Kategoriarkiv: Stickning

Gröna ränder

Grönt kan aldrig vara fel. Och ränder kan aldrig vara fel. Så nu gör jag helt rätt!

Jag får skynda mig med stickningen. Det är ännu inte för kallt för att cykla, men det behövs en smidig mössa under cykelhjälmen. Beskrivningen är från Ann-Mari Nilssons bok Sticka mössor vantar sockor. Jag har stickat flera mössor ur boken, bl a en efter samma beskrivning som nu, titta HÄR. Mössan satt fint på huvudet och passade bra under cykelhjälmen, men jag har tyvärr tappat bort den.

Båda garnerna skulle egentligen ha blivit tröjor. När tröjorna var nästan färdiga insåg jag att jag aldrig skulle trivas i dem. De repades upp och nu har garnet istället använts till vävning och till andra stickprojekt.

I brevlådan

Nu för tiden kan det gå veckor utan att det kommer någon post i brevlådan. Men både igår och idag låg där fina saker.

Igår kom paket nummer fyra av fem från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde. Den här gången har Båvens Spinnhus spunnit garn av ull från Helsingefår. Ullen från Helsingefår varierar och ser olika ut från olika individer, både när det gäller fibrer och färger. Spinneriet har blandat ull till ett tvåtrådigt, ganska mörkt gråbrunt garn som passar att valka. Tant Kofta föreslår att garnet används till att sticka och valka en börs eller väska enligt beskrivningar i hennes häfte Småvalkat, som också fanns med i paketet.

HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet Ullen vi ärvde.

Idag låg nummer 3/2021 av tidskriften Väv i brevlådan. Där kan jag läsa Lina Sundbergs text om blådrättar, Amica Sundströms artikel om textil under folkvandringstiden, om Vanessa Barragão som virkar korallrev och mycket annat. Och så finns min recension av boken om Boro där, ett roligt och lite knepigt uppdrag att få ihop en text på bara tusen tecken.

Så vad gör jag idag? Läser om vävning förstås och funderar på vad jag ska göra med garnet från Tant Kofta.

Färdig!

Min sjal är färdig, stickad med garn spunnet av ull från Värmlandsfår. De här varma dagarna behövs ingen sjal, men sommaren varar inte för evigt. Sjalen och ullen ingår i projektet Ullen vi ärvde som drivs av Tant Kofta och Båvens Spinnhus, läs mer HÄR.

Kanske hade garnet räckt till ytterligare några ränder, men jag vill ha kvar små nystan så att jag kan jämföra garn från de olika ullsorterna som ingår i projektet.

En annan sak som är färdig är ett litet jobbuppdrag. Skönt att ha levererat! Så vad gör jag nu? Ska jag börja med den där rosengångsväven som jag tänkt på så länge? Eller halsdukar i dubbelväv? Eller ska jag fortsätta ett tag till med slappa dagar med utflykter, bad, cykling, besök i blåbärs- och svampskogen? Det blir nog det sistnämnda…

Repar upp

Nu har jag bestämt mig. Jag repar upp. Den nästan färdiga stickningen har legat i en korg i ett och ett halvt år, sedan januari 2020. Emellanåt har jag provat koftan och varje gång konstaterat att den aldrig kommer att bli en favorit. Rundstickade ok känns sällan bekväma på min kropp. Det är bättre att garnet får bli något annat.

Nu ska jag sitta en stund till och nysta i skuggan på balkongen. Garnet ska sedan härvlas och sköljas så att lockarna försvinner och därefter får vi se vad som händer. Kanske blir det en tröja eller kofta i en annan modell. Eller kanske hamnar garnet i vävstolen.

HÄR finns tidigare blogginlägg om koftan.

Inte perfekt

En maska saknades plötsligt och mönstret stämde inte. I min ungdom hade jag repat upp alltihop och börjat om från början för att allt skulle bli perfekt. Nu trixade jag lite istället, men det blev knasigt en gång till, på ett annat ställe. Efter ännu en justering stämmer maskantalet. Ingen kommer någonsin att se att det finns ett par fel i stickningen.

En lätt och luftig sjal ska det bli. Garn och beskrivning är från den senaste leveransen i Ullen vi ärvde, projektet som sätter fokus på våra svenska allmogefår och deras ull. Projektet drivs av Tant Kofta och Båvens Spinnhus tillsammans med en rad andra ullentusiaster. HÄR finns mina inlägg om projektet samlade.

Den här gången kommer ullen från rasen Värmlandsfår. Garnet är entrådigt, ganska tunt och väldigt hållbart att sticka med. Jag har inte vokabulär för att beskriva karaktären, men ”segt” är ett ord som kommer fram hos mig. Garnet känns varken hårt eller stumt trots att fibrerna ligger tätt ihop. Det finns en mjukhet som nog framträder ännu mer efter tvätt och lätt borstning. Tant Kofta har skapat sjalen så att garnet och dess egenskaper ska komma bäst till sin rätt och trots att jag sällan använder sjal väljer jag att följa beskrivningen. Det skulle vara intressant att se hur garnet uppför sig i en väv också. Men då behövs lite mer material.

Klädvård

Här sitter jag och virkar. Halskanten på en av mina favorittröjor har tänjt ut sig. Jag misstänkte att rätstickning i det här mjuka och fluffiga garnet skulle kunna vidga sig. Men trots att jag ändrade lite i beskrivningen för att försöka förhindra töjning, så har det ändå hänt. HÄR är tröjan när den var ny för tre år sedan.

För ett tag sedan visade Maria Gustafsson på sin blogg Marias garn hur hon virkar smygmaskor runt halsen på en stickad kofta för att få in vidden lite, titta HÄR. Jag gjorde som Maria och resultatet blev riktigt bra. Garnet i min tröja är som sagt mjukt, en behaglig blandning av ull och silke. Ett stabilare garn behövdes till smygmaskorna. Dubbelt redgarn blev perfekt.

Jag gillar verkligen den här tröjmodellen och det här garnet. En enfärgad mörkgrå har jag också stickat och även den fick en förstärkt halskant med smygmaskor innanför I-corden, eller snoddavmaskningen kanske är den svenska benämningen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är virka-halskant-2.jpg

Långbyxorna som jag använt hela vintern behövde också en uppfräschning. Nederkanten var sliten och fransig. Jag gjorde på samma sätt som jag visade i ett blogginlägg 2015. Här kommer en repris. Det blir så bra!

byxfåll 1

Jag sprättar upp fållen, viker ut den mot rätsidan och nålar.

byxfåll 2

En maskinsöm sys ca 0,75 cm från kanten.

byxfåll 3

Fållen viks in mot avigsidan igen över den nya sömsmånen och nålas.

byxfåll 4

Byxorna fållas med en maskinsöm mitt i den förra sömmen.

byxfåll 5

Efter knappt 30 minuter är nederkanten hel igen. Spåren efter den gamla fållen syns mindre i verkligheten än på bild och kommer att synas ännu mindre efter nästa tvätt. Byxorna kan användas ytterligare några år!

byxfåll 6

Det tredje av fem

Igår låg ett efterlängtat paket i postlådan, den tredje av fem leveranser i projektet Ullen vi ärvde. Projektet, som sätter fokus på de svenska lantrasfåren och deras ull, drivs av Tant Kofta i samarbete med Båvens Spinnhus och en rad medhjälpare. HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet.

Den här gången innehöll paketet entrådigt garn i tre nyanser. Garnet är spunnet av ull från Värmlandsfår, som har många olika färger och olika typer av ull. På spinneriet sorterades ullen i sju olika kulörer, vita, beige, bruna och grå nyanser. Det betyder att vi som prenumererar har fått lite olika toner i våra paket. En stickbeskrivning till en sjal anpassad till just det här garnet ingår. Alla har vi fått lite infärgat grönt garn också, tänkt till kantavslutning på sjalen.

Nu hoppas jag på bra stickväder så att jag kan sitta på balkongen och mysa med det fina garnet. Först ska härvorna nystas. Det känns nästan lite respektlöst mot det småskaligt framställda garnet att veva upp det på nystmaskinen. Jag gör nystan för hand istället och borde nog träna på att nysta på nystpinne. HÄR är en av flera instruktionsfilmer som finns på YouTube.

Virkning – läser och lyssnar

Virkning har jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Inte med virknål i handen, utan jag har läst och lyssnat.

I mitten av 1800-talet var det, precis som nu, populärt att ägna sig åt handarbeten som stickning, virkning och broderier. Mönster och beskrivningar fanns att köpa i i form av böcker, tidskrifter och lösblad. Kunderna var främst damer i urbana miljöer. Hanna Bäckström har forskat i ämnet och häromveckan kom boken Förmedling av mönsterförlagor för stickning och virkning. Medierna, marknaden och målgruppen i Sverige vid 1800-talets mitt, hennes doktorsavhandling i textilvetenskap vid Uppsala universitet. Boken finns att köpa överallt där böcker säljs. Omslaget visar en målning av Friedrich Fleischmann, ca 1810 – 1820. Dottern stickar och på bordet framför henne ligger ett mönsterark.

Att kortfattat försöka referera en avhandling av den här omfattningen ger jag mig inte in på. Jag nöjer mig med att konstatera att jag läser med intresse. Ur min bokhylla plockar fram en bok från 1853, en av många mönsterförlagor som Hanna Bäckström använder som underlag i sin forskning. Det är spännande att få mitt fyndköp insatt i ett sammanhang. HÄR finns ett blogginlägg om boken.

Virkbok 2

Boken Virka fritt av Marketta Luutonen, Anna-Maija Bäckman och Gunnar Bäckman är också ny, utgiven nu våren 2021.

En virkningshistorik ur finskt perspektiv ges, givetvis inte lika omfattande som i doktorsavhandlingen. Men båda böckerna beskriver virkningens historia som dunkel med flera olika teorier om ursprunget. Ordet virka har tidigare ibland använts om andra textila tekniker än de vi avser med begreppet. Vad som samlats in och bevarats i museer och samlingar beror som vanligt på institutionernas och enskilda personers intresse och kunskap. Föremål i samlingar har dessutom ibland tolkats felaktigt.

Boken innehåller presentation av elva virkare med egna unika uttryckssätt. Tidigast är Siina Rinne, född 1859. Flera av hennes föremål finns bevarade, t ex ett virkat täcke i Finlands nationalmuseum, titta HÄR.

Boken är också en förmedlare av mönster, precis som de skrifter som ingår i Hanna Bäckströms forskning. Beskrivningar finns bland annat till koftor, mössor, sjalar, smycken, filtar och olika typer av väskor och påsar, som den här påsen med äldre föremål som förebild.

I min bokhytta finns också flera virkböcker av Maria Gullberg, t ex Virkad mönstermagi som kom för några år sedan. HÄR finns ett blogginlägg om boken. Jag plockar fram boken nu igen efter att ha lyssnat till det första avsnittet av Virkpodden. Maria Yvell har beviljats medel från Nämnden för hemslöjdsfrågor till ”Ett projekt med målet att starta en podcast om virkning, för att synliggöra tekniken och uppmärksamma dess utvecklig och potential. Skapa en plattform för samtal om virkning”. Maria Gullberg är gäst i det första avsnittet. Av en slump kom Marias examensarbete på Konstfack 1989 att handla om virkning. Sedan dess har hon fortsatt att experimentera och utveckla virkningen. Hon har gett ut flera böcker och är en uppskattad kursledare och inspiratör. HÄR finns podden, med ett intressant och fint samtal mellan Mariorna Yvell och Gullberg, ett nutida sätt att förmedla kunskap.

m-gullberg-1

Köper tyger

Här är ännu en bild på pulsvärmarna av garn spunnet av ull från Tabackstorpsfår i projektet Ullen vi ärvde (titta HÄR). Men den här gången vill jag visa tyget som pulsvärmarna ligger på. Det är mitt senaste köp från Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna (på Instagram som @axelinas_manufaktur). Bomullstyget, ”Lotta”, med många närliggande kulörer i varpen minns jag från 1960-talet. Det fanns i många färger och vävdes hos Strömma i Norrköping.

Jag har två tygstycken, varav det ena är i skick som nytt. Det andra har spår av användning, märken efter fållar och lite blekning. För en gångs skull visste jag redan när jag köpte tyget vad det ska användas till och det som har skador duger fint. Snart visar jag resultatet.

Det här tunna bomullstyget har jag också köpt nyligen från samma ställe. Visst är det fint! Vad det ska bli vet jag ännu inte. Men för ett tag sedan gav jag bort två tyger som legat oanvända sedan 1980-talet. Och då måste jag ju fylla på med två ”nya” tyger. Eller hur?

Det andra av fem

 

För en månad sedan (februari 2021) kom brev nummer två av fem från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde, samarbetet med Båvens Spinnhus och andra ullentusiaster. HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet. Den här gången är garnet spunnet av garn från Tabackstorpsfår, vårt minsta allmogefår både till storlek och antal. Rasen härstammar från gården Tabackstorp i norra Värmland och djuren som lämnat ull till det här garnpartiet lever i Mariebergsskogen i Karlstad. Ullen är mjuk och finfibrig och garnet har en helt annan karaktär än det lite vassare garnet från Klövsjöfår i det första paketet.

Nu stickade jag helt och hållet enligt beskrivningen som följde med garnet. Ett par mjuka och lyxiga pulsvärmare blev det. Den blå kanttråden ingick i paketet, liksom pärlemorknapparna från ett gammalt knapplager. Lite garn finns kvar och det borde räcka till ytterligare ett par pulsvärmare i en mindre modell.

 

 

Gjort och ogjort

En korg med sparade mjölkkartonger står i mitt arbetsrum. Tanken var att de skulle flätas till något som skulle passa till en kommande utställning. Men inlämningstiden till utställningen har passerats och flätningen är ogjord.

Utställningen har titeln Fläta, sticka, tälj till köket och är öppen för medlemmar i Hemslöjdsföreningen Sörmland. De inlämnade föremålen kommer att visas på Sörmlands Museum i Nyköping 6 mars – 2 maj 2021. Tyvärr har ju museet pandemistängt men vi får hoppas att de kan öppna så att sakerna inte bara står där utan betraktare.

I höstas började jag fläta av mjölkkartong. Det var tänkt att bli ett karottunderlägg till utställningen, titta HÄR. Men så kom jag på att kartongen är plastad och nog inte tål värme. Jag fortsatte ändå att fläta och nu hänger den här skapelsen i ett fönster.

En sak har jag i alla fall gjort till utställningen, stickat av ett garn som jag visade i höstas, titta HÄR. Det är ett kraftigt garn, spunnet av återbrukade ylletextilier (shoddy), och jag fick leta fram mina tjockaste stickor.

Det blev ett underlägg med knappt 20 cm i diameter, stickat och flätat, i en modifierad variant av skrubbsvamparna jag stickat tidigare i betydligt tunnare garn, titta HÄR.

Resterna från klövsjövanten

En liten påse har jag gjort av rester från vantarna som jag stickade för ett tag sedan. Garnet är spunnet på Båvens Spinnhus av ull från klövsjöfår och ingår i Tant Koftas projekt Ullen vi ärvde.   HÄR finns tidigare blogginlägg med mer information.

På senare tid har jag flera gånger läst att det blir olika effekt i flerfärgsstickning beroende på hur de olika färgerna tas från pekfingret. Jag testade och skillnaden märks tydligt. Längst ner på påsen höll jag det bruna garnet till vänster på vänster pekfinger och det vita till höger. Det bruna garnet dominerar över det vita. Några varv nedanför de broderade röda knutarna fick garnerna byta plats och nu framträder det vita garnet mer. Det syns tydligt att den färg som ligger till vänster vid stickningen dominerar i mönstret. Vilket som ser bäst ut är kanske en smaksak, men jag föredrar det sista alternativet. Kul att lära sig något nytt!

Ett foder döljer garnflotteringarna på insidan av påsen. Tyget fick gå upp en bit så att påsen blir lite högre. Snodden är en I-cord stickad med tre maskor. En knapp med ovanligt stora hål passade perfekt som spärr i snodden.

Vantar av klövsjöull

Första paketet från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde innehöll garn av ull från klövsjöfår, spunnet på Båvens Spinnhus. Läs om projektet HÄR i ett tidigare blogginlägg.

Två stickbeskrivningar ingick i paketet, till halvvantar med dubbelt garn och till lite tunnare  tumvantar med enkelt garn. Tant Koftas förebild till de nya stickbeskrivningarna är ett par vantar  från Röros, som hon lånat av en vän. Vantarna har tillhört en prost, Bernt Christian Stöp, som var verksam i Röros kyrka 1861 – 1873. Prostens vantar finns på bild hos Tant Kofta på Facebook och på Instagram. Klövsjö, orten som gett namn till fårrasen, ligger i Jämtland. Det finns en anknytning till Röros eftersom bönderna från Klövsjö varje år reste över gränsen till Norge för att idka handel på vintermarknaden i Röros. 

Jag valde tumvantarna. På de gamla vantarna finns en instickad text, ”Pastor Støb”.  I den nya vantbeskrivningen finns texten ”Ullen vi ärvde” på den ena vanten och ett annat mönster, utan text, på den andra vanten. Jag var inte säker på om jag ville ha någon text på mina vantar, så jag stickade min första vante med mönstret utan text.

Vantarnas insida ser ut så här.

Kanske var det lathet, eller kanske var det insikten att jag nog behöver nya glasögon för att lättare kunna räkna maskor och räkna rutor i mönsterteckningen, som gjorde att jag förenklade vante nummer två. Jag använde insidans mönster, som snabbt fastnar i händer och hjärna, både till handflatan och till handryggen.

Det blev lite garn över. Om jag räknat rätt så räcker det till t ex en drygt 20 cm lång cylinder med samma maskantal och samma masktäthet som vantarna. Kanske blir det en liten påse.

På Instagram #ullenviärvde går det att se fler vantar.

Stickar sockor

Förra sommaren, 2019, ägnade jag åt sockstickning. Framför allt ville jag testa olika konstruktioner av hälar. Fem par sockor blev det med fyra olika hälar. För ett par veckor sedan, strax före jul, upptäckte jag ännu en variant av häl, sockan Fredrika av Tant Ulltuss. Jag måste förstås testa och beställde garn och beskrivning i hennes shop (titta HÄR). Första sockan är nästan klar och hälen känns väldigt bekväm på foten.

Jag tänkte hoppa över de små flätorna och krumelurerna på den nervikta mudden, det var ju hälen som intresserade mig. Men sedan gav jag mig på mönsterstickningen i alla fall. Mudden tog ungefär lika lång tid att sticka som resten av sockan.  Jag kom till ett ställe i beskrivningen där jag skulle ”sticka 1r, omslag, 1r (låt tråden bli lång) i den aviga maskan 3 v nedanför nästa aviga maska”. Problemet var att det inte fanns någon avig maska tre varv nedanför någon annan avig maska. Som tur var så har Tant Ulltuss lagt ut små instruktionsfilmer på Instagram. Jag hade läst beskrivningen lite slarvigt och missuppfattat ett par saker. Det var bara att repa upp och börja om från början. Mudden är riktigt söt och nästa, på socka nummer två, kommer att gå betydligt fortare att sticka.

HÄR finns mina sockstickningar samlade.

Det första av fem

Strax före jul kom ett paket från Tant Kofta, det första av fem. De övriga fyra paketen kommer med några månaders mellanrum under nästa år, 2021. Paketen innehåller garn, ett litet ullprov, stickbeskrivning, text och lite annat. Och det är inte vilket garn som helst, fem av våra svenska allmogefår kommer att presenteras. De övriga fem raserna av allmogefår introduceras i en fortsättning 2022.

Ullen vi ärvde är namnet på det här lagarbetet, skapat av Tant Kofta och Båvens Spinnhus, det småskaliga spinneriet i Sparreholm, Sörmland. Dessutom är ett antal personer engagerade med provstickning, filmning, packning mm. Längst bak i kedjan finns de viktigaste, alla de fårägare som värnar om allmogefåren, de fårraser som är ursprungliga här i Norden. Fåren är anpassade till klimatet, de är oftast nätta, klarar sig på magert bete och ger både bra kött och fin ull. För mig blir det här som en distanskurs i ullkunskap, en upptäcktsresa på hemmaplan, nu när vi, trots vaccin, nog får räkna med att hålla oss lite på avstånd från varandra ännu ett bra tag.

Klövsjöfår har lämnat ull till det glansiga och vackra garnet i första leveransen. Titta vilka långa ullfibrer! Läs om klövsjöfåren HÄR.

HÄR hos Tant Kofta finns mer information om Ullen vi ärvde. På Instagram finns #ullenviärvde.

Granmönster

Idag är första dagen med en gnutta vinterkänsla i luften och lagom till kylan blev min mössa med granmönster klar. Den är delvis stickad av återanvänt garn från en upprepad väst, titta HÄR. Beskrivningen tog jag ur Ann-Mari Nilssons bok Sticka mössor vantar sockor!.  Jag har stickat mössor (som jag slarvat bort!) ur boken tidigare men tycker att de blev en aning för trånga. Därför utökade jag maskantalet med en halv mönsterrapport och det innebar att jag fick rita om granarna. Den här gången känns omkretsen på mössan perfekt, men den blev lite för hög. Att det ska vara så svårt att få till en mössa som känns riktigt bra!

Ann-Mari Nilsson hämtade ofta inspiration från folkkonst och äldre hemslöjd. Undrar om hon hade sett granarna i bården på den här ryan ur praktverket Finlands ryor av U T Sirelius från 1925. Ryan är min favorit av de 93 ryor som avbildas i färg i boken. Det här är ingen matta, utan ett täcke, avsett för bädden. Ryan har datering 1721.

 

Några nystan akrylgarn

De där trassliga nystanen med akrylgarn som ligger i korgar och lådor i nästan alla butiker med begagnade varor, de ser lite sorgliga ut ibland. Jag är ingen vän av akryl, men garnet är ju redan producerat och borde gå att använda till något. Jag fick ett tips om att akrylgarnet passar till rengöringssvampar för kök, badrum och kropp. Det måste ju förstås testas! Jag köpte några nystan och letade beskrivningar på nätet. Jag fastnade för en rolig, stickad variant, en lång remsa som flätas ihop. Googla! Sök på ”tawashi mönster” eller ”tawashi pattern”.  Tawashi är det japanska begreppet för skrubbsvamp och det finns många beskrivningar i olika textila tekniker.

Den röd/vita svampen har använts i köket ett par dagar. Den funkar någorlunda bra att skrubba med, men den torkar så sakta och luktar redan lite surt. Jag ska sticka en till och testa om akrylen passar bättre till rengöring av kroppen.

Lite bättre ordning

Så här såg förvaringen av mina rund- och strumpstickor ut, en spretig röra i en plastlåda. Ett mer ändamålsenligt sätt att förvara rundstickorna visade Maria Neijman, hemslöjdskonsulent i Stockholm, för ett tag sedan på Facebook. Hon hade sytt ett fodral till stickorna av en handduk. Maria i sin tur hade fått idén från sin kollega Lotta Sone Åsell.

Jag letade efter något att sy av och i skåpet med handdukar låg en handvävd tygbit till ingen nytta. Varpen består av oblekt lingarn 16 och inslaget är hopknutna efsingar från tidigare vävar. (Efsingar är det sista av varpen, det som blir kvar i vävstolen när det inte går att väva längre.)

Jag vek tyget och sydde på samma sätt som Maria. Det är en behaglig känsla att sy för hand med lintråd i ett handvävt linnetyg.

Det blev så bra! Nu ska jag se om jag hittar en handduk eller något annat lämpligt till ett fodral till strumpstickorna också.

 

Det finns fler än jag…

Det finns fler än jag som lämnar ofärdiga stickningar. Kanske är det en tröst.

Häromdagen blev jag påmind om den nästan färdiga koftan på bilden. Den har legat orörd och nerknölad i en korg sedan i januari, i 10 månader. HÄR finns tidigare blogginlägg om koftan. Min stickning hade blivit hårdare och hårdare och ärmarna kändes lite för snäva. Så jag repade upp en ärm och började sticka med ett lättare handlag. Det kändes ändå inte bra, så stickningen blev liggande. Nu är frågan om koftan går att fixa så att jag blir nöjd, eller om jag ska repa upp och börja om. Men behöver jag verkligen ännu en grön kofta? Det finns redan två i garderoben som jag trivs i.

Det var när Anna Bauers fanzine Smörhönan låg i brevlådan som koftan kom fram ur glömskan. Anna Bauer är stickerskan/textilkonstnären som återupplivade 1970-talets hønsestrikk. HÄR skrev jag om hennes första bok i ämnet och HÄR är Annas blogg med information om Smörhönan.

Temat för det här numret av Smörhönan är ”Hjälp jag har kört fast!”. Skriften innehåller våndor, tips och erfarenheter från folk som precis som jag har en stickning som inte gått riktigt som det var tänkt.

Jag tänker också på en installation av Kari Steihaug som visades för ett par år sedan på Fiberspace Gallery i Stockholm. HÄR finns ett blogginlägg. (Nu i pandemin känns alla år då jag åkte till till Stockholm en, två eller fler gånger i månaden väldigt långt borta.) Stickningen på bilden nedan har vissa likheter med min kofta. Den har jag fotograferat ur Kari Steihaugs bok Arkiv: De ufullendt. I boken visas bortåt 100 ofullbordade stickningar med tillhörande berättelser, som människor skickade till Kari Steihaug efter ett upprop.

Som sagt, det finns fler än jag som har avstannade stickningar.

 

Upprepning

För bara ett par veckor sedan, i mitten av oktober, fanns det fortfarande kvar en känsla av sommar. Jag satt i solen på balkongen och repade upp en väst som jag stickade för några år sedan. Men västen, som var rolig att sticka, blev bara liggande oanvänd i garderoben. Jag tyckte att det var bättre att garnet istället får bli till något jag behöver. Det var fort gjort att nysta upp maskorna som tagit ganska många timmar att sticka samman.

Nu har jag gjort härvor på nystvindan av det upprepade garnet, sköljt upp härvorna i vatten för att få bort krullet och gjort nya nystan på nystmaskinen.

Det jag behöver nu när sommarkänslan är försvunnen och hösten är här är först och främst en mössa. Två mössor har jag tappat bort. Jag har haft mössa på mig när jag gått ut, men sedan har det blivit för varmt eller för knöligt under cykelhjälmen och mössan har jag lagt i jackfickan. Och därifrån har de försvunnit. Det är dags att välja mössmodell och sedan få fart på stickorna.

Koftor och kulturarv

Det kommer många nya böcker om stickning nu under hösten 2020. En av dem är Östgöta koftor av Ann-Sofie Svansbo, hemslöjdskonsulent i Östergötland, och Anna Lindqvist, kulturhistoriker och tidigare anställd vid Östergötlands museum. Författarna har tagit fram en stickad mönsterskatt från 1940-talet ur Östergötlands läns Hemslöjdsförenings arkiv, Slöjdarkivet som numera finns hos Östergötlands museum.

För inte så länge sedan var begreppet ”hemslöjden” för många förknippat med de föreningsdrivna hemslöjdsaffärer som fanns i större och mellanstora städer runt om i Sverige. Några butiker finns fortfarande kvar, till exempel Östergötlands läns Hemslöjdsförenings butik i Linköping. Många föreningar hade under några decennier i mitten av 1900-talet fast anställda textilkonstnärer eller formgivare, dåtidens benämning var mönsterriterskor, utbildade på de skolor som numera är Konstfack och HDK. En del av textilkonstnärerna var verksamma på flera håll i landet, som anställda eller på frilansbasis. Deras verk är inte ortstypiska, dock ibland med lokal inspiration, utan tidstypiska, moderna och anpassade till en marknad. Bokens underrubrik Stickat kulturarv från 1940-tal visar på detta.

Textilkonstnärerna ritade mönster till produkter som butikskunderna köpte som färdiga textilier eller i form av material och beskrivningar. Produktionen var i stor utsträckning utlagd i hem på landsbygden hos kunniga slöjdare som fick en liten biinkomst.  Enligt boken anlitade hemslöjden i Östergötland på 1950-talet ett 50-tal stickerskor som fick hem material och instruktioner och sedan levererade färdiga arbeten till butiken. (Många av textilkonstnärerna formgav även textilier till kyrkor och till profana miljöer med tillverkning i butikernas egna textilateljéer. Men det är en annan historia.)

Formgivare som var knutna till hemslöjden i Östergötland presenteras i boken. Här är Inge-Britt Gustafsson. Hon anställdes 1944 som mönsterriterska, blev sedan hemslöjdschef, länshemslöjdskonsulent och var den som år 1972 började ordna upp föreningens arkiv. Hon anlitades också som frilansande textilkonstnär när föreningen år 1965 beslutade att inte längre ha fast anställda formgivare.

I boken avbildas 10 fina planscher, daterade 1946 – 52, från Slöjdarkivet med tecknade koftor, mönsterdiagram, garnprover och i en del fall även uppstickade prover. Alla koftorna har mönsterstickade framstycken, medan bakstycken och ärmar är enfärgade. Just detta mönster komponerades av Ingamay Steffenburg år 1952. 

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar till koftor. Det finns två olika modeller och det går att välja vilket som helst av mönsterdiagrammen till de mönsterstickade framstyckena. Den ena koftmodellen stickas ”figurnära som under 1940-talet” och den andra är en ”rymligare variant med smalare ärmar och vidare halsringning”. Det är inte helt lätt att förstå hur de två alternativen ser ut. Koftorna är snyggt fotograferade draperade på stolar, men jag hade gärna sett dem på en människa också.

Garnet är valt för att få ett resultat som liknar koftorna från 1940-talet, dvs en stickning som är tät och formfast. Jag får leta en stund efter uppgift om vilket garn som används och hittar informationen i löpande text. I samband med beskrivningarna anges endast färgbeteckning. Det hade inte gjort något om garnsorten lagts till vid beskrivningarna.

Ett par små invändningar har jag, men det är i det stora hela en bok som jag tycker om. Jag gillar koftorna. Kanske kommer jag att sticka mig en om jag kan välja färger och mönster. Och jag gillar verkligen att hemslöjdens mönsterriterskor får synas och att kulturarvet i form av skatter ur hemslöjdens arkiv lyfts fram och inte glöms bort.

Smått på stickorna

Släkten har utökats med en liten Maj och jag stickar en kofta. Beskrivning finns i ett häfte av Lene Holme Samsøe. Där hittade jag också små figurer och kunde inte låta bli att sticka tre stycken, varsin till Maj och hennes systrar. Systrarna har förstås också fått varsitt stickat plagg när de var bäbisar, titta HÄR.

Stickat och valkat

Två nålrullar, nålbrev, har jag stickat och valkat efter Tant Koftas beskrivning. Hon startade en gemensamhetsstickning (en KAL, knit-a-long) för ett par veckor sedan. Instruktioner finns på Facebook och på Instagram, sök tantkofta. På Instagram finns det också massor med fina nålrullar att se, #koftansnålrulle.

Materialet fanns i min korg med restgarner i tjocklek ungefär som 6/2, dvs ca 3.000 m/kg. Det turkosa kommer från Rauma Ullvarufabrikk, det gula från Kampes Ullspinneri och det röda från Östergötlands Ullspinneri. Jag valkade ihop stickningen genom att lägga de stickade bitarna i varmt såpvatten och sedan rulla och massera dem mellan handflatorna. HÄR visar jag hur den turkosa nålrullen såg ut i ett tidigare skede.

Kanske kan jag få lite ordning bland alla mina synålar genom att sticka fler nålrullar och sortera upp nålarna. Den turkosa nålrullen innehåller chenillenålar med spets nr 22. I den röda finns också chenillenålar med spets, men av lite varierande storlek.

Stickar på balkongen

Vårsolen lyser och jag sitter på balkongen och stickar. Det ska bli en nålrulle, ett stickat nålbrev. Det är Tant Kofta som bjuder på en KAL nu under några dagar. KAL = knit-a-long = sticka tillsammans. Att sticka tillsammans på avstånd passar ju extra bra nu, när vi ska försöka undvika sociala kontakter. Lotta, Tant Kofta, kommer med ett nytt moment i stickningen med ett par dagars mellanrum. Nästa uppgift blir att valka nålrullen. Instruktionerna finns både på Facebook och på Instagram, sök efter Tant Kofta. På Instagram går det också att dela med sig av sin stickning och se hur andras nålrullar växer fram, #koftansnålrulle. 

Repar upp

Det här ska bli en kofta till mig själv. Den här gången var jag ordentlig och började med att sticka  en provlapp (titta HÄR) för att kontrollera min stickfasthet. I koftans randiga ok höll jag tätheten perfekt. Men vad hände sen? Jo, livet stickades en liten, liten aningen hårdare, dock acceptabelt. Men sen, ärmarna! Där tappade jag bort mig. Samtidigt som jag sträcktittade på diverse serier på SVT Play blev stickningen hårdare, hårdare och hårdare. Ärmarna måste repas upp och göras om. Annars kommer jag aldrig att använda koftan. Enda fördelen är att garnet räcker länge.