Stickar vantar

Vid alldeles rätt tidpunkt fick jag vetskap om projektet #delavantar, initierat av hemslöjdskonsulenterna i Skåne. Det gav mig en extra kick att komma igång med vantstickning. Kanske skickar jag in vantarna till Hemslöjden i Skåne och deltar i utställningar i Landskrona och Luleå. Titta HÄR och sök på #delavantar på Facebook och Instagram.

Jag började med att plocka fram mina rester av växtfärgat garn från början av 1980-talet. Valet föll på att använda det tretrådiga garnet på bilden. Det räcker till många vantpar!

Efter flera upprepningar och omstarter är jag nog nöjd nu med maskantal, kant och tjockleken på stickorna. Jag har delat upp garn i två ungefär lika stora högar och stickar vantarna parallellt för att få dem lika. Det blir ränder och med de allra minsta nystanen stickar jag randen tills garnet tar slut. Det är så kul att testa färger mot varandra och försöka få till något som jag kan vara nöjd med. Kanske byter jag ut någon färg när jag kommit lite längre. Gult istället för rosa?

Jag blev lite irriterad på mig själv när en del garner saknade information om vad jag färgat med. Men titta, längst in i det gröna nystanet fanns etiketten som talade om att garnet var färgat den 24 juni 1980, betat med alun, färgat med asplöv och efterbehandlat med järnvitriol.

Gamla vantar

Titta vilket omslagspapper, massor med vantar! Jag fick en present inslagen i det här fina pappret för ett tag sedan. Det fick mig att tänka på gamla vantar som jag har sparat och som jag stickade för länge sedan, kanske var det redan på 1970-talet.

De här tunnslitna vantarna har jag visat tidigare, titta HÄR. Mönstret tog jag ut från en bild i Anna-Maja Nyléns bok Hemslöjd.

Ungefär samtidigt stickade jag de här vantarna till min man i samma beige och gröna garn.

Glad och förvånad blev jag när de här vantarna dök upp när vi flyttade. Ett år fick hela släkten sådana här i julklapp, men med lite olika mönster och i olika färgkombinationer. Jag tror att jag köpte mönster och garn till det första vantparet från tidningen VI och sedan fortsatte jag att sticka många vantar med de garner jag hade hemma.

PS. Det fina pappret är ritat av Tilde Tryck i Arvika.

En tröja till mig själv

Den var rolig att sticka, tröjan till mig själv som jag gjorde utan beskrivning. Ja, nästan utan i alla fall. Jag kikade i ett par beskrivningar för att få tips om hur jag kunde göra förkortade varv på bakstycket. Vändningarna vid bysten, strax under oket, är jag nöjd med. Intagningarna med några varvs mellanrum i midjehöjd gjorde också att passformen blev fin. Men några saker kan bli bättre en annan gång. Minskningarna på oket kunde vara snyggare och i armhålan, där ärm och liv möts, borde jag har gjort på ett annat sätt. Men i det stora hela är jag nöjd.

Jag fick idéer till ännu en tröja, en tröja med lite mer färg. Och det finns en del garn i förrådet…

HÄR är ett tidigare inlägg om den här stickningen.

Tredje gången gillt

En tröja till mig själv ska det här bli. Jag hittade en beskrivning på en rätstickad kofta, som såg fin och användbar ut. I den lokala garnaffären fick jag hjälp att välja ett garn i ull/alpacka med en tjocklek som passade till beskrivningen. Men när jag hade stickat två halva ärmar gillade jag inte resultatet. Rätstickningen blev alldeles för tjock, slätstickning skulle det nog vara. Upprepning och omstart. Jag valde att sticka slätstickning med samma stickor som tidigare, nr 4,5. Men det blev alldeles för kompakt. Tredje gången gillt blir det mycket bättre, slätstickning med stickor nr 5. Nu stickar jag efter eget huvud, utan beskrivning, och får ett helt annat plagg än jag tänkte från början. Så kan det gå.

Händer på torget

I lätt duggregn förbereds just nu WKIPD/WCIPD World Knit (crochet) In Public Day, eller på svenska Världsstickdagen, som infaller på lördag 2017-06-11. Stolar, bänkar, bord och lyktstolpar på Fristadstorget här i Eskilstuna pryds med virkat och stickat från händiga händer i Fröets hantverksgrupp, Skaparaporna och en lokalgrupp av Täcklebo Broderiakademi. Det blir fint! Väderprognosen säger att det är risk för regn på lördag, men jag hoppas på skapligt väder så att vi blir många som träffas på torget med stickor, virknålar och garn.

 

Stickar till Hilma

Hilma, en ny liten människa i släkten, skulle få en egen tröja, tänkte jag. Men det visade sig att hon växte snabbare än jag stickade, så jag repade upp den halvfärdiga lilla koftan i storlek 3 – 6 månader. Nu blir det istället en väst/tunika av garnet, i en något större storlek. Tröjor till små barn finns det dessutom redan gott om hemma hos Hilma. Dels finns koftan som hennes storasyster Edith fick för ett par år sedan, titta HÄR. Och dels finns det en hel hög med tröjor som jag stickade till barnens pappa och hans bröder för så där 30 – 35 år sedan, till exempel den här. Roligt att tröjorna finns kvar och kan användas av ännu en generation!

 

Äggmacka och benmuddar

Igår, när jag stod och väntade på bussen på Östra Torget i Torshälla, passade jag på att titta mig omkring lite på torget. Anledningen till utflykten var att just igår, 2017-02-24, startade Torshällas jubileumsfirande. Orten fick stadsrättigheter år 1317, när Birger Magnusson var kung. Tänk er, för 700 år sedan!

Flitiga fingrar har prytt torget med stickad och virkad garngraffiti. En parksoffa har fått mjuk och skön klädsel. I soffan finns en kudde att luta sig mot och förtäring i form pilsner och äggmacka.

Allan Ebelings staty Vattenbärerskan har fått lite värme runt vristerna.

Och träden har blivit dekorerade med blommor.

Ny i stan

Vad gör jag som ny i stan? Jo, söker sammanhang och ställen där jag kan känna mig hemma. Igår kväll gick jag på en träff med Skaparaporna på Eskilstuna Folkhögskola. Träffade gamla bekanta, bekantas bekanta och nya bekanta. Såg restgarnsvirkning, stickade rutor, lagning av vante, stickade ”benmuddar” med reflextråd och mycket annat roligt och fint.

Virkat och stickat

Jag minns inte när jag såg en bild på en Korsnäströja för första gången, men det är många år sedan jag fick ögonen på dem och blev fascinerad. Nu dök de här märkliga tröjorna upp igen, de nämns i boken Folklig virkning Nås socken Dalarna (titta HÄR).

Ungefär samtidigt som kvinnorna i Nås började med flerfärgsvirkning, under andra halvan av 1800-talet, startade tillverkningen av tröjorna i Korsnäs i Österbotten i Finland. I tröjorna kombineras stickning och virkning på ett unikt sätt. Partierna med små färgade prickar på vit botten är stickade. Mönsterbårderna i många varianter är virkade i flerfärgsvirkning.

I min bokhylla finns två böcker om tröjorna från Korsnäs, Korsnäströjor förr och nu av Gretel Dahlberg och Färg och flärd med virkat av Marketta Luutonen, Anna-Maija Bäckman och Gunnar Bäckman. Dahlbergs bok koncentreras på kulturhistoria kring tröjorna, men har också schematiska beskrivningar på en tröja och på ett par vantar. Färg och flärd med virkat innehåller historik, men framförallt beskrivningar på tröjor och på mindre flerfärgsvirkade föremål som vantar, påsar och muddar. Boken har text på svenska, finska och engelska.

HÄR finns mer att läsa och en länk till en film om tröjorna från Korsnäs. Böckerna verkar inte finnas hos de stora bokhandlarna på nätet, men jag hittar dem HÄR hos Slöjdmagasinet.

En tredje väst

Jag stickade några varv då och då framför TV:n och nu är den plötsligt klar, min tredje väst i samma bekväma modell som den ljusgrå som jag visade HÄR. Efter den grå blev det en cerise och nu en grön. Modellen är så rolig att sticka och så skön att ha på sig. Den ganska mörka  och dova gröna kulören kändes bra i vintras när jag köpte garnet. Skulle jag köpa garn nu, när det nästan är sommar, hade det nog blivit en ljusare färg.

Nu fattas det bara fyra små knappar, som ska sys i. Men vilka knappar ska jag välja? Det blir nog de högra som är uppträdda på tråd. Knapparna har tidigare suttit i en avlagd skjorta, som klippts i remsor och nu har nytt liv i en trasmatta.

Smakprov från Bryggeriet i Nora

Här är bara några få smakprov av allt spännande, intressant och inspirerande som de ca 25 utställarna visar just nu på Bryggeriet i Nora i textilutställningen Den blå tråden.  Gör en utflykt till Bryggeriet och se mycket mer! Sista utställningsdag är 2016-06-11, öppet tisdag – söndag kl 11 – 17. Läs mer  HÄR  och HÄR.

Överst Helena Bröms: ”It’s got to be some order around here!”

Lena Jerlström:  ”Bakhåll”

Ulrika Berge: ”Vattenväxter”

Ulrika Berge: ”Stjärnögon”, detalj

Margita Dahlström: ”Pelarsalen – eller ett stycke svensk militärhistoria”

Margita Dahlström: ”Pelarsalen – eller ett stycke svensk militärhistoria”, detalj

Johanna Wallin: Stickad tröja, detalj

Erik Torstensson: ”Garnpelare”, detalj. I bakgrunden ett av sju ”Isbjörnsspöken”

Lena Hellström: Indigofärgad shibori

Gun-Britt Croft-Griggs: Tröja i ull med lammullssnirklor

Ann-Marie Renholm: ”Imorgon ska jag flyga”

Jeanette Rapp: ”Vänner”

Öppet Hus på HV – stickning

 

Mer från öppet hus på Handarbetets Vänner, HV, på Djurgården i Stockholm i förra veckan, den här gången stickning. Stickerskorna har, liksom väverskorna, varit mycket aktiva i skolans färgeri. jag blir imponerad, inspirerad och glad. Öppet hus är över för denna gång men ännu finns det lite tid att se elevutställningen, den håller på t o m 2016-03-26.

Den lila västen är stickad av Kristina Hellberg. Hon har stickat en vit väst och sedan färgat det färdiga plagget och mönstrat med shibori.

Karin Faeh har stickat sin kofta på handstickningsmaskin och sedan doppat kanterna på den färdiga tröjan i ett färgbad.

Vid ett besök på Skansens Klädkammare fastnade  Christina Pearce för mönsterstickningen på traditionella tröjor från Hälsingland. Hon använde tekniken i nederkanten på en slipover. Givetvis har hon själv färgat det gröna och det röda garnet.

Se mer från öppet hus på HV HÄR och HÄR

Mer från Fiberspace

Det finns en anledning till att det var ett stick- och virkcafé på galleri Fiberspace just igår. Där pågår nämligen en lite ovanlig stickutställning. Till och med 2016-03-19 kan man se objekt av Ivano Vitali från Italien. Han tvinnar grova snören av återbrukat papper och stickar sedan av snörena.

Det är så häftigt att se att han har gått vidare och verkligen gjort något mer än nystan. Jag vet ju hur mycket tid det tar att göra själva snöret, även om Ivano Vitalis snören är betydligt tjockare än mitt kafferep (titta HÄR) och han har använt en lite annan teknik.

Jag hade nog förväntat mig större objekt efter att ha sett bilder på galleriets hemsida. Men resultatet är snyggt och intressant och det kraftiga och lite stela materialet gör att stickningen växer ut och blir tredimensionell. Läs mer om utställningen HÄR. På ett par av bilderna från stickcafét syns några av stickningarna, titta på bildspelet HÄR.

På stick- och virkcafé

DU FÅR LEDIGT IDAG läste jag vid Slussen. Det passade bra, för ledigt var just vad jag hade och dagen tillbringades i Stockholm. Någon har skrivit budskapet genom att trycka in plastmuggar i ett gunnebostängsel. Efter att ha jäktat runt lite på förmiddagen tog jag mig till textilgalleriet Fiberspace på Katarina Bangatan, titta HÄR. Jag har skrivit om galleriet tidigare HÄR.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Te, kaffe och läckra små kakor var framdukade i galleriet till eftermiddagens stick- och virkcafé. Där satt vi och hade det lugnt och skönt och pratade om garn, om våra pågående stickningar och virkningar, om glädjen över att våren är på väg och att ljuset kommer tillbaka, om jobb och om allt möjligt annat. Ett par härligt avkopplande timmar!

Min fina varma kjol

Kjolen i dominostickning blev färdig för ett bra tag sedan och kom flitigt till användning när temperaturen låg kring – 20 ºC några veckor i januari. Jag är så nöjd med kjolen, rolig att sticka och skön att ha på sig. Titta HÄR också.

Rutor av rester

Apropå kjolen som jag visade HÄR för ett tag sedan så upptäcker jag att det finns fler rutor av restgarner i min närhet.

Den virkade filten var ett projekt som pågick under ett par år runt 1970. Jag ser rester från en tröja som min mamma stickade till min pappa, rester från en tröja som jag stickade till min syster, från en stickad klänning och från en virkad tröja till mig själv. Jag hade en virknål i väskan i ett par år och fyndade udda garnnystan här och där. Några gröna garner minns jag att jag köpte i Lübeck och virkade rutor på tåget hem.

Muddarna i näverstickning (kallas också kontstickning eller entrelac, googla!) är betydligt nyare än filten, bara ca 10 år, De är stickade av rester från en tröja. Jag använder dem ofta. Ibland får den ljusa änden sticka fram ur tröjärmen, ibland den mörka.

Helt uppenbart är det så att jag länge har gillat rutor, restgarner och en grön-gul-brun färgskala.

Finaste presenterna

En stickad sjal och ett virkat etui – det här är nog de finaste presenter jag någonsin har fått.

Jag ingår i en lite löst sammansatt grupp som en gång i veckan träffar människor från ett asylboende, möten med nyfikenhet och öppna hjärtan. Träffarna är ganska oorganiserade, men Svenska Kyrkan på orten tog initiativet och finns i bakgrunden. Vad som sker beror på vilka som dyker upp just den dagen. Vi tränar svenska, tittar i böcker, leker i snön, spelar fotboll, handarbetar. Garn, stickor och virknålar har skänkts av snälla människor och den som vill kan använda materialet. Jag har bara varit involverad i handarbetet lite i periferin, men ändå har jag fått de här fina presenterna av kvinnor som har använt sig av det skänkta materialet. Glädje och värme!

Bara en till…

Ruta läggs till ruta. Det är svårt att sluta. Bara en till, bara en till. Jag skulle kunna sitta uppe hela nätterna.

Jag stickar en kjol till mig själv, en kort kjol att ha över långbyxor, en kjol som värmer nu när det är kallt ute. Beskrivningen i dominostickning har jag hittat HÄR hos Drops, men jag har ändrat lite. Garnerna är ullgarner ur mitt lager. Små nystan av restgarner går bra att använda, t ex det rödbruna som är färgat med stenlav för länge sedan. Svart, grått och brunt finns det lite mer av, så de färgerna får återkomma i hela kjolen. Kanske en tröja också i den här tekniken?

Sagobarnens kläder

Hos mig, som gillar både böcker och stickning, sätter Celia B Dackenbergs Sagornas stickbok fart både på läslust och sticklust. Hon har noga studerat illustrationer i sagoböcker och utifrån de tecknade sagobarnens kläder gjort stickbeskrivningar till riktiga kläder avsedda för människobarn.

Boken innehåller mycket mer än stickbeskrivningar. Där finns berättelser om berättelserna, om sagornas författare, om dem som illustrerat och om stickade plagg i allmänhet. Det gör mig nyfiken och jag vill läsa om Alfons, Maja, Tomtebobarnen, Nils Karlsson-Pyssling och alla de andra. Och titta på bilderna förstås, t ex Ilon Wiklands illustrationer från Bullerbyn. Där har barnen självklart handstickade tröjor, några köpetröjor fanns inte på den tiden. Jag får nog uppsöka ett bibliotek och sätta mig bekvämt tillrätta på barnboksavdelningen.

Att Mymlans klänning är stickad framgår egentligen inte av teckningarna i Tove Janssons Hur gick det sen?, men visst vill man tro att den ser ut så här.

Helt klart är det nog i alla fall att Findus, Nils Karlsson-Pyssling och den vilda bebin har stickade toppluvor.

Och Pippi Långstrumps nerhasade långstrumpor är givetvis handstickade.

HÄR har jag skrivit om en av Celia B Dackenbergs tidigare böcker.

Hårkonst och boktips

Nina Sparr från Våmhus är hårkulla i femte generationen. Just nu, t o m 2015-09-23, visas hennes hårkonst hos Konsthantverkarna i Örebro. Av människohår tillverkar hon eleganta smycken, diadem, brudkronor, tavlor och mycket mer, ofta i kombination med guld. Det händer också att hon stickar av håret. I utställningen finns ett stickat underställ, linne och trosor, kanske mest för att väcka uppmärksamhet. Men det var inte ovanligt att människohår stickades till strumpor förr, med eller utan inblandning av ull. Vårt hår är starkt, vattenavstötande och materialet finns ju nära till hands. Passa på att se detta unika hantverk om du befinner dig i närheten av Örebro!

På teckningen syns ett redskap som används av hårkullorna, en rundel av trä med hål i mitten. Håret flätas på ett intrikat sätt med stråna upplindat på pinnar.

Bilden (av Claes Bäckström) finns i boken Mormorsresan (1959) av Edith Unnerstad (kanske mest känd för Kastrullresan). Boken har jag minnen av sedan jag var barn. Den fanns inte i bokhyllan  hemma, så det måste ha varit vår fröken i folkskolan som läste högt för oss i början av 1960-talet. Tolvåriga Anders får följa med hårkullorna, sin mormor och moster, på en resa från Våmhus i Dalarna via Stockholm till Helsingfors och Petersburg. Författaren har gjort grundlig research och säger i förordet att ”somligt i boken är sant och annat är dikt”. Äventyret utspelar sig för ca 100 år sedan, före revolutionen i Ryssland. Det är dåliga tider och befolkningen måste ge sig iväg från hembygden i Dalarna för att tjäna pengar på sina hantverkskunskaper. Kvinnorna gör peruker, lösflätor och smycken av hår och männen tillverkar korgar. Boken köpte jag häromdagen på Bokbörsen. Läs den!

Stickar på danska

Att följa en stickbeskrivning på danska är inte så svårt. Det går snart att lista ut att vr = vrang = avig, att p = pind = substantivet sticka, alltså pinnen som maskorna sitter på, men det betyder också varv, att vr-sidepind = varv från avigsidan och så vidare.

Nu blir det en klurig väst, Pisa, från Design.club.dk. Jag stickar resår, ökar och minskar, ökar och minskar och det bildas ribbor som går härs och tvärs. Den grå lilla västen, Sanne, från samma designer som jag stickade förra året, titta HÄR, har jag verkligen trivts i och använt riktigt mycket. Så mycket gillar jag den att jag stickade en till i samma modell, men i cerise garn. Men nu blir det gult.

En heldag med färg och garn

I snöyra åkte jag på utflykt i lördags, till Fjugesta utanför Örebro. Örebrovävarna, en del av Riksföreningen för Handvävning, hade engagerat Margrét Kållberg och Olivia Bonnevier från Färgkraft. De berättade om företaget, om sitt sortiment av textilfärger och om de hantverksmässigt färgade garnerna.  Margrét pratade om olika färgningsmetoder och visade en rad inspirerande exempel på hur man kan leka och experimentera med färg och textil. På bilden mannekängar Olivia i en av många stickmodeller som är framtagna speciellt till Färgkrafts egna garner.

För cirka 30 år sedan gick jag en kurs för Margrét på Sätergläntan och lärde mig färga animaliska fibrer på ett strukturerat sätt. Många kilo ull- och silkegarn har jag färgat sedan dess och alldeles strax ska ännu en gryta på spisen.

Jag räknade till drygt 40 kvinnor som trots besvärligt vinterväglag hade begett sig till Fjugesta Vävstuga för att lära mer om färgning. Vi hann se oss omkring ordentligt i vävstugan också. Det är en mycket livaktig förening med vävar på gång i ca 30 stora rejäla vävstolar och dessutom i ett 10-tal mindre.

Extra noga tittade jag på ett par 8-skaftsdrällar, en östgötadräll och en som kallas närkedräll, båda med bomullsgarn i varpen och ullgarn som inslag.

Det var kul att se att närkedrällen! En gång i tiden vävde jag en massa meter av den på beställning till Örebro läns Hemslöjds butik. Och i Örebro Läns Slöjdförenings samlingar finns gamla vävprover, med ullinslaget i en lite dovare färgskala om jag minns rätt.

Det blev en tur till Granhammar också, strax utanför Fjugesta. Där finns gårdsmejeri Ostbiten, där man köpa småskaligt tillverkad ost, och Garnladan fylld med färgsprakande garner i ljuvliga kvalitéer. Fika kan man göra också, men det får bli en annan gång, kanske i samband med ett stickcafé.

En fullspäckad dag i trevligt sällskap!

 

Plötsligt blev det vinter…

… och jag hade ingen bekväm mössa. Men med lite restgarner och en bra stickbeskrivning var det fort ordnat.

(Boken av Ann-Mari Nilsson heter Sticka mössor vantar sockor och innehåller lättbegripliga grundmönster på just mössor, vantar och sockor.)

En kofta till Edith

Lilla Edith, nyast i släkten, måste givetvis ha en kofta! Hon har redan fått ärva en som jag stickade till hennes farbror för bortåt 35 år sedan, men hon får en egen också. Garnet är ett mjukt ullgarn från Östergötlands Ullspinneri och de fina röda knapparna kommer från en loppis. Knapparna ska få en tvätt med lite diskmedel innan jag syr i några av dem.

Beskrivningen har jag lånat ur boken Sparat. Små stickade kläder från vår barndom. av Celia B Dackenberg, en underbar bok som jag har skrivit om tidigare, titta HÄR.

Och allt bara fortsätter…

För 100 år sedan marscherade tusen och åter tusen män nerför den här backen till hamnen i Folkestone. Där steg de ombord på båtarna som förde dem över Engelska Kanalen till slagfälten i Europa. Nu påminner tusentals virkade och stickade vallmoblommor om alla som stupade i första världskriget.

Vallmona fanns också på en del tunnelbanetåg i London.

Krigen bara fortsätter. Earth Peace, önskar Yoko Ono. Ingår i konstprojektet Folkestone Triennial, 30 aug – 2 nov 2014,  titta HÄR.

 

Skicka vidare

Vad mycket grejer det finns i skåpen! Jag försöker rensa. En del hamnar hos någon utvald person, som jag tror uppskattar mina gamla saker. Annat lämnas till Myrorna och en del slängs. När jag återfann de här två växtfärgade tröjorna så tänkte jag på någon som gillar rosa, så nu finns de hos henne.

Det röda och knalligt rosa garnet till den översta tröjan är färgat med koschenill. De lite mildare rosa garnerna i koftan är färgade i efterbad av krapp på ljusgrått garn. De gröna garnerna är nog färgade med björklöv, eller kanske asplöv, efterbetat med järn.

Den knallrosa tröjan är stickad 1980 och koftan något år senare. Jag stickade utan beskrivning, ritade, räknade, repade upp och gjorde om. Det blev bra till slut och båda användes flitigt i några år innan de glömdes bort och hamnade på en hylla i ett skåp. Men nu är de framme i ljuset igen!

Varför valde jag grått?

I ett år hade jag inköpsstopp för kläder. Ett par långbyxor köptes i maj 2013 och sedan var det stopp. En enda gång bröt jag mot min regel och köpte garn till en kofta, titta HÄR. Men nu är det fritt fram att fylla på i garderoben! Ett par mer eller mindre nödvändiga inköp har jag gjort, annars har jag faktiskt inte haft den minsta lust att shoppa. Jag blir uttråkad bara av att titta i skyltfönster.

Lite mer garn blev det i alla fall när vi var i Danmark, till en liten väst den här gången. Det är ett tunt och trevligt ullgarn, ca 5.000 m/kg och med ganska långa, mjuka fibrer. Beskrivning och garn är från Design.club.dk.
Bilden på den färdiga västen har jag lånat HÄR på deras hemsida. Garnet fanns i massor med fina färger, men jag kunde inte bestämma mig, så det blev till slut grått garn. Västen kommer att bli riktigt söt, men nu ångrar jag mitt val och känner mig färglös. Varför tog jag inte turkos, orange eller lime? Eller rent utav cerise?

 

 

Mer från Saltum

Som sagt, Uldfestivalen i Saltum handlade mest om stickgarner. Men det fanns mycket annat också. I en liten hage gick får, spelsau, och fårägaren pratade gärna om ullsorter och spinning. Välj ull efter ändamål var hennes budskap.

Nålbindning demonstrerades och jag fick återigen höra att ”det här är så lätt, det kan  vem som helst lära sig”.

Precis som med nålbinding ser det lätt och begripligt ut när någon visar hur man stickar två sockor samtidigt med magic loop. Men när det är dags att göra själv är det en helt annan sak.

Vid hembygdsmuseet kunde man prata växtfärgning med en kvinna som både spunnit och färgat allt garn. (Om man inte har alltför stora problem med danska språket förstås.)

Och så var Kaipa från Örebro där som enda svenska deltagare med sina unika och tidlösa jackor och väskor med återvunna broderier och flamskvävnader.

Ullfestival i Saltum

Förra helgen var det Uldfestival i Saltum mellan Lökken och Blokhus på norra Jylland. Saltum är en typisk dansk landsby, ett litet ställe med mataffär, bank, bageri, garnaffär (välsorterad!) och några loppisar i en radda med hus på vardera sidan om landsvägen. En ort som man snabbt passerar med bil utan att lägga på minnet.

Men för en vecka sedan var det alltså Ullfestival och den lilla orten fylldes med folk på ett nästan kaotiskt sätt. Alla möjliga lokaler användes till utställningar och försäljning och stora tält var uppställda på alla öppna platser. Där inne var det extremt trångt kring stånden och långa köer till kassorna. Det var nästan enbart fokus på stickgarner, Danmark har ju en hel rad mycket skickliga stickdesigners, ibland med egna garnmärken. Geilsk, Strikkebogen, Hanne Falkenberg , Jette Roed Helbo och Marianne Östergaard är bara några av dem som fanns där. Massor med härliga garner fanns det förstås och det gick att göra riktiga fynd bland utgående färger. Jag stod där med famnen full av ullgarn av riktigt bra kvalitet för ca 250 kr/kg, men besinnade mig och lät någon annan bli glad istället.

Det ligger nära till hands att jämföra med Fårfesten i Kil. Uldfestivalen säger sig vara den största ullfesten i Skandinavien, men jag skulle nog säga att Fårfesten är större med fler utställare, mer variation på utbudet och fler kurser och föreläsningar. Både i Saltum och Kil är det en lättsam, gemytlig stämning.  Utställarna är givetvis där för att sälja och försörja sig, men det finns ingen känsla av kommersialism. I Saltum tog man ingen inträdesavgift. Det var gratis att parkera var helst man hittade en plats att ställa bilen. Och det fanns bra mat och fika till mycket rimliga priser.

Slutsats: Är man intresserad av bra garner och dansk stickdesign kan man gärna styra kosan till Uldfestivalen i Saltum nästa år i maj.

 

Mer från Fårfesten i Kil

Kravallslöjds insats på Fårfesten i Kil var att visa att det går att spinna garn på lite vad som helst, bara det roterar. Skivspelare och elvisp gick bra. Men köttkvarn, nej, det går inte att veva fram garn på en köttkvarn. Där försökte de lura oss.

Det fanns mycket garn att klämma på och kanske köpa. En del var mer lockande än annat, till exempel Tant Koftas handfärgade garner.

Båvens Spinnhus, ett nystartat spinneri i Sörmland, berättade gärna om hur man provar sig fram med olika ullsorter för att spinna garn med speciella egenskaper. Det vackra garnet på bilden är Z-tvinnat och spunnet av en blandning av finull och Leicester.

Min namne Elisabeth Jansson (Elisabeth med ”h”, jag stavar utan ”h”) hade laddat upp med svampfärgad ull i ljuvliga kulörer. Bara att sätta igång och karda!

Sett på Fårfesten i Kil

Här är något av det jag fastnade speciellt för av allt som fanns att beskåda på Fårfesten i Kil 2014.  Margareta Björkäng Eriksson har stickat sofföverdraget och de tuffa kuddarna.

Två tovande tjejer från Ryssland respektive Estland med företaget Marienwool sålde färgglada tovade skor, med gummisula för utomhusbruk. De gröna skorna – åh, jag vill ha!  Men det fanns tyvärr inga skor i min storlek. Ett par prickiga tofflor blev det istället, trots köpstopp.

Vantar i fårskinn med tryck från Härjedalens Fjällfäll.

Och så en trave väskor, eller skräppor, från Täpp Lars Arnesson .

Stickning som ger nya idéer

”Det här vill jag göra något mer av”, tänkte jag när jag stickade koftan från Geilsk, titta HÄR. Koftan är stickad på ett mycket finurligt sätt, i ett enda stycke utan sömmar. Jag letade bland mina garner, gjorde en mycket enkel skiss, funderade, mätte på kroppen och på gamla tröjor och stickade en provlapp.

Nu har jag kommit så långt så att jag har en väst eller tunika. Tanken från början var att det skulle bli en tröja, men kanske stannar jag här. Modellen är så himla fiffigt konstruerad. Man stickar en kant runt ärmhålet. Där kan man sluta, eller så plockar man upp maskor innanför kanten och stickar ärmen uppifrån med förkortade varv. Med hjälp av förkortade varv får man också en svängig vidd i plagget. Tunikan får vila några dagar och så provar jag igen framför spegeln och försöker fatta ett beslut.

Fler idéer dyker upp – det HÄR svarta garnet skulle nog kunna bli en användbar väst.

Välja knappar

Nu är den HÄR koftan nästan klar. Det återstår att välja knappar. Och som min syster så riktigt påpekade, jag behöver inte köpa några. Det finns en del att välja mellan i mina skåp. Jag bestämmer mig nog för de skimrande pärlemorknapparna.

Stickat från 1950-talet

Den lilla dockkoftan i förra inlägget har sitt ursprung i en beskrivning i Celia B Dackenbergs bok Sparat. Små kläder från vår barndom. Jag har gjort om tröjan lite med tunnare stickor, tunnare garn, färre maskor och fler varv än i boken.

Boken handlar om 1950-talet, om barndom, kläder och om stickning. Jag känner igen så mycket! (Titta HÄR.) Det finns stickbeskrivningar till typiska modeller från tiden, kläder till barn och till dockor. Boken köpte jag en gång för att ge bort i present, men när jag bläddrade i den och såg dockkläderna fick jag en pirrig glädjekänsla som sa att boken hör hemma här hos mig.

Prototyper

En enkel skiss av en docka blev till ett pappersmönster och efter några tankeomvändningar och modifieringar blev det en liten figur! I stort sett är jag nöjd, men det behövs nog mer stoppning och ögonen behöver få en liten glimt. Mitt fina Marimekkotyg med små trianglar kommer äntligen till användning. En skjorta klipptes till av tyget för ca 30 år sedan, men delarna hamnade i ett skåp utan att sys ihop.

Koftan blev alldeles för stor. Jag repar upp och börjar om. Fler dockor är på gång också.

Undantag

Jag stickar en tröja till mig själv och den kommer med all säkerhet att bli klar! När vi skulle åka bort över julen kände jag behov av ett handarbete som inte krävde så mycket tankemöda, något där det bara var att följa givna instruktioner. Valet föll på koftan Paneldebat från danska företaget Geilsk. Den stickas i ett stycke utan sömmar. Man stickar remsor, plockar upp nya maskor, stickar ihop delar. Komplicerat verkar det när man läser beskrivningen, men det är lätt och jätteroligt. HÄR på företagets hemsidan kan man se den färdiga koftan.

Garninköpet är ett undantag. Jag har nämligen gjort en överenskommelse med mig själv om att inte köpa kläder på minst ett år. Senaste inköpet var i maj, ett par långbyxor. Vill jag ha något ”nytt” får jag sy om eller piffa upp något som redan finns, använda mig av mitt tyg- och garnlager, eller köpa second hand. Men om jag köper begagnat (vilket jag inte har gjort ännu), så måste minst lika många plagg lämnas. Än så länge har jag inte haft den minsta längtan efter att shoppa, förrän nu då, när garnet inhandlades.

Utan krusiduller

Jag tilltalas av det enkla, det rejäla, det som är utan krusiduller.  Som vantarna, stickade av Annelie Lundberg i Striberg med garn spunnet av ull från gårdens värmlandsfår.

Re Rag Rug på Färgfabriken

Idag har jag sett alla mattor som Katarina Brieditis och Katarina Evans har skapat i projektet Re Rag Rug. Det var vernissage på deras utställning på Färgfabriken i Stockholm. Utställningen pågår t o m 2013-10-27.

I 12 månader har de med stöd av Konstnärsnämnden tillverkat mattor av textilt spill. Av osäljbara ylletröjor och T-shirts från Myrorna och spill från T-shirttillverkning i Indien har de lyckats skapa smycken för golven. Traditionella textila tekniker har använts, som sömnad, flätning, virkning, broderi och stickning, ibland på nytt sätt. En del sömnad har skett med raksöm på symaskin, men det allra mesta är gjort helt för hand. Tanken är att åtminstone några av mattorna ska kunna produceras småskaligt under enkla förhållanden t ex i Indien.

Det har varit spännande och intressant att följa projektet HÄR på deras blogg. Och det var förstås riktigt roligt att höra dem berätta och se alla mattorna.

Upprepning

Jag städar på vinden och hittar bortglömda saker, bland annat två ofräscha, trassliga stickningar. De har legat där i drygt tio år och jag vet att jag aldrig kommer att sticka klart. Det är lite synd på den gröna tröjan. Det är en spedetröja, stickad på stickor nr 1,5 med nästan färdiga ärmar och bara ca 5 cm kvar att sticka upptill. Den kom till när jag under en period pendlade med tåg och buss. Men när pendlandet var över så var det också slut på stickandet.

Jag repar upp, tvättar garnet, nystar, letar beskrivningar på nätet, men funderar samtidigt på om jag verkligen behöver fler tröjor.

Fjärde paret

De här varma dagarna i juli behövs inga pulsvärmare, men det kommer tider då de är nödvändiga. Jag har precis stickat färdigt ett par favoriter, det fjärde paret efter samma beskrivning. Den lilla spetskanten som stickar fram ur en svart tröjärm, det är lagom mycket flärd för mig. Ett par gröna och ett par lila har jag sedan tidigare. Och ett par exakt lika som de här, i vitt alpackagarn. Men de gamla börjar bli slitna och solkiga efter mycket användning och många tvättar.

Och nej, jag stickar inga för försäljning. Beskrivningen är inte min, den kommer från Tant Kofta och finns att hämta HÄR. Ett lagom litet semesterprojekt!

Återfunna vantar

Plötsligt i vintras var mina tvåändsstickade vantar borta. Jag rev ut innehållet i lådor och skåp, tömde väskor och fickor, men inga vantar. Det händer ju värre saker än att ett par tumvantar försvinner, men jag saknade dem. Jag hade stickat dem själv och de var tunna, smidiga och täta.

Men så häromkvällen när jag var ute och gick utefter en smal grusväg några kilometer hemifrån fick jag se mina fina vantar upphängda på en käpp invid vägkanten. Där måste de ha hängt sen en solig dag i januari, när jag senast promenerade där. Nu ligger vantarna på tork efter att vägdamm och fågelskit har tvättats bort. De kommer att bli nästan som nya. Ett stort tack till den omtänksamma persom som hängde upp vantarna!

En totalupplevelse med sticktema

I fredags såg jag Knitting Peace, en fantastisk föreställning av Cirkus Cirkör med stickning och garn som tema. En grupp på sju personer, fem akrobater och två musiker, gav oss i publiken en enastående totalupplevelse. Hur kan man balansera på stora rullande ”garnnystan” och samtidigt utföra komplicerade akrobatiska rörelser? Eller hänga högt upp i luften i en ring och använda sin kropp på ett avancerat och graciöst sätt?

Under 1 1/2 timme blandades snabb, häftig akrobatik med mer stillsamma och eftertänksamma inslag, hela tiden ackompanjerat av intressant och spännande musik. Jag saknade kanske en sammanhållande berättelse och ibland kändes sticktemat lite påklistrat, men det kan jag acceptera eftersom det ändå var så bra. 

Se föreställningen om du har möjlighet! HÄR finns turnéschemat.  

Bilderna är pressbilder lånade från Cirkus Cirkörs hemsida, foto Mats Bäcker.

Tre utställningar på Hornsgatan

Tre inspirerande utställningar såg jag på Hornsgatan när jag var i Stockholm i förra veckan. Samtliga utställningar pågår t o m 2013-04-13.

Skuret, sytt och ristat är namnet på Marja Rutas utställning på Grafiska Sällskapet. Marja Ruta visar minnesbilder från förr. Hon använder olika tekniker: torrnål, ibland i kombination med akvarell, träsnitt, teckning, tusch samt broderi. Ofta förekommer samma motiv i flera tekniker. Broderiet ovan är en detalj av en stor broderad bild Släktforskning, sydd med trädda förstygn. Delar av bilden återkommer både som träsnitt och som teckning och det är spännande att se hur uttrycket förändras beroende på tekniken.

Blås & Knåda visar en intressant och omväxlande smyckesutställning kallad Like a pale spring of porcelain. Tio konsthantverkare från Skottland, Belgien, Tyskland, Holland och Schweiz deltar. På bilden ett halsband av Gèsine Hackenberg, Holland, tillverkat av cirklar utskurna ur ett skål.

På Galleri Hera kan man se Kira Malmstens fascinerande trådarbeten. Hon böjer skickligt den hårda metalltråden till skira, uttrycksfulla fåglar eller stickar intrikata skulpturer med enbart händerna som redskap. Objekten förändras beroende på hur ljuset faller, med varierande genomsiktlighet och olika skuggspel.

Nu tar jag fram stickorna!

 

I förra veckan tipsade ”Tant Kofta” om en stickbok HÄR på sin blogg. Boken av Leslie Ann Bestor heter Cast On Bind Off och innehåller 54 olika sätt att lägga upp och maska av en stickning. Jag blev nyfiken, beställde boken och för en liten stund sedan kom lantbrevbäraren med den. Tänk att det finns så många sätt!  Nu tar jag fram stickor och garn och testar lite.

Röda mössor

Min mamma sydde och stickade så gott som alla mina kläder när jag var barn. Ofta fick dockan likadana kläder som jag. Dockan är borta nu och de flesta av hennes kläder, men den här tröjan och mössan har jag kvar. På fotot av mig och pappa syns min egen röda mössa i samma modell. Vi är på utflykt med spark och matsäck en vårvinterdag i mitten av 1950-talet.

Åttabladsstjärna

Hanna efterlyser återigen på sin blogg bilder med ett särskilt tema. Själv visar hon hjärtan HÄR. Jag hakar på med åttabladsstjärnan, en mönsterform som återkommer på textilier i många kulturer och i många olika tekniker. De här bilderna hittade jag i min dator.

.

Vanten finns på Estlands Nationalmuseum i Tartu.

I norsk sticktradition finns det gott om åttabladsstjärnor. Följande två bilder är scannade ur Annemor Sundbös bok Usynlige trådar i strikkekunsten. 

På Estlands Nationalmuseum finns det här vävda täcket. (Fotat i konstig vinkel.)

Så en mindre och modernare vävnad, från Konsthantverksmuseeet i Tallinn.

Karin Vesta, student på folkkonstutbildningens textilgren på Tartu Viljandi universitet, har formgett och vävt med inspiration från traditionella estniska täcken.

Bården fanns som dekoration på skyltfönstret hos en hemslöjdsbutik i Tartu. Innanför fönstret, till vänster, skymtar en tröja med åttabladsstjärnor.

Ännu en textil från Estland, broderi på en sjal till en folkdräkt.

Hängklädet från Blekinge är vävt av  Ingrid Nilsson och sågs på vävutställningen på Nordiska Museet i somras.

Duken med broderi i myrgång hittade jag i en andrahandsaffär.

Till sist en broderad åttabladsstjärna på en kamiz (tunika), inköpt på en hantverksmarknad i Indien för många år sedan.

Lila och luddigt

Är det möjligt att gå in i en garnaffär utan att köpa något? Ja, i teorin kanske, men i praktiken är det svårt. Lila mohairgarn och stickor nr 9 hade jag med mig hem från Trend tyg & garn häromdagen. Och en beskrivning på en liten lapp.

Två garnnystan à 50 gr (ett nystan = 100 m) och räta maskor blev snabbt en porös, luftig sjal att ha över axlarna, runt halsen eller runt huvudet (perfekt för mig som inte gillar mössor).

Egentligen är jag inte så förtjust vare sig i lila, mohair eller tjocka stickor, men sjalen känns redan som en favorit!

Estland – böcker

Lustfylld vill jag kalla boken Ornamented Journey av Kristi Joeste och Kristiina Ehin som låg i brevlådan häromdagen, skickad från Sätergläntans butik. Boken gick förstås även att få tag på i Estland, men det fåtal exemplar på engelska som fanns i butikerna försvann snabbt när vi kom.

Vantar, men även andra textilier, ur samlingarna i Nationalmuseet i Tartu har varit källa till de nya vantar som visas i boken. En del är strama och sparsmakade, men det finns också andra, som de här. Mycket färg, näverstickning, mönsterstickning, fingrar i olika färger, med eller utan prickar! Allt på en gång!

Det finns inga fullständiga stickbeskrivningar i boken. Men det finns instruktioner på olika delar av vantar och vill man göra något liknande får man klura lite själv. Stickor nr 1,5 och ullgarn i grovlek 8/2, ca 4000 m/kg, rekommenderas. Jag får lust!

Så några böcker med helt annat innehåll.

Estland har en dramatisk historia. Danskar styrde på 1200-talet, under medeltiden var det tyska Hansan. Sedan var Estland svenskt under ca 200 år fram till 1721 då Ryssland tog makten. År 1920, ett par år efter ryska revolutionen, blev landet självständigt. Självständigheten varade fram till andra världskriget. Då invaderades man först av Sovjetunionen, sedan av Tyskland, för att slutligen ockuperas av Sovjetunionen 1944. År 2001, efter Sovjetunionens upplösning, återfick man självständigheten. De här fyra böckerna ger inblickar i Estlands 1900-talshistoria. Förfärande, lärorikt, tankeväckande.

Sofi Oksanen, Stalins Kossor
Sofi Oksanen, Utrensning
Maarja Talgre, Leo ett estniskt öde
Maarja Talgre, Leos dotter

Estland – Nationalmuseet i Tartu

 

Nationalmuseet i Tartu, Eesti Rahva Muuseum på estniska, är ett litet trivsamt museum med interiörer och bruksföremål från ”förr”. Det finns fina montrar med traditionella dräkter och skåp med lådor att dra ut, där man kan studera mindre textilier.

Museet har också plats för tillfälliga utställningar. När vi var där visades en examensutställning av studenter från folkkonstutbildningens textilgren på Tartu Viljandi universitet. I slutet av augusti deltog jag i ett vävsymposium på Nordiska Museet och en av föreläsarna var Ave Matsin, ansvarig för just den utbildningen. Så det var extra roligt att få se examensarbetena, som den här väven av Karin Vetsna.

Hemslöjden på Liljevalchs

En lätt känsla av klaustrofobi drabbade mig när jag skulle ge mig in i lövskogen på Liljevalchs. Nej, tänkte jag, det här är för mycket! Men efter en stund gick det bättre och jag kunde ta del av all skaparglädje och fantasi som strålade ut från löven. På ett löv läste jag ungefär ”Ilska är en känsla som dödar all lust” och kände mig träffad.

Jag gick nämligen omkring och var lite uppretad och det gjorde att jag inte riktigt kunde ta in den andra delen av utställningen med verk av inbjudna slöjdare, konsthantverkare och konstnärer. Varför var jag ilsken? Jo, på grund av den i mitt tycke nonchalanta attityden gentemot utställarna! För att få veta vem som har tillverkat och lånat ut föremålen, om dessa är till salu och vad de i så fall kostar måste man inhandla en nummerkatalog. Man är alltså tvungen att betala en extra avgift på 30 kronor för att få information om vilka personer som deltar i utställningen.

Jag kommer nog att återvända när irritationen har lagt sig. Men kommer jag att kapitulera och betala 30 kr extra för att få veta om jag gissar rätt när jag tror att Jeanette Schäring är upphov till de tre små växtfärgade tygbitarna? Eller för att få information om vem som har sytt den svarta yllejackan med överdimensionerade blombroderier och fint ärmavslut? Och vem som har gjort en rosa strumpstopp på en grå socka?