Kategoriarkiv: Ryor

Roligt att väva rya!

I höstas gjorde jag äntligen något som jag tänkt i flera år att jag skulle göra. Jag vävde rya, rufsiga ryakuddar. De har varit färdiga ett tag nu och ligger än så länge i en hög i mitt arbetsrum. Sex stycken blev det och en har jag visat tidigare, titta HÄR.

Här är de övriga fem kuddarna. Garnet, utom varpen, är allt möjligt som fanns i mina förråd, rester, reafynd, efsingar med mera. Det var väldigt roligt att väva kuddarna och väldigt skönt att garnlagret minskade en aning. Det blir nog mer ryavävning. Jag hade en del funderingar kring tyger till baksidor. Efter lite plockande hit och dit med olika alternativ valde jag till slut enfärgade ylletyger på fyra kuddar och ett randigt bolstervar till en kudde. Storleken är 50 x 50  cm.

Några vill jag behålla, men jag kan tänka mig att sälja en eller annan också. Hör av dig vid intresse, gärna via mail elisabet.textilainslag@telia.com.

HÄR har jag samlat blogginlägg som på olika sätt handlar ryor.

 

 

 

 

 

 

 

Syr ihop

Jag monterar ryakuddarna som jag vävde strax före jul. Innan kuddarnas fram- och bakstycken sys ihop tråcklar jag ner nocken för att förhindra att garntofsarna kommer in i maskinsömmen. Sömnaden underlättas betydligt av det lilla extra arbetet med att få undan ryaknutarna.

En kudde är klar. Den fick en baksida av ett kraftigt vitt linnetyg som har legat och väntat i många år på att få komma till användning.

Jag visar mer av kuddarna när alla är monterade, men här är glimtar av ytterligare två.

HÄR samlar jag blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

Att titta och att tolka

Det här provet vävde jag för bortåt 20 år sedan. Då hade jag varit i magasinet hos Sörmlands museum i Nyköping tillsammans med Lillemor Boman, dåvarande hemslöjdskonsulent i Sörmland och tittat på tre gamla vävda ryor, avsedda för bädden. Provet kan betraktas som en minnesanteckning. Tekniken är inslagsrips, tuskaft med en gles varp i lingarn och ett tunnare inslag i ull, som helt täcker varpen. Mönsterbårderna vävs med vartannat inslag av två olika färger.

För knappt ett år sedan såg jag ryorna igen tillsammans med en kollega. Då tog jag de här fotona av den rya, sliten och smutsig, som var utgångspunkt för mitt prov ovan.  (HÄR finns fler bilder från besöket för knappt ett år sedan.) 

När jag nu tittar på mina foton och justerar färgstyrka och ljus så tycker jag mig se lite mer. Titta i det inringade partiet. Visst ser det ut som om väven är mönstrad i gult och naturvitt? Det vita kan ha mörknat av ålder och smuts och den gula färgen, växtfärgat, kan ha mattats.

 Jag vävde igen, med garn ur mitt förråd. Tänk om ryan en gång i tiden såg ut ungefär så här!

Till nocksidan valde jag ett vitt garn och inte ett ”raggsocksgarn” som i den gamla ryan. En kudde ska det bli.

Här är mina två vävar tillsammans. Ambitionen har definitivt inte varit att återskapa eller rekonstruera den gamla ryan. Jag har bara roat mig med att titta och tolka. Ingenting är rätt och ingenting är fel.

HÄR har jag samlat alla blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

Rya runt halsen

De här kragarna med ryaknutar vävde jag för mer än 10 år sedan på uppdrag av och i samarbete med Anntott Parholt, dåvarande hemslöjdskonsulent i Örebro län. Hemslöjdskonsulenter med textil inriktning runt om i landet samlade idéer till vävnader som går att utföra med enkel utrustning. Vävsedlar fanns på en hemsida som var försvunnen under ett par år, men som nu har återuppstått, titta HÄR.

HÄR är direktlänk till vävbeskrivningen till kragarna. Ett par förargliga fel upptäcker jag i vävsedeln. Det står att det är 2 trådar i rör i en 30-rörssked, men det ska vara 1 tråd i rör, dvs 3 trådar per centimeter i varpen. Det står också att det kragarna vävs med fyra skaft och två trampor. Tekniken är ju tuskaft så det räcker med två skaft. Det går också bra att använda en grindväv (rigid heddle loom).

Hos mig finns bara foton kvar. Kragarna finns nog hos nuvarande hemslöjdskonsulenten i Örebro län. 

Varpen är för kort!

En kort varp satte jag upp till kuddarna med ryaknutar som jag väver just nu. Sex kuddar blir det, 50 x 50 cm. Varpen är för kort. Jag skulle nog kunna väva dubbelt så många. Nya idéer kommer hela tiden och det finns gott om garn. Men sedan, när det är dags att montera, alltså att sy ihop kuddarna, då är jag nog glad att jag inte har så många kuddar. För att göra sömnaden lite roligare försöker jag planera för hur kuddarna ska vävas för att passa till tyger som jag gillar. Stjärntyget vill jag ha som baksida till åtminstone en kudde.

Det gamla randiga bolstervaret vill jag också använda.

I mitt förråd finns mer än jag kom ihåg av ryagarnet som Wålstedts Textilverkstad tog fram i samarbete med hemslöjdskonsulenter för drygt 20 år sedan. Troligen köpte jag garnet till ett numera bortglömt projekt som aldrig blev av. Många härvor blått och vitt har jag och en härva av vardera gult och rött.

Snart kommer det bilder på kuddväven.

Igång!

Länge, i flera år, har jag tänkt att jag ska väva rya igen. Annat har kommit i vägen, men nu är jag igång. Kuddar ska det bli. Det finns inga skisser men det finns en plan. Det är inte alls säkert att planen följs och hur det slutar vet jag inte. Syftet är framförallt att det ska vara roligt att hålla på. Sen gör det förstås ingenting om resultatet blir bra också.

Jag är väldigt förtjust i slitryan från Ålands Kulturhistoriska Museum som jag visade för några dagar sedan, titta HÄR. Den gul-vita ramen har jag lånat därifrån. Nu ska jag välja garn till ytan i mitten, innanför ramen. Två lådor med garn har kommit upp ur förrådet. En del finns det mycket av, annat är bara små restnystan. Här har jag plockat fram sådant som kanske kan passa till den här kudden. Fortsättning följer!

HÄR har jag samlat alla blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

 

Kypertvariationer

Ryakuddar börjar ta plats i vävstolen och jag tittar i mitt tyglager efter lämpligt material till baksidor på kuddarna. De här rullarna kommer fram ur gömmorna, handvävt linne, tre längder med måtten 65 x 210 cm. Tekniken är kypertvarianter på 8 skaft och materialet är oblekt lingarn nr 12.  Jag vävde längderna till en utställning som jag och min kollega Gunilla Dovsten hade tillsammans 1993 i Lindesberg i samband med firandet av att det var 350 år sedan staden fick stadsprivilegier.

Nu är frågan om jag ska ta detta till kuddbakstycken eller om rullarna ska få fortsätta ligga i ett skåp till ingen nytta. Det finns det förstås en del andra tyger som skulle kunna passa till kuddarna om jag kommer fram till att är synd att klippa i de här.

Mer rya

Som sagt, det handlar mycket om rya här hos mig just nu. När jag pratat eller skrivit om ryaintresset på 1960-talet har flera personer nämnt ryorna som knöts av plastremsor. Jag hade på känn att det fanns en beskrivning någonstans i min bokhylla och efter lite letande hittade jag den här lilla boken av Lena Nessle. Boken är från 1971, men visst knöts platsryorna tidigare än så? Jag knöt ingen plastrya, men däremot har jag ett minne av att jag virkade en badrumsmatta av plastremsor.

På gång

Ganska smal och ganska kort är varpen som ska upp i vävstolen idag. Det ska bli en väv med ryaknutar. Kuddar tänker jag mig att det blir och kanske något att hänga på väggen också. En kravlös lek med material, färger och former, det är planen. Materialet tar jag framförallt ur mina överfyllda förråd av garner, tyger och annat. Här är en påse full med rester som jag samlat på sistone, fina bitar av en utsliten kappa, efsingar och annat ”skräp”.

Så här såg det ut i vävstolen för ett antal år sedan när jag vävde en rekonstruktion av en gammal röd-vit slitrya på uppdrag av hemslöjdskonsulent Carina Olsson i Värmland. 

Efter att önskad längd av bottenväven skyttlats knyts nockgarnet in och sedan fortsätter det med bottenväv och nockrad, bottenväv och nockrad. Här har jag klippt nockgarnet i avpassade bitar och knyter in ryaknutarna en och en.

En kudde vävdes med samma mönster, men i andra färger. Här har jag gjort små nystan av nockgarnet och knyter runt en ryalinjal. Linjalen har en skåra som kan användas för att skära eller klippa upp nockorna i exakt längd. Det går också att att först dra ut linjalen och sedan klippa på fri hand för ett lite mindre strikt utseende. Finns det ingen ryalinjal kan t ex fingrarna användas som mått.

Jag har samlat blogginlägg där ryatekniken förekommer under kategorin ”ryor”, titta HÄR.

Uppladdning

Snart kommer det äntligen upp en varp till ryor i min vävstol. Imorgon hämtar jag varpgarnet hos närmsta ombud för PostNord. Tills dess laddar jag upp och roar jag mig genom att titta på bilder på ryor.

Av en vän har jag fått låna en liten skatt, två kataloger från 1967 med materialsatser till ryamattor från Borgs i Lund. Vi som var med på 1960-talet minns ryahysterin. Alla knöt ryamattor. Ryorna syddes, knöts, på ett speciellt bottentyg. 

Ryorna i katalogerna är så snygga! Formerna och färgerna måste ha upplevts som väldigt nya och moderna då, för mer än 50 år sedan. Och designen håller fortfarande. Marknaden för materialsatser tycks ha varit internationell eftersom måtten på mattorna är angivna både i centimeter och inch och texterna står på svenska, engelska och tyska. Av de namngivna formgivarna känner jag bara igen en, Ulla Schumacher-Percy. Här är hennes ryamatta ”Mars”.

Jaana Pesonen har formgett den här färgstarka mattan, ”Måkläppen”.

Den som inte ville, inte hade tid eller inte hade råd att knyta en matta kunde göra sig en kudde.

Ryor från 1960-talet kan tyckas gamla, men jag gottar mig i ännu äldre ryor också. Ryorna låg ju inte på golvet från början. De var täcken som värmde  i bädden, i båten eller t ex i släden och de vävdes i vävstol.

Den här skulle jag gärna titta närmare på. Att ryan är vävd i två våder med längsgående söm är tydligt, liksom att nocken i den gul-vita ramen består av garn. Men visst ser det ut som om resten av nockorna skulle kunna vara både garn och trasor. Bilden har jag lånat från Ålands Kulturhistoriska Museums hemsida. Museet har 86 ryor i sin samling. Den äldsta ryan i samlingen är daterad till 1788 och den yngsta till 1951. Ungefär 60 stycken finns på foto, titta HÄR. Bildkvalitén varierar, men som det står på hemsidan ”en bild berättar mer än ingen bild”. Ryan på bilden har ingen exakt datering, bara att den är från 1800-talet. Tänk om det skulle gå att ordna ett studiebesök bland ryorna i Mariehamn när det känns tryggt att resa igen!

Ålands Kulturhistoriska Museum visar ofta textilier ur samlingarna på Instagram, @alandsmuseum. Det var där jag hittade till ryorna.

Granmönster

Idag är första dagen med en gnutta vinterkänsla i luften och lagom till kylan blev min mössa med granmönster klar. Den är delvis stickad av återanvänt garn från en upprepad väst, titta HÄR. Beskrivningen tog jag ur Ann-Mari Nilssons bok Sticka mössor vantar sockor!.  Jag har stickat mössor (som jag slarvat bort!) ur boken tidigare men tycker att de blev en aning för trånga. Därför utökade jag maskantalet med en halv mönsterrapport och det innebar att jag fick rita om granarna. Den här gången känns omkretsen på mössan perfekt, men den blev lite för hög. Att det ska vara så svårt att få till en mössa som känns riktigt bra!

Ann-Mari Nilsson hämtade ofta inspiration från folkkonst och äldre hemslöjd. Undrar om hon hade sett granarna i bården på den här ryan ur praktverket Finlands ryor av U T Sirelius från 1925. Ryan är min favorit av de 93 ryor som avbildas i färg i boken. Det här är ingen matta, utan ett täcke, avsett för bädden. Ryan har datering 1721.

 

Ryaträff på Zoom

Om en vecka, lördag 21 november 2020, var det meningen att det skulle vara en träff i Malmköping med Textilakademien i Sörmland på temat rya. Träffen är förstås inställd. Eller rättare sagt, ryaträffen är flyttad från Malmköping till Zoom, det vill säga hem till dig.

Hemslöjdskonsulent Karin Sterner och representanter från Hemslöjdsföreningen Sörmland kommer att hålla i en workshop och dela med sig av idéer och inspiration. Jag ska visa bilder och prata om ryor som jag har sett och som jag har vävt. Idag bläddrar jag i böcker, sorterar bilder och funderar på hur jag bäst ska lägga upp föreläsningen när deltagarna befinner sig på annan plats. Det är en rolig utmaning att försöka få till något som fungerar bra.

HÄR på Sörmlands museums hemsida finns mer information om träffen.

 

Textilt på Örebro Konsthall

Den som missade tillfället att se Pasi Välimaas svarta trasrya på Röhsska Museet i Göteborg i våras kan bege sig till Örebro i sommar. Hans bruna rya ”Skog” (1999), vävd av handfärgade sidenremsor, är ett av de verk som visas i utställningen TEXTILT på Örebro Konsthall.

Textilierna i utställningen finns i konstsamlingen hos Örebro kommun och är inköpta under de senaste 60 åren. Undantaget är jackan av Malin Selander, som är inlånad från en privatperson. Malin Selander, legendarisk vävlärare i Örebro, inspiratör och vävboksförfattare, bodde 60 år i centrala Örebro, i den byggnad vid slottet där konsthallen finns. Bakom jackan skymtar på bilden en vävnad av Viveka Nygren och till höger hänger ett broderi av Emma Jönsson.

Här är tre detaljer från ett par broderier (2011) av Emma Jönsson.

”Jag tittar på dassmattan” är namnet på Margita Dahlströms charmiga vardagsbild från 1971.

Fler konstnärer är representerade på utställningen, gör en utflykt till Örebro och se mer! Samtidigt kanske det passar att planera in ett besök på Siggebohyttans Bergsmansgård (titta HÄR) och/eller Frövifors Pappersbruksmuseum (titta HÄR). Utställningen på Örebro Konsthall pågår t o m 2020-08-30. Mer information finns HÄR.

Rya – böcker

Jag har sagt det flera gånger tidigare, det handlar en del om att väva rya i mitt huvud för tillfället och jag läser allt jag hittar. Jag sökte efter Uuve Snidares bok Ryamattan (2007) på bibliotekets hemsida. Den fanns inte. Men jag hittade en bok av Eva Norberg med titeln Rya (1970). Så spännande, en bok om ryor som jag aldrig hört talas om tidigare.  ”Mönster och bindningar” stod det i texten i beskrivningen av boken, precis det som jag är intresserad av. Lite konstigt var det att den var sorterad som Hc, skönlitteratur för vuxna, men fel kan det väl bli ibland. Jag beställde boken och fick ett sms redan nästa dag om att den fanns att hämta.

Men, boken innehåller inte ryamattor. Det är en novellsamling som fått namn efter en av novellerna. En syster, en bror och en svägerska delar upp bohaget efter en avliden mor. Det pågår ganska bestämda, men samtidigt lite försiktiga, diskussioner om vem som ska ha vad från hemmet, bland annat en ryamatta som modern knutit. Systern vill ha ryan och säger: ”Men ryan, den knöt hon åt mig – det vet ni ju, att hon sa, medan hon höll på. Det är mina färger i den, och hon sa alltid, att den skulle ligga framför morfarsstolen.” ”Hon knöt den med sina händer. Varenda knut – varenda, varenda knut -.” Systern får ta ryan.

Ett genomgående tema i novellerna är bostaden, hemmet. Författaren, Eva Norberg, var gift med en präst och i början av äktenskapet flyttade familjen ofta när maken bytte tjänst. Kanske en förklaring till valet av tema? Eva Norberg har bl a skrivit psalmer som ingår i Den svenska psalmboken med tillägg, 2002. Läs  Eva Norberg HÄR.

Uuve Snidares bok Ryamattan fanns som sagt inte på biblioteket i nästa kvarter, men de tog  hem den till mig som fjärrlån. Bland annat skildrar författaren den stora ryavågen under 1960-talet. Ester Teorell hette kvinnan som redan 1932 kom på att väva en botten för att sy, knyta, rya på istället för att utföra hela arbetet i vävstol. Föreningen för Svensk Hemslöjd nappade på idén och blev återförsäljare. På 1960-talet exploderade intresset och det fanns många företag som sålde materialsatser.

Jag var barn då och minns förstås ryorna som knöts på färdig botten. Min mamma knöt flera ryor. Vår klass knöt en rya tillsammans när vi gick i 6:an, en materialsats från en handarbetsaffär. Ryan var högsta vinsten i ett lotteri när vi samlade pengar till en skolresa till Gotland.

Uuve Snidare presenterar en del av de konstnärer och formgivare som arbetade med ryor under ryamattans storhetstid, som Viola Gråsten, Edna Martin, Astrid Sampe, Marianne Richter. Ryorna fanns som materialsatser att knyta, de vävdes i exklusiva enstaka exemplar eller vävdes industriellt.  

Rya knuten på färdig botten, materialsats formgiven av Marianne von Münchow för Svensk Hemslöjd.

Märta Måås-Fjetterströms ”Blå Trasryan” är en av mina favoriter och den kom till innan ryahysterin. Tyvärr finns den inte med på utställningen på Stockholms Slott, titta HÄR. (Slottet är stängt pga Corona. Utställningen skulle ha slutat nu i april men är förlängd till hösten 2020.)

Att väva

Att väva är namnet på en ny vävbok som kom i förra veckan. Arianna Funk och Miriam Parkman har gjort boken tillsammans. De är båda yrkesvävare, utbildade på Handarbetets Vänner i  Stockholm, och ingår i gruppen Studio Supersju. (Gruppen ställer förresten ut tillsammans på  Västernorrlands Museum i Härnösand just nu, t o m 2020-08-30. Läs mer HÄR.)

”I den här boken hittar du en fond, mot vilken du bygger ditt eget sätt att väva på”, säger författarna i förordet och poängterar att de inte har facit till hur vävning ska gå till. De delar med sig av sina egna erfarenheter och visar hur just de två tänker och gör. De uppmanar oss att hitta egna vägar, egna arbetssätt och en egen stil genom att ta lärdom av olika förebilder, titta i äldre vävlitteratur och studera traditionella tekniker. Och förstås, få idéer av den nya boken!

Formgivning och färgning har varsitt kapitel med användbara tips. Inspirerande tankar kring formgivning finns också i samband med en del av vävsedlarna. Det finns beskrivningar till handdukar, tabletter, kuddar, våffelväv, röllakan, dubbelväv och flera olika ryavävar.

Just varianterna av ryor är extra intressanta för mig. I mitt huvud virvlar det runt många ganska ostrukturerade tankar kring att väva rya och jag är särskilt mottaglig för allt som har med ryaknutar att göra. Numera har jag bara en vävstol och flera andra varpar ska upp innan det finns plats för rya. Så ännu ett tag får jag nöja mig med att tänka på ryor, att planera, titta hur andra har gjort och fundera på kvalitetsförslagen i nya boken.

 

Åländska ryor

Om några dagar ska jag prata om ryor (inte mattor, utan vävda ryor för bädden) hos en förening och förbereder mig genom att leta och sortera bland alla mina foton. Den här bilden dyker upp, tagen för ett par år sedan på Ålands museum i Mariehamn. Jag minns hur glad jag blev när jag fick se att museet har en rya. Dubbelnockad är den, dvs den har ryaknutar på båda sidor, och värmde nog skönt i släden. Ovanlig och exklusiv, tänkte jag. Men när jag plockar fram boken som jag köpte på museet ser jag att det finns många bevarade dubbelnockade ryor på Åland. Det finns många äldre ryor överhuvudtaget, drygt 70 presenteras i boken. En del finns i samlingarna hos Ålands museum, andra hos privatpersoner. ”Ärvts inom släkten” står det ofta. Boken hamnade oläst i bokhyllan när vi kom från semesterresan. Men nu ska jag läsa, bla om slottsryor i Kastelholm på 1500-talet, om båtsmansryor, om mönsterformer och om ”rysätterskor”, kvinnor som gick runt i gårdarna och vävde ryor.

Den åländska ryan är utgiven av Ålands Marthadistrikts hemslöjdssektion.

Ryor på Sörmlands Museum

I Sörmlands museums samlingar finns tre gamla ryor. Rya, då tänker vi kanske matta, men de här ryorna har aldrig använts på golvet, utan som täcken. För drygt 15 år sedan tittade jag på ryorna tillsammans med dåvarande hemslöjdskonsulenten Lille-Mor Boman. För några dagar sedan var det dags igen. En vävande kollega, Åsa Viksten Strömbom, och jag fick möjlighet att studera ryorna tillsammans med hemslöjdskonsulent Maria Neijman. En konservator fanns hela tiden med i bakgrunden och såg till att de slitna och ömtåliga textilierna hanterades på ett bra sätt. Vi tillbringade ett par intressanta timmar med de gamla ryorna. Om och hur vi går vidare efter det här besöket har vi inte bestämt, men något händer säkert.

Här kommer lite kortfattade noteringar om de tre ryorna.

Ryan på den översta bilden har med största sannolikhet använts i båt ute på Östersjön vid övernattning i samband med fiske. Den är hopsydd av tre våder, med bredden ca 83, 83 respektive 61 cm. Bottenväven är vävd i liksidig kypert och nockorna (=”tofsarna”) är inlagda i botten på ett sätt som gör att de inte syns på slätsidan. Där nockorna är slitna syns hur de är fördelade oregelbundet över ytan. Inventarienummer SLM 9210, titta HÄR.

Nästa rya är vävd i två våder i inslagsrips med ett ganska regelbundet mönster i brunt, vitt och gult mellan nockraderna. Nockorna är till stor del utslitna. Inventarienummer 3203, titta HÄR.

Den tredje ryan är vävd i bunden rosengång i många färger. Bindningen är oliksidig och rosengångens rätsida ligger på ryans slätsida. Det finns ingen rapport i rosengångsbårderna. Mönstret på de två våderna stämmer så när som på en bård i ena kanten. Nocken bildar rutmönster i gult och vitt. Inventarienummer 3204, titta HÄR.

 

Märta Måås-Fjetterström på Stockholms slott

För 100 år sedan, 1919, startade Märta Måås-Fjetterström, MMF, (1873 – 1941) en vävateljé i Båstad. Ateljén finns fortfarande kvar, läs mer HÄR. Snart fick celebriteter som kung Gustav V och kronprinsen som sedan blev Gustav VI upp ögonen för de unika mattorna som vävdes i ateljén och kungafamiljen blev trogna kunder. Det är anledningen till att 100-årsjubileet firas med en praktfull utställning just på Stockholms slott. Se den om du har möjlighet, pågår t o m 2020-04-19.

De ca 60 vävnader för golv och vägg som ställs ut är dels kungafamiljens privata, dels inlånade från privatpersoner och institutioner. Bara att organisera inlånen måste ha krävt en enorm arbetsinsats.

De traditionella skånska allmogevävarna, där åttabladsstjärnan ofta ingår, var en av MMF:s inspirationskällor. Hon lärde känna de skånska textilierna som chef för Hemslöjden i Malmö. Hennes formspråk uppfattades emellertid som allt för modernt och hon höll sig inte inom de traditionella ramarna, enligt föreningens styrelse. Det resulterade i att hon fick sparken 1911. Under några år var hon sedan chef för Lilli Zickermans vävskola i Vittsjö. År 1919 valde hon att starta sitt eget företag och tog med sig några skickliga väverskor till den nya ateljén i Båstad.

Mattorna från Båstad visades på stora utställningar runt om i världen och intryck från alla resor lämnade spår i MMF:s formgivning. Väven nedan, formgiven 1927, är inspirerad av husen i italienska Perugia. Observera åttabladsstjärnorna!

Mattan i bakgrunden, ”Korgmattan”, med sin strama form är från 1936 och ställdes ut tillsammans med möbler av Carl Malmsten på världsutställningen i New York 1939.

Den här mattan, ”Blåplump” visades också på världsutställningen i New York. Den vävdes senare upp bl a till Svenska Institutet i Rom.

Jag fastnar särskilt ryorna, som trasryan, ”Pärlhönset”, från 1925 till höger på bilden. Glesryan (”plattrya” enlig utställningstexten, ett begrepp jag aldrig sett tidigare) på nästa bild med långa avstånd mellan nockraderna  från 1922 intresserar mig också. Kanske är det dags för mig att väva rya igen. På mattorna i bakgrunden syns några exempel på den ständigt återkommande åttabladsstjärnan.

 

Väva fläta fästa

Häromdagen besökte jag Västerås Konstmuseum, snabbt och bekvämt med tåget. Museet ligger bara ett par minuters promenad från stationen. Där visas just nu en textilutställning, Väva fläta fästa – Textila pionjärer och samtida uttryck. Några av 1900-talets storheter inom textilkonsten möter nutida konstnärer. Större delen av utställningen pågår t o m 2020-01-26. Några verk av nutida konstnärer byts ut under tiden.  Avdelningen med Sten Kauppis bilder slutar redan 2019-11-17.  HÄR finns information om öppettider, workshops, visningar mm.

En utgångspunkt för utställningen är de stora vävnader av Kaisa Melanton (1920-2012) respektive Sten Kauppi (1922-2002) som specialbeställdes när Västerås stadshus byggdes i mitten av 1900-talet. Kaisa Melantons tredelade väv Det fria ordet (1967) hänger i fullmäktigesalen i stadshuset och går inte att flytta. Flera visningar arrangeras under utställningstiden. Information finns i länken ovan.

Sten Kauppis verk Dansen i Västra Aros (1961), ca 5,6 x 3,2 meter, har lånats in till utställningen. I vanliga fall kan väven ses i stadshusets entré. Den är vävd hos Handarbetes Vänner och för ovanlighetens skull är väverskorna omnämnda i den innehållsrika lilla utställningskatalogen. Här är hela vävnaden och en detalj.

Det finns fler verk av Sten Kauppi, bl a tre bilder ur serien Mitt Kiruna. Här är två av dem. En detalj syns på min första bild.

Ett par andra pionjärer vars textilier visas är Viveka Nygren (1925-2015) och Edna Martin (1908-2003).

Viveka Nygrens trasrya Vispad äggvita och grädde.

Arktis av Edna Martin.

Flera av de nutida konstnärerna deltar med filmer. Filmerna är visserligen inte så långa, men det hade varit lättare att ta dem till sig om det funnits något att sitta på en stund.

Kristina Müntzing (f 1973) visar tre nya verk speciellt för utställningen. Hon har använt äldre foton från fabriker, bl a ASEA i Västerås, där kvinnor arbetat industriellt och samtidigt hantverksmässigt. Fotona har hon förstorat, manipulerat, skurit i och flätat i. Här är en detalj från en textilfabrik i Borås.

Åsa Norman (f 1984) medverkar med flera broderier, t ex Från tunga till hand. Nu funderar jag på vad som gör att  jag stör mig lite på det ojämna tyget, den yngiga kanten, på det här broderiet, men gillar uttrycket i Sten Kauppis grova, ojämna stygn och inte alltid så vackra monteringar. Varför gillar eller ogillar jag något överhuvudtaget? Ungefär så här är det nog. Jag tar in verkens teknik, estetik och innehåll/budskap och gör en bedömning genom att, mer eller mindre omedvetet, jämföra med mina egna kunskaper, erfarenheter och med min personliga smak. Och då kommer förstås nästa fundering. Varifrån kommer min personliga smak?

Ränder och rya

I sista stund kom jag iväg till Stenhuset i Surahammar igår, 2019-08-04. Det var sista dagen för utställningen Vilsamma sommarvävar och vilda djur, en mycket inspirerande och fantasifull vävutställning av Susann Levál och Åsa Åkerström Ahlin. Det var i stort sett samma innehåll som när de ställde ut tillsammans i Köping för ett par år sedan. HÄR finns ett blogginlägg från den gången. Men även om det var samma föremål som visades, så blir det en annan utställning när vävarna exponeras på nytt sätt i en annan lokal.

Ränder gillar jag, och rya. Den här gången fastnade mina ögon framför allt på Susanns ränder och på Åsas ryavävar.

Förutom den randiga väven till solstolen visade Susann randiga fällsängar och randiga handdukar. De båda fällsängarna har samma randning, men intrycket blir helt olika beroende på färgsättning.

Jag gillar hur hon har använt de randiga, handvävda tygerna till baksidor på kuddarna. Kolla garnbollarna också.

Åsa har vävt en ryabjörk. Intill björken ses några av hennes rakubrända keramikfåglar.

Åsas ryaklädda, vilt rufsiga, djurpallar visade jag förra gången och här är de igen, älgen ”Roger” och räven ”Reven”.

Ryor – hittar gamla bilder

Jag letade efter några gamla bilder i datorn, men hittade inte dem jag sökte. Istället dök de här bilderna från 2009 upp, ett par ryor som jag vävde på uppdrag av Nämnden för Hemslöjdsfrågor, en myndighet under Tillväxtverket. Ryorna vävdes för att hänga på väggen i ett par samtals-/konferensrum.

Förebilden är en s k glesrya från 1700-talet från Örebro län, numera i Nordiska Museet. 1700-talsryan hade jag förmånen att jobba med i ett projekt för så där 20 år sedan. HÄR och HÄR finns mer information i tidigare blogginlägg.

Två ryor vävde jag till Nämnden för Hemslöjdsfrågor, mått 65 x 170 cm. Botteninslaget är ett entrådigt ullgarn, 6/1, från Wålsedts. Nockgarnet är till största delen också från Wålstedts, men jag har blandat i andra garner för att få ett lite spretigare intryck. Den som tittar noga ser kanske att det är olika riktning på tvinningen i garnerna, Wålstetds garn har Z-tvinning, de andra garnerna är S-tvinnade.

Undrar var ryorna finns nu. Nämnden för Hemslöjdsfrågor har bytt lokaler. Följde ryorna med i flytten, hänger de kvar på ursprunglig plats eller finns de någon annanstans?

Väv 2017 i Växjö – del 1, trasvävar

En 328 meter lång trasmatta sträckte sig längs Storgatan i Växjö under några dagar i slutet av förra veckan. Långa mattlängder hade vävts i vävstugor runt om i trakten och fogats ihop. Samordnare var hemslöjdskonsulent Monica Modig Rauden.

Anledningen till detta var Vävmässan, ett evenemang som arrangeras vart tredje år av Svenska Vävrådet (titta HÄR) och i år, 2017, var det alltså Växjös tur att stå för värdskapet.  Jag tillbringade en intensiv dag på mässan och ytterligare några timmar på utställningar på stan. Fötterna blev trötta och huvudet fyllt. Jag sorterar bilder och intryck och delar upp dem i flera inlägg på bloggen. Nu, i del 1, blir det trasvävar.

Siw Andersson

Matta med inplock i varpriktningen, vävd av Siw Andersson. Kan ses i utställningen Småland väver på Utvandrarnas hus ända till 2018-01-28. Titta HÄR.

Även trasryan vävd av Inga-Britt Hjärtberg kan ses på utställningen Småland Väver.

Klara Albertssons trasrya fanns i HDK Stenebys monter på mässan och är hennes examensarbete från programmet Textil, Kropp, Rum. Se mer av Klara HÄR.

Monica Hallén fanns också på mässan. Hon presenterade sin nya bok I trasmattans värld, mer om boken kommer senare. Och så hade hon förstås med sig sina fina trasvävar.

Mina fyra blogginlägg från Vävmässan finns HÄR.

Snart ska jag väva igen

tom-vavstol

Så här ska det ju inte se ut. Ingen varp finns i vävstolen. Istället är den förvaringsplats för korgar. Jag är så sugen på att sätta igång och väva, men det har varit en massa annat att göra på sistone. Men snart så är det dags att tänka vävning igen.

vavmagasinet-2

Vävlängtan blev inte direkt mindre när senaste numret av Vävmagasinet, nr 1/2017, med ull som tema, kom i brevlådan häromdagen. Min vävlust ökar av allt läsvärt och sevärt i tidningen, till exempel ryan som Åsa Viksten Strömbom har vävt med inspiration från Roslagens båtryor.

vavmagasinet

Det var också roligt att bli påmind om den intressanta halsduken som Hemslöjden i Östergötland tog fram till Kulturhuvudstadsåret 1998 i samarbete med Nygårds Anna.

vavmagasinet-1

 

Fint fynd

rya-2

Det behövs en hel del nytt nu när det snart är dags att flytta. Ja, nytt för mig i alla fall, men gärna begagnat. Därför är jag så nöjd med mitt fynd från Erikshjälpen, en ryamatta för 150 kr, 120 x 170 cm i färger och mönster som jag tror kommer att passa bra. Mattan är hel och ren, men får ändå en uppfräschning ute i snö och sol.