Koftor och kulturarv

Det kommer många nya böcker om stickning nu under hösten 2020. En av dem är Östgöta koftor av Ann-Sofie Svansbo, hemslöjdskonsulent i Östergötland, och Anna Lindqvist, kulturhistoriker och tidigare anställd vid Östergötlands museum. Författarna har tagit fram en stickad mönsterskatt från 1940-talet ur Östergötlands läns Hemslöjdsförenings arkiv, Slöjdarkivet som numera finns hos Östergötlands museum.

För inte så länge sedan var begreppet ”hemslöjden” för många förknippat med de föreningsdrivna hemslöjdsaffärer som fanns i större och mellanstora städer runt om i Sverige. Några butiker finns fortfarande kvar, till exempel Östergötlands läns Hemslöjdsförenings butik i Linköping. Många föreningar hade under några decennier i mitten av 1900-talet fast anställda textilkonstnärer eller formgivare, dåtidens benämning var mönsterriterskor, utbildade på de skolor som numera är Konstfack och HDK. En del av textilkonstnärerna var verksamma på flera håll i landet, som anställda eller på frilansbasis. Deras verk är inte ortstypiska, dock ibland med lokal inspiration, utan tidstypiska, moderna och anpassade till en marknad. Bokens underrubrik Stickat kulturarv från 1940-tal visar på detta.

Textilkonstnärerna ritade mönster till produkter som butikskunderna köpte som färdiga textilier eller i form av material och beskrivningar. Produktionen var i stor utsträckning utlagd i hem på landsbygden hos kunniga slöjdare som fick en liten biinkomst.  Enligt boken anlitade hemslöjden i Östergötland på 1950-talet ett 50-tal stickerskor som fick hem material och instruktioner och sedan levererade färdiga arbeten till butiken. (Många av textilkonstnärerna formgav även textilier till kyrkor och till profana miljöer med tillverkning i butikernas egna textilateljéer. Men det är en annan historia.)

Formgivare som var knutna till hemslöjden i Östergötland presenteras i boken. Här är Inge-Britt Gustafsson. Hon anställdes 1944 som mönsterriterska, blev sedan hemslöjdschef, länshemslöjdskonsulent och var den som år 1972 började ordna upp föreningens arkiv. Hon anlitades också som frilansande textilkonstnär när föreningen år 1965 beslutade att inte längre ha fast anställda formgivare.

I boken avbildas 10 fina planscher, daterade 1946 – 52, från Slöjdarkivet med tecknade koftor, mönsterdiagram, garnprover och i en del fall även uppstickade prover. Alla koftorna har mönsterstickade framstycken, medan bakstycken och ärmar är enfärgade. Just detta mönster komponerades av Ingamay Steffenburg år 1952. 

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar till koftor. Det finns två olika modeller och det går att välja vilket som helst av mönsterdiagrammen till de mönsterstickade framstyckena. Den ena koftmodellen stickas ”figurnära som under 1940-talet” och den andra är en ”rymligare variant med smalare ärmar och vidare halsringning”. Det är inte helt lätt att förstå hur de två alternativen ser ut. Koftorna är snyggt fotograferade draperade på stolar, men jag hade gärna sett dem på en människa också.

Garnet är valt för att få ett resultat som liknar koftorna från 1940-talet, dvs en stickning som är tät och formfast. Jag får leta en stund efter uppgift om vilket garn som används och hittar informationen i löpande text. I samband med beskrivningarna anges endast färgbeteckning. Det hade inte gjort något om garnsorten lagts till vid beskrivningarna.

Ett par små invändningar har jag, men det är i det stora hela en bok som jag tycker om. Jag gillar koftorna. Kanske kommer jag att sticka mig en om jag kan välja färger och mönster. Och jag gillar verkligen att hemslöjdens mönsterriterskor får synas och att kulturarvet i form av skatter ur hemslöjdens arkiv lyfts fram och inte glöms bort.

Smått på stickorna

Släkten har utökats med en liten Maj och jag stickar en kofta. Beskrivning finns i ett häfte av Lene Holme Samsøe. Där hittade jag också små figurer och kunde inte låta bli att sticka tre stycken, varsin till Maj och hennes systrar. Systrarna har förstås också fått varsitt stickat plagg när de var bäbisar, titta HÄR.

Stickat och valkat

Två nålrullar, nålbrev, har jag stickat och valkat efter Tant Koftas beskrivning. Hon startade en gemensamhetsstickning (en KAL, knit-a-long) för ett par veckor sedan. Instruktioner finns på Facebook och på Instagram, sök tantkofta. På Instagram finns det också massor med fina nålrullar att se, #koftansnålrulle.

Materialet fanns i min korg med restgarner i tjocklek ungefär som 6/2, dvs ca 3.000 m/kg. Det turkosa kommer från Rauma Ullvarufabrikk, det gula från Kampes Ullspinneri och det röda från Östergötlands Ullspinneri. Jag valkade ihop stickningen genom att lägga de stickade bitarna i varmt såpvatten och sedan rulla och massera dem mellan handflatorna. HÄR visar jag hur den turkosa nålrullen såg ut i ett tidigare skede.

Kanske kan jag få lite ordning bland alla mina synålar genom att sticka fler nålrullar och sortera upp nålarna. Den turkosa nålrullen innehåller chenillenålar med spets nr 22. I den röda finns också chenillenålar med spets, men av lite varierande storlek.

Stickar på balkongen

Vårsolen lyser och jag sitter på balkongen och stickar. Det ska bli en nålrulle, ett stickat nålbrev. Det är Tant Kofta som bjuder på en KAL nu under några dagar. KAL = knit-a-long = sticka tillsammans. Att sticka tillsammans på avstånd passar ju extra bra nu, när vi ska försöka undvika sociala kontakter. Lotta, Tant Kofta, kommer med ett nytt moment i stickningen med ett par dagars mellanrum. Nästa uppgift blir att valka nålrullen. Instruktionerna finns både på Facebook och på Instagram, sök efter Tant Kofta. På Instagram går det också att dela med sig av sin stickning och se hur andras nålrullar växer fram, #koftansnålrulle. 

Repar upp

Det här ska bli en kofta till mig själv. Den här gången var jag ordentlig och började med att sticka  en provlapp (titta HÄR) för att kontrollera min stickfasthet. I koftans randiga ok höll jag tätheten perfekt. Men vad hände sen? Jo, livet stickades en liten, liten aningen hårdare, dock acceptabelt. Men sen, ärmarna! Där tappade jag bort mig. Samtidigt som jag sträcktittade på diverse serier på SVT Play blev stickningen hårdare, hårdare och hårdare. Ärmarna måste repas upp och göras om. Annars kommer jag aldrig att använda koftan. Enda fördelen är att garnet räcker länge.

Förbereder stickning

Egentligen skulle jag vilja ha en sådan där kofta som är så fin på andra, stickad i ett stycke uppifrån och ner med mönstrat ok i många färger. Men jag är nästan säker på att det skulle kännas alldeles för brokigt, så på mitt ok blir det nog fega ränder istället. Den här gången förbereder jag stickningen ordentligt och gör ett prov för att kontrollera masktätheten. En färdig beskrivning får bli utgångspunkt, men jag gör en del förändringar. Ränderna funderar jag lite på, men det blir nog de här färgerna. Fyra färger fanns redan hemma, ytterligare två köptes hos en garnaffär på gångavstånd.

Nytt i bokhyllan

Att läsa om stickning kan vara minst lika roligt som att sticka, särskilt i böcker som är så här fina och innehållsrika. Böckerna är alldeles nya (hösten 2019), Lånat sparat ärvt & nytt av Celia B Dackenberg och Hönsestrik a love story av Anna Bauer. Båda författarna blickar bakåt, men på lite olika sätt. Jag blir oerhört inspirerad och tänker att böckerna passar att ta fram när som helst när kreativiteten, det behöver inte handla just om stickning, behöver få en knuff framåt.

Underrubriken på Celia Dackenbergs bok säger vad den innehåller, nämligen Småkoftor, fintröjor och annat stickat för barn.

Författaren återupplivar egna barndomsminnen, hon tittar på gamla fotografier i museer och hos vänner, hon inspireras av godis, av vävnader, av museiföremål. Inspirationsmaterialet omvandlas till stickbeskrivningar och till berättelser. De stickade plaggen känns tidlösa och kommer säkert att ärvas av syskon, kusiner, barn och kanske så småningom barnbarn. Eller kanske sparas ett plagg i en låda, plockas fram så småningom och ger upphov till en ny berättelse och en ny liten tröja. 

HÄR finns blogginlägg om några av Celia Dackenbergs tidigare böcker.

Anna Bauer går tillbaka till 1970-talets hønsestrik, färgglatt och mönstrat och påhittat av danskan Kirsten Hofstätter som en del i den politiska kvinnorörelsen.

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar, både kompletta beskrivningar och sådana som görs efter individuella mått och beräkningar. Grundinställningen är att det är jag som stickar som bestämmer vad och hur jag gör. Vill jag sticka efter beskrivning eller hitta på själv? Är det processen eller resultatet som är viktigast? Vilka stickprojekt har jag tröttnat på och varför? Vilka plagg trivs jag i? Kloka ord från författaren: ”Att skapa är att träna upp sina känselspröt och lära sig att rikta dem både inåt och utåt. Att träna sig på att se och att vara uppmärksam i processen för att se vart den leder, och om något av alla de sidospår som hela tiden dyker upp kan vara värt att jobba vidare på. Låt inte rädslan att göra fel stå i vägen för din kreativitet. I ditt kreativa rum är det du som bestämmer vad som är rätt.”

Mitt sommarprojekt

Nu är jag klar med mitt sommarprojekt, att prova olika sätt att sticka sockor. Jag har suttit med stickorna längre och kortare stunder lite då och då, oftast på balkongen och ibland när jag slötittat på TV. Fem par sockor har det blivit. Jag har stickat uppifrån och nerifrån, gjort fyra olika hälar, lärt mig en variant av elastisk avmaskning, stickat enfärgat, tvåfärgat, självmönstrat och restgarnsrandigt. HÄR finns alla sockorna samlade.

Till det femte paret har jag använt Maria Gustafssons uppläggning vid tårna från mitt tredje par, de svart/gröna. Hälkonstruktionen är samma som på sockor nummer två, formgivna av Maja Karlsson.

Roligt och rogivande har det varit och sockbehovet är tillgodosett för flera år framåt.

Fjärde sockstickningen

Nu testar jag en fjärde variant av sockstickning, en istickshäl med restgarnsrandning. Den tunna svarta randen på den halvfärdiga sockan ska pillas bort och där ska maskor plockas upp för hälen. Jag har tittat i några olika beskrivningar som jag hittade genom att googla ”istickshäl”. Både tån och hälen fick jag repa upp ett par gånger och göra om lite innan jag blev nöjd. Nu passar sockan bra på foten.

Det blir lite garnrester över. Om jag köper 50 gram garn till så räcker det kanske till ännu ett par sockor. Innan jag eventuellt påbörjar ett femte par får jag göra en utvärdering av sommarens sockstickningar och försöka välja delar till den allra bästa sockan.

Sockorna som jag stickat i sommar finns samlade HÄR.

Ännu en sockstickning

”OBS! Beskrivningen förutsätter grundläggande kunskap i tvåändsstickning.” Så stod det på beskrivningen till sockan Evelina av Maria Gustafsson, Marias Garn. Inga problem, tänkte jag, det sitter väl i fingrarna. Men när jag kom till hälen som skulle tvåändsstickas så tog det stopp. Fingrarna hade glömt. Det blev vanlig tvåfärgsstickning istället. Annars var det en rolig stickning och jag fick testa en tredje variant av häl. Sockorna som jag stickat i sommar finns HÄR.

Resterna från de tre stickningarna har jag vägt upp i två högar. Garnet räcker till ännu ett par sockor.

Utflykt till Åkersberga

Med tåg, pendeltåg, promenad, Roslagsbanan och ännu en promenad tog vi oss häromdagen till Länsmansgården i Åkersberga. Det är härligt att ta sig tid att resa långsamt och låta själva resan vara en del av upplevelsen.

Anledningen till utflykten till Länsmansgården var sommarens stickutställning. Egentligen är det fyra olika utställningar som samsas i två byggnader. I utställningen Lust och färgring deltar tolv inbjudna, aktuella stickande formgivare, konstnärer, konsthantverkare. En innehållsrik och intressant vandringsutställning av Erika Nordvall Falck visar vantar från  Jokkmokk och Jukkasjärvi. Stickat med inspiration från Shetland kan man också se liksom resultatet av en vanttävling med lokal anknytning. Det finns mycket att ta in, att detaljstudera och att inspireras av för den stickintresserade. T o m 2019-08-04 kan utställningarna ses, öppet torsdag – söndag kl 12.00 – 16.00.

Tunika av Katarina Brieditis.

Ivar Asplund har stickat patentstickning.

Vi av Erica Laurell.

Linn Karlsson har stickat motorcyklar.

 

Anna Bauers utställning på 125 kvadrat i Stockholm för ett tag sedan missade jag. Nu fick jag några smakprov.

Helen Pauli Öqvist har stickat tröjan Hortensia formgiven av Astrid Teuting.

Erika Nordvall Falcks samling av vantar från Jokkmokk och Jukkasjärvi är imponerande. Hon har dokumenterat material, tekniker, mönster och stickerskor. Bland alla dessa vantar hade jag kunnat tillbringa många timmar. En av stickerskorna som presenteras är Skájdde-Maria.

Dessutom, cafét på Länsmansgården kan verkligen rekommenderas. Min lunch bestod av två läckra danskinspirerade smörrebröd.

Nu är det gjort

Det tar inte många minuter att göra ett nystan av en fjärdedels tröja. Betydligt längre tid tog det att sticka. Nu ska garnet bli härvor, få ett vattenbad för att räta ut alla vågor, bli nystan igen och sedan, när jag har bestämt hur, ska garnet stickas till en tröja som jag trivs lite bättre med än med den numera upprepade som jag visade HÄR.

Repar upp och börjar om

Nu är det bestämt. Den här påbörjade tröjan, som har legat orörd i flera månader, ska repas upp. Beskrivningen är ur den här boken, som jag skrivit om tidigare, titta HÄR.

Jag var verkligen sugen på att sticka en tröja inspirerad av den danska motsvarigheten till de skånska spedetröjorna. Jag köpte boken och jag köpte garn, valde en mörkgrön färg bland alla kulörer av Rauma lammullsgarn och började sticka. Stickningen kändes bekant och snart kom jag på varför. Men jag mindes också, för sent, att jag helst inte ska följa beskrivningar där mönstret räknas i varv istället för centimeter. Mina stickade varv är nämligen lägre än i de flesta beskrivningar. Följer jag det uppritade mönster blir den här tröjan mycket kortare än tänkt. I det här fallet behöver i stort sett hela beskrivningen göras om för att plagget ska bli bra.

Att stickningen efter en stund kändes bekant beror på att jag för bortåt 20 år sedan började sticka en spedetröja i samma garn och exakt samma färg. Den låg nästan färdig i drygt 10 år innan jag repade upp den och en annan ofärdig långliggare.Titta HÄR.

Då användes det gröna upprepade garnet i en sjalväv tillsammans med en massa restnystan, titta HÄR.

Nu blir det nog en ny stickning av garnet. Ett par nystan ljust turkos garn har inköpts som komplement till det gröna och jag funderar för fullt på hur tröjan ska se ut. Det blir i alla fall inte något nytt försök med en spedetröja, det är en sak som är säker.

Textilspaning i Uppsala

Ett par fina dagar tillbringades i Uppsala med promenader längs ån, upp till slottet, på gator och torg och vi lärde känna stan lite bättre. Jag slank förstås in lite snabbt här och där och såg en del textilier.

På Upplandsmuseet visas i sommar, t o m 2019-09-22, en utställning med stickat från Celia B Dackenbergs fina böcker. Tolkningen av tröjan som bärs av Putte i blåbärsskogen finns i Sagornas Stickbok. I boken Kulturkoftor har författaren en stickbeskrivning till en kofta som bygger på bandymålvakten Sven ”Sleven” Säfwenbergs tröja/kofta, den han bar säsong efter säsong i varenda match. I utställningen finns förstås den nystickade koftan, men även ”Slevens” slitna och lagade originalkofta, nu i Upplandsmuseets samlingar. HÄR har jag skrivit om ”Sleven” och om Celia B Dackenbergs böcker.

På Uppsala konstmuseum såg jag vävnader och broderier av Monia Westin. Utställningen finns att se t o m 2019-08-18.

En dubbelväv, som gav mig lite vävlust, av Susanna Hepp hängde på väggen hos konsthantverkskooperativet Kaleido i Godsmagasinet.I Uppsala Domkyrka finns praktfulla textilier som fyller väggarna i ett par av kapellen. Textilierna kom på plats i mitten av 1970-talet när kyrkan renoverades. Anna-Lisa Odelqvist-Kruse är upphovsperson till textilierna i Fredens Kapell. Läs om konstnären t ex HÄR. Uppgifter om de relativt sett moderna textilierna i domkyrkan är inte så lätta att hitta. När jag googlar hamnar jag t ex på domkyrkans hemsida och hos Upplandsmuseet i digitalt museum. På båda ställena finns bilder på vävnaderna i Fredens Kapell utan att Anna-Lisa Odelqvist-Kruse nämns.

I Minneskoret finns Ann-Marie Forsbergs stora vävnader som skildrar några av de viktigaste händelserna i domkyrkans drygt sjuhundraåriga historia. Här är en liten detalj. Läs mer om konstnären HÄR.

Vem kan åka till Uppsala utan att besöka garnaffären Yllo Tyll? Inte jag i alla fall. Nu studerade jag utbudet av Rauma Finullgarn. Till slut lyckades jag välja en färg som komplement till en misslyckad stickning. Den har legat orörd i flera månader och jag skulle behöva börja om från början. Jag visar en annan dag.

En till sockstickning

Nu testar jag ännu ett sätt att sticka sockor. HÄR är sockorna jag stickade för ett par veckor sedan.

Den här gången börjar jag från tårna. Beskrivningen av Maja Karlsson, Majas Manufaktur, finns i den nya handarbetstidningen Stickat & sånt, men den går också att hämta från Järbo garn, titta HÄR. Min socka skiljer sig en aning från originalet. Jag har mycket tätare stickfasthet, så det är fler maskor. Jag läste lite slarvigt och har missat ett par saker, men det är inget som syns. Rolig stickning är det i alla fall!

Minst en till sockkonstruktion vill jag testa. Då blir det nog ett annat sockgarn också. Med tre affärer som säljer garn här i stan finns det garn från många olika leverantörer att välja mellan.

Stickar strumpor

Idag är det andra lördagen i juni, 2019-06-08, och det innebär att det är World Wide Knit in Public Day (titta HÄR), eller Världsstickardagen. Tanken är att samlas och sticka tillsammans på offentlig plats. Kanske cyklar jag ut till Wäsby utanför Torshälla och träffar andra handarbetare, eller också blir det stickning på balkongen. Jag passar i alla fall på att visa min pågående stickning publikt här på bloggen.

Senast jag stickade strumpor, för kanske 30 år sedan, var det enklare än idag. Det fanns bara ett sätt att göra det på. Stickningen började upptill och hälen var den som idag kallas ”klassisk”. Ni vet, när bendelen är klar stickas en lapp fram och tillbaka, lappen avslutas med några varv med vändmaskor, sedan plockas maskor på sidorna av lappen och så vidare. Det där kunde jag göra utan beskrivning en gång i tiden.

Nu finns det massor med olika sätt att sticka sockor och strumpor. Jag valde en variant som börjar på traditionellt sätt uppifrån, men där hälen stickas som på första bilden. Den gröna tråden dras bort, maskorna plockas upp och sedan stickas foten. Jag har sneglat i ett par beskrivningar och anpassat lite efter min masktäthet. Lite tveksam är jag till hälens form, men förhoppningsvis anpassar sig sockan efter foten vid användning. Jag testar nog fler varianter när de här sockorna är klara.

Tallinn – böcker och broderi

Resan till Tallinn förra veckan (maj 2019) var mest inriktad på att gå omkring och upptäcka staden. Men självklart hann jag titta in i ett par hantverksbutiker också. Framför allt såg jag intressanta saker i Estlands hemslöjds,  Eesti Käsitöö, butiker på gatan Pikk (titta HÄR också) och på gatan Vene, i hörnet mot Katarinagången.

En brodös i arbete fanns i den ena butiken, och fina broderier såg jag i båda butikerna.

I butiken på Vene fanns ett spännandet sortiment av böcker med estländska textilier. Två fick följa med hem. Det kunde ha blivit fler, men det fanns så många och jag kunde inte välja.

Den ena boken som jag köpte innehåller mönster på stickade vantar från ön Kihnu. En äldre kvinna från ön, Rosaali Karjam, har förmedlat nedtecknade mönster till författaren Kärt Summatavet och berättat om sina minnen av vem som stickade de olika varianterna och när de stickades.

Den andra boken är snarare ett litet häfte och innehåller närbilder av fåglar, både broderade och stickade, från ön Muhu. Det är kul att se i detalj hur stygnen är lagda och hur både maskstygn och korsstygn har använts i de stickade mönstren.

Grannlåt från Muhu

Vilka härligt inspirerande textilier jag såg i Tallinn förra veckan! Hos Estlands hemslöjds, Eesti Käsitöö, butik på gatan Pikk i gamla staden visas en utställning med framför allt förkläden från ön Muhu. På Muhu hålls dräktskicket vid liv genom en blandning av tradition och nya, personliga idéer. Jag visar ett litet urval av förkläden. De broderade bårderna samsas med virkade spetsar, band, knappar, pärlor och paljetter, guld och krusiduller. Inte bara förklädesbårderna strålar. Till dräkten hör en liten broderad hatt, en blus med broderier, ett vackert bälte, de karaktäristiska stickade strumporna och de broderade skorna. Titta och njut!

Utställningen pågår t o m 2019-05-27.

Märklig stickning

Här är mer från förra veckans besök i samlingarna hos Sörmlands Museum, två par strumpor. De röd-vita strumporna är inte så konstiga med sina ränder mönstrade med ökningar och minskningar. Men de svarta strumporna har en märklig konstruktion. Den ljusa bården, som går som en kil upp på ankeln och ner under hälen, ser ut att vara stickad på tvärs med upplockade maskor.  Har någon sett något liknande?

”Se men inte röra” är det som gäller i magasinen, så det gick inte att vända ut och in på strumpan för att eventuellt kunna förstå mer. Men vår guide hemslöjdskonsulent Karin Edlund pillade lite försiktigt för att få fram inventarienumret. Med hjälp av det är det lätt att söka i museets digitala arkiv, titta HÄR.

Tyvärr finns det inga upplysningar om den instickade kilen. De lite svårlästa bokstäverna fick i alla fall sin förklaring. Det står GEFLE och MDCCCCI, dvs 1901.

Vardag och lyx samsas i museets magasin

Textila handarbeten av många olika slag såg jag på visningen i magasinen på Sörmlands Museum i Nyköping häromdagen, alla lika intressanta. En del textilier har använts i det fördolda, i skymundan. Andra har tillverkats för att synas och för att visas upp.

Inte många föremål som dem på första bilden har hamnat på museum. De har varit lite hemliga och det har nog smusslats en del med dem, mensskydden. De här bindorna tillverkades av Matilda Åkerman till dottern Margit på 1930-talet. De är stickade i ljusvekegarn i patentstickning med en virkad kant. Läs mer HÄR i museets digitala arkiv.

Som kontrast till bindorna väljer jag täcket av siden. Det är avsett att visas upp och det är noggrant märkt med namnen på dem som varit med och handarbetat. Täcket, ett grupparbete, var en gåva till Mina Bonde f. Lewenhaupt till hennes silverbröllop 1871. Enligt uppgift syddes sidenlapparna samman av hennes mor grevinnan Lewenhaupt född Beck-Fries. Sjutton adelsdamer, släkt och vänner, samarbetade sedan med täckstickningen i stickbåge, det som idag ofta kallas qviltning. Släkten Bondes vapensköld syns i ett par varianter i den gula bården, som stickat mönster och som applikation. HÄR finns mer information om täcket.

Danska stjernetrøjer

 

Ännu en fantastiskt fin och inspirerande stickbok har fått följa med hem från biblioteket, Strik danske stjernetrøjer av Vivian Høxbro, med underrubriken 200 mønstre fra 200 år gamle kvindetrøjer. Stjernetrøjer, eller nattrøjer, är samma typ av tröjor som de skånska spedetröjorna (titta HÄR). Författaren har fått möjlighet att ingående analysera 87 av de drygt 150 tröjor som finns bevarade, framförallt i museisamlingar i Danmark. Boken innehåller historik, information om tröjornas tillverkning och utseende samt kortfattade beskrivningar av några av de gamla tröjorna.

Fokus ligger på alla de mönster som författaren nedtecknat, enfärgade former i räta och aviga maskor. Där finns mängder av varianter av åttabladsstjärnor/åttabladsrosor och andra mönster för större ytor, lodräta bårder, vågräta bårder och kantmönster. Boken avslutas med instruktioner till den som vill kombinera mönstren på eget sätt och konstruera sin egen unika tröja. Till oss andra som inte vill lägga riktigt lika mycket tankemöda på nästa stickprojekt finns färdiga beskrivningar till nutida tröjor inspirerade av de gamla. Nu är bara frågan: Vilken ska jag välja?

Vantar från Selbu

Vilken bok! Vilka vantar! Vilken mångfald! Vilken inspiration!

En fantastisk bok har jag framför mig, Selbuvotter av Anne Bårdsgård. Selbu är ett område några mil utanför Trondheim och votter är norska för vantar. Och i Selbu stickas vantar! Flera hundra par vantar är avbildade i boken, alla olika, men ändå karaktäristiska. Författaren redogör för selbustickningen historia från 1850-talet fram till idag. Hon beskriver vad som kännetecknar vantarna, vilka sticktekniker som använts, materialet och mönsteruppbyggnaden. Sedan följer sida upp och sida ner med vantar och avtecknade mönster. Boken avslutas med ca 30 stickbeskrivningar, de flesta med presentation av upphovspersonen.

Boken har jag lånat på biblioteket, men ett exemplar hamnar nog snart i min egen bokhylla.

Mössa och vantar

Snabbstickning, eller kanske slöstickning, kan detta kallas. Jag behöver en mellantjock mössa med matchande vantar och väljer att sticka något enkelt, snabbt och okomplicerat. Garn från mitt lager är kompletterat med ett hekto från närmsta garnbutik. Jag följer ett par beskrivningar, men improviserar lite under arbetets gång. Roligt och rofyllt!

Mössan är stickad efter en beskrivning i boken Sticka mössor vantar sockor! av Ann-Mari Nilsson.

 Till vantarna har jag använt grundbeskrivningen i projektet Dela vantar från Hemslöjden i Skåne 2017, titta HÄR. 

En vecka med mycket textil

Senaste veckan har varit textilintensiv. Beställningar har skickats och jag har skrivit ihop några förslag till kurser och workshops inför eventuella samarbeten. (Hade jag inte bestämt mig för att vara pensionär?)

Men det började i fredags, 2018-08-24. Då deltog jag i ett seminarium om Lilli Zickerman hos Nämnden för hemslöjdsfrågor. Jag lyssnade på föreläsningar framförallt om hennes fotodokumentation av textilier. Om Lilli Zickerman och hennes foton skrev jag för ett tag sedan, titta HÄR. Många bekanta träffade jag och det blev en hel del prat, men tog jag några bilder? Nej, inte en enda.

I lördags var det dags för Ullfestivalen hos Båvens Spinnhus i Sparreholm. Lite höst kändes  i luften, men som tur var kom det inget regn. Tog jag några bilder? Ja, tre användbara foton hann det bli mellan mötena med kunder och alla andra pratglada och trevliga besökare.

Astas Ullrike var där med sina fina kläder i ulltrikå och 2stickare visade flerfärgsstickning med lyfta maskor.

I tisdags åkte jag till Stockholm och besökte ull- och lindagarna på Skansen. Evenemanget pågick lördag – tisdag med mer att se och göra under veckoslutet, men jag är ändå nöjd med intrycken från i tisdags. Så då blev det väl många bilder? Nej, inte heller på Skansen var jag särskilt flitig med kameran. Men här i alla fall några smakprov på vad som visades.

Repslagning direkt från ospunnet lin

Handspunnet ullgarn i inslaget

Knyppling med ull-/silkegarn

Klart för linnebyk med en säck björkaska som tvättmedel i botten av kärlet

Klypor (=klädnypor)

Klappbrygga

Klädd för grovarbete

Fint, roligt, tänkvärt och inspirerande

Fina, roliga, tänkvärda och inspirerande saker såg jag på ett par slöjd- och hantverksutställningar i Linköping igår.

På Östergötlands museum visar studenter från kandidatprogrammet Slöjd, Hantverk och Formgivning på Linköpings universitet sina examensarbeten. Lina Niklasson har stickat tröjan på första bilden. Hon säger: ”Handkraft är politik och med handkraft kan vi förändra världen”.

Linnéa E Johansson har också stickat. Hon har undersökt tekniken tvåfärgad brioche och stickat överdelar med inspiration från naturen.

Utställningen hänger t o m 2018-09-08. Se mer HÄR.

Den som vill se den innehållsrika utställningen 100 Folk i de fina lokalerna hos Hemslöjden i Östergötland får skynda sig. Utställningen avslutas nu på lördag 2018-08-18. Cirka 100 utställare visar sina personliga tolkningar av begreppet folkkonst. Jag fokuserade, som vanligt, på textilierna. Det finns många fler intressanta textilier än de få saker jag visar här. Och det finns förstås många andra material representerade. HÄR finns information.

Mikaela Bergqvist har sytt tvistsöm.

Ulla Thorsell har gjort väskan i återbrukat material.

Nina Isevall har sytt topparna i boro-teknik, detalj nedan. I bakgrunden skymtar Eva Danielssons jacka i shibori, etsbad och sashiko.