Kategoriarkiv: Utställning

Sjuttio broderier

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-6.jpg

Jag är den första länken
Jag lever utan navel
Jag sprang ur ett frö i jorden

Sjuttio broderier sitter i rad på väggarna i ett av rummen på Ebelingmuseet i Torshälla. Varje broderi är en sida i en bok med samma namn som utställningen, Urmodern. Serieskaparen Åsa Schagerström tecknar med stygn och ger oss en fascinerande berättelse om ensamhet och rotlöshet.

Utställningen pågår t o m 2021-05-02. Öppettider mm finns HÄR.

Den som inte har möjlighet att se broderierna på museet kan läsa boken, titta HÄR. Tyvärr kommer inte strukturen i de olika bottentygerna, återbrukade, fram riktigt i boken och hela intrycket är lite gråaktigt. Men för den som inte kan besöka utställningen är boken ett fint alternativ.

Åsa Schagerströms hemsida finns HÄR.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-3.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-4.jpg

Dekonstruktion och uppbyggnad

Klipper remsor av gamla herrskjortor och väver trasmattor, det är vi många som gör. Pusslar ihop de bästa bitarna av de slitna skjortorna till barnkläder, lapptäcken eller nya skjortor, det sysslar vi också med.

Paulina Svensson återanvänder herrskjortor på ett annat sätt. Hon bygger textila skulpturer. Skjortornas rutmönster bestämmer objektens utformning. Det begränsade materialet utnyttjas maximalt och småbitarna som blir över från skulpturerna blir bilder i form av kollage. 

 

 

De sönderklippta herrplaggen återuppbyggs med hjälp av moduler till tredimensionella figurer.  Mina ögon följer fascinerat hur tygets rutor samverkar med de geometriska formerna. Skjortorna förvandlas till något helt nytt, men rutmönstren avslöjar ursprunget. Resultatet blir spännande på många sätt.

Paulina Svenssons dekonstruerade herrskjortor såg jag i en utställning med namnet Skjortan min broder hos Konsthantverkarna i Örebro häromdagen. Utställning pågår t o m 2021-04-07.
HÄR är en länk till Konsthantverkarna i Örebro.

 

 

 

Boro – Nödens konst

Hur ska jag förklara min fascination över innehållet i den här boken? Boken handlar om boro, nödens konst, de japanska lappade, lagade och återbrukade textilierna.  Berörd, betagen och begeistrad blir jag.

Textilierna i boken visar på fattigdom och knapphet. Samtidigt ger hushållandet med de knappa resurserna uttryck för en ömhet och en vördnad inför material, arv och tradition. Jag fascineras av och blir förförd av förfallets estetik. Men jag berörs också av den skam som kan följa med nöd och fattigdom.

Förutom alla fantastiska bilder med förklarande bildtexter innehåller boken ett antal artiklar som ger kunskap om och inblick i begreppet boro. Ett citat ur boken: ”Behåll alla tygbitar som är stora nog att slå in en böna”. Att kasta tygbitar, nästan oavsett hur små, var uteslutet. Allt kunde användas på nytt.


Men vet ni vad det tråkiga är? Jo, alla föremål i boken (de flesta är inlånade från Amuse Museum i Tokyo, några finns i Östasiatiska museets samlingar) befinner sig just nu i en utställning på Östasiatiska Museet i Stockholm. Och vi kan inte se dem. Museet är ju stängt pga Corona. Hoppas, hoppas att det snart blir möjligt att göra ett besök. Boken finns att köpa HÄR.

HÄR är en länk till ett blogginlägg om en utställning med japanska textilier på länsmuseet i Härnösand 2013.
HÄR skriver jag om en annan bok om japanska textilier.
Även i Sverige har textilier lagats och lappats i nöd och fattigdom, som de HÄR som finns i samlingarna hos Sörmlands museum.

Gjort och ogjort

En korg med sparade mjölkkartonger står i mitt arbetsrum. Tanken var att de skulle flätas till något som skulle passa till en kommande utställning. Men inlämningstiden till utställningen har passerats och flätningen är ogjord.

Utställningen har titeln Fläta, sticka, tälj till köket och är öppen för medlemmar i Hemslöjdsföreningen Sörmland. De inlämnade föremålen kommer att visas på Sörmlands Museum i Nyköping 6 mars – 2 maj 2021. Tyvärr har ju museet pandemistängt men vi får hoppas att de kan öppna så att sakerna inte bara står där utan betraktare.

I höstas började jag fläta av mjölkkartong. Det var tänkt att bli ett karottunderlägg till utställningen, titta HÄR. Men så kom jag på att kartongen är plastad och nog inte tål värme. Jag fortsatte ändå att fläta och nu hänger den här skapelsen i ett fönster.

En sak har jag i alla fall gjort till utställningen, stickat av ett garn som jag visade i höstas, titta HÄR. Det är ett kraftigt garn, spunnet av återbrukade ylletextilier (shoddy), och jag fick leta fram mina tjockaste stickor.

Det blev ett underlägg med knappt 20 cm i diameter, stickat och flätat, i en modifierad variant av skrubbsvamparna jag stickat tidigare i betydligt tunnare garn, titta HÄR.

Fem år med fiber

Fem år med fiber – det handlar inte om uppkopplingar på nätet. Det handlar förstås om textila fibrer nu när Fiberspace celebrerar sina första fem år. Galleriet på söder, som drivs av Marcia Harvey Isaksson, är ett självklart mål vid ett besök i Stockholm. De fem åren firas med en samlingsutställning och med en bok. Utställningen missar jag, men boken kan jag glädjas åt länge. HÄR finns information om Fiberspace.

Cirka 40 utställningar har visats under de fem åren. Galleristen har satt samman en imponerande blandning med stora variationer. Svenska, internationella, väletablerade och nyetablerade utställare förhåller sig till textila fibrer på olika sätt och med många olika infallsvinklar; skulpturalt, experimentellt, undersökande, berättande. I boken påminns jag om de utställningar jag  har sett. Jag tar också del av tankar och verk från de konstnärer och konsthantverkare vars utställningar jag inte haft tillfälle att se.

De flesta av utställarna presenteras i boken. Jag bläddrar och låter slumpen välja bilder.

Skulptur av Deepa Panchamia

Våffelväv  av Matilda Dominique

Makramé av Noël Morical

Installation av Petter Hellsing

Rya av Vega Määttä Siltberg

Kypertvariationer

Ryakuddar börjar ta plats i vävstolen och jag tittar i mitt tyglager efter lämpligt material till baksidor på kuddarna. De här rullarna kommer fram ur gömmorna, handvävt linne, tre längder med måtten 65 x 210 cm. Tekniken är kypertvarianter på 8 skaft och materialet är oblekt lingarn nr 12.  Jag vävde längderna till en utställning som jag och min kollega Gunilla Dovsten hade tillsammans 1993 i Lindesberg i samband med firandet av att det var 350 år sedan staden fick stadsprivilegier.

Nu är frågan om jag ska ta detta till kuddbakstycken eller om rullarna ska få fortsätta ligga i ett skåp till ingen nytta. Det finns det förstås en del andra tyger som skulle kunna passa till kuddarna om jag kommer fram till att är synd att klippa i de här.

Berättande stygn

Ett bibliotek är ju fyllt med spännande, intressanta, informativa, lärorika berättelser i form av ord. Den här veckan, t o m 2020-10-23, går det också att ta del av en berättelse formad av stygn på mitt närmsta bibliotek, Eskilstuna Stadsbibliotek. Med broderi berättar gruppen De estlandssvenska kulturbrodöserna om de estlandssvenskar som flydde över Östersjön från Estland 1944. Gruppmedlemmarna tillhör själva dem som flydde eller är ättlingar till flyktingarna och finns spridda i ett område ett 10-tal mil från Stockholm. Genom sitt arbete med nål och tråd vill de bevara minnet av och föra vidare kunskap om flykten och om vad som sedan hände dem som fick skapa sig ett nytt liv i Sverige. På museet i Hapsal i Estland broderas samtidigt en annan tapet av en grupp estlandssvenska kvinnor. Deras berättelse handlar om dem som blev kvar i det av Sovjet ockuperade Estland. De två broderierna kommer att visas tillsammans när de är färdiga. HÄR finns information om estlandssvenskarna, en språklig minoritet som kom till Estland på 1200-talet.

De båda broderierna är ritade av en formgivare på Aibolands museum i Hapsal med utgångspunkt från kvinnornas minnen och erfarenheter. Broderiet som visas i Eskilstuna är fortfarande under arbete. Ett parti i mitten av tyget är helt tomt, utan stygn, och de brodöser jag träffade på biblioteket lät ivriga att sätta igång igen. Materialet är moulinégarn på linnetyg och storleken är 5,8 x 0,5 cm. Stygnen är till största delen kedjestygn. Färgsättningen är skickligt gjord och stygnens olika riktningar, elegant lagda, ger liv till motiven. Titta t e x på mannens rock. Den är sydd med flera grå nyanser och kedjestygnens riktning betonar plaggets former.

Det finns mycket att titta på och fundera över i bilderna, i berättelsens innehåll och i det omsorgsfullt utförda arbetet med stygnen.

Undersökningar

Ett par utflykter till närliggande städer, med utställningsbesök, har det blivit de senaste dagarna, till Örebro och till Strängnäs.

Emma Dahlqvist har på ett experimentellt sätt undersökt möjligheterna och egenskaperna hos björknäver och blandat traditionella och digitala tekniker. Hon har skurit mönster med laser och hon har vikt materialet som origami. Resultatet kan ses i utställningen It’s Now or Näver hos Konsthantverkarna i Örebro. Sista utställningsdag är redan imorgon 2020-09-23. Jag faller för kontrasterna mellan de exakta skärningarna och materialets otuktade, skrovliga livlighet.

Magnus Lönns befriande och påhittiga undersökningar handlar om ord och om föremål. På Multeum, biblioteket, i Strängnäs bjuds vi in i Butiken för omöjliga saker och där finns allt möjligt som är omöjligt att köpa. Fantasin triggas av ordvändningar, av oanvändbara föremål och av återbrukade saker, som i verket Skriva rent.

Det finns mycket att titta på, att prata om, att fnissa åt och att spinna vidare på.
Ett par ordexempel under rubriken Livsmedel:
Nupon: plockas av stundägarna i ögonblicksbuskarna.
Häron: skördas i den stund du är under ett häronträd.

Utställningen pågår t o m 2020-10-17. Gör ett besök med ett ordglatt barn eller en fantasifull vän med barnasinnet kvar!

Läser och skriver

Mer än vanligt behöver jag input och influenser från tidskrifterna, nu när Corona under ett halvår har begränsat möjligheterna att uppleva utställningar, föreläsningar, museibesök, personliga möten och annat som berikar och inspirerar. Med stor behållning läser jag de här tre som nyligen har landat i brevlådan, Hemslöjd, Vävmagasinet och Solvögat.

HÄR finns Hemslöjd, Här är Vävmagasinet och HÄR finns Solvögat, medlemstidning i föreningen Riksvävarna.

På Instagram har jag sett Kerstin Neumüllers charmiga små bandgrindar. I Hemslöjd visar hon hur hon tillverkar dem och hur de används till att väva band.

I Vävmagasinet läser jag att Erik Torstensson tilldelats Svenska Vävrådets stipendium för nyutexaminerad inom handvävning för sitt examensarbete på kandidatprogrammet i textilkonst på HDK. Grattis!

Det finns också en artikel om Ellen Arolins examensarbete från Textilhögskolan i Borås 2019. Hon växtfärgade och vävde av spillmaterial från Klässbols Linneväveri.

Och så ser jag fram emot en kommande artikelserie om historiska vävar i Vävmagasinet. Amica Sundström, 1:e antikvarie på Historiska Museet, kommer att berätta om vävning, vävredskap och vävnader från olika historiska epoker.

I Solvögat läser jag om projektet Lin i kvadrat. Mer än 700 personer har fått linfrön från Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland, lagom mycket frö till en odlingsyta på en kvadratmeter. Linet ska förstås bli garn så småningom. Läs om projektet HÄR.

Hanna Isaksson skriver i Solvögat om ett väldigt spännande samarbete. Sedan 2013 väver hon målarduk till konstnären Anders Knutsson. Vävnaderna i olika linnekvaliteter i droppdräll, rosengång och andra tekniker använder han som underlag för sina monokroma målningar. Troligen kommer Anders Knutsson att ställa ut i Stockholm 2021. Den utställningen vill jag se!

Jag vill också passa på att berätta att bloggen fyllde 10 år häromdagen! HÄR är mitt första inlägg, från den 13 september 2010. I snitt har det blivit lite drygt 2 inlägg i veckan och detta är nummer 1136. Jag hade tänkt sluta skriva efter 1000 inlägg, dvs för drygt ett år sedan, men jag fortsätter ett tag till. Utan er läsare skulle det kännas meningslöst. Många prenumererar och får alla nya inlägg via mail. Andra hamnar här t ex via Pinterest eller genom sökningar på Google. Alla är lika välkomna. Tack för att ni läser!

Boken om Wanja

Än så länge har jag bläddrat fram och tillbaka, tittat på bilder och ögnat lite i Kerstin Wickmans texter i Boken om Wanja. Boken, med underrubrik Ett färgstarkt designliv, handlar förstås om Wanja Djanaieff. Under årens lopp har hon, enligt bokens kapitelrubriker, varit mönsterformgivare, designchef, egenföretagare, igångsättare, pedagog, utställningsmakare, scenograf, fårskinnspoet. Hon har också ingått i många olika grupperingar och samarbetsprojekt. Med andra ord, hennes verksamhetsfält inom textil och närliggande områden har varit enormt brett.

Jag känner inte Wanja Djanaieff, har bara mött henne som föreläsare på en kurs jag gick på Högskolan i Gävle. Men jag känner igen väldigt mycket i boken. ”Oj, var hon involverad i det här också” tänker jag när jag bläddrar. Här är några av de minnen som kommer upp när jag tittar i boken. 

Hennes tryckta tyger från 1960-talet för mig tillbaka till min tonårstid. Tyget till höger i bild, ”Blommor all over” för Alingsås Bomullsväveri 1967, känns bekant. Kanske hade jag en klänning i just detta tyg.

Jag minns de svenska OS-deltagarnas uniformer till olympiska spelen 1972 och 1974. Kollektionen skapades av NK Designgrupp där Wanja var en i gruppen. Hon ritade det numera klassiska mönstret med de gula kronorna på blå botten.

De nya uniformerna till SJ kommer jag också ihåg. De formgavs av Svenska Design Byrån. Förutom Wanja Djanaieff  ingick Kerstin Boulogner, Boel Matzner och Aino Östergren i gruppen. Kvinnorna i SJ:s personal fick egna uniformer och slapp att försöka få in sina kroppar i kläder anpassade till män.

I mitten av 1980-talet skapade Brita Wassdahl och Wanja Djanaieff en klädkollektion av vadmal, ull och linne till hemslöjdsrörelsens butiker, ”Nya kläder på gammal tradition”. Det fanns material och beskrivningar till stickade och sydda plagg och en del färdiga produkter. Jag jobbade på Hemslöjden i Örebro då under ett par år och vi var lite involverade i projektet. Jag gjorde några av stickbeskrivningarna med utgångspunkt från Brita Wassdahls skisser och maskinstickade prover, t ex till fingervanten på bilden. Den cerisefärgade sjalen, som ligger under boken på mina foton ingick i projektet.

Min provkarta från Holma Helsingland AB visar resultatet av ännu ett utvecklingsprojekt av Wanja Djanaieff, vävgarner av lin avsedda till mattor eller andra textilier. Många mattor har jag vävt med de här garnerna.

Nu ska jag strax lägga mig till rätta på soffan på balkongen och fördjupa mig i  Kerstin Wickmans texter. Snart ska jag också boka in ett besök i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg där utställningen Wanja Djanaieff och hennes tjugotvå älsklingsfärger pågår t o m 2020-12-20. HÄR finns information öppettider, bokning mm.

På tapeten

Tapeter är temat på årets intressanta sommarutställning på Frövifors Pappersbruksmuseum. Tapeternas historia, tapettillverkning, tapetformgivning – det mesta som har med tapeter att göra presenteras. Det finns mycket att studera för den som är intresserad av formgivning, heminredning och stilhistoria eller är nyfiken i största allmänhet på allt möjligt. Här är några exempel på vad jag fastnade speciellt för.

Den rutiga tapeten är en rekonstruktion, ett återskapande, efter ett tapetfragment från 1840-talet. Tapeten satt i förmaket hos professorn och riksdagsmannen Johan Henrik Thomander, en på sin tid modemedveten kändis i Lund.

Likheterna är stora mellan att göra något nytt av ett tapetfragment och att återskapa äldre textilier. Hur såg föremålet ut när det var nytt? Hur har åldrande, blekning och smuts påverkat material och färger? Är det dagens utseende som ska efterliknas, eller det förmodade ursprungliga utseendet? Hur såg hela mönsterrapporten ut? Hur rekonstrueras de delar av mönstret som fattas? Vilka material och tillverkningsmetoder väljs i idag?

Rekonstruktionerna är gjorda av företagen Handtryckta Tapeter i Stockholm och Lim & Handtryck i Mölndal.

Utställningen visar förstås också helt nya tapeter. Fyra nutida tapetformgivare presenteras. Här är en monter med Hanna Wernings skisser och inspirationsmaterial och en detalj av ett av hennes tapetmönster.

Utställningen På tapeten på Frövifors Pappersbruksmuseum pågår t o m 2020-08-29. HÄR finns vägbeskrivning, information om öppettider och om allt som finns att se i museets permanenta utställningar.

Textilt på Örebro Konsthall

Den som missade tillfället att se Pasi Välimaas svarta trasrya på Röhsska Museet i Göteborg i våras kan bege sig till Örebro i sommar. Hans bruna rya ”Skog” (1999), vävd av handfärgade sidenremsor, är ett av de verk som visas i utställningen TEXTILT på Örebro Konsthall.

Textilierna i utställningen finns i konstsamlingen hos Örebro kommun och är inköpta under de senaste 60 åren. Undantaget är jackan av Malin Selander, som är inlånad från en privatperson. Malin Selander, legendarisk vävlärare i Örebro, inspiratör och vävboksförfattare, bodde 60 år i centrala Örebro, i den byggnad vid slottet där konsthallen finns. Bakom jackan skymtar på bilden en vävnad av Viveka Nygren och till höger hänger ett broderi av Emma Jönsson.

Här är tre detaljer från ett par broderier (2011) av Emma Jönsson.

”Jag tittar på dassmattan” är namnet på Margita Dahlströms charmiga vardagsbild från 1971.

Fler konstnärer är representerade på utställningen, gör en utflykt till Örebro och se mer! Samtidigt kanske det passar att planera in ett besök på Siggebohyttans Bergsmansgård (titta HÄR) och/eller Frövifors Pappersbruksmuseum (titta HÄR). Utställningen på Örebro Konsthall pågår t o m 2020-08-30. Mer information finns HÄR.

På Ebelingmuseet i Torshälla

Knivar, gafflar, matskedar, kaffeskedar. Besticken är det som berör mig mest i Moa Israelsson utställning på Ebelingmuseet i Torshälla. Närmare hundra stycken sitter där på väggen.  Är de uppfiskade ur dyn av framtida varelser när vår civilisation har gått under? Eller är de kanske insjöväxter, som bara råkar likna bestick? 

Sked = föda = trygghet, men inte skulle jag vilja ta de här skedarna i munnen.

Moa Israelsson använder sig av textil i sina verk, men detta är inte en textilutställningen. Textil är här helt enkelt ett material bland många andra som nyttjas för att uppnå önskat resultat,  som i de här objekten. De får mig att tänka på ömsade ormskinn.

Och sedan har vi de stora pupporna, eller sovsäckarna, som hänger från taket. Mjuka och goa ser de ut, men lite trasiga och smutsiga. Har någon jättelik varelse i förvandling nyss krupit ut? Eller är det en varm och skön plats att krypa in i och ha det tryggt och fint?

Trygghet, osäkerhet, hot och förändring. Med många tankar lämnar jag Ebelingsmuseet.

Utställningen pågår t o m 2020-08-23, öppettider mm finns HÄR.

Allt är inte stängt

Allt är inte stängt nu under virusets härjningar. Eskilstuna Konstmuseum, till exempel, har öppet. Viss programverksamhet har ställts in och annat har man ändrat för att följa myndigheternas rekommendationer.

Jag var där häromdagen och såg utställningen i stora salen med verk av Lotta Hannerz. Konstnären lurar ögat med trompe-l’oeil-effekter, hon får mig att fundera över sammanhang mellan verken och hon får mig att försöka hitta berättelser. En sevärd och fantasieggande utställning.

HÄR finns en recension av utställningen i Svenska Dagbladet.
HÄR finns öppettider och annan information.
HÄR på museets sida på Facebook finns bland annat några roliga inlägg i Digitala Konstverkstan, en ersättning för de inställda barn- och familjeträffarna i museets verkstad.

Åländska ryor

Om några dagar ska jag prata om ryor (inte mattor, utan vävda ryor för bädden) hos en förening och förbereder mig genom att leta och sortera bland alla mina foton. Den här bilden dyker upp, tagen för ett par år sedan på Ålands museum i Mariehamn. Jag minns hur glad jag blev när jag fick se att museet har en rya. Dubbelnockad är den, dvs den har ryaknutar på båda sidor, och värmde nog skönt i släden. Ovanlig och exklusiv, tänkte jag. Men när jag plockar fram boken som jag köpte på museet ser jag att det finns många bevarade dubbelnockade ryor på Åland. Det finns många äldre ryor överhuvudtaget, drygt 70 presenteras i boken. En del finns i samlingarna hos Ålands museum, andra hos privatpersoner. ”Ärvts inom släkten” står det ofta. Boken hamnade oläst i bokhyllan när vi kom från semesterresan. Men nu ska jag läsa, bla om slottsryor i Kastelholm på 1500-talet, om båtsmansryor, om mönsterformer och om ”rysätterskor”, kvinnor som gick runt i gårdarna och vävde ryor.

Den åländska ryan är utgiven av Ålands Marthadistrikts hemslöjdssektion.

Färg, form och teknik

Först såg jag färgerna och formerna i utställningen med Mia Tingvalls vävda bilder och jag gillade det jag såg. (Tyvärr gör mina bilder inte rättvisa åt färgerna som är mycket klarare i verkligheten.) Sedan tittade jag närmare och såg de varierande ytstrukturerna. Då tyckte jag ännu mer om hennes vävar. Hon kan vävning och hon är säker på vad hon gör.

Jag gissar att varpen är solvad rakt genomgående på åtta skaft. Drälltekniken utnyttjar hon här och där i bilderna som ränder med omväxlande varp- och inslagseffekt. Övriga ytor är inplockade i tuskaft och i olika kypertvarianter. I vissa bilder ligger varpen lodrätt och i andra vågrätt. Ibland syns den mångfärgade varpen och ger extra effekter och ibland döljs varpen av inslaget. Så skickligt och finurligt använder hon sig av vävningens möjligheter.

Mia Tingvalls vävar visas på Konstfrämjandet i Eskilstuna t o m 2020-02-20. Titta HÄR för öppettider och annan information. HÄR finns Mia Tingvalls hemsida.

Framdukat

Imorgon är det dags! Årets upplaga av Vinterspår startar, kulturhelgen med evenemang runt om i Lindesbergs kommun. Mina handfärgade ullgarner till broderi är framdukade på Frövifors Pappersbruksmuseum. Det finns ungefär lika många kulörer på garnet som utställare på pappersbruksmuseet, ett 40-tal. Broderade kuddar, handvävda sjalar, materialsatser till yllebroderi och lite annat textilt har jag också dukat upp.

Vinterspår pågår 1 – 2 februari 2020, öppettider kl 10.00 – 16-00. HÄR är programmet. Jag finns på pkt 97. Hoppas vi ses!

Märta Måås-Fjetterström på Stockholms slott

För 100 år sedan, 1919, startade Märta Måås-Fjetterström, MMF, (1873 – 1941) en vävateljé i Båstad. Ateljén finns fortfarande kvar, läs mer HÄR. Snart fick celebriteter som kung Gustav V och kronprinsen som sedan blev Gustav VI upp ögonen för de unika mattorna som vävdes i ateljén och kungafamiljen blev trogna kunder. Det är anledningen till att 100-årsjubileet firas med en praktfull utställning just på Stockholms slott. Se den om du har möjlighet, pågår t o m 2020-04-19.

De ca 60 vävnader för golv och vägg som ställs ut är dels kungafamiljens privata, dels inlånade från privatpersoner och institutioner. Bara att organisera inlånen måste ha krävt en enorm arbetsinsats.

De traditionella skånska allmogevävarna, där åttabladsstjärnan ofta ingår, var en av MMF:s inspirationskällor. Hon lärde känna de skånska textilierna som chef för Hemslöjden i Malmö. Hennes formspråk uppfattades emellertid som allt för modernt och hon höll sig inte inom de traditionella ramarna, enligt föreningens styrelse. Det resulterade i att hon fick sparken 1911. Under några år var hon sedan chef för Lilli Zickermans vävskola i Vittsjö. År 1919 valde hon att starta sitt eget företag och tog med sig några skickliga väverskor till den nya ateljén i Båstad.

Mattorna från Båstad visades på stora utställningar runt om i världen och intryck från alla resor lämnade spår i MMF:s formgivning. Väven nedan, formgiven 1927, är inspirerad av husen i italienska Perugia. Observera åttabladsstjärnorna!

Mattan i bakgrunden, ”Korgmattan”, med sin strama form är från 1936 och ställdes ut tillsammans med möbler av Carl Malmsten på världsutställningen i New York 1939.

Den här mattan, ”Blåplump” visades också på världsutställningen i New York. Den vävdes senare upp bl a till Svenska Institutet i Rom.

Jag fastnar särskilt ryorna, som trasryan, ”Pärlhönset”, från 1925 till höger på bilden. Glesryan (”plattrya” enlig utställningstexten, ett begrepp jag aldrig sett tidigare) på nästa bild med långa avstånd mellan nockraderna  från 1922 intresserar mig också. Kanske är det dags för mig att väva rya igen. På mattorna i bakgrunden syns några exempel på den ständigt återkommande åttabladsstjärnan.

 

Kläder bortom mode och trender

Just nu, 5 – 8 december 2019, pågår en liten minifestival med utställning, workshops och andra aktiviteter hos Fiberspace på Katarina Bangata i Stockholm. Easy piece visar upp sig, ett koncept för kreativa och hållbara kläder, bortom trender och mode. Med ett enkelt basmönster skapas plagg som kan anpassas efter storlek, efter egen smak, efter sykunskaper och efter tillgång på material. Jag lyckades visst nästan bara fotografera kläder sydda av återbrukade, växtfärgade tyger, men det finns förstås annat också. Läs mer HÄR!

Idag när jag var där pågick en workshop i naturlig färgning med Petra Holmberg, slow creations. Imorgon blir det bl a sömnad. Det är bara att komma! Ingen föranmälan och ingen avgift.

Utställning på Sörmlands Museum

På lördag 2019-10-19 är det vernissage på utställningen Konsten att ta tillvara på Sörmlands Museum i Nyköping, titta HÄR. Jag deltar med en liten sak, nämligen med ett kafferep (titta HÄR). Tyvärr kan jag inte komma på vernissagedagen, men onsdag 2019-11-06 är jag i slöjdverkstaden kl 17.00 – 20-00. Då kan man komma dit och tvinna sitt eget kafferep.

Som emballage till repet, när jag forslade det till Nyköping, sydde jag en liten påse. (Ja, en japaninspirerad påse igen, jag har lite påsnoja.)

Påsen sydde jag av en remsa gammal lakansväv som fick lite färg av kaffe. Tygbiten låg i en skål några dagar och över tyget hällde jag kaffeslattar, rester ur koppar och muggar. Ibland ställde jag in skålen i mikron och lät kaffet koka en stund.

Det hade sett snyggare ut med en lite mindre påse och för en gångs skull kunde jag ha haft användning av Pythagoras sats och räknat ut hur bred tygremsan skulle vara. Men det får jag göra en annan gång. Nu blev det som det blev.

 

I museets magasin

Förra veckan (september 2019) hade jag förmånen att gå på en visning med textil inriktning i magasinen hos Sörmlands Museum i Nyköping, bokad av föreningen Riksvävarnas avdelning Uppland-Sörmlands Vävare. Det finns så mycket att se! HÄR finns ett inlägg från ett tidigare besök i magasinen.

Hemslöjdskonsulent Karin Edlund guidade oss. Ett av hennes specialområden är folkdräkter och vi stannade förstås en stund i avdelningen med delar till dräkterna från Vingåker och Österåker. Jag är definitivt ingen expert, tycker bara att det är intressant att titta och att lära mer om de sörmländska dräkterna, med ålderdomliga drag och med många varianter. HÄR finns information om dräkterna. Den som vill veta ännu mer kan delta i ett dräktseminarium som äger rum på Sörmlands Museum 25 – 26 oktober 2019, titta HÄR.

Översta bilden visar den säregna broderade mössan som hör till VIngåkersdräkten. Under mössan bärs en stomme av halm, täckt med vitt linnetyg, och över mössan ett gouffrerat, veckat, linnetyg.

Sömmen på insidan av den röda vardagskjolen i handvävt tyg är sydd för hand med lintråd. Nederkanten av kjolen har en skoning av ett tyg mönstrat i treskaftad rosengång.

Till högtidsdräkten hör en liten väska, kjolsäck, i siden.

 

Kafferep – igen

För några år sedan tvinnade jag ett rep av kaffefilter, ett kafferep. Repet var till en liten utställning på temat ”Fika” tillsammans med en grupp konsthantverkskollegor.Titta HÄR och HÄR. I sommar har jag tvinnat ännu ett kafferep, en beställning till en annan utställning.

Det som behövs är begagnade kaffefilter, en sax, en skål med vatten och de egna händerna.

Den som vill prova själv har chansen på Sörmlands museum 2019-11-06, titta HÄR.

Väva fläta fästa

Häromdagen besökte jag Västerås Konstmuseum, snabbt och bekvämt med tåget. Museet ligger bara ett par minuters promenad från stationen. Där visas just nu en textilutställning, Väva fläta fästa – Textila pionjärer och samtida uttryck. Några av 1900-talets storheter inom textilkonsten möter nutida konstnärer. Större delen av utställningen pågår t o m 2020-01-26. Några verk av nutida konstnärer byts ut under tiden.  Avdelningen med Sten Kauppis bilder slutar redan 2019-11-17.  HÄR finns information om öppettider, workshops, visningar mm.

En utgångspunkt för utställningen är de stora vävnader av Kaisa Melanton (1920-2012) respektive Sten Kauppi (1922-2002) som specialbeställdes när Västerås stadshus byggdes i mitten av 1900-talet. Kaisa Melantons tredelade väv Det fria ordet (1967) hänger i fullmäktigesalen i stadshuset och går inte att flytta. Flera visningar arrangeras under utställningstiden. Information finns i länken ovan.

Sten Kauppis verk Dansen i Västra Aros (1961), ca 5,6 x 3,2 meter, har lånats in till utställningen. I vanliga fall kan väven ses i stadshusets entré. Den är vävd hos Handarbetes Vänner och för ovanlighetens skull är väverskorna omnämnda i den innehållsrika lilla utställningskatalogen. Här är hela vävnaden och en detalj.

Det finns fler verk av Sten Kauppi, bl a tre bilder ur serien Mitt Kiruna. Här är två av dem. En detalj syns på min första bild.

Ett par andra pionjärer vars textilier visas är Viveka Nygren (1925-2015) och Edna Martin (1908-2003).

Viveka Nygrens trasrya Vispad äggvita och grädde.

Arktis av Edna Martin.

Flera av de nutida konstnärerna deltar med filmer. Filmerna är visserligen inte så långa, men det hade varit lättare att ta dem till sig om det funnits något att sitta på en stund.

Kristina Müntzing (f 1973) visar tre nya verk speciellt för utställningen. Hon har använt äldre foton från fabriker, bl a ASEA i Västerås, där kvinnor arbetat industriellt och samtidigt hantverksmässigt. Fotona har hon förstorat, manipulerat, skurit i och flätat i. Här är en detalj från en textilfabrik i Borås.

Åsa Norman (f 1984) medverkar med flera broderier, t ex Från tunga till hand. Nu funderar jag på vad som gör att  jag stör mig lite på det ojämna tyget, den yngiga kanten, på det här broderiet, men gillar uttrycket i Sten Kauppis grova, ojämna stygn och inte alltid så vackra monteringar. Varför gillar eller ogillar jag något överhuvudtaget? Ungefär så här är det nog. Jag tar in verkens teknik, estetik och innehåll/budskap och gör en bedömning genom att, mer eller mindre omedvetet, jämföra med mina egna kunskaper, erfarenheter och med min personliga smak. Och då kommer förstås nästa fundering. Varifrån kommer min personliga smak?

Karin Ferner – Glädje och Grannlåt

Det är ju knyppelpinnar!
Men titta här då!
En klänning av gamla julbroderier!
Kolla väskan!
Kom, har ni sett det här!
Och alla smycken!
Det sitter en fågel på axeln!
Nästan allt har ju röda lappar!

Så där gick vi runt och sa med glädje och upprymdhet i rösten, jag och alla andra besökare på Rättviks Kulturhus en dag i förra veckan. Vi såg, upplevde och försökte ta in Karin Ferners fantasifulla och fullspäckade utställning Glädje och Grannlåt. Utställningen pågår t o m 2019-09-08. (HÄR finns bilder från hennes utställning i Leksand för några år sedan.)

Karin Ferner är silversmed, hon gör smycken och är samtidigt den mest fenomenala återbrukare. Hennes användande av gamla textilier kan synas respektlöst, men egentligen behandlar hon kulturarvet med allra största respekt. ”Malen är min vän. Det som är malätet och slitet och lite bortom räddning är mitt främsta material. För där kan finnas underbara användbara bitar som går att rädda”. Så säger hon i en intervju i Täcklebo Broderiakademis medlemstidning nr 3-4 2017.

Hon är expert på att exponera sina smycken. Titta på de här porträtten.

Kragar av diverse slag fanns det …

… och väskor.

Pappersklipp fanns det också, med hus och/eller katter. Plus en otrolig massa annat.

Ränder och rya

I sista stund kom jag iväg till Stenhuset i Surahammar igår, 2019-08-04. Det var sista dagen för utställningen Vilsamma sommarvävar och vilda djur, en mycket inspirerande och fantasifull vävutställning av Susann Levál och Åsa Åkerström Ahlin. Det var i stort sett samma innehåll som när de ställde ut tillsammans i Köping för ett par år sedan. HÄR finns ett blogginlägg från den gången. Men även om det var samma föremål som visades, så blir det en annan utställning när vävarna exponeras på nytt sätt i en annan lokal.

Ränder gillar jag, och rya. Den här gången fastnade mina ögon framför allt på Susanns ränder och på Åsas ryavävar.

Förutom den randiga väven till solstolen visade Susann randiga fällsängar och randiga handdukar. De båda fällsängarna har samma randning, men intrycket blir helt olika beroende på färgsättning.

Jag gillar hur hon har använt de randiga, handvävda tygerna till baksidor på kuddarna. Kolla garnbollarna också.

Åsa har vävt en ryabjörk. Intill björken ses några av hennes rakubrända keramikfåglar.

Åsas ryaklädda, vilt rufsiga, djurpallar visade jag förra gången och här är de igen, älgen ”Roger” och räven ”Reven”.