Kategoriarkiv: Väva rya

Roligt att väva rya!

I höstas gjorde jag äntligen något som jag tänkt i flera år att jag skulle göra. Jag vävde rya, rufsiga ryakuddar. De har varit färdiga ett tag nu och ligger än så länge i en hög i mitt arbetsrum. Sex stycken blev det och en har jag visat tidigare, titta HÄR.

Här är de övriga fem kuddarna. Garnet, utom varpen, är allt möjligt som fanns i mina förråd, rester, reafynd, efsingar med mera. Det var väldigt roligt att väva kuddarna och väldigt skönt att garnlagret minskade en aning. Det blir nog mer ryavävning. Jag hade en del funderingar kring tyger till baksidor. Efter lite plockande hit och dit med olika alternativ valde jag till slut enfärgade ylletyger på fyra kuddar och ett randigt bolstervar till en kudde. Storleken är 50 x 50  cm.

Några vill jag behålla, men jag kan tänka mig att sälja en eller annan också. Hör av dig vid intresse, gärna via mail elisabet.textilainslag@telia.com.

HÄR har jag samlat blogginlägg som på olika sätt handlar ryor.

 

 

 

 

 

 

 

Syr ihop

Jag monterar ryakuddarna som jag vävde strax före jul. Innan kuddarnas fram- och bakstycken sys ihop tråcklar jag ner nocken för att förhindra att garntofsarna kommer in i maskinsömmen. Sömnaden underlättas betydligt av det lilla extra arbetet med att få undan ryaknutarna.

En kudde är klar. Den fick en baksida av ett kraftigt vitt linnetyg som har legat och väntat i många år på att få komma till användning.

Jag visar mer av kuddarna när alla är monterade, men här är glimtar av ytterligare två.

HÄR samlar jag blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

Att titta och att tolka

Det här provet vävde jag för bortåt 20 år sedan. Då hade jag varit i magasinet hos Sörmlands museum i Nyköping tillsammans med Lillemor Boman, dåvarande hemslöjdskonsulent i Sörmland och tittat på tre gamla vävda ryor, avsedda för bädden. Provet kan betraktas som en minnesanteckning. Tekniken är inslagsrips, tuskaft med en gles varp i lingarn och ett tunnare inslag i ull, som helt täcker varpen. Mönsterbårderna vävs med vartannat inslag av två olika färger.

För knappt ett år sedan såg jag ryorna igen tillsammans med en kollega. Då tog jag de här fotona av den rya, sliten och smutsig, som var utgångspunkt för mitt prov ovan.  (HÄR finns fler bilder från besöket för knappt ett år sedan.) 

När jag nu tittar på mina foton och justerar färgstyrka och ljus så tycker jag mig se lite mer. Titta i det inringade partiet. Visst ser det ut som om väven är mönstrad i gult och naturvitt? Det vita kan ha mörknat av ålder och smuts och den gula färgen, växtfärgat, kan ha mattats.

 Jag vävde igen, med garn ur mitt förråd. Tänk om ryan en gång i tiden såg ut ungefär så här!

Till nocksidan valde jag ett vitt garn och inte ett ”raggsocksgarn” som i den gamla ryan. En kudde ska det bli.

Här är mina två vävar tillsammans. Ambitionen har definitivt inte varit att återskapa eller rekonstruera den gamla ryan. Jag har bara roat mig med att titta och tolka. Ingenting är rätt och ingenting är fel.

HÄR har jag samlat alla blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

Rya runt halsen

De här kragarna med ryaknutar vävde jag för mer än 10 år sedan på uppdrag av och i samarbete med Anntott Parholt, dåvarande hemslöjdskonsulent i Örebro län. Hemslöjdskonsulenter med textil inriktning runt om i landet samlade idéer till vävnader som går att utföra med enkel utrustning. Vävsedlar fanns på en hemsida som var försvunnen under ett par år, men som nu har återuppstått, titta HÄR.

HÄR är direktlänk till vävbeskrivningen till kragarna. Ett par förargliga fel upptäcker jag i vävsedeln. Det står att det är 2 trådar i rör i en 30-rörssked, men det ska vara 1 tråd i rör, dvs 3 trådar per centimeter i varpen. Det står också att det kragarna vävs med fyra skaft och två trampor. Tekniken är ju tuskaft så det räcker med två skaft. Det går också bra att använda en grindväv (rigid heddle loom).

Hos mig finns bara foton kvar. Kragarna finns nog hos nuvarande hemslöjdskonsulenten i Örebro län. 

Varpen är för kort!

En kort varp satte jag upp till kuddarna med ryaknutar som jag väver just nu. Sex kuddar blir det, 50 x 50 cm. Varpen är för kort. Jag skulle nog kunna väva dubbelt så många. Nya idéer kommer hela tiden och det finns gott om garn. Men sedan, när det är dags att montera, alltså att sy ihop kuddarna, då är jag nog glad att jag inte har så många kuddar. För att göra sömnaden lite roligare försöker jag planera för hur kuddarna ska vävas för att passa till tyger som jag gillar. Stjärntyget vill jag ha som baksida till åtminstone en kudde.

Det gamla randiga bolstervaret vill jag också använda.

I mitt förråd finns mer än jag kom ihåg av ryagarnet som Wålstedts Textilverkstad tog fram i samarbete med hemslöjdskonsulenter för drygt 20 år sedan. Troligen köpte jag garnet till ett numera bortglömt projekt som aldrig blev av. Många härvor blått och vitt har jag och en härva av vardera gult och rött.

Snart kommer det bilder på kuddväven.

Igång!

Länge, i flera år, har jag tänkt att jag ska väva rya igen. Annat har kommit i vägen, men nu är jag igång. Kuddar ska det bli. Det finns inga skisser men det finns en plan. Det är inte alls säkert att planen följs och hur det slutar vet jag inte. Syftet är framförallt att det ska vara roligt att hålla på. Sen gör det förstås ingenting om resultatet blir bra också.

Jag är väldigt förtjust i slitryan från Ålands Kulturhistoriska Museum som jag visade för några dagar sedan, titta HÄR. Den gul-vita ramen har jag lånat därifrån. Nu ska jag välja garn till ytan i mitten, innanför ramen. Två lådor med garn har kommit upp ur förrådet. En del finns det mycket av, annat är bara små restnystan. Här har jag plockat fram sådant som kanske kan passa till den här kudden. Fortsättning följer!

HÄR har jag samlat alla blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

 

Kypertvariationer

Ryakuddar börjar ta plats i vävstolen och jag tittar i mitt tyglager efter lämpligt material till baksidor på kuddarna. De här rullarna kommer fram ur gömmorna, handvävt linne, tre längder med måtten 65 x 210 cm. Tekniken är kypertvarianter på 8 skaft och materialet är oblekt lingarn nr 12.  Jag vävde längderna till en utställning som jag och min kollega Gunilla Dovsten hade tillsammans 1993 i Lindesberg i samband med firandet av att det var 350 år sedan staden fick stadsprivilegier.

Nu är frågan om jag ska ta detta till kuddbakstycken eller om rullarna ska få fortsätta ligga i ett skåp till ingen nytta. Det finns det förstås en del andra tyger som skulle kunna passa till kuddarna om jag kommer fram till att är synd att klippa i de här.

På gång

Ganska smal och ganska kort är varpen som ska upp i vävstolen idag. Det ska bli en väv med ryaknutar. Kuddar tänker jag mig att det blir och kanske något att hänga på väggen också. En kravlös lek med material, färger och former, det är planen. Materialet tar jag framförallt ur mina överfyllda förråd av garner, tyger och annat. Här är en påse full med rester som jag samlat på sistone, fina bitar av en utsliten kappa, efsingar och annat ”skräp”.

Så här såg det ut i vävstolen för ett antal år sedan när jag vävde en rekonstruktion av en gammal röd-vit slitrya på uppdrag av hemslöjdskonsulent Carina Olsson i Värmland. 

Efter att önskad längd av bottenväven skyttlats knyts nockgarnet in och sedan fortsätter det med bottenväv och nockrad, bottenväv och nockrad. Här har jag klippt nockgarnet i avpassade bitar och knyter in ryaknutarna en och en.

En kudde vävdes med samma mönster, men i andra färger. Här har jag gjort små nystan av nockgarnet och knyter runt en ryalinjal. Linjalen har en skåra som kan användas för att skära eller klippa upp nockorna i exakt längd. Det går också att att först dra ut linjalen och sedan klippa på fri hand för ett lite mindre strikt utseende. Finns det ingen ryalinjal kan t ex fingrarna användas som mått.

Jag har samlat blogginlägg där ryatekniken förekommer under kategorin ”ryor”, titta HÄR.