Visning i museets magasin

I onsdags (2023-05-31) deltog jag i en fullbokad visning i magasinet hos Sörmlands Museum i Nyköping. Karin Edlund var ciceron och pratade om och visade delar till högtidsdräkten från Vingåker och Österåker, ett av ett fåtal områden i Sverige med en bevarad äldre dräkttradition. Karin satte in dräktskicket i sitt sociala, ekonomiska och historiska sammanhang.

Förklädet på första bilden är prytt med broderier och påsydda band. Broderiet, silketråd på rask, utfördes av skräddare och det finns lika många varianter som det finns bevarade förkläden. Det finns också förkläden utan broderi, bara prydda med band.

.

Här är ett par varianter på skoning av kjolfållar. Från ett tidigare besök i magasinet finns en bild av ytterligare ett exempel, titta HÄR.

.

I en utdragen låda ligger en långtröja av vadmal med ett rödmönstrat tyg på insidan. I magasinet gäller ”se men inte röra”, men visst vore det roligt att ta fram luppen och titta nära på tyget. Flotteringar av ullgarn på en tuskaftsbotten ser det ut som.

.

Karin pillar försiktigt ut innehållet i de små behållarna som ska hänga från bältet. I den gula sidenpåsen finns en silversked och i det avlånga läderfodralet finns kniv och gaffel. Längst ner i bild syns ett nålhus.

.

Till kvinnodräkten hör ett brett bälte i rött skinn med silkebroderier. Till männens högtidsdräkt finns ett knäbälte i samma utförande. Nytillverkade finns i museibutiken, liksom träskålar med dekor inspirerad av broderiet.

Jag plockar fram lite läsning ur min bokhylla, Anna-Maja Nyléns bok Folkligt dräktskick i västra Vingåker och Österåker utgiven av Nordiska Museet 1947 och nummer 5 1984 av tidningen Hemslöjden där det finns en artikel om en rekonstruktion av en päls från Vingåker. Nyléns bok finns just nu i olika utgåvor både hos antikvariat.net och bokborsen.se, priser från 40 kr (dåligt skick) upp till 500 kr.

.

Läsning på balkongen

Tidskriften Hemslöjd låg i brevlådan häromdagen. Samma dag tipsade biblioteket i nästa kvarter på sitt Instagram om boken Mönster, årsbok 2023 från Kulturen i Lund (HÄR finns information om Kulturen.) Boken beställde jag på bibliotekets hemsida och kunde hämta den efter ett par timmar. Så nu kan jag sätta mig i skuggan på balkongen och läsa och ha det bra.

Det är sällan jag saknar någon av alla ägodelar som jag gjort mig av med under årens lopp. Men det händer att jag ångrar att det första tyget som klädde soffan Klippan från IKEA hamnade i soporna. Här är tyget på bild i en artikel om Sven Fristedt, skriven av Anna Lindqvist i boken Mönster.

En annan betydelse av begreppet mönster handlar om klädsömnad. Om hemsömnad 1945-80 handlar Gunilla Törnvalls artikel. ”Med hjälp av enklare mönster och avancerade symaskiner förväntades de flesta kvinnor kunnna sy kläder själva.”

Kronprinsessan Louises strumpor från en text av Karin Hindfelt och Åsa Tornborg visar två olika exempel på mönster, dels ett stickmönster att följa och dels mönstret på strumporna enligt definitionen ”… det handlar om upprepning, symmetri, regelbundenhet, återkomst och imitation”. Citatet kommer från bokens inledande artikel där Johan Hofvedahl för ett intressant teoretiskt resonemang kring begreppet mönster.

Nu kan jag njuta av låneboken några veckor och sedan får jag avgöra om jag ska köpa mig ett eget exemplar.

.

Blått är huvudtemat i senaste numret av Hemslöjd, nr 3 2023. Bland mycket annat berättar Johan Åberg om sin fascination av indigo och Eva Davidsson om att mönstra med shiboro. (HÄR finns ett inlägg om Eva Davidssons utställning i höstas.) Nästa nummer av tidningen, som kommer i mitten av augusti har temat Mönster. Intressant!

Monica Hallén arbetar med sin nästa bok, som kommer att handla om återbruk i Sverige och Japan i form av trasvävar. Det ser jag fram emot.

Trasvävar handlar det också om vid Sergels torg i Stockholm. Vega Määttä-Siltberg fick uppdraget att väva tolv mattor som ska placeras som sittunderlag i den stora trappan när det är evenemang på torget.

En annons för en utställning som finns på min önskelista inför sommaren ser jag också i tidningen. Medlemmar i Svensk Form Örebro och i Örebro läns slöjdförening ställer ut tillsammans i konsthallen på biblioteket i Nora med temat Mitt i mellan. Förra året visade de utställningen Våra rötter i Kumla, titta HÄR. Helt säkert blir det en tripp västerut i sommar.

En låda med garn

Nog har jag en hel del garn här hemma, men nu behövde jag fylla på lagret med broderigarner i min butik på bloggen, titta HÄR. En låda med redgarn 20/2 levererades häromdagen och jag är igång och färgar.

Samtidigt beställde jag några olika kvalitéer av svart ullgarn till ett vävprojekt som rör sig i mitt huvud. I höstas visade jag den här bilden på en klänning i det lilla textilmuseet i hembygdsgården i Malmköping. HÄR finns inlägget.

Utifrån bilden har jag analyserat väven. Planen är en halsduksväv i olika svarta och gråa garner.

Troligen blir det svarta redgarnet varp och de fina, exklusiva garnerna från Båvens Spinnhus inslag tillsammans med andra grå och svarta garner. Fortsättning följer, men det kan dröja ett tag innan jag har vridit och vänt på garnhärvor och tankar.

Förberedelser

Pappersblommor, glänsande ägg i olika storlekar och vassgirlanger kommer fram ur händerna på ett gäng som träffas i hembygdsgården i Malmköping en kväll i veckan under ett par vårmånader. Mitt bidrag är litet, bara ett par gånger har det passat för mig att vara med. Men jag har offrat mig för hembygden och ätit godis med glittrande omslag till äggen.

.

.

.

.

.

I onsdags kunde det konstateras att allt var klart för i år och nu blir det ledigt fram till midsommarveckan. De flera hundra pappersblommorna och nästan lika många glittrande ägg ska nämligen tillsammans med vilda blommor och annat fint pryda midsommarstången i Malmköping. Några dagar innan midsommar kläs stora kransar med löv av olika slag och på midsommaraftonens morgon sätts allt ihop. HÄR finns ett inlägg från förra året, 2022, när många händer hjälptes åt att få allt på plats.

År 2000 var det premiär i Malmköping för den nygamla versionen av midsommarstång, som bygger på äldre bilder och nerteckningar från Sörmland. Nyligen hamnade boken Den glömda konsten, Folkkonst i Östergötland utgiven av Östergötlands museum år 2018 i min bokhylla. Där finns en artikel av Tommy Kuusela med titeln Blomster och midsommarstång i Östergötland. Här är två exempel av många på liknande traditioner på andra sidan landskapsgränsen. (ULMA = Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.)

.

Bättre begagnat

En handvävd textil märkt med E som i Elisabet – den måste väl vara avsedd till mig! Självklart fick väven följa med hem.

Det handspunna (?) lingarnet i inslaget är ojämnt i tjocklek och i färg. Varpen är tvåtrådig, men garnet är slitet och luddigt och jag kan inte riktigt avgöra om det är lin eller bomull. Skulle gissa på bomull. Varptätheten är i alla fall ca 16 trådar/cm och tekniken är liksidig kypert. Inslagstätheten varierar beroende på det ojämna garnet. På det ena stället mäter jag 9 inslag/cm, på ett annat ställe 15 inslag/cm. Två våder, ca 65 cm breda, är ihopsydda med fällsöm på maskin. Kortsidorna är fållade på maskin. Jag tänkte att det är ett lakan, men blir tveksam. Längden är ca 2,8 meter, för långt för en bädd, och det finns inget tydligt slitage som på ett lakan. Kan det vara en duk? Men skulle någon väva en duk med det här grova garnet som inslag?

Lakanet (?) hittade jag på Möbelmagasinet i Katrineholm. Där fanns miljoner andra saker som jag inte köpte.

Det blev varken trasmattor, mattpiskare, mangelbrädor eller vävskedar.

Burkar köpte jag inte heller. Men visst skulle det gå att ha textilrelaterade saker i de här trots texten.

.

Möbelmagasinet finns i det gamla godsmagasinet intill järnvägen nära torget, en av de äldsta byggnaderna i Katrineholm. Den stora byggnaden uppfördes någon gång under de sista decennierna av 1800-talet och är ett påtagligt minne från tiden när järnvägen kom till stan och Katrineholm utvecklades till en industristad. Kerstin Ekman har skildrat detta i romansviten Kvinnorna och staden (Häxringarna, Springkällan, Änglahuset, En stad av ljus, kanske dags att läsa om böckerna).

I andra änden av byggnaden finns Konstmagasinet, ett litet galleri som drivs av KIKK, Konstnärer i Katrineholms kommun, titta HÄR. Just nu (t o m 2023-05-24) visar galleriet verk av en konstnär som nog skulle kunna hitta mängder av material i Möbelmagasinet. Tor Cederman återbrukar textilier och diverse annat på ett uppfriskande sätt. Det slitna och ratade får nytt liv, som rostiga kakformar, bestick, julgranskulor, glitter, virkade små dukar, spetsar, strumpbyxor.

.

.

.

.

.

Eva, äpplet, ormen och mycket mer

En vän till en vän rensade i sina gömmor och en arbetsbeskrivning till ett broderi hamnade hos mig. Bilden är en omarbetning av en väv i tekniken beiderwand till ett korsstygnsbroderi med ullgarn på linnetyg. Den broderade bilden blir stor, ca 89 x 131 cm + frans i nederkanten, och mönsterritningen är uppdelad på fyra ark i storlek ungefär som A2. Hon som hade arbetsbeskrivningen i gömmorna har också ett färdigt broderi, sytt av hennes mamma.

Bilden myllrar av figurer, som också återfinns t ex på skånska flamskvävar och yllebroderier. Jag har ingen tanke på att sätta igång med ett jättebroderi. Men kanske lånar jag idéer och detaljer bland hjortar, enhörningar, påfåglar, pelikaner, livsträd, åttabladsstjärnor, hjärtan och från berättelsen om Eva som plockas ut ur Adams kropp av Gud och lockas av ormen att äta äpplet.

.

.

Motivet är ”Tegnet efter gammelt beiderwand-tæppe fra Sønderjylland”. Jag googlar, både på text och på bild, för att försöka hitta mer information. Sønderjylland, dvs södra delarna av Jylland, gränsar mot den tyska delstaten Schleswig-Holstein. Gränsen mellan Tyskland och Danmark har flyttats fram och tillbaka under århundradena, så mina sökningar inkluderar även södra sidan av den nuvarande gränsen. Google är ofta bra, men inte alltid. Mängden sökresultat är enorm. Det mesta är irrelevant för mig och jag hittar inte den ursprungliga vävnaden. Jag ser i alla fall att det fortfarande går att köpa materialsatsen till broderiet.

Istället för Google vänder jag mig till bokhyllan och plockar fram Hemmets handarbetslexikon Band 2: Bati-Bret och där hittar jag exakt det jag behöver veta just nu, både en kort historik och en beskrivning av vävtekniken. Jag återkommer om/när jag hittar mer information.

(Det innehållsrika och mycket användbara Hemmets handarbetslexikon gavs ut uppdelat på 20 tunna böcker av Fogtdals förlag runt 1990. Enstaka böcker finns ofta till bra pris på antikvariat och loppisar och just nu, 2023-04-29, finns det några hela uppsättningar både på Antikvariat.net och på Bokborsen.se, priser från 1.200 kr. )

.

Sy en särk

Jag ska gå på kurs på Sörmlands museum i Nyköping den 1 – 2 april 2023, Sy folkliga linneplagg med Kerstin Nordlinder Arlid som ledare. HÄR finns information. Jag tror det finns plats för fler.

Kanske hinner jag bara sy prover. Kanske hinner jag börja på en särk eller någon form av överdel med folklig inspiration. Jag letar i mitt tygförråd efter passande tyger och hittar tre stora, gamla handvävda dukar, köpta secondhand, i olika halvdrällsvarianter med handspunnet lingarn som inslag. Ett delvis utslitet lakan finns det också, i kypert och handspunnet lininslag. Ur bokhyllan plockar jag fram några böcker och drömmer om linnekläder med folkdräktskänsla. Någon hel dräkt tänker jag inte skaffa, men några dräktdelar har jag gärna och kombinerar med min vanliga garderob.

.

En till rutig dubbelväv

Halsdukarna i rutig dubbelväv som jag visade HÄR i förra veckan blev bra efter tvätt. Så nu har jag en ny varp i vävstolen med samma garn, men med en annan rutning. En kort varp till två halsdukar blir det även denna gång.

Jag får ofta frågan om jag kan dela med mig av en vävsedel till halsdukarna i dubbelväv. Det finns tyvärr inga ordentliga vävsedlar, bara kladdiga anteckningar, mer eller mindre obegripliga för någon annan än mig. Men jag berättar gärna hur jag gör och hoppas det kan vara till hjälp. Roligast är ju, tycker jag, att förstå en vävteknik och sedan göra egna påhitt.

Bindningen är rutig dubbelväv på 8 skaft och 8 trampor. Jag har vävt många sådana halsdukar bland annat med redgarn 20/2 i varp och inslag. Garnet färgar jag och kan få exakt de kulörer jag önskar. Till de här två senaste vävarna använder jag garn från en vän, ett garn som har ungefär samma grovlek som redgarnet, men som ändå är helt annorlunda. Det finns fyra färger, vitt, blått, grönt och ljusblått, och jag får anpassa mönstret efter mängden garn i respektive färg.

Så här såg det ut den här gången när jag började rita ner tankarna på papper.

Uträkningar av garnåtgång, antalet trådar i partierna med mera gör jag ibland med hjälp av räknare och ibland med penna på närmsta papperslapp. Jag föredrar papper och penna, då tänker jag bättre än när elektroniken gör jobbet. De här noteringarna brukar sedan hamna i papperskorgen. Om det är många färgbyten och andra komplikationer skriver jag ner en detaljerad varpordning enligt konstens alla regler, men ibland räcker det med en lite slarvigare variant.

Solvning, uppknytning och trampning till rutig dubbelväv finns i många böcker, t ex i Väv tyger till kläder av Ann-Mari Nilsson. Arianna Funk och Miriam Parkman har en sjal i rutig dubbelväv i boken Att väva. Det är samma garn som jag ofta använder, redgarn 20/2. De har valt 20 trådar/cm i varpen, dvs 10 trådar i varje lager. Till mitt handlag och min smak passar 14 trådar/cm i varpen med just det garnet, 4 trådar i rör i en 35-rörssked. I min första uppsättning dubbelväv med redgarn 20/2 hade jag tänkt mig fram till att 16 trådar/cm skulle vara lämpligt, men tyckte att det blev för tätt. Så, våga prova och se vad som passar just dig bäst.

HÄR finns blogginlägg med dubbelvävar samlade.

Förmedlare av textil kunskap

Idag skriver jag om två personer som har gett mig värdefulla kunskaper.

För ungefär 30 år sedan fick jag frågan från en församling om jag ville väva ett bårtäcke. Jag tackade ja, helt utan vetskap om vad jag gav mig in på. Som väl var så fanns det hjälp att få från Berit Lundqvist, textilkonsulent i textilateljén hos Västerås stift. Berit gav mig råd om material, storlek, vävning, montering, förvaring och allt möjligt annat som jag behövde ta ställning till.

Västerås stifts textilateljé startade i liten skala 1969. Tjugo år senare anställdes Berit Lundqvist och hon blev kvar som textilkonsulent i mer än trettio år. Hon formgav, tillverkade och vårdade textilier till stiftets församlingar. Församlingarna erbjöds också rådgivning och utbildning om sina textilier. I samband med Berits pensionering i december 2022 gav stiftet ut den här boken, Värda att vårda. Tyvärr anställs ingen ny textilkonsulent efter Berit och ateljén avvecklas.

När Gagnefs kyrka behövde nya röda textilier var det självklart för Berit att använda den för Gagnef typiska knypplade spetsen. Berit stod för formgivning, vävning, broderi och sömnad. Karin Forsmark knypplade spetsarna.

Exempel på andra mässhakar som Berit formgett, vävt, broderat och sytt till kyrkor i stiftet.

En annan kunskapsförmedlande Berit, också i Västerås, är Berit Westman. Hennes namn har dykt upp flera gånger på senare tid i mina flöden på sociala medier och det fick mig att plocka fram hennes häften ur bokhyllan. Jag tror att jag har alla som hon har skrivit, ett par utgivna i samarbete med Västmanlands läns hemslöjdsförening. Några finns även i en lite mer påkostad upplaga med framsida i färg.

Här är häftena som finns hos mig, Nålbindning 12 varianter, Stickning i Norden, Tvåändsstickning, Smygmaskvirkning, Frivoliteter, Tumvantar, Flerfärgsvirkning, Vantar, Virka med ullgarn. Finns det fler? De som är uppvuxna med datorer kan nog inte begripa vilket arbete det var att göra en skrift innan ordbehandlingsprogram, digitala bilder och möjlighet t ex till print on demand.

Berit Westman var gästlärare när jag gick på Handarbetets Vänners skola för ca 20 år sedan. Då handlade det om smygmaskvirkning och flerfärgsvirkning. Lite tidigare gick jag andra kurser för henne, troligen i regi av hemslöjdskonsulenten i Västmanland, i nålbindning och tvåändsstickning, två tekniker som jag skulle behöva ha lite handledning i igen.

Påfyllning i bokhyllan

”Det är inte bara fingertopparna som ska vara med utan hela du.” Citatet kan vara en kort sammanfattning av tre böcker som jag köpte i höstas (2022). Den som säger så är Åke Landström i en artikel i Studieförbundet Vuxenskolans tidning. Åke undervisar i träsvarvning, men uppmaningen att använda huvud, hand och hjärta, hela kroppen, gäller förstås även annan kreativitet.

Det finns många böcker om Karin Larsson, men Eva Sundströms bok är den första som fokuserar på textilierna, Karin Bergöö Larsson. Textilkonstnär mellan jugend och modernism. Många av Karin Larssons broderier och vävar har vi ju sett på maken Carls målningar. De ingår som en viktig och integrerad del i inredningen av hemmet som skapades i Sundborn. Eva Sundström har fått möjlighet att analysera originaltextilierna, alltså inte de i många fall förenklade ”kopior” som numera finns att se i familjen Larssons hem. Karin Larssons textilier är fantasirika, egensinniga och nyskapande med influenser från traditionen, från tidens strömningar mellan jugend och modernism och med impulser från omvärlden.

Boken är en utvidgning av Eva Sundströms magisteruppsats i textilvetenskap från 2019, Konstnär, estet, nyskapare. En kvantitativ och kvalitativ analys av Karin Bergöö Larssons broderier och vävnader på Carl Larssongården i Sundborn.
Uppsatsen finns HÄR och HÄR finns ett inlägg på min blogg.

Boken Väfskolan i Borås 1866-2009 är indelad i tre delar. Första delen ger en historik över utbildningen i handvävning som fanns i Borås och berättar hur utbildningen startade år 1866 och avslutades efter 143 år.

Andra delen presenterar porträtt av nio tidigare studenter. De berättar om vad utbildningen har betytt för deras yrkesliv som konstnärer, formgivare, handvävare, lärare och forskare. Många fler studerande än de här nio personerna, och givetvis deras lärare, har haft stor betydelse för handvävningen i Sverige. Några av dem medverkar som skribenter i boken.

I den tredje delen kan vi läsa om den omfattande forskning och utveckling inom handvävningen som bedrevs vid skolan. Bland annat beskrivs rekonstruktionen av Drottning Margaretas (1353 – 1412) gyllene kjortel, ett projekt där personliga, internationella kontakter gjorde att det gick att få silketråd från Japan och guldtråd från Lyon.

Bokens redaktörer har båda ett förflutet på skolan. Kazuyo Nomura var student på 1980-talet och deltog i flera av de stora rekonstruktionsprojekten. Åsa Haggren undervisade på Väfskolan och är numera universitetsadjunkt på Textilhögskolan.

Mitt tredje nyförvärv är en liten skrift av Liv Midbøe, Hantverk som språk med underrubriken En essä om görandets mening. Liv Midbøe skriver tänkvärt om tyst kunskap, om kroppen, språket, samhällsbygget, om att ta hand om sig egen skit, om evigheten. Boken tar jag fram om igen och läser lite här och där.

Eva Sundströms bok finns att köpa där böcker säljs. De övriga två har jag beställt direkt från författarna.

Ett par dagar i Stockholm – Konsthantverkarna

Ett ställe som jag oftast besöker när jag är i Stockholm (förutom Almgrens Sidenväveri, titta HÄR) är Konsthantverkarna vid Södermalmstorg. Torget är nu en stor inhägnad byggarbetsplats som ingår i det nya området kring Slussen, men snart, om några år, finns där en park.

I Konsthantverkarnas galleridel visas just nu, t o m 2022-11-19, en utställning med Eva Davidssons fantastiska verk i shiboriteknik. Hon använder ullfilt, industrispill, i rutor som hon mönstrar med reservage och syr ihop till stora stycken. Den som själv har testat att färga tyg med reservage inser snabbt att Eva Davidsson behärskar tekniken suveränt.

Här syns en ruta i mitten av bilden. Sextio rutor är färgade på samma sätt och hopfogade till en helhet. Vilket precisionsarbete! De små variationerna gör helheten ännu mer intressant att betrakta.

Den som är i Stockholm på torsdag i nästa vecka, 2022-11-17, kan lyssna till Eva Davidsson när hon berättar om sin teknik och om sin utställning. Boka plats hos Konsthantverkarna, titta HÄR. Jag kan tyvärr inte delta men plockar fram hennes lilla bok om shibori som kom för några år sedan.

HÄR finns ett blogginlägg om Eva Davidssons utställning hos Konsthantverkarna 2015. Jag var imponerad då och är ännu mer imponerad nu när hon har utvecklat sina färgningsmetoder.

Läs om shibori till exempel HÄR.

Mer rosengång

Det rör sig mycket om rosengång i mitt huvud just nu.

Häromdagen åt jag frukost framför TV:n och hamnade mitt i filmen Utvandrarna, Jan Troells version från 1971. Vilhelm Mobergs böcker har jag läst flera gånger och filmen har jag också sett några gånger, så storyn kan jag. Nu såg jag bara täcket i rosengång som dyker upp i bild då och då.

Mer rosengång! Häromdagen visade någon i en vävgrupp på Facebook boken Textilt bildverk från 1925 av Emelie von Walterstorff.

Den fina boken finns även i min bokhylla, inköpt för bortåt 20 år sedan. Då var den svår att få tag på och jag betalade 1.200 kr enligt säljarens notering i boken. Just nu, 2022-10-29, finns ett antal till salu både på antikvariat.net och på bokbörsen.se med priser från ca 500 kr.

Emelie von Walterstorff, 1871 – 1948, anställdes vid Nordiska Museet 1903 som tecknare och var från 1914 föreståndare för museets samling av allmogetextil. Läs mer HÄR. I boken Textilt bildverk visas knappt 250 textilier ur museets samlingar med foto och en kort text. Forskning och annat har gjort att vissa uppgifter inte stämmer riktigt med dagens sätt att karaktärisera och beskriva textilier. Ett tiotal rosengångstäcken presenteras och här är ett par exempel, en fyrskaftad variant från Hälsingland och en treskaftad från Västergötland.

.

.

Bibeltolkning med nål och tråd

Vilket projekt hon har gett sig in i, Erika Cyrillus! Under fyra år har hennes arbete med att brodera Jona bok i gamla testamentet pågått. Hon fortsätter, ca 40 % av bilderna återstår. Det som hittills är klart visas i en utställning i Strängnäs domkyrka till och med 2022-11-20.

Jona i valfiskens buk har vi ju hört talas om. Men vad handlar det egentligen om? Jag dammar av mina biblar, konfirmationsbibeln i 1917 års översättning och den senaste, Bibel 2000, och läser på.

Jona bok är bibelns kortaste bok, bara ett par sidor. Erika Cyrillus har delat upp texten i 61 delar, ibland bara en halv mening. Hon är präst och i det här imponerande arbetet binder hon ihop sitt yrke och sin tro med sin hobby, broderiet. Hon gör det med kunskap, fantasi, nyfikenhet och humor. Utställningen i domkyrkan ser lite spretig ut, men det beror på att hon undersöker alla tänkbara material, stygn och uttryck i sitt skapande. Ta min första bild, till exempel. Texten nämner ett kurbitsträd och vad passar då bättre för brodösen än att sätta sig in i och hämta motiv ur crewelwork, den engelska varianten av yllebroderi.

Kungen i Nineve beordrar att alla ska bära säcktyg. Då tänker brodösen så här, och jag citerar hennes egen text:

”Om jag var vävare eller modedesigner i Nineve … och så ska alla plötsligt ha säcktygskläder… Hur gör jag dem haute couture? Här är prover på läggsömmar och andra ytsömmar som kan broderas med hampa och jutegarner. Vilket mönster skulle du välja till din fashionabla fastedräkt?”

För att illustrera hur Jona spys ut ur fisken upp på land väljer hon en förlaga från Kungs Husby kyrka, målad av en okänd mästare på 1500-talet.

Ett stillat oväder med lugna vågor visas med en applikationsteknik, sydd med symaskin, uppklippt och ihopfäst till en harmonisk yta.

Torsdag 2022-10-27 kl 18.30 finns Erika Cyrillus i domkyrkan och håller ett föredrag Att brodera ut texten – Bibeltolkning med nål och tråd. Om du kommer till kyrkan vid ett annat tillfälle så finns en fin skriftlig dokumentation av varje bild. Brodösen Erika skriver om sitt val av material, teknik, stygn och prästen Erika förklarar bibeltexten. Gör ett besök om du har möjlighet! En enda invändning har jag, belysningen kunde vara bättre.

Löss

Det röda färgämnet koschenill kommer från en typ av sköldlöss och består av torkade lushonor. Lusen kommer ursprungligen från Syd- och Mellanamerika, men odlas också sedan några hundra år i Europa, på Kanarieöarna. Bland mina växtfärgningssaker finns två olika förpackningar med koschenill. Den ena sorten har jag köpt av en kvinna som brukar besöka en odling i Mexiko. Den andra har jag fått av en person som i sin tur har fått färgämnet från Kanarieöarna. Färgkornen ser lite olika ut. De från Mexiko (till vänster i bild) är blankare och de från Kanarieöarna (till höger) är rödare och lite mindre. Jag tyckte det skulle var intressant att göra en jämförande färgningsserie.

25-gramshärvor av ullgarn 6/2 betades med alun och vinsten. Jag tänkte följa receptet i Gösta Sandbergs bok Purpur koschenill krapp. En bok om röda textiler (just nu, 2022-10-05, finns begagnade exemplar både på bokborsen.se och antikvariat.net). Sandberg säger 20 % alun och 10 % vinsten. Det visade sig att min burk med vinsten bara innehöll 9 gram, så till de två hekto jag betade blev det bara 4,5 % vinsten. Om det har inverkan på färgningsresultatet vet jag inte. Garnhärvorna knöts om med olika färg på tråden så att jag skulle ha koll på vilket färgbad de legat i.

Jag valde att färga med 10 % koschenill. Med 25 gram garn i vardera av de två färgbaden så mätte jag upp 2,5 gram löss av varje sort enligt översta bilden. Två efterbad fick jag ut.

Här är resultatet, Mexiko till vänster och Kanarieöarna till höger. Färgtonen från de olika lössen är nästintill identisk. Kulörstyrkan skiftar beroende på ljuset och ibland syns det en liten aning skillnad, men med ljuset från ett annat håll ser härvorna ut att vara lika. Andra ögon än mina har också noga granskat garnet. På första badet ser vi ingen skillnad (även om fotot visar en liten skillnad). När det gäller bad två och tre är vi överens om att de mexikanska lössen har gett en liten, liten aning mer färg. Utan proffskunskaper är det hopplöst att fota med rättvisande färgåtergivning. På min skärm ser garnet blåare ut än i verkligheten.

Slutsats: Trots att de torkade lössen ser olika ut så ger de i det närmaste exakt samma färger. Jag trodde att det skulle vara skillnad.

Istället

Idag, 2022-09-23, skulle jag egentligen sitta i bilen på väg till vävmässan i Halmstad. Men jag är lite krasslig och insåg att det tyvärr inte är läge att resa bort. I morgon skulle jag ha pratat om restgarnsvävning (titta HÄR) på Speakers Corner. Kanske kommer min presentation i PowerPoint till användning vid ett annat tillfälle. Den som undrar vad en vävmässa är kan få en liten glimt HÄR, där jag samlat blogginlägg från förra gången, Växjö 2017.

Istället för att vara i Halmstad och frossa i vävning, träffa bekanta, se utställningar, kolla nya garner och ny litteratur osv, så tittar jag i ”nya” böcker i min bokhylla. Några har jag fått och några har jag köpt.

Damast av Gertrud Ingers och John Becker kom ut 1955 och innehåller ”Handledning i damastvävning och översikt över nutida svensk och dansk tillverkning”. Aktiva damastvävare presenteras i varje län, ibland över flera sidor, ibland med bara några rader. Så här står det om trakter min närhet:
”I Örebro län väver man en del damast på hemslöjdsföreningen, bl. a. tevagnsdukar med motiv från Örebro slott och små tabletter. Vävstolen har harnesk med lockar, och fröken Anna Strömberg från Vintrosa, utbildad vid Handarbetets Vänner, väver där.”
”I Västmanland finns med säkerhet flera vävstolar kvar, men just nu ingen aktiv väverska.”
”I Sörmland slutligen väves damast för tillfället endast av fru Karin Lamberg, Råsta, Ålberga.”

En sak som jag verkligen uppskattar med begagnade böcker är de lösa lappar som tidigare ägare har stoppat in. Här hittar jag till exempel ett recept på stärkelse till lingarn.

En av de väverskor som får en lite längre presentation i boken är Emma Viberg i Undrom, Ångermanland. I boken ligger också en tidningsartikel om väverskan, odaterad från ICA-kuriren. I min bokhylla finns en liten bok om Emma Viberg, skriven av Ann Mari Karlsson 1978.

.

I somras deltog jag i en inspirerande heldag om rosengång på museet i Skara, titta HÄR. Bunden rosengång finns på min lista över kommande vävar så jag blev väldigt glad när jag nyligen fick den här boken av en vän. Boken är tryckt 1983 och är resultatet av flera inventeringar genomförda av hemslöjdskonsulenter i Jämtland och Härjedalen.

Men vad är bästa sättet för mig att komma underfund med hur mönsterformerna byggs upp? Här är ett par exempel på trampordningar ur boken. Jag tror inte att jag kommer att ha tålamod att följa de här instruktionerna. Jag lär mig nog bättre genom att titta på bilder på täckena från Skara och i boken och prova mig fram på egen hand utan de skrivna trampordningarna.

.

Handskar och vantar köpte jag på en bokloppis häromveckan. Boken, tryckt 1959, är en översättning från danskan. Garnerna som används går nog inte att hitta längre. Men det går att hämta idéer från bokens många intressanta beskrivningar på tumvantar och fingervantar. Nu kanske vi byter ut cigaretten mot mobilen.

Sommaren övergår i höst

Mitt arbetsbord har blivit överfullt i sommar av halvfärdiga broderier, halvfärdiga idéer, halvlästa böcker, allt möjligt som ska sorteras. Det är dags att röja och förbereda inför för hösten.

Böcker ska klämmas in i bokhyllan och allt material i projektet Ullen vi ärvde ska sättas in i pärmar.

Nästa steg är att börja rensa i skåpen i arbetsrummet. Där finns så mycket material som jag aldrig kommer att använda, saker som någon annan kan ha glädje och nytta av. Jag samlar ihop sakerna inför en loppis med slöjdmaterial och slöjdredskap som arrangeras senare i höst på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna. Mer information kommer när planerna har klarnat.

Men det händer mycket innan dess. Kommer ni ihåg mitt projekt från i vintras, när jag vävde halsdukar av restgarner? HÄR finns halsdukarna samlade. I nästa vecka åker jag till Linköping med halsdukarna. De kommer att finnas i butiken hos Hemslöjden i Östergötland under några veckor. Jag kommer också att finnas där någon dag och prata om restgarnsvävningen. Snart är alla detaljer klara och jag berättar mer.

.

.

Om halsdukarna vävda av restgarner ska jag prata i Halmstad också, på VÄV2022, den stora vävmässan som äger rum 22 – 24 september. Det blir en kort presentation av mitt projekt på Speakers corner på lördagen den 24 september, ingen föranmälan, ingen avgift. Jag återkommer med klockslag. Temat för mässan är hållbarhet och görandet och då passar det utmärkt att prata om att göra av material som redan finns. Läs om mässan HÄR.

Vävprat planeras också hos Studieförbundet Vuxenskolan i Eskilstuna den 14 september. Kom dit och visa och berätta! Ingen avgift, men föranmälan krävs, titta HÄR.

Hos Studieförbundet Vuxenskolan i Eskilstuna blir det även en kurs i yllebroderi lördag 17 september. Temat är fåglar. Anmälan görs HÄR.

Mer tvistsöm

Mitt sommarprojekt 2022, att väva tyg till tvistsöm och att undersöka stygnen, fortsätter mellan cykelturer och andra utflykter. HÄR finns blogginläggen samlade.

Den lilla materialsatsen i tvistsöm som jag köpte från hemslöjden i Landskrona är klar. Allt som behövs för att sy en nåldyna finns med, men jag ska använda broderiet till en väska istället. Jag gillade att sy åttabladsstjärnan! Det finns ingen exakt beskrivning av hur stygnen ska läggas, så jag fick fatta egna beslut och fick nya insikter.

På mitt handvävda tvisttyg har jag testat att sy med Raumas prydevevgarn 2-tr. Garnet passar perfekt och det går att få tag på mer om jag vill. Till provet jag sydde tidigare användes gammalt garn ur mitt förråd, som också passar utmärkt, men som inte tillverkas längre. Tack till Eva, som var vänlig och skickade några garndockor till mig.

I senaste numret av tidskriften Scandinavian Retro, nr 4/2022, finns en artikel om Kerstin Mauritzson. För ca 60 år sedan var hon anställd som formgivare hos Malmöhus läns hemslöjd och fick i uppdrag att ta fram nya handarbeten i tvistsöm. Först var hon inte förtjust i tanken, men hon ändrade sig (som tur var). Ullgarnet, som användes i de traditionella tvistsömsbroderierna, byttes ut mot lingarn. Hon avlägsnade sig från traditionens former och ritade helt nya mönster i moderna färger.

I tidningsartikeln finns tips på flera handarbetsböcker från 1960-talet som innehåller tvistsöm. Jag köpte en av dem, Roliga handarbeten utgiven av Malmöhus läns hemslöjd 1967. Här finns många av Kerstin Mauritzsons tvistsömsbroderier avbildade. Fullständiga arbetsbeskrivningar finns till några av dem, men inte till alla. En av författarna, Gertrud Ingers, var chef vid dåvarande hemslöjden i Malmö och boken kan delvis ses som en produktkatalog över butikens sortiment av materialsatser till handarbeten.

Broderiet nere till höger är formgivet av Viola Westerberg, övriga av Kerstin Mauritzson. Visst håller form och färg än idag!

Tvistsömsprovet är klart

Mitt prov i tvistsöm är klart. Jag har testat att sy på många olika sätt, stygnen uppifrån och ner respektive nerifrån och upp, alla rader från samma håll, raderna från olika håll med vändningarna på ett par olika sätt. Jag letade i litteratur och på nätet efter information innan jag satte igång att sy, utan att egentligen hitta det jag sökte. Det fanns ibland tvärsäkra och ibland luddiga påståenden om hur stygnen skulle läggas, om fel och om rätt. Men så fick jag ett boktips i en kommentar till mitt förra inlägg om tvistsömmen, Tvistsöm av Gertrud Ingers och Ernst Fischer. Jag köpte ett exemplar på Bokbörsen för en billig penning. I den lilla boken hittade jag allt jag letat efter.

Boken ger en historik över svensk tvistsöm, framför allt från Skåne. Det äldsta av de avbildade broderierna är daterat 1684 och de yngsta är från mitten av 1800-talet. Tekniken har främst använts till kuddar och dynor, men också till täcken. De vanligaste mönsterformerna presenteras, t ex granatäpple, valknut, akantusblad, mönster som finns i många sammanhang och på många ställen i världen.

I boken finns tydliga teckningar på hur stygnen kan sys. Det finns inga fel eller rätt, säger bokens författare.
”Vad beträffar stygnens riktning så föreligger inga regler. Mer eller mindre skickliga brodöser sydde väl som de hade lust eller som de blivit lärda. Arbetet blir tämligen stereotypt om alla stygn sys i samma riktning.”
”Ifråga om vända eller icke vända arbetet när man syr tvistsömsraderna, så ger det helt olika effekt.”
Visst känns det befriande! Nu längtar jag efter att få komma in i något museimagasin och se med egna ögon hur stygnen ligger.

I litteratur och på nätet finns ibland uppgift om att ordet tvistsöm kommer från engelskans twist, vrida, och skulle syfta på stygnens utformning. Det låter lite långsökt med tanke på att tekniken på engelska kallas long armed cross stitch och long legged cross stitch. Jag har lärt mig någon gång att tvist är benämningen på bottentyget. I boken uppges att de första uppgifterna om ordet tvist finns från 1500-talet, t ex i en bouppteckning, ”Sengetäken sytt med korse söm på Tuist”. Jag spekulerar: Kan tuist har med tuskaft att göra?

Jag har ju vävt mitt tyg efter uppgifter i ett häfte om den medeltida bonaden från Fogdö, som har 12 trådar/cm i varpen och 10 -11 trådar/cm i inslaget. Enligt boken Tvistsöm ligger tätheten i de gamla skånska tvistvävarna på ca 12 – 13 trådar/cm. Mitt tyg är en liten aning glesare. Jag valde en 55-rörssked med två trådar i rör och det tvättade tyget har ca 11,5 trådar/cm i varpriktningen. Jag har slarvat lite med inslagen. Tyget är för hårt slaget i början och för löst mot slutet. Jag har lingarn 12/1 i varpen och lintow 10/1 som inslag. Ullgarnerna jag valde till stygnen passar bra till tygets täthet. Om jag sätter upp ytterligare en väv så testar jag med två trådar i rör i en 60-rörsked och försöker vara mer uppmärksam på inslagstätheten.

Mitt sommarprojekt 2022, att väva tvist och sy tvist, går att följa HÄR.

Glad midsommar!

Glad midsommar önskar jag er alla med några bilder från förmiddagens arbete med den fantastiska midsommarstången vid hembygdsgården i Malmköping. Jag kunde inte stanna kvar och se det färdiga resultatet, men stången finns där i ungefär en månad, så jag hinner nog tillbaka.

År 2000 var det premiär för midsommarstången fylld med grannlåt och en ny tradition skapades. Utsmyckningen bygger på äldre traditioner, bla en stång som Nils Månsson Mandelgren ritade av vid Nykvarns bruk år 1870. I boken Sörmlandsbygden 2001, Sörmlands hembygdsförbunds årsbok, finns en artikel av Lille-Mor Boman, dåvarande hemslöjdskonsulent i Sörmland, med historik och en beskrivning av arbetet med den första nygamla stången.

.

.

.

.

Mitt sommarprojekt

Tvistsöm har jag bara sytt en enda gång, på en kurs för 50 år sedan. När jag läste den lilla skriften om Fogdöbonaden (titta HÄR), som är broderad med tvistsöm, fick jag lust att testa. Men var hittar jag ett tyg att sy på och vilket garn ska jag välja till stygnen?

Bottentyget i bonaden är vävt i panama, en tuskaftsvariant med dubbla trådar i varp och inslag. En äldre benämning på tekniken är tvist och därifrån kommer namnet på stygnen. Bonadens medeltida bottentyg är förstås handvävt och består enligt skriften av halvblekt lingarn, motsvarande lingarn 12/1 i varpen och lingarn 10/1 som inslag. I mitt garnförråd finns både lingarn 12/1 och lintow 10/1. Så jag väver ett eget tyg!

Min första tanke är att sätta upp en smal och kort väv, bara så att jag har lite tyg att brodera på. Men sedan kommer senaste numret av tidskriften Vävmagasinet (nr 2/2022). Marie Ekstedt Bjersing beskriver sin arbetsprocess när hon väver ett linnetyg med gamla metoder och gamla redskap. Hennes utgångspunkt är en sliten särk i samlingarna hos Sätergläntan. Som varp väljer Marie lingarn 12/1, samma som jag ska ha i min väv.

Med inspiration från Maries väv bestämmer jag mig för att sätta upp en lite bredare och längre varp, som räcker till mer än ett bit tyg att brodera på. Jag solvar till spetskypert och väljer skarp anslutning för att solvningen ska passa till panama. Mitt tyg kommer nog att bli helt annorlunda än Maries. Men det är ju så här det brukar gå till. Någon, i det här fallet Marie, gör sin tolkning av ett gammalt tyg. Någon annan, jag, läser hennes berättelse och går vidare därifrån på sitt sätt.

Sex trampor knyter jag upp och har tuskaft på de två tramporna i mitten för att öka möjligheterna. Om jag skulle få lust att väva tuskaft så blir det en extra effekt med dubbla varptrådar där kypertsolvningen vänder riktning. Jag trampar med vänster fot på de tre vänstra tramporna och med höger fot på de tre högra tramporna. Tvist: 1,1, 6, 6. Kypert: 1,2,6,5.

En meter panama har jag vävt. Det räcker nog för mina broderiövningar. Nu ska jag bestämma fortsättningen. Jag har en del handspunna lingarner, oblekta, som jag köpt här och där. Ska jag använda dem till kyperten? Eller kanske till tuskaft? Eller ska jag spara dem till en oblekt varp? Ska jag väva ett tyg med en bestämd användning? Eller ska jag testa alla möjliga inslag och trampningar och se vad som händer?

När väven är nerklippt och tvättad kommer nästa fråga. Vilket garn ska jag använda till tvistsömmen? Jag har några olika ullgarner i förrådet som skulle kunna passa. De flesta är vita och behöver färgas. Ska jag gå på det medeltida, som i Fogdöbonaden, och färga med växter? Eller ska jag göra det lite enklare för mig och använda syrafärg?

Vilka beslut jag än tar så har jag ett roligt och kravlöst projekt framför mig i sommar.

Bonaden från Fogdö

I min hand håller jag en liten skrift om Fogdöbonaden, en textil från slutet av 1400-talet. Numera finns bonaden på Historiska Museet i Stockholm (inventarienummer SHM 23128:16). Den hittades i Fogdö kyrka i Sörmland, en dryg mil nordväst om Strängnäs, men kommer troligen ursprungligen från Vårfruberga Kloster i närheten.

Bonaden skildrar påskens händelser med Jesu lidande, död och uppståndelse. Berättelsen är utförd med tvistsöm i ullgarn på linnebotten. Storleken på de bevarade bitarna är ca 7,9 x 0,9 meter. I den lilla skriften går Mia Åkestam igenom bildernas motiv. Amica Sundström skriver främst om stygnen och materialen. Hennes fokus är på Fogdöbonaden, men hon berör också andra medeltida tvistsömsbroderier i Historiska Museet. Maria Neijmans text handlar om bonadens färger och om medeltida växtfärgning.

Skriften är utgiven av Föreningen Vårfruberga Kloster. Föreningen har också låtit göra en fotografisk avbildning av bonaden i skala 1:1. För ett par år sedan arrangerades en temadag om bonaden vid Vårfruberga klosterruin. Bilden nedan är därifrån och visar Amica Sundström med ena halvan av den fotograferade bonaden. HÄR finns ett blogginlägg från temadagen.

Jag köpte mitt exemplar av skriften i Strängnäs domkyrka.

Daldräll – del 6

Min provväv efter solvnota N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan är klar. Bredden är ca 28 cm. Instruktionerna i boken är knapphändiga och jag har ändrat lite och gissat mig fram en aning. På provet på bilden har jag följt solvningen när jag trampat. Första bilden visar den sida som var uppåt i vävstolen. Nästa bild visar baksidan.

.

Det här mönstret kallas i boken Hansfläcken.

Nedan är Korsfläcken, till vänster den sida som var uppåt i vävstolen och till höger baksidan. Jag föredrar mönsterformerna till höger. Om jag skulle fortsätta väva efter den här solvnotan, kanske lite omarbetad, så skulle jag nog ändra om trampuppknytningen så att detta blev uppåt i vävstolen. De små rutorna som jag har lagt in närmast stadkanten benämns Tandfläcken.

Jag testade att trampa på olika sätt och provade med några olika garnsorter i mönsterinslagen.

HÄR går det att följa min provvävar i daldräll. Nu finns det andra vävplaner, men jag återkommer kanske till daldrällen senare.

Daldräll – del 5

Ännu en provväv i daldräll är på väg upp i vävstolen. Nu blir det N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. Jag har två exemplar av första upplagan från 1896. Båda böckerna är mycket slitna och om jag fortsätter bläddra i dem så ramlar de snart isär. Så för säkerhets skull har jag köpt ett exemplar av facsimileupplagan som trycktes 1981. Den behöver jag inte vara så försiktig med.

Jag har ritat upp bindningen till de tre mönsterpartierna Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken i N:o 41, men förstår ändå inte hur de kommer att se ut i väven. Det finns ingen bild på väven i boken och det framgår inte i vilken ordning mönstren ska solvas. Jag gör en tolkning av solvnotan, testar och är beredd på att kanske klippa ner och ändra i solvningen. Eller, vem vet, det kanske blir riktigt bra om jag följer beskrivningen, trots att det ser lite konstigt ut.

Jag delar in mönstret i kortare partier, räknar in rätt antal solv på varje skaft och rätt antal varptrådar. Och så stoppar jag tålmodigt tråd efter tråd i sitt solvöga och hoppas på att allt blir rätt.

HÄR finns mina provvävar i daldräll samlade.

Daldräll – del 3

Ett par tidigare inlägg, titta HÄR, handlar om en gammal handskriven solvnota till en daldräll. Jag har ritat om solvnotan på det sätt som vi nu för tiden tecknar ner vävtekniken daldräll. Men den som ritade den gamla solvnotan kallar vävnaden för Leksandsdräll, inte daldräll. Jag blir nyfiken.

I boken Daldräll av av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson finns en text av Laila Lundell. Hon skriver att det vi idag kallar daldräll är europeiskt allmängods. Tekniken fanns i Europa under 1600-talet, men kom till Sverige betydligt senare och blev vanlig i Dalarna, framförallt i socknarna Gagnef och Leksand. Där användes benämningarna läskrus eller lärftkrus. Lärft = tuskaft och krus = mönster, dvs mönster på tuskaftsbotten. Benämningen daldräll lär ha uppstått hos betraktare utifrån som såg vävnaderna i trakten kring Siljan eller på andra platser dit folk från Dalarna reste för att arbeta. Men hur kom det sig att tekniken fick fäste just i Dalarna? Det ger Lundell inget svar på. Hennes text skrevs 1988. Finns det senare forskning inom området? Någon som vet?

Jag letar lite i böcker i min bokhylla och kallar det jag hittar för daldräll.

Traditionelle Webmuster, Jorinde Gustavs och Gerlinde Dörries, 1988
Boken presenterar äldre vävnader från området kring Rostock vid Tysklands kust mot Östersjön. En daldräll finns avbildad, ett sängtäcke från Stralsund, vävt under andra halvan av 1800-talet. Tekniken anges som halvdräll, Halbdrell.

.

Praktisk Väfbok, Nina v Engeström, 1896
Von Engeström har solvnota till fyra daldrällar. En har benämningen Dräll i 4 skaft (mönster från Dalarne). De övriga tre benämns Dräll (mönster från Dalarne). (På en av solvnotorna finns namn på mönsterformerna. Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken vill jag titta närmare på!)

Den Norske Husflidsforeningens Haandbok i vævning, 1914
Här finns tre daldrällar, varav en har mycket stora likheter med dem som jag visat HÄR i ett tidigare inlägg. Beteckningarna är Mønstret tøi til servietter, Bordservietter i halvdreiel respektive Halvdreiel till pynteservietter.

Hemmets vävbok, Elisabeth Wærn-Bugge, 1927
Åtta vävsedlar till daldräll finns hos Wærn-Bugge. En benämns Leksandskrus – s.k. Daldräll. De övriga kallas bara Leksandskrus.

I vävstolen, Anna Skeri-Mattson och Ingrid Osvald, 12:e upplagan 1950
Nu blir det ett hopp på drygt 30 år i kronologin till 12:e upplagan av I vävstolen. Här finns en Daldräll till servietter och dukar och en Daldräll till servietter. Begreppet daldräll tycks alltså vara etablerat. Första upplagan av boken kom 1937. Undrar om vävtekniken fanns med då och vad den i så fall kallades. Någon som vet?

Malin Selander – en vävinspiratör

Idag 2022-04-07 letar jag fram ett kompendium om dubbelvävar från en intressant och lärorik föreläsning på Väv -89 i Linköping. Anledning är att föreläsaren Malin Selander (1922 – 2013) idag skulle ha fyllt 100 år.

Malin Selander var en enastående skicklig formgivare och väverska. Under nästan hela sin yrkesverksamma tid arbetade hon som vävlärare i Örebro och många är de som fått sin vävutbildning hos henne. Hon undervisade även i USA och Canada, hade uppdrag från FN för att utveckla vävningen på landsbygden i Iran och ställde ut i Japan vid flera tillfällen. Örebro läns museum äger hennes samling av unika handvävda kläder och även hennes prover och skisser. År 2008 visade museet hennes kläder i en fantastisk utställning. Det borde vara dags att visa hennes verk igen.

HÄR och HÄR finns ett par äldre inlägg om Malin Selander på min blogg.
Läs mer HÄR på Wikipedia och HÄR på Digitalt museum.

Hon gav ut flera vävböcker, t ex Väv en väv från 1986. Då hade jag just börjat väva på allvar och boken gav mig helt nya insikter i vad vävning kan vara. Hon använde material, färger och traditionella vävbindningar på ett sätt som kändes nytt och innovativt, då för 36 år sedan. Den här halsduken i dubbelväv finns i min ägo, hennes egen ur boken Väv en väv.