Idag, 2023-08-12, har jag varit i Katrineholm på en härlig workshop med Takao Momiyama, kallad Momi. HÄR finns han på Instagram, @momiyamatakao.
.
Hans fascinerande samling av gamla, lagade japanska textilier visas i en utställning hos ETC Solkraft i utkanten av Katrineholm t o m 2023-09-30. Öppettider och annan information finns HÄR.
Förutom alla intressanta objekt i utställningen hade Momi med sig mängder av inspirerande textilier som fyllts på med hans stygn, lagade kläder och sånt som bara ”är”.
.
.
.
Vi fick inte bara beundra med ögonen, vi kunde känna och undersöka med händerna också.
.
Vi sydde förstås och lärde oss att mata stygnen på nålen på japanskt vis med hjälp av tummarna. Det kräver träning innan tekniken sitter, men väldigt kul att få instruktioner och prova.
Här, på Sätergläntan i Dalarna, tillbringade jag förra veckan (24 – 28 juli 2023). Jag deltog i kursen Vackra rynkor och stygn, grundkurs i handsömnad på linne med Mia Ljungström Svensdotter som lärare. Sytt för hand på linne har jag gjort tidigare, senast ett par dagar på Sörmlands museum i Nyköping i våras, titta HÄR. Nu lärde jag mig mer under en intensiv vecka med bra handledning, bra kurslokaler och inspirerande kurskamrater.
Jag gjorde det jag hade tänkt innan kursen, påbörjade en överdel/blus efter mina egna mått. Modellen klipps av ett enda tygstycke, plus ärmspjäll, och jag syr efterstygn, fållstygn och fällsöm för hand med vaxad lintråd. Någon folkdräkt har jag inte tänkt skaffa. Blusen ska jag använda ihop med ”vanliga” kläder.
.
Innan vi påbörjade våra plagg sydde vi prover i olika tekniker. Här visar Mia hur en ärmlinning sys på över en rynkad kant.
I biblioteksbyggnaden på Sätergläntan finns en textilsamling och Mia plockade fram lådor med folkliga linneplagg. Det är verkligen lärorikt och ett privilegium att få titta nära på detaljer.
Här är fler plagg, både från skolans samling och från kläder som Mia och kurskamrater tagit med sig.
.
.
.
.
.
Högt uppe på en hylla i kurslokalen fanns en dam som höll lite koll på oss.
Nu blir det fler bilder från Sätergläntan, utomhus och inomhus. HÄR är Sätergläntans hemsida.
För några år sedan, 2019, ägnade jag sommaren åt att sticka sockor. Sockorna används inomhus nästan året om. Då blir de förstås slitna och behöver lagas. När jag stickade testade jag olika sätt att konstruera sockor och nu gör jag likadant med lagningarna, provar och ser vad jag gillar bäst. HÄR finns blogginlägg med sockor samlade, stickningar och lagningar.
Den vänstra randiga sockan har en stickad lapp med upplockade maskor. Lagningen är gjord med samma garn som stickningen, men garnet i sockan har blivit tunnare och mer uttänjt så det var svårt att få lagningen snygg. Det hade förstås sett bättre ut om lappen sytts fast med maskstygn. Ingen favortilagning, men nu har jag provat och kanske gör jag om försöket vid ett annat tillfälle. Den högra sockan har en traditionell stoppning, stygn sydda i tuskaft.
På den här sockan har jag sytt förstygn lite hur som helst över det slitna området under hälen. Snabbt, enkelt och effektivt.
För ett tag sedan gjorde jag som förr, vände den slitna kragen på en av makens skjortor, titta HÄR. Nu var det dags för nästa skjorta att få förlängt liv.
Finns det verkligen folk som lagar sina trosor? Ja, jag till exempel. Jag har svårt att hitta bekväma trosor som tål många tvättar, så jag kostar gärna på några stygn för att få mina bästa att hålla ett tag till.
.
”Det fixar jag sen” har jag tänkt länge om den lösa hängaren i parkasen. Häromdagen blev den äntligen fastsydd. Då kom jag att tänka på när jag gick en terminskurs, heltid, i sömnad, mönsterkonstruktion och knyppling för länge sedan. Det hände att ”fröknarna” inspekterade våra ytterplagg och kontrollerade att hängare och knappar var ordentligt isydda. När jag tänkte lite till kom jag fram till att det just nu i dagarna, juni 2023, är 50 år sedan kursavslut. Åren går.
Så var det dags igen. Morgonrocken behöver lagas. Det är trasigt lite varstans och när jag lagar på ett ställe, så ser jag slitage och hål på nästa ställe. Det är hål i kanterna, på insidan bak vid halsringningen, vid fickan, vid tidigare lagningar. Men än ger jag inte upp. Jag fortsätter så länge det känns roligare att lappa än att sy en ny morgonrock. HÄR går det att följa morgonrocken, som jag sydde av en randig linnegardin hösten 2016.
Upptill på bakstycket sydde jag på ett band och lapparna som jag satt på tidigare förstärktes med stygn.
Fickan sprättades bort en bit och en lapp syddes fast på tyget som gått sönder.
En del av lagningarna har jag sytt för hand. Men eftersom symaskinen var framme för ett annat ändamål, så det blev en del maskinsömnad också.
Det är hög tid att göra iordning på balkongen. Soliga dagar utan blåst är det redan sommarvärme i söderläget och det har redan nu i början av maj blivit många fikastunder i soffan.
Nya kuddar till soffan sydde jag häromdagen av tyger ur mitt förråd. Det högra tyget är från numera nerlagda 10-gruppen, Casablanca av Gunila Axén. Jag har sytt i samma modell som örngott, med ficka. Innerkuddarna är billiga sovkuddar. Storleken på överdragen har samma längd som till en sovkudde, 60 cm, men bredden är lite smalare, drygt 40 cm, för en rundare och bulligare form på kudden.
En annan lite äldre kudde har de senaste åren legat ute på balkongen under sommarhalvåret och inne i vardagsrummet resten av tiden. Nu behövde den lite omsorg. Jag sprättade isär, tvättade och lagade.
.
Kudden, maskinstickad i ullgarn, har hängt med i många år. Jag köpte den när Stickupp (titta HÄR) ställde ut hos Konsthantverkarna i Örebro, någon gång i mitten av 1990-talet. Jag gillar den fortfarande. Bra material och rolig formgivning håller länge!
De nätta och bekväma fåtöljerna som vi köpte på IKEA för ca 30 år sedan börjar bli slitna. (Köpet gjordes nog 1992 med pengar som blev över när en bilsemester till Frankrike blev mycket billigare än förväntat.) Det skulle säkert gå att lappa med skinn från en kasserad soffa som finns i mitt materialförråd. Men nu fick det bli en enkel och snabb lösning. Jag sydde överdrag av grön vadmal ur förrådet. Det blev helt OK. Och det blir nog ännu bättre den dag jag får lust att brodera på tyget.
Ett dockhuvud har fått en hemsydd kropp. Proportionerna är lite säregna, men förhoppningsvis har dockan varit älskad av sin ägare. Dockan finns i det lilla textilmuseet hos Malmköpingsortens Hembygdsförening i Malmköping.
Dockan till höger har också en kropp av tyg, kanske hemsydd den också.
Samlingen innehåller en blandning av allt möjligt och vart jag vänder mig så finns det något som fångar mitt intresse. Den här stoppade långstrumpan har slitits av ett barn, eller kanske av flera barn i en familj. Med knappen uppe till höger fästes strumpan i livstyckets strumpeband.
Skärpan är lite dålig på den här bilden, men jag kan inte låta bli att visa den. Den lilla väskan är gjord av äpplekärnor!
Museet har flera plagg från Ripsa, byn i Sörmland där Ebba von Eckermann drev sitt modeföretag med exklusiva handvävda tyger. Den här enkla vita klänningen är helt annorlunda än de storrutiga vida kjolarna som jag tänker på när jag hör talas om Ripsa. Min nästnästa väv kanske blir en egen variant av den här bindningen. När företaget var som störst, under det tidiga 60-talet, stod det för 10 % av Sveriges textilexport enligt den HÄR texten på Wikipedia. Titta längst ner på sidan, där finns en länk till en film från 1964.
Jag är uppvuxen i Malmköping och gillar förstås föremål som väcker minnen. Hos Hagmans fanns barn-, dam- och herrkläder och jag minns en gulbrun kappa med guldknappar som jag hade i yngre tonåren. Nu har Sonja Berlin sin textilateljé på samma adress, Landsvägsgatan 31, men i en annan port.
Om jag minns rätt så sålde Palmqvists framför allt herrkläder.
Den här gamla blekta skylten från C.F. Hellströms Manufaktur och Modeaffär var nog undanlagd i ett uthus redan när jag var barn. Men Hellströms fanns och där köptes tyg, sömnadsmönster, garn, sybehör, veckotidningar, omslagspapperpapper till skolböckerna, underkläder med mera. I samma lokal i hörnet vid torget kan man numera köpa kläder hos Systrarna Carlsson.
Makens favoritskjorta hade fått ett pyttelitet hål (som jag glömde fotografera) och hålet skulle lagas. Små laglappar finns det gott om. En liten krympburk är full med bortsprättade etiketter från textilier som klippts till mattrasor, återbrukats på annat sätt eller kasserats.
.
Sytråd finns det också, många fler rullar än dem på bilden.
Maken valde lapp och så här blev det, en cool lagning på framstycket. HÄR finns en tidigare lagning av skjortan.
År 2019 bestod mitt sommarprojekt av strumpstickning. Det blev fem par sockor med olika konstruktion. Ett sjätte par kom till lite senare. HÄR finns blogginlägg om strumpstickningarna.
Sockorna är perfekta att ha inomhus under vinterhalvåret. Nu är sockorna inne på sin fjärde vinter och några par börjar bli slitna. Det är dags att laga. Nästan varje liten garnstump gick åt till ränder på sockorna så det enda garn som finns kvar att laga med är rester från det sista paret.
Snyggast blir det att sy maskstygn. Men det tog ungefär tre gånger så lång tid som att sy en stoppning i tuskaft.
Makens skjorta var sliten på kragen, så där som skjortkragar ofta blir. Jag vet ju att man förr vände slitna kragar för att förlänga livslängden hos skjortor och tänkte att det nu var läge att prova. Kragen sprättades loss och en bit från ett kasserat lakan syddes fast över det slitna. Kragen vändes så att det som tidigare låg mot halsen nu ligger åt andra hållet. Efter lite pillande sydde jag fast kragen igen på maskin och skjortan håller länge till.
Mina sköna skor har slitits vid lilltårna. Jag har sytt ihop dem några gånger, men nu hade själva tyget gett sig och det räckte inte med stygn längre.
Skinn från en udda handske limmades på över hålen och skorna håller åtminstone ytterligare en säsong. (Och så fick vi ett exempel på hur svårt det kan vara med korrekt färgåtergivning på bilder. Den övre bilden är tagen inomhus i mulet väder, den undre utomhus i sol.)
När jag ändå höll på att laga så tog jag fram en T-shirt. Små hål hade uppstått när jag sprättade bort en etikett som skavde. Istället för att försöka dölja hålen sydde jag langett runt dem med tråd i annan färg.
Morgonrocken, som jag sydde för några år sedan av en kasserad gardin, behövde lagas igen.
Över den trasiga kanten på fickan sydde jag dit en snedslå.
De sköra, utslitna delarna förstärktes med tygbitar.
Snart är det nog dags att laga ännu mer. Lagningarna fortsätter så länge jag tycker det är kul och så länge lagningsmaterialet räcker. Jag använder de bästa delarna av ett par utslitna skjortor, tyger från loppis och lite andra småbitar och garner ur mina förråd.
Min skönaste hemmatröja behövde lagas. Efter flera års användning var ärmarna trasiga nertill och vid armbågarna var det nästan hål.
Jag repade upp resårkanten och använde garnet till en I-cord. Ärmarna blev några centimeter kortare, men det gör inget.
Vad som skulle göras med armbågarna hade jag lite olika funderingar kring. Jag hittade några små nystan med rester från stickningen. Men skulle jag försöka göra en osynlig grön lagning med maskstygn, eller en medvetet synlig lagning i andra färger? Jag valde att sticka diagonalrutor som ärmlappar, likadana rutor som tröjans liv är stickat med. Det blev OK och den sköna tröjan kan användas ett bra tag till.
För inte så länge sedan jag förbättrade halsringningen, titta HÄR.
Så här ser ryggsidan ut på tröjan, nystickad och fotad på en brygga i Mälaren för några år sedan. Titta HÄR också. Egentligen är tröjan lite för brokig för min smak, men ibland kan det vara kul med något annorlunda. Garnet är en väldigt skön blandning av ull och silke och modellen var rolig att sticka. Jag har stickat en likadan helt i mörkgrått också. Den känns mer ”jag”.
Det är roligt och går dessutom ganska fort när sånt där som jag ska göra ”sen” verkligen blir gjort.
Den rutiga blusen/skjortan som jag sydde för flera år sedan (titta HÄR) har mest hängt oanvänd i garderoben. En sak som gjorde att den kändes obekväm var halsringningen, så kallad båtringning. Nu har jag äntligen sytt dit kilar som gör ringningen lite mindre. Plagget känns bättre och kommer nog till användning.
Mina slitna vardagsbyxor håller ett tag till efter att ha fått förstärkning i rumpan. Det är inget mästerverk, men jag är nöjd ändå.
.
Plötsligt var flera örngott helt utslitna. Men det fanns gott om underlakan och det tog inte många minuter att klippa ett lakan i bitar och sy ihop till örngott.
Fodret i min favoritkappa har jag lagat många gånger, titta HÄR. Nu var det nytt slitage som behövde åtgärdas. När jag till slut äntligen hittade fodertyget, som jag lagt på ett ”jättebra” ställe, var det fort gjort att sy på nya lappar.
För ett halvår sedan skrev jag om boken Boro – Nödens konst, titta HÄR, och var lite ledsen över att utställningen med samma namn fanns i Stockholm, men att vi inte kunde se den. Nu har utställningen varit öppen ett tag, med förbokning, och jag var där, på Östasiatiska Museet, för några veckor sedan. Utställningen på går t o m 2022-01-09.
Boro är de lappade och lagade textilierna från Japan, från en tid med för oss nästan obegriplig brist på resurser. Varje liten tygbit togs tillvara och syddes ihop till kläder, täcken, blöjor, trasor, strumpor, vantar.
Det är lätt att bli förförd av estetiken, av stygnen och de hopsydda slitna tygbitarna, randiga, enfärgade, mönstrade med kasuri, färgade med indigo. Utställningstexterna ger perspektiv, men ännu bättre, tycker jag, är att läsa boken. Den är intressant både för den som ser utställningen och för den som inte har möjlighet att se den. I boken sätts boro in i ett socialt, ekonomiskt och historiskt sammanhang. Som motsats ställs modevärldens fascination och kommersialisering av boro, av ett kulturarv skapat av nöd, fattigdom och skam.
Här sitter jag och virkar. Halskanten på en av mina favorittröjor har tänjt ut sig. Jag misstänkte att rätstickning i det här mjuka och fluffiga garnet skulle kunna vidga sig. Men trots att jag ändrade lite i beskrivningen för att försöka förhindra töjning, så har det ändå hänt. HÄR är tröjan när den var ny för tre år sedan.
För ett tag sedan visade Maria Gustafsson på sin blogg Marias garn hur hon virkar smygmaskor runt halsen på en stickad kofta för att få in vidden lite, titta HÄR. Jag gjorde som Maria och resultatet blev riktigt bra. Garnet i min tröja är som sagt mjukt, en behaglig blandning av ull och silke. Ett stabilare garn behövdes till smygmaskorna. Dubbelt redgarn blev perfekt.
Jag gillar verkligen den här tröjmodellen och det här garnet. En enfärgad mörkgrå har jag också stickat och även den fick en förstärkt halskant med smygmaskor innanför I-corden, eller snoddavmaskningen kanske är den svenska benämningen.
Långbyxorna som jag använt hela vintern behövde också en uppfräschning. Nederkanten var sliten och fransig. Jag gjorde på samma sätt som jag visade i ett blogginlägg 2015. Här kommer en repris. Det blir så bra!
Jag sprättar upp fållen, viker ut den mot rätsidan och nålar.
En maskinsöm sys ca 0,75 cm från kanten.
Fållen viks in mot avigsidan igen över den nya sömsmånen och nålas.
Byxorna fållas med en maskinsöm mitt i den förra sömmen.
Efter knappt 30 minuter är nederkanten hel igen. Spåren efter den gamla fållen syns mindre i verkligheten än på bild och kommer att synas ännu mindre efter nästa tvätt. Byxorna kan användas ytterligare några år!
Det var dags igen att laga morgonrocken som jag sydde av en gardin för några år sedan. Nu hade ena framstycket fått en reva. Lappar från ett par kasserade skjortor fick dölja området där tyget blivit skört. Några rader med förstygn blev en extra förstärkning där tyget gått sönder. Jag misstänker att det här inte är sista gången som morgonrocken lagas, ett evigt projekt som till slut kanske bara består av lappar. HÄR går det att följa morgonrocken.
Inte undra på att tröjan är sliten. Den här vintern har jag använt den så gott som varje dag under kappan vid promenader och utflykter. Den bekväma och praktiska tröjan är dubbelstickad i ulltrikå hos Gotlands Strumpfabrik. Jag gillar ullplagg och jag gillar både grönt och rutigt, så den har tillhört favoriterna i garderoben ända sedan jag köpte den för så där fem år sedan.
Nu var det dags att laga. Jag hade några alternativ, som att virka runt kanterna med redgarn, att sy langett för hand, att förstärka med maskinsöm. Men så fick jag se att det finns band i ulltrikå att köpa hos Mariedal Design, som precis som Gotlands Strumpfabrik stickar och syr kläder i ull. Jag blev nyfiken och beställde band.
Nu är tröjan kantad runt om. Jag sydde på bandet för hand. Det gick utmärkt, även om det nog hade gått ännu bättre om bandet varit en aning bredare än 1,5 cm. Men jag är väldigt nöjd med resultatet. Tröjan blev som ny och håller många år till.
HÄR finns Gotlands Strumpfabrik. Den rutiga tröja har utgått ur sortimentet. HÄR finns Mariedal Design. Banden hittade jag inte i webshopen, men mailade och frågade efter dem.
Hur ska jag förklara min fascination över innehållet i den här boken? Boken handlar om boro, nödens konst, de japanska lappade, lagade och återbrukade textilierna.Berörd, betagen och begeistrad blir jag.
Textilierna i boken visar på fattigdom och knapphet. Samtidigt ger hushållandet med de knappa resurserna uttryck för en ömhet och en vördnad inför material, arv och tradition. Jag fascineras av och blir förförd av förfallets estetik. Men jag berörs också av den skam som kan följa med nöd och fattigdom.
Förutom alla fantastiska bilder med förklarande bildtexter innehåller boken ett antal artiklar som ger kunskap om och inblick i begreppet boro. Ett citat ur boken: ”Behåll alla tygbitar som är stora nog att slå in en böna”. Att kasta tygbitar, nästan oavsett hur små, var uteslutet. Allt kunde användas på nytt.
Men vet ni vad det tråkiga är? Jo, alla föremål i boken (de flesta är inlånade från Amuse Museum i Tokyo, några finns i Östasiatiska museets samlingar) befinner sig just nu i en utställning på Östasiatiska Museet i Stockholm. Och vi kan inte se dem. Museet är ju stängt pga Corona. Hoppas, hoppas att det snart blir möjligt att göra ett besök. Boken finns att köpa HÄR.
HÄR är en länk till ett blogginlägg om en utställning med japanska textilier på länsmuseet i Härnösand 2013. HÄR skriver jag om en annan bok om japanska textilier.
Även i Sverige har textilier lagats och lappats i nöd och fattigdom, som de HÄR som finns i samlingarna hos Sörmlands museum.
Sy för hand skulle jag göra. Med långsamma, vackra stygn skulle min morgonrock lagas. Men det sköts hela tiden upp till en annan dag och morgonrockens skick blev allt sämre. Till slut insåg jag att den där mysiga stunden med nål och tråd aldrig skulle bli av. Nu är de värsta skavankerna åtgärdade och med symaskinen gick det snabbt.
Den trådiga kanten i ärmsluten klippte jag upp, vek in en sömsmån på en knapp centimeter och sydde.
Det trasiga i framkanterna dolde jag med en tygbit.
I nacken hade det gått hål och tyget var skört. Det fick bli en rejäl tygbit som förstärkning vid båda axlarna.
Ett tag till håller den, morgonrocken som jag sydde av en linnegardin för några år sedan. HÄR finns tidigare lagningar av min rock.
Morgonrocken som jag sydde för några år sedan (titta HÄR) börjar bli sliten. Dags att laga! Ett blommigt band sys på i halsringningen i nacken. Det rutiga tyget är från en tidigare lagning.
Framtill, i midjehöjd på höger framstycke, där knytskärpet dras åt, börjar tyget bli skört. Jag letar fram någorlunda tunna tyger i mina gömmor, tunna men täta. Om lapparna är för kraftiga är det ju risk att tyget spricker runt lagningen. Det blir en rosablommig lapp på framsidan och ett svartblommigt tyg på insidan. Det behövs fler förstärkningar, men nu är de värsta skadorna åtgärdade.
Makens skjorta behöver också lagas. Tyget börjar bli skört och spricker.
Det får bli snabblagning med symaskinen. Bitar av ett tunnslitet lakan nålas fast på baksidan och sen kör jag zigzag runt om och raksöm över sprickan i tyget.
Det blir kanske inte så snyggt, men skjortan duger ett tag till, hemma och i skogen.
Två nya häften från Hemslöjdens Förlag låg i brevlådan häromdagen. Så mycket fin inspiration!
Carina Olsson är verkligen mästerlig på det hon gör. Efter hennes förra häfte, Bottensömmar, spreds intresset för bottensömmar som en löpeld bland alla som broderar. I det nya häftet, Brodera retro, har hon utgått från sina favoriter bland porslin och textilier från 1950- och 1960-talen och omsatt mönstren i broderi. Carina använder valkade ylletyger, som är behagliga att brodera på och som passar utmärkt till applikationer och skarvsöm, och syr med diverse olika sorters trådar.
Det finns utförliga beskrivningar till hennes modeller. Men häftet är också en inspirationskälla för den som vill använda sina egna koppar, tyger och annat fint som förlaga till ett eget broderi. Så kommer jag att göra.
Häftet Ändra av Katarins Evans och Katarina Brieditis är en fortsättning på deras två häften som kom för ett par år sedan, Stoppa och Lappa. Den här gången tittar de igenom garderoben och ser vad som kan sys om och ändras istället för att kasseras. Herrskjortor blir blusar, byxor och klänningar. Jeans förvandlas till kjolar. Stickade tröjor fräschas upp med broderier. Skor förses stickade kanter.
Jag får både lust och dåligt samvete. En hel hög med herrskjortor har jag som jag har tänkt ska ”bli nå’t”. För att inte tala om kassen full med ylletröjor som jag också har planer för, men som bara ligger och tar plats. Nu är det nog dags att ta tag i detta, när diverse evenemang, workshops och annat är inställda eller framflyttade.
Tre saker är avbockade på min mentala att-göra-lista. Fodret i min kappa är lagat med en lapp. Jag hade fastnat i etiketten och dragit upp en reva i tyget. Kappfodret är lagat tidigare, titta HÄR.
Infodringen i halsen på den grå klänningen hade dragit sig på ett konstigt sätt och vek sig framåt mot utsidan. Jag provade att sy ner infodringen med en stickning på maskin, men det blev bara värre. Så jag sprättade bort den och kantade med en snedremsa ur gömmorna istället. Det blev bra!
Klänningen i linne har jag haft i mer än 20 år. Den är flitigt använd som sommarklänning och som tunika över tröja och långbyxor. Men för att göra klänningen ännu bättre behövdes en ficka. Tyget som jag valde till fickan är ganska tunt, så jag vändsydde med en bit av ett slitet lakan och band ihop tyglagren med förstygn.
Jag är nöjd! Men det finns mer på att-göra-listan. De sakerna tar jag itu med en annan dag.
I höst har jag suttit och skavt på vävpallen i många timmar. Det är roligt att väva, men vävningen har slitit hål på baken på mina sköna hemmabyxor. Med lite långsam handsömnad är det lätt lagat. Laglapparna är de bästa bitarna av ett par slitna herrskjortor. Tråden är ett starkt, hårdtvinnat, handfärgat broderigarn inköpt i Berlin för ett antal år sedan. Byxorna har lagats ett par gånger tidigare, titta HÄR. Snart är det nog dags att förstärka med lappar och stygn även på den vänstra skinkan.
Ett par fina dagar tillbringades i Uppsala med promenader längs ån, upp till slottet, på gator och torg och vi lärde känna stan lite bättre. Jag slank förstås in lite snabbt här och där och såg en del textilier.
På Upplandsmuseet visas i sommar, t o m 2019-09-22, en utställning med stickat från Celia B Dackenbergs fina böcker. Tolkningen av tröjan som bärs av Putte i blåbärsskogen finns i Sagornas Stickbok. I boken Kulturkoftor har författaren en stickbeskrivning till en kofta som bygger på bandymålvakten Sven ”Sleven” Säfwenbergs tröja/kofta, den han bar säsong efter säsong i varenda match. I utställningen finns förstås den nystickade koftan, men även ”Slevens” slitna och lagade originalkofta, nu i Upplandsmuseets samlingar. HÄR har jag skrivit om ”Sleven” och om Celia B Dackenbergs böcker.
På Uppsala konstmuseum såg jag vävnader och broderier av Monia Westin. Utställningen finns att se t o m 2019-08-18.
En dubbelväv, som gav mig lite vävlust, av Susanna Hepp hängde på väggen hos konsthantverkskooperativet Kaleido i Godsmagasinet.I Uppsala Domkyrka finns praktfulla textilier som fyller väggarna i ett par av kapellen. Textilierna kom på plats i mitten av 1970-talet när kyrkan renoverades. Anna-Lisa Odelqvist-Kruse är upphovsperson till textilierna i Fredens Kapell. Läs om konstnären t ex HÄR. Uppgifter om de relativt sett moderna textilierna i domkyrkan är inte så lätta att hitta. När jag googlar hamnar jag t ex på domkyrkans hemsida och hos Upplandsmuseet i digitalt museum. På båda ställena finns bilder på vävnaderna i Fredens Kapell utan att Anna-Lisa Odelqvist-Kruse nämns.
I Minneskoret finns Ann-Marie Forsbergs stora vävnader som skildrar några av de viktigaste händelserna i domkyrkans drygt sjuhundraåriga historia. Här är en liten detalj. Läs mer om konstnären HÄR.
Vem kan åka till Uppsala utan att besöka garnaffären Yllo Tyll? Inte jag i alla fall. Nu studerade jag utbudet av Rauma Finullgarn. Till slut lyckades jag välja en färg som komplement till en misslyckad stickning. Den har legat orörd i flera månader och jag skulle behöva börja om från början. Jag visar en annan dag.
Textila inslag 