Kategoriarkiv: Lappa och laga

Lagar morgonrocken, igen

Nu var det dags igen att laga morgonrocken, som jag sydde av en linnegardin för fem år sedan. På ena ärmen var tyget slitet.

Och fickan, sydd av ett broderi från ett kvinnokooperativ i Zimbabwe, hade också gått söner.

Ärmen fick en lapp från en kasserad herrskjorta.

En bit av samma skjorta fick laga fickan. En alldeles lagom lång bandstump passade perfekt som förstärkning på slitage på fickans kant.

HÄR går det att följa morgonrocken.

Boro – Nödens konst på Östasiatiska museet

För ett halvår sedan skrev jag om boken Boro – Nödens konst, titta HÄR, och var lite ledsen över att utställningen med samma namn fanns i Stockholm, men att vi inte kunde se den. Nu har utställningen varit öppen ett tag, med förbokning, och jag var där, på Östasiatiska Museet, för några veckor sedan. Utställningen på går t o m 2022-01-09.

Boro är de lappade och lagade textilierna från Japan, från en tid med för oss nästan obegriplig brist på resurser. Varje liten tygbit togs tillvara och syddes ihop till kläder, täcken, blöjor, trasor, strumpor, vantar.

Det är lätt att bli förförd av estetiken, av stygnen och de hopsydda slitna tygbitarna, randiga, enfärgade, mönstrade med kasuri, färgade med indigo. Utställningstexterna ger perspektiv, men ännu bättre, tycker jag, är att läsa boken. Den är intressant både för den som ser utställningen och för den som inte har möjlighet att se den. I boken sätts boro in i ett socialt, ekonomiskt och historiskt sammanhang. Som motsats ställs modevärldens fascination och kommersialisering av boro, av ett kulturarv skapat av nöd, fattigdom och skam.

Klädvård

Här sitter jag och virkar. Halskanten på en av mina favorittröjor har tänjt ut sig. Jag misstänkte att rätstickning i det här mjuka och fluffiga garnet skulle kunna vidga sig. Men trots att jag ändrade lite i beskrivningen för att försöka förhindra töjning, så har det ändå hänt. HÄR är tröjan när den var ny för tre år sedan.

För ett tag sedan visade Maria Gustafsson på sin blogg Marias garn hur hon virkar smygmaskor runt halsen på en stickad kofta för att få in vidden lite, titta HÄR. Jag gjorde som Maria och resultatet blev riktigt bra. Garnet i min tröja är som sagt mjukt, en behaglig blandning av ull och silke. Ett stabilare garn behövdes till smygmaskorna. Dubbelt redgarn blev perfekt.

Jag gillar verkligen den här tröjmodellen och det här garnet. En enfärgad mörkgrå har jag också stickat och även den fick en förstärkt halskant med smygmaskor innanför I-corden, eller snoddavmaskningen kanske är den svenska benämningen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är virka-halskant-2.jpg

Långbyxorna som jag använt hela vintern behövde också en uppfräschning. Nederkanten var sliten och fransig. Jag gjorde på samma sätt som jag visade i ett blogginlägg 2015. Här kommer en repris. Det blir så bra!

byxfåll 1

Jag sprättar upp fållen, viker ut den mot rätsidan och nålar.

byxfåll 2

En maskinsöm sys ca 0,75 cm från kanten.

byxfåll 3

Fållen viks in mot avigsidan igen över den nya sömsmånen och nålas.

byxfåll 4

Byxorna fållas med en maskinsöm mitt i den förra sömmen.

byxfåll 5

Efter knappt 30 minuter är nederkanten hel igen. Spåren efter den gamla fållen syns mindre i verkligheten än på bild och kommer att synas ännu mindre efter nästa tvätt. Byxorna kan användas ytterligare några år!

byxfåll 6

Dags igen

Det var dags igen att laga morgonrocken som jag sydde av en gardin för några år sedan. Nu hade ena framstycket fått en reva. Lappar från ett par kasserade skjortor fick dölja området där tyget blivit skört. Några rader med förstygn blev en extra förstärkning där tyget gått sönder. Jag misstänker att det här inte är sista gången som morgonrocken lagas, ett evigt projekt som till slut kanske bara består av lappar. HÄR går det att följa morgonrocken.

Tröjan blev som ny

Inte undra på att tröjan är sliten. Den här vintern har jag använt den så gott som varje dag under kappan vid promenader och utflykter. Den bekväma och praktiska tröjan är dubbelstickad i ulltrikå hos Gotlands Strumpfabrik. Jag gillar ullplagg och jag gillar både grönt och rutigt, så den har tillhört favoriterna i garderoben ända sedan jag köpte den för så där fem år sedan. 

Nu var det dags att laga. Jag hade några alternativ, som att virka runt kanterna med redgarn, att sy langett för hand, att förstärka med maskinsöm. Men så fick jag se att det finns band i ulltrikå att köpa hos Mariedal Design, som precis som Gotlands Strumpfabrik stickar och syr kläder i ull. Jag blev nyfiken och beställde band.

 

Nu är tröjan kantad runt om. Jag sydde på bandet för hand. Det gick utmärkt, även om det nog hade gått ännu bättre om bandet varit en aning bredare än 1,5 cm. Men jag är väldigt nöjd med resultatet. Tröjan blev som ny och håller många år till.

 

HÄR finns Gotlands Strumpfabrik. Den rutiga tröja har utgått ur sortimentet.
HÄR finns Mariedal Design. Banden hittade jag inte i webshopen, men mailade och frågade efter dem.

 

Boro – Nödens konst

Hur ska jag förklara min fascination över innehållet i den här boken? Boken handlar om boro, nödens konst, de japanska lappade, lagade och återbrukade textilierna.  Berörd, betagen och begeistrad blir jag.

Textilierna i boken visar på fattigdom och knapphet. Samtidigt ger hushållandet med de knappa resurserna uttryck för en ömhet och en vördnad inför material, arv och tradition. Jag fascineras av och blir förförd av förfallets estetik. Men jag berörs också av den skam som kan följa med nöd och fattigdom.

Förutom alla fantastiska bilder med förklarande bildtexter innehåller boken ett antal artiklar som ger kunskap om och inblick i begreppet boro. Ett citat ur boken: ”Behåll alla tygbitar som är stora nog att slå in en böna”. Att kasta tygbitar, nästan oavsett hur små, var uteslutet. Allt kunde användas på nytt.


Men vet ni vad det tråkiga är? Jo, alla föremål i boken (de flesta är inlånade från Amuse Museum i Tokyo, några finns i Östasiatiska museets samlingar) befinner sig just nu i en utställning på Östasiatiska Museet i Stockholm. Och vi kan inte se dem. Museet är ju stängt pga Corona. Hoppas, hoppas att det snart blir möjligt att göra ett besök. Boken finns att köpa HÄR.

HÄR är en länk till ett blogginlägg om en utställning med japanska textilier på länsmuseet i Härnösand 2013.
HÄR skriver jag om en annan bok om japanska textilier.
Även i Sverige har textilier lagats och lappats i nöd och fattigdom, som de HÄR som finns i samlingarna hos Sörmlands museum.

Lagar morgonrocken

Sy för hand skulle jag göra. Med långsamma, vackra stygn skulle min morgonrock lagas. Men det sköts hela tiden upp till en annan dag och morgonrockens skick blev allt sämre. Till slut insåg jag att den där mysiga stunden med nål och tråd aldrig skulle bli av. Nu är de värsta skavankerna åtgärdade och med symaskinen gick det snabbt.

Den trådiga kanten i ärmsluten klippte jag upp, vek in en sömsmån på en knapp centimeter och sydde.

Det trasiga i framkanterna dolde jag med en tygbit.

I nacken hade det gått hål och tyget var skört. Det fick bli en rejäl tygbit som förstärkning vid båda axlarna.

Ett tag till håller den, morgonrocken som jag sydde av en linnegardin för några år sedan. HÄR finns tidigare lagningar av min rock.

Lappar och lagar

Morgonrocken som jag sydde för några år sedan (titta HÄR) börjar bli sliten. Dags att laga! Ett blommigt band sys på i halsringningen i nacken. Det rutiga tyget är från en tidigare lagning.

Framtill, i midjehöjd på höger framstycke, där knytskärpet dras åt, börjar tyget bli skört. Jag letar fram någorlunda tunna tyger i mina gömmor, tunna men täta. Om lapparna är för kraftiga är det ju risk att tyget spricker runt lagningen. Det blir en rosablommig lapp på framsidan och ett svartblommigt tyg på insidan. Det behövs fler förstärkningar, men nu är de värsta skadorna åtgärdade.

Makens skjorta behöver också lagas. Tyget börjar bli skört och spricker.

Det får bli snabblagning med symaskinen. Bitar av ett tunnslitet lakan nålas fast på baksidan och sen kör jag zigzag runt om och raksöm över sprickan i tyget.

Det blir kanske inte så snyggt, men skjortan duger ett tag till, hemma och i skogen.

 

Inspiration!

Två nya häften från Hemslöjdens Förlag låg i brevlådan häromdagen. Så mycket fin inspiration!

Carina Olsson är verkligen mästerlig på det hon gör. Efter hennes förra häfte, Bottensömmar, spreds intresset för bottensömmar som en löpeld bland alla som broderar. I det nya häftet, Brodera retro, har hon utgått från sina favoriter bland porslin och textilier från 1950- och 1960-talen och omsatt mönstren i broderi. Carina använder valkade ylletyger, som är behagliga att brodera på och som passar utmärkt till applikationer och skarvsöm, och syr med diverse olika sorters trådar.

Det finns utförliga beskrivningar till hennes modeller. Men häftet är också en inspirationskälla för den som vill använda sina egna koppar, tyger och annat fint som förlaga till ett eget broderi. Så kommer jag att göra.

Häftet Ändra av Katarins Evans och Katarina Brieditis är en fortsättning på deras två häften som kom för ett par år sedan, Stoppa och Lappa. Den här gången tittar de igenom garderoben och ser vad som kan sys om och ändras istället för att kasseras. Herrskjortor blir blusar, byxor och klänningar. Jeans förvandlas till kjolar. Stickade tröjor fräschas upp med broderier. Skor förses stickade kanter.

Jag får både lust och dåligt samvete. En hel hög med herrskjortor har jag som jag har tänkt ska ”bli nå’t”. För att inte tala om kassen full med ylletröjor som jag också har planer för, men som bara ligger och tar plats. Nu är det nog dags att ta tag i detta, när diverse evenemang, workshops och annat är inställda eller framflyttade.

Avbockat

Tre saker är avbockade på min mentala att-göra-lista. Fodret i min kappa är lagat med en lapp. Jag hade fastnat i etiketten och dragit upp en reva i tyget. Kappfodret är lagat tidigare, titta HÄR.

Infodringen i halsen på den grå klänningen hade dragit sig på ett konstigt sätt och vek sig framåt mot utsidan. Jag provade att sy ner infodringen med en stickning på maskin, men det blev bara värre. Så jag sprättade bort den och kantade med en snedremsa ur gömmorna istället. Det blev bra!

Klänningen i linne har jag haft i mer än 20 år. Den är flitigt använd som sommarklänning och som tunika över tröja och långbyxor. Men för att göra klänningen ännu bättre behövdes en ficka. Tyget som jag valde till fickan är ganska tunt, så jag vändsydde med en bit av ett slitet lakan och band ihop tyglagren med förstygn.

Jag är nöjd! Men det finns mer på att-göra-listan. De sakerna tar jag itu med en annan dag.

Mina sköna hemmabyxor

I höst har jag suttit och skavt på vävpallen i många timmar. Det är roligt att väva, men vävningen har slitit hål på baken på mina sköna hemmabyxor. Med lite långsam handsömnad är det lätt lagat. Laglapparna är de bästa bitarna av ett par slitna herrskjortor. Tråden är ett starkt, hårdtvinnat, handfärgat broderigarn inköpt i Berlin för ett antal år sedan. Byxorna har lagats ett par gånger tidigare, titta HÄR. Snart är det nog dags att förstärka med lappar och stygn även på den vänstra skinkan.

Textilspaning i Uppsala

Ett par fina dagar tillbringades i Uppsala med promenader längs ån, upp till slottet, på gator och torg och vi lärde känna stan lite bättre. Jag slank förstås in lite snabbt här och där och såg en del textilier.

På Upplandsmuseet visas i sommar, t o m 2019-09-22, en utställning med stickat från Celia B Dackenbergs fina böcker. Tolkningen av tröjan som bärs av Putte i blåbärsskogen finns i Sagornas Stickbok. I boken Kulturkoftor har författaren en stickbeskrivning till en kofta som bygger på bandymålvakten Sven ”Sleven” Säfwenbergs tröja/kofta, den han bar säsong efter säsong i varenda match. I utställningen finns förstås den nystickade koftan, men även ”Slevens” slitna och lagade originalkofta, nu i Upplandsmuseets samlingar. HÄR har jag skrivit om ”Sleven” och om Celia B Dackenbergs böcker.

På Uppsala konstmuseum såg jag vävnader och broderier av Monia Westin. Utställningen finns att se t o m 2019-08-18.

En dubbelväv, som gav mig lite vävlust, av Susanna Hepp hängde på väggen hos konsthantverkskooperativet Kaleido i Godsmagasinet.I Uppsala Domkyrka finns praktfulla textilier som fyller väggarna i ett par av kapellen. Textilierna kom på plats i mitten av 1970-talet när kyrkan renoverades. Anna-Lisa Odelqvist-Kruse är upphovsperson till textilierna i Fredens Kapell. Läs om konstnären t ex HÄR. Uppgifter om de relativt sett moderna textilierna i domkyrkan är inte så lätta att hitta. När jag googlar hamnar jag t ex på domkyrkans hemsida och hos Upplandsmuseet i digitalt museum. På båda ställena finns bilder på vävnaderna i Fredens Kapell utan att Anna-Lisa Odelqvist-Kruse nämns.

I Minneskoret finns Ann-Marie Forsbergs stora vävnader som skildrar några av de viktigaste händelserna i domkyrkans drygt sjuhundraåriga historia. Här är en liten detalj. Läs mer om konstnären HÄR.

Vem kan åka till Uppsala utan att besöka garnaffären Yllo Tyll? Inte jag i alla fall. Nu studerade jag utbudet av Rauma Finullgarn. Till slut lyckades jag välja en färg som komplement till en misslyckad stickning. Den har legat orörd i flera månader och jag skulle behöva börja om från början. Jag visar en annan dag.

Syr och snörper

Varför slänga och köpa nytt när saker går att laga? Sömmen gick sönder i min ena sköna, rejäla sko och det blev ett stort hål. Istället för att kassera skorna letade jag bland mina lintrådar och valde en tråd som såg ut att vara bra att sy med. Sömnaden skötte maken och skon kommer att hålla ett bra tag till. Men snart är det nog dags att laga den andra skon också.

De små sockorna som jag använder i stället för att vara barfota i sommarskor slits ganska fort framme vid tårna. Då är det bara att plocka fram den gamla spolen med silke i passande färg och snörpa ihop så länge det finns lite tyg kvar att snörpa i.

Inspiration och idéer

Tre nya häften från Hemslöjdens Förlag kom i brevlådan häromdagen. Ämnena ligger helt rätt i tiden, att färga med reservage och att ge våra kläder längre liv.

Katarina Evans och Katarina Brieditis visar i sina två häften en mängd praktiska, finurliga och roliga sätt att lappa och stoppa kläder som har gått sönder. Speciellt inspirerad blir jag av hur de på ett fantasifullt sätt använder broderi till att snygga till slitna och trasiga kläder.

Att Eva Davidsson är suverän på att använda sig av shibori har jag sett tidigare i utställningar. Bilden nedan är inte från boken, utan hennes bidrag till en utställning på Almgrens Sidenväveri 2013. I häftet har hon samlat olika enkla sätt att göra reservage framförallt med stygn på tyg, men hon beskriver även kortfattat flamfärgning av garn, ikat. Kanske borde jag sortera lite idéer som finns i huvudet, färga ikat och få upp en sjalväv i vävstolen.

 

 

Lappade byxor

Mina sköna, mjuka hemmabyxor behövde fixas lite. På vänster knä var det nästan hål och lagningen som gjordes för några år sedan på höger lår (titta HÄR) var på väg att gå sönder.

Ärmen från en kasserad herrskjorta fick bli lappar. Stygn med inspiration från sashiko binder ihop lappar och byxben. Nu duger byxorna ett bra tag till.

 

Kvarlåtenskap

Igår (2019-01-19) tog jag bussen till Nyköping för att gå på en visning i magasinen i nybyggda Sörmlands Museum. Hemslöjdskonsulent Karin Edlund guidade oss bland textilierna i en timme, alldeles för kort tid. Det finns mycket att se och begrunda.

Som välbehövlig kontrast och viktigt komplement till det som vanligtvis har samlats in och sparats i museer, det vackra och penningmässigt värdefulla, fanns kvarlåtenskapen från Cecilia Karlsson.

År 1983 lämnades ett par lådor in på museet, innehållande lite papper, några smycken och kläder. Lådorna hade stått på en loge sedan 1960 och ingen visste vart ägaren, Cecilia Karlsson, tagit vägen. En kort tid hade hon varit anställd som hushållerska hos en gammal dam på gården. När den gamla damen dog försvann Cecilia, men hennes ägodelar blev kvar. Cecilia och hennes man, som avled 1953, hade fört ett kringflackande liv. De gifte sig 1921 och några år senare tog de ett banklån och köpte ett litet torp utanför Malmköping. När de inte kunde betala amorteringarna fick de lämna gården. Under sin tid som gifta, drygt 30 år, flyttade de ca 20 gånger och arbetade på olika gårdar i trakten kring Stockholm. Läs mer HÄR hos Sörmlands museum. Där finns också bilder på föremålen i Cecilias lådor.

En del av de bevarade kläderna är i fint skick, men det finns också arbetskläder som är lagade och lappade gång på gång, t ex makens rock. Det är rörande och lite tragiskt att se. Och det är inte så väldigt länge sedan. Paret Karlsson gifte sig ungefär samtidigt som mina mor- respektive farföräldrar.

Klänningen har också många lagningar, men hänger delvis i trasor. 

Makens strumpor består nästan enbart av lagningar.

 

Utställning hos HV

Just nu, t o m 2019-01-26, pågår en utställning i Handarbetets Vänners galleri på Djurgården i Stockholm med verk av f d studenter på HV, Konstfack och HDK, Emerging Talents ”Drömmar + Japan”. HÄR finns öppettider mm. Det är alltid intressant och inspirerande att se textilier av  nyutbildade inom området och ta del av deras tankar. Här är några exempel från utställningen.

Första bilden visar ett broderi av Emma Holmgren i serien Raggsockor utan fotfäste. Hon gick ut HV 2017. Hennes broderier har jag sett på Instagram, där hon heter @knyterenknut. Broderierna är mycket mindre än jag föreställt mig med små, skickligt utförda stygn.

I sin masterexamen på Konstfack 2018 undersökte Ida Brattmo begreppet tid med hjälp av enkla upprepningar, bl a genom ett stort svart-vitt broderi som jag visar en liten detalj av. Hon säger om sina verk att ”deras uppgift är att ta tid eftersom tiden enbart existerar i vårt mätande av den”.

Kristina Lundsjö tog också en masterexamen på Konstfack 2018. Genom applikation, digitaltryck och screentryck för hon ett textilt arv från 1900-talet vidare på ett lekfullt sätt. Ett exempel är det grönrutiga tyget på bilden, en klassisk vävd ruta som jag känner igen från min barndom och som nu omformats i datorn.

Lisa Hagström slutade sin utbildning på HV 2017. Sedan dess har hon studerat kasuri, det japanska namnet på ikat, på en skola i Kyoto. Bilden visar en del av ett tyg som hon färgade garn till och vävde som slutprojekt på skolan i Japan.

I sitt examensprojekt Lagningsritualen från HDK 2018 besökte Sara Henriksson främmande människor i deras hem och lagade deras kläder. Den röda rocken hade hon på sig som en sorts varuprov för att visa olika lagningstekniker. Rocken fylldes på hela tiden med nya detaljer, minnesanteckningar hon gjorde för att komma ihåg människorna hon mötte.

Knäppt?

Kanske är det lite knäppt att laga en knapp. Plasten i knappen, som lossnat från en kofta, har små sprickor och det var risk att ”bron” skulle gå sönder. Det bruna märket är från ett försök att smälta ihop plasten. Det lyckades inte riktigt så det blev en klick lim också.

Och varför var det så viktigt att behålla knappen? Koftan, som knappen satt på, är en ofta använd favorit i garderoben, inköpt second hand för några år sedan. Jag gissar att koftan är från 1960-talet och den var nära nog i nyskick när jag köpte den. Ullen i garnet kommer att åldras värdigare och hålla betydligt längre än plasten i knapparna. Men jag vill förstås ha originalknapparna kvar så länge som möjligt.

Lappat och lagat

 

Som sagts tidigare, jag köper sällan nya kläder. Jag använder det jag redan har, lappar, lagar och köper secondhand. Så Kerstin Neumüllers nya bok Lappat & lagat från Natur & Kultur är helt i min smak. Här finns beskrivningar på snabba lagningar och långsamma, enkla och komplicerade, synliga och nästan osynliga, sydda på maskin och sydda för hand. Boken är fylld med knep och idéer som passar alla kunskapsnivåer.

Och varför en bok när ”allt finns på nätet”? Jo, helt enkelt för att jag gillar böcker, särskilt böcker formgivna och tillverkade med stil och finess. Det här är en sån bok.

PS. HÄR finns också lagningar, mina och andras.

Nu håller skorna ytterligare några mil

Det här är mina allra skönaste skor. De är inköpta på rea för mer än 15 år sedan och jag har gått flera hundra mil i dem, på korta promenader och långa promenader, i skogen, i stora och mindre städer, längs stränderna på Jylland.

De började rasa samman inifrån. Så här såg det ut vid hälarna.

Men nu ser det ut så här med hjälp av rester från en slaktad skinnsoffa och lite lim. Nu kan jag fortsätta gå i många mil till.

En vecka med mycket textil

Senaste veckan har varit textilintensiv. Beställningar har skickats och jag har skrivit ihop några förslag till kurser och workshops inför eventuella samarbeten. (Hade jag inte bestämt mig för att vara pensionär?)

Men det började i fredags, 2018-08-24. Då deltog jag i ett seminarium om Lilli Zickerman hos Nämnden för hemslöjdsfrågor. Jag lyssnade på föreläsningar framförallt om hennes fotodokumentation av textilier. Om Lilli Zickerman och hennes foton skrev jag för ett tag sedan, titta HÄR. Många bekanta träffade jag och det blev en hel del prat, men tog jag några bilder? Nej, inte en enda.

I lördags var det dags för Ullfestivalen hos Båvens Spinnhus i Sparreholm. Lite höst kändes  i luften, men som tur var kom det inget regn. Tog jag några bilder? Ja, tre användbara foton hann det bli mellan mötena med kunder och alla andra pratglada och trevliga besökare.

Astas Ullrike var där med sina fina kläder i ulltrikå och 2stickare visade flerfärgsstickning med lyfta maskor.

I tisdags åkte jag till Stockholm och besökte ull- och lindagarna på Skansen. Evenemanget pågick lördag – tisdag med mer att se och göra under veckoslutet, men jag är ändå nöjd med intrycken från i tisdags. Så då blev det väl många bilder? Nej, inte heller på Skansen var jag särskilt flitig med kameran. Men här i alla fall några smakprov på vad som visades.

Repslagning direkt från ospunnet lin

Handspunnet ullgarn i inslaget

Knyppling med ull-/silkegarn

Klart för linnebyk med en säck björkaska som tvättmedel i botten av kärlet

Klypor (=klädnypor)

Klappbrygga

Klädd för grovarbete

Lagat med stygn

Ulf Jansson svarvar skålar i gran. Om skålarna spricker, hamnar de då på sophögen? Nej, då lagar han dem med fina stygn. Skålarna fotade jag på utställningen Från rot till barr på Norrköpings Stadsmuseum, pågår t o m 2018-08-31, titta HÄR.

 

Min ”nya” kappa

Tittar jag på utsidan av min kappa från Myrorna så ser den helt ny ut. Vid ficköppningar och ärmslut brukar slitaget synas först, men där syns inga spår av kappans tidigare ägare. Inuti, däremot, var fodret trasigt på flera ställen.


Jag köpte en liten bit nytt fodertyg i någorlunda passande färg, letade lämplig tråd bland mina spolar med sysilke och täckte revorna med lappar.

Kappan är av märket Larella. Jag läser HÄR att Larella var ett av varumärkena hos Upsala Kappfabrik. Fabriken la ner 1970 och jag gissar att min kappa är ungefär från den tiden, sent 1960-tal.

Så här ser kappan ut, mycket välsydd i fint ylletyg och med bekväm passform. För 150 kr, plus 10 kronor för fodertyget, fick jag en kappa i en kvalité som inte går att hitta i de vanliga butikernas utbud numera.

Gamla vantar

Titta vilket omslagspapper, massor med vantar! Jag fick en present inslagen i det här fina pappret för ett tag sedan. Det fick mig att tänka på gamla vantar som jag har sparat och som jag stickade för länge sedan, kanske var det redan på 1970-talet.

De här tunnslitna vantarna har jag visat tidigare, titta HÄR. Mönstret tog jag ut från en bild i Anna-Maja Nyléns bok Hemslöjd.

Ungefär samtidigt stickade jag de här vantarna till min man i samma beige och gröna garn.

Glad och förvånad blev jag när de här vantarna dök upp när vi flyttade. Ett år fick hela släkten sådana här i julklapp, men med lite olika mönster och i olika färgkombinationer. Jag tror att jag köpte mönster och garn till det första vantparet från tidningen VI och sedan fortsatte jag att sticka många vantar med de garner jag hade hemma.

PS. Det fina pappret är ritat av Tilde Tryck i Arvika.

Hellre laga än köpa nytt

 

Redskapen ska ju helst bara fungera, utan krångel. På min gamla nystvinda, som snurrat tusentals varv, hade flera pinnar gått av. Jag tejpade ihop dem provisoriskt med maskeringstejp. Det höll inte så länge och jag muttrade någonting om att köpa ny. Men så fick jag lite hjälp och nu är pinnarna lagade. Nystvindan snurrar vidare.