Kategoriarkiv: Stickning

Virkning – läser och lyssnar

Virkning har jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Inte med virknål i handen, utan jag har läst och lyssnat.

I mitten av 1800-talet var det, precis som nu, populärt att ägna sig åt handarbeten som stickning, virkning och broderier. Mönster och beskrivningar fanns att köpa i i form av böcker, tidskrifter och lösblad. Kunderna var främst damer i urbana miljöer. Hanna Bäckström har forskat i ämnet och häromveckan kom boken Förmedling av mönsterförlagor för stickning och virkning. Medierna, marknaden och målgruppen i Sverige vid 1800-talets mitt, hennes doktorsavhandling i textilvetenskap vid Uppsala universitet. Boken finns att köpa överallt där böcker säljs. Omslaget visar en målning av Friedrich Fleischmann, ca 1810 – 1820. Dottern stickar och på bordet framför henne ligger ett mönsterark.

Att kortfattat försöka referera en avhandling av den här omfattningen ger jag mig inte in på. Jag nöjer mig med att konstatera att jag läser med intresse. Ur min bokhylla plockar fram en bok från 1853, en av många mönsterförlagor som Hanna Bäckström använder som underlag i sin forskning. Det är spännande att få mitt fyndköp insatt i ett sammanhang. HÄR finns ett blogginlägg om boken.

Virkbok 2

Boken Virka fritt av Marketta Luutonen, Anna-Maija Bäckman och Gunnar Bäckman är också ny, utgiven nu våren 2021.

En virkningshistorik ur finskt perspektiv ges, givetvis inte lika omfattande som i doktorsavhandlingen. Men båda böckerna beskriver virkningens historia som dunkel med flera olika teorier om ursprunget. Ordet virka har tidigare ibland använts om andra textila tekniker än de vi avser med begreppet. Vad som samlats in och bevarats i museer och samlingar beror som vanligt på institutionernas och enskilda personers intresse och kunskap. Föremål i samlingar har dessutom ibland tolkats felaktigt.

Boken innehåller presentation av elva virkare med egna unika uttryckssätt. Tidigast är Siina Rinne, född 1859. Flera av hennes föremål finns bevarade, t ex ett virkat täcke i Finlands nationalmuseum, titta HÄR.

Boken är också en förmedlare av mönster, precis som de skrifter som ingår i Hanna Bäckströms forskning. Beskrivningar finns bland annat till koftor, mössor, sjalar, smycken, filtar och olika typer av väskor och påsar, som den här påsen med äldre föremål som förebild.

I min bokhytta finns också flera virkböcker av Maria Gullberg, t ex Virkad mönstermagi som kom för några år sedan. HÄR finns ett blogginlägg om boken. Jag plockar fram boken nu igen efter att ha lyssnat till det första avsnittet av Virkpodden. Maria Yvell har beviljats medel från Nämnden för hemslöjdsfrågor till ”Ett projekt med målet att starta en podcast om virkning, för att synliggöra tekniken och uppmärksamma dess utvecklig och potential. Skapa en plattform för samtal om virkning”. Maria Gullberg är gäst i det första avsnittet. Av en slump kom Marias examensarbete på Konstfack 1989 att handla om virkning. Sedan dess har hon fortsatt att experimentera och utveckla virkningen. Hon har gett ut flera böcker och är en uppskattad kursledare och inspiratör. HÄR finns podden, med ett intressant och fint samtal mellan Mariorna Yvell och Gullberg, ett nutida sätt att förmedla kunskap.

m-gullberg-1

Köper tyger

Här är ännu en bild på pulsvärmarna av garn spunnet av ull från Tabackstorpsfår i projektet Ullen vi ärvde (titta HÄR). Men den här gången vill jag visa tyget som pulsvärmarna ligger på. Det är mitt senaste köp från Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna (på Instagram som @axelinas_manufaktur). Bomullstyget, ”Lotta”, med många närliggande kulörer i varpen minns jag från 1960-talet. Det fanns i många färger och vävdes hos Strömma i Norrköping.

Jag har två tygstycken, varav det ena är i skick som nytt. Det andra har spår av användning, märken efter fållar och lite blekning. För en gångs skull visste jag redan när jag köpte tyget vad det ska användas till och det som har skador duger fint. Snart visar jag resultatet.

Det här tunna bomullstyget har jag också köpt nyligen från samma ställe. Visst är det fint! Vad det ska bli vet jag ännu inte. Men för ett tag sedan gav jag bort två tyger som legat oanvända sedan 1980-talet. Och då måste jag ju fylla på med två ”nya” tyger. Eller hur?

Det andra av fem

 

För en månad sedan (februari 2021) kom brev nummer två av fem från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde, samarbetet med Båvens Spinnhus och andra ullentusiaster. HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet. Den här gången är garnet spunnet av garn från Tabackstorpsfår, vårt minsta allmogefår både till storlek och antal. Rasen härstammar från gården Tabackstorp i norra Värmland och djuren som lämnat ull till det här garnpartiet lever i Mariebergsskogen i Karlstad. Ullen är mjuk och finfibrig och garnet har en helt annan karaktär än det lite vassare garnet från Klövsjöfår i det första paketet.

Nu stickade jag helt och hållet enligt beskrivningen som följde med garnet. Ett par mjuka och lyxiga pulsvärmare blev det. Den blå kanttråden ingick i paketet, liksom pärlemorknapparna från ett gammalt knapplager. Lite garn finns kvar och det borde räcka till ytterligare ett par pulsvärmare i en mindre modell.

 

 

Gjort och ogjort

En korg med sparade mjölkkartonger står i mitt arbetsrum. Tanken var att de skulle flätas till något som skulle passa till en kommande utställning. Men inlämningstiden till utställningen har passerats och flätningen är ogjord.

Utställningen har titeln Fläta, sticka, tälj till köket och är öppen för medlemmar i Hemslöjdsföreningen Sörmland. De inlämnade föremålen kommer att visas på Sörmlands Museum i Nyköping 6 mars – 2 maj 2021. Tyvärr har ju museet pandemistängt men vi får hoppas att de kan öppna så att sakerna inte bara står där utan betraktare.

I höstas började jag fläta av mjölkkartong. Det var tänkt att bli ett karottunderlägg till utställningen, titta HÄR. Men så kom jag på att kartongen är plastad och nog inte tål värme. Jag fortsatte ändå att fläta och nu hänger den här skapelsen i ett fönster.

En sak har jag i alla fall gjort till utställningen, stickat av ett garn som jag visade i höstas, titta HÄR. Det är ett kraftigt garn, spunnet av återbrukade ylletextilier (shoddy), och jag fick leta fram mina tjockaste stickor.

Det blev ett underlägg med knappt 20 cm i diameter, stickat och flätat, i en modifierad variant av skrubbsvamparna jag stickat tidigare i betydligt tunnare garn, titta HÄR.

Resterna från klövsjövanten

En liten påse har jag gjort av rester från vantarna som jag stickade för ett tag sedan. Garnet är spunnet på Båvens Spinnhus av ull från klövsjöfår och ingår i Tant Koftas projekt Ullen vi ärvde.   HÄR finns tidigare blogginlägg med mer information.

På senare tid har jag flera gånger läst att det blir olika effekt i flerfärgsstickning beroende på hur de olika färgerna tas från pekfingret. Jag testade och skillnaden märks tydligt. Längst ner på påsen höll jag det bruna garnet till vänster på vänster pekfinger och det vita till höger. Det bruna garnet dominerar över det vita. Några varv nedanför de broderade röda knutarna fick garnerna byta plats och nu framträder det vita garnet mer. Det syns tydligt att den färg som ligger till vänster vid stickningen dominerar i mönstret. Vilket som ser bäst ut är kanske en smaksak, men jag föredrar det sista alternativet. Kul att lära sig något nytt!

Ett foder döljer garnflotteringarna på insidan av påsen. Tyget fick gå upp en bit så att påsen blir lite högre. Snodden är en I-cord stickad med tre maskor. En knapp med ovanligt stora hål passade perfekt som spärr i snodden.

Vantar av klövsjöull

Första paketet från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde innehöll garn av ull från klövsjöfår, spunnet på Båvens Spinnhus. Läs om projektet HÄR i ett tidigare blogginlägg.

Två stickbeskrivningar ingick i paketet, till halvvantar med dubbelt garn och till lite tunnare  tumvantar med enkelt garn. Tant Koftas förebild till de nya stickbeskrivningarna är ett par vantar  från Röros, som hon lånat av en vän. Vantarna har tillhört en prost, Bernt Christian Stöp, som var verksam i Röros kyrka 1861 – 1873. Prostens vantar finns på bild hos Tant Kofta på Facebook och på Instagram. Klövsjö, orten som gett namn till fårrasen, ligger i Jämtland. Det finns en anknytning till Röros eftersom bönderna från Klövsjö varje år reste över gränsen till Norge för att idka handel på vintermarknaden i Röros. 

Jag valde tumvantarna. På de gamla vantarna finns en instickad text, ”Pastor Støb”.  I den nya vantbeskrivningen finns texten ”Ullen vi ärvde” på den ena vanten och ett annat mönster, utan text, på den andra vanten. Jag var inte säker på om jag ville ha någon text på mina vantar, så jag stickade min första vante med mönstret utan text.

Vantarnas insida ser ut så här.

Kanske var det lathet, eller kanske var det insikten att jag nog behöver nya glasögon för att lättare kunna räkna maskor och räkna rutor i mönsterteckningen, som gjorde att jag förenklade vante nummer två. Jag använde insidans mönster, som snabbt fastnar i händer och hjärna, både till handflatan och till handryggen.

Det blev lite garn över. Om jag räknat rätt så räcker det till t ex en drygt 20 cm lång cylinder med samma maskantal och samma masktäthet som vantarna. Kanske blir det en liten påse.

På Instagram #ullenviärvde går det att se fler vantar.

Stickar sockor

Förra sommaren, 2019, ägnade jag åt sockstickning. Framför allt ville jag testa olika konstruktioner av hälar. Fem par sockor blev det med fyra olika hälar. För ett par veckor sedan, strax före jul, upptäckte jag ännu en variant av häl, sockan Fredrika av Tant Ulltuss. Jag måste förstås testa och beställde garn och beskrivning i hennes shop (titta HÄR). Första sockan är nästan klar och hälen känns väldigt bekväm på foten.

Jag tänkte hoppa över de små flätorna och krumelurerna på den nervikta mudden, det var ju hälen som intresserade mig. Men sedan gav jag mig på mönsterstickningen i alla fall. Mudden tog ungefär lika lång tid att sticka som resten av sockan.  Jag kom till ett ställe i beskrivningen där jag skulle ”sticka 1r, omslag, 1r (låt tråden bli lång) i den aviga maskan 3 v nedanför nästa aviga maska”. Problemet var att det inte fanns någon avig maska tre varv nedanför någon annan avig maska. Som tur var så har Tant Ulltuss lagt ut små instruktionsfilmer på Instagram. Jag hade läst beskrivningen lite slarvigt och missuppfattat ett par saker. Det var bara att repa upp och börja om från början. Mudden är riktigt söt och nästa, på socka nummer två, kommer att gå betydligt fortare att sticka.

HÄR finns mina sockstickningar samlade.

Det första av fem

Strax före jul kom ett paket från Tant Kofta, det första av fem. De övriga fyra paketen kommer med några månaders mellanrum under nästa år, 2021. Paketen innehåller garn, ett litet ullprov, stickbeskrivning, text och lite annat. Och det är inte vilket garn som helst, fem av våra svenska allmogefår kommer att presenteras. De övriga fem raserna av allmogefår introduceras i en fortsättning 2022.

Ullen vi ärvde är namnet på det här lagarbetet, skapat av Tant Kofta och Båvens Spinnhus, det småskaliga spinneriet i Sparreholm, Sörmland. Dessutom är ett antal personer engagerade med provstickning, filmning, packning mm. Längst bak i kedjan finns de viktigaste, alla de fårägare som värnar om allmogefåren, de fårraser som är ursprungliga här i Norden. Fåren är anpassade till klimatet, de är oftast nätta, klarar sig på magert bete och ger både bra kött och fin ull. För mig blir det här som en distanskurs i ullkunskap, en upptäcktsresa på hemmaplan, nu när vi, trots vaccin, nog får räkna med att hålla oss lite på avstånd från varandra ännu ett bra tag.

Klövsjöfår har lämnat ull till det glansiga och vackra garnet i första leveransen. Titta vilka långa ullfibrer! Läs om klövsjöfåren HÄR.

HÄR hos Tant Kofta finns mer information om Ullen vi ärvde. På Instagram finns #ullenviärvde.

Granmönster

Idag är första dagen med en gnutta vinterkänsla i luften och lagom till kylan blev min mössa med granmönster klar. Den är delvis stickad av återanvänt garn från en upprepad väst, titta HÄR. Beskrivningen tog jag ur Ann-Mari Nilssons bok Sticka mössor vantar sockor!.  Jag har stickat mössor (som jag slarvat bort!) ur boken tidigare men tycker att de blev en aning för trånga. Därför utökade jag maskantalet med en halv mönsterrapport och det innebar att jag fick rita om granarna. Den här gången känns omkretsen på mössan perfekt, men den blev lite för hög. Att det ska vara så svårt att få till en mössa som känns riktigt bra!

Ann-Mari Nilsson hämtade ofta inspiration från folkkonst och äldre hemslöjd. Undrar om hon hade sett granarna i bården på den här ryan ur praktverket Finlands ryor av U T Sirelius från 1925. Ryan är min favorit av de 93 ryor som avbildas i färg i boken. Det här är ingen matta, utan ett täcke, avsett för bädden. Ryan har datering 1721.

 

Några nystan akrylgarn

De där trassliga nystanen med akrylgarn som ligger i korgar och lådor i nästan alla butiker med begagnade varor, de ser lite sorgliga ut ibland. Jag är ingen vän av akryl, men garnet är ju redan producerat och borde gå att använda till något. Jag fick ett tips om att akrylgarnet passar till rengöringssvampar för kök, badrum och kropp. Det måste ju förstås testas! Jag köpte några nystan och letade beskrivningar på nätet. Jag fastnade för en rolig, stickad variant, en lång remsa som flätas ihop. Googla! Sök på ”tawashi mönster” eller ”tawashi pattern”.  Tawashi är det japanska begreppet för skrubbsvamp och det finns många beskrivningar i olika textila tekniker.

Den röd/vita svampen har använts i köket ett par dagar. Den funkar någorlunda bra att skrubba med, men den torkar så sakta och luktar redan lite surt. Jag ska sticka en till och testa om akrylen passar bättre till rengöring av kroppen.

Lite bättre ordning

Så här såg förvaringen av mina rund- och strumpstickor ut, en spretig röra i en plastlåda. Ett mer ändamålsenligt sätt att förvara rundstickorna visade Maria Neijman, hemslöjdskonsulent i Stockholm, för ett tag sedan på Facebook. Hon hade sytt ett fodral till stickorna av en handduk. Maria i sin tur hade fått idén från sin kollega Lotta Sone Åsell.

Jag letade efter något att sy av och i skåpet med handdukar låg en handvävd tygbit till ingen nytta. Varpen består av oblekt lingarn 16 och inslaget är hopknutna efsingar från tidigare vävar. (Efsingar är det sista av varpen, det som blir kvar i vävstolen när det inte går att väva längre.)

Jag vek tyget och sydde på samma sätt som Maria. Det är en behaglig känsla att sy för hand med lintråd i ett handvävt linnetyg.

Det blev så bra! Nu ska jag se om jag hittar en handduk eller något annat lämpligt till ett fodral till strumpstickorna också.

 

Det finns fler än jag…

Det finns fler än jag som lämnar ofärdiga stickningar. Kanske är det en tröst.

Häromdagen blev jag påmind om den nästan färdiga koftan på bilden. Den har legat orörd och nerknölad i en korg sedan i januari, i 10 månader. HÄR finns tidigare blogginlägg om koftan. Min stickning hade blivit hårdare och hårdare och ärmarna kändes lite för snäva. Så jag repade upp en ärm och började sticka med ett lättare handlag. Det kändes ändå inte bra, så stickningen blev liggande. Nu är frågan om koftan går att fixa så att jag blir nöjd, eller om jag ska repa upp och börja om. Men behöver jag verkligen ännu en grön kofta? Det finns redan två i garderoben som jag trivs i.

Det var när Anna Bauers fanzine Smörhönan låg i brevlådan som koftan kom fram ur glömskan. Anna Bauer är stickerskan/textilkonstnären som återupplivade 1970-talets hønsestrikk. HÄR skrev jag om hennes första bok i ämnet och HÄR är Annas blogg med information om Smörhönan.

Temat för det här numret av Smörhönan är ”Hjälp jag har kört fast!”. Skriften innehåller våndor, tips och erfarenheter från folk som precis som jag har en stickning som inte gått riktigt som det var tänkt.

Jag tänker också på en installation av Kari Steihaug som visades för ett par år sedan på Fiberspace Gallery i Stockholm. HÄR finns ett blogginlägg. (Nu i pandemin känns alla år då jag åkte till till Stockholm en, två eller fler gånger i månaden väldigt långt borta.) Stickningen på bilden nedan har vissa likheter med min kofta. Den har jag fotograferat ur Kari Steihaugs bok Arkiv: De ufullendt. I boken visas bortåt 100 ofullbordade stickningar med tillhörande berättelser, som människor skickade till Kari Steihaug efter ett upprop.

Som sagt, det finns fler än jag som har avstannade stickningar.

 

Upprepning

För bara ett par veckor sedan, i mitten av oktober, fanns det fortfarande kvar en känsla av sommar. Jag satt i solen på balkongen och repade upp en väst som jag stickade för några år sedan. Men västen, som var rolig att sticka, blev bara liggande oanvänd i garderoben. Jag tyckte att det var bättre att garnet istället får bli till något jag behöver. Det var fort gjort att nysta upp maskorna som tagit ganska många timmar att sticka samman.

Nu har jag gjort härvor på nystvindan av det upprepade garnet, sköljt upp härvorna i vatten för att få bort krullet och gjort nya nystan på nystmaskinen.

Det jag behöver nu när sommarkänslan är försvunnen och hösten är här är först och främst en mössa. Två mössor har jag tappat bort. Jag har haft mössa på mig när jag gått ut, men sedan har det blivit för varmt eller för knöligt under cykelhjälmen och mössan har jag lagt i jackfickan. Och därifrån har de försvunnit. Det är dags att välja mössmodell och sedan få fart på stickorna.

Koftor och kulturarv

Det kommer många nya böcker om stickning nu under hösten 2020. En av dem är Östgöta koftor av Ann-Sofie Svansbo, hemslöjdskonsulent i Östergötland, och Anna Lindqvist, kulturhistoriker och tidigare anställd vid Östergötlands museum. Författarna har tagit fram en stickad mönsterskatt från 1940-talet ur Östergötlands läns Hemslöjdsförenings arkiv, Slöjdarkivet som numera finns hos Östergötlands museum.

För inte så länge sedan var begreppet ”hemslöjden” för många förknippat med de föreningsdrivna hemslöjdsaffärer som fanns i större och mellanstora städer runt om i Sverige. Några butiker finns fortfarande kvar, till exempel Östergötlands läns Hemslöjdsförenings butik i Linköping. Många föreningar hade under några decennier i mitten av 1900-talet fast anställda textilkonstnärer eller formgivare, dåtidens benämning var mönsterriterskor, utbildade på de skolor som numera är Konstfack och HDK. En del av textilkonstnärerna var verksamma på flera håll i landet, som anställda eller på frilansbasis. Deras verk är inte ortstypiska, dock ibland med lokal inspiration, utan tidstypiska, moderna och anpassade till en marknad. Bokens underrubrik Stickat kulturarv från 1940-tal visar på detta.

Textilkonstnärerna ritade mönster till produkter som butikskunderna köpte som färdiga textilier eller i form av material och beskrivningar. Produktionen var i stor utsträckning utlagd i hem på landsbygden hos kunniga slöjdare som fick en liten biinkomst.  Enligt boken anlitade hemslöjden i Östergötland på 1950-talet ett 50-tal stickerskor som fick hem material och instruktioner och sedan levererade färdiga arbeten till butiken. (Många av textilkonstnärerna formgav även textilier till kyrkor och till profana miljöer med tillverkning i butikernas egna textilateljéer. Men det är en annan historia.)

Formgivare som var knutna till hemslöjden i Östergötland presenteras i boken. Här är Inge-Britt Gustafsson. Hon anställdes 1944 som mönsterriterska, blev sedan hemslöjdschef, länshemslöjdskonsulent och var den som år 1972 började ordna upp föreningens arkiv. Hon anlitades också som frilansande textilkonstnär när föreningen år 1965 beslutade att inte längre ha fast anställda formgivare.

I boken avbildas 10 fina planscher, daterade 1946 – 52, från Slöjdarkivet med tecknade koftor, mönsterdiagram, garnprover och i en del fall även uppstickade prover. Alla koftorna har mönsterstickade framstycken, medan bakstycken och ärmar är enfärgade. Just detta mönster komponerades av Ingamay Steffenburg år 1952. 

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar till koftor. Det finns två olika modeller och det går att välja vilket som helst av mönsterdiagrammen till de mönsterstickade framstyckena. Den ena koftmodellen stickas ”figurnära som under 1940-talet” och den andra är en ”rymligare variant med smalare ärmar och vidare halsringning”. Det är inte helt lätt att förstå hur de två alternativen ser ut. Koftorna är snyggt fotograferade draperade på stolar, men jag hade gärna sett dem på en människa också.

Garnet är valt för att få ett resultat som liknar koftorna från 1940-talet, dvs en stickning som är tät och formfast. Jag får leta en stund efter uppgift om vilket garn som används och hittar informationen i löpande text. I samband med beskrivningarna anges endast färgbeteckning. Det hade inte gjort något om garnsorten lagts till vid beskrivningarna.

Ett par små invändningar har jag, men det är i det stora hela en bok som jag tycker om. Jag gillar koftorna. Kanske kommer jag att sticka mig en om jag kan välja färger och mönster. Och jag gillar verkligen att hemslöjdens mönsterriterskor får synas och att kulturarvet i form av skatter ur hemslöjdens arkiv lyfts fram och inte glöms bort.

Smått på stickorna

Släkten har utökats med en liten Maj och jag stickar en kofta. Beskrivning finns i ett häfte av Lene Holme Samsøe. Där hittade jag också små figurer och kunde inte låta bli att sticka tre stycken, varsin till Maj och hennes systrar. Systrarna har förstås också fått varsitt stickat plagg när de var bäbisar, titta HÄR.

Stickat och valkat

Två nålrullar, nålbrev, har jag stickat och valkat efter Tant Koftas beskrivning. Hon startade en gemensamhetsstickning (en KAL, knit-a-long) för ett par veckor sedan. Instruktioner finns på Facebook och på Instagram, sök tantkofta. På Instagram finns det också massor med fina nålrullar att se, #koftansnålrulle.

Materialet fanns i min korg med restgarner i tjocklek ungefär som 6/2, dvs ca 3.000 m/kg. Det turkosa kommer från Rauma Ullvarufabrikk, det gula från Kampes Ullspinneri och det röda från Östergötlands Ullspinneri. Jag valkade ihop stickningen genom att lägga de stickade bitarna i varmt såpvatten och sedan rulla och massera dem mellan handflatorna. HÄR visar jag hur den turkosa nålrullen såg ut i ett tidigare skede.

Kanske kan jag få lite ordning bland alla mina synålar genom att sticka fler nålrullar och sortera upp nålarna. Den turkosa nålrullen innehåller chenillenålar med spets nr 22. I den röda finns också chenillenålar med spets, men av lite varierande storlek.

Stickar på balkongen

Vårsolen lyser och jag sitter på balkongen och stickar. Det ska bli en nålrulle, ett stickat nålbrev. Det är Tant Kofta som bjuder på en KAL nu under några dagar. KAL = knit-a-long = sticka tillsammans. Att sticka tillsammans på avstånd passar ju extra bra nu, när vi ska försöka undvika sociala kontakter. Lotta, Tant Kofta, kommer med ett nytt moment i stickningen med ett par dagars mellanrum. Nästa uppgift blir att valka nålrullen. Instruktionerna finns både på Facebook och på Instagram, sök efter Tant Kofta. På Instagram går det också att dela med sig av sin stickning och se hur andras nålrullar växer fram, #koftansnålrulle. 

Repar upp

Det här ska bli en kofta till mig själv. Den här gången var jag ordentlig och började med att sticka  en provlapp (titta HÄR) för att kontrollera min stickfasthet. I koftans randiga ok höll jag tätheten perfekt. Men vad hände sen? Jo, livet stickades en liten, liten aningen hårdare, dock acceptabelt. Men sen, ärmarna! Där tappade jag bort mig. Samtidigt som jag sträcktittade på diverse serier på SVT Play blev stickningen hårdare, hårdare och hårdare. Ärmarna måste repas upp och göras om. Annars kommer jag aldrig att använda koftan. Enda fördelen är att garnet räcker länge.

Förbereder stickning

Egentligen skulle jag vilja ha en sådan där kofta som är så fin på andra, stickad i ett stycke uppifrån och ner med mönstrat ok i många färger. Men jag är nästan säker på att det skulle kännas alldeles för brokigt, så på mitt ok blir det nog fega ränder istället. Den här gången förbereder jag stickningen ordentligt och gör ett prov för att kontrollera masktätheten. En färdig beskrivning får bli utgångspunkt, men jag gör en del förändringar. Ränderna funderar jag lite på, men det blir nog de här färgerna. Fyra färger fanns redan hemma, ytterligare två köptes hos en garnaffär på gångavstånd.

Nytt i bokhyllan

Att läsa om stickning kan vara minst lika roligt som att sticka, särskilt i böcker som är så här fina och innehållsrika. Böckerna är alldeles nya (hösten 2019), Lånat sparat ärvt & nytt av Celia B Dackenberg och Hönsestrik a love story av Anna Bauer. Båda författarna blickar bakåt, men på lite olika sätt. Jag blir oerhört inspirerad och tänker att böckerna passar att ta fram när som helst när kreativiteten, det behöver inte handla just om stickning, behöver få en knuff framåt.

Underrubriken på Celia Dackenbergs bok säger vad den innehåller, nämligen Småkoftor, fintröjor och annat stickat för barn.

Författaren återupplivar egna barndomsminnen, hon tittar på gamla fotografier i museer och hos vänner, hon inspireras av godis, av vävnader, av museiföremål. Inspirationsmaterialet omvandlas till stickbeskrivningar och till berättelser. De stickade plaggen känns tidlösa och kommer säkert att ärvas av syskon, kusiner, barn och kanske så småningom barnbarn. Eller kanske sparas ett plagg i en låda, plockas fram så småningom och ger upphov till en ny berättelse och en ny liten tröja. 

HÄR finns blogginlägg om några av Celia Dackenbergs tidigare böcker.

Anna Bauer går tillbaka till 1970-talets hønsestrik, färgglatt och mönstrat och påhittat av danskan Kirsten Hofstätter som en del i den politiska kvinnorörelsen.

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar, både kompletta beskrivningar och sådana som görs efter individuella mått och beräkningar. Grundinställningen är att det är jag som stickar som bestämmer vad och hur jag gör. Vill jag sticka efter beskrivning eller hitta på själv? Är det processen eller resultatet som är viktigast? Vilka stickprojekt har jag tröttnat på och varför? Vilka plagg trivs jag i? Kloka ord från författaren: ”Att skapa är att träna upp sina känselspröt och lära sig att rikta dem både inåt och utåt. Att träna sig på att se och att vara uppmärksam i processen för att se vart den leder, och om något av alla de sidospår som hela tiden dyker upp kan vara värt att jobba vidare på. Låt inte rädslan att göra fel stå i vägen för din kreativitet. I ditt kreativa rum är det du som bestämmer vad som är rätt.”

Mitt sommarprojekt

Nu är jag klar med mitt sommarprojekt, att prova olika sätt att sticka sockor. Jag har suttit med stickorna längre och kortare stunder lite då och då, oftast på balkongen och ibland när jag slötittat på TV. Fem par sockor har det blivit. Jag har stickat uppifrån och nerifrån, gjort fyra olika hälar, lärt mig en variant av elastisk avmaskning, stickat enfärgat, tvåfärgat, självmönstrat och restgarnsrandigt. HÄR finns alla sockorna samlade.

Till det femte paret har jag använt Maria Gustafssons uppläggning vid tårna från mitt tredje par, de svart/gröna. Hälkonstruktionen är samma som på sockor nummer två, formgivna av Maja Karlsson.

Roligt och rogivande har det varit och sockbehovet är tillgodosett för flera år framåt.

Fjärde sockstickningen

Nu testar jag en fjärde variant av sockstickning, en istickshäl med restgarnsrandning. Den tunna svarta randen på den halvfärdiga sockan ska pillas bort och där ska maskor plockas upp för hälen. Jag har tittat i några olika beskrivningar som jag hittade genom att googla ”istickshäl”. Både tån och hälen fick jag repa upp ett par gånger och göra om lite innan jag blev nöjd. Nu passar sockan bra på foten.

Det blir lite garnrester över. Om jag köper 50 gram garn till så räcker det kanske till ännu ett par sockor. Innan jag eventuellt påbörjar ett femte par får jag göra en utvärdering av sommarens sockstickningar och försöka välja delar till den allra bästa sockan.

Sockorna som jag stickat i sommar finns samlade HÄR.

Ännu en sockstickning

”OBS! Beskrivningen förutsätter grundläggande kunskap i tvåändsstickning.” Så stod det på beskrivningen till sockan Evelina av Maria Gustafsson, Marias Garn. Inga problem, tänkte jag, det sitter väl i fingrarna. Men när jag kom till hälen som skulle tvåändsstickas så tog det stopp. Fingrarna hade glömt. Det blev vanlig tvåfärgsstickning istället. Annars var det en rolig stickning och jag fick testa en tredje variant av häl. Sockorna som jag stickat i sommar finns HÄR.

Resterna från de tre stickningarna har jag vägt upp i två högar. Garnet räcker till ännu ett par sockor.

Utflykt till Åkersberga

Med tåg, pendeltåg, promenad, Roslagsbanan och ännu en promenad tog vi oss häromdagen till Länsmansgården i Åkersberga. Det är härligt att ta sig tid att resa långsamt och låta själva resan vara en del av upplevelsen.

Anledningen till utflykten till Länsmansgården var sommarens stickutställning. Egentligen är det fyra olika utställningar som samsas i två byggnader. I utställningen Lust och färgring deltar tolv inbjudna, aktuella stickande formgivare, konstnärer, konsthantverkare. En innehållsrik och intressant vandringsutställning av Erika Nordvall Falck visar vantar från  Jokkmokk och Jukkasjärvi. Stickat med inspiration från Shetland kan man också se liksom resultatet av en vanttävling med lokal anknytning. Det finns mycket att ta in, att detaljstudera och att inspireras av för den stickintresserade. T o m 2019-08-04 kan utställningarna ses, öppet torsdag – söndag kl 12.00 – 16.00.

Tunika av Katarina Brieditis.

Ivar Asplund har stickat patentstickning.

Vi av Erica Laurell.

Linn Karlsson har stickat motorcyklar.

 

Anna Bauers utställning på 125 kvadrat i Stockholm för ett tag sedan missade jag. Nu fick jag några smakprov.

Helen Pauli Öqvist har stickat tröjan Hortensia formgiven av Astrid Teuting.

Erika Nordvall Falcks samling av vantar från Jokkmokk och Jukkasjärvi är imponerande. Hon har dokumenterat material, tekniker, mönster och stickerskor. Bland alla dessa vantar hade jag kunnat tillbringa många timmar. En av stickerskorna som presenteras är Skájdde-Maria.

Dessutom, cafét på Länsmansgården kan verkligen rekommenderas. Min lunch bestod av två läckra danskinspirerade smörrebröd.

Nu är det gjort

Det tar inte många minuter att göra ett nystan av en fjärdedels tröja. Betydligt längre tid tog det att sticka. Nu ska garnet bli härvor, få ett vattenbad för att räta ut alla vågor, bli nystan igen och sedan, när jag har bestämt hur, ska garnet stickas till en tröja som jag trivs lite bättre med än med den numera upprepade som jag visade HÄR.