Kategoriarkiv: Böcker

Gröna ränder

Grönt kan aldrig vara fel. Och ränder kan aldrig vara fel. Så nu gör jag helt rätt!

Jag får skynda mig med stickningen. Det är ännu inte för kallt för att cykla, men det behövs en smidig mössa under cykelhjälmen. Beskrivningen är från Ann-Mari Nilssons bok Sticka mössor vantar sockor. Jag har stickat flera mössor ur boken, bl a en efter samma beskrivning som nu, titta HÄR. Mössan satt fint på huvudet och passade bra under cykelhjälmen, men jag har tyvärr tappat bort den.

Båda garnerna skulle egentligen ha blivit tröjor. När tröjorna var nästan färdiga insåg jag att jag aldrig skulle trivas i dem. De repades upp och nu har garnet istället använts till vävning och till andra stickprojekt.

Mjölsikt med tagelväv

För många år sedan köpte jag den här mjölsikten på loppis. Den består av en silduk vävd av tagel, fastklämd mellan två svepta träringar. Träringarna är hopfästa med järntråd. Silduken avslutas med en kant/fåll med en bunt av tagel omlindad/sydd med lingarn. Diametern på sikten är ca 21 cm och höjden är ca 8,5 cm.

Silduken är vävd med tre parallella tagelstrån både i varp och inslag.

Rutan på bilden är ca 1 x 1 cm.

För cirka fem år sedan skrev Birgitta Nygren om vävning av siktdukar på sin blogg, titta HÄR. Mjölsikten hon visar på bild är snarlik min. Boken hon refererar till, Småländska kulturbilder 1989, Det handlar om textil, finns också i min bokhylla. Birgitta avslutar sin text så här: ”Sedan kom metallduk som framställdes industriellt, och idag kan nog ingen väva siktduk i tagel.”

Att ingen kan, det stämmer inte riktigt längre. För ett par år sedan började Marie Ekstedt Bjersing testa att väva tagelduk med gamla redskap och gamla metoder. Nu har hon fått medel från Nämnden för Hemslöjdsfrågor för att fortsätta. På sin hemsida redovisar hon arbetet, titta HÄR. På Instagram taggar hon med #tagelvävning. Det ska bli spännande att följa utvecklingen!

Lust och glädje

Lust och glädje – det förmedlar de här två böckerna, nytillskott i min bokhylla.

Slöjd, som i att bestämma över sitt eget liv är en dokumentation av utställningen Slöjdvägar som visades förra sommaren, år 2020, i Bodafors i Småland. Slöjd, slöjdare, slöjdtankar, slöjdutbildningar presenteras i olika teman, men lite huller om buller. Inspirerande, glädjefullt, charmigt och gränslöst.

AnneLie Karlsson, möbelsnickare och slöjdare, täljer djur.

I boken Making mobiles introducerar Karolina Merksa oss för pajaki, den polska varianten av oro, takkrona, mobil, himmeli. Steg för steg visar hon hur dekorationerna tillverkas och hur kronorna konstrueras. Jag får lust att bygga min egen pajaki av sånt som finns i skåpen.

De utsmyckade pajaki kändes bekanta. Och mycket riktigt, när jag tittar igenom bokhyllan hittar jag den här boken, tryckt 1975, om slöjd och hantverk i Polen.

Rosengång med bollfrans

En liten bit till ska jag väva innan det är dags att klippa ner väven i rosengång, titta HÄR. I den sista kudden har jag pillat in bollfrans. Det blir nog bra. När väven är nerklippt återstår att välja tyg till baksida på kuddarna och sedan sy ihop.

Som hjälpmedel att hålla samma avstånd mellan raderna med bollfrans har jag klippt ett pappersmått.

Motsatstrampad rosengång går att variera nästan hur mycket som helst. Jag förstår ju hur trampordning och färger fungerar ihop, men har varit ganska återhållsam med mönster. Jag visar när mina kuddar är monterade.

Till den som vill se mer av möjligheterna med motsatstrampad rosengång kan jag rekommendera Anna Östlunds böcker, fyllda med inspiration. Två av hennes tre böcker finns hos mig ännu några veckor. Sedan är de tillbaka på sin plats på biblioteket.

Förberedelser

Jag letar i skåp, i lådor, i mitt minne efter saker som ska tas med till Råby-Rönö vävstuga utanför Nyköping imorgon. Vävstugan firar 50-årsjubileum och jag är inbjuden att prata om vävning, broderi och textila inslag i mitt liv. Inte en enda bild kommer jag att visa, bara verkliga saker. Men hur mycket ska jag ta med mig och hur mycket hinner jag på en timme?

Ida-Lovisa Rudolfssons konst i Katrineholm

Vad har hänt tidigare? Vad händer precis just nu? Vad kommer att hända i fortsättningen? Ida-Lovisa Rudolfsson bilder leder in i spännande och oväntade äventyr, ofta med en känsla av osäkerhet och otrygghet.

Ida-Lovisa Rudolfssons fascinerande bildvärld visas i Katrineholms konsthall t o m 2021-10-09. HÄR finns öppettider mm och HÄR finns hennes hemsida. Den som inte hinner till Katrineholm kan se ett par av hennes verk på Eskilstuna Konstmuseum i den permanenta delen (som dock hängs om emellanåt).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ida-lovisa-rudolfsson-1.jpg

På begagnade lakan och andra återbrukade textilier, ofta hopskarvade av mindre bitar, lägger hon textilfärg som en grund för bilderna och kompletterar med stygn. Ibland sys broderierna direkt på de stora tygstyckena. Ibland sys stygnen på mindre bitar som läggs på som applikationer.

De sydda illustrationerna till hennes bilderbok Efter stormen finns med på utställningen i Katrineholm.

Jag lånade boken på biblioteket. Men den behövs nog i min egen bokhylla. Bilderna och berättelsen uppmanar till samtal och funderingar. Vad är det egentligen som händer? Varifrån kommer repet? Vad har hänt med fallskärmshopparen? Vart flyger planet? Är det hela en dröm? Många frågor, men ont om svar.

I brevlådan

Nu för tiden kan det gå veckor utan att det kommer någon post i brevlådan. Men både igår och idag låg där fina saker.

Igår kom paket nummer fyra av fem från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde. Den här gången har Båvens Spinnhus spunnit garn av ull från Helsingefår. Ullen från Helsingefår varierar och ser olika ut från olika individer, både när det gäller fibrer och färger. Spinneriet har blandat ull till ett tvåtrådigt, ganska mörkt gråbrunt garn som passar att valka. Tant Kofta föreslår att garnet används till att sticka och valka en börs eller väska enligt beskrivningar i hennes häfte Småvalkat, som också fanns med i paketet.

HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet Ullen vi ärvde.

Idag låg nummer 3/2021 av tidskriften Väv i brevlådan. Där kan jag läsa Lina Sundbergs text om blådrättar, Amica Sundströms artikel om textil under folkvandringstiden, om Vanessa Barragão som virkar korallrev och mycket annat. Och så finns min recension av boken om Boro där, ett roligt och lite knepigt uppdrag att få ihop en text på bara tusen tecken.

Så vad gör jag idag? Läser om vävning förstås och funderar på vad jag ska göra med garnet från Tant Kofta.

Min korgsamling växer

I sommar (2021) har utställningen Älskade korg! visats i Rademachersmedjorna här i Eskilstuna. HÄR finns bilder från utställningen. I lördags (2021-08-14) avslutades utställningen med en trevlig temadag. Hemslöjdskonsulenterna Sofia Månsson och Helena Åberg berättade om korgtraditioner och svarade på frågor om korgar. Hemslöjdsföreningen Sörmland och Eskilstuna Stadsmuseum hjälpte den som ville prova att göra sin egen korg.

Korgmakare fanns på plats och visade och berättade. Mona Malmqvist Sjöstedt odlar pil utanför Örebro och använder materialet till sina korgar, första bilden.

Anders Moberg från Katrineholm tillverkar sina korgar främst av sälg, men hade också en i bok på gång.

Gerd Boethius från Åkers Styckebruk gör korgar i olika modeller och i olika material. Här visar hon upp en granrotskorg.

Katarina Åman hade rest ner från Skellefteå för att hålla en kurs i rotslöjd. Här är några av hennes björkrotsbroscher med broderi.

Det fanns korgar till försäljning också. Kunde jag behärska mig? Nej. Två korgar fick följa med hem.

Av Anders Moberg köpte jag en korg som är perfekt till garn. Inga ojämnheter eller vassa kanter sticker ut och fastnar i garnet. (I korgen ligger garn från Wålstedts, som jag fick som pris i en tävling på Fårfesten i Kil för några år sedan, titta HÄR. Nu figurerar garnet i min hjärna ihop med tankar om en rosengångsväv. Kanske händer det något i vävstolen snart.)

Pilkorgen som jag köpte av Mona Malmqvist Sjöstedt innehåller flätningstekniker som fransk ostbotten, dubbel zigzagflätning, dubbel fransk sidoflätning och polsk kantvariant. Det har jag lärt mig av hennes bok, som jag hittade bland hantverksböckerna på biblioteket.

Världsbroderidagen den 30 juli

Idag den 30 juli infaller Världsbroderidagen. Initiativet till att ägna en särskild dag på året till broderi togs för tio år sedan, 2011, i en av Täcklebo Broderiakademis lokalgrupper, läs mer HÄR.

I år firar jag genom att titta på andras broderier och, förstås, genom att sy egna stygn. Jag slår upp Charlotte Vanniers bok Threads Contemporary Embroidered Art här och där på måfå och läser om den ena spännande konstnären efter den andra. Drygt 80 personer, som på olika sätt använder stygn i sitt konstnärskap, presenteras med text och intressanta bilder. Hagar Vardimon har broderat bilden på bokens framsida (se mer av henne HÄR). Boken tycks vara slut på förlaget Thames & Hudson, men verkar finns hos en del nätbutiker. Jag köpte mitt exemplar i shopen hos Eskilstuna Konstmuseum.

Och så fortsätter jag att låta blommor och blad spridas ut på mitt broderi i förvandling, titta HÄR.

Idag, den 25:e juli

Det finns dagar tillägnade allt möjligt, som kanelbullens dag, esperantodagen, pocketbokens dag. Idag, råkade jag få se, den 25:e juli är det trä nålen-dagen.

Mina tankar går till Brita Kajsa Karlsdotter (1817 – 1915), kvinnan bakom det som kom att kallas anundsjösöm. Hon såg allt sämre på gamla dagar och hade svårt att trä på nålen. Besökare, barnbarn och grannbarn ombads hjälpa henne så att hon alltid hade ett lager med trädda nålar redo när det var dags att brodera.

Jag plockar fram boken Anundsjösöm av Maj-Britt Kristiansson (LTs förlag 1978), sätter mig på balkongen och läser ännu en gång om Brita Kajsa, hennes stygn och motiv och om hur hennes alldeles egna uttryck blev till anundsjösöm.

Mitt broderi som är i omvandling får komma fram, titta HÄR. Precis som hemslöjdsföreningen i Brita Kajsas hembygd inspireras jag av hennes broderier och syr trädda förstygn till blomstjälkar.

Så här långt kom jag innan det blev för varmt att sitta ute och sy. Fortsättning följer.

Konsten att väva

Åsa Pärson och Amica Sundström har tillsammans 60 års erfarenhet av vävning. I boken Konsten att väva, som kom våren 2021, delar de med sig av sina erfarenheter och sina kunskaper. I senaste numret av tidningen Solvögat, nr 2/2021, förmedlar jag mina intryck av boken. (Tack till förlaget för recensionsexemplaret.) Tyvärr har några meningar försvunnit på vägen från min dator till tryckt text. Därför lägger jag ut hela texten här på bloggen.

Solvögat är medlemstidning i föreningen Riksvävarna, titta HÄR. Tidningen innehåller artiklar, intervjuer, vävsedlar och annat som intresserar en vävare. Helena Hegg har formgett och vävt det spännande tyget som pryder omslaget på senaste numret. Vävsedel finns i tidningen.

Konsten att väva
En praktisk handbok
Åsa Pärson & Amica Sundström
Bonnier Fakta 2021

Åsa Pärsons och Amica Sundströms nya bok innehåller allt, och lite till, som en vävare behöver veta. Deras ambition är att ge nycklar, kunskap och metoder som gör det möjligt för läsarna att på ett självständigt sätt förhålla sig till vävningen som hantverk. Det vill säga, boken uppmanar till kunskapssökande så att vävningen blir mycket mer än att trampa och skyttla.

Boken inleds med drygt 20 vävprojekt. Sedan kommer ett kapitel om vävstolar och redskap och ett annat om textila material. Uppsättning av väven beskrivs förstås. Vävteori har ett eget kapitel och många sidor ägnas åt bindningslära. Konstvävnadstekniker presenteras också. Sista kapitlet handlar om avslutningar, monteringar och skötsel.

Åsa Pärson har haft en liten torpstuga i tankarna när hon skapat vävprojekten. Hon har utformat textilier som behövs för ett trivsamt och praktisk boende. Det finns beskrivningar på draperi, mattor, handdukar, gardiner, filtar mm. Vävteknikerna är bl a korskypert, rosengång, kräpp, satin, sålldräll och olika varianter av tuskaft. Beskrivningarna är inte exakta. De kan ses som en utgångspunkt och kan anpassas till vävarens tillgång till material och kan ändras för att passa vävarens smak beträffande mönster och färger. I kapitlen om material och om vävteori ges redskap för att anpassa beskrivningarna. Flera gånger återkommer uppmaningen att provväva, att testa sig fram till en vävnad med bra kvalitet för ändamålet. Kvalitetsbegreppet diskuteras ur flera aspekter.

I kapitlet om uppsättning av väven utgår författarna från sina egna erfarenheter om hur saker görs enklast och effektivas. Samtidigt påpekas att momenten kan göras på flera olika sätt. För nybörjaren är det viktigt att utföra alla moment med noggrannhet. Senare, när det finns förståelse för syftet, kan arbetet förenklas och rationaliseras. I text påtalas ett par gånger vikten av att knyta för skälet ordentligt, men det hade nog underlättat, särskilt för nybörjaren, om momentet även visats med en teckning. (Jag upptäcker att jag utför de flesta moment på annat sätt än i boken. Om det var så jag lärde mig en gång i tiden, eller om jag har ändrat tillvägagångssätt under årens lopp kan jag inte påminna mig.)

Viktigt är att uppmärksamma att författarna använder internationell standard i bindemönstren. Beslutet grundar sig nog i att boken även ges ut på engelska. Det kan lätt uppstå förvirring för den som missar upplysningen. Fylld ruta i bindemönstret betyder enligt internationell standard att varptråden höjs. I svensk standard innebär däremot fylld ruta sänkt varptråd.

Jag hade önskat att teckningarna i kapitlet om konstvävnadstekniker hade varit tydligare. Det är näst intill omöjligt att uppfatta de svart-röda figurerna som beskriver hur varp och inslag möts. Men sätter jag mig med papper och penna, följer linjerna noga och själv ritar upp varp och inslag, då lär jag mig mer!

Boken är efterlängtad. Senast en så här omfattande vävbok kom ut på svenska var för 45 år sedan, 1976. Då kom Stora vävboken av Laila Lundell och senare, 2005, en delvis omarbetad version i ett samarbete med Elisabeth Windesjö. En hel del har hänt inom handvävningen sedan dess och intresset för vävning tycks vara på väg uppåt. Det ryktas till och med om en ny vävboom enligt tidskriften Hemslöjd nr 2/2021. Då behövs Konsten att väva. Boken kommer med all sannolikhet bli en klassiker och en ny ”vävbibel”.

Text Elisabet Jansson

Virkning – läser och lyssnar

Virkning har jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Inte med virknål i handen, utan jag har läst och lyssnat.

I mitten av 1800-talet var det, precis som nu, populärt att ägna sig åt handarbeten som stickning, virkning och broderier. Mönster och beskrivningar fanns att köpa i i form av böcker, tidskrifter och lösblad. Kunderna var främst damer i urbana miljöer. Hanna Bäckström har forskat i ämnet och häromveckan kom boken Förmedling av mönsterförlagor för stickning och virkning. Medierna, marknaden och målgruppen i Sverige vid 1800-talets mitt, hennes doktorsavhandling i textilvetenskap vid Uppsala universitet. Boken finns att köpa överallt där böcker säljs. Omslaget visar en målning av Friedrich Fleischmann, ca 1810 – 1820. Dottern stickar och på bordet framför henne ligger ett mönsterark.

Att kortfattat försöka referera en avhandling av den här omfattningen ger jag mig inte in på. Jag nöjer mig med att konstatera att jag läser med intresse. Ur min bokhylla plockar fram en bok från 1853, en av många mönsterförlagor som Hanna Bäckström använder som underlag i sin forskning. Det är spännande att få mitt fyndköp insatt i ett sammanhang. HÄR finns ett blogginlägg om boken.

Virkbok 2

Boken Virka fritt av Marketta Luutonen, Anna-Maija Bäckman och Gunnar Bäckman är också ny, utgiven nu våren 2021.

En virkningshistorik ur finskt perspektiv ges, givetvis inte lika omfattande som i doktorsavhandlingen. Men båda böckerna beskriver virkningens historia som dunkel med flera olika teorier om ursprunget. Ordet virka har tidigare ibland använts om andra textila tekniker än de vi avser med begreppet. Vad som samlats in och bevarats i museer och samlingar beror som vanligt på institutionernas och enskilda personers intresse och kunskap. Föremål i samlingar har dessutom ibland tolkats felaktigt.

Boken innehåller presentation av elva virkare med egna unika uttryckssätt. Tidigast är Siina Rinne, född 1859. Flera av hennes föremål finns bevarade, t ex ett virkat täcke i Finlands nationalmuseum, titta HÄR.

Boken är också en förmedlare av mönster, precis som de skrifter som ingår i Hanna Bäckströms forskning. Beskrivningar finns bland annat till koftor, mössor, sjalar, smycken, filtar och olika typer av väskor och påsar, som den här påsen med äldre föremål som förebild.

I min bokhytta finns också flera virkböcker av Maria Gullberg, t ex Virkad mönstermagi som kom för några år sedan. HÄR finns ett blogginlägg om boken. Jag plockar fram boken nu igen efter att ha lyssnat till det första avsnittet av Virkpodden. Maria Yvell har beviljats medel från Nämnden för hemslöjdsfrågor till ”Ett projekt med målet att starta en podcast om virkning, för att synliggöra tekniken och uppmärksamma dess utvecklig och potential. Skapa en plattform för samtal om virkning”. Maria Gullberg är gäst i det första avsnittet. Av en slump kom Marias examensarbete på Konstfack 1989 att handla om virkning. Sedan dess har hon fortsatt att experimentera och utveckla virkningen. Hon har gett ut flera böcker och är en uppskattad kursledare och inspiratör. HÄR finns podden, med ett intressant och fint samtal mellan Mariorna Yvell och Gullberg, ett nutida sätt att förmedla kunskap.

m-gullberg-1

Sjuttio broderier

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-6.jpg

Jag är den första länken
Jag lever utan navel
Jag sprang ur ett frö i jorden

Sjuttio broderier sitter i rad på väggarna i ett av rummen på Ebelingmuseet i Torshälla. Varje broderi är en sida i en bok med samma namn som utställningen, Urmodern. Serieskaparen Åsa Schagerström tecknar med stygn och ger oss en fascinerande berättelse om ensamhet och rotlöshet.

Utställningen pågår t o m 2021-05-02. Öppettider mm finns HÄR.

Den som inte har möjlighet att se broderierna på museet kan läsa boken, titta HÄR. Tyvärr kommer inte strukturen i de olika bottentygerna, återbrukade, fram riktigt i boken och hela intrycket är lite gråaktigt. Men för den som inte kan besöka utställningen är boken ett fint alternativ.

Åsa Schagerströms hemsida finns HÄR.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-3.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-4.jpg

I garnlagret


Det är nog fler än jag som har en del garner i förråden som känns lite extra lyxiga. De här fina garnerna, t ex, ligger nerpackade till ingen nytta. Jag tar fram dem emellanåt, tittar på dem, tar i dem och tänker att de borde komma till användning. Det är ju bättre att använda det som redan finns än att köpa nytt. Nu är de framme igen och det är nog dags att omvandla materialet till föremål i vävstolen. Men vad ska jag göra med de här ganska unika garnerna? Härvan längst ner i bild är ett handspunnet vildsilke. Härvan till höger är också silke. Det finns några enstaka härvor av varje sort.


Den stora härvan till vänster är ett tunt entrådigt ullgarn, ca 14.000 meter per kilo. Fibrerna är riktigt långa, tunna och väldigt mjuka. Ett par hekto finns det.

 


Garnet i mitten är är spunnet hos Wålstedts  och när jag köpte det för mer än trettio år sedan benämndes det ”klänningsgarn”. Mjukt är det och tunt, 8.000 meter per kilo, med en aning översnodd.


Det här vackra garnet köpte jag på Vävmässan i Växjö 2017. Det grå garnet har fått en oregelbunden infärgning med indigo, ca 10.000 meter per kilo.

Det finns inte så mycket av varje sort och jag känner en press (från mig själv) att garnerna ska användas på ett riktigt bra sätt. Att sätta upp provvävar är inte aktuellt. När proverna är vävda och utvärderade så finns det just inget garn kvar. Jag behöver blanda med andra garner som det finns mer av och det måste bli bra från början.

För att komma igång bläddrar jag igenom böcker i min bokhylla och flera årgångar av Vävmagasinet. Jag stannar vid några bilder i en av mina favoritböcker, The structure of weaving av Ann Sutton (titta HÄR.)  När jag analyserar de två avbildade vävnaderna ser jag att det är samma bindning i båda, en variant av droppdräll på fyra skaft. Det kanske kan få bli en utgångspunkt i mina fortsatta funderingar.

 

 

Boro – Nödens konst

Hur ska jag förklara min fascination över innehållet i den här boken? Boken handlar om boro, nödens konst, de japanska lappade, lagade och återbrukade textilierna.  Berörd, betagen och begeistrad blir jag.

Textilierna i boken visar på fattigdom och knapphet. Samtidigt ger hushållandet med de knappa resurserna uttryck för en ömhet och en vördnad inför material, arv och tradition. Jag fascineras av och blir förförd av förfallets estetik. Men jag berörs också av den skam som kan följa med nöd och fattigdom.

Förutom alla fantastiska bilder med förklarande bildtexter innehåller boken ett antal artiklar som ger kunskap om och inblick i begreppet boro. Ett citat ur boken: ”Behåll alla tygbitar som är stora nog att slå in en böna”. Att kasta tygbitar, nästan oavsett hur små, var uteslutet. Allt kunde användas på nytt.


Men vet ni vad det tråkiga är? Jo, alla föremål i boken (de flesta är inlånade från Amuse Museum i Tokyo, några finns i Östasiatiska museets samlingar) befinner sig just nu i en utställning på Östasiatiska Museet i Stockholm. Och vi kan inte se dem. Museet är ju stängt pga Corona. Hoppas, hoppas att det snart blir möjligt att göra ett besök. Boken finns att köpa HÄR.

HÄR är en länk till ett blogginlägg om en utställning med japanska textilier på länsmuseet i Härnösand 2013.
HÄR skriver jag om en annan bok om japanska textilier.
Även i Sverige har textilier lagats och lappats i nöd och fattigdom, som de HÄR som finns i samlingarna hos Sörmlands museum.

Fem år med fiber

Fem år med fiber – det handlar inte om uppkopplingar på nätet. Det handlar förstås om textila fibrer nu när Fiberspace celebrerar sina första fem år. Galleriet på söder, som drivs av Marcia Harvey Isaksson, är ett självklart mål vid ett besök i Stockholm. De fem åren firas med en samlingsutställning och med en bok. Utställningen missar jag, men boken kan jag glädjas åt länge. HÄR finns information om Fiberspace.

Cirka 40 utställningar har visats under de fem åren. Galleristen har satt samman en imponerande blandning med stora variationer. Svenska, internationella, väletablerade och nyetablerade utställare förhåller sig till textila fibrer på olika sätt och med många olika infallsvinklar; skulpturalt, experimentellt, undersökande, berättande. I boken påminns jag om de utställningar jag  har sett. Jag tar också del av tankar och verk från de konstnärer och konsthantverkare vars utställningar jag inte haft tillfälle att se.

De flesta av utställarna presenteras i boken. Jag bläddrar och låter slumpen välja bilder.

Skulptur av Deepa Panchamia

Våffelväv  av Matilda Dominique

Makramé av Noël Morical

Installation av Petter Hellsing

Rya av Vega Määttä Siltberg

Mer rya

Som sagt, det handlar mycket om rya här hos mig just nu. När jag pratat eller skrivit om ryaintresset på 1960-talet har flera personer nämnt ryorna som knöts av plastremsor. Jag hade på känn att det fanns en beskrivning någonstans i min bokhylla och efter lite letande hittade jag den här lilla boken av Lena Nessle. Boken är från 1971, men visst knöts platsryorna tidigare än så? Jag knöt ingen plastrya, men däremot har jag ett minne av att jag virkade en badrumsmatta av plastremsor.

Granmönster

Idag är första dagen med en gnutta vinterkänsla i luften och lagom till kylan blev min mössa med granmönster klar. Den är delvis stickad av återanvänt garn från en upprepad väst, titta HÄR. Beskrivningen tog jag ur Ann-Mari Nilssons bok Sticka mössor vantar sockor!.  Jag har stickat mössor (som jag slarvat bort!) ur boken tidigare men tycker att de blev en aning för trånga. Därför utökade jag maskantalet med en halv mönsterrapport och det innebar att jag fick rita om granarna. Den här gången känns omkretsen på mössan perfekt, men den blev lite för hög. Att det ska vara så svårt att få till en mössa som känns riktigt bra!

Ann-Mari Nilsson hämtade ofta inspiration från folkkonst och äldre hemslöjd. Undrar om hon hade sett granarna i bården på den här ryan ur praktverket Finlands ryor av U T Sirelius från 1925. Ryan är min favorit av de 93 ryor som avbildas i färg i boken. Det här är ingen matta, utan ett täcke, avsett för bädden. Ryan har datering 1721.

 

Det finns fler än jag…

Det finns fler än jag som lämnar ofärdiga stickningar. Kanske är det en tröst.

Häromdagen blev jag påmind om den nästan färdiga koftan på bilden. Den har legat orörd och nerknölad i en korg sedan i januari, i 10 månader. HÄR finns tidigare blogginlägg om koftan. Min stickning hade blivit hårdare och hårdare och ärmarna kändes lite för snäva. Så jag repade upp en ärm och började sticka med ett lättare handlag. Det kändes ändå inte bra, så stickningen blev liggande. Nu är frågan om koftan går att fixa så att jag blir nöjd, eller om jag ska repa upp och börja om. Men behöver jag verkligen ännu en grön kofta? Det finns redan två i garderoben som jag trivs i.

Det var när Anna Bauers fanzine Smörhönan låg i brevlådan som koftan kom fram ur glömskan. Anna Bauer är stickerskan/textilkonstnären som återupplivade 1970-talets hønsestrikk. HÄR skrev jag om hennes första bok i ämnet och HÄR är Annas blogg med information om Smörhönan.

Temat för det här numret av Smörhönan är ”Hjälp jag har kört fast!”. Skriften innehåller våndor, tips och erfarenheter från folk som precis som jag har en stickning som inte gått riktigt som det var tänkt.

Jag tänker också på en installation av Kari Steihaug som visades för ett par år sedan på Fiberspace Gallery i Stockholm. HÄR finns ett blogginlägg. (Nu i pandemin känns alla år då jag åkte till till Stockholm en, två eller fler gånger i månaden väldigt långt borta.) Stickningen på bilden nedan har vissa likheter med min kofta. Den har jag fotograferat ur Kari Steihaugs bok Arkiv: De ufullendt. I boken visas bortåt 100 ofullbordade stickningar med tillhörande berättelser, som människor skickade till Kari Steihaug efter ett upprop.

Som sagt, det finns fler än jag som har avstannade stickningar.

 

Brodera vitt på vitt

För ett tag sedan köpte jag några fina gamla märkböcker hos Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna. En bok blev det också, Brodera vitt på vitt av Elsie Svennås från 1967. Böckerna har legat framme på mitt arbetsbord och jag har bläddrat i dem emellanåt. Igår sorterade jag in dem i bokhyllan och upptäckte att där redan fanns ett exemplar av Brodera vitt på vitt.

Det är ju dumt att jag har två böcker. Mycket bättre är det om boken kan glädja någon annan broderiintresserad person. Så nu lottar jag ut den bland dem som handlar i min butik på bloggen under perioden 1 oktober – 15 november 2020. HÄR finns butiken. (Boken har en liten skada i ryggen.)

I brist på näver

Med hjälp av skärmatta, stållinjal och kniv skär jag tomma mjölkpaket i centimeterbreda remsor. Jag vill ju så gärna prova att göra några av modellerna i Emma Dahlqvists bok om näver, titta HÄR. Att få tag på björknäver är inte det lättaste så i stället testar jag att fläta med mjölkkartong.

Det här är början till ett underlägg. Den utförliga arbetsbeskrivningen består av 15 punkter text med fotoillustrationer. Jag har kommit till punkt 7, men fattar fortfarande inte riktigt vad jag håller på med. Flätningen är pillig och remsorna är lite hala och ovilliga. Lugn och noggrannhet behövs! Men det är avkopplande och roligt och det blir nog bra till slut.

Uppdatering: Hur tänkte jag egentligen? Underlägg? Kartongen har ju en tunn plasthinna som nog inte tål värme. Men jag fortsätter att fläta.

Näver

Häromveckan skrev jag om Emma Dahlqvists utställning hos Konsthantverkarna i Örebro, titta HÄR, och visade hennes näverflak med laserskurna mönster. Emma behärskar traditionella tekniker i näver också och förra året, 2019, kom hennes bok Näver – fläta, tampa, vika. Det är en fin och innehållsrik bok som inleds med kapitel om trädet björk, om materialet näver och om skörd, som inte ingår i allemansrätten utan kräver tillstånd från markägaren. Arbetsbeskrivningar följer till ett 20-tal projekt.

Eva Nilssons bok Av näver och rot från 1970-talet får komma fram ur bokhyllan. Näverslöjd var populärt då, för drygt 40 år sedan, och jag deltog i en studiecirkel. De underlägg, brödfat och skålar som jag flätade borde finnas här någonstans, men det enda jag hittar är den här lilla skålen.

Det finns en halvfärdig tampad burk också. Den har stått undangömd sedan vi hade Ramon Persson som lärare på Handarbetets Vänner för närmare 20 år sedan. Den visar jag inte. Här är istället två burkar som Ramon har tillverkat och jag har köpt. De står framme i köket och innehåller tepåsar.

Vilka slöjdare som har flätat mina fina askar med lock har jag inga uppgifter om. Den understa köptes hos en slöjdare i Värmland när jag följde med hemslöjdskonsulent Carina Olsson på en biltur för många år sedan. Den har jag haft stor användning av. Asken fungerar som ”resekontor” när jag deltar i mässor och liknande evenemang och innehåller kvitton, visitkort, sax, måttband, pennor, påsar och annat nödvändigt.

Koftor och kulturarv

Det kommer många nya böcker om stickning nu under hösten 2020. En av dem är Östgöta koftor av Ann-Sofie Svansbo, hemslöjdskonsulent i Östergötland, och Anna Lindqvist, kulturhistoriker och tidigare anställd vid Östergötlands museum. Författarna har tagit fram en stickad mönsterskatt från 1940-talet ur Östergötlands läns Hemslöjdsförenings arkiv, Slöjdarkivet som numera finns hos Östergötlands museum.

För inte så länge sedan var begreppet ”hemslöjden” för många förknippat med de föreningsdrivna hemslöjdsaffärer som fanns i större och mellanstora städer runt om i Sverige. Några butiker finns fortfarande kvar, till exempel Östergötlands läns Hemslöjdsförenings butik i Linköping. Många föreningar hade under några decennier i mitten av 1900-talet fast anställda textilkonstnärer eller formgivare, dåtidens benämning var mönsterriterskor, utbildade på de skolor som numera är Konstfack och HDK. En del av textilkonstnärerna var verksamma på flera håll i landet, som anställda eller på frilansbasis. Deras verk är inte ortstypiska, dock ibland med lokal inspiration, utan tidstypiska, moderna och anpassade till en marknad. Bokens underrubrik Stickat kulturarv från 1940-tal visar på detta.

Textilkonstnärerna ritade mönster till produkter som butikskunderna köpte som färdiga textilier eller i form av material och beskrivningar. Produktionen var i stor utsträckning utlagd i hem på landsbygden hos kunniga slöjdare som fick en liten biinkomst.  Enligt boken anlitade hemslöjden i Östergötland på 1950-talet ett 50-tal stickerskor som fick hem material och instruktioner och sedan levererade färdiga arbeten till butiken. (Många av textilkonstnärerna formgav även textilier till kyrkor och till profana miljöer med tillverkning i butikernas egna textilateljéer. Men det är en annan historia.)

Formgivare som var knutna till hemslöjden i Östergötland presenteras i boken. Här är Inge-Britt Gustafsson. Hon anställdes 1944 som mönsterriterska, blev sedan hemslöjdschef, länshemslöjdskonsulent och var den som år 1972 började ordna upp föreningens arkiv. Hon anlitades också som frilansande textilkonstnär när föreningen år 1965 beslutade att inte längre ha fast anställda formgivare.

I boken avbildas 10 fina planscher, daterade 1946 – 52, från Slöjdarkivet med tecknade koftor, mönsterdiagram, garnprover och i en del fall även uppstickade prover. Alla koftorna har mönsterstickade framstycken, medan bakstycken och ärmar är enfärgade. Just detta mönster komponerades av Ingamay Steffenburg år 1952. 

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar till koftor. Det finns två olika modeller och det går att välja vilket som helst av mönsterdiagrammen till de mönsterstickade framstyckena. Den ena koftmodellen stickas ”figurnära som under 1940-talet” och den andra är en ”rymligare variant med smalare ärmar och vidare halsringning”. Det är inte helt lätt att förstå hur de två alternativen ser ut. Koftorna är snyggt fotograferade draperade på stolar, men jag hade gärna sett dem på en människa också.

Garnet är valt för att få ett resultat som liknar koftorna från 1940-talet, dvs en stickning som är tät och formfast. Jag får leta en stund efter uppgift om vilket garn som används och hittar informationen i löpande text. I samband med beskrivningarna anges endast färgbeteckning. Det hade inte gjort något om garnsorten lagts till vid beskrivningarna.

Ett par små invändningar har jag, men det är i det stora hela en bok som jag tycker om. Jag gillar koftorna. Kanske kommer jag att sticka mig en om jag kan välja färger och mönster. Och jag gillar verkligen att hemslöjdens mönsterriterskor får synas och att kulturarvet i form av skatter ur hemslöjdens arkiv lyfts fram och inte glöms bort.

Broderiböcker

Solen skiner och innan det blir alltför varmt ute plockar jag fram en hög med böcker ur min bokhylla, sätter mig i skuggan på balkongen, bläddrar och läser lite här och där. Alla de här böckerna gavs ut under några år kring 1980, ett ambitiöst projekt av LTs Förlag. Ämnet är landskapssömmar, landskapsbroderier, bygdebroderier, ortstypiska broderier eller vad de nu ska kallas. De gamla broderierna sätts in i sitt historiska och kulturella sammanhang. Stygn, material och mönsterformer beskrivs. Broderierna blir förlagor eller inspiration till nya handarbeten, ofta präglade av utgivningstidens smak, mode och materialtillgång. Jag känner igen namnen på många av de formgivare som bidrog med mönster och även namnen på författare. Nio böcker har jag i serien. Gavs det ut fler? Någon som vet?

Böckerna på bilden uppifrån och ner:
Broderier från Medelpad, Maj-Britt Kristiansson, 1981
Svartstick, Anna Hådell, 1980
Järvsösöm, Berit Eldvik, Brita Åsbrink, 1979
Delsbosöm, Märta Brodén, 1979 (första upplagan kom 1974)
Anundsjösöm, Maj-Britt Kristiansson, 1978
Sollerösöm och Delsbosöm, Lill-Anna Bälter, 1976
Hallandssöm, Britta Johansson, 1977
Hängkläden från Blekinge, Ragnvi Hyllstedt, 1982
Jämtlandssöm, Birgit Jansson, Anita Persson, Inga Lisa Petersson, 1981

Några bilder ur böckerna:Hallandssöm. Beskrivningar på bottensömmar.

Järvösöm. Draperi komponerat av Kerstin Ekengren. Enligt bildtexten kan mönster beställas hos B Åsbrink i Järvsö, men det gäller nog inte längre. Till lampskärmen och paradhandduken finns beskrivningar i boken.

Delsbosöm. Till vänster takduk komponerad av Brita Rendal-Ljusterdahl, beskrivning finns i boken. Till höger monogram komponerat av Lena Nessle.

Lösa lappar

En gammal vävbok i dåligt skick fick jag av en vän. Boken, som ser ut ha använts flitigt, är tryckt 1896, första upplagan av Nina von Engeströms  Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. I min bokhylla finns redan en förstaupplaga av boken (titta HÄR), i bättre skick. Men att den här sönderfallande boken ändå är värd att sparas, det tycker både givaren och jag. 

Det visade sig att en liten skatt doldes i den trasiga boken. Mellan sidorna hittar jag drygt 10 handskrivna vävsedlar och några andra dokument på skört och gulnat papper. Vävsedlarna är nedtecknade av olika personer, i olika tider och på olika sätt. Ripsmattor och daldräll finns det flera exempel på. Kanske sätter jag mig någon dag och ritar om några av dem enligt det standardiserade sätt vi använder idag. (Klicka på bilderna så blir de större.)

Leksandsdräll blir jag extra nyfiken på. Mönstret består av Bård, Släta rutan, Vackra rutan och Fula rutan.

Fällväfvnad, den blir jag också nyfiken på.