Kategoriarkiv: Utställning

Hållbart hemma

Häromdagen var vi i Västerås och såg utställningen Hållbart hemma på Västmanlands läns museum. Utställningen handlar om hållbar utveckling, om bra materialval i vardagen, om slöjd och om återbruk. Utställningstexten får berätta mer.

Utställningen kan ses t o m 2021-11-28. Den är ett samarbete mellan Västmanlands läns museum, Västmanlands läns hemslöjdsförbund och Sörmlands museum. HÄR finns öppettider mm.

.

.

.

.

.

Trots dålig bildkvalitet på grund av glasmonter kan jag inte låta bli att visa de här gamla slöjdade dockorna.

.

Lust och glädje

Lust och glädje – det förmedlar de här två böckerna, nytillskott i min bokhylla.

Slöjd, som i att bestämma över sitt eget liv är en dokumentation av utställningen Slöjdvägar som visades förra sommaren, år 2020, i Bodafors i Småland. Slöjd, slöjdare, slöjdtankar, slöjdutbildningar presenteras i olika teman, men lite huller om buller. Inspirerande, glädjefullt, charmigt och gränslöst.

AnneLie Karlsson, möbelsnickare och slöjdare, täljer djur.

I boken Making mobiles introducerar Karolina Merksa oss för pajaki, den polska varianten av oro, takkrona, mobil, himmeli. Steg för steg visar hon hur dekorationerna tillverkas och hur kronorna konstrueras. Jag får lust att bygga min egen pajaki av sånt som finns i skåpen.

De utsmyckade pajaki kändes bekanta. Och mycket riktigt, när jag tittar igenom bokhyllan hittar jag den här boken, tryckt 1975, om slöjd och hantverk i Polen.

En tripp till Västergötland

Vi tog en tripp till Västergötland nu i veckan. Det blev ett par fina dagar med bad både i Vänern och i Vättern, promenader i naturreservat, bilkörning i sakta tempo på krokiga småvägar och besök på lugna, tysta platser som för bara några veckor sedan kryllade av semesterfirare. Och så blev det förstås lite textilspaning.

Från Kampes köper jag garn ibland. Det här var mitt första besök i butiken i Ullervad utanför Mariestad. De säljer förstås ullgarner från sitt eget spinneri, men har också ett bra sortiment av vävtillbehör och garner för vävning och stickning. Min ambition är ju att i första hand använda garner som redan finns i mina förråd, men jag köpte ändå ett par hekto ullgarn spunnet i Ullervad. Det finns en plan och garnet behövs som komplement till garn ur förrådet.

Genom en öppen dörr kunde jag spana in på tvinningsmaskinerna i spinneriet.

I garnhyllorna hängde små söta koftor för att visa hur garnet kan se ut uppstickat.

I Skövde besökte vi Slöjdens Hus och utställningen med rosengångsvävar.

Jag deltar med en halsduk som finns med på utställningsaffischen. Titta HÄR i ett tidigare inlägg. HÄR finns en film från utställningen inspelad i samband med Hemslöjdens Ullvecka 4 – 11 september 2021.

Jag inspekterade och beundrade vävnaderna, pratade mycket och glömde nästan att fotografera. Men här är i alla fall några exempel på alla fina och inspirerande vävar i utställningen.

Marina Fränke har vävt den fritt mönstrade mattan i tre våder som sytts ihop.

En fin kant på en fin trasmatta av Berit Ericson.

Extra roligt var det att se Lotta Lundqvists rekonstruktion av ett täcke från Västergötlands museum i Skara. Vi gick båda distanskursen i analys och rekonstruktion på Sätergläntan förra året. Rekonstruktionen av täcket var Lottas projekt i kursen. Förhållandena under pandemin gjorde att jag inte deltog i den avslutande träffen och inte fick ta del av kurskamraternas redovisningar. Men nu fick jag se Lottas fina täcke! Titta gärna HÄR på filmen där hon berättar om sitt arbete.

Ida-Lovisa Rudolfssons konst i Katrineholm

Vad har hänt tidigare? Vad händer precis just nu? Vad kommer att hända i fortsättningen? Ida-Lovisa Rudolfsson bilder leder in i spännande och oväntade äventyr, ofta med en känsla av osäkerhet och otrygghet.

Ida-Lovisa Rudolfssons fascinerande bildvärld visas i Katrineholms konsthall t o m 2021-10-09. HÄR finns öppettider mm och HÄR finns hennes hemsida. Den som inte hinner till Katrineholm kan se ett par av hennes verk på Eskilstuna Konstmuseum i den permanenta delen (som dock hängs om emellanåt).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ida-lovisa-rudolfsson-1.jpg

På begagnade lakan och andra återbrukade textilier, ofta hopskarvade av mindre bitar, lägger hon textilfärg som en grund för bilderna och kompletterar med stygn. Ibland sys broderierna direkt på de stora tygstyckena. Ibland sys stygnen på mindre bitar som läggs på som applikationer.

De sydda illustrationerna till hennes bilderbok Efter stormen finns med på utställningen i Katrineholm.

Jag lånade boken på biblioteket. Men den behövs nog i min egen bokhylla. Bilderna och berättelsen uppmanar till samtal och funderingar. Vad är det egentligen som händer? Varifrån kommer repet? Vad har hänt med fallskärmshopparen? Vart flyger planet? Är det hela en dröm? Många frågor, men ont om svar.

Fler korgar

På Frövifors Pappersbruksmuseum finns en permanent utställning med japanska förpackningar. Jag bodde i närheten tidigare och har sett den fina utställningen många gånger. Senast jag var där tittade jag extra noga på korgar och andra förpackningar av naturmaterial. Material, teknik och behov varierar, men korgar finns över hela världen och har funnits i tusentals år. På översta bilden äggförpackningar av rishalm.

Korgar för kex och bakverk.

Korg för salta inlagda grönsaker.

Små stekta riskex i flätad bambukorg.

Ingefärskex med sockerglasering i flätad bambukorg.

Korgar för sötsaker eller riskex, handsydda av ung bambu.

Handknuten behållare för ris.

Varför japanska förpackningar på ett pappersbruksmuseum? kanske någon undrar. Hur den tidigare vandringsutställningen fick sin slutstation just i Frövi vet jag inte. Men det finns en tydlig kopplingen till platsen. På museets gamla bevarade pappersmaskiner tillverkades bl a material till förpackningar och i det stora moderna pappersbruket som ligger alldeles intill produceras förpackningskartong, till exempel till mjölkpaket.

HÄR finns information om Frövifors Pappersbruksmuseum. Museet ligger några mil nordost om Örebro.
HÄR finns mina blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om korgar.

Fönsterutställning hos Sonja Berlin

När Sonja Berlin frågade om jag hade lust att visa broderier i fönstret till hennes ateljé svarade jag förstås ”Ja, det gör jag gärna!”. Nu finns de där, i 31:an, dvs på Landsvägsgatan 31 i Malmköping. T o m 2021-09-12 går det att kika på broderierna genom fönstret.

Sonja träffade jag första gången för ungefär 20 år sedan när vi hade henne som skicklig lärare i brickvävning på Handarbetets Vänner. Hon har vävt med brickor i mer än 40 år och utvecklat brickvävningen innovativt, fantasifullt och tekniskt och estetiskt fulländat. I hennes ateljé finns förstås massor av brickvävda textilier att titta på och beundra, men även andra vackra och inspirerande saker. Jag väljer ordet ”textilier” och inte ”band” eftersom en del av hennes brickvävar definitivt inte är band, utan stora textila konstverk.

HÄR är ett blogginlägg från Sonjas utställning hos Konsthantverkarna i Örebro för några år sedan. I en film producerad av Sörmlands museum i deras serie om handens arbete, Att synliggöra det osynliga, ser vi lite av ateljén. Hon visar och berättar hur hon tänker om brickvävningen och hur hon väver, titta HÄR.

Halsdukar i rosengång

Tack vare ett par regniga dagar fick jag i sista stund upp en rosengång i vävstolen, en kort varp till två halsdukar i rosengång med tuskaft. Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland har i samarbete med Skaraborgs Hemslöjdsförening uppmuntrat till rosengångsvävning och den som vill kan visa upp sitt resultat i en utställning på Slöjdens Hus i Skövde. Utställningen pågår 4 september – 2 oktober 2021, titta HÄR.

I vävstolen, första bilden, gick det bara att se det karaktäristiska rosengångsmönstret i visst ljus och i vissa vinklar. Jag tänkte att det skulle bli tydligare efter nerklippning och tvätt. Så blev det inte. Mönstret försvann ännu mer. Men jag är ändå väldigt nöjd! Material, bindning och täthet bildar tillsammans en mjuk och behaglig kvalitet med en lite elastisk struktur.

Jag varpade med fyra trådar, två trådar redgarn 20/2, en tråd ullgarn 16/2 (ett litet restnystan gick åt) och en tråd ullgarn 12/2. Solvningen är vanlig rosengångssolvning, 12343214, och varptätheten är 7 trådar/cm. I en av halsdukarna består tuskaften av redgarn 20/2. Till mönster tog jag ett sånt där garn som nog många av oss har, ett oemotståndligt impulsköp från en reakorg. Det mjuka, vackra, entrådiga garnet består av en blandning av ull och silke. Härvan är oregelbundet färgad i ljusa pastellfärger i rosa, blågrått, grått.

Till den andra halsduken använde jag det vackra reagarnet i tuskaften och ullgarn 12/2 i mönstret.

Snart är en av halsdukarna på väg med posten till utställningen i Skövde.

Boro – Nödens konst på Östasiatiska museet

För ett halvår sedan skrev jag om boken Boro – Nödens konst, titta HÄR, och var lite ledsen över att utställningen med samma namn fanns i Stockholm, men att vi inte kunde se den. Nu har utställningen varit öppen ett tag, med förbokning, och jag var där, på Östasiatiska Museet, för några veckor sedan. Utställningen på går t o m 2022-01-09.

Boro är de lappade och lagade textilierna från Japan, från en tid med för oss nästan obegriplig brist på resurser. Varje liten tygbit togs tillvara och syddes ihop till kläder, täcken, blöjor, trasor, strumpor, vantar.

Det är lätt att bli förförd av estetiken, av stygnen och de hopsydda slitna tygbitarna, randiga, enfärgade, mönstrade med kasuri, färgade med indigo. Utställningstexterna ger perspektiv, men ännu bättre, tycker jag, är att läsa boken. Den är intressant både för den som ser utställningen och för den som inte har möjlighet att se den. I boken sätts boro in i ett socialt, ekonomiskt och historiskt sammanhang. Som motsats ställs modevärldens fascination och kommersialisering av boro, av ett kulturarv skapat av nöd, fattigdom och skam.

Sörmlands museum, del tre – lera och bensin

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är lera-2.jpg

På Sörmlands museum i Nyköping visas nu i sommar fyra olika utställningar. Jag var där en dag för ett par veckor sedan och delar upp mitt besök i flera inlägg. Första inlägget handlade om stygn. Andra inlägget handlade om mode. Och idag blir det lera och bensin. De tre inläggen finns samlade HÄR.

Utställningen Mera lera handlar om lera som material, från forntid till idag. Leran finns runt omkring oss. Framför mig på bordet har jag just nu ett vardagsföremål i bränd lera, en kaffemugg tillverkad av en vän som är keramiker. Tittar jag ut genom fönstret ser jag ännu mera lera, tegel i flera kulörer på husfasaderna på andra sidan gatan.

Första bilden visar hur man på 700-talet byggde husväggar av flätade vidjor med lerklining.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är lera-1.jpg

Utställningens äldsta föremål är ca 3.000 år gamla, fragment av lerkärl från stenåldern, funna i närheten av Trosa.

Plattan till en kakelugn är från 1790-talet och tillskrivs mästare Sven Berggren i Nyköping.

En samling äldre bruksföremål från olika socknar i Sörmland är exempel på vardagsvaror troligen tillverkade av lokala krukmakare och oftast utan datering och signatur. I bakgrunden till vänster syns mer lyxbetonade produkter från 1700-talet.

 I utställningen presenteras också sex nutida hantverkare och konstnärer, verksamma i Sörmland, som på olika sätt har lera som sitt material. Här är två av dem.

Ann-Margret Johansson Pettersson har rakubränning som sin specialitet.

Maria Skärlund gestaltar kroppens flöden i sina keramiska objekt. HÄR finns hennes verk i ett tidigare blogginlägg.

Men bensin då? Var kommer den in? Jo, det pågår också en utställning på museet om bensindrivna tvåhjuliga fordon från 1950- och 1960-talen. Ett enda föremål fotograferade jag där och det var inte direkt fordonet som var motivet för kameran. Den flätade kofferten på skotern fångade istället mitt intresse.

Mera lera pågår t o m 2022-01-16 och Bensinen i blodet! t o m 2021-08-22. HÄR finns information om Sörmlands museum.

Sörmlands museum, del två – mode

På Sörmlands museum i Nyköping visas nu i sommar fyra olika utställningar. Jag var där en dag i förra veckan och delar upp mitt besök i flera inlägg. Första inlägget handlade om stygn. Idag blir det mode med Katja of Sweden och senare, om några dagar, kommer det att handla om lera och bensin. HÄR finns inläggen samlade.

”Jag vill göra kläder för kvinnan som gör det mesta av sig själv – inte bara är utan har vilja också.”

Katja of Sweden var en av de stora inom svensk mode- och konfektionsindustri med framgångar både i Sverige och internationellt. Karin Hallberg, gift Geiger, föddes 1920 och avled 2017. Hon utbildade sig bland annat på Beckmans i Stockholm och på Parsons The New School of Design i New York. I början av 1950-talet startade hon företaget Katja of Sweden. Läs mer HÄR och HÄR. Kläderna på utställningen hos Sörmlands museum är från 1960- och 1970-talen. Utställningen är producerad av Kulturen i Lund.

”Mitt jobb har en ren social funktion: att befria kvinnan från en massa onödiga, obekväma kläder till det självklara bekväma så att man kan göra andra saker.”

Katjas kläder har ofta en enkel skärning. Textiliernas mönster skapade hon ibland själv och ibland i samarbete med då unga formgivare och konstnärer som t ex Sven Fristedt, Carl Johan De Geer och Maija Isola. Ibland använde hon vävda tyger, men framförallt var hon känd för det lättskötta trikåmaterialet 3T-jersey, där 3T står för Tvätta – Torka – Ta på.

”Själv anser jag att det nyaste, mest revolutionerande jag gjort i mitt liv har varit skodesign.”

Fler skor hade jag gärna sett på utställningen. Jag har aldrig ägt några kläder från Katja of Sweden. Men jag hade ett par skor i mina tidiga tonår, i mitten av 1960-talet. Skorna var röda med T-slejf, de hade ingen klack, de var mjuka som handskar och är nog de skönaste skor jag haft. Hur det kom sig att jag fick dem minns jag inte.

Utställningen visas på Sörmlands museum t o m 2021-09-26. HÄR finns information om utställningen och om öppettider mm.

Sörmlands museum, del ett – stygn

På Sörmlands museum i Nyköping visas nu i sommar fyra olika utställningar. Jag var där häromdagen och delar upp mitt besök i flera inlägg. Först blir det stygn. Sedan, om några dagar, kommer det att handla om mode, lera och bensin. HÄR finns inläggen samlade.

Stygnen är sydda av Elisabet Englund. Så här beskriver hon sitt arbete med de handsömmade bilderna.

Två helt olika uttryck går att urskilja i Elisabet Englunds verk. Boule är namnet på den översta bilden. Figurer tecknade med svart tråd är engagerade i spelet, som försiggår på en återbrukad handvävd servett med applicerade tyger i milda färger.

Här är en detalj av ytterligare en bild i en återhållen färgskala och med människor i rörelse och i stillhet, tecknade med svarta stygn.

Häst med familj är utförd i en annan stil. Återigen är det ett gammalt handvävt tyg som botten. Men här är det främst applikationerna som bildar motivet. Likadant är det med bilden Rött vatten, uppbyggd med applikationer på handvävt bottentyg. Det vita bottentyget har fått bli kropp på flickan i baddräkt. Hela bilden finns att se HÄR på Elisabet Englunds hemsida.

Bilderna tilltalar mig på många sätt. Motiven sätter fantasin i rörelse. Jag gillar återbruket av gamla tyger och jag fascineras av konstnärens sätt att använda stygnen. I ett reportage om henne i tidskriften Hemslöjd nr 2/2019 kan vi läsa:
Hon kallar sin teknik ”hur som haver-stygn”. Det närmaste inom broderiet det går att komma stålpenna och tusch.
– Jag har ju lärt mig olika stygn och använder dem ibland men mycket är bara ungefär som man tecknar.

Elisabet Englunds bilder visas på Sörmlands museum t o m 2021-08-29. HÄR finns information om öppettider mm.

Björkrötter och andra material

Korgutställningen som jag skrev om häromdagen, titta HÄR, innehåller inte bara färdiga korgar. Där finns också påbörjade arbeten som visar olika tekniker och olika material. Föremålet på bilden är början till en korg bunden av björkrötter. Storleken, om jag minns rätt, är ca 10 – 12 cm i diameter. Det fick mig att minnas ett smycke som jag fick i present för så där 25 – 30 år sedan. Jag letade fram det utsökta lilla hänget, bundet av riktigt tunna björkrötter och med ett tenntrådsbroderi på renskinn. Jag borde sätta dit en kedja och använda det!

På baksidan finns ett litet och otydligt märke, som kan vara en signatur. Är det någon som känner igen tecknet? Möjligen kan smycket vara köpt i trakten kring Tärnaby. Fotot är taget genom en lupp 10 x 10 mm.

I samma burk som björkrotshänget låg också de här örhängena, två par och ett udda. Tekniken är ungefär samma som i björkrotshänget. Men här är materialet sisal och jag köpte dem i Swaziland i mitten av 1990-talet.

Korgar!

Vad anar jag genom fönstret i Heljestrandska smedjan? Jo, korgar!

I sommar visas utställningen Älskade korg! inne i byggnaden från 1600-talet. Utställningen är producerad av hemslöjdskonsulenter i Sörmland, Östergötland och Skåne. Den har tidigare visats i Nyköping, Linköping och på ett par platser i Skåne. Och nu är den här, i Rademachersmedjorna i Eskilstuna. Jag är väldigt förtjust i korgar (sist jag räknade kom jag fram till att jag har 23 stycken) och kommer med säkerhet att titta in i Heljestrandska smedjan, snett över gatan, många gånger i sommar.

Utställningen vill väcka nyfikenhet kring hantverket, visa på mångfalden av korgar i Sverige och hur den lokala tillgången på material har påverkat tillverkningstekniken och korgarnas utseende. Några filmer rullar och ger fördjupade kunskaper.

Här kommer exempel på några olika typer av korgar, tillverkade av nutida korgmakare.

Kolfat flätat av granrötter och grangrenar. Jonas Hasselrot, Region Stockholm.

Kasse i bastabinneteknik, tillverkad i tvinnad granbast. Ingrid Andreasson, Västra Götaland.

Kräftbur flätad i pil med näver i överkanten. Peter Jydemand, Östergötland.

Korg i helnäver, sydd med björkrot. Karin Lundholm, Hälsingland.

Ryggsäck flätad i hassel. Cecilia Blomqvist, Västra Götaland.

Utställningen pågår t o m 2021-08-15, öppet varje dag kl 11.00 – 16.00. Vardagar kl 11.00 – 12.00 finns det möjlighet att testa att fläta en korg. Information om Rademachersmedjorna finns HÄR.
Även på Lagersbergs Säteri, i utkanten av Eskilstuna, går det att prova att göra egen korg under ett par timmar, mer information finns HÄR.
Två tvådagarskurser blir det i Rademachersmedjorna. En kurs i pilflätning är fulltecknad, men det finns platser kvar, eller fanns i alla fall häromdagen, på björkrotskursen den 12 – 13 augusti, titta HÄR.

Upplösning

I upplösning är de persiska mattorna i stora salen på Eskilstuna Konstmuseum. Inslagstrådarna, de som hållit ihop mattorna, har långsamt, mödosamt och försiktigt pillats bort. Mattornas knutar, nocken, de som bildar de traditionella mönstren, hänger sig kvar i varptrådarna.

The Gathering, Sammankomsten, kallar Ayedin Ronaghi sin utställning. Konstnären är uppvuxen i Sverige, men född i Iran. Där är mattan en viktig kulturell symbol, en plats där familj, släkt och vänner har samlats i generationer. Innan mattan hamnat på golvet har skickliga händer fört textila traditioner vidare genom att spinna och färga garnet och sedan ägnat många timmar åt att väva och mönstra mattorna med knut efter knut.

Genom att repa upp mattorna visar Ayedin Ronaghi hur decennier av konflikter och krig har löst upp kulturella och mänskliga sammanhang och splittrat familjer och vänkretsar.

Utställningen pågår på Eskilstuna Konstmuseum t o m 2021-08-21, titta HÄR.

Sjuttio broderier

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-6.jpg

Jag är den första länken
Jag lever utan navel
Jag sprang ur ett frö i jorden

Sjuttio broderier sitter i rad på väggarna i ett av rummen på Ebelingmuseet i Torshälla. Varje broderi är en sida i en bok med samma namn som utställningen, Urmodern. Serieskaparen Åsa Schagerström tecknar med stygn och ger oss en fascinerande berättelse om ensamhet och rotlöshet.

Utställningen pågår t o m 2021-05-02. Öppettider mm finns HÄR.

Den som inte har möjlighet att se broderierna på museet kan läsa boken, titta HÄR. Tyvärr kommer inte strukturen i de olika bottentygerna, återbrukade, fram riktigt i boken och hela intrycket är lite gråaktigt. Men för den som inte kan besöka utställningen är boken ett fint alternativ.

Åsa Schagerströms hemsida finns HÄR.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-3.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-4.jpg

Dekonstruktion och uppbyggnad

Klipper remsor av gamla herrskjortor och väver trasmattor, det är vi många som gör. Pusslar ihop de bästa bitarna av de slitna skjortorna till barnkläder, lapptäcken eller nya skjortor, det sysslar vi också med.

Paulina Svensson återanvänder herrskjortor på ett annat sätt. Hon bygger textila skulpturer. Skjortornas rutmönster bestämmer objektens utformning. Det begränsade materialet utnyttjas maximalt och småbitarna som blir över från skulpturerna blir bilder i form av kollage. 

 

 

De sönderklippta herrplaggen återuppbyggs med hjälp av moduler till tredimensionella figurer.  Mina ögon följer fascinerat hur tygets rutor samverkar med de geometriska formerna. Skjortorna förvandlas till något helt nytt, men rutmönstren avslöjar ursprunget. Resultatet blir spännande på många sätt.

Paulina Svenssons dekonstruerade herrskjortor såg jag i en utställning med namnet Skjortan min broder hos Konsthantverkarna i Örebro häromdagen. Utställning pågår t o m 2021-04-07.
HÄR är en länk till Konsthantverkarna i Örebro.

 

 

 

Boro – Nödens konst

Hur ska jag förklara min fascination över innehållet i den här boken? Boken handlar om boro, nödens konst, de japanska lappade, lagade och återbrukade textilierna.  Berörd, betagen och begeistrad blir jag.

Textilierna i boken visar på fattigdom och knapphet. Samtidigt ger hushållandet med de knappa resurserna uttryck för en ömhet och en vördnad inför material, arv och tradition. Jag fascineras av och blir förförd av förfallets estetik. Men jag berörs också av den skam som kan följa med nöd och fattigdom.

Förutom alla fantastiska bilder med förklarande bildtexter innehåller boken ett antal artiklar som ger kunskap om och inblick i begreppet boro. Ett citat ur boken: ”Behåll alla tygbitar som är stora nog att slå in en böna”. Att kasta tygbitar, nästan oavsett hur små, var uteslutet. Allt kunde användas på nytt.


Men vet ni vad det tråkiga är? Jo, alla föremål i boken (de flesta är inlånade från Amuse Museum i Tokyo, några finns i Östasiatiska museets samlingar) befinner sig just nu i en utställning på Östasiatiska Museet i Stockholm. Och vi kan inte se dem. Museet är ju stängt pga Corona. Hoppas, hoppas att det snart blir möjligt att göra ett besök. Boken finns att köpa HÄR.

HÄR är en länk till ett blogginlägg om en utställning med japanska textilier på länsmuseet i Härnösand 2013.
HÄR skriver jag om en annan bok om japanska textilier.
Även i Sverige har textilier lagats och lappats i nöd och fattigdom, som de HÄR som finns i samlingarna hos Sörmlands museum.

Gjort och ogjort

En korg med sparade mjölkkartonger står i mitt arbetsrum. Tanken var att de skulle flätas till något som skulle passa till en kommande utställning. Men inlämningstiden till utställningen har passerats och flätningen är ogjord.

Utställningen har titeln Fläta, sticka, tälj till köket och är öppen för medlemmar i Hemslöjdsföreningen Sörmland. De inlämnade föremålen kommer att visas på Sörmlands Museum i Nyköping 6 mars – 2 maj 2021. Tyvärr har ju museet pandemistängt men vi får hoppas att de kan öppna så att sakerna inte bara står där utan betraktare.

I höstas började jag fläta av mjölkkartong. Det var tänkt att bli ett karottunderlägg till utställningen, titta HÄR. Men så kom jag på att kartongen är plastad och nog inte tål värme. Jag fortsatte ändå att fläta och nu hänger den här skapelsen i ett fönster.

En sak har jag i alla fall gjort till utställningen, stickat av ett garn som jag visade i höstas, titta HÄR. Det är ett kraftigt garn, spunnet av återbrukade ylletextilier (shoddy), och jag fick leta fram mina tjockaste stickor.

Det blev ett underlägg med knappt 20 cm i diameter, stickat och flätat, i en modifierad variant av skrubbsvamparna jag stickat tidigare i betydligt tunnare garn, titta HÄR.

Fem år med fiber

Fem år med fiber – det handlar inte om uppkopplingar på nätet. Det handlar förstås om textila fibrer nu när Fiberspace celebrerar sina första fem år. Galleriet på söder, som drivs av Marcia Harvey Isaksson, är ett självklart mål vid ett besök i Stockholm. De fem åren firas med en samlingsutställning och med en bok. Utställningen missar jag, men boken kan jag glädjas åt länge. HÄR finns information om Fiberspace.

Cirka 40 utställningar har visats under de fem åren. Galleristen har satt samman en imponerande blandning med stora variationer. Svenska, internationella, väletablerade och nyetablerade utställare förhåller sig till textila fibrer på olika sätt och med många olika infallsvinklar; skulpturalt, experimentellt, undersökande, berättande. I boken påminns jag om de utställningar jag  har sett. Jag tar också del av tankar och verk från de konstnärer och konsthantverkare vars utställningar jag inte haft tillfälle att se.

De flesta av utställarna presenteras i boken. Jag bläddrar och låter slumpen välja bilder.

Skulptur av Deepa Panchamia

Våffelväv  av Matilda Dominique

Makramé av Noël Morical

Installation av Petter Hellsing

Rya av Vega Määttä Siltberg

Kypertvariationer

Ryakuddar börjar ta plats i vävstolen och jag tittar i mitt tyglager efter lämpligt material till baksidor på kuddarna. De här rullarna kommer fram ur gömmorna, handvävt linne, tre längder med måtten 65 x 210 cm. Tekniken är kypertvarianter på 8 skaft och materialet är oblekt lingarn nr 12.  Jag vävde längderna till en utställning som jag och min kollega Gunilla Dovsten hade tillsammans 1993 i Lindesberg i samband med firandet av att det var 350 år sedan staden fick stadsprivilegier.

Nu är frågan om jag ska ta detta till kuddbakstycken eller om rullarna ska få fortsätta ligga i ett skåp till ingen nytta. Det finns det förstås en del andra tyger som skulle kunna passa till kuddarna om jag kommer fram till att är synd att klippa i de här.

Berättande stygn

Ett bibliotek är ju fyllt med spännande, intressanta, informativa, lärorika berättelser i form av ord. Den här veckan, t o m 2020-10-23, går det också att ta del av en berättelse formad av stygn på mitt närmsta bibliotek, Eskilstuna Stadsbibliotek. Med broderi berättar gruppen De estlandssvenska kulturbrodöserna om de estlandssvenskar som flydde över Östersjön från Estland 1944. Gruppmedlemmarna tillhör själva dem som flydde eller är ättlingar till flyktingarna och finns spridda i ett område ett 10-tal mil från Stockholm. Genom sitt arbete med nål och tråd vill de bevara minnet av och föra vidare kunskap om flykten och om vad som sedan hände dem som fick skapa sig ett nytt liv i Sverige. På museet i Hapsal i Estland broderas samtidigt en annan tapet av en grupp estlandssvenska kvinnor. Deras berättelse handlar om dem som blev kvar i det av Sovjet ockuperade Estland. De två broderierna kommer att visas tillsammans när de är färdiga. HÄR finns information om estlandssvenskarna, en språklig minoritet som kom till Estland på 1200-talet.

De båda broderierna är ritade av en formgivare på Aibolands museum i Hapsal med utgångspunkt från kvinnornas minnen och erfarenheter. Broderiet som visas i Eskilstuna är fortfarande under arbete. Ett parti i mitten av tyget är helt tomt, utan stygn, och de brodöser jag träffade på biblioteket lät ivriga att sätta igång igen. Materialet är moulinégarn på linnetyg och storleken är 5,8 x 0,5 cm. Stygnen är till största delen kedjestygn. Färgsättningen är skickligt gjord och stygnens olika riktningar, elegant lagda, ger liv till motiven. Titta t e x på mannens rock. Den är sydd med flera grå nyanser och kedjestygnens riktning betonar plaggets former.

Det finns mycket att titta på och fundera över i bilderna, i berättelsens innehåll och i det omsorgsfullt utförda arbetet med stygnen.

Undersökningar

Ett par utflykter till närliggande städer, med utställningsbesök, har det blivit de senaste dagarna, till Örebro och till Strängnäs.

Emma Dahlqvist har på ett experimentellt sätt undersökt möjligheterna och egenskaperna hos björknäver och blandat traditionella och digitala tekniker. Hon har skurit mönster med laser och hon har vikt materialet som origami. Resultatet kan ses i utställningen It’s Now or Näver hos Konsthantverkarna i Örebro. Sista utställningsdag är redan imorgon 2020-09-23. Jag faller för kontrasterna mellan de exakta skärningarna och materialets otuktade, skrovliga livlighet.

Magnus Lönns befriande och påhittiga undersökningar handlar om ord och om föremål. På Multeum, biblioteket, i Strängnäs bjuds vi in i Butiken för omöjliga saker och där finns allt möjligt som är omöjligt att köpa. Fantasin triggas av ordvändningar, av oanvändbara föremål och av återbrukade saker, som i verket Skriva rent.

Det finns mycket att titta på, att prata om, att fnissa åt och att spinna vidare på.
Ett par ordexempel under rubriken Livsmedel:
Nupon: plockas av stundägarna i ögonblicksbuskarna.
Häron: skördas i den stund du är under ett häronträd.

Utställningen pågår t o m 2020-10-17. Gör ett besök med ett ordglatt barn eller en fantasifull vän med barnasinnet kvar!

Läser och skriver

Mer än vanligt behöver jag input och influenser från tidskrifterna, nu när Corona under ett halvår har begränsat möjligheterna att uppleva utställningar, föreläsningar, museibesök, personliga möten och annat som berikar och inspirerar. Med stor behållning läser jag de här tre som nyligen har landat i brevlådan, Hemslöjd, Vävmagasinet och Solvögat.

HÄR finns Hemslöjd, Här är Vävmagasinet och HÄR finns Solvögat, medlemstidning i föreningen Riksvävarna.

På Instagram har jag sett Kerstin Neumüllers charmiga små bandgrindar. I Hemslöjd visar hon hur hon tillverkar dem och hur de används till att väva band.

I Vävmagasinet läser jag att Erik Torstensson tilldelats Svenska Vävrådets stipendium för nyutexaminerad inom handvävning för sitt examensarbete på kandidatprogrammet i textilkonst på HDK. Grattis!

Det finns också en artikel om Ellen Arolins examensarbete från Textilhögskolan i Borås 2019. Hon växtfärgade och vävde av spillmaterial från Klässbols Linneväveri.

Och så ser jag fram emot en kommande artikelserie om historiska vävar i Vävmagasinet. Amica Sundström, 1:e antikvarie på Historiska Museet, kommer att berätta om vävning, vävredskap och vävnader från olika historiska epoker.

I Solvögat läser jag om projektet Lin i kvadrat. Mer än 700 personer har fått linfrön från Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland, lagom mycket frö till en odlingsyta på en kvadratmeter. Linet ska förstås bli garn så småningom. Läs om projektet HÄR.

Hanna Isaksson skriver i Solvögat om ett väldigt spännande samarbete. Sedan 2013 väver hon målarduk till konstnären Anders Knutsson. Vävnaderna i olika linnekvaliteter i droppdräll, rosengång och andra tekniker använder han som underlag för sina monokroma målningar. Troligen kommer Anders Knutsson att ställa ut i Stockholm 2021. Den utställningen vill jag se!

Jag vill också passa på att berätta att bloggen fyllde 10 år häromdagen! HÄR är mitt första inlägg, från den 13 september 2010. I snitt har det blivit lite drygt 2 inlägg i veckan och detta är nummer 1136. Jag hade tänkt sluta skriva efter 1000 inlägg, dvs för drygt ett år sedan, men jag fortsätter ett tag till. Utan er läsare skulle det kännas meningslöst. Många prenumererar och får alla nya inlägg via mail. Andra hamnar här t ex via Pinterest eller genom sökningar på Google. Alla är lika välkomna. Tack för att ni läser!

Boken om Wanja

Än så länge har jag bläddrat fram och tillbaka, tittat på bilder och ögnat lite i Kerstin Wickmans texter i Boken om Wanja. Boken, med underrubrik Ett färgstarkt designliv, handlar förstås om Wanja Djanaieff. Under årens lopp har hon, enligt bokens kapitelrubriker, varit mönsterformgivare, designchef, egenföretagare, igångsättare, pedagog, utställningsmakare, scenograf, fårskinnspoet. Hon har också ingått i många olika grupperingar och samarbetsprojekt. Med andra ord, hennes verksamhetsfält inom textil och närliggande områden har varit enormt brett.

Jag känner inte Wanja Djanaieff, har bara mött henne som föreläsare på en kurs jag gick på Högskolan i Gävle. Men jag känner igen väldigt mycket i boken. ”Oj, var hon involverad i det här också” tänker jag när jag bläddrar. Här är några av de minnen som kommer upp när jag tittar i boken. 

Hennes tryckta tyger från 1960-talet för mig tillbaka till min tonårstid. Tyget till höger i bild, ”Blommor all over” för Alingsås Bomullsväveri 1967, känns bekant. Kanske hade jag en klänning i just detta tyg.

Jag minns de svenska OS-deltagarnas uniformer till olympiska spelen 1972 och 1974. Kollektionen skapades av NK Designgrupp där Wanja var en i gruppen. Hon ritade det numera klassiska mönstret med de gula kronorna på blå botten.

De nya uniformerna till SJ kommer jag också ihåg. De formgavs av Svenska Design Byrån. Förutom Wanja Djanaieff  ingick Kerstin Boulogner, Boel Matzner och Aino Östergren i gruppen. Kvinnorna i SJ:s personal fick egna uniformer och slapp att försöka få in sina kroppar i kläder anpassade till män.

I mitten av 1980-talet skapade Brita Wassdahl och Wanja Djanaieff en klädkollektion av vadmal, ull och linne till hemslöjdsrörelsens butiker, ”Nya kläder på gammal tradition”. Det fanns material och beskrivningar till stickade och sydda plagg och en del färdiga produkter. Jag jobbade på Hemslöjden i Örebro då under ett par år och vi var lite involverade i projektet. Jag gjorde några av stickbeskrivningarna med utgångspunkt från Brita Wassdahls skisser och maskinstickade prover, t ex till fingervanten på bilden. Den cerisefärgade sjalen, som ligger under boken på mina foton ingick i projektet.

Min provkarta från Holma Helsingland AB visar resultatet av ännu ett utvecklingsprojekt av Wanja Djanaieff, vävgarner av lin avsedda till mattor eller andra textilier. Många mattor har jag vävt med de här garnerna.

Nu ska jag strax lägga mig till rätta på soffan på balkongen och fördjupa mig i  Kerstin Wickmans texter. Snart ska jag också boka in ett besök i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg där utställningen Wanja Djanaieff och hennes tjugotvå älsklingsfärger pågår t o m 2020-12-20. HÄR finns information öppettider, bokning mm.

På tapeten

Tapeter är temat på årets intressanta sommarutställning på Frövifors Pappersbruksmuseum. Tapeternas historia, tapettillverkning, tapetformgivning – det mesta som har med tapeter att göra presenteras. Det finns mycket att studera för den som är intresserad av formgivning, heminredning och stilhistoria eller är nyfiken i största allmänhet på allt möjligt. Här är några exempel på vad jag fastnade speciellt för.

Den rutiga tapeten är en rekonstruktion, ett återskapande, efter ett tapetfragment från 1840-talet. Tapeten satt i förmaket hos professorn och riksdagsmannen Johan Henrik Thomander, en på sin tid modemedveten kändis i Lund.

Likheterna är stora mellan att göra något nytt av ett tapetfragment och att återskapa äldre textilier. Hur såg föremålet ut när det var nytt? Hur har åldrande, blekning och smuts påverkat material och färger? Är det dagens utseende som ska efterliknas, eller det förmodade ursprungliga utseendet? Hur såg hela mönsterrapporten ut? Hur rekonstrueras de delar av mönstret som fattas? Vilka material och tillverkningsmetoder väljs i idag?

Rekonstruktionerna är gjorda av företagen Handtryckta Tapeter i Stockholm och Lim & Handtryck i Mölndal.

Utställningen visar förstås också helt nya tapeter. Fyra nutida tapetformgivare presenteras. Här är en monter med Hanna Wernings skisser och inspirationsmaterial och en detalj av ett av hennes tapetmönster.

Utställningen På tapeten på Frövifors Pappersbruksmuseum pågår t o m 2020-08-29. HÄR finns vägbeskrivning, information om öppettider och om allt som finns att se i museets permanenta utställningar.