Kategoriarkiv: Böcker

Istället


Idag, 2022-09-23, skulle jag egentligen sitta i bilen på väg till vävmässan i Halmstad. Men jag är lite krasslig och insåg att det tyvärr inte är läge att resa bort. I morgon skulle jag ha pratat om restgarnsvävning (titta HÄR) på Speakers Corner. Kanske kommer min presentation i PowerPoint till användning vid ett annat tillfälle. Den som undrar vad en vävmässa är kan få en liten glimt HÄR, där jag samlat blogginlägg från förra gången, Växjö 2017.

Istället för att vara i Halmstad och frossa i vävning, träffa bekanta, se utställningar, kolla nya garner och ny litteratur osv, så tittar jag i ”nya” böcker i min bokhylla. Några har jag fått och några har jag köpt.

Damast av Gertrud Ingers och John Becker kom ut 1955 och innehåller ”Handledning i damastvävning och översikt över nutida svensk och dansk tillverkning”. Aktiva damastvävare presenteras i varje län, ibland över flera sidor, ibland med bara några rader. Så här står det om trakter min närhet:
”I Örebro län väver man en del damast på hemslöjdsföreningen, bl. a. tevagnsdukar med motiv från Örebro slott och små tabletter. Vävstolen har harnesk med lockar, och fröken Anna Strömberg från Vintrosa, utbildad vid Handarbetets Vänner, väver där.”
”I Västmanland finns med säkerhet flera vävstolar kvar, men just nu ingen aktiv väverska.”
”I Sörmland slutligen väves damast för tillfället endast av fru Karin Lamberg, Råsta, Ålberga.”

En sak som jag verkligen uppskattar med begagnade böcker är de lösa lappar som tidigare ägare har stoppat in. Här hittar jag till exempel ett recept på stärkelse till lingarn.


En av de väverskor som får en lite längre presentation i boken är Emma Viberg i Undrom, Ångermanland. I boken ligger också en tidningsartikel om väverskan, odaterad från ICA-kuriren. I min bokhylla finns en liten bok om Emma Viberg, skriven av Ann Mari Karlsson 1978.

.

I somras deltog jag i en inspirerande heldag om rosengång på museet i Skara, titta HÄR. Bunden rosengång finns på min lista över kommande vävar så jag blev väldigt glad när jag nyligen fick den här boken av en vän. Boken är tryckt 1983 och är resultatet av flera inventeringar genomförda av hemslöjdskonsulenter i Jämtland och Härjedalen.


Men vad är bästa sättet för mig att komma underfund med hur mönsterformerna byggs upp? Här är ett par exempel på trampordningar ur boken. Jag tror inte att jag kommer att ha tålamod att följa de här instruktionerna. Jag lär mig nog bättre genom att titta på bilder på täckena från Skara och i boken och prova mig fram på egen hand utan de skrivna trampordningarna.

.

Handskar och vantar köpte jag på en bokloppis häromveckan. Boken, tryckt 1959, är en översättning från danskan. Garnerna som används går nog inte att hitta längre. Men det går att hämta idéer från bokens många intressanta beskrivningar på tumvantar och fingervantar. Nu kanske vi byter ut cigaretten mot mobilen.

Sommaren övergår i höst


Mitt arbetsbord har blivit överfullt i sommar av halvfärdiga broderier, halvfärdiga idéer, halvlästa böcker, allt möjligt som ska sorteras. Det är dags att röja och förbereda inför för hösten.


Böcker ska klämmas in i bokhyllan och allt material i projektet Ullen vi ärvde ska sättas in i pärmar.

Nästa steg är att börja rensa i skåpen i arbetsrummet. Där finns så mycket material som jag aldrig kommer att använda, saker som någon annan kan ha glädje och nytta av. Jag samlar ihop sakerna inför en loppis med slöjdmaterial och slöjdredskap som arrangeras senare i höst på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna. Mer information kommer när planerna har klarnat.

Men det händer mycket innan dess. Kommer ni ihåg mitt projekt från i vintras, när jag vävde halsdukar av restgarner? HÄR finns halsdukarna samlade. I nästa vecka åker jag till Linköping med halsdukarna. De kommer att finnas i butiken hos Hemslöjden i Östergötland under några veckor. Jag kommer också att finnas där någon dag och prata om restgarnsvävningen. Snart är alla detaljer klara och jag berättar mer.

.

.


Om halsdukarna vävda av restgarner ska jag prata i Halmstad också, på VÄV2022, den stora vävmässan som äger rum 22 – 24 september. Det blir en kort presentation av mitt projekt på Speakers corner på lördagen den 24 september, ingen föranmälan, ingen avgift. Jag återkommer med klockslag. Temat för mässan är hållbarhet och görandet och då passar det utmärkt att prata om att göra av material som redan finns. Läs om mässan HÄR.

Vävprat planeras också hos Studieförbundet Vuxenskolan i Eskilstuna den 14 september. Kom dit och visa och berätta! Ingen avgift, men föranmälan krävs, titta HÄR.


Hos Studieförbundet Vuxenskolan i Eskilstuna blir det även en kurs i yllebroderi lördag 17 september. Temat är fåglar. Anmälan görs HÄR.

Mer tvistsöm


Mitt sommarprojekt 2022, att väva tyg till tvistsöm och att undersöka stygnen, fortsätter mellan cykelturer och andra utflykter. HÄR finns blogginläggen samlade.

Den lilla materialsatsen i tvistsöm som jag köpte från hemslöjden i Landskrona är klar. Allt som behövs för att sy en nåldyna finns med, men jag ska använda broderiet till en väska istället. Jag gillade att sy åttabladsstjärnan! Det finns ingen exakt beskrivning av hur stygnen ska läggas, så jag fick fatta egna beslut och fick nya insikter.

På mitt handvävda tvisttyg har jag testat att sy med Raumas prydevevgarn 2-tr. Garnet passar perfekt och det går att få tag på mer om jag vill. Till provet jag sydde tidigare användes gammalt garn ur mitt förråd, som också passar utmärkt, men som inte tillverkas längre. Tack till Eva, som var vänlig och skickade några garndockor till mig.

I senaste numret av tidskriften Scandinavian Retro, nr 4/2022, finns en artikel om Kerstin Mauritzson. För ca 60 år sedan var hon anställd som formgivare hos Malmöhus läns hemslöjd och fick i uppdrag att ta fram nya handarbeten i tvistsöm. Först var hon inte förtjust i tanken, men hon ändrade sig (som tur var). Ullgarnet, som användes i de traditionella tvistsömsbroderierna, byttes ut mot lingarn. Hon avlägsnade sig från traditionens former och ritade helt nya mönster i moderna färger.

I tidningsartikeln finns tips på flera handarbetsböcker från 1960-talet som innehåller tvistsöm. Jag köpte en av dem, Roliga handarbeten utgiven av Malmöhus läns hemslöjd 1967. Här finns många av Kerstin Mauritzsons tvistsömsbroderier avbildade. Fullständiga arbetsbeskrivningar finns till några av dem, men inte till alla. En av författarna, Gertrud Ingers, var chef vid dåvarande hemslöjden i Malmö och boken kan delvis ses som en produktkatalog över butikens sortiment av materialsatser till handarbeten.


Broderiet nere till höger är formgivet av Viola Westerberg, övriga av Kerstin Mauritzson. Visst håller form och färg än idag!

Tvistsömsprovet är klart


Mitt prov i tvistsöm är klart. Jag har testat att sy på många olika sätt, stygnen uppifrån och ner respektive nerifrån och upp, alla rader från samma håll, raderna från olika håll med vändningarna på ett par olika sätt. Jag letade i litteratur och på nätet efter information innan jag satte igång att sy, utan att egentligen hitta det jag sökte. Det fanns ibland tvärsäkra och ibland luddiga påståenden om hur stygnen skulle läggas, om fel och om rätt. Men så fick jag ett boktips i en kommentar till mitt förra inlägg om tvistsömmen, Tvistsöm av Gertrud Ingers och Ernst Fischer. Jag köpte ett exemplar på Bokbörsen för en billig penning. I den lilla boken hittade jag allt jag letat efter.

Boken ger en historik över svensk tvistsöm, framför allt från Skåne. Det äldsta av de avbildade broderierna är daterat 1684 och de yngsta är från mitten av 1800-talet. Tekniken har främst använts till kuddar och dynor, men också till täcken. De vanligaste mönsterformerna presenteras, t ex granatäpple, valknut, akantusblad, mönster som finns i många sammanhang och på många ställen i världen.

I boken finns tydliga teckningar på hur stygnen kan sys. Det finns inga fel eller rätt, säger bokens författare.
”Vad beträffar stygnens riktning så föreligger inga regler. Mer eller mindre skickliga brodöser sydde väl som de hade lust eller som de blivit lärda. Arbetet blir tämligen stereotypt om alla stygn sys i samma riktning.”
”Ifråga om vända eller icke vända arbetet när man syr tvistsömsraderna, så ger det helt olika effekt.”
Visst känns det befriande! Nu längtar jag efter att få komma in i något museimagasin och se med egna ögon hur stygnen ligger.

I litteratur och på nätet finns ibland uppgift om att ordet tvistsöm kommer från engelskans twist, vrida, och skulle syfta på stygnens utformning. Det låter lite långsökt med tanke på att tekniken på engelska kallas long armed cross stitch och long legged cross stitch. Jag har lärt mig någon gång att tvist är benämningen på bottentyget. I boken uppges att de första uppgifterna om ordet tvist finns från 1500-talet, t ex i en bouppteckning, ”Sengetäken sytt med korse söm på Tuist”. Jag spekulerar: Kan tuist har med tuskaft att göra?

Jag har ju vävt mitt tyg efter uppgifter i ett häfte om den medeltida bonaden från Fogdö, som har 12 trådar/cm i varpen och 10 -11 trådar/cm i inslaget. Enligt boken Tvistsöm ligger tätheten i de gamla skånska tvistvävarna på ca 12 – 13 trådar/cm. Mitt tyg är en liten aning glesare. Jag valde en 55-rörssked med två trådar i rör och det tvättade tyget har ca 11,5 trådar/cm i varpriktningen. Jag har slarvat lite med inslagen. Tyget är för hårt slaget i början och för löst mot slutet. Jag har lingarn 12/1 i varpen och lintow 10/1 som inslag. Ullgarnerna jag valde till stygnen passar bra till tygets täthet. Om jag sätter upp ytterligare en väv så testar jag med två trådar i rör i en 60-rörsked och försöker vara mer uppmärksam på inslagstätheten.

Mitt sommarprojekt 2022, att väva tvist och sy tvist, går att följa HÄR.

Glad midsommar!

Glad midsommar önskar jag er alla med några bilder från förmiddagens arbete med den fantastiska midsommarstången vid hembygdsgården i Malmköping. Jag kunde inte stanna kvar och se det färdiga resultatet, men stången finns där i ungefär en månad, så jag hinner nog tillbaka.

År 2000 var det premiär för midsommarstången fylld med grannlåt och en ny tradition skapades. Utsmyckningen bygger på äldre traditioner, bla en stång som Nils Månsson Mandelgren ritade av vid Nykvarns bruk år 1870. I boken Sörmlandsbygden 2001, Sörmlands hembygdsförbunds årsbok, finns en artikel av Lille-Mor Boman, dåvarande hemslöjdskonsulent i Sörmland, med historik och en beskrivning av arbetet med den första nygamla stången.

.

.

.

.

Mitt sommarprojekt

Tvistsöm har jag bara sytt en enda gång, på en kurs för 50 år sedan. När jag läste den lilla skriften om Fogdöbonaden (titta HÄR), som är broderad med tvistsöm, fick jag lust att testa. Men var hittar jag ett tyg att sy på och vilket garn ska jag välja till stygnen?

Bottentyget i bonaden är vävt i panama, en tuskaftsvariant med dubbla trådar i varp och inslag. En äldre benämning på tekniken är tvist och därifrån kommer namnet på stygnen. Bonadens medeltida bottentyg är förstås handvävt och består enligt skriften av halvblekt lingarn, motsvarande lingarn 12/1 i varpen och lingarn 10/1 som inslag. I mitt garnförråd finns både lingarn 12/1 och lintow 10/1. Så jag väver ett eget tyg!

Min första tanke är att sätta upp en smal och kort väv, bara så att jag har lite tyg att brodera på. Men sedan kommer senaste numret av tidskriften Vävmagasinet (nr 2/2022). Marie Ekstedt Bjersing beskriver sin arbetsprocess när hon väver ett linnetyg med gamla metoder och gamla redskap. Hennes utgångspunkt är en sliten särk i samlingarna hos Sätergläntan. Som varp väljer Marie lingarn 12/1, samma som jag ska ha i min väv.

Med inspiration från Maries väv bestämmer jag mig för att sätta upp en lite bredare och längre varp, som räcker till mer än ett bit tyg att brodera på. Jag solvar till spetskypert och väljer skarp anslutning för att solvningen ska passa till panama. Mitt tyg kommer nog att bli helt annorlunda än Maries. Men det är ju så här det brukar gå till. Någon, i det här fallet Marie, gör sin tolkning av ett gammalt tyg. Någon annan, jag, läser hennes berättelse och går vidare därifrån på sitt sätt.

Sex trampor knyter jag upp och har tuskaft på de två tramporna i mitten för att öka möjligheterna. Om jag skulle få lust att väva tuskaft så blir det en extra effekt med dubbla varptrådar där kypertsolvningen vänder riktning. Jag trampar med vänster fot på de tre vänstra tramporna och med höger fot på de tre högra tramporna. Tvist: 1,1, 6, 6. Kypert: 1,2,6,5.

En meter panama har jag vävt. Det räcker nog för mina broderiövningar. Nu ska jag bestämma fortsättningen. Jag har en del handspunna lingarner, oblekta, som jag köpt här och där. Ska jag använda dem till kyperten? Eller kanske till tuskaft? Eller ska jag spara dem till en oblekt varp? Ska jag väva ett tyg med en bestämd användning? Eller ska jag testa alla möjliga inslag och trampningar och se vad som händer?

När väven är nerklippt och tvättad kommer nästa fråga. Vilket garn ska jag använda till tvistsömmen? Jag har några olika ullgarner i förrådet som skulle kunna passa. De flesta är vita och behöver färgas. Ska jag gå på det medeltida, som i Fogdöbonaden, och färga med växter? Eller ska jag göra det lite enklare för mig och använda syrafärg?

Vilka beslut jag än tar så har jag ett roligt och kravlöst projekt framför mig i sommar.

Bonaden från Fogdö

I min hand håller jag en liten skrift om Fogdöbonaden, en textil från slutet av 1400-talet. Numera finns bonaden på Historiska Museet i Stockholm (inventarienummer SHM 23128:16). Den hittades i Fogdö kyrka i Sörmland, en dryg mil nordväst om Strängnäs, men kommer troligen ursprungligen från Vårfruberga Kloster i närheten.

Bonaden skildrar påskens händelser med Jesu lidande, död och uppståndelse. Berättelsen är utförd med tvistsöm i ullgarn på linnebotten. Storleken på de bevarade bitarna är ca 7,9 x 0,9 meter. I den lilla skriften går Mia Åkestam igenom bildernas motiv. Amica Sundström skriver främst om stygnen och materialen. Hennes fokus är på Fogdöbonaden, men hon berör också andra medeltida tvistsömsbroderier i Historiska Museet. Maria Neijmans text handlar om bonadens färger och om medeltida växtfärgning.

Skriften är utgiven av Föreningen Vårfruberga Kloster. Föreningen har också låtit göra en fotografisk avbildning av bonaden i skala 1:1. För ett par år sedan arrangerades en temadag om bonaden vid Vårfruberga klosterruin. Bilden nedan är därifrån och visar Amica Sundström med ena halvan av den fotograferade bonaden. HÄR finns ett blogginlägg från temadagen.

Jag köpte mitt exemplar av skriften i Strängnäs domkyrka.

Daldräll – del 6

Min provväv efter solvnota N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan är klar. Bredden är ca 28 cm. Instruktionerna i boken är knapphändiga och jag har ändrat lite och gissat mig fram en aning. På provet på bilden har jag följt solvningen när jag trampat. Första bilden visar den sida som var uppåt i vävstolen. Nästa bild visar baksidan.

.

Det här mönstret kallas i boken Hansfläcken.

Nedan är Korsfläcken, till vänster den sida som var uppåt i vävstolen och till höger baksidan. Jag föredrar mönsterformerna till höger. Om jag skulle fortsätta väva efter den här solvnotan, kanske lite omarbetad, så skulle jag nog ändra om trampuppknytningen så att detta blev uppåt i vävstolen. De små rutorna som jag har lagt in närmast stadkanten benämns Tandfläcken.

Jag testade att trampa på olika sätt och provade med några olika garnsorter i mönsterinslagen.

HÄR går det att följa min provvävar i daldräll. Nu finns det andra vävplaner, men jag återkommer kanske till daldrällen senare.

Daldräll – del 5

Ännu en provväv i daldräll är på väg upp i vävstolen. Nu blir det N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. Jag har två exemplar av första upplagan från 1896. Båda böckerna är mycket slitna och om jag fortsätter bläddra i dem så ramlar de snart isär. Så för säkerhets skull har jag köpt ett exemplar av facsimileupplagan som trycktes 1981. Den behöver jag inte vara så försiktig med.

Jag har ritat upp bindningen till de tre mönsterpartierna Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken i N:o 41, men förstår ändå inte hur de kommer att se ut i väven. Det finns ingen bild på väven i boken och det framgår inte i vilken ordning mönstren ska solvas. Jag gör en tolkning av solvnotan, testar och är beredd på att kanske klippa ner och ändra i solvningen. Eller, vem vet, det kanske blir riktigt bra om jag följer beskrivningen, trots att det ser lite konstigt ut.

Jag delar in mönstret i kortare partier, räknar in rätt antal solv på varje skaft och rätt antal varptrådar. Och så stoppar jag tålmodigt tråd efter tråd i sitt solvöga och hoppas på att allt blir rätt.

HÄR finns mina provvävar i daldräll samlade.

Daldräll – del 3

Ett par tidigare inlägg, titta HÄR, handlar om en gammal handskriven solvnota till en daldräll. Jag har ritat om solvnotan på det sätt som vi nu för tiden tecknar ner vävtekniken daldräll. Men den som ritade den gamla solvnotan kallar vävnaden för Leksandsdräll, inte daldräll. Jag blir nyfiken.

I boken Daldräll av av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson finns en text av Laila Lundell. Hon skriver att det vi idag kallar daldräll är europeiskt allmängods. Tekniken fanns i Europa under 1600-talet, men kom till Sverige betydligt senare och blev vanlig i Dalarna, framförallt i socknarna Gagnef och Leksand. Där användes benämningarna läskrus eller lärftkrus. Lärft = tuskaft och krus = mönster, dvs mönster på tuskaftsbotten. Benämningen daldräll lär ha uppstått hos betraktare utifrån som såg vävnaderna i trakten kring Siljan eller på andra platser dit folk från Dalarna reste för att arbeta. Men hur kom det sig att tekniken fick fäste just i Dalarna? Det ger Lundell inget svar på. Hennes text skrevs 1988. Finns det senare forskning inom området? Någon som vet?

Jag letar lite i böcker i min bokhylla och kallar det jag hittar för daldräll.

Traditionelle Webmuster, Jorinde Gustavs och Gerlinde Dörries, 1988
Boken presenterar äldre vävnader från området kring Rostock vid Tysklands kust mot Östersjön. En daldräll finns avbildad, ett sängtäcke från Stralsund, vävt under andra halvan av 1800-talet. Tekniken anges som halvdräll, Halbdrell.

.


Praktisk Väfbok, Nina v Engeström, 1896
Von Engeström har solvnota till fyra daldrällar. En har benämningen Dräll i 4 skaft (mönster från Dalarne). De övriga tre benämns Dräll (mönster från Dalarne). (På en av solvnotorna finns namn på mönsterformerna. Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken vill jag titta närmare på!)


Den Norske Husflidsforeningens Haandbok i vævning, 1914
Här finns tre daldrällar, varav en har mycket stora likheter med dem som jag visat HÄR i ett tidigare inlägg. Beteckningarna är Mønstret tøi til servietter, Bordservietter i halvdreiel respektive Halvdreiel till pynteservietter.


Hemmets vävbok, Elisabeth Wærn-Bugge, 1927
Åtta vävsedlar till daldräll finns hos Wærn-Bugge. En benämns Leksandskrus – s.k. Daldräll. De övriga kallas bara Leksandskrus.

I vävstolen, Anna Skeri-Mattson och Ingrid Osvald, 12:e upplagan 1950
Nu blir det ett hopp på drygt 30 år i kronologin till 12:e upplagan av I vävstolen. Här finns en Daldräll till servietter och dukar och en Daldräll till servietter. Begreppet daldräll tycks alltså vara etablerat. Första upplagan av boken kom 1937. Undrar om vävtekniken fanns med då och vad den i så fall kallades. Någon som vet?

Malin Selander – en vävinspiratör


Idag 2022-04-07 letar jag fram ett kompendium om dubbelvävar från en intressant och lärorik föreläsning på Väv -89 i Linköping. Anledning är att föreläsaren Malin Selander (1922 – 2013) idag skulle ha fyllt 100 år.

Malin Selander var en enastående skicklig formgivare och väverska. Under nästan hela sin yrkesverksamma tid arbetade hon som vävlärare i Örebro och många är de som fått sin vävutbildning hos henne. Hon undervisade även i USA och Canada, hade uppdrag från FN för att utveckla vävningen på landsbygden i Iran och ställde ut i Japan vid flera tillfällen. Örebro läns museum äger hennes samling av unika handvävda kläder och även hennes prover och skisser. År 2008 visade museet hennes kläder i en fantastisk utställning. Det borde vara dags att visa hennes verk igen.

HÄR och HÄR finns ett par äldre inlägg om Malin Selander på min blogg.
Läs mer HÄR på Wikipedia och HÄR på Digitalt museum.

Hon gav ut flera vävböcker, t ex Väv en väv från 1986. Då hade jag just börjat väva på allvar och boken gav mig helt nya insikter i vad vävning kan vara. Hon använde material, färger och traditionella vävbindningar på ett sätt som kändes nytt och innovativt, då för 36 år sedan. Den här halsduken i dubbelväv finns i min ägo, hennes egen ur boken Väv en väv.

Daldräll – del 2

Det här är en av de minsta ”rumpor” jag har varpat. Varpen väger bara ca 75 gram och är 3 meter lång. Det blir en provväv i daldräll efter en gammal handskriven solvnota, nertecknad för gissningsvis ca 120 år sedan. Titta HÄR i ett inlägg som jag gjorde häromdagen. Några av mönsterpartierna har jag gjort smalare än i originalet för att komma undan med ”bara” ca 500 varptrådar. Syftet är inte att göra en kopia av det handskrivna mönstret. Jag vill bara testa lite och sätta mig in i tekniken daldräll.

Så här ser det ut när jag har vävt några centimeter mönster med ett restgarn för att kolla om allt är rätt. Skönt nog så verkar det inte finnas några fel, varken i solvning eller skedning.

Nu när jag har lärt känna det gamla handritade mönstret upptäcker jag liknande vävar i ett par böcker i bokhyllan.

I boken Daldräll av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson finns en variant kallad Råby. Malin Selander har också en snarlik i sin bok Väv en väv, kallad Glimmerskiffer, den nedre bilden, ett gammalt traditionellt mönster enligt författaren. Några detaljer skiljer de tre varianterna åt. Titta på den ljusa rutan på med smala mörka vertikala linjer på bilden ovan. De mörka linjerna är så kallade avbindetrådar. Väven Råby har 10 trådar mellan avbindetrådarna, den gamla handskrivna har 8 trådar mellan avbindetrådarna och i Glimmerskiffer är det 6 trådar mellan avbindetrådarna.

Fortsättning följer!

Vackra rutan, Släta rutan och Fula rutan

För ett par år sedan fick jag en gammal, sliten vävbok av en vän, titta HÄR. I boken låg en liten skatt, drygt tio handskrivna vävsedlar. En av dem är en daldräll, benämnd Leksandsdräll, med mönstren Vackra rutan, Släta rutan och Fula rutan. Fula rutan gör mig förstås extra nyfiken.

Nu har jag ritat om den handskrivna solvnotan till en partisolvning och tänker sätta upp en provväv. Min erfarenhet av att väva daldräll begränsar sig till tre tillfällen under 50 år. Jag förstår hur mönsterformerna är konstruerade, men friskar upp minnet genom att läsa på lite i boken Daldräll av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson.

I en butik alldeles här i närheten hade jag turen att hitta 1 kilo bomullsgarn 24/2 för 49 kr. Det blir perfekt till provväven!

Förbereder kurs

Google och Youtube i all ära, men visst är det roligt/roligare med böcker! Jag plockar fram en hög med böcker ur bokhyllan inför kvällen (2022-03-16). Det är dags för första träffen av tre i kursen i yllebroderi hos Studieförbundet Vuxenskolan här i Eskilstuna.

Jag gillar alla de här böckerna, annars skulle förstås jag inte ta med dem till kursdeltagarna. Men det här är nog mina favoriter:
Hemslöjd av Anna-Maja Nylén introducerade mig till folkkonsten för bortåt 50 år sedan. Första upplagan kom 1968.
Yllebroderi Berättande folkkonst från Norden från 2010, redaktör Annhelén Olsson, innehåller artiklar om skånska yllebroderier, om 1900-talets yllebroderier, om yllebroderiets historia och om yllebroderier i övriga Norden.
Brodera på ylle! av Eva Berg, Carina Olsson, Anna Wengdin och Annhelén Olsson kom 2012. Där finns information om material, redskap, stygn och monteringar, allt som behövs för att göra själv. Arbetsbeskrivningarna kan man förstås följa, men de kan också vara utgångspunkt för egna skapelser.

Skedar

”Vad har du för sked?” Det är en fråga som kommer ibland från andra vävare. Om jag svarar att jag till just den här väven har en 30-rörssked så får den som frågar kanske inte den information som egentligen efterfrågas.

En sked, vävsked, används för att få önskat antal varptrådar/cm och för att sprida ut varptrådarna till rätt bredd. Siffrorna på bilden betyder att skeden har 30 springor på 10 cm och att den är 100 cm lång. Om jag stoppar in, skedar, en tråd i varje springa, rör, blir varptätheten 3 trådar/cm. Men jag kan skeda med fler trådar i varje rör. Två trådar/rör blir 6 trådar/cm, tre trådar/rör blir 9 trådar/cm. Jag kan också skeda med t ex en tråd i vartannat rör och får då en gles väv med 1,5 trådar/cm.

Till de flesta av mina senaste vävar, halsdukar av restgarner (titta HÄR), har jag en tråd i rör i en 55-rörssked, 5,5 trådar/cm. Mina tidigare erfarenheter sa mig att varptätheten med just de här garnerna och den bindning jag valt borde vara så där 5 eller 6 trådar/cm. Med en 25-rörssked och och två trådar i rör hade jag fått 5 trådar/cm och med två trådar i rör i en 30-rörssked hade det blivit 6 trådar/cm. Nu la mig mittemellan. Det blev bra. Om det inte hade känts helt rätt så hade jag kunnat skeda om i en annan sked för att få väven en aning glesare eller tätare, men samtidigt lite bredare eller smalare.

För den som inte väver är en sked något som används för att stoppa mat i munnen. Jag ser inget direkt samband mellan föremålet vävsked och besticket sked. Men när jag letar efter ordets ursprung hittar jag följande i boken Ordens ursprung av Bo Bergman:

sked Det gemensamma germanska ordet sked har haft ursprungsbetydelsen ‘kluvet trästycke’ och är bildat till ett verb med betydelsen ‘klyva, skilja’. Det är nära släkt med skida.”

Jag tolkar det som att betydelsen har glidit iväg åt två håll. Skeden att äta med tillverkades ursprungligen av ett kluvet trästycke och vävskeden skiljer trådarna åt. Någon som vet mer?
Uppdatering: Ewa skriver i en kommentar ”En tanke: kanske man gjorde de första vävskedarna genom att klyva trä?”

Från en kökslåda tar jag fram några träskedar, eller snarare en slev (33 cm lång), två mått (det minsta 7 cm) och två skedar.


.

Det större måttet har ett litet fint huvud utskuret i handtaget. Måttet köpte jag hemma hos en slöjdare utanför Järvsö för så där 20 år sedan. Kan han ha hetat Nils någonting?
Uppdatering: På Instagram fick jag svar. Nils Blixt hette slöjdaren, kanske mest känd för sina näverburkar, titta HÄR.

Soppskedarna från Marocko är också inköpta för bortåt 20 år sedan i en butik i kuststaden Sidi Ifni.

I kökslådan låg också en ask innehållande en annan sorts skedar, ett dussin aldrig använda mockaskedar av silver. Jag fick dem i födelsedagspresent när jag var barn, en sked varje år. Nu ser jag dem som ett minne från tidigare generationer med andra vanor.

.

.

Smock, en söm och ett plagg

Den här bilden från 2014 dök upp när jag letade efter något annat i mina bildmappar. Tillsammans med vänner tillbringade jag några dagar hos konsthantverkskollegor i trakten kring Northampton. Bagaren säljer sitt bröd på en julmarknad i staden Olney. Han är klädd i en något förenklad variant av smock, ett traditionellt arbetsplagg för engelska lantarbetare.

Några år tidigare besökte jag The Museum of English Rural Life, MERL, i Reading ca 60 kilometer väster om London. Jag hade bokat en specialvisning av smocks i museets magasin. Besöket resulterade i en artikel i Täcklebo Broderiakademis medlemstidning, ett nummer med broderier på kläder som tema.

.

Museet har drygt 60 smocks i sin samling. Här är bilder på två av dem. Det som ser ut som en elegant klänning är i verkligheten avsett för en man, ett överdragsplagg för en lantarbetare. Just den här modellen är vändbar och har ingen fram- eller baksida. Båda sidorna är lika med fickan mitt i sidsömmen. Plagget är sytt av raka stycken. Den lite elastiska smocksömmen ger, förutom att den är dekorativ, en bekväm passform. Materialet i smocks är bomull eller linne, oftast vävt i kypert, ”drabbet”.

HÄR på MERLs hemsida finns information om smocks, text och bilder.
I våras kom en ny bok om smocks av Alison Toplis, The hidden history of the smock frock. Jag återkommer när min beställda bok är här. Tills dess får jag nöja mig med Alison Toplis på Instagram, @smockfrock98, där hon visar både traditionella smocks och nyare plagg med smocksöm.

.

.

.

Diamant och oktaeder

Diamant är namnet på den här figuren, som jag har byggt efter beskrivning i Eija Koskis bok Himmeli. Boken har jag skrivit om tidigare, titta HÄR. Materialet är plastsugrör, inköpta för minst 10 år sedan, ur mitt förråd av pysselsaker. Ja, jag vet att sugrör är ett av de engångsföremål av plast som förbjuds vid årsskiftet. Men materialet finns här och jag tänker att jag använder sugrören och låter mina himmeli hänga i fönstren i många år innan de så småningom hamnar bland plastsoporna. HÄR är ett tidigare plastbygge.

Åtta oktaedrar ska det bli av de nittiosex tillklippta bitarna i skålen.

Så här blev min himmeli. De blå bollarna är rester från bollfransen som jag använde i en väv tidigare i höstas, titta HÄR.

Sysugen

Biblioteket (i nästa kvarter) är ett av mina favoritställen. När jag vet vad jag vill ha så beställer jag böckerna på nätet och vanligtvis plockar bibliotekspersonalen fram böckerna inom ett par dagar. Men roligast är att gå runt lite på måfå och titta här och där i hyllorna. Så gick det till när jag hittade den här boken, Stylish Dress Book av Yoshiko Tsukiori. Mönster finns till många fina klänningar, tunikor och blusar. Jag har fastnat för en skjortklänning.

En rulle mönsterpapper fanns i ett skåp. Några tyger som skulle kunna passa har jag också tagit fram. Det blir nog det grårandiga, köpt second hand hos Axelinas Manufaktur på ReTuna återbruksgalleria.

Gröna ränder

Grönt kan aldrig vara fel. Och ränder kan aldrig vara fel. Så nu gör jag helt rätt!

Jag får skynda mig med stickningen. Det är ännu inte för kallt för att cykla, men det behövs en smidig mössa under cykelhjälmen. Beskrivningen är från Ann-Mari Nilssons bok Sticka mössor vantar sockor. Jag har stickat flera mössor ur boken, bl a en efter samma beskrivning som nu, titta HÄR. Mössan satt fint på huvudet och passade bra under cykelhjälmen, men jag har tyvärr tappat bort den.

Båda garnerna skulle egentligen ha blivit tröjor. När tröjorna var nästan färdiga insåg jag att jag aldrig skulle trivas i dem. De repades upp och nu har garnet istället använts till vävning och till andra stickprojekt.

Mjölsikt med tagelväv

För många år sedan köpte jag den här mjölsikten på loppis. Den består av en silduk vävd av tagel, fastklämd mellan två svepta träringar. Träringarna är hopfästa med järntråd. Silduken avslutas med en kant/fåll med en bunt av tagel omlindad/sydd med lingarn. Diametern på sikten är ca 21 cm och höjden är ca 8,5 cm.

Silduken är vävd med tre parallella tagelstrån både i varp och inslag.

Rutan på bilden är ca 1 x 1 cm.

För cirka fem år sedan skrev Birgitta Nygren om vävning av siktdukar på sin blogg, titta HÄR. Mjölsikten hon visar på bild är snarlik min. Boken hon refererar till, Småländska kulturbilder 1989, Det handlar om textil, finns också i min bokhylla. Birgitta avslutar sin text så här: ”Sedan kom metallduk som framställdes industriellt, och idag kan nog ingen väva siktduk i tagel.”

Att ingen kan, det stämmer inte riktigt längre. För ett par år sedan började Marie Ekstedt Bjersing testa att väva tagelduk med gamla redskap och gamla metoder. Nu har hon fått medel från Nämnden för Hemslöjdsfrågor för att fortsätta. På sin hemsida redovisar hon arbetet, titta HÄR. På Instagram taggar hon med #tagelvävning. Det ska bli spännande att följa utvecklingen!

Lust och glädje

Lust och glädje – det förmedlar de här två böckerna, nytillskott i min bokhylla.

Slöjd, som i att bestämma över sitt eget liv är en dokumentation av utställningen Slöjdvägar som visades förra sommaren, år 2020, i Bodafors i Småland. Slöjd, slöjdare, slöjdtankar, slöjdutbildningar presenteras i olika teman, men lite huller om buller. Inspirerande, glädjefullt, charmigt och gränslöst.

AnneLie Karlsson, möbelsnickare och slöjdare, täljer djur.

I boken Making mobiles introducerar Karolina Merksa oss för pajaki, den polska varianten av oro, takkrona, mobil, himmeli. Steg för steg visar hon hur dekorationerna tillverkas och hur kronorna konstrueras. Jag får lust att bygga min egen pajaki av sånt som finns i skåpen.

De utsmyckade pajaki kändes bekanta. Och mycket riktigt, när jag tittar igenom bokhyllan hittar jag den här boken, tryckt 1975, om slöjd och hantverk i Polen.

Rosengång med bollfrans

En liten bit till ska jag väva innan det är dags att klippa ner väven i rosengång, titta HÄR. I den sista kudden har jag pillat in bollfrans. Det blir nog bra. När väven är nerklippt återstår att välja tyg till baksida på kuddarna och sedan sy ihop.

Som hjälpmedel att hålla samma avstånd mellan raderna med bollfrans har jag klippt ett pappersmått.

Motsatstrampad rosengång går att variera nästan hur mycket som helst. Jag förstår ju hur trampordning och färger fungerar ihop, men har varit ganska återhållsam med mönster. Jag visar när mina kuddar är monterade.

Till den som vill se mer av möjligheterna med motsatstrampad rosengång kan jag rekommendera Anna Östlunds böcker, fyllda med inspiration. Två av hennes tre böcker finns hos mig ännu några veckor. Sedan är de tillbaka på sin plats på biblioteket.

Förberedelser

Jag letar i skåp, i lådor, i mitt minne efter saker som ska tas med till Råby-Rönö vävstuga utanför Nyköping imorgon. Vävstugan firar 50-årsjubileum och jag är inbjuden att prata om vävning, broderi och textila inslag i mitt liv. Inte en enda bild kommer jag att visa, bara verkliga saker. Men hur mycket ska jag ta med mig och hur mycket hinner jag på en timme?

Ida-Lovisa Rudolfssons konst i Katrineholm

Vad har hänt tidigare? Vad händer precis just nu? Vad kommer att hända i fortsättningen? Ida-Lovisa Rudolfsson bilder leder in i spännande och oväntade äventyr, ofta med en känsla av osäkerhet och otrygghet.

Ida-Lovisa Rudolfssons fascinerande bildvärld visas i Katrineholms konsthall t o m 2021-10-09. HÄR finns öppettider mm och HÄR finns hennes hemsida. Den som inte hinner till Katrineholm kan se ett par av hennes verk på Eskilstuna Konstmuseum i den permanenta delen (som dock hängs om emellanåt).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ida-lovisa-rudolfsson-1.jpg

På begagnade lakan och andra återbrukade textilier, ofta hopskarvade av mindre bitar, lägger hon textilfärg som en grund för bilderna och kompletterar med stygn. Ibland sys broderierna direkt på de stora tygstyckena. Ibland sys stygnen på mindre bitar som läggs på som applikationer.

De sydda illustrationerna till hennes bilderbok Efter stormen finns med på utställningen i Katrineholm.

Jag lånade boken på biblioteket. Men den behövs nog i min egen bokhylla. Bilderna och berättelsen uppmanar till samtal och funderingar. Vad är det egentligen som händer? Varifrån kommer repet? Vad har hänt med fallskärmshopparen? Vart flyger planet? Är det hela en dröm? Många frågor, men ont om svar.

I brevlådan

Nu för tiden kan det gå veckor utan att det kommer någon post i brevlådan. Men både igår och idag låg där fina saker.

Igår kom paket nummer fyra av fem från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde. Den här gången har Båvens Spinnhus spunnit garn av ull från Helsingefår. Ullen från Helsingefår varierar och ser olika ut från olika individer, både när det gäller fibrer och färger. Spinneriet har blandat ull till ett tvåtrådigt, ganska mörkt gråbrunt garn som passar att valka. Tant Kofta föreslår att garnet används till att sticka och valka en börs eller väska enligt beskrivningar i hennes häfte Småvalkat, som också fanns med i paketet.

HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet Ullen vi ärvde.

Idag låg nummer 3/2021 av tidskriften Väv i brevlådan. Där kan jag läsa Lina Sundbergs text om blådrättar, Amica Sundströms artikel om textil under folkvandringstiden, om Vanessa Barragão som virkar korallrev och mycket annat. Och så finns min recension av boken om Boro där, ett roligt och lite knepigt uppdrag att få ihop en text på bara tusen tecken.

Så vad gör jag idag? Läser om vävning förstås och funderar på vad jag ska göra med garnet från Tant Kofta.