Jag fick möjlighet att testa ett för mig nytt material när jag vävde halsdukar i rutig dubbelväv åt en vän. Hon försåg mig med garn, angoragarn, dvs spunnet av fiber från angorakaniner.
Garnet är tvåtrådigt och har ca 10.000 meter/kg, samma som redgarnet i fårull som jag brukar använda till halsdukar i rutig dubbelväv. Fibrerna är riktigt tunna och garnet är otroligt mjukt. Redgarnet är elastiskt, medan det här garnet är stummare. Garnerna uppför sig på olika sätt i vävstolen. Varpen av ullgarn spänns ut i vävstolen och krymper ihop när väven klipps ner och spänningen släpper. Angoragarnet, däremot, krympte just ingenting efter nerklippning. Intressant!
Halsdukarna i rutig dubbelväv som jag visade HÄR i förra veckan blev bra efter tvätt. Så nu har jag en ny varp i vävstolen med samma garn, men med en annan rutning. En kort varp till två halsdukar blir det även denna gång.
Jag får ofta frågan om jag kan dela med mig av en vävsedel till halsdukarna i dubbelväv. Det finns tyvärr inga ordentliga vävsedlar, bara kladdiga anteckningar, mer eller mindre obegripliga för någon annan än mig. Men jag berättar gärna hur jag gör och hoppas det kan vara till hjälp. Roligast är ju, tycker jag, att förstå en vävteknik och sedan göra egna påhitt.
Bindningen är rutig dubbelväv på 8 skaft och 8 trampor. Jag har vävt många sådana halsdukar bland annat med redgarn 20/2 i varp och inslag. Garnet färgar jag och kan få exakt de kulörer jag önskar. Till de här två senaste vävarna använder jag garn från en vän, ett garn som har ungefär samma grovlek som redgarnet, men som ändå är helt annorlunda. Det finns fyra färger, vitt, blått, grönt och ljusblått, och jag får anpassa mönstret efter mängden garn i respektive färg.
Så här såg det ut den här gången när jag började rita ner tankarna på papper.
Uträkningar av garnåtgång, antalet trådar i partierna med mera gör jag ibland med hjälp av räknare och ibland med penna på närmsta papperslapp. Jag föredrar papper och penna, då tänker jag bättre än när elektroniken gör jobbet. De här noteringarna brukar sedan hamna i papperskorgen. Om det är många färgbyten och andra komplikationer skriver jag ner en detaljerad varpordning enligt konstens alla regler, men ibland räcker det med en lite slarvigare variant.
Solvning, uppknytning och trampning till rutig dubbelväv finns i många böcker, t ex i Väv tyger till kläder av Ann-Mari Nilsson. Arianna Funk och Miriam Parkman har en sjal i rutig dubbelväv i boken Att väva. Det är samma garn som jag ofta använder, redgarn 20/2. De har valt 20 trådar/cm i varpen, dvs 10 trådar i varje lager. Till mitt handlag och min smak passar 14 trådar/cm i varpen med just det garnet, 4 trådar i rör i en 35-rörssked. I min första uppsättning dubbelväv med redgarn 20/2 hade jag tänkt mig fram till att 16 trådar/cm skulle vara lämpligt, men tyckte att det blev för tätt. Så, våga prova och se vad som passar just dig bäst.
Varpen som jag visade HÄR är uppe i vävstolen och jag har kommit en bit. Garnet, angora, är nytt för mig och är väldigt mjukt och lätt. Vävningen anpassas till garnet med lösa spolar, relativt löst spänd varp, mjukt tillslag med slagbommen, mjuka och lätta rörelser. Lite knepigt är det att hitta en behaglig rytm. Garnet från de två eller tre skyttlarna ska snos om varandra vid varje inslag för att låsa kanten och jag får vara försiktig så att kanten inte dras in.
Om jag har hittat rätt med täthet och handlag vet jag först när väven är nerklippt, har fått vila över natten och har fått en försiktig tvätt.
Jag fick en fråga om att väva halsdukar åt en vän, av hennes eget garn. Jo, det gör jag gärna, sa jag, men jag har inte tid att väva just nu. Om hon hade vetat att det skulle dröja ett par år så hade hon kanske backat ur. Nu är jag i alla fall äntligen i gång!
Garnet är ett riktigt mjukt tvåtrådigt angoragarn. Det ligger på härvor utan etikett. Min syn och mina fingrar säger att det motsvarar ullgarn 20/2 i grovlek. Jag räknade antal trådar i en härva, mätte härvans omkrets, vägde härvan och kunde räkna ut att garnet har ca 10.000 meter per kilo, dvs samma som ullgarn 20/2. Då är det lätt att beräkna garnåtgång och att utgå från gamla ”recept” när jag bestämmer vad garnet ska bli. Jag gör nystan på nystmaskinen inför varpningen.
En kort varp till två halsdukar i dubbelväv börjar jag med. Det finns garn så att det räcker till ytterligare en väv.
Idag 2022-04-07 letar jag fram ett kompendium om dubbelvävar från en intressant och lärorik föreläsning på Väv -89 i Linköping. Anledning är att föreläsaren Malin Selander (1922 – 2013) idag skulle ha fyllt 100 år.
Malin Selander var en enastående skicklig formgivare och väverska. Under nästan hela sin yrkesverksamma tid arbetade hon som vävlärare i Örebro och många är de som fått sin vävutbildning hos henne. Hon undervisade även i USA och Canada, hade uppdrag från FN för att utveckla vävningen på landsbygden i Iran och ställde ut i Japan vid flera tillfällen. Örebro läns museum äger hennes samling av unika handvävda kläder och även hennes prover och skisser. År 2008 visade museet hennes kläder i en fantastisk utställning. Det borde vara dags att visa hennes verk igen.
HÄR och HÄR finns ett par äldre inlägg om Malin Selander på min blogg. Läs mer HÄR på Wikipedia och HÄR på Digitalt museum.
Hon gav ut flera vävböcker, t ex Väv en väv från 1986. Då hade jag just börjat väva på allvar och boken gav mig helt nya insikter i vad vävning kan vara. Hon använde material, färger och traditionella vävbindningar på ett sätt som kändes nytt och innovativt, då för 36 år sedan. Den här halsduken i dubbelväv finns i min ägo, hennes egen ur boken Väv en väv.
Sådana här små tygprover finns iblandatt se i museernas samlingar. Det här är ett handvävt ”klädningstyg”, gissningsvis från någon gång kring förra sekelskiftet. Tyget kan tyckas komplicerat, men vävtekniken är tuskaft, den allra enklaste tekniken, ”över en – under en”. Mönstret, färgeffekt, bildas genom fördelningen av de svarta och vita trådarna i varp respektive inslag. Länge har jag fascinerats av möjligheterna med färgeffekt och jag har vävt många halsdukar i färgeffekt kombinerat med dubbelväv. Ett par exempel visar hur samma solvordning kan varieras med olika inslagsordning. Mönstret från det lilla provet finns på båda bilderna.
Här är en annan variant.
Den smala remsan är allt som finns kvar hos mig av ett möbeltyg i färgeffekt som jag vävde till tidskriften Vävmagasinet någon gång på 1990-talet. Tidningen med vävsedeln har jag inte kvar. Just den här varianten med små prickar kallas ”peppar och salt”.
Den gröna halsduken och möbeltygsprovet ligger på en affisch, som kom i min brevlåda häromdagen. I gruppen Vävspolen på Facebook presenterade Åsa Martinsson förra året, 2020, en adventskalender med ett nytt inlägg om färgeffekt varje dag i 24 dagar. Inläggen fick enormt stor uppskattning. Hon fick förfrågningar om hon inte kunde göra en affisch och nu finns ett vackert tryck i A3-format. Affischen kan säkert uppskattas även av den inte tänker väva och inte har en aning om att bilderna ger anvisningar om solvordning, trampuppknytning och inslagsordning. HÄR finns affischen.
Ytterligare två halsdukar i dubbelväv är klara och lagret av ullgarner har minskat med nästan ett halvt kilo.
Till det ena varplagret valde jag några olika bruna kulörer av flera fabrikat motsvarande ungefär tjocklek 10/2, dvs ca 5.000 meter/kg. Det andra lagret består av en tråd ca 10/2 och en tråd lite olika tunnare garner i flera nyanser gult och grönt.
Den här gången köpte jag ett hekto garn till inslag, ett entrådigt ullgarn 6/1, till reapris i min närmsta garnaffär. Garnet räckte precis till inslag i det ena lagret i båda halsdukarna. I det andra lagret skyttlade jag brunt 6/1 ur gömmorna. Det syns nog inte på bilderna, men det nyköpta garnet är spunnet av ull som sakta skiftar i gult-brunt-grönt. Effekten i halsdukarna blev väldigt bra med osynliga färgövergångar.
Ungefär 0,75 kilo garn, bestående av rester, felköp, impulsköp och reafynd, är nu omvandlade till två halsdukar i dubbelväv, 8 skaft och 8 trampor. Garnerna vägdes och jag räknade på åtgång till varp och till inslag. Sedan tänkte jag, räknade igen, tänkte ännu mer och till slut kunde jag bestämma mig. Till det ena varplagret valde jag ett grått merinogarn, samma som till en tidigare väv, titta HÄR. Varpen i det andra lagret består av blandade kvalitéer av ullgarn, varannan tråd motsvarande ungefär 10/2 och varannan ungefär hälften så tjock, dvs ca 20/2.
Här är inslagsordningen till den högra halsduken på bilden. I den vänstra kolumnen är det en blandning av ull och silke, i den högra ullgarn 10/2.
Den vänstra halsduken på bilden har merinogarn, samma som i varpen, som inslag i det ena lagret. Det blev bara några meter kvar av garnet och det känns väldigt bra när uträkningarna stämmer. Till det andra lagret valde jag entrådigt garn 6/1.
Halsdukarna blev bra och garnlagret har minskat. Jag är nöjd!
Så här blev de, mina två senaste uppsättningar med halsdukar i dubbelväv, efter nerklippning, fransdrejning, tvätt och ångpress. Hur halsdukarna på övre bilden skulle bli visste jag. Samma sorts garn, samma täthet och så vidare har jag använt många gånger tidigare. Det var bara färgblandningarna som var nya.
Den andra uppsättningen var jag lite mer nyfiken på. Det grå garnet har jag överhuvudtaget inte använt i en väv tidigare. Det svarta är samma sort som jag brukar ha i de dubbelvävda halsdukarna, betydligt tunnare än det grå. Två helt olika garner och ett vars egenskaper jag var obekant med, vad kunde hända efter nerklippning och tvätt? Jag hade både hoppats och befarat att det skulle ske något intressant med väven, som att garnerna krympte olika eller att det svarta tunnare garnet skulle ”vandra” och tuskaften bli lite oregelbunden och rörig. Men inget hände, väven är helt slät. Det ser bra ut och har en fin känsla, men är kanske inte så spännande.
Halsdukarna finns snart i butiken hos Konsthantverkarna i Örebro.
Nästa uppsättning med halsdukar i dubbelväv blir lite mer färgglad. De här resterna av olika sorters ullgarner har jag letat fram i mina lådor i förrådet. Kanske kommer de att ingå i nästa väv tillsammans med garner som det finns lite mer av. Jag har vägt garnerna och jag vet ungefär hur många meter det är per kilo av de olika sorterna. Då vet jag också ungefär hur många meter som finns av varje sort och kan räkna ut hur långt garnet räcker. Nu ska jag sätta mig och tänka efter hur jag använder garnet på bästa sätt. Vad ska jag ta till varp och vad passar som inslag? Hur fördelar jag färgerna och hur blandar jag de olika kvaliteterna för att få ett bra resultat?
För några år sedan, när vi flyttade från ett hus på landet till en lägenhet i stan, minskade jag mitt garnlager med ungefär 100 kg. Jag gav bort garn, sålde garn och kastade lite. Kvar i lager finns ändå bortåt 100 kg. Nu försöker jag i största möjliga mån använda sådant som redan finns och inte köpa mer garn. Till nästa dubbelväv går jag igenom lådorna i förrådet och plockar till sist fram två möjliga garner. Vid ett första ögonkast ser de ut att vara ungefär lika tjocka, men en närmare titt visar att det är stor skillnad på garnerna. Det vänstra är ett exklusivt italienskt merinogarn med väldigt tunna ullfibrer. Fyra trådar är kompakt sammantvinnade. Ett kilo garn har en längd av 3.800 meter. Det högra garnet är tvåtrådigt, lätt och luftigt i en blandning av lammull och silke. Det går 6.000 meter på ett kilo. Jag bestämmer mig för merinogarnet.
I ena lagret av dubbelväven tar jag merinogarnet. Till det andra lagret väljer jag ett tunnare garn, redgarn 20/2. Trampuppknytningen är samma som i den förra väven (titta HÄR), men för att få en bra arbetsställning när jag solvar behöver jag haka bort tramporna från metallpinnarna. Jag knöt ihop trampsnörena innan jag drog ut metallpinnarna och det underlättade verkligen när det var dags att koppla ihop allt igen. Idén fick jag från en bild på Sätergläntans Instagram där man knutit ihop snörena, men av en annan anledning.
Nu när slagbommen var nertagen kom jag äntligen ihåg att fotografera vävstolens nummer. AK:s snickeri numrerar alla sina vävstolar och numret finns på flera av delarna. Tryckfärgen bleknar med åren och nu hittar jag bara numret på slagbommens ovansida.
Vävningen är igång. Det ser bra ut i vävstolen efter att jag först vävt en bit, repat upp och skedat om från 4 trådar per centimeter i varpen i varje lager till 4,5 trådar per centimeter. Det färdiga resultatet visar sig först när halsdukarna är nerklippta och tvättade. Redan tänker jag på vilka garner som kan passa till nästa väv och hur jag ska kunna variera dubbelväven.
Nu väver jag! För att snabbt komma igång efter ett långt uppehåll över sommaren valde jag material och teknik som jag vet fungerar. Det blir halsdukar i dubbelväv med samma mönsterindelning som jag har använt tidigare, men med en ny färgkombination. (HÄR finns dubbelvävar, andras och mina.)
Det är många moment att klara av innan själva vävningen kan börja.
Varpen är kort och räcker till två halsdukar och så här blir resultatet. (Färgåtergivningen är inte den bästa. Ljuset i mitt arbetsrum lämpar sig inte för fotografering under mörka och regniga dagar.)
Här är den första halsduken.
Och här är den andra. Snart är det dags att klippa ner!
Här är höstens tredje dubbelväv, en kort varp till två halsdukar. Samma rutmönster har jag använt ett par gånger tidigare, men med andra färger. I den här väven ville jag ha lite gult och då blev det så här. Tidigare varianter går att hitta HÄR, scrolla. Halsdukarna tar jag med till julmarknaden på Västmanlands läns museum i Västerås 7 – 8 december, titta HÄR.
Jag tittar igenom mitt alltför stora garnlager och tänker att det nog behöver minska lite. Det är ju bättre att använda garn som redan finns än att köpa nytt. De här garnerna kanske kan användas till nästa halsduksväv. Till varp passar det grå garnet, en upprepad sällan använd tröja. De andra två får bli inslag. Det turkosa garnet är från Wålstedts ullspinneri, inköpt för minst 20 år sedan. Det ljusa melerade garnet är ett vackert garn i en härlig blandning av ull och silke. Men som med många impulsköpta reagarner finns risken att det bara bli liggande. Kanske kan det komma till användning nu. Jag funderar lite till.
Det blir några timmar då och då i vävstolen och två korta halsduksvävar är klara, dubbelväv och färgeffekt. Den gröna väven visade jag för några veckor sedan när den var kvar i vävstolen. Sedan dess har det blivit en grå variant också. En tredje halsduksväv är på gång, dubbelväv igen. Men sedan blir det nog halsdukar i någon annan vävteknik. Jag lyckas förhoppningsvis pussla ihop något fint av en del av alla garner som finns i mina förråd. Halsdukarna, de jag hinner få färdiga, tar jag med mig till julmarknaden på Västmanlands läns museum i Västerås 8 – 9 december.
Tänka, räkna, färga garn, varpa, förskeda, dra på, solva, skeda, knyta fram, placera alla 64 trampsnörena på rätt ställe.
Först när allt det är avklarat är det dags att börja väva. Det blir en dubbelväv igen, en kort varp till två halsdukar. Inslagsordningen är lite olika i de två halsdukarna, så varje halsduk blir unik. De följer med till julmarknaden på Västmanlands läns Museum i Västerås den 7 – 8 december, titta HÄR.
Ett par fina dagar tillbringades i Uppsala med promenader längs ån, upp till slottet, på gator och torg och vi lärde känna stan lite bättre. Jag slank förstås in lite snabbt här och där och såg en del textilier.
På Upplandsmuseet visas i sommar, t o m 2019-09-22, en utställning med stickat från Celia B Dackenbergs fina böcker. Tolkningen av tröjan som bärs av Putte i blåbärsskogen finns i Sagornas Stickbok. I boken Kulturkoftor har författaren en stickbeskrivning till en kofta som bygger på bandymålvakten Sven ”Sleven” Säfwenbergs tröja/kofta, den han bar säsong efter säsong i varenda match. I utställningen finns förstås den nystickade koftan, men även ”Slevens” slitna och lagade originalkofta, nu i Upplandsmuseets samlingar. HÄR har jag skrivit om ”Sleven” och om Celia B Dackenbergs böcker.
På Uppsala konstmuseum såg jag vävnader och broderier av Monia Westin. Utställningen finns att se t o m 2019-08-18.
En dubbelväv, som gav mig lite vävlust, av Susanna Hepp hängde på väggen hos konsthantverkskooperativet Kaleido i Godsmagasinet.I Uppsala Domkyrka finns praktfulla textilier som fyller väggarna i ett par av kapellen. Textilierna kom på plats i mitten av 1970-talet när kyrkan renoverades. Anna-Lisa Odelqvist-Kruse är upphovsperson till textilierna i Fredens Kapell. Läs om konstnären t ex HÄR. Uppgifter om de relativt sett moderna textilierna i domkyrkan är inte så lätta att hitta. När jag googlar hamnar jag t ex på domkyrkans hemsida och hos Upplandsmuseet i digitalt museum. På båda ställena finns bilder på vävnaderna i Fredens Kapell utan att Anna-Lisa Odelqvist-Kruse nämns.
I Minneskoret finns Ann-Marie Forsbergs stora vävnader som skildrar några av de viktigaste händelserna i domkyrkans drygt sjuhundraåriga historia. Här är en liten detalj. Läs mer om konstnären HÄR.
Vem kan åka till Uppsala utan att besöka garnaffären Yllo Tyll? Inte jag i alla fall. Nu studerade jag utbudet av Rauma Finullgarn. Till slut lyckades jag välja en färg som komplement till en misslyckad stickning. Den har legat orörd i flera månader och jag skulle behöva börja om från början. Jag visar en annan dag.
Tre korta halsduksvävar har jag åstadkommit i höst, alla i dubbelväv med färgeffekt. Snart finns halsdukarna i butiken hos Hemslöjden i Linköping.
Väven på första bilden är den senaste. Stålgrått, olivgrönt och orange garn har jag färgat och kompletterat med svart och naturvitt. Den förskedade varpen visade jag HÄR.
Den här uppsättningen i olivgrönt, stålgrått, svart och naturvitt finns i ett tidigare inlägg, titta HÄR .
En variant i orange, svart och vitt har det också blivit.
Nu funderar jag på kommande vävar. Det blir nog sjalar i varptaqueté, en gammal favorit.
Blir det bra? Svart, grått, orange, grönt och några trådar vitt. Det ser lite murrigt ut. Om några timmar, när jag börjar väva, vet jag om färgvalet är det rätta. Halsdukar i dubbelväv ska det bli.
Två halsdukar i dubbelväv är färdigvävda. Nu behöver de ligga och vila lite och stabiliseras efter att ullgarnet har varit hårt spänt i vävstolen. Sedan återstår att knyta fransar, laga några ”hoppor”, tvätta halsdukarna och pressa dem. Jag valde att använda det olivgröna och stålgrå garnet som jag färgade tidigare tillsammans med svart och vitt. Jag hade lite orange garn också, men det sparar jag till en annan väv.
Nu funderar jag på vilka färger jag vill ha i nästa halsduksväv. Det blir en dubbelväv igen. Så roligt att väva men så svårt att fatta beslut bland alla möjligheter som finns!
Första beslutet är fattat inför nästa halsduksväv. Jag har bestämt vilka kulörer jag ska välja till garnet. Det blev olivgrönt och stålgrått den här gången. Blått och gult färgpulver (från Färgkraft) är blandat i olika proportioner enligt ett par av mina utprovade recept.
Nu ska jag fortsätta bestämma. Jag lägger till svart och vitt, men ska jag välja lite orange också? Att det ska bli dubbelväv, det vet jag. Men hur? Möjligheterna är oändliga.
Mest gult färgpulver, lite rött och lite lila blandade jag i färgbadet för att få en ”bränd” eller lite ”smutsig” orange färg på ullgarnet. Färgen blev inte riktigt som jag tänkt mig till en början, men med tillsats av lite mer gult och sedan en aning lila kände jag mig nöjd. Det färgade garnet ska bli halsdukar i dubbelväv tillsammans med svart och vitt.
Varpat och förskedat har jag gjort. Vävstolen har varit tom ända sedan i januari, så nu ska det bli roligt att komma igång och väva igen.
I nästan 20 år hade jag de här riktigt fina garnerna i min ägo, specialkvalitéer från Wålstedts Textilverkstad. Garnet är avsett till vadmalsvävning. Varpgarnet på koner har S-snodd och inslagsgarnet på härvor har Z-snodd. Dåligt samvete har jag haft för att jag aldrig satte igång med att väva den där vadmalen som jag tänkt. Nu blir det till slut vadmal av garnet i alla fall, inte hos mig, utan på Färgargården i Norrköping. Jag är så glad att garnet kommer till användning. Och det kändes också bra att garnlagret minskade med drygt två kilo.
Emellertid, det dröjde inte många dagar innan lagret fylldes på med ungefär samma mängd garn, två kilo redgarn som ska färgas. Det ska bli fina kulörer till yllebroderi och till fler halsduksvävar i dubbelväv och färgeffekt.
Flera hekto specialinfärgat och specialspunnet garn från Wålstedts Textilverkstad finns i min ägo sedan en vecka. Vad ska jag hitta på med ett så vackert garn? Jag vrider, vänder, känner och tänker.
Garnet fick jag som pris i tävlingen Från Topp till Tå på Fårfesten i Kil i kategori Sjal/halsduk. Titta HÄR.
Vinnare i övriga kategorier var Mössa/hatt: Carin Elovsson Halvvantar/Muddar: Eva Lotta Staffas Vantar: Johanna Wallin Sockor: Evelina Roos
Den ganska nystartade föreningen Svenska Vävakademin (titta HÄR) hade en offentlig träff i går (2018-02-24) på Historiska museet i Stockholm. Temat var dubbelvävar. Det blev en intressant och givande eftermiddag med tre föreläsningar inför en fullsatt sal.
Amica Sundström, 1:e antikvarie textil på Historiska museet, pratade om dubbelvävar från medeltiden. Hon hade plockat fram tre exempel ut museets samlingar. Översta bilden visar en ca 1000 år gammal s k list, som kom till museet från Marby kyrka i Jämtland. Ett vävlager består av lingarn och ett lager av ullgarn. Se mer HÄR.
Nästa bild visar fragment av en dubbelväv som är daterad till 1500-talet och kom till museet från Överenhörna kyrka i Sörmland. Vi var flera som lite förvånat studerade trådarna. Varp och inslag består av ullgarn. Varpen är tvåtrådig. Inslaget är entrådigt och väldigt ojämnt spunnet. Varför valdes inte en ”bättre” tråd till en så komplicerad väv? Se mer HÄR.
Anna Sjögren går sitt tredje år på Sätergläntans vävutbildning. Hon har inriktat sig på dubbelvävar från Bohuslän, s k finsketäcken. På bilden pratar hon om mönsterformer och jämför de stiliserade figurerna på finsketäckena med de livligare motiven på den några hundra år äldre Grödingebonaden, även den en dubbelväv (titta HÄR).
Nästa föreläsare var Josefin Gäfvert, som använder dubbelväv som konstnärligt uttryck. Det kändes befriande att ta del av hennes tankar om att balansera ordning och anarki, om att bryta upp rutnät, om att följa sin egen vilja och sin egen känsla i vävningen och om att försöka göra sig av med vävutbildningarnas regler som ligger och spökar i bakhuvudet.
Bilderna visar båda sidor av en av hennes vävar från en utställning på Fiberspace Gallery i Stockholm 2017.
Den senaste väven är nerklippt, halsdukar i dubbelväv i orange, cerise och vitt. Som vanligt är det en kort varp till två halsdukar och de är inte riktigt lika. Varje halsduk är unik! På bilden syns fram- och baksida på den ena av halsdukarna, rutor på den ena sidan och ränder på den andra.
Mellan halsdukarna väver jag in spröt, åtta stycken blir lagom, för att få varp till fransarna. Nu ska jag klippa isär halsdukarna, dreja fransar, laga några hoppor, tvätta och pressa. Sedan är det klart!
Det här är min åttonde halsduksväv i dubbelväv. Ju mer jag håller på desto fler möjligheter ser jag, andra färger, andra partindelningar, andra färgeffekter. Men det blir inte mer just nu. Vävstolen ska få vila ett tag och jag ska göra lite annat.
HÄR finns alla dubbelvävarna och information om material och annat.
Väven som jag skrev om i förra veckan, titta HÄR, är snart klar. Som vanligt satte jag upp en kort varp, lagom till två halsdukar. Nu hänger halsdukarna på tork efter handtvätt i lite schampo. Bara ångpressning återstår, sen är de färdiga.
Garnet är ullgarn 20/2, vävtekniken är dubbelväv (tuskaft) och trådtätheten är 14 trådar per centimeter, dvs 7 trådar per centimeter i varje vävlager.
Jag var lite osäker på färgkombinationen. Vitt och rosa är inte färger jag brukar använda. Men jag är ändå nöjd med resultatet och det blir nog ytterligare en halsduksväv i orange, rosa och vitt. Jag ligger i sängen och skissar på rutor och ränder.
Textila inslag 