Kategoriarkiv: Annat textilt

Shoddy?

Vad tror ni, är detta shoddy?

Shoddy, eller rivull, är industriellt återvunnen ull. Utslitna stickade och vävda produkter behandlades så att ullfibrerna frilades. Fibrerna spanns sedan återigen till garn, med eller utan inblandning ny ull.

Garnhärvan som jag håller i handen kommer från en inlämning till secondhandförsäljning. Det fanns inga etiketter eller annan märkning. Min känsla säger att materialet är ull och det kunde konstateras genom brännprov. Garnet brann, men lågan slocknade snabbt, efterlämnade en svart aska och röken luktade bränt hår, precis så som ull ska bete sig enligt min bok i textil materiallära.

Garnet är tretrådigt och ganska hårt tvinnat. Det är ett kraftigt garn. Jag mäter omkretsen på härvan, räknar antal varv, väger härvan och kommer fram till att det är cirka 350 meter/kg.

Fibrerna är i många kulörer. Den här härvan tycks ha färgats i en mycket svag röd ton. I samma parti fanns både starkare infärgningar och ofärgat garn. 

Är det någon som känner igen just detta garnet eller har något annat att berätta?

Växtfärgning och tvistsöm

Igår eftermiddag (2020-08-06) gjorde vi en utflykt till Vårfruberga klosterruin. Där pågick en i Coronatider förkortad version av Klostrets Dag, arrangerad av Föreningen Vårfruberga Kloster. Vårfruberga ligger vid Mälaren, med drygt 3 mil till Eskilstuna och ett par mil till Strängnäs. På platsen fanns ett nunnekloster från ca 1280 till strax efter reformationen, dvs under ca 250 år.

I år låg fokus på Fogdöbonaden, ett broderi från slutet av 1400-talet som tidigare fanns i Fogdö kyrka, några kilometer från Vårfruberga. Numera finns bonaden på Historiska Museet i Stockholm (inventarienummer SHM 23128:16). Broderiet är med största sannolikhet utfört av nunnor på klostret. Föreningen Vårfruberga Kloster har låtit göra en fotografisk avbildning av broderiet i skala 1:1 och den visades upp igår. Inbjudna föreläsare var Maria Neijman och Amica Sundström med det gemensamma företaget Historical Textiles. Amica är också anställd på Historiska Museet. På bilden syns Amica och ena halvan av den fotograferade bonaden. På marken ligger bilder med uppförstorade detaljer.

Broderiet är i huvudsak utfört i tvistsöm, en yttäckande teknik. Vanligtvis används stygnen i geometriska mönster och inte som här i figurer.

Stygnen är sydda med ullgarn i många färger på ett linnetyg vävt i panama. Små glimtar av tyget går att se där ullgarnet har försvunnit. Garnet är förstås växtfärgat och Maria Neijman berättade om hur det gick till. Färgarna, som var yrkesmän, använde på medeltiden ett fåtal färgämnen. Rödfärgarna använde krapp och kermes, blåfärgarna använde vejde och till gult användes vau. Med olika färgstyrka, överfärgningar, färgning på ull i olika färg och med olika tillsatser skapades en bred färgskala.

Jag vill förstås gärna se originalet, särskilt baksidan! Färgerna är troligen bättre bevarade på baksidan och det skulle också vara intressant att se hur stygnen ligger där.

Länkar för den som vill veta mer:
Fogdöbonaden, titta HÄR  och HÄR
Vårfruberga kloster, titta  HÄR
Tvistsöm, titta HÄR
Historical Textiles, titta HÄR

Vårfruberga är värt en utflykt även när det inte pågår ett evenemang. De här bilderna tog jag tidigare i somras, en dag med regnet hängande i luften och med oss som enda besökare.  Det finns ett fint bad och Strängnäs domkyrka anas långt bort genom diset.

 

Nyststjärnor

Först köpte jag bara en, men sedan ångrade jag mig och köpte alla nyststjärnorna som fanns kvar hos Axelinas Manufaktur på Retuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna. Det var inte garnet jag var mest intresserad av, ett ganska grovt garn av konstsilke, utan helheten, garn upplindat på kartong.

En nyststjärna används för att linda upp hala och lite svårhanterliga garner, t ex silkegarner till broderi. De kan se ut på olika sätt. En del är eleganta och exklusiva, tillverkade av elfenben eller silver. Andra är enklare, som de här av återbrukad kartong. HÄR är några exempel från Digitalt Museum. HÄR är en i onyx och HÄR är några i elfenben från databasen Kringla. Storleken beror på garnet som ska nystas. Den i onyx är bara 2,7 cm, medan de jag köpte är mellan 12 och 16 cm mätt på diagonalen.

Den nyststjärna som lockade mig först är denna, med den delvis dolda texten ”Tag det rätta – tag Cloetta”, en chokladreklam som togs fram 1921. Ungefär samtidigt introducerades Cloettaflickan med den rutiga klänningen. Personen med initialerna D.J. är kanske den som nystade garnet. Men när kan det ha skett? 1940-tal? Någon som vet när de här konstsilkegarnerna var populära?

På en av nyststjärnorna var garnet ganska trassligt.

Jag passade på att testa att klippa till en egen kartongbit och nystade om det trassliga garnet. Storleken är ungefär som de andra, ca 14 cm från hörn till hörn. Jag skrev en hälsning på kartongen. Kanske hittar jag själv noteringen om jag gör slut på garnet, eller kanske blir det någon okänd person som i framtiden får fundera över vem Elisabet var.

Boken om Wanja

Än så länge har jag bläddrat fram och tillbaka, tittat på bilder och ögnat lite i Kerstin Wickmans texter i Boken om Wanja. Boken, med underrubrik Ett färgstarkt designliv, handlar förstås om Wanja Djanaieff. Under årens lopp har hon, enligt bokens kapitelrubriker, varit mönsterformgivare, designchef, egenföretagare, igångsättare, pedagog, utställningsmakare, scenograf, fårskinnspoet. Hon har också ingått i många olika grupperingar och samarbetsprojekt. Med andra ord, hennes verksamhetsfält inom textil och närliggande områden har varit enormt brett.

Jag känner inte Wanja Djanaieff, har bara mött henne som föreläsare på en kurs jag gick på Högskolan i Gävle. Men jag känner igen väldigt mycket i boken. ”Oj, var hon involverad i det här också” tänker jag när jag bläddrar. Här är några av de minnen som kommer upp när jag tittar i boken. 

Hennes tryckta tyger från 1960-talet för mig tillbaka till min tonårstid. Tyget till höger i bild, ”Blommor all over” för Alingsås Bomullsväveri 1967, känns bekant. Kanske hade jag en klänning i just detta tyg.

Jag minns de svenska OS-deltagarnas uniformer till olympiska spelen 1972 och 1974. Kollektionen skapades av NK Designgrupp där Wanja var en i gruppen. Hon ritade det numera klassiska mönstret med de gula kronorna på blå botten.

De nya uniformerna till SJ kommer jag också ihåg. De formgavs av Svenska Design Byrån. Förutom Wanja Djanaieff  ingick Kerstin Boulogner, Boel Matzner och Aino Östergren i gruppen. Kvinnorna i SJ:s personal fick egna uniformer och slapp att försöka få in sina kroppar i kläder anpassade till män.

I mitten av 1980-talet skapade Brita Wassdahl och Wanja Djanaieff en klädkollektion av vadmal, ull och linne till hemslöjdsrörelsens butiker, ”Nya kläder på gammal tradition”. Det fanns material och beskrivningar till stickade och sydda plagg och en del färdiga produkter. Jag jobbade på Hemslöjden i Örebro då under ett par år och vi var lite involverade i projektet. Jag gjorde några av stickbeskrivningarna med utgångspunkt från Brita Wassdahls skisser och maskinstickade prover, t ex till fingervanten på bilden. Den cerisefärgade sjalen, som ligger under boken på mina foton ingick i projektet.

Min provkarta från Holma Helsingland AB visar resultatet av ännu ett utvecklingsprojekt av Wanja Djanaieff, vävgarner av lin avsedda till mattor eller andra textilier. Många mattor har jag vävt med de här garnerna.

Nu ska jag strax lägga mig till rätta på soffan på balkongen och fördjupa mig i  Kerstin Wickmans texter. Snart ska jag också boka in ett besök i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg där utställningen Wanja Djanaieff och hennes tjugotvå älsklingsfärger pågår t o m 2020-12-20. HÄR finns information öppettider, bokning mm.

Köpt och fått

Behöver jag mer tyg, garn och trådar? Det finns nog dom som säger nej. Men jag säger njaaa, inte direkt behöver, men…

En stor handvävd duk i jämtlandsdräll, något sliten, och åtta trådrullar för totalt 50 kr, inte kan jag väl låta bli att köpa?

Det gamla, ”äkta”, stjärnmönstrade madrasstyget, som inte kostade många kronor per meter, kunde jag inte heller lämna kvar i butiken. Nu har jag drygt 5 meter tyg på 70 cm bredd, fräscht efter tvätt. Och när jag får frågan om jag vill ha några kilo lingarn, visserligen sådana där lite besvärliga stora härvor, då kan jag inte tacka nej.

 

På Ebelingmuseet i Torshälla

Knivar, gafflar, matskedar, kaffeskedar. Besticken är det som berör mig mest i Moa Israelsson utställning på Ebelingmuseet i Torshälla. Närmare hundra stycken sitter där på väggen.  Är de uppfiskade ur dyn av framtida varelser när vår civilisation har gått under? Eller är de kanske insjöväxter, som bara råkar likna bestick? 

Sked = föda = trygghet, men inte skulle jag vilja ta de här skedarna i munnen.

Moa Israelsson använder sig av textil i sina verk, men detta är inte en textilutställningen. Textil är här helt enkelt ett material bland många andra som nyttjas för att uppnå önskat resultat,  som i de här objekten. De får mig att tänka på ömsade ormskinn.

Och sedan har vi de stora pupporna, eller sovsäckarna, som hänger från taket. Mjuka och goa ser de ut, men lite trasiga och smutsiga. Har någon jättelik varelse i förvandling nyss krupit ut? Eller är det en varm och skön plats att krypa in i och ha det tryggt och fint?

Trygghet, osäkerhet, hot och förändring. Med många tankar lämnar jag Ebelingsmuseet.

Utställningen pågår t o m 2020-08-23, öppettider mm finns HÄR.

Marimekko x 50 x 2

I min bokhylla finns en ask innehållande 100 kort med mönster från Marimekko, 2 kort av varje motiv, således 50 olika mönster att beskåda och beundra. En del mönster känner jag igen, särskilt de äldre, medan andra är nya för mig. Jag kan sitta länge och bläddra bland korten. Alla är lika vackra och intressanta. Vilka fantastiska formgivare som har anlitats av Marimekko! På askens framsida finns ”Räsymatto” av Maija Louekari 2009.


Här är fem kort som jag tagit slumpmässigt ur bunten, ovan ”Vatruska”, formgivet av Aino-Maija Metsola 2012.

Översta raden: ”Purnukka, Erja Hirvi 2008. ”Hedelmäpeli”, Erja Hirvi 2009.
Nedersta raden: ”Ryijy”, Maija Louekari 2011. ”Siirtolapuutarha”, Maija Louekari 2009.

Matta och Maria

Som en akvarellmålning ligger den på golvet i Fors kyrka här i Eskilstuna, kormattan av Birgitta Hagnell-Lindén (1932 – 2018). Läs om konstnären HÄR. (Min favoritduk, formgiven av Birgitta Hagnell-Lindén för hemslöjden i Örebro har jag visat tidigare, titta HÄR.)

Fors kyrka, fint belägen vid Eskilstunaån, har stått på platsen i bortåt tusen år. Tidigare fanns där en träkyrka. Sitt nuvarande utseende fick kyrkan efter renoveringar och tillbyggnader på 1600-talet.

Idag den 25 mars på Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag passar det extra bra att visa en medeltida skulptur från kyrkan. Maria sitter hos sin mamma Anna med Jesus i knät.  Den här typen av avbildning med tre generationer kallas ”Anna själv tredje”, titta HÄR. Undrar vad mamma Anna sa när flickan kom hem och berättade att hon var gravid.

Tillbaka till mattan. Den är lite sliten och det är inte så konstigt. Många fötter har trampat på den sedan tillkomsten 1989.

Signaturen tolkar jag som BH-L x HD. Att BH-L står för Birgitta Hagnell-Lindén är tveklöst. Och HD står nog för Birgittas medhjälpare i vävstolen. Någon som vet vem HD är/var?

 

Nålar

Det finns en del i mina gömmor. Nu letade jag efter ryanålar, grova nålar utan spets för att sy ryastygn med på ett speciellt bottentyg, inköpt eller vävt hemma i vävstolen. De fanns i den här asken.

När jag sökte efter ryanålarna hittade jag den här nålen också, utan spets och med två ögon. Den kan jag nog använda som hjälpmedel när jag ska trä ett band eller en resår genom en kanal. Men varför finns det två ögon?

De här redskapen hittade jag också i ett skåp. De ser ut som extremt tunna virknålar. Men vad har de använts till? Till riktigt tunna virkade spetsar, till att sy tambursöm eller något helt annat? Jag vet inte. Redskapet till vänster har en skruv i botten som vidgar och sluter en öppning i andra änden så att det går att stoppa in krokar av olika tjocklek. Nästa har en fast krok. De tre till höger har krokar som går att ta loss och stoppa in i skaftet. Längst till höger är kroken instoppad i sitt fodral, dvs skaftet.

I bokhyllan

”Allt finns på nätet”. Jo, så är det. Men visst kan det vara roligare med böcker, som till exempel den här lilla innehållsrika boken, inköpt på ett antikvariat för många år sedan. En riktig pärla är den, Montera handarbetet av Grete Krøncke, ICA bokförlag 1980. Baksidestexten berättar om innehållet. Köp, om du råkar få syn på den någonstans!

Avbockat

Tre saker är avbockade på min mentala att-göra-lista. Fodret i min kappa är lagat med en lapp. Jag hade fastnat i etiketten och dragit upp en reva i tyget. Kappfodret är lagat tidigare, titta HÄR.

Infodringen i halsen på den grå klänningen hade dragit sig på ett konstigt sätt och vek sig framåt mot utsidan. Jag provade att sy ner infodringen med en stickning på maskin, men det blev bara värre. Så jag sprättade bort den och kantade med en snedremsa ur gömmorna istället. Det blev bra!

Klänningen i linne har jag haft i mer än 20 år. Den är flitigt använd som sommarklänning och som tunika över tröja och långbyxor. Men för att göra klänningen ännu bättre behövdes en ficka. Tyget som jag valde till fickan är ganska tunt, så jag vändsydde med en bit av ett slitet lakan och band ihop tyglagren med förstygn.

Jag är nöjd! Men det finns mer på att-göra-listan. De sakerna tar jag itu med en annan dag.

Titta och njut – slöjd och konsthantverk på film

Ramon Perssons fantastiska näverburk fotograferade jag på en utställning hos Konsthantverkarna i Örebro hösten 2014.

Ramon är en av tretton skickliga slöjdare, konsthantverkare och konstnärer som presenteras i korta, intressanta filmer på SVT Play. Bland de tretton finns också t ex Erik Torstensson och Johanna Törnqvist. HÄR är filmerna. Titta och njut!

Erik Torstensson visade bl a djur av växtfärgat siden hösten 2012 (åren går fort!), också hos Konsthantverkarna i Örebro.

(HÄR finns fler bilder från Ramons utställning och HÄR från Eriks utställning.)

Johanna Törnqvists klänning av tomma medicinförpackningar bars av Carina Marklund på catwalken på ReTuna återbruksgalleria i Eskilstuna i april i år, 2019. (Här finns fler bilder på Johannas verk från en utställning i Torshälla i april i år.)

Lätt fixat!

Är det fler än jag som irriterar sig på att påslakanen är kortare än täckena? Jag offrade ett underlakan, som delades i fyra bitar på längden, alldeles lagom stora bitar till att förlänga fyra påslakan. Påslakanen klipptes upp vid huvudänden och skarvades med bitarna från underlakanet. Efter någon timme vid symaskinen var problemet fixat.

Det blev riktigt bra!

 

24/12 -19

Hilmer 24/12 -19 är ingraverat i den här guldringen. Det är inte idag 2019-12-24 som avses, utan julafton 1919-12-24, för 100 år sedan, när min blivande farmor Karin förlovade sig med min blivande farfar Hilmer. Fotot på Hilmer och Karin är taget något år senare, när förlovningen övergick i äktenskap. Visst är de fina! Förutom förlovningsringen har jag också ärvt mina krokiga lillfingrar efter farmor.

Julslöjd

Igår, 2019-12-14, satt jag på bussen i drygt 3 1/2 timme. Resan tog mig tur och retur Eskilstuna – Nyköping, snett genom Sörmland från den ena änden till den andra. Med en bok att läsa är det ganska behagligt att låta sig forslas.

Anledningen till resan var ett besök på Sörmlands Museum och en dag med textil julslöjd arrangerad av hemslöjdskonsulent Maria Neijman. I textilverkstaden hade Maria laddat upp med idéer och gott om material. Tiden rusar iväg när det är trevligt och timmarna gick verkligen alldeles för fort.

Sörmlands Museum öppnade i ny byggnad för drygt ett år sedan, i november 2018, och jag har varit där 5 – 6 gånger på visningar och på slöjdaktiviteter. Kärnan i byggnaden är de öppna magasinen med visningar med olika teman ett par gånger om dagen. Det finns utställningsrum med tillfälliga utställningar också, men det kan vara svårt att som besökare orientera sig och uppfatta vad som finns att se. Byggnadens planlösning känns väldigt stängd och inte alls välkomnande.  Det stora mysteriet för mig, som tidigare bodde i annat län och inte är insatt i den långa politiska process som föregick bygget, är varför man valde att lägga museet i en utkant av länet. Varför inte i mitten, tillgängligt för många fler? Min uppfattning är också att Nyköping har favoriserats på olika sätt på bekostnad av resten av länet under det här första året. Jag ska inte gnälla mer nu, det kommer förhoppningsvis att bli bättre. Gör gärna ett besök! HÄR finns museets hemsida.

Äntligen!

Äntligen har jag gjort en sak som jag tänkt på länge, nämligen sytt påsar att ta med till affären och fylla med frukt och grönsaker i lösvikt.  Jag har testat påsarna med apelsiner och lök. Innehållet syns bra och påsarna verkar hålla. Nu hoppas jag att kassapersonalen också tycker att de fungerar.

Materialet, som räckte till fyra påsar, är en liten bit nylongardin för 10 kr hos Röda Korset och ett par meter snodd ur eget förråd. Varje påse väger 18 gram och det betyder att jag får betala 36 öre extra om frukten kostar 20 kr/kg. Det står jag ut med!

Från när och fjärran

Igår (2019-10-27)  tog jag tåg och pendel till Älvsjö och tillbringade ett par timmar med att strosa runt på Syfestivalen. Söndagen är en bra dag att åka dit för den som inte gillar allt för mycket trängsel.

Det fanns som vanligt mycket att se och kanske köpa. Jag tittade extra noga på några saker som kom från när och från fjärran, Made in Sörmland och Made in Japan.

Garnerna på de här båda bilderna är Made in Sörmland hos Båvens Spinnhus i Sparreholm. Garnföretagen Manduzana (en grön och en blå härva fick följa med mig hem) och 60 Garner Nord har använt ull från utvalda fårraser och låtit spinna specialkomponerat garn. Visst är det fint att den möjligheten finns!

På mässan fanns också långväga utställare från Japan som visade och sålde textilier Made in Japan. Jag kunde inte motstå att köpa några bitar kimonosiden med mönster i shibori av företaget Kinu no ie.

Prat om vävning och färgning blev det hos japanska Magnetic Pole Handweaver. Konstnären (möjligen var de fler i företaget, kanhända uppfattade jag inte all information) väver tyger i siden och står själv för hela processen. Hon bereder silket från kokong till garn, färgar garnet med växter och väver.

Det gråbruna varpgarnet i de här tygerna är färgat med bark från något träd. Inslagsgarnet är färgat med, uppifrån och ner, kronblad från gardenia (om jag fattade rätt), koschenill och ytterskal av kastanj. Vävtekniken är ju gåsöga och inspirationen kommer från Sverige. En väninna, eller kanske medarbetare, till väverskan har gått vävutbildning på Sätergläntan. Det blev ett intressant och roligt samtal. Jag kunde bidra med information om halsduken jag hade på mig, dubbelväv och färgeffekt. Som vanligt och i alla tider, kunskap, idéer och mönster vandrar gränslöst människor emellan.

Bojagi på Östasiatiska Museet

Det här är Eunkyeong Choi, bojagikonstnär från Korea. Igår, 2019-10-19, deltog jag i en intressant workshop på Östasiatiska Museet i Stockholm där Eunkyeong Choi berättade om bojagi, koreansk lappteknik, om traditioner och teknik och om sitt eget arbetssätt. Läs mer om bojagi (alternativ stavning pojagi) HÄR och HÄR.

Här är några exempel på hennes fantastiskt vackra verk.

Hon arbetar utan skiss och oftast utan en exakt plan. Hon börjar med att sy ihop ett par små bitar tunt sidentyg med tunn silketråd och med små, täta stygn. Sedan provar hon sig fram med tygbitar i olika färger, lägger lapp till lapp och försöker hitta en känsla eller ett stämningsläge. Bakom varje färdig bojagi ligger flera månaders arbete.

Vi provade förstås att sy också. Vi sydde foder på förberedda små lappverk. Den här lilla biten som låg i mitt materialpaket är ca 7,5 x 7,5 cm. Det var rofyllt och trevligt att sitta tillsammans med andra ett par timmar och sy små kaststygn med en stygnhastighet på ca 20 cm/timme. En liten samling bitar av sidentyger ingick också i materialpaketet. Så småningom kanske jag har en egen liten bojagi att visa upp.

I museets magasin

Förra veckan (september 2019) hade jag förmånen att gå på en visning med textil inriktning i magasinen hos Sörmlands Museum i Nyköping, bokad av föreningen Riksvävarnas avdelning Uppland-Sörmlands Vävare. Det finns så mycket att se! HÄR finns ett inlägg från ett tidigare besök i magasinen.

Hemslöjdskonsulent Karin Edlund guidade oss. Ett av hennes specialområden är folkdräkter och vi stannade förstås en stund i avdelningen med delar till dräkterna från Vingåker och Österåker. Jag är definitivt ingen expert, tycker bara att det är intressant att titta och att lära mer om de sörmländska dräkterna, med ålderdomliga drag och med många varianter. HÄR finns information om dräkterna. Den som vill veta ännu mer kan delta i ett dräktseminarium som äger rum på Sörmlands Museum 25 – 26 oktober 2019, titta HÄR.

Översta bilden visar den säregna broderade mössan som hör till VIngåkersdräkten. Under mössan bärs en stomme av halm, täckt med vitt linnetyg, och över mössan ett gouffrerat, veckat, linnetyg.

Sömmen på insidan av den röda vardagskjolen i handvävt tyg är sydd för hand med lintråd. Nederkanten av kjolen har en skoning av ett tyg mönstrat i treskaftad rosengång.

Till högtidsdräkten hör en liten väska, kjolsäck, i siden.

 

Textilindustrin i Nyköping

Att det funnits textilindustri i Nyköping har jag ”alltid” vetat, i alla fall sedan jag var i 10-årsåldern i början av 1960-talet. Då inköptes två blårandiga filtar som användes som överkast i mitt barndomshem. Någon måste ha berättat att de var tillverkade i Nyköping. Filtarna är numera i min ägo.

Men bomullsfabrikerna hade jag aldrig hört talas om förrän i lördags (2019-09-28). Då var jag på ett intressant studiebesök med Riksvävarna, region Uppland-Sörmland, hos Textilhistoriska Gruppen i Nyköping och fick veta mer om stadens förflutna som textilstad. Förutom Fors Ullspinneri fanns det även två stora bomullstillverkare med hela processen från spinneri via väveri till färdig produkt, Periodens bomullsspinneri och Hargs fabriker. Tillverkningen hos alla tre företagen lades ner på 1960-talet, liksom nästan hela den svenska textilindustrin. Hundratals arbetstillfällen i Nyköping försvann när produktionen flyttade till platser där arbetskraften var billigare och där kraven på bra arbetsförhållanden och på utsläppsnivåer var lägre. Nu finns det bara enstaka byggnader kvar av de stora fabrikskomplexen från tiden då Nyköping var en betydande textilstad. Läs mer HÄR.

Pärm med produktprover från Fors Ullspinneri.

 

Semester vid kusten

Ännu en gång har vi varit vid vårt favoritställe, nordvästra Jylland vid Vesterhavet. Vi har mest vandrat utefter kusten och i klitterna. Mellan promenaderna har vi latat oss. Så mycket textil har jag inte sett, bara det som samlas på stränderna. Turkos och orange, det är färger jag gillar. Och trasslet är ganska vackert och inspirerande. Men det borde inte finnas där.

Fler bilder från trakterna kring Skallerup finns på mitt Instagram. Där heter jag textilainslag.

En till påse

Nu har jag sytt ännu en japaninspirerad påse. Den här gången använde jag växtfärgat tyg, bitar  av ett slitet lakan färgade med lite metallskrot och med växter plockade på skräpmark i stan. När gamla underlakan är tunnslitna på mitten så brukar kortändarna fortfarande vara i bra skick att återanvända. Men för att ändå vara säker på att tyget ska hålla om jag bär något tungt så fodrade jag påsen med ett tyg ur gömmorna, inköpt för ett par decennier sedan till något numera bortglömt projekt. Jag sydde så att påsen är vändbar.

HÄR är förra påsen som jag sydde för ett tag sedan av tyg färgat på en shiborikurs.

Vilken tur!

Något jag alltid letar efter på loppisar och second hand är sybågar. Aldrig förr har jag hittat några. Men igår hade jag tur! Hela sju stycken i olika storlekar fanns hos Axelinas Manufaktur på återbruksgallerian ReTuna här i stan. Jag köpte förstås alla sju. Den smårutiga tygbiten fick också följa med hem.

Sju stycken har jag ju inte användning för till mina egna broderier. Sybåge använder jag nästan bara till bottensömmar och till läggsöm. Men när jag har broderikurs är det bra att ha många att låna ut till dem som vill prova att sy med sybåge.

En av sybågarna var inte ens använd. Prislappen fanns kvar.  3,30 kr på Domus, det måste vara länge sedan.

Ränder i Rättvik

En trappa upp hos hemslöjdsbutiken i Rättvik finns en dräktavdelning med ett litet museum. Där finns också material att köpa för den som vill göra en egen dräkt från trakten. Eller också väljer man att köpa färdiga dräktdelar, nya eller begagnade. Jag som gillar ränder blev stående ett bra tag och bläddrade bland alla kjolar. Framstycket på kjolarna, den randiga ”breddan”, fanns i massor av varianter. Det här är bara ett litet urval av mina bilder.

Många randningar såg ut att vara lika, men vid en närmare titt visade sig små skillnader. Om något är ”rätt” eller ”fel” kan jag inte avgöra. Men på några av de begagnade kjolarna fanns noteringar om att material, sömnad eller randning avvek från hur det ska se ut. Jag borde kanske ha köpt mig en felaktig kjol? Det får bli nästa gång i så fall, om det finns någon kjol just då.

Det blev ganska OK

Ett par av tygbitarna som jag färgade på förra veckans kurs i shibori (titta HÄR) har blivit en påse av japansk modell. Det finns flera namn på den här typen av påse, bland annat tsuno bukuro, azuma bukuro, bento bag. Googla! Jag har sytt några varianter tidigare, till exempel de som jag visar HÄR.

Tygbitarna, ursprungligen ett lakan från Myrorna, kändes ganska trista när jag hade färgat dem. Jag vek, gjorde reservage med klossar och färgade i ett turkosgrönt kypbad. På grund av min bristande erfarenhet klämde jag in alldeles för mycket tyg under klossarna. Det blev mest vitt och inte alls så mycket mönster i färg som jag hade tänkt mig. Tygerna fick åka ner i ett brunt färgbad som hade använts flera gånger och bara hade en smula färg kvar. Blev det bättre? Jodå, lite bättre blev det men jag tyckte ändå inte att resultatet var speciellt lyckat.

Men nu är jag i alla fall nöjd med påsen! Tyget gör sig trots allt ganska bra. Jag gillar enkelheten med de här påsarna, en tygremsa som viks på ett speciellt sätt och sys ihop med ett par sömmar. Det blir inget tygspill och det är ingen komplicerad sömnad. För att få den här remsan, ca 35 cm bred och fem gånger så lång, behövde jag skarva ihop mina två tygbitar. Jag sydde ihop på maskin, lät de rivna kanterna vara råa och sydde ner sömsmånerna för hand  med raka stygn.