
Jag har sagt det flera gånger tidigare, det handlar en del om att väva rya i mitt huvud för tillfället och jag läser allt jag hittar. Jag sökte efter Uuve Snidares bok Ryamattan (2007) på bibliotekets hemsida. Den fanns inte. Men jag hittade en bok av Eva Norberg med titeln Rya (1970). Så spännande, en bok om ryor som jag aldrig hört talas om tidigare. ”Mönster och bindningar” stod det i texten i beskrivningen av boken, precis det som jag är intresserad av. Lite konstigt var det att den var sorterad som Hc, skönlitteratur för vuxna, men fel kan det väl bli ibland. Jag beställde boken och fick ett sms redan nästa dag om att den fanns att hämta.

Men, boken innehåller inte ryamattor. Det är en novellsamling som fått namn efter en av novellerna. En syster, en bror och en svägerska delar upp bohaget efter en avliden mor. Det pågår ganska bestämda, men samtidigt lite försiktiga, diskussioner om vem som ska ha vad från hemmet, bland annat en ryamatta som modern knutit. Systern vill ha ryan och säger: ”Men ryan, den knöt hon åt mig – det vet ni ju, att hon sa, medan hon höll på. Det är mina färger i den, och hon sa alltid, att den skulle ligga framför morfarsstolen.” ”Hon knöt den med sina händer. Varenda knut – varenda, varenda knut -.” Systern får ta ryan.
Ett genomgående tema i novellerna är bostaden, hemmet. Författaren, Eva Norberg, var gift med en präst och i början av äktenskapet flyttade familjen ofta när maken bytte tjänst. Kanske en förklaring till valet av tema? Eva Norberg har bl a skrivit psalmer som ingår i Den svenska psalmboken med tillägg, 2002. Läs Eva Norberg HÄR.


Uuve Snidares bok Ryamattan fanns som sagt inte på biblioteket i nästa kvarter, men de tog hem den till mig som fjärrlån. Bland annat skildrar författaren den stora ryavågen under 1960-talet. Ester Teorell hette kvinnan som redan 1932 kom på att väva en botten för att sy, knyta, rya på istället för att utföra hela arbetet i vävstol. Föreningen för Svensk Hemslöjd nappade på idén och blev återförsäljare. På 1960-talet exploderade intresset och det fanns många företag som sålde materialsatser.
Jag var barn då och minns förstås ryorna som knöts på färdig botten. Min mamma knöt flera ryor. Vår klass knöt en rya tillsammans när vi gick i 6:an, en materialsats från en handarbetsaffär. Ryan var högsta vinsten i ett lotteri när vi samlade pengar till en skolresa till Gotland.
Uuve Snidare presenterar en del av de konstnärer och formgivare som arbetade med ryor under ryamattans storhetstid, som Viola Gråsten, Edna Martin, Astrid Sampe, Marianne Richter. Ryorna fanns som materialsatser att knyta, de vävdes i exklusiva enstaka exemplar eller vävdes industriellt.

Rya knuten på färdig botten, materialsats formgiven av Marianne von Münchow för Svensk Hemslöjd.
Märta Måås-Fjetterströms ”Blå Trasryan” är en av mina favoriter och den kom till innan ryahysterin. Tyvärr finns den inte med på utställningen på Stockholms Slott, titta HÄR. (Slottet är stängt pga Corona. Utställningen skulle ha slutat nu i april men är förlängd till hösten 2020.)