Kategoriarkiv: Annat textilt

Handarbetspåsar

Den som har följt bloggen ett tag kanske har noterat att jag är väldigt förtjust i påsar. När Pia Sjöstrand la ut ett antal till försäljning på Instagram kunde jag förstås inte låta bli att köpa. Inbetalningarna skickar Pia vidare till Bröstcancerförbundet.

Visst är påsen söt! Den rymmer precis ett nystan på ett hekto ullgarn 6/2 och det är bara att dra upp garnet och börja sticka.

Det är möjligt att Pia syr fler påsar och säljer dem på Instagram, titta hos @rymdblomman. Eller sy själv. Beskrivning finns HÄR hos Ninas syrom.

I mina gömmor finns den här handarbetspåsen sedan länge. Den låg bland en massa andra textila saker som jag fick av någon. Påsen är avsedd att hänga på handleden. I den ligger garnet och man kan sitta bekvämt och virka utan att nystanet rullar iväg.

Mjölsikt med tagelväv

För många år sedan köpte jag den här mjölsikten på loppis. Den består av en silduk vävd av tagel, fastklämd mellan två svepta träringar. Träringarna är hopfästa med järntråd. Silduken avslutas med en kant/fåll med en bunt av tagel omlindad/sydd med lingarn. Diametern på sikten är ca 21 cm och höjden är ca 8,5 cm.

Silduken är vävd med tre parallella tagelstrån både i varp och inslag.

Rutan på bilden är ca 1 x 1 cm.

För cirka fem år sedan skrev Birgitta Nygren om vävning av siktdukar på sin blogg, titta HÄR. Mjölsikten hon visar på bild är snarlik min. Boken hon refererar till, Småländska kulturbilder 1989, Det handlar om textil, finns också i min bokhylla. Birgitta avslutar sin text så här: ”Sedan kom metallduk som framställdes industriellt, och idag kan nog ingen väva siktduk i tagel.”

Att ingen kan, det stämmer inte riktigt längre. För ett par år sedan började Marie Ekstedt Bjersing testa att väva tagelduk med gamla redskap och gamla metoder. Nu har hon fått medel från Nämnden för Hemslöjdsfrågor för att fortsätta. På sin hemsida redovisar hon arbetet, titta HÄR. På Instagram taggar hon med #tagelvävning. Det ska bli spännande att följa utvecklingen!

Förberedelser

Jag letar i skåp, i lådor, i mitt minne efter saker som ska tas med till Råby-Rönö vävstuga utanför Nyköping imorgon. Vävstugan firar 50-årsjubileum och jag är inbjuden att prata om vävning, broderi och textila inslag i mitt liv. Inte en enda bild kommer jag att visa, bara verkliga saker. Men hur mycket ska jag ta med mig och hur mycket hinner jag på en timme?

Tvättsäck

Redan när jag köpte det blå tyget i våras (titta HÄR) hos Axelinas Manufaktur på ReTuna återbruksgalleria här i Eskilstuna visste jag vad det skulle bli. Och nu är det gjort.

Vi har en väldigt praktisk och behändig förvaring för smutstvätt, en ställning med en säck. Säcken som hörde till ställningen var i någon sorts konstfiber som var svår att hålla ren. Det behövdes en ny och det här tyget passar perfekt. Tyget hade märken efter tidigare användning, blekning och vikränder. Den slitna sidan vände jag inåt. Det var lite knappt med tyg, men när jag sprättade upp de gamla fållarna så räckte det. Jag är nöjd!

Upplösning

I upplösning är de persiska mattorna i stora salen på Eskilstuna Konstmuseum. Inslagstrådarna, de som hållit ihop mattorna, har långsamt, mödosamt och försiktigt pillats bort. Mattornas knutar, nocken, de som bildar de traditionella mönstren, hänger sig kvar i varptrådarna.

The Gathering, Sammankomsten, kallar Ayedin Ronaghi sin utställning. Konstnären är uppvuxen i Sverige, men född i Iran. Där är mattan en viktig kulturell symbol, en plats där familj, släkt och vänner har samlats i generationer. Innan mattan hamnat på golvet har skickliga händer fört textila traditioner vidare genom att spinna och färga garnet och sedan ägnat många timmar åt att väva och mönstra mattorna med knut efter knut.

Genom att repa upp mattorna visar Ayedin Ronaghi hur decennier av konflikter och krig har löst upp kulturella och mänskliga sammanhang och splittrat familjer och vänkretsar.

Utställningen pågår på Eskilstuna Konstmuseum t o m 2021-08-21, titta HÄR.

Påse nummer tre

De handvävda tygresterna från hemslöjden i Örebro fortsätter att locka mig. Nu har jag sorterat fram blå tyger. Jag lappar ihop små och inte riktigt så små bitar till påse nummer tre. Åtminstone två påsar till med japansk inspiration ska det bli innan lådan med tygresterna åker ner i förrådet igen.

HÄR finns inlägg om påsarna sydda av handvävda tygbitar samlade.

Det andra av fem

 

För en månad sedan (februari 2021) kom brev nummer två av fem från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde, samarbetet med Båvens Spinnhus och andra ullentusiaster. HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet. Den här gången är garnet spunnet av garn från Tabackstorpsfår, vårt minsta allmogefår både till storlek och antal. Rasen härstammar från gården Tabackstorp i norra Värmland och djuren som lämnat ull till det här garnpartiet lever i Mariebergsskogen i Karlstad. Ullen är mjuk och finfibrig och garnet har en helt annan karaktär än det lite vassare garnet från Klövsjöfår i det första paketet.

Nu stickade jag helt och hållet enligt beskrivningen som följde med garnet. Ett par mjuka och lyxiga pulsvärmare blev det. Den blå kanttråden ingick i paketet, liksom pärlemorknapparna från ett gammalt knapplager. Lite garn finns kvar och det borde räcka till ytterligare ett par pulsvärmare i en mindre modell.

 

 

Höns och kycklingar


Nästa vecka är det påsk. Igen. Så fort det här märkliga året ändå har gått. Jag är inte mycket för att pynta hemma, men de här små virkade hönsen brukar få komma fram några dagar. De köptes i en bergsby på Kreta någon gång på 1970-talet så jag har ingen beskrivning till dem. Men den som är bra på att virka kan säkert titta noga och göra en egen variant.

 

De här kycklingarna har jag visat några gånger tidigare och till dem finns en beskrivning. Titta  HÄR.

Dekonstruktion och uppbyggnad

Klipper remsor av gamla herrskjortor och väver trasmattor, det är vi många som gör. Pusslar ihop de bästa bitarna av de slitna skjortorna till barnkläder, lapptäcken eller nya skjortor, det sysslar vi också med.

Paulina Svensson återanvänder herrskjortor på ett annat sätt. Hon bygger textila skulpturer. Skjortornas rutmönster bestämmer objektens utformning. Det begränsade materialet utnyttjas maximalt och småbitarna som blir över från skulpturerna blir bilder i form av kollage. 

 

 

De sönderklippta herrplaggen återuppbyggs med hjälp av moduler till tredimensionella figurer.  Mina ögon följer fascinerat hur tygets rutor samverkar med de geometriska formerna. Skjortorna förvandlas till något helt nytt, men rutmönstren avslöjar ursprunget. Resultatet blir spännande på många sätt.

Paulina Svenssons dekonstruerade herrskjortor såg jag i en utställning med namnet Skjortan min broder hos Konsthantverkarna i Örebro häromdagen. Utställning pågår t o m 2021-04-07.
HÄR är en länk till Konsthantverkarna i Örebro.

 

 

 

Material

Vad det här är för material finns det ju ingen tvekan om, näver som har flätats till geometriska figurer och trätts till ett halsband.

Halsbandet köpte jag häromdagen begagnat hos Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna, på hennes köpsida på Instagram @axelinas_store. ReTuna ligger på gångavstånd så istället för att vänta ett par dagar på post tog jag en promenad och hämtade  halsbandet. Jag passade på att köpa en kasse också, en ganska galen sak som kontrast till det formmässigt stramare halsbandet.

Tekniken i kassen känner jag förstås igen, makramé, något som jag aldrig lockats att testa. Men materialet blir jag inte klok på. Garnet är lite ojämnt, tvåtrådigt och tvinnat med z-snodd. Var kan kassen vara tillverkad? Både material och uttryck får mig att tro att den kommer från sydligare bredder.

 

Fodertyget är lite stelt och trådarna är hala. Det känns nästan som nylon, men ser samtidigt ut som något naturmaterial. Jag har petat ur några trådar och eldat, men brännprovet gav mig inga ledtrådar. Tråden brann snabbt, luktade lite skarpt och bara försvann, utan aska eller andra lämningar.

Riktigt intressant blir det när jag tittar på fodret i lupp, 1 x 1 cm. Jag tycker mig se att det är en bastfiber, men av en sort som jag inte kan identifiera. Både i varp- och inslagsriktningen syns det tydligt att fibrer har tvinnats ihop, troligen enligt en teknik som kallas splicing eller splitsade fibrer. Tekniken leder mina tankar till Sydostasien, Kina och Japan, men jag kan ha fel. Det här känns spännande och jag återkommer om/när jag hittar information om denna teknik!

Jag är nöjd med mina inköp!

 

 

God Jul!

Juldukarna ligger snart nystrukna på borden. Dukarna är köpta i någon av andrahandsbutikerna som finns här i närheten. Det finns inga signaturer och det framgår varken vem som är formgivare eller var de är tryckta. Är det någon som vet?

En lugn och fin jul önskar jag er alla!

Fem år med fiber

Fem år med fiber – det handlar inte om uppkopplingar på nätet. Det handlar förstås om textila fibrer nu när Fiberspace celebrerar sina första fem år. Galleriet på söder, som drivs av Marcia Harvey Isaksson, är ett självklart mål vid ett besök i Stockholm. De fem åren firas med en samlingsutställning och med en bok. Utställningen missar jag, men boken kan jag glädjas åt länge. HÄR finns information om Fiberspace.

Cirka 40 utställningar har visats under de fem åren. Galleristen har satt samman en imponerande blandning med stora variationer. Svenska, internationella, väletablerade och nyetablerade utställare förhåller sig till textila fibrer på olika sätt och med många olika infallsvinklar; skulpturalt, experimentellt, undersökande, berättande. I boken påminns jag om de utställningar jag  har sett. Jag tar också del av tankar och verk från de konstnärer och konsthantverkare vars utställningar jag inte haft tillfälle att se.

De flesta av utställarna presenteras i boken. Jag bläddrar och låter slumpen välja bilder.

Skulptur av Deepa Panchamia

Våffelväv  av Matilda Dominique

Makramé av Noël Morical

Installation av Petter Hellsing

Rya av Vega Määttä Siltberg

Mer rya

Som sagt, det handlar mycket om rya här hos mig just nu. När jag pratat eller skrivit om ryaintresset på 1960-talet har flera personer nämnt ryorna som knöts av plastremsor. Jag hade på känn att det fanns en beskrivning någonstans i min bokhylla och efter lite letande hittade jag den här lilla boken av Lena Nessle. Boken är från 1971, men visst knöts platsryorna tidigare än så? Jag knöt ingen plastrya, men däremot har jag ett minne av att jag virkade en badrumsmatta av plastremsor.

Uppladdning

Snart kommer det äntligen upp en varp till ryor i min vävstol. Imorgon hämtar jag varpgarnet hos närmsta ombud för PostNord. Tills dess laddar jag upp och roar jag mig genom att titta på bilder på ryor.

Av en vän har jag fått låna en liten skatt, två kataloger från 1967 med materialsatser till ryamattor från Borgs i Lund. Vi som var med på 1960-talet minns ryahysterin. Alla knöt ryamattor. Ryorna syddes, knöts, på ett speciellt bottentyg. 

Ryorna i katalogerna är så snygga! Formerna och färgerna måste ha upplevts som väldigt nya och moderna då, för mer än 50 år sedan. Och designen håller fortfarande. Marknaden för materialsatser tycks ha varit internationell eftersom måtten på mattorna är angivna både i centimeter och inch och texterna står på svenska, engelska och tyska. Av de namngivna formgivarna känner jag bara igen en, Ulla Schumacher-Percy. Här är hennes ryamatta ”Mars”.

Jaana Pesonen har formgett den här färgstarka mattan, ”Måkläppen”.

Den som inte ville, inte hade tid eller inte hade råd att knyta en matta kunde göra sig en kudde.

Ryor från 1960-talet kan tyckas gamla, men jag gottar mig i ännu äldre ryor också. Ryorna låg ju inte på golvet från början. De var täcken som värmde  i bädden, i båten eller t ex i släden och de vävdes i vävstol.

Den här skulle jag gärna titta närmare på. Att ryan är vävd i två våder med längsgående söm är tydligt, liksom att nocken i den gul-vita ramen består av garn. Men visst ser det ut som om resten av nockorna skulle kunna vara både garn och trasor. Bilden har jag lånat från Ålands Kulturhistoriska Museums hemsida. Museet har 86 ryor i sin samling. Den äldsta ryan i samlingen är daterad till 1788 och den yngsta till 1951. Ungefär 60 stycken finns på foto, titta HÄR. Bildkvalitén varierar, men som det står på hemsidan ”en bild berättar mer än ingen bild”. Ryan på bilden har ingen exakt datering, bara att den är från 1800-talet. Tänk om det skulle gå att ordna ett studiebesök bland ryorna i Mariehamn när det känns tryggt att resa igen!

Ålands Kulturhistoriska Museum visar ofta textilier ur samlingarna på Instagram, @alandsmuseum. Det var där jag hittade till ryorna.

Ryaträff på Zoom

Om en vecka, lördag 21 november 2020, var det meningen att det skulle vara en träff i Malmköping med Textilakademien i Sörmland på temat rya. Träffen är förstås inställd. Eller rättare sagt, ryaträffen är flyttad från Malmköping till Zoom, det vill säga hem till dig.

Hemslöjdskonsulent Karin Sterner och representanter från Hemslöjdsföreningen Sörmland kommer att hålla i en workshop och dela med sig av idéer och inspiration. Jag ska visa bilder och prata om ryor som jag har sett och som jag har vävt. Idag bläddrar jag i böcker, sorterar bilder och funderar på hur jag bäst ska lägga upp föreläsningen när deltagarna befinner sig på annan plats. Det är en rolig utmaning att försöka få till något som fungerar bra.

HÄR på Sörmlands museums hemsida finns mer information om träffen.

 

Några nystan akrylgarn

De där trassliga nystanen med akrylgarn som ligger i korgar och lådor i nästan alla butiker med begagnade varor, de ser lite sorgliga ut ibland. Jag är ingen vän av akryl, men garnet är ju redan producerat och borde gå att använda till något. Jag fick ett tips om att akrylgarnet passar till rengöringssvampar för kök, badrum och kropp. Det måste ju förstås testas! Jag köpte några nystan och letade beskrivningar på nätet. Jag fastnade för en rolig, stickad variant, en lång remsa som flätas ihop. Googla! Sök på ”tawashi mönster” eller ”tawashi pattern”.  Tawashi är det japanska begreppet för skrubbsvamp och det finns många beskrivningar i olika textila tekniker.

Den röd/vita svampen har använts i köket ett par dagar. Den funkar någorlunda bra att skrubba med, men den torkar så sakta och luktar redan lite surt. Jag ska sticka en till och testa om akrylen passar bättre till rengöring av kroppen.

Upprepning

För bara ett par veckor sedan, i mitten av oktober, fanns det fortfarande kvar en känsla av sommar. Jag satt i solen på balkongen och repade upp en väst som jag stickade för några år sedan. Men västen, som var rolig att sticka, blev bara liggande oanvänd i garderoben. Jag tyckte att det var bättre att garnet istället får bli till något jag behöver. Det var fort gjort att nysta upp maskorna som tagit ganska många timmar att sticka samman.

Nu har jag gjort härvor på nystvindan av det upprepade garnet, sköljt upp härvorna i vatten för att få bort krullet och gjort nya nystan på nystmaskinen.

Det jag behöver nu när sommarkänslan är försvunnen och hösten är här är först och främst en mössa. Två mössor har jag tappat bort. Jag har haft mössa på mig när jag gått ut, men sedan har det blivit för varmt eller för knöligt under cykelhjälmen och mössan har jag lagt i jackfickan. Och därifrån har de försvunnit. Det är dags att välja mössmodell och sedan få fart på stickorna.

Shoddy?

Vad tror ni, är detta shoddy?

Shoddy, eller rivull, är industriellt återvunnen ull. Utslitna stickade och vävda produkter behandlades så att ullfibrerna frilades. Fibrerna spanns sedan återigen till garn, med eller utan inblandning ny ull.

Garnhärvan som jag håller i handen kommer från en inlämning till secondhandförsäljning. Det fanns inga etiketter eller annan märkning. Min känsla säger att materialet är ull och det kunde konstateras genom brännprov. Garnet brann, men lågan slocknade snabbt, efterlämnade en svart aska och röken luktade bränt hår, precis så som ull ska bete sig enligt min bok i textil materiallära.

Garnet är tretrådigt och ganska hårt tvinnat. Det är ett kraftigt garn. Jag mäter omkretsen på härvan, räknar antal varv, väger härvan och kommer fram till att det är cirka 350 meter/kg.

Fibrerna är i många kulörer. Den här härvan tycks ha färgats i en mycket svag röd ton. I samma parti fanns både starkare infärgningar och ofärgat garn. 

Är det någon som känner igen just detta garnet eller har något annat att berätta?

Växtfärgning och tvistsöm

Igår eftermiddag (2020-08-06) gjorde vi en utflykt till Vårfruberga klosterruin. Där pågick en i Coronatider förkortad version av Klostrets Dag, arrangerad av Föreningen Vårfruberga Kloster. Vårfruberga ligger vid Mälaren, med drygt 3 mil till Eskilstuna och ett par mil till Strängnäs. På platsen fanns ett nunnekloster från ca 1280 till strax efter reformationen, dvs under ca 250 år.

I år låg fokus på Fogdöbonaden, ett broderi från slutet av 1400-talet som tidigare fanns i Fogdö kyrka, några kilometer från Vårfruberga. Numera finns bonaden på Historiska Museet i Stockholm (inventarienummer SHM 23128:16). Broderiet är med största sannolikhet utfört av nunnor på klostret. Föreningen Vårfruberga Kloster har låtit göra en fotografisk avbildning av broderiet i skala 1:1 och den visades upp igår. Inbjudna föreläsare var Maria Neijman och Amica Sundström med det gemensamma företaget Historical Textiles. Amica är också anställd på Historiska Museet. På bilden syns Amica och ena halvan av den fotograferade bonaden. På marken ligger bilder med uppförstorade detaljer.

Broderiet är i huvudsak utfört i tvistsöm, en yttäckande teknik. Vanligtvis används stygnen i geometriska mönster och inte som här i figurer.

Stygnen är sydda med ullgarn i många färger på ett linnetyg vävt i panama. Små glimtar av tyget går att se där ullgarnet har försvunnit. Garnet är förstås växtfärgat och Maria Neijman berättade om hur det gick till. Färgarna, som var yrkesmän, använde på medeltiden ett fåtal färgämnen. Rödfärgarna använde krapp och kermes, blåfärgarna använde vejde och till gult användes vau. Med olika färgstyrka, överfärgningar, färgning på ull i olika färg och med olika tillsatser skapades en bred färgskala.

Jag vill förstås gärna se originalet, särskilt baksidan! Färgerna är troligen bättre bevarade på baksidan och det skulle också vara intressant att se hur stygnen ligger där.

Länkar för den som vill veta mer:
Fogdöbonaden, titta HÄR  och HÄR
Vårfruberga kloster, titta  HÄR
Tvistsöm, titta HÄR
Historical Textiles, titta HÄR

Vårfruberga är värt en utflykt även när det inte pågår ett evenemang. De här bilderna tog jag tidigare i somras, en dag med regnet hängande i luften och med oss som enda besökare.  Det finns ett fint bad och Strängnäs domkyrka anas långt bort genom diset.

 

Nyststjärnor

Först köpte jag bara en, men sedan ångrade jag mig och köpte alla nyststjärnorna som fanns kvar hos Axelinas Manufaktur på Retuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna. Det var inte garnet jag var mest intresserad av, ett ganska grovt garn av konstsilke, utan helheten, garn upplindat på kartong.

En nyststjärna används för att linda upp hala och lite svårhanterliga garner, t ex silkegarner till broderi. De kan se ut på olika sätt. En del är eleganta och exklusiva, tillverkade av elfenben eller silver. Andra är enklare, som de här av återbrukad kartong. HÄR är några exempel från Digitalt Museum. HÄR är en i onyx och HÄR är några i elfenben från databasen Kringla. Storleken beror på garnet som ska nystas. Den i onyx är bara 2,7 cm, medan de jag köpte är mellan 12 och 16 cm mätt på diagonalen.

Den nyststjärna som lockade mig först är denna, med den delvis dolda texten ”Tag det rätta – tag Cloetta”, en chokladreklam som togs fram 1921. Ungefär samtidigt introducerades Cloettaflickan med den rutiga klänningen. Personen med initialerna D.J. är kanske den som nystade garnet. Men när kan det ha skett? 1940-tal? Någon som vet när de här konstsilkegarnerna var populära?

På en av nyststjärnorna var garnet ganska trassligt.

Jag passade på att testa att klippa till en egen kartongbit och nystade om det trassliga garnet. Storleken är ungefär som de andra, ca 14 cm från hörn till hörn. Jag skrev en hälsning på kartongen. Kanske hittar jag själv noteringen om jag gör slut på garnet, eller kanske blir det någon okänd person som i framtiden får fundera över vem Elisabet var.

Boken om Wanja

Än så länge har jag bläddrat fram och tillbaka, tittat på bilder och ögnat lite i Kerstin Wickmans texter i Boken om Wanja. Boken, med underrubrik Ett färgstarkt designliv, handlar förstås om Wanja Djanaieff. Under årens lopp har hon, enligt bokens kapitelrubriker, varit mönsterformgivare, designchef, egenföretagare, igångsättare, pedagog, utställningsmakare, scenograf, fårskinnspoet. Hon har också ingått i många olika grupperingar och samarbetsprojekt. Med andra ord, hennes verksamhetsfält inom textil och närliggande områden har varit enormt brett.

Jag känner inte Wanja Djanaieff, har bara mött henne som föreläsare på en kurs jag gick på Högskolan i Gävle. Men jag känner igen väldigt mycket i boken. ”Oj, var hon involverad i det här också” tänker jag när jag bläddrar. Här är några av de minnen som kommer upp när jag tittar i boken. 

Hennes tryckta tyger från 1960-talet för mig tillbaka till min tonårstid. Tyget till höger i bild, ”Blommor all over” för Alingsås Bomullsväveri 1967, känns bekant. Kanske hade jag en klänning i just detta tyg.

Jag minns de svenska OS-deltagarnas uniformer till olympiska spelen 1972 och 1974. Kollektionen skapades av NK Designgrupp där Wanja var en i gruppen. Hon ritade det numera klassiska mönstret med de gula kronorna på blå botten.

De nya uniformerna till SJ kommer jag också ihåg. De formgavs av Svenska Design Byrån. Förutom Wanja Djanaieff  ingick Kerstin Boulogner, Boel Matzner och Aino Östergren i gruppen. Kvinnorna i SJ:s personal fick egna uniformer och slapp att försöka få in sina kroppar i kläder anpassade till män.

I mitten av 1980-talet skapade Brita Wassdahl och Wanja Djanaieff en klädkollektion av vadmal, ull och linne till hemslöjdsrörelsens butiker, ”Nya kläder på gammal tradition”. Det fanns material och beskrivningar till stickade och sydda plagg och en del färdiga produkter. Jag jobbade på Hemslöjden i Örebro då under ett par år och vi var lite involverade i projektet. Jag gjorde några av stickbeskrivningarna med utgångspunkt från Brita Wassdahls skisser och maskinstickade prover, t ex till fingervanten på bilden. Den cerisefärgade sjalen, som ligger under boken på mina foton ingick i projektet.

Min provkarta från Holma Helsingland AB visar resultatet av ännu ett utvecklingsprojekt av Wanja Djanaieff, vävgarner av lin avsedda till mattor eller andra textilier. Många mattor har jag vävt med de här garnerna.

Nu ska jag strax lägga mig till rätta på soffan på balkongen och fördjupa mig i  Kerstin Wickmans texter. Snart ska jag också boka in ett besök i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg där utställningen Wanja Djanaieff och hennes tjugotvå älsklingsfärger pågår t o m 2020-12-20. HÄR finns information öppettider, bokning mm.

Köpt och fått

Behöver jag mer tyg, garn och trådar? Det finns nog dom som säger nej. Men jag säger njaaa, inte direkt behöver, men…

En stor handvävd duk i jämtlandsdräll, något sliten, och åtta trådrullar för totalt 50 kr, inte kan jag väl låta bli att köpa?

Det gamla, ”äkta”, stjärnmönstrade madrasstyget, som inte kostade många kronor per meter, kunde jag inte heller lämna kvar i butiken. Nu har jag drygt 5 meter tyg på 70 cm bredd, fräscht efter tvätt. Och när jag får frågan om jag vill ha några kilo lingarn, visserligen sådana där lite besvärliga stora härvor, då kan jag inte tacka nej.

 

På Ebelingmuseet i Torshälla

Knivar, gafflar, matskedar, kaffeskedar. Besticken är det som berör mig mest i Moa Israelsson utställning på Ebelingmuseet i Torshälla. Närmare hundra stycken sitter där på väggen.  Är de uppfiskade ur dyn av framtida varelser när vår civilisation har gått under? Eller är de kanske insjöväxter, som bara råkar likna bestick? 

Sked = föda = trygghet, men inte skulle jag vilja ta de här skedarna i munnen.

Moa Israelsson använder sig av textil i sina verk, men detta är inte en textilutställningen. Textil är här helt enkelt ett material bland många andra som nyttjas för att uppnå önskat resultat,  som i de här objekten. De får mig att tänka på ömsade ormskinn.

Och sedan har vi de stora pupporna, eller sovsäckarna, som hänger från taket. Mjuka och goa ser de ut, men lite trasiga och smutsiga. Har någon jättelik varelse i förvandling nyss krupit ut? Eller är det en varm och skön plats att krypa in i och ha det tryggt och fint?

Trygghet, osäkerhet, hot och förändring. Med många tankar lämnar jag Ebelingsmuseet.

Utställningen pågår t o m 2020-08-23, öppettider mm finns HÄR.

Marimekko x 50 x 2

I min bokhylla finns en ask innehållande 100 kort med mönster från Marimekko, 2 kort av varje motiv, således 50 olika mönster att beskåda och beundra. En del mönster känner jag igen, särskilt de äldre, medan andra är nya för mig. Jag kan sitta länge och bläddra bland korten. Alla är lika vackra och intressanta. Vilka fantastiska formgivare som har anlitats av Marimekko! På askens framsida finns ”Räsymatto” av Maija Louekari 2009.


Här är fem kort som jag tagit slumpmässigt ur bunten, ovan ”Vatruska”, formgivet av Aino-Maija Metsola 2012.

Översta raden: ”Purnukka”, Erja Hirvi 2008. ”Hedelmäpeli”, Erja Hirvi 2009.
Nedersta raden: ”Ryijy”, Maija Louekari 2011. ”Siirtolapuutarha”, Maija Louekari 2009.