Kategoriarkiv: Böcker

Koftor och kulturarv

Det kommer många nya böcker om stickning nu under hösten 2020. En av dem är Östgöta koftor av Ann-Sofie Svansbo, hemslöjdskonsulent i Östergötland, och Anna Lindqvist, kulturhistoriker och tidigare anställd vid Östergötlands museum. Författarna har tagit fram en stickad mönsterskatt från 1940-talet ur Östergötlands läns Hemslöjdsförenings arkiv, Slöjdarkivet som numera finns hos Östergötlands museum.

För inte så länge sedan var begreppet ”hemslöjden” för många förknippat med de föreningsdrivna hemslöjdsaffärer som fanns i större och mellanstora städer runt om i Sverige. Några butiker finns fortfarande kvar, till exempel Östergötlands läns Hemslöjdsförenings butik i Linköping. Många föreningar hade under några decennier i mitten av 1900-talet fast anställda textilkonstnärer eller formgivare, dåtidens benämning var mönsterriterskor, utbildade på de skolor som numera är Konstfack och HDK. En del av textilkonstnärerna var verksamma på flera håll i landet, som anställda eller på frilansbasis. Deras verk är inte ortstypiska, dock ibland med lokal inspiration, utan tidstypiska, moderna och anpassade till en marknad. Bokens underrubrik Stickat kulturarv från 1940-tal visar på detta.

Textilkonstnärerna ritade mönster till produkter som butikskunderna köpte som färdiga textilier eller i form av material och beskrivningar. Produktionen var i stor utsträckning utlagd i hem på landsbygden hos kunniga slöjdare som fick en liten biinkomst.  Enligt boken anlitade hemslöjden i Östergötland på 1950-talet ett 50-tal stickerskor som fick hem material och instruktioner och sedan levererade färdiga arbeten till butiken. (Många av textilkonstnärerna formgav även textilier till kyrkor och till profana miljöer med tillverkning i butikernas egna textilateljéer. Men det är en annan historia.)

Formgivare som var knutna till hemslöjden i Östergötland presenteras i boken. Här är Inge-Britt Gustafsson. Hon anställdes 1944 som mönsterriterska, blev sedan hemslöjdschef, länshemslöjdskonsulent och var den som år 1972 började ordna upp föreningens arkiv. Hon anlitades också som frilansande textilkonstnär när föreningen år 1965 beslutade att inte längre ha fast anställda formgivare.

I boken avbildas 10 fina planscher, daterade 1946 – 52, från Slöjdarkivet med tecknade koftor, mönsterdiagram, garnprover och i en del fall även uppstickade prover. Alla koftorna har mönsterstickade framstycken, medan bakstycken och ärmar är enfärgade. Just detta mönster komponerades av Ingamay Steffenburg år 1952. 

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar till koftor. Det finns två olika modeller och det går att välja vilket som helst av mönsterdiagrammen till de mönsterstickade framstyckena. Den ena koftmodellen stickas ”figurnära som under 1940-talet” och den andra är en ”rymligare variant med smalare ärmar och vidare halsringning”. Det är inte helt lätt att förstå hur de två alternativen ser ut. Koftorna är snyggt fotograferade draperade på stolar, men jag hade gärna sett dem på en människa också.

Garnet är valt för att få ett resultat som liknar koftorna från 1940-talet, dvs en stickning som är tät och formfast. Jag får leta en stund efter uppgift om vilket garn som används och hittar informationen i löpande text. I samband med beskrivningarna anges endast färgbeteckning. Det hade inte gjort något om garnsorten lagts till vid beskrivningarna.

Ett par små invändningar har jag, men det är i det stora hela en bok som jag tycker om. Jag gillar koftorna. Kanske kommer jag att sticka mig en om jag kan välja färger och mönster. Och jag gillar verkligen att hemslöjdens mönsterriterskor får synas och att kulturarvet i form av skatter ur hemslöjdens arkiv lyfts fram och inte glöms bort.

Broderiböcker

Solen skiner och innan det blir alltför varmt ute plockar jag fram en hög med böcker ur min bokhylla, sätter mig i skuggan på balkongen, bläddrar och läser lite här och där. Alla de här böckerna gavs ut under några år kring 1980, ett ambitiöst projekt av LTs Förlag. Ämnet är landskapssömmar, landskapsbroderier, bygdebroderier, ortstypiska broderier eller vad de nu ska kallas. De gamla broderierna sätts in i sitt historiska och kulturella sammanhang. Stygn, material och mönsterformer beskrivs. Broderierna blir förlagor eller inspiration till nya handarbeten, ofta präglade av utgivningstidens smak, mode och materialtillgång. Jag känner igen namnen på många av de formgivare som bidrog med mönster och även namnen på författare. Nio böcker har jag i serien. Gavs det ut fler? Någon som vet?

Böckerna på bilden uppifrån och ner:
Broderier från Medelpad, Maj-Britt Kristiansson, 1981
Svartstick, Anna Hådell, 1980
Järvsösöm, Berit Eldvik, Brita Åsbrink, 1979
Delsbosöm, Märta Brodén, 1979 (första upplagan kom 1974)
Anundsjösöm, Maj-Britt Kristiansson, 1978
Sollerösöm och Delsbosöm, Lill-Anna Bälter, 1976
Hallandssöm, Britta Johansson, 1977
Hängkläden från Blekinge, Ragnvi Hyllstedt, 1982
Jämtlandssöm, Birgit Jansson, Anita Persson, Inga Lisa Petersson, 1981

Några bilder ur böckerna:Hallandssöm. Beskrivningar på bottensömmar.

Järvösöm. Draperi komponerat av Kerstin Ekengren. Enligt bildtexten kan mönster beställas hos B Åsbrink i Järvsö, men det gäller nog inte längre. Till lampskärmen och paradhandduken finns beskrivningar i boken.

Delsbosöm. Till vänster takduk komponerad av Brita Rendal-Ljusterdahl, beskrivning finns i boken. Till höger monogram komponerat av Lena Nessle.

Lösa lappar

En gammal vävbok i dåligt skick fick jag av en vän. Boken, som ser ut ha använts flitigt, är tryckt 1896, första upplagan av Nina von Engeströms  Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. I min bokhylla finns redan en förstaupplaga av boken (titta HÄR), i bättre skick. Men att den här sönderfallande boken ändå är värd att sparas, det tycker både givaren och jag. 

Det visade sig att en liten skatt doldes i den trasiga boken. Mellan sidorna hittar jag drygt 10 handskrivna vävsedlar och några andra dokument på skört och gulnat papper. Vävsedlarna är nedtecknade av olika personer, i olika tider och på olika sätt. Ripsmattor och daldräll finns det flera exempel på. Kanske sätter jag mig någon dag och ritar om några av dem enligt det standardiserade sätt vi använder idag. (Klicka på bilderna så blir de större.)

Leksandsdräll blir jag extra nyfiken på. Mönstret består av Bård, Släta rutan, Vackra rutan och Fula rutan.

Fällväfvnad, den blir jag också nyfiken på.

 

Boken om Wanja

Än så länge har jag bläddrat fram och tillbaka, tittat på bilder och ögnat lite i Kerstin Wickmans texter i Boken om Wanja. Boken, med underrubrik Ett färgstarkt designliv, handlar förstås om Wanja Djanaieff. Under årens lopp har hon, enligt bokens kapitelrubriker, varit mönsterformgivare, designchef, egenföretagare, igångsättare, pedagog, utställningsmakare, scenograf, fårskinnspoet. Hon har också ingått i många olika grupperingar och samarbetsprojekt. Med andra ord, hennes verksamhetsfält inom textil och närliggande områden har varit enormt brett.

Jag känner inte Wanja Djanaieff, har bara mött henne som föreläsare på en kurs jag gick på Högskolan i Gävle. Men jag känner igen väldigt mycket i boken. ”Oj, var hon involverad i det här också” tänker jag när jag bläddrar. Här är några av de minnen som kommer upp när jag tittar i boken. 

Hennes tryckta tyger från 1960-talet för mig tillbaka till min tonårstid. Tyget till höger i bild, ”Blommor all over” för Alingsås Bomullsväveri 1967, känns bekant. Kanske hade jag en klänning i just detta tyg.

Jag minns de svenska OS-deltagarnas uniformer till olympiska spelen 1972 och 1974. Kollektionen skapades av NK Designgrupp där Wanja var en i gruppen. Hon ritade det numera klassiska mönstret med de gula kronorna på blå botten.

De nya uniformerna till SJ kommer jag också ihåg. De formgavs av Svenska Design Byrån. Förutom Wanja Djanaieff  ingick Kerstin Boulogner, Boel Matzner och Aino Östergren i gruppen. Kvinnorna i SJ:s personal fick egna uniformer och slapp att försöka få in sina kroppar i kläder anpassade till män.

I mitten av 1980-talet skapade Brita Wassdahl och Wanja Djanaieff en klädkollektion av vadmal, ull och linne till hemslöjdsrörelsens butiker, ”Nya kläder på gammal tradition”. Det fanns material och beskrivningar till stickade och sydda plagg och en del färdiga produkter. Jag jobbade på Hemslöjden i Örebro då under ett par år och vi var lite involverade i projektet. Jag gjorde några av stickbeskrivningarna med utgångspunkt från Brita Wassdahls skisser och maskinstickade prover, t ex till fingervanten på bilden. Den cerisefärgade sjalen, som ligger under boken på mina foton ingick i projektet.

Min provkarta från Holma Helsingland AB visar resultatet av ännu ett utvecklingsprojekt av Wanja Djanaieff, vävgarner av lin avsedda till mattor eller andra textilier. Många mattor har jag vävt med de här garnerna.

Nu ska jag strax lägga mig till rätta på soffan på balkongen och fördjupa mig i  Kerstin Wickmans texter. Snart ska jag också boka in ett besök i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg där utställningen Wanja Djanaieff och hennes tjugotvå älsklingsfärger pågår t o m 2020-12-20. HÄR finns information öppettider, bokning mm.

Smått på stickorna

Släkten har utökats med en liten Maj och jag stickar en kofta. Beskrivning finns i ett häfte av Lene Holme Samsøe. Där hittade jag också små figurer och kunde inte låta bli att sticka tre stycken, varsin till Maj och hennes systrar. Systrarna har förstås också fått varsitt stickat plagg när de var bäbisar, titta HÄR.

Livets träd

Det är inte ofta som jag lockas till spontaninköp, men när jag fick se keramikljusstaken som butiken Ecoflor på Retuna Återbruksgalleria visade på Instagram, då visste jag att den skulle bli min. Och här är den!

För så där 10 – 15 år sedan samlade jag bilder på olika ljusstakar som för tankarna till Livets Träd (googla!). Bilderna använde jag som inspiration till ett broderi. Broderiet är kvar (omonterat). Bildsamlingen hittar jag inte, men jag har bläddrat fram några av bilderna i böcker i bokhyllan.

Här är broderiet. (Jag har visat det tidigare, titta HÄR.)

Och här är några av mina inspirationsbilder.

Tillverkad av Aurelio och Francisco Flores, Mexico, ur boken The Extraordinary in the Ordinary.

Traditionell ljusstake från Dalarna, ur boken Snickrat snidat målat.

Traditionell ljusstake från Blekinge, ur boken Julträd och julkrus.

Böckerna ser ut så här.

 

Många möjligheter på tre skaft

Jag fick tips om en bok om vävning på tre skaft, Weaving on 3 shafts av Erica de Ruiter. Genast beställde jag boken från Nederländerna, titta HÄR. Texten är både på nederländska och på engelska. Omslaget visar bara en liten del av alla möjligheter. Vissa saker i boken intresserar mig inte alls just nu, men kanske i ett annat skede, medan annat omedelbart sätter fart på vävlusten.

Jag läser den engelska texten och konstaterar att det finns risk för begreppsförvirring. Bindningar som i boken bland annat går under namnen Swedish lace, huck, honeycomb och distortion skulle vi nog sortera in under rubriken droppdräll på svenska, ett begrepp som inte finns i engelskan.

Det här är intressant! Titta på bilden nedan. Vävnaden har mycket stora likheter med smålandsdräll som finns i samlingarna hos Jönköpings läns hemslöjdsförening, titta HÄR i ett blogginlägg om boken Smålandsdräll, och med de prover som jag har vävt efter äldre mönster (titta HÄR och HÄR). Rutmönstret med fyra olika strukturer, droppdräll ibland i kombination med kypert, är inte direkt komplicerat att väva, men inte heller något som man plötsligt kommer på av en slump.

Nu har vi alltså smålandsdräll (tre skaft) från samlingarna hos Jönköpings läns hemslöjdsförening. Vävsedel med samma bindning, betecknad Smålandskrus från Jönköpings läns hemslöjdsförening, finns i boken Våra hemvävnader av Maria Collin, 1924. En handskriven vävsedel med ett liknande mönster (tre skaft) finns avbildad i boken Smålandsdräll och benämns Ribbingebäcksduken, vilket antyder att den kan ha anknytning till Uppland. I Wilhemina Bergmans Den lilla Väfboken från 1901 finns två varianter, ”dräll med 3 trampor och 3 skaft”.  I den norska boken Haandbok i vævning från 1914 finns ytterligare en variant (fyra skaft). Och så den här i den holländska boken (tre skaft), enligt uppgift ett traditionellt mönster från norra Tyskland. Jag räknar till sex olika vävnader, lika men ändå olika.  Jag vill veta mer!

Provväv, del 2

Idag blir det vävning igen, kanske behövs en nördvarning.

I den här gamla norska vävboken från 1914 finns en vävsedel som har stor likhet med väven som jag visade häromdagen, titta HÄR.

Jag ville jämföra de två vävnaderna och beräknade varpen så att jag någorlunda enkelt skulle kunna ändra från variant ett till variant två, men jag fick solva om. Den första varianten, som jag visade häromdagen, har tre skaft och tre trampor och den norska vävnaden kräver fyra skaft och fyra trampor. Det innebär att jag nu fick två trådar som går i tuskaft både i varp och inslag till skillnad mot den förra väven som bara hade en tuskaftstråd. Det i sin tur medför att den här väven blir stabilare, breder ut sig mer och inte drar ihop sig lika mycket som den förra. Det skiljer ca 1,5 cm i bredd, skedbredd 39 cm, efter nerklippning men före tvätt.

Jag trampade enligt vävsedeln i den norska boken men hade problem med att få till snygga partiövergångar. Precis som i den treskaftade väven blev de slätare partierna buckliga eftersom invävningen är mindre där.

När jag tittade noga på fotot i boken såg jag att mönstret på bilden inte stämmer helt med trampordningen enligt vävsedeln.

Jag provade andra sätt att trampa och så här blev det till slut. Jag fick ett resultat som mycket bättre utnyttjar möjligheterna i vävtekniken. Invävningen är lika över hela ytan, tyget känns smidigt och har ett fint fall. Det blev riktigt snyggt!

 

Inspiration!

Två nya häften från Hemslöjdens Förlag låg i brevlådan häromdagen. Så mycket fin inspiration!

Carina Olsson är verkligen mästerlig på det hon gör. Efter hennes förra häfte, Bottensömmar, spreds intresset för bottensömmar som en löpeld bland alla som broderar. I det nya häftet, Brodera retro, har hon utgått från sina favoriter bland porslin och textilier från 1950- och 1960-talen och omsatt mönstren i broderi. Carina använder valkade ylletyger, som är behagliga att brodera på och som passar utmärkt till applikationer och skarvsöm, och syr med diverse olika sorters trådar.

Det finns utförliga beskrivningar till hennes modeller. Men häftet är också en inspirationskälla för den som vill använda sina egna koppar, tyger och annat fint som förlaga till ett eget broderi. Så kommer jag att göra.

Häftet Ändra av Katarins Evans och Katarina Brieditis är en fortsättning på deras två häften som kom för ett par år sedan, Stoppa och Lappa. Den här gången tittar de igenom garderoben och ser vad som kan sys om och ändras istället för att kasseras. Herrskjortor blir blusar, byxor och klänningar. Jeans förvandlas till kjolar. Stickade tröjor fräschas upp med broderier. Skor förses stickade kanter.

Jag får både lust och dåligt samvete. En hel hög med herrskjortor har jag som jag har tänkt ska ”bli nå’t”. För att inte tala om kassen full med ylletröjor som jag också har planer för, men som bara ligger och tar plats. Nu är det nog dags att ta tag i detta, när diverse evenemang, workshops och annat är inställda eller framflyttade.

Det går som en dans!

Det går som en dans att väva handduksväven som jag visade HÄR häromdagen. Höger fot trampar taktfast på höger trampa och den vänstra foten dansar fram mellan de andra två tramporna. Jag började med att väva prov med två olika garner som inslag, bomullsgarn 12/2, samma som i varpen, och lintow 10. Proverna tvättades. Båda garnerna gav bra, men lite olika, resultat. Jag behöver ju faktiskt inte välja det ena eller andra inslagsgarnet. Varpen är kort och räcker till 5 handdukar. Det blir två handdukar med bomullsgarn som inslag och tre med lintow. Lintowgarnet är stelare och håller ut bredden så att jag inte behöver använda spännare. 

Här är det tvättade provet med bomullsgarn som inslag, först den sida som har varit uppåt i vävstolen och sedan den sida som varit neråt.

Jag har fått några frågor om boken/häftet som jag lånat bindningen från. Om jag minns rätt så har jag köpt den någonstans vid Tysklands kust mot Östersjön, t ex Stralsund, eller möjligen i Berlin. Det finns inget ISBN-nummer.

 

Handduk från Tyskland

Nu i vår (2020) går jag en distanskurs på Sätergläntan, Analys och rekonstruktion väv. Men hur gör jag under virusepidemin när vi ska hålla oss hemma och undvika sociala kontakter i möjligaste mån? Jag kan ju inte åka iväg och studera textilier i någon museisamling eller liknande. Istället tittar jag igenom min bokhylla för att se om det finns något intressant att undersöka och som kompletterar det jag gjort tidigare på kursen. Jag fastnade bland annat för den här handduksväven i ett häfte med titeln Traditionelle Webmuster, Ausgewählte Beispiele aus dem historischen Vorpommern, utgiven i Rostock 1988. Tre skaft och tre trampor är allt som behövs för det här mönstret.

Jag har ritat upp bindningen, anpassat lite och bestämt mig för vilket garn jag ska använda. Den ursprungliga vävnaden har lin i varp och inslag, men jag valde bomullsgarn 12/2 som varp.

När jag hade varpat tyckte jag att varpen såg extremt tjock ut. Hade jag verkligen räknat rätt på trådantal? Eller hade det slagit slint när jag räknade antal varv på varpan?

För att vara på den säkra sidan vägde jag varpen. Den vägde 0,435 kg. I teorin, när jag räknar med varplängd, antal trådar och garnets meterantal/kg, så skiljer det bara 15 gram. Alltså har jag både tänkt rätt och gjort rätt!

Det gäller att vara alert när jag solvar. Det räcker med att jag börjar nynna med i någon gammal låt av the Rolling Stones, som hörs från ett annat rum, för att jag ska tappa bort mig. Rapportens trådantal, 42, räknar jag in vid skälspröten och sedan plockar jag fram de solv som behövs. Och så kollar jag några extra gånger att allt är rätt.

 

Nu är alla trådar solvade. Ett par moment återstår innan det är dags att väva. Då ska jag testa med två olika inslag, bomullsgarn 12/2, dvs samma garn som i varpen, och towgarn 10. Proverna ska tvättas och sen kan jag avgöra vilket garn jag ska fortsätta med.

Påfyllning i vävhyllan

En och annan vävbok, mer eller mindre ny, slinker in i bokhyllan. Här är de två senaste.

I boken Smålandsdräll (2018) presenteras ett riktigt spännande och mycket väl genomfört projekt. I samlingarna hos Jönköpings läns Hemslöjdsförening finns en bunt med prover på möbeltyger i en teknik kallad Smålandskrus eller Smålandsdräll, vävd på bara tre skaft. Hemslöjdskonsulent Eva Landén hade länge tänkt att det skulle vara intressant att göra något med proverna. Föreningen Handvävare i Jönköpings län nappade på idén och åstadkom en mängd vävnader i olika kvalitéer och olika material, alla med inspiration från de gamla provbitarna. Projektet visades i en utställning och resulterade också i den här fina boken.

Formgivningen av boken är stram och konsekvent. Varje vävnad presenteras på ett uppslag med tydlig uppgift om upphovspersonen. Spiralbindningen gör att boken är lätt att ha intill vävstolen för den som vill följa en beskrivning.

Vävmönstret kan sägas vara en kombination av droppdräll och treskaftad kypert. Ursprunget är oklart, men det finns vävsedlar i äldre vävböcker, t ex i Den lilla Väfboken av Wilhelmina Bergman från tiden runt sekelskiftet 1900 och i Maria Collins bok Våra hemvävnader från 1924. I projektet inför den nya boken hade man också tillgång till ett liknande mönster från en handskriven vävsedel, avbildad i boken.

Min andra nykomling i bokhyllan är inte så ny. Haandbok i Vævning utgiven av Den Norske Husflidsforeningen är tryckt 1914, tredje upplagan. Första upplagan kom 1909. Det finns många intressanta saker att se i boken, t ex den här väven, som påminner mycket om den handskrivna vävsedeln som nämns ovan. Den handskrivna är på tre skaft , men den här är på fyra skaft. Jag ska rita upp bindningarna för att se om de är lika, eller vad som eventuellt skiljer dem åt.

Rya – böcker

Jag har sagt det flera gånger tidigare, det handlar en del om att väva rya i mitt huvud för tillfället och jag läser allt jag hittar. Jag sökte efter Uuve Snidares bok Ryamattan (2007) på bibliotekets hemsida. Den fanns inte. Men jag hittade en bok av Eva Norberg med titeln Rya (1970). Så spännande, en bok om ryor som jag aldrig hört talas om tidigare. ”Mönster och bindningar” stod det i texten i beskrivningen av boken, precis det som jag är intresserad av. Lite konstigt var det att den var sorterad som Hc, skönlitteratur för vuxna, men fel kan det väl bli ibland. Jag beställde boken och fick ett sms redan nästa dag om att den fanns att hämta.

Men, boken innehåller inte ryamattor. Det är en novellsamling som fått namn efter en av novellerna. En syster, en bror och en svägerska delar upp bohaget efter en avliden mor. Det pågår ganska bestämda, men samtidigt lite försiktiga, diskussioner om vem som ska ha vad från hemmet, bland annat en ryamatta som modern knutit. Systern vill ha ryan och säger: ”Men ryan, den knöt hon åt mig – det vet ni ju, att hon sa, medan hon höll på. Det är mina färger i den, och hon sa alltid, att den skulle ligga framför morfarsstolen.” ”Hon knöt den med sina händer. Varenda knut – varenda, varenda knut -.” Systern får ta ryan.

Ett genomgående tema i novellerna är bostaden, hemmet. Författaren, Eva Norberg, var gift med en präst och i början av äktenskapet flyttade familjen ofta när maken bytte tjänst. Kanske en förklaring till valet av tema? Eva Norberg har bl a skrivit psalmer som ingår i Den svenska psalmboken med tillägg, 2002. Läs  Eva Norberg HÄR.

 

Uuve Snidares bok Ryamattan fanns som sagt inte på biblioteket i nästa kvarter, men de tog  hem den till mig som fjärrlån. Bland annat skildrar författaren den stora ryavågen under 1960-talet. Ester Teorell hette kvinnan som redan 1932 kom på att väva en botten för att sy, knyta, rya på istället för att utföra hela arbetet i vävstol. Föreningen för Svensk Hemslöjd nappade på idén och blev återförsäljare. På 1960-talet exploderade intresset och det fanns många företag som sålde materialsatser.

Jag var barn då och minns förstås ryorna som knöts på färdig botten. Min mamma knöt flera ryor. Vår klass knöt en rya tillsammans när vi gick i 6:an, en materialsats från en handarbetsaffär. Ryan var högsta vinsten i ett lotteri när vi samlade pengar till en skolresa till Gotland.

Uuve Snidare presenterar en del av de konstnärer och formgivare som arbetade med ryor under ryamattans storhetstid, som Viola Gråsten, Edna Martin, Astrid Sampe, Marianne Richter. Ryorna fanns som materialsatser att knyta, de vävdes i exklusiva enstaka exemplar eller vävdes industriellt.  

Rya knuten på färdig botten, materialsats formgiven av Marianne von Münchow för Svensk Hemslöjd.

Märta Måås-Fjetterströms ”Blå Trasryan” är en av mina favoriter och den kom till innan ryahysterin. Tyvärr finns den inte med på utställningen på Stockholms Slott, titta HÄR. (Slottet är stängt pga Corona. Utställningen skulle ha slutat nu i april men är förlängd till hösten 2020.)

Att väva

Att väva är namnet på en ny vävbok som kom i förra veckan. Arianna Funk och Miriam Parkman har gjort boken tillsammans. De är båda yrkesvävare, utbildade på Handarbetets Vänner i  Stockholm, och ingår i gruppen Studio Supersju. (Gruppen ställer förresten ut tillsammans på  Västernorrlands Museum i Härnösand just nu, t o m 2020-08-30. Läs mer HÄR.)

”I den här boken hittar du en fond, mot vilken du bygger ditt eget sätt att väva på”, säger författarna i förordet och poängterar att de inte har facit till hur vävning ska gå till. De delar med sig av sina egna erfarenheter och visar hur just de två tänker och gör. De uppmanar oss att hitta egna vägar, egna arbetssätt och en egen stil genom att ta lärdom av olika förebilder, titta i äldre vävlitteratur och studera traditionella tekniker. Och förstås, få idéer av den nya boken!

Formgivning och färgning har varsitt kapitel med användbara tips. Inspirerande tankar kring formgivning finns också i samband med en del av vävsedlarna. Det finns beskrivningar till handdukar, tabletter, kuddar, våffelväv, röllakan, dubbelväv och flera olika ryavävar.

Just varianterna av ryor är extra intressanta för mig. I mitt huvud virvlar det runt många ganska ostrukturerade tankar kring att väva rya och jag är särskilt mottaglig för allt som har med ryaknutar att göra. Numera har jag bara en vävstol och flera andra varpar ska upp innan det finns plats för rya. Så ännu ett tag får jag nöja mig med att tänka på ryor, att planera, titta hur andra har gjort och fundera på kvalitetsförslagen i nya boken.

 

Åländska ryor

Om några dagar ska jag prata om ryor (inte mattor, utan vävda ryor för bädden) hos en förening och förbereder mig genom att leta och sortera bland alla mina foton. Den här bilden dyker upp, tagen för ett par år sedan på Ålands museum i Mariehamn. Jag minns hur glad jag blev när jag fick se att museet har en rya. Dubbelnockad är den, dvs den har ryaknutar på båda sidor, och värmde nog skönt i släden. Ovanlig och exklusiv, tänkte jag. Men när jag plockar fram boken som jag köpte på museet ser jag att det finns många bevarade dubbelnockade ryor på Åland. Det finns många äldre ryor överhuvudtaget, drygt 70 presenteras i boken. En del finns i samlingarna hos Ålands museum, andra hos privatpersoner. ”Ärvts inom släkten” står det ofta. Boken hamnade oläst i bokhyllan när vi kom från semesterresan. Men nu ska jag läsa, bla om slottsryor i Kastelholm på 1500-talet, om båtsmansryor, om mönsterformer och om ”rysätterskor”, kvinnor som gick runt i gårdarna och vävde ryor.

Den åländska ryan är utgiven av Ålands Marthadistrikts hemslöjdssektion.

I bokhyllan

”Allt finns på nätet”. Jo, så är det. Men visst kan det vara roligare med böcker, som till exempel den här lilla innehållsrika boken, inköpt på ett antikvariat för många år sedan. En riktig pärla är den, Montera handarbetet av Grete Krøncke, ICA bokförlag 1980. Baksidestexten berättar om innehållet. Köp, om du råkar få syn på den någonstans!

Med influenser utifrån

Häromdagen var jag vid Kulturcentrum Hölö Kyrkskola lite söder om Södertälje och höll i en textil inspirationsdag med influenser från Korea och Japan. Deltagarna hade rotat lite i sina textilgömmor och letat fram lämpliga tygbitar och mer eller mindre trassliga trådar. Små rester kan förvandlas till storverk!

Tygbit fästes vid tygbit med långsamma, dekorativa stygn inspirerade av koreansk bojagi (titta HÄR). Några sydde efter en i förväg uttänkt plan, andra litade till sin intuition och bestämde sig under arbetets gång.

Vi gick igenom hur en japansk påse i modellen tsuno bukuro (HÄR finns en av mina påsar) är konstruerad och min tanke var att de ihopsydda lapparna så småningom skulle fogas ihop till just en sådan påse. Riktigt så långt hann ingen men jag tror nog att en och annan påse kommer att bli färdig.

Boken om bojagi av Sara Cook är utgiven i år 2019. India Flints instruktiva lilla häfte om tsuno bukuro finns tyvärr inte att få tag på längre.

Blomsterprakt

Vilka makalösa broderier! Tröjorna (=jackorna) tillhör dräkten från Floda i Dalarna. De visades på Syfestivalen i Älvsjö förra helgen (oktober 2019) tillsammans med andra praktfulla broderier, karaktäristiska för Floda.

Samtidigt presenterade Hemslöjdens Förlag två nyheter i serien med teknikhäften, skrivna av experter inom sina respektive områden. Anna-Karin Jobs Arnberg bidrar med häftet om påsöm, dvs broderierna från Floda. Karin Kahnlunds häfte handlar om tvåändsstickning. Båda gjorde succé på mässan. Häftet om tvåändsstickning var slut när jag kom, men jag fick ett av de sista exemplaren av Påsöm.

Häftet innehåller en kort historik, uppgifter om material och utrustning och utförliga beskrivningar på hur stygnen ska läggas på olika blommor och blad. Jag vill gå på kurs!

 

Nytt i bokhyllan

Att läsa om stickning kan vara minst lika roligt som att sticka, särskilt i böcker som är så här fina och innehållsrika. Böckerna är alldeles nya (hösten 2019), Lånat sparat ärvt & nytt av Celia B Dackenberg och Hönsestrik a love story av Anna Bauer. Båda författarna blickar bakåt, men på lite olika sätt. Jag blir oerhört inspirerad och tänker att böckerna passar att ta fram när som helst när kreativiteten, det behöver inte handla just om stickning, behöver få en knuff framåt.

Underrubriken på Celia Dackenbergs bok säger vad den innehåller, nämligen Småkoftor, fintröjor och annat stickat för barn.

Författaren återupplivar egna barndomsminnen, hon tittar på gamla fotografier i museer och hos vänner, hon inspireras av godis, av vävnader, av museiföremål. Inspirationsmaterialet omvandlas till stickbeskrivningar och till berättelser. De stickade plaggen känns tidlösa och kommer säkert att ärvas av syskon, kusiner, barn och kanske så småningom barnbarn. Eller kanske sparas ett plagg i en låda, plockas fram så småningom och ger upphov till en ny berättelse och en ny liten tröja. 

HÄR finns blogginlägg om några av Celia Dackenbergs tidigare böcker.

Anna Bauer går tillbaka till 1970-talets hønsestrik, färgglatt och mönstrat och påhittat av danskan Kirsten Hofstätter som en del i den politiska kvinnorörelsen.

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar, både kompletta beskrivningar och sådana som görs efter individuella mått och beräkningar. Grundinställningen är att det är jag som stickar som bestämmer vad och hur jag gör. Vill jag sticka efter beskrivning eller hitta på själv? Är det processen eller resultatet som är viktigast? Vilka stickprojekt har jag tröttnat på och varför? Vilka plagg trivs jag i? Kloka ord från författaren: ”Att skapa är att träna upp sina känselspröt och lära sig att rikta dem både inåt och utåt. Att träna sig på att se och att vara uppmärksam i processen för att se vart den leder, och om något av alla de sidospår som hela tiden dyker upp kan vara värt att jobba vidare på. Låt inte rädslan att göra fel stå i vägen för din kreativitet. I ditt kreativa rum är det du som bestämmer vad som är rätt.”

Repar upp och börjar om

Nu är det bestämt. Den här påbörjade tröjan, som har legat orörd i flera månader, ska repas upp. Beskrivningen är ur den här boken, som jag skrivit om tidigare, titta HÄR.

Jag var verkligen sugen på att sticka en tröja inspirerad av den danska motsvarigheten till de skånska spedetröjorna. Jag köpte boken och jag köpte garn, valde en mörkgrön färg bland alla kulörer av Rauma lammullsgarn och började sticka. Stickningen kändes bekant och snart kom jag på varför. Men jag mindes också, för sent, att jag helst inte ska följa beskrivningar där mönstret räknas i varv istället för centimeter. Mina stickade varv är nämligen lägre än i de flesta beskrivningar. Följer jag det uppritade mönster blir den här tröjan mycket kortare än tänkt. I det här fallet behöver i stort sett hela beskrivningen göras om för att plagget ska bli bra.

Att stickningen efter en stund kändes bekant beror på att jag för bortåt 20 år sedan började sticka en spedetröja i samma garn och exakt samma färg. Den låg nästan färdig i drygt 10 år innan jag repade upp den och en annan ofärdig långliggare.Titta HÄR.

Då användes det gröna upprepade garnet i en sjalväv tillsammans med en massa restnystan, titta HÄR.

Nu blir det nog en ny stickning av garnet. Ett par nystan ljust turkos garn har inköpts som komplement till det gröna och jag funderar för fullt på hur tröjan ska se ut. Det blir i alla fall inte något nytt försök med en spedetröja, det är en sak som är säker.

Vika papper

Nu vill jag bara vika papper! En ny bok har landat på mitt arbetsbord, The Art of the Fold av Hedi Kyle och Ulla Warchol. I boken ges instruktioner till ett 40-tal olika vikta böcker, fodral, mappar, objekt. En del modeller ser enkla ut, annat verkar väldigt komplicerat. Jag har provat ett par enkla varianter. Mitt papper var lite för tjockt och jag var inte tillräckligt noga. Papper av lämplig kvalitet, noggrannhet och precision är det som behövs. Jag fortsätter!

Karin Larssons textilier i Torshälla

Gör en utflykt till Torshälla i sommar! På Ebelingmuseet visas Karin Larssons (1859 – 1928) konstnärskap i en textilutställning. Broderierna och vävnaderna är inlånade från Sundborn. Någon enstaka textil är original av Karins egen hand, de flesta är kopior. Det är en fin och lagom stor utställning med många detaljer att studera för den textilintresserade. Den som har besökt familjens hem i Sundborn känner igen de flesta textilierna. De finns också avbildade på Carl Larssons akvareller från hemmet. Utställningen pågår t o m 2019-08-19.

I år är det hundra år sedan Carl Larsson, Karins make, avled. Det uppmärksammas med en rad evenemang, de flesta i Dalarna, men även i Torshälla. HÄR finns all information. Anledningen till att textilierna visas just på Ebelingmuseet är att maken hade anknytning till trakten. Faderns släkt ägde en gård i Lövhulta inte långt från Torshälla och där tillbringade Carl mycket tid i sin barndom och ungdom.

På översta bilden syns den kända solroskudden, ett yllebroderi med 1/4 solros i varje hörn.

Kudden där Karin sätter fokus på första världskrigets fasor är också utförd i yllebroderi.

Hennes ofullbordade broderi sitter fortfarande kvar i syramen. Tänk att stygnen som ser så moderna ut syddes för ungefär 100 år sedan!

I draperiet har hon använt en helt egen teknik, en sorts makramé knuten över varptrådarna.

Tillsammans med fru Elin Eriksson komponerade Karin en sundbornsdräkt till traktens kvinnor.  Kjolsäckens applikationer av skinn är sydda på maskin för att visa att det var en modern dräkt.

Det var ju maken Carl som var den stora konstnären och Karin sågs som mor och maka. Hennes kreativitet kom till uttryck i de egensinniga textilierna och flera citat i utställningen ger en bild av hur hon sammanlänkar familjelivet med sitt konstnärskap. (Texten är inte broderad, utan tryckt på tyget.)

Jag plockade fram ett par böcker ur bokhyllan för att läsa på lite om Sundborn och familjen Larsson, Karin Larsson i närbild av Lena Rydin och Nisse Petterson och Karin Larsson och blommorna i Sundborn av Christina Högardh-Ihr.

En oemotståndlig klassiker

Drygt tre meter tyg i nyskick fick följa med mig hem från Axelinas Manufaktur på återbruksgallerian ReTuna idag. Jag kunde bara inte stå emot den randiga klassikern Camelot, formgiven 1965 av Inez Svensson (1932 – 2005). Tyget hade lämnats in till gallerians inlämningsdepå för återbruk tillsammans med en stor trave andra fina, äldre tyger, som höll på att sorteras hos Axelina. Tyget syns på bild i Inez Svenssons bok Tryckta tyger från 30-tal till 80-tal. Borås Cotton har tyget i produktion, titta HÄR. Men visst är det roligare att köpa gammalt!

Distanskurs, being (t)here


Imorgon är det nymåne igen, 3 juni 2019, och då kommer ännu ett avsnitt av den nätbaserade   kursen being (t)here som ges av India Flint i hennes koncept the school of nomad arts. Kursen handlar, i alla fall för mig, om att försöka vara närvarande, att vara här och nu. Jag tar allt i min egen takt och har många kursmoment kvar att utforska. En del sparar jag till senare, annat kanske jag aldrig kommer att göra. Det här har jag gjort i april – maj: plockat växter några minuter hemifrån, vikt böcker av papper, färgat böckerna i buntar, fått tyg och tråd på köpet och bundit ihop de små böckerna till en större bok.

På bloggen går det att följa en del av mina kursprojekt under kategorin Här och nu, titta HÄR. Den som vill se mer kan titta på Instagram, #beingthere2019.

Tallinn – böcker och broderi

Resan till Tallinn förra veckan (maj 2019) var mest inriktad på att gå omkring och upptäcka staden. Men självklart hann jag titta in i ett par hantverksbutiker också. Framför allt såg jag intressanta saker i Estlands hemslöjds,  Eesti Käsitöö, butiker på gatan Pikk (titta HÄR också) och på gatan Vene, i hörnet mot Katarinagången.

En brodös i arbete fanns i den ena butiken, och fina broderier såg jag i båda butikerna.

I butiken på Vene fanns ett spännandet sortiment av böcker med estländska textilier. Två fick följa med hem. Det kunde ha blivit fler, men det fanns så många och jag kunde inte välja.

Den ena boken som jag köpte innehåller mönster på stickade vantar från ön Kihnu. En äldre kvinna från ön, Rosaali Karjam, har förmedlat nedtecknade mönster till författaren Kärt Summatavet och berättat om sina minnen av vem som stickade de olika varianterna och när de stickades.

Den andra boken är snarare ett litet häfte och innehåller närbilder av fåglar, både broderade och stickade, från ön Muhu. Det är kul att se i detalj hur stygnen är lagda och hur både maskstygn och korsstygn har använts i de stickade mönstren.