Kategoriarkiv: Böcker

Virkning – läser och lyssnar

Virkning har jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Inte med virknål i handen, utan jag har läst och lyssnat.

I mitten av 1800-talet var det, precis som nu, populärt att ägna sig åt handarbeten som stickning, virkning och broderier. Mönster och beskrivningar fanns att köpa i i form av böcker, tidskrifter och lösblad. Kunderna var främst damer i urbana miljöer. Hanna Bäckström har forskat i ämnet och häromveckan kom boken Förmedling av mönsterförlagor för stickning och virkning. Medierna, marknaden och målgruppen i Sverige vid 1800-talets mitt, hennes doktorsavhandling i textilvetenskap vid Uppsala universitet. Boken finns att köpa överallt där böcker säljs. Omslaget visar en målning av Friedrich Fleischmann, ca 1810 – 1820. Dottern stickar och på bordet framför henne ligger ett mönsterark.

Att kortfattat försöka referera en avhandling av den här omfattningen ger jag mig inte in på. Jag nöjer mig med att konstatera att jag läser med intresse. Ur min bokhylla plockar fram en bok från 1853, en av många mönsterförlagor som Hanna Bäckström använder som underlag i sin forskning. Det är spännande att få mitt fyndköp insatt i ett sammanhang. HÄR finns ett blogginlägg om boken.

Virkbok 2

Boken Virka fritt av Marketta Luutonen, Anna-Maija Bäckman och Gunnar Bäckman är också ny, utgiven nu våren 2021.

En virkningshistorik ur finskt perspektiv ges, givetvis inte lika omfattande som i doktorsavhandlingen. Men båda böckerna beskriver virkningens historia som dunkel med flera olika teorier om ursprunget. Ordet virka har tidigare ibland använts om andra textila tekniker än de vi avser med begreppet. Vad som samlats in och bevarats i museer och samlingar beror som vanligt på institutionernas och enskilda personers intresse och kunskap. Föremål i samlingar har dessutom ibland tolkats felaktigt.

Boken innehåller presentation av elva virkare med egna unika uttryckssätt. Tidigast är Siina Rinne, född 1859. Flera av hennes föremål finns bevarade, t ex ett virkat täcke i Finlands nationalmuseum, titta HÄR.

Boken är också en förmedlare av mönster, precis som de skrifter som ingår i Hanna Bäckströms forskning. Beskrivningar finns bland annat till koftor, mössor, sjalar, smycken, filtar och olika typer av väskor och påsar, som den här påsen med äldre föremål som förebild.

I min bokhytta finns också flera virkböcker av Maria Gullberg, t ex Virkad mönstermagi som kom för några år sedan. HÄR finns ett blogginlägg om boken. Jag plockar fram boken nu igen efter att ha lyssnat till det första avsnittet av Virkpodden. Maria Yvell har beviljats medel från Nämnden för hemslöjdsfrågor till ”Ett projekt med målet att starta en podcast om virkning, för att synliggöra tekniken och uppmärksamma dess utvecklig och potential. Skapa en plattform för samtal om virkning”. Maria Gullberg är gäst i det första avsnittet. Av en slump kom Marias examensarbete på Konstfack 1989 att handla om virkning. Sedan dess har hon fortsatt att experimentera och utveckla virkningen. Hon har gett ut flera böcker och är en uppskattad kursledare och inspiratör. HÄR finns podden, med ett intressant och fint samtal mellan Mariorna Yvell och Gullberg, ett nutida sätt att förmedla kunskap.

m-gullberg-1

Sjuttio broderier

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-6.jpg

Jag är den första länken
Jag lever utan navel
Jag sprang ur ett frö i jorden

Sjuttio broderier sitter i rad på väggarna i ett av rummen på Ebelingmuseet i Torshälla. Varje broderi är en sida i en bok med samma namn som utställningen, Urmodern. Serieskaparen Åsa Schagerström tecknar med stygn och ger oss en fascinerande berättelse om ensamhet och rotlöshet.

Utställningen pågår t o m 2021-05-02. Öppettider mm finns HÄR.

Den som inte har möjlighet att se broderierna på museet kan läsa boken, titta HÄR. Tyvärr kommer inte strukturen i de olika bottentygerna, återbrukade, fram riktigt i boken och hela intrycket är lite gråaktigt. Men för den som inte kan besöka utställningen är boken ett fint alternativ.

Åsa Schagerströms hemsida finns HÄR.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-3.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-4.jpg

I garnlagret


Det är nog fler än jag som har en del garner i förråden som känns lite extra lyxiga. De här fina garnerna, t ex, ligger nerpackade till ingen nytta. Jag tar fram dem emellanåt, tittar på dem, tar i dem och tänker att de borde komma till användning. Det är ju bättre att använda det som redan finns än att köpa nytt. Nu är de framme igen och det är nog dags att omvandla materialet till föremål i vävstolen. Men vad ska jag göra med de här ganska unika garnerna? Härvan längst ner i bild är ett handspunnet vildsilke. Härvan till höger är också silke. Det finns några enstaka härvor av varje sort.


Den stora härvan till vänster är ett tunt entrådigt ullgarn, ca 14.000 meter per kilo. Fibrerna är riktigt långa, tunna och väldigt mjuka. Ett par hekto finns det.

 


Garnet i mitten är är spunnet hos Wålstedts  och när jag köpte det för mer än trettio år sedan benämndes det ”klänningsgarn”. Mjukt är det och tunt, 8.000 meter per kilo, med en aning översnodd.


Det här vackra garnet köpte jag på Vävmässan i Växjö 2017. Det grå garnet har fått en oregelbunden infärgning med indigo, ca 10.000 meter per kilo.

Det finns inte så mycket av varje sort och jag känner en press (från mig själv) att garnerna ska användas på ett riktigt bra sätt. Att sätta upp provvävar är inte aktuellt. När proverna är vävda och utvärderade så finns det just inget garn kvar. Jag behöver blanda med andra garner som det finns mer av och det måste bli bra från början.

För att komma igång bläddrar jag igenom böcker i min bokhylla och flera årgångar av Vävmagasinet. Jag stannar vid några bilder i en av mina favoritböcker, The structure of weaving av Ann Sutton (titta HÄR.)  När jag analyserar de två avbildade vävnaderna ser jag att det är samma bindning i båda, en variant av droppdräll på fyra skaft. Det kanske kan få bli en utgångspunkt i mina fortsatta funderingar.

 

 

Boro – Nödens konst

Hur ska jag förklara min fascination över innehållet i den här boken? Boken handlar om boro, nödens konst, de japanska lappade, lagade och återbrukade textilierna.  Berörd, betagen och begeistrad blir jag.

Textilierna i boken visar på fattigdom och knapphet. Samtidigt ger hushållandet med de knappa resurserna uttryck för en ömhet och en vördnad inför material, arv och tradition. Jag fascineras av och blir förförd av förfallets estetik. Men jag berörs också av den skam som kan följa med nöd och fattigdom.

Förutom alla fantastiska bilder med förklarande bildtexter innehåller boken ett antal artiklar som ger kunskap om och inblick i begreppet boro. Ett citat ur boken: ”Behåll alla tygbitar som är stora nog att slå in en böna”. Att kasta tygbitar, nästan oavsett hur små, var uteslutet. Allt kunde användas på nytt.


Men vet ni vad det tråkiga är? Jo, alla föremål i boken (de flesta är inlånade från Amuse Museum i Tokyo, några finns i Östasiatiska museets samlingar) befinner sig just nu i en utställning på Östasiatiska Museet i Stockholm. Och vi kan inte se dem. Museet är ju stängt pga Corona. Hoppas, hoppas att det snart blir möjligt att göra ett besök. Boken finns att köpa HÄR.

HÄR är en länk till ett blogginlägg om en utställning med japanska textilier på länsmuseet i Härnösand 2013.
HÄR skriver jag om en annan bok om japanska textilier.
Även i Sverige har textilier lagats och lappats i nöd och fattigdom, som de HÄR som finns i samlingarna hos Sörmlands museum.

Fem år med fiber

Fem år med fiber – det handlar inte om uppkopplingar på nätet. Det handlar förstås om textila fibrer nu när Fiberspace celebrerar sina första fem år. Galleriet på söder, som drivs av Marcia Harvey Isaksson, är ett självklart mål vid ett besök i Stockholm. De fem åren firas med en samlingsutställning och med en bok. Utställningen missar jag, men boken kan jag glädjas åt länge. HÄR finns information om Fiberspace.

Cirka 40 utställningar har visats under de fem åren. Galleristen har satt samman en imponerande blandning med stora variationer. Svenska, internationella, väletablerade och nyetablerade utställare förhåller sig till textila fibrer på olika sätt och med många olika infallsvinklar; skulpturalt, experimentellt, undersökande, berättande. I boken påminns jag om de utställningar jag  har sett. Jag tar också del av tankar och verk från de konstnärer och konsthantverkare vars utställningar jag inte haft tillfälle att se.

De flesta av utställarna presenteras i boken. Jag bläddrar och låter slumpen välja bilder.

Skulptur av Deepa Panchamia

Våffelväv  av Matilda Dominique

Makramé av Noël Morical

Installation av Petter Hellsing

Rya av Vega Määttä Siltberg

Mer rya

Som sagt, det handlar mycket om rya här hos mig just nu. När jag pratat eller skrivit om ryaintresset på 1960-talet har flera personer nämnt ryorna som knöts av plastremsor. Jag hade på känn att det fanns en beskrivning någonstans i min bokhylla och efter lite letande hittade jag den här lilla boken av Lena Nessle. Boken är från 1971, men visst knöts platsryorna tidigare än så? Jag knöt ingen plastrya, men däremot har jag ett minne av att jag virkade en badrumsmatta av plastremsor.

Granmönster

Idag är första dagen med en gnutta vinterkänsla i luften och lagom till kylan blev min mössa med granmönster klar. Den är delvis stickad av återanvänt garn från en upprepad väst, titta HÄR. Beskrivningen tog jag ur Ann-Mari Nilssons bok Sticka mössor vantar sockor!.  Jag har stickat mössor (som jag slarvat bort!) ur boken tidigare men tycker att de blev en aning för trånga. Därför utökade jag maskantalet med en halv mönsterrapport och det innebar att jag fick rita om granarna. Den här gången känns omkretsen på mössan perfekt, men den blev lite för hög. Att det ska vara så svårt att få till en mössa som känns riktigt bra!

Ann-Mari Nilsson hämtade ofta inspiration från folkkonst och äldre hemslöjd. Undrar om hon hade sett granarna i bården på den här ryan ur praktverket Finlands ryor av U T Sirelius från 1925. Ryan är min favorit av de 93 ryor som avbildas i färg i boken. Det här är ingen matta, utan ett täcke, avsett för bädden. Ryan har datering 1721.

 

Det finns fler än jag…

Det finns fler än jag som lämnar ofärdiga stickningar. Kanske är det en tröst.

Häromdagen blev jag påmind om den nästan färdiga koftan på bilden. Den har legat orörd och nerknölad i en korg sedan i januari, i 10 månader. HÄR finns tidigare blogginlägg om koftan. Min stickning hade blivit hårdare och hårdare och ärmarna kändes lite för snäva. Så jag repade upp en ärm och började sticka med ett lättare handlag. Det kändes ändå inte bra, så stickningen blev liggande. Nu är frågan om koftan går att fixa så att jag blir nöjd, eller om jag ska repa upp och börja om. Men behöver jag verkligen ännu en grön kofta? Det finns redan två i garderoben som jag trivs i.

Det var när Anna Bauers fanzine Smörhönan låg i brevlådan som koftan kom fram ur glömskan. Anna Bauer är stickerskan/textilkonstnären som återupplivade 1970-talets hønsestrikk. HÄR skrev jag om hennes första bok i ämnet och HÄR är Annas blogg med information om Smörhönan.

Temat för det här numret av Smörhönan är ”Hjälp jag har kört fast!”. Skriften innehåller våndor, tips och erfarenheter från folk som precis som jag har en stickning som inte gått riktigt som det var tänkt.

Jag tänker också på en installation av Kari Steihaug som visades för ett par år sedan på Fiberspace Gallery i Stockholm. HÄR finns ett blogginlägg. (Nu i pandemin känns alla år då jag åkte till till Stockholm en, två eller fler gånger i månaden väldigt långt borta.) Stickningen på bilden nedan har vissa likheter med min kofta. Den har jag fotograferat ur Kari Steihaugs bok Arkiv: De ufullendt. I boken visas bortåt 100 ofullbordade stickningar med tillhörande berättelser, som människor skickade till Kari Steihaug efter ett upprop.

Som sagt, det finns fler än jag som har avstannade stickningar.

 

Brodera vitt på vitt

För ett tag sedan köpte jag några fina gamla märkböcker hos Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna. En bok blev det också, Brodera vitt på vitt av Elsie Svennås från 1967. Böckerna har legat framme på mitt arbetsbord och jag har bläddrat i dem emellanåt. Igår sorterade jag in dem i bokhyllan och upptäckte att där redan fanns ett exemplar av Brodera vitt på vitt.

Det är ju dumt att jag har två böcker. Mycket bättre är det om boken kan glädja någon annan broderiintresserad person. Så nu lottar jag ut den bland dem som handlar i min butik på bloggen under perioden 1 oktober – 15 november 2020. HÄR finns butiken. (Boken har en liten skada i ryggen.)

I brist på näver

Med hjälp av skärmatta, stållinjal och kniv skär jag tomma mjölkpaket i centimeterbreda remsor. Jag vill ju så gärna prova att göra några av modellerna i Emma Dahlqvists bok om näver, titta HÄR. Att få tag på björknäver är inte det lättaste så i stället testar jag att fläta med mjölkkartong.

Det här är början till ett underlägg. Den utförliga arbetsbeskrivningen består av 15 punkter text med fotoillustrationer. Jag har kommit till punkt 7, men fattar fortfarande inte riktigt vad jag håller på med. Flätningen är pillig och remsorna är lite hala och ovilliga. Lugn och noggrannhet behövs! Men det är avkopplande och roligt och det blir nog bra till slut.

Uppdatering: Hur tänkte jag egentligen? Underlägg? Kartongen har ju en tunn plasthinna som nog inte tål värme. Men jag fortsätter att fläta.

Näver

Häromveckan skrev jag om Emma Dahlqvists utställning hos Konsthantverkarna i Örebro, titta HÄR, och visade hennes näverflak med laserskurna mönster. Emma behärskar traditionella tekniker i näver också och förra året, 2019, kom hennes bok Näver – fläta, tampa, vika. Det är en fin och innehållsrik bok som inleds med kapitel om trädet björk, om materialet näver och om skörd, som inte ingår i allemansrätten utan kräver tillstånd från markägaren. Arbetsbeskrivningar följer till ett 20-tal projekt.

Eva Nilssons bok Av näver och rot från 1970-talet får komma fram ur bokhyllan. Näverslöjd var populärt då, för drygt 40 år sedan, och jag deltog i en studiecirkel. De underlägg, brödfat och skålar som jag flätade borde finnas här någonstans, men det enda jag hittar är den här lilla skålen.

Det finns en halvfärdig tampad burk också. Den har stått undangömd sedan vi hade Ramon Persson som lärare på Handarbetets Vänner för närmare 20 år sedan. Den visar jag inte. Här är istället två burkar som Ramon har tillverkat och jag har köpt. De står framme i köket och innehåller tepåsar.

Vilka slöjdare som har flätat mina fina askar med lock har jag inga uppgifter om. Den understa köptes hos en slöjdare i Värmland när jag följde med hemslöjdskonsulent Carina Olsson på en biltur för många år sedan. Den har jag haft stor användning av. Asken fungerar som ”resekontor” när jag deltar i mässor och liknande evenemang och innehåller kvitton, visitkort, sax, måttband, pennor, påsar och annat nödvändigt.

Koftor och kulturarv

Det kommer många nya böcker om stickning nu under hösten 2020. En av dem är Östgöta koftor av Ann-Sofie Svansbo, hemslöjdskonsulent i Östergötland, och Anna Lindqvist, kulturhistoriker och tidigare anställd vid Östergötlands museum. Författarna har tagit fram en stickad mönsterskatt från 1940-talet ur Östergötlands läns Hemslöjdsförenings arkiv, Slöjdarkivet som numera finns hos Östergötlands museum.

För inte så länge sedan var begreppet ”hemslöjden” för många förknippat med de föreningsdrivna hemslöjdsaffärer som fanns i större och mellanstora städer runt om i Sverige. Några butiker finns fortfarande kvar, till exempel Östergötlands läns Hemslöjdsförenings butik i Linköping. Många föreningar hade under några decennier i mitten av 1900-talet fast anställda textilkonstnärer eller formgivare, dåtidens benämning var mönsterriterskor, utbildade på de skolor som numera är Konstfack och HDK. En del av textilkonstnärerna var verksamma på flera håll i landet, som anställda eller på frilansbasis. Deras verk är inte ortstypiska, dock ibland med lokal inspiration, utan tidstypiska, moderna och anpassade till en marknad. Bokens underrubrik Stickat kulturarv från 1940-tal visar på detta.

Textilkonstnärerna ritade mönster till produkter som butikskunderna köpte som färdiga textilier eller i form av material och beskrivningar. Produktionen var i stor utsträckning utlagd i hem på landsbygden hos kunniga slöjdare som fick en liten biinkomst.  Enligt boken anlitade hemslöjden i Östergötland på 1950-talet ett 50-tal stickerskor som fick hem material och instruktioner och sedan levererade färdiga arbeten till butiken. (Många av textilkonstnärerna formgav även textilier till kyrkor och till profana miljöer med tillverkning i butikernas egna textilateljéer. Men det är en annan historia.)

Formgivare som var knutna till hemslöjden i Östergötland presenteras i boken. Här är Inge-Britt Gustafsson. Hon anställdes 1944 som mönsterriterska, blev sedan hemslöjdschef, länshemslöjdskonsulent och var den som år 1972 började ordna upp föreningens arkiv. Hon anlitades också som frilansande textilkonstnär när föreningen år 1965 beslutade att inte längre ha fast anställda formgivare.

I boken avbildas 10 fina planscher, daterade 1946 – 52, från Slöjdarkivet med tecknade koftor, mönsterdiagram, garnprover och i en del fall även uppstickade prover. Alla koftorna har mönsterstickade framstycken, medan bakstycken och ärmar är enfärgade. Just detta mönster komponerades av Ingamay Steffenburg år 1952. 

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar till koftor. Det finns två olika modeller och det går att välja vilket som helst av mönsterdiagrammen till de mönsterstickade framstyckena. Den ena koftmodellen stickas ”figurnära som under 1940-talet” och den andra är en ”rymligare variant med smalare ärmar och vidare halsringning”. Det är inte helt lätt att förstå hur de två alternativen ser ut. Koftorna är snyggt fotograferade draperade på stolar, men jag hade gärna sett dem på en människa också.

Garnet är valt för att få ett resultat som liknar koftorna från 1940-talet, dvs en stickning som är tät och formfast. Jag får leta en stund efter uppgift om vilket garn som används och hittar informationen i löpande text. I samband med beskrivningarna anges endast färgbeteckning. Det hade inte gjort något om garnsorten lagts till vid beskrivningarna.

Ett par små invändningar har jag, men det är i det stora hela en bok som jag tycker om. Jag gillar koftorna. Kanske kommer jag att sticka mig en om jag kan välja färger och mönster. Och jag gillar verkligen att hemslöjdens mönsterriterskor får synas och att kulturarvet i form av skatter ur hemslöjdens arkiv lyfts fram och inte glöms bort.

Broderiböcker

Solen skiner och innan det blir alltför varmt ute plockar jag fram en hög med böcker ur min bokhylla, sätter mig i skuggan på balkongen, bläddrar och läser lite här och där. Alla de här böckerna gavs ut under några år kring 1980, ett ambitiöst projekt av LTs Förlag. Ämnet är landskapssömmar, landskapsbroderier, bygdebroderier, ortstypiska broderier eller vad de nu ska kallas. De gamla broderierna sätts in i sitt historiska och kulturella sammanhang. Stygn, material och mönsterformer beskrivs. Broderierna blir förlagor eller inspiration till nya handarbeten, ofta präglade av utgivningstidens smak, mode och materialtillgång. Jag känner igen namnen på många av de formgivare som bidrog med mönster och även namnen på författare. Nio böcker har jag i serien. Gavs det ut fler? Någon som vet?

Böckerna på bilden uppifrån och ner:
Broderier från Medelpad, Maj-Britt Kristiansson, 1981
Svartstick, Anna Hådell, 1980
Järvsösöm, Berit Eldvik, Brita Åsbrink, 1979
Delsbosöm, Märta Brodén, 1979 (första upplagan kom 1974)
Anundsjösöm, Maj-Britt Kristiansson, 1978
Sollerösöm och Delsbosöm, Lill-Anna Bälter, 1976
Hallandssöm, Britta Johansson, 1977
Hängkläden från Blekinge, Ragnvi Hyllstedt, 1982
Jämtlandssöm, Birgit Jansson, Anita Persson, Inga Lisa Petersson, 1981

Några bilder ur böckerna:Hallandssöm. Beskrivningar på bottensömmar.

Järvösöm. Draperi komponerat av Kerstin Ekengren. Enligt bildtexten kan mönster beställas hos B Åsbrink i Järvsö, men det gäller nog inte längre. Till lampskärmen och paradhandduken finns beskrivningar i boken.

Delsbosöm. Till vänster takduk komponerad av Brita Rendal-Ljusterdahl, beskrivning finns i boken. Till höger monogram komponerat av Lena Nessle.

Lösa lappar

En gammal vävbok i dåligt skick fick jag av en vän. Boken, som ser ut ha använts flitigt, är tryckt 1896, första upplagan av Nina von Engeströms  Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. I min bokhylla finns redan en förstaupplaga av boken (titta HÄR), i bättre skick. Men att den här sönderfallande boken ändå är värd att sparas, det tycker både givaren och jag. 

Det visade sig att en liten skatt doldes i den trasiga boken. Mellan sidorna hittar jag drygt 10 handskrivna vävsedlar och några andra dokument på skört och gulnat papper. Vävsedlarna är nedtecknade av olika personer, i olika tider och på olika sätt. Ripsmattor och daldräll finns det flera exempel på. Kanske sätter jag mig någon dag och ritar om några av dem enligt det standardiserade sätt vi använder idag. (Klicka på bilderna så blir de större.)

Leksandsdräll blir jag extra nyfiken på. Mönstret består av Bård, Släta rutan, Vackra rutan och Fula rutan.

Fällväfvnad, den blir jag också nyfiken på.

 

Boken om Wanja

Än så länge har jag bläddrat fram och tillbaka, tittat på bilder och ögnat lite i Kerstin Wickmans texter i Boken om Wanja. Boken, med underrubrik Ett färgstarkt designliv, handlar förstås om Wanja Djanaieff. Under årens lopp har hon, enligt bokens kapitelrubriker, varit mönsterformgivare, designchef, egenföretagare, igångsättare, pedagog, utställningsmakare, scenograf, fårskinnspoet. Hon har också ingått i många olika grupperingar och samarbetsprojekt. Med andra ord, hennes verksamhetsfält inom textil och närliggande områden har varit enormt brett.

Jag känner inte Wanja Djanaieff, har bara mött henne som föreläsare på en kurs jag gick på Högskolan i Gävle. Men jag känner igen väldigt mycket i boken. ”Oj, var hon involverad i det här också” tänker jag när jag bläddrar. Här är några av de minnen som kommer upp när jag tittar i boken. 

Hennes tryckta tyger från 1960-talet för mig tillbaka till min tonårstid. Tyget till höger i bild, ”Blommor all over” för Alingsås Bomullsväveri 1967, känns bekant. Kanske hade jag en klänning i just detta tyg.

Jag minns de svenska OS-deltagarnas uniformer till olympiska spelen 1972 och 1974. Kollektionen skapades av NK Designgrupp där Wanja var en i gruppen. Hon ritade det numera klassiska mönstret med de gula kronorna på blå botten.

De nya uniformerna till SJ kommer jag också ihåg. De formgavs av Svenska Design Byrån. Förutom Wanja Djanaieff  ingick Kerstin Boulogner, Boel Matzner och Aino Östergren i gruppen. Kvinnorna i SJ:s personal fick egna uniformer och slapp att försöka få in sina kroppar i kläder anpassade till män.

I mitten av 1980-talet skapade Brita Wassdahl och Wanja Djanaieff en klädkollektion av vadmal, ull och linne till hemslöjdsrörelsens butiker, ”Nya kläder på gammal tradition”. Det fanns material och beskrivningar till stickade och sydda plagg och en del färdiga produkter. Jag jobbade på Hemslöjden i Örebro då under ett par år och vi var lite involverade i projektet. Jag gjorde några av stickbeskrivningarna med utgångspunkt från Brita Wassdahls skisser och maskinstickade prover, t ex till fingervanten på bilden. Den cerisefärgade sjalen, som ligger under boken på mina foton ingick i projektet.

Min provkarta från Holma Helsingland AB visar resultatet av ännu ett utvecklingsprojekt av Wanja Djanaieff, vävgarner av lin avsedda till mattor eller andra textilier. Många mattor har jag vävt med de här garnerna.

Nu ska jag strax lägga mig till rätta på soffan på balkongen och fördjupa mig i  Kerstin Wickmans texter. Snart ska jag också boka in ett besök i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg där utställningen Wanja Djanaieff och hennes tjugotvå älsklingsfärger pågår t o m 2020-12-20. HÄR finns information öppettider, bokning mm.

Smått på stickorna

Släkten har utökats med en liten Maj och jag stickar en kofta. Beskrivning finns i ett häfte av Lene Holme Samsøe. Där hittade jag också små figurer och kunde inte låta bli att sticka tre stycken, varsin till Maj och hennes systrar. Systrarna har förstås också fått varsitt stickat plagg när de var bäbisar, titta HÄR.

Livets träd

Det är inte ofta som jag lockas till spontaninköp, men när jag fick se keramikljusstaken som butiken Ecoflor på Retuna Återbruksgalleria visade på Instagram, då visste jag att den skulle bli min. Och här är den!

För så där 10 – 15 år sedan samlade jag bilder på olika ljusstakar som för tankarna till Livets Träd (googla!). Bilderna använde jag som inspiration till ett broderi. Broderiet är kvar (omonterat). Bildsamlingen hittar jag inte, men jag har bläddrat fram några av bilderna i böcker i bokhyllan.

Här är broderiet. (Jag har visat det tidigare, titta HÄR.)

Och här är några av mina inspirationsbilder.

Tillverkad av Aurelio och Francisco Flores, Mexico, ur boken The Extraordinary in the Ordinary.

Traditionell ljusstake från Dalarna, ur boken Snickrat snidat målat.

Traditionell ljusstake från Blekinge, ur boken Julträd och julkrus.

Böckerna ser ut så här.

 

Många möjligheter på tre skaft

Jag fick tips om en bok om vävning på tre skaft, Weaving on 3 shafts av Erica de Ruiter. Genast beställde jag boken från Nederländerna, titta HÄR. Texten är både på nederländska och på engelska. Omslaget visar bara en liten del av alla möjligheter. Vissa saker i boken intresserar mig inte alls just nu, men kanske i ett annat skede, medan annat omedelbart sätter fart på vävlusten.

Jag läser den engelska texten och konstaterar att det finns risk för begreppsförvirring. Bindningar som i boken bland annat går under namnen Swedish lace, huck, honeycomb och distortion skulle vi nog sortera in under rubriken droppdräll på svenska, ett begrepp som inte finns i engelskan.

Det här är intressant! Titta på bilden nedan. Vävnaden har mycket stora likheter med smålandsdräll som finns i samlingarna hos Jönköpings läns hemslöjdsförening, titta HÄR i ett blogginlägg om boken Smålandsdräll, och med de prover som jag har vävt efter äldre mönster (titta HÄR och HÄR). Rutmönstret med fyra olika strukturer, droppdräll ibland i kombination med kypert, är inte direkt komplicerat att väva, men inte heller något som man plötsligt kommer på av en slump.

Nu har vi alltså smålandsdräll (tre skaft) från samlingarna hos Jönköpings läns hemslöjdsförening. Vävsedel med samma bindning, betecknad Smålandskrus från Jönköpings läns hemslöjdsförening, finns i boken Våra hemvävnader av Maria Collin, 1924. En handskriven vävsedel med ett liknande mönster (tre skaft) finns avbildad i boken Smålandsdräll och benämns Ribbingebäcksduken, vilket antyder att den kan ha anknytning till Uppland. I Wilhemina Bergmans Den lilla Väfboken från 1901 finns två varianter, ”dräll med 3 trampor och 3 skaft”.  I den norska boken Haandbok i vævning från 1914 finns ytterligare en variant (fyra skaft). Och så den här i den holländska boken (tre skaft), enligt uppgift ett traditionellt mönster från norra Tyskland. Jag räknar till sex olika vävnader, lika men ändå olika.  Jag vill veta mer!

Provväv, del 2

Idag blir det vävning igen, kanske behövs en nördvarning.

I den här gamla norska vävboken från 1914 finns en vävsedel som har stor likhet med väven som jag visade häromdagen, titta HÄR.

Jag ville jämföra de två vävnaderna och beräknade varpen så att jag någorlunda enkelt skulle kunna ändra från variant ett till variant två, men jag fick solva om. Den första varianten, som jag visade häromdagen, har tre skaft och tre trampor och den norska vävnaden kräver fyra skaft och fyra trampor. Det innebär att jag nu fick två trådar som går i tuskaft både i varp och inslag till skillnad mot den förra väven som bara hade en tuskaftstråd. Det i sin tur medför att den här väven blir stabilare, breder ut sig mer och inte drar ihop sig lika mycket som den förra. Det skiljer ca 1,5 cm i bredd, skedbredd 39 cm, efter nerklippning men före tvätt.

Jag trampade enligt vävsedeln i den norska boken men hade problem med att få till snygga partiövergångar. Precis som i den treskaftade väven blev de slätare partierna buckliga eftersom invävningen är mindre där.

När jag tittade noga på fotot i boken såg jag att mönstret på bilden inte stämmer helt med trampordningen enligt vävsedeln.

Jag provade andra sätt att trampa och så här blev det till slut. Jag fick ett resultat som mycket bättre utnyttjar möjligheterna i vävtekniken. Invävningen är lika över hela ytan, tyget känns smidigt och har ett fint fall. Det blev riktigt snyggt!

 

Inspiration!

Två nya häften från Hemslöjdens Förlag låg i brevlådan häromdagen. Så mycket fin inspiration!

Carina Olsson är verkligen mästerlig på det hon gör. Efter hennes förra häfte, Bottensömmar, spreds intresset för bottensömmar som en löpeld bland alla som broderar. I det nya häftet, Brodera retro, har hon utgått från sina favoriter bland porslin och textilier från 1950- och 1960-talen och omsatt mönstren i broderi. Carina använder valkade ylletyger, som är behagliga att brodera på och som passar utmärkt till applikationer och skarvsöm, och syr med diverse olika sorters trådar.

Det finns utförliga beskrivningar till hennes modeller. Men häftet är också en inspirationskälla för den som vill använda sina egna koppar, tyger och annat fint som förlaga till ett eget broderi. Så kommer jag att göra.

Häftet Ändra av Katarins Evans och Katarina Brieditis är en fortsättning på deras två häften som kom för ett par år sedan, Stoppa och Lappa. Den här gången tittar de igenom garderoben och ser vad som kan sys om och ändras istället för att kasseras. Herrskjortor blir blusar, byxor och klänningar. Jeans förvandlas till kjolar. Stickade tröjor fräschas upp med broderier. Skor förses stickade kanter.

Jag får både lust och dåligt samvete. En hel hög med herrskjortor har jag som jag har tänkt ska ”bli nå’t”. För att inte tala om kassen full med ylletröjor som jag också har planer för, men som bara ligger och tar plats. Nu är det nog dags att ta tag i detta, när diverse evenemang, workshops och annat är inställda eller framflyttade.

Det går som en dans!

Det går som en dans att väva handduksväven som jag visade HÄR häromdagen. Höger fot trampar taktfast på höger trampa och den vänstra foten dansar fram mellan de andra två tramporna. Jag började med att väva prov med två olika garner som inslag, bomullsgarn 12/2, samma som i varpen, och lintow 10. Proverna tvättades. Båda garnerna gav bra, men lite olika, resultat. Jag behöver ju faktiskt inte välja det ena eller andra inslagsgarnet. Varpen är kort och räcker till 5 handdukar. Det blir två handdukar med bomullsgarn som inslag och tre med lintow. Lintowgarnet är stelare och håller ut bredden så att jag inte behöver använda spännare. 

Här är det tvättade provet med bomullsgarn som inslag, först den sida som har varit uppåt i vävstolen och sedan den sida som varit neråt.

Jag har fått några frågor om boken/häftet som jag lånat bindningen från. Om jag minns rätt så har jag köpt den någonstans vid Tysklands kust mot Östersjön, t ex Stralsund, eller möjligen i Berlin. Det finns inget ISBN-nummer.

 

Handduk från Tyskland

Nu i vår (2020) går jag en distanskurs på Sätergläntan, Analys och rekonstruktion väv. Men hur gör jag under virusepidemin när vi ska hålla oss hemma och undvika sociala kontakter i möjligaste mån? Jag kan ju inte åka iväg och studera textilier i någon museisamling eller liknande. Istället tittar jag igenom min bokhylla för att se om det finns något intressant att undersöka och som kompletterar det jag gjort tidigare på kursen. Jag fastnade bland annat för den här handduksväven i ett häfte med titeln Traditionelle Webmuster, Ausgewählte Beispiele aus dem historischen Vorpommern, utgiven i Rostock 1988. Tre skaft och tre trampor är allt som behövs för det här mönstret.

Jag har ritat upp bindningen, anpassat lite och bestämt mig för vilket garn jag ska använda. Den ursprungliga vävnaden har lin i varp och inslag, men jag valde bomullsgarn 12/2 som varp.

När jag hade varpat tyckte jag att varpen såg extremt tjock ut. Hade jag verkligen räknat rätt på trådantal? Eller hade det slagit slint när jag räknade antal varv på varpan?

För att vara på den säkra sidan vägde jag varpen. Den vägde 0,435 kg. I teorin, när jag räknar med varplängd, antal trådar och garnets meterantal/kg, så skiljer det bara 15 gram. Alltså har jag både tänkt rätt och gjort rätt!

Det gäller att vara alert när jag solvar. Det räcker med att jag börjar nynna med i någon gammal låt av the Rolling Stones, som hörs från ett annat rum, för att jag ska tappa bort mig. Rapportens trådantal, 42, räknar jag in vid skälspröten och sedan plockar jag fram de solv som behövs. Och så kollar jag några extra gånger att allt är rätt.

 

Nu är alla trådar solvade. Ett par moment återstår innan det är dags att väva. Då ska jag testa med två olika inslag, bomullsgarn 12/2, dvs samma garn som i varpen, och towgarn 10. Proverna ska tvättas och sen kan jag avgöra vilket garn jag ska fortsätta med.

Påfyllning i vävhyllan

En och annan vävbok, mer eller mindre ny, slinker in i bokhyllan. Här är de två senaste.

I boken Smålandsdräll (2018) presenteras ett riktigt spännande och mycket väl genomfört projekt. I samlingarna hos Jönköpings läns Hemslöjdsförening finns en bunt med prover på möbeltyger i en teknik kallad Smålandskrus eller Smålandsdräll, vävd på bara tre skaft. Hemslöjdskonsulent Eva Landén hade länge tänkt att det skulle vara intressant att göra något med proverna. Föreningen Handvävare i Jönköpings län nappade på idén och åstadkom en mängd vävnader i olika kvalitéer och olika material, alla med inspiration från de gamla provbitarna. Projektet visades i en utställning och resulterade också i den här fina boken.

Formgivningen av boken är stram och konsekvent. Varje vävnad presenteras på ett uppslag med tydlig uppgift om upphovspersonen. Spiralbindningen gör att boken är lätt att ha intill vävstolen för den som vill följa en beskrivning.

Vävmönstret kan sägas vara en kombination av droppdräll och treskaftad kypert. Ursprunget är oklart, men det finns vävsedlar i äldre vävböcker, t ex i Den lilla Väfboken av Wilhelmina Bergman från tiden runt sekelskiftet 1900 och i Maria Collins bok Våra hemvävnader från 1924. I projektet inför den nya boken hade man också tillgång till ett liknande mönster från en handskriven vävsedel, avbildad i boken.

Min andra nykomling i bokhyllan är inte så ny. Haandbok i Vævning utgiven av Den Norske Husflidsforeningen är tryckt 1914, tredje upplagan. Första upplagan kom 1909. Det finns många intressanta saker att se i boken, t ex den här väven, som påminner mycket om den handskrivna vävsedeln som nämns ovan. Den handskrivna är på tre skaft , men den här är på fyra skaft. Jag ska rita upp bindningarna för att se om de är lika, eller vad som eventuellt skiljer dem åt.

Rya – böcker

Jag har sagt det flera gånger tidigare, det handlar en del om att väva rya i mitt huvud för tillfället och jag läser allt jag hittar. Jag sökte efter Uuve Snidares bok Ryamattan (2007) på bibliotekets hemsida. Den fanns inte. Men jag hittade en bok av Eva Norberg med titeln Rya (1970). Så spännande, en bok om ryor som jag aldrig hört talas om tidigare.  ”Mönster och bindningar” stod det i texten i beskrivningen av boken, precis det som jag är intresserad av. Lite konstigt var det att den var sorterad som Hc, skönlitteratur för vuxna, men fel kan det väl bli ibland. Jag beställde boken och fick ett sms redan nästa dag om att den fanns att hämta.

Men, boken innehåller inte ryamattor. Det är en novellsamling som fått namn efter en av novellerna. En syster, en bror och en svägerska delar upp bohaget efter en avliden mor. Det pågår ganska bestämda, men samtidigt lite försiktiga, diskussioner om vem som ska ha vad från hemmet, bland annat en ryamatta som modern knutit. Systern vill ha ryan och säger: ”Men ryan, den knöt hon åt mig – det vet ni ju, att hon sa, medan hon höll på. Det är mina färger i den, och hon sa alltid, att den skulle ligga framför morfarsstolen.” ”Hon knöt den med sina händer. Varenda knut – varenda, varenda knut -.” Systern får ta ryan.

Ett genomgående tema i novellerna är bostaden, hemmet. Författaren, Eva Norberg, var gift med en präst och i början av äktenskapet flyttade familjen ofta när maken bytte tjänst. Kanske en förklaring till valet av tema? Eva Norberg har bl a skrivit psalmer som ingår i Den svenska psalmboken med tillägg, 2002. Läs  Eva Norberg HÄR.

Uuve Snidares bok Ryamattan fanns som sagt inte på biblioteket i nästa kvarter, men de tog  hem den till mig som fjärrlån. Bland annat skildrar författaren den stora ryavågen under 1960-talet. Ester Teorell hette kvinnan som redan 1932 kom på att väva en botten för att sy, knyta, rya på istället för att utföra hela arbetet i vävstol. Föreningen för Svensk Hemslöjd nappade på idén och blev återförsäljare. På 1960-talet exploderade intresset och det fanns många företag som sålde materialsatser.

Jag var barn då och minns förstås ryorna som knöts på färdig botten. Min mamma knöt flera ryor. Vår klass knöt en rya tillsammans när vi gick i 6:an, en materialsats från en handarbetsaffär. Ryan var högsta vinsten i ett lotteri när vi samlade pengar till en skolresa till Gotland.

Uuve Snidare presenterar en del av de konstnärer och formgivare som arbetade med ryor under ryamattans storhetstid, som Viola Gråsten, Edna Martin, Astrid Sampe, Marianne Richter. Ryorna fanns som materialsatser att knyta, de vävdes i exklusiva enstaka exemplar eller vävdes industriellt.  

Rya knuten på färdig botten, materialsats formgiven av Marianne von Münchow för Svensk Hemslöjd.

Märta Måås-Fjetterströms ”Blå Trasryan” är en av mina favoriter och den kom till innan ryahysterin. Tyvärr finns den inte med på utställningen på Stockholms Slott, titta HÄR. (Slottet är stängt pga Corona. Utställningen skulle ha slutat nu i april men är förlängd till hösten 2020.)

Att väva

Att väva är namnet på en ny vävbok som kom i förra veckan. Arianna Funk och Miriam Parkman har gjort boken tillsammans. De är båda yrkesvävare, utbildade på Handarbetets Vänner i  Stockholm, och ingår i gruppen Studio Supersju. (Gruppen ställer förresten ut tillsammans på  Västernorrlands Museum i Härnösand just nu, t o m 2020-08-30. Läs mer HÄR.)

”I den här boken hittar du en fond, mot vilken du bygger ditt eget sätt att väva på”, säger författarna i förordet och poängterar att de inte har facit till hur vävning ska gå till. De delar med sig av sina egna erfarenheter och visar hur just de två tänker och gör. De uppmanar oss att hitta egna vägar, egna arbetssätt och en egen stil genom att ta lärdom av olika förebilder, titta i äldre vävlitteratur och studera traditionella tekniker. Och förstås, få idéer av den nya boken!

Formgivning och färgning har varsitt kapitel med användbara tips. Inspirerande tankar kring formgivning finns också i samband med en del av vävsedlarna. Det finns beskrivningar till handdukar, tabletter, kuddar, våffelväv, röllakan, dubbelväv och flera olika ryavävar.

Just varianterna av ryor är extra intressanta för mig. I mitt huvud virvlar det runt många ganska ostrukturerade tankar kring att väva rya och jag är särskilt mottaglig för allt som har med ryaknutar att göra. Numera har jag bara en vävstol och flera andra varpar ska upp innan det finns plats för rya. Så ännu ett tag får jag nöja mig med att tänka på ryor, att planera, titta hur andra har gjort och fundera på kvalitetsförslagen i nya boken.