberg berättade om korgtraditioner och svarade på frågor om korgar. Hemslöjdsföreningen Sörmland och Eskilstuna Stadsmuseum hjälpte den som ville prova att göra sin egen korg.

Korgmakare fanns på plats och visade och berättade. Mona Malmqvist Sjöstedt odlar pil utanför Örebro och använder materialet till sina korgar, första bilden.

Anders Moberg från Katrineholm tillverkar sina korgar främst av sälg, men hade också en i bok på gång.

Gerd Boethius från Åkers Styckebruk gör korgar i olika modeller och i olika material. Här visar hon upp en granrotskorg.

Katarina Åman hade rest ner från Skellefteå för att hålla en kurs i rotslöjd. Här är några av hennes björkrotsbroscher med broderi.

Det fanns korgar till försäljning också. Kunde jag behärska mig? Nej. Två korgar fick följa med hem.

Av Anders Moberg köpte jag en korg som är perfekt till garn. Inga ojämnheter eller vassa kanter sticker ut och fastnar i garnet. (I korgen ligger garn från Wålstedts, som jag fick som pris i en tävling på Fårfesten i Kil för några år sedan, titta HÄR. Nu figurerar garnet i min hjärna ihop med tankar om en rosengångsväv. Kanske händer det något i vävstolen snart.)

Pilkorgen som jag köpte av Mona Malmqvist Sjöstedt innehåller flätningstekniker som fransk ostbotten, dubbel zigzagflätning, dubbel fransk sidoflätning och polsk kantvariant. Det har jag lärt mig av hennes bok, som jag hittade bland hantverksböckerna på biblioteket.

Världsbroderidagen den 30 juli

Idag den 30 juli infaller Världsbroderidagen. Initiativet till att ägna en särskild dag på året till broderi togs för tio år sedan, 2011, i en av Täcklebo Broderiakademis lokalgrupper, läs mer HÄR.

I år firar jag genom att titta på andras broderier och, förstås, genom att sy egna stygn. Jag slår upp Charlotte Vanniers bok Threads Contemporary Embroidered Art här och där på måfå och läser om den ena spännande konstnären efter den andra. Drygt 80 personer, som på olika sätt använder stygn i sitt konstnärskap, presenteras med text och intressanta bilder. Hagar Vardimon har broderat bilden på bokens framsida (se mer av henne HÄR). Boken tycks vara slut på förlaget Thames & Hudson, men verkar finns hos en del nätbutiker. Jag köpte mitt exemplar i shopen hos Eskilstuna Konstmuseum.

Och så fortsätter jag att låta blommor och blad spridas ut på mitt broderi i förvandling, titta HÄR.

Idag, den 25:e juli

Det finns dagar tillägnade allt möjligt, som kanelbullens dag, esperantodagen, pocketbokens dag. Idag, råkade jag få se, den 25:e juli är det trä nålen-dagen.

Mina tankar går till Brita Kajsa Karlsdotter (1817 – 1915), kvinnan bakom det som kom att kallas anundsjösöm. Hon såg allt sämre på gamla dagar och hade svårt att trä på nålen. Besökare, barnbarn och grannbarn ombads hjälpa henne så att hon alltid hade ett lager med trädda nålar redo när det var dags att brodera.

Jag plockar fram boken Anundsjösöm av Maj-Britt Kristiansson (LTs förlag 1978), sätter mig på balkongen och läser ännu en gång om Brita Kajsa, hennes stygn och motiv och om hur hennes alldeles egna uttryck blev till anundsjösöm.

Mitt broderi som är i omvandling får komma fram, titta HÄR. Precis som hemslöjdsföreningen i Brita Kajsas hembygd inspireras jag av hennes broderier och syr trädda förstygn till blomstjälkar.

Så här långt kom jag innan det blev för varmt att sitta ute och sy. Fortsättning följer.

Konsten att väva

Åsa Pärson och Amica Sundström har tillsammans 60 års erfarenhet av vävning. I boken Konsten att väva, som kom våren 2021, delar de med sig av sina erfarenheter och sina kunskaper. I senaste numret av tidningen Solvögat, nr 2/2021, förmedlar jag mina intryck av boken. (Tack till förlaget för recensionsexemplaret.) Tyvärr har några meningar försvunnit på vägen från min dator till tryckt text. Därför lägger jag ut hela texten här på bloggen.

Solvögat är medlemstidning i föreningen Riksvävarna, titta HÄR. Tidningen innehåller artiklar, intervjuer, vävsedlar och annat som intresserar en vävare. Helena Hegg har formgett och vävt det spännande tyget som pryder omslaget på senaste numret. Vävsedel finns i tidningen.

Konsten att väva
En praktisk handbok
Åsa Pärson & Amica Sundström
Bonnier Fakta 2021

Åsa Pärsons och Amica Sundströms nya bok innehåller allt, och lite till, som en vävare behöver veta. Deras ambition är att ge nycklar, kunskap och metoder som gör det möjligt för läsarna att på ett självständigt sätt förhålla sig till vävningen som hantverk. Det vill säga, boken uppmanar till kunskapssökande så att vävningen blir mycket mer än att trampa och skyttla.

Boken inleds med drygt 20 vävprojekt. Sedan kommer ett kapitel om vävstolar och redskap och ett annat om textila material. Uppsättning av väven beskrivs förstås. Vävteori har ett eget kapitel och många sidor ägnas åt bindningslära. Konstvävnadstekniker presenteras också. Sista kapitlet handlar om avslutningar, monteringar och skötsel.

Åsa Pärson har haft en liten torpstuga i tankarna när hon skapat vävprojekten. Hon har utformat textilier som behövs för ett trivsamt och praktisk boende. Det finns beskrivningar på draperi, mattor, handdukar, gardiner, filtar mm. Vävteknikerna är bl a korskypert, rosengång, kräpp, satin, sålldräll och olika varianter av tuskaft. Beskrivningarna är inte exakta. De kan ses som en utgångspunkt och kan anpassas till vävarens tillgång till material och kan ändras för att passa vävarens smak beträffande mönster och färger. I kapitlen om material och om vävteori ges redskap för att anpassa beskrivningarna. Flera gånger återkommer uppmaningen att provväva, att testa sig fram till en vävnad med bra kvalitet för ändamålet. Kvalitetsbegreppet diskuteras ur flera aspekter.

I kapitlet om uppsättning av väven utgår författarna från sina egna erfarenheter om hur saker görs enklast och effektivas. Samtidigt påpekas att momenten kan göras på flera olika sätt. För nybörjaren är det viktigt att utföra alla moment med noggrannhet. Senare, när det finns förståelse för syftet, kan arbetet förenklas och rationaliseras. I text påtalas ett par gånger vikten av att knyta för skälet ordentligt, men det hade nog underlättat, särskilt för nybörjaren, om momentet även visats med en teckning. (Jag upptäcker att jag utför de flesta moment på annat sätt än i boken. Om det var så jag lärde mig en gång i tiden, eller om jag har ändrat tillvägagångssätt under årens lopp kan jag inte påminna mig.)

Viktigt är att uppmärksamma att författarna använder internationell standard i bindemönstren. Beslutet grundar sig nog i att boken även ges ut på engelska. Det kan lätt uppstå förvirring för den som missar upplysningen. Fylld ruta i bindemönstret betyder enligt internationell standard att varptråden höjs. I svensk standard innebär däremot fylld ruta sänkt varptråd.

Jag hade önskat att teckningarna i kapitlet om konstvävnadstekniker hade varit tydligare. Det är näst intill omöjligt att uppfatta de svart-röda figurerna som beskriver hur varp och inslag möts. Men sätter jag mig med papper och penna, följer linjerna noga och själv ritar upp varp och inslag, då lär jag mig mer!

Boken är efterlängtad. Senast en så här omfattande vävbok kom ut på svenska var för 45 år sedan, 1976. Då kom Stora vävboken av Laila Lundell och senare, 2005, en delvis omarbetad version i ett samarbete med Elisabeth Windesjö. En hel del har hänt inom handvävningen sedan dess och intresset för vävning tycks vara på väg uppåt. Det ryktas till och med om en ny vävboom enligt tidskriften Hemslöjd nr 2/2021. Då behövs Konsten att väva. Boken kommer med all sannolikhet bli en klassiker och en ny ”vävbibel”.

Text Elisabet Jansson

Virkning – läser och lyssnar

Virkning har jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Inte med virknål i handen, utan jag har läst och lyssnat.

I mitten av 1800-talet var det, precis som nu, populärt att ägna sig åt handarbeten som stickning, virkning och broderier. Mönster och beskrivningar fanns att köpa i i form av böcker, tidskrifter och lösblad. Kunderna var främst damer i urbana miljöer. Hanna Bäckström har forskat i ämnet och häromveckan kom boken Förmedling av mönsterförlagor för stickning och virkning. Medierna, marknaden och målgruppen i Sverige vid 1800-talets mitt, hennes doktorsavhandling i textilvetenskap vid Uppsala universitet. Boken finns att köpa överallt där böcker säljs. Omslaget visar en målning av Friedrich Fleischmann, ca 1810 – 1820. Dottern stickar och på bordet framför henne ligger ett mönsterark.

Att kortfattat försöka referera en avhandling av den här omfattningen ger jag mig inte in på. Jag nöjer mig med att konstatera att jag läser med intresse. Ur min bokhylla plockar fram en bok från 1853, en av många mönsterförlagor som Hanna Bäckström använder som underlag i sin forskning. Det är spännande att få mitt fyndköp insatt i ett sammanhang. HÄR finns ett blogginlägg om boken.

Virkbok 2

Boken Virka fritt av Marketta Luutonen, Anna-Maija Bäckman och Gunnar Bäckman är också ny, utgiven nu våren 2021.

En virkningshistorik ur finskt perspektiv ges, givetvis inte lika omfattande som i doktorsavhandlingen. Men båda böckerna beskriver virkningens historia som dunkel med flera olika teorier om ursprunget. Ordet virka har tidigare ibland använts om andra textila tekniker än de vi avser med begreppet. Vad som samlats in och bevarats i museer och samlingar beror som vanligt på institutionernas och enskilda personers intresse och kunskap. Föremål i samlingar har dessutom ibland tolkats felaktigt.

Boken innehåller presentation av elva virkare med egna unika uttryckssätt. Tidigast är Siina Rinne, född 1859. Flera av hennes föremål finns bevarade, t ex ett virkat täcke i Finlands nationalmuseum, titta HÄR.

Boken är också en förmedlare av mönster, precis som de skrifter som ingår i Hanna Bäckströms forskning. Beskrivningar finns bland annat till koftor, mössor, sjalar, smycken, filtar och olika typer av väskor och påsar, som den här påsen med äldre föremål som förebild.

I min bokhytta finns också flera virkböcker av Maria Gullberg, t ex Virkad mönstermagi som kom för några år sedan. HÄR finns ett blogginlägg om boken. Jag plockar fram boken nu igen efter att ha lyssnat till det första avsnittet av Virkpodden. Maria Yvell har beviljats medel från Nämnden för hemslöjdsfrågor till ”Ett projekt med målet att starta en podcast om virkning, för att synliggöra tekniken och uppmärksamma dess utvecklig och potential. Skapa en plattform för samtal om virkning”. Maria Gullberg är gäst i det första avsnittet. Av en slump kom Marias examensarbete på Konstfack 1989 att handla om virkning. Sedan dess har hon fortsatt att experimentera och utveckla virkningen. Hon har gett ut flera böcker och är en uppskattad kursledare och inspiratör. HÄR finns podden, med ett intressant och fint samtal mellan Mariorna Yvell och Gullberg, ett nutida sätt att förmedla kunskap.

m-gullberg-1

Sjuttio broderier

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-6.jpg

Jag är den första länken
Jag lever utan navel
Jag sprang ur ett frö i jorden

Sjuttio broderier sitter i rad på väggarna i ett av rummen på Ebelingmuseet i Torshälla. Varje broderi är en sida i en bok med samma namn som utställningen, Urmodern. Serieskaparen Åsa Schagerström tecknar med stygn och ger oss en fascinerande berättelse om ensamhet och rotlöshet.

Utställningen pågår t o m 2021-05-02. Öppettider mm finns HÄR.

Den som inte har möjlighet att se broderierna på museet kan läsa boken, titta HÄR. Tyvärr kommer inte strukturen i de olika bottentygerna, återbrukade, fram riktigt i boken och hela intrycket är lite gråaktigt. Men för den som inte kan besöka utställningen är boken ett fint alternativ.

Åsa Schagerströms hemsida finns HÄR.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-3.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-4.jpg

I garnlagret


Det är nog fler än jag som har en del garner i förråden som känns lite extra lyxiga. De här fina garnerna, t ex, ligger nerpackade till ingen nytta. Jag tar fram dem emellanåt, tittar på dem, tar i dem och tänker att de borde komma till användning. Det är ju bättre att använda det som redan finns än att köpa nytt. Nu är de framme igen och det är nog dags att omvandla materialet till föremål i vävstolen. Men vad ska jag göra med de här ganska unika garnerna? Härvan längst ner i bild är ett handspunnet vildsilke. Härvan till höger är också silke. Det finns några enstaka härvor av varje sort.


Den stora härvan till vänster är ett tunt entrådigt ullgarn, ca 14.000 meter per kilo. Fibrerna är riktigt långa, tunna och väldigt mjuka. Ett par hekto finns det.

 


Garnet i mitten är är spunnet hos Wålstedts  och när jag köpte det för mer än trettio år sedan benämndes det ”klänningsgarn”. Mjukt är det och tunt, 8.000 meter per kilo, med en aning översnodd.


Det här vackra garnet köpte jag på Vävmässan i Växjö 2017. Det grå garnet har fått en oregelbunden infärgning med indigo, ca 10.000 meter per kilo.

Det finns inte så mycket av varje sort och jag känner en press (från mig själv) att garnerna ska användas på ett riktigt bra sätt. Att sätta upp provvävar är inte aktuellt. När proverna är vävda och utvärderade så finns det just inget garn kvar. Jag behöver blanda med andra garner som det finns mer av och det måste bli bra från början.

För att komma igång bläddrar jag igenom böcker i min bokhylla och flera årgångar av Vävmagasinet. Jag stannar vid några bilder i en av mina favoritböcker, The structure of weaving av Ann Sutton (titta HÄR.)  När jag analyserar de två avbildade vävnaderna ser jag att det är samma bindning i båda, en variant av droppdräll på fyra skaft. Det kanske kan få bli en utgångspunkt i mina fortsatta funderingar.