Uppladdning

Snart kommer det äntligen upp en varp till ryor i min vävstol. Imorgon hämtar jag varpgarnet hos närmsta ombud för PostNord. Tills dess laddar jag upp och roar jag mig genom att titta på bilder på ryor.

Av en vän har jag fått låna en liten skatt, två kataloger från 1967 med materialsatser till ryamattor från Borgs i Lund. Vi som var med på 1960-talet minns ryahysterin. Alla knöt ryamattor. Ryorna syddes, knöts, på ett speciellt bottentyg. 

Ryorna i katalogerna är så snygga! Formerna och färgerna måste ha upplevts som väldigt nya och moderna då, för mer än 50 år sedan. Och designen håller fortfarande. Marknaden för materialsatser tycks ha varit internationell eftersom måtten på mattorna är angivna både i centimeter och inch och texterna står på svenska, engelska och tyska. Av de namngivna formgivarna känner jag bara igen en, Ulla Schumacher-Percy. Här är hennes ryamatta ”Mars”.

Jaana Pesonen har formgett den här färgstarka mattan, ”Måkläppen”.

Den som inte ville, inte hade tid eller inte hade råd att knyta en matta kunde göra sig en kudde.

Ryor från 1960-talet kan tyckas gamla, men jag gottar mig i ännu äldre ryor också. Ryorna låg ju inte på golvet från början. De var täcken som värmde  i bädden, i båten eller t ex i släden och de vävdes i vävstol.

Den här skulle jag gärna titta närmare på. Att ryan är vävd i två våder med längsgående söm är tydligt, liksom att nocken i den gul-vita ramen består av garn. Men visst ser det ut som om resten av nockorna skulle kunna vara både garn och trasor. Bilden har jag lånat från Ålands Kulturhistoriska Museums hemsida. Museet har 86 ryor i sin samling. Den äldsta ryan i samlingen är daterad till 1788 och den yngsta till 1951. Ungefär 60 stycken finns på foto, titta HÄR. Bildkvalitén varierar, men som det står på hemsidan ”en bild berättar mer än ingen bild”. Ryan på bilden har ingen exakt datering, bara att den är från 1800-talet. Tänk om det skulle gå att ordna ett studiebesök bland ryorna i Mariehamn när det känns tryggt att resa igen!

Ålands Kulturhistoriska Museum visar ofta textilier ur samlingarna på Instagram, @alandsmuseum. Det var där jag hittade till ryorna.

Undersökningar

Ett par utflykter till närliggande städer, med utställningsbesök, har det blivit de senaste dagarna, till Örebro och till Strängnäs.

Emma Dahlqvist har på ett experimentellt sätt undersökt möjligheterna och egenskaperna hos björknäver och blandat traditionella och digitala tekniker. Hon har skurit mönster med laser och hon har vikt materialet som origami. Resultatet kan ses i utställningen It’s Now or Näver hos Konsthantverkarna i Örebro. Sista utställningsdag är redan imorgon 2020-09-23. Jag faller för kontrasterna mellan de exakta skärningarna och materialets otuktade, skrovliga livlighet.

Magnus Lönns befriande och påhittiga undersökningar handlar om ord och om föremål. På Multeum, biblioteket, i Strängnäs bjuds vi in i Butiken för omöjliga saker och där finns allt möjligt som är omöjligt att köpa. Fantasin triggas av ordvändningar, av oanvändbara föremål och av återbrukade saker, som i verket Skriva rent.

Det finns mycket att titta på, att prata om, att fnissa åt och att spinna vidare på.
Ett par ordexempel under rubriken Livsmedel:
Nupon: plockas av stundägarna i ögonblicksbuskarna.
Häron: skördas i den stund du är under ett häronträd.

Utställningen pågår t o m 2020-10-17. Gör ett besök med ett ordglatt barn eller en fantasifull vän med barnasinnet kvar!

På tapeten

Tapeter är temat på årets intressanta sommarutställning på Frövifors Pappersbruksmuseum. Tapeternas historia, tapettillverkning, tapetformgivning – det mesta som har med tapeter att göra presenteras. Det finns mycket att studera för den som är intresserad av formgivning, heminredning och stilhistoria eller är nyfiken i största allmänhet på allt möjligt. Här är några exempel på vad jag fastnade speciellt för.

Den rutiga tapeten är en rekonstruktion, ett återskapande, efter ett tapetfragment från 1840-talet. Tapeten satt i förmaket hos professorn och riksdagsmannen Johan Henrik Thomander, en på sin tid modemedveten kändis i Lund.

Likheterna är stora mellan att göra något nytt av ett tapetfragment och att återskapa äldre textilier. Hur såg föremålet ut när det var nytt? Hur har åldrande, blekning och smuts påverkat material och färger? Är det dagens utseende som ska efterliknas, eller det förmodade ursprungliga utseendet? Hur såg hela mönsterrapporten ut? Hur rekonstrueras de delar av mönstret som fattas? Vilka material och tillverkningsmetoder väljs i idag?

Rekonstruktionerna är gjorda av företagen Handtryckta Tapeter i Stockholm och Lim & Handtryck i Mölndal.

Utställningen visar förstås också helt nya tapeter. Fyra nutida tapetformgivare presenteras. Här är en monter med Hanna Wernings skisser och inspirationsmaterial och en detalj av ett av hennes tapetmönster.

Utställningen På tapeten på Frövifors Pappersbruksmuseum pågår t o m 2020-08-29. HÄR finns vägbeskrivning, information om öppettider och om allt som finns att se i museets permanenta utställningar.

Ett svar, men flera frågor kvarstår

Maja, som har butiken Axelinas Manufaktur på Retuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna, skickade ett foto till mig häromdagen och frågade om det kunde vara en skedkrok på bilden. Jag blev nyfiken, tog cykeln, trampade ut till Retuna i sommarvärmen och köpte redskapet.

Föremålet är tillverkat av ben och har en ristad dekor ifylld med ett mörkt pulver. Tekniken kallas kolrosing.  Visst skulle det kunna vara en skedkrok, men den är lite för bred i ”ryggen” vid kroken, ca 2,5 mm. I en grov sked skulle det kunna fungera. Jag kände mig osäker och visade den eventuella skedkroken i gruppen Vävspolen på Facebook. Snabbt kom det svar från många som har en likadan i sina gömmor, hittad i pappas redskapsbod i Blekinge, fanns bland mormors sybehör, köpt på en loppis i Nora, i Hälsingland, i Borås, troligen från en antikaffär i Norr- eller Västerbotten på 1960-talet. Det fanns alltså många likadana med samma ristade mönster, spridda över hela landet. 

Men är det en skedkrok? Ja, sa en del, det är en skedkrok. Andra sa att den nog skulle användas till smygmaskvirkning. Men när fler kommentarer droppade in så kom vi allt närmare svaret. Redskapet har inte alls med  textil att göra. Det är en apelsinskalare! Det skurna mönstret är förstås apelsiner. (Titta gärna HÄR på Marie Ekstedt Bjersings inlägg på Instagram.)

Många frågor kvarstår. Föremålet verkar vara hantverksmässigt tillverkat i stora volymer. Var har det tillverkats? Vem har tillverkat och när? Varför just apelsinskalare? Hur har produkten hittat vägen till kunden?

Är det någon som vet mer?

 

Livets träd

Det är inte ofta som jag lockas till spontaninköp, men när jag fick se keramikljusstaken som butiken Ecoflor på Retuna Återbruksgalleria visade på Instagram, då visste jag att den skulle bli min. Och här är den!

För så där 10 – 15 år sedan samlade jag bilder på olika ljusstakar som för tankarna till Livets Träd (googla!). Bilderna använde jag som inspiration till ett broderi. Broderiet är kvar (omonterat). Bildsamlingen hittar jag inte, men jag har bläddrat fram några av bilderna i böcker i bokhyllan.

Här är broderiet. (Jag har visat det tidigare, titta HÄR.)

Och här är några av mina inspirationsbilder.

Tillverkad av Aurelio och Francisco Flores, Mexico, ur boken The Extraordinary in the Ordinary.

Traditionell ljusstake från Dalarna, ur boken Snickrat snidat målat.

Traditionell ljusstake från Blekinge, ur boken Julträd och julkrus.

Böckerna ser ut så här.

 

Allt är inte stängt

Allt är inte stängt nu under virusets härjningar. Eskilstuna Konstmuseum, till exempel, har öppet. Viss programverksamhet har ställts in och annat har man ändrat för att följa myndigheternas rekommendationer.

Jag var där häromdagen och såg utställningen i stora salen med verk av Lotta Hannerz. Konstnären lurar ögat med trompe-l’oeil-effekter, hon får mig att fundera över sammanhang mellan verken och hon får mig att försöka hitta berättelser. En sevärd och fantasieggande utställning.

HÄR finns en recension av utställningen i Svenska Dagbladet.
HÄR finns öppettider och annan information.
HÄR på museets sida på Facebook finns bland annat några roliga inlägg i Digitala Konstverkstan, en ersättning för de inställda barn- och familjeträffarna i museets verkstad.

Marimekko x 50 x 2

I min bokhylla finns en ask innehållande 100 kort med mönster från Marimekko, 2 kort av varje motiv, således 50 olika mönster att beskåda och beundra. En del mönster känner jag igen, särskilt de äldre, medan andra är nya för mig. Jag kan sitta länge och bläddra bland korten. Alla är lika vackra och intressanta. Vilka fantastiska formgivare som har anlitats av Marimekko! På askens framsida finns ”Räsymatto” av Maija Louekari 2009.

Här är fem kort som jag tagit slumpmässigt ur bunten, ovan ”Vatruska”, formgivet av Aino-Maija Metsola 2012.

Översta raden: ”Purnukka”, Erja Hirvi 2008. ”Hedelmäpeli”, Erja Hirvi 2009.
Nedersta raden: ”Ryijy”, Maija Louekari 2011. ”Siirtolapuutarha”, Maija Louekari 2009.

Titta och njut – slöjd och konsthantverk på film

Ramon Perssons fantastiska näverburk fotograferade jag på en utställning hos Konsthantverkarna i Örebro hösten 2014.

Ramon är en av tretton skickliga slöjdare, konsthantverkare och konstnärer som presenteras i korta, intressanta filmer på SVT Play. Bland de tretton finns också t ex Erik Torstensson och Johanna Törnqvist. HÄR är filmerna. Titta och njut!

Erik Torstensson visade bl a djur av växtfärgat siden hösten 2012 (åren går fort!), också hos Konsthantverkarna i Örebro.

(HÄR finns fler bilder från Ramons utställning och HÄR från Eriks utställning.)

Johanna Törnqvists klänning av tomma medicinförpackningar bars av Carina Marklund på catwalken på ReTuna återbruksgalleria i Eskilstuna i april i år, 2019. (Här finns fler bilder på Johannas verk från en utställning i Torshälla i april i år.)

Nytt i bokhyllan

Att läsa om stickning kan vara minst lika roligt som att sticka, särskilt i böcker som är så här fina och innehållsrika. Böckerna är alldeles nya (hösten 2019), Lånat sparat ärvt & nytt av Celia B Dackenberg och Hönsestrik a love story av Anna Bauer. Båda författarna blickar bakåt, men på lite olika sätt. Jag blir oerhört inspirerad och tänker att böckerna passar att ta fram när som helst när kreativiteten, det behöver inte handla just om stickning, behöver få en knuff framåt.

Underrubriken på Celia Dackenbergs bok säger vad den innehåller, nämligen Småkoftor, fintröjor och annat stickat för barn.

Författaren återupplivar egna barndomsminnen, hon tittar på gamla fotografier i museer och hos vänner, hon inspireras av godis, av vävnader, av museiföremål. Inspirationsmaterialet omvandlas till stickbeskrivningar och till berättelser. De stickade plaggen känns tidlösa och kommer säkert att ärvas av syskon, kusiner, barn och kanske så småningom barnbarn. Eller kanske sparas ett plagg i en låda, plockas fram så småningom och ger upphov till en ny berättelse och en ny liten tröja. 

HÄR finns blogginlägg om några av Celia Dackenbergs tidigare böcker.

Anna Bauer går tillbaka till 1970-talets hønsestrik, färgglatt och mönstrat och påhittat av danskan Kirsten Hofstätter som en del i den politiska kvinnorörelsen.

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar, både kompletta beskrivningar och sådana som görs efter individuella mått och beräkningar. Grundinställningen är att det är jag som stickar som bestämmer vad och hur jag gör. Vill jag sticka efter beskrivning eller hitta på själv? Är det processen eller resultatet som är viktigast? Vilka stickprojekt har jag tröttnat på och varför? Vilka plagg trivs jag i? Kloka ord från författaren: ”Att skapa är att träna upp sina känselspröt och lära sig att rikta dem både inåt och utåt. Att träna sig på att se och att vara uppmärksam i processen för att se vart den leder, och om något av alla de sidospår som hela tiden dyker upp kan vara värt att jobba vidare på. Låt inte rädslan att göra fel stå i vägen för din kreativitet. I ditt kreativa rum är det du som bestämmer vad som är rätt.”

Semester vid kusten

Ännu en gång har vi varit vid vårt favoritställe, nordvästra Jylland vid Vesterhavet. Vi har mest vandrat utefter kusten och i klitterna. Mellan promenaderna har vi latat oss. Så mycket textil har jag inte sett, bara det som samlas på stränderna. Turkos och orange, det är färger jag gillar. Och trasslet är ganska vackert och inspirerande. Men det borde inte finnas där.

Fler bilder från trakterna kring Skallerup finns på mitt Instagram. Där heter jag textilainslag.

Karin Ferner – Glädje och Grannlåt

Det är ju knyppelpinnar!
Men titta här då!
En klänning av gamla julbroderier!
Kolla väskan!
Kom, har ni sett det här!
Och alla smycken!
Det sitter en fågel på axeln!
Nästan allt har ju röda lappar!

Så där gick vi runt och sa med glädje och upprymdhet i rösten, jag och alla andra besökare på Rättviks Kulturhus en dag i förra veckan. Vi såg, upplevde och försökte ta in Karin Ferners fantasifulla och fullspäckade utställning Glädje och Grannlåt. Utställningen pågår t o m 2019-09-08. (HÄR finns bilder från hennes utställning i Leksand för några år sedan.)

Karin Ferner är silversmed, hon gör smycken och är samtidigt den mest fenomenala återbrukare. Hennes användande av gamla textilier kan synas respektlöst, men egentligen behandlar hon kulturarvet med allra största respekt. ”Malen är min vän. Det som är malätet och slitet och lite bortom räddning är mitt främsta material. För där kan finnas underbara användbara bitar som går att rädda”. Så säger hon i en intervju i Täcklebo Broderiakademis medlemstidning nr 3-4 2017.

Hon är expert på att exponera sina smycken. Titta på de här porträtten.

Kragar av diverse slag fanns det …

… och väskor.

Pappersklipp fanns det också, med hus och/eller katter. Plus en otrolig massa annat.

Tallinn – böcker och broderi

Resan till Tallinn förra veckan (maj 2019) var mest inriktad på att gå omkring och upptäcka staden. Men självklart hann jag titta in i ett par hantverksbutiker också. Framför allt såg jag intressanta saker i Estlands hemslöjds,  Eesti Käsitöö, butiker på gatan Pikk (titta HÄR också) och på gatan Vene, i hörnet mot Katarinagången.

En brodös i arbete fanns i den ena butiken, och fina broderier såg jag i båda butikerna.

I butiken på Vene fanns ett spännandet sortiment av böcker med estländska textilier. Två fick följa med hem. Det kunde ha blivit fler, men det fanns så många och jag kunde inte välja.

Den ena boken som jag köpte innehåller mönster på stickade vantar från ön Kihnu. En äldre kvinna från ön, Rosaali Karjam, har förmedlat nedtecknade mönster till författaren Kärt Summatavet och berättat om sina minnen av vem som stickade de olika varianterna och när de stickades.

Den andra boken är snarare ett litet häfte och innehåller närbilder av fåglar, både broderade och stickade, från ön Muhu. Det är kul att se i detalj hur stygnen är lagda och hur både maskstygn och korsstygn har använts i de stickade mönstren.

Tusen

HUFVUD HAND HJÄRTA – texten finns att läsa högt uppe väggen ovanför en dörr hos trevliga Torshälla Antikvariat. Ett tag var det meningen att de tre orden, viktiga att ha med i en kreativ process, skulle få bli ett ”hej då” till er som läser bloggen. För ett år sedan, när jag hade gjort ca 900 blogginlägg, tänkte jag nämligen att jag skulle göra tusen inlägg och sedan låta bloggen vila.  Det här är mitt tusende inlägg. Men jag fortsätter ett tag till och hoppas på att ni läsare hänger med.

Det går att prenumerera på inläggen via e-post. På en större skärm finns en ruta till höger att klicka på. På telefonen kan man behöva scrolla ner till slutet. Följ mig gärna på Instagram också, @textilainslag.

Långsamma korsstygn

Inte går det fort, men det är inte heller meningen. Jag syr stygn efter stygn, funderar lite emellanåt, lägger ifrån mig tygbiten och tar upp den igen efter en stund eller efter några dagar. HÄR går det att följa broderiet.

Exklusiv kypert

Jag fick syn på en kypert och kunde konstatera att bindningen skulle kräva sex skaft i en vävstol. Men den här kyperten är inte vävd, utan flätad av bark till en stolsits. När ögonen var färdiga med att räkna skaft kunde fokus flyttas och jag såg hela den eleganta stolen, en ”ladderback chair”, tillverkad av Mats Herminge. Träslaget är valnöt och sitsen är flätad av exklusiv hickorybark. Formgivaren heter Brian Boggs och Mats gjorde stolen på kurs hos chairmaker Jeff Lefkowitz i hans studio i Virginia. HÄR finns information för den som vill åka iväg och göra en egen stol. Mats har fotograferat sin vackra stol och vänligen lånat ut bilden till mig.

Broderiet växer sakta fram

Jag broderar. Det blir några stygn emellanåt. Men varifrån kommer stygnen? Hjärnan samlar ständigt intryck och vissa går att känna igen när de letar sig fram igen via nål och tråd. Just nu grenar ett träd ut sig. Jag betraktar trädets framväxt och avgör var nästa stygn ska sättas. Vad händer sedan? Jag vet inte riktigt. Det finns ingen skiss, bara tankar som flyger runt i mitt huvud. Trädet kanske borde få löv? Men hur? Franska knutar, huller-om-buller-stygn, raka ordentliga stygn, korsstygn över räknade trådar, fria korsstygn? I det långsamma arbetet ändrar tankarna riktning flera gånger utan att stygnen hinner ifatt.

Till att börja med, för att komma igång med trädet, sneglade jag nere till vänster på den här mönsterritningen till en gammal märkduk.

Den kompakta bruna ytan var själva starten till broderiet. Idén är inspirerad (eller lånad, kopierad, stulen från?) av en målning inköpt på en utställning för så där 10 år sedan. Konstnären är Olle Medin från Kumla. Bilden är liten, ca 15 x 20 cm, och heter ”Figur på tak”.

Hur skulle den målade ytan omsättas till textil? Applikation, textilfärg, stygn? Valet blev att använda en bit linnetyg färgat med rost och fylla med långsamma bruna korsstygn. För att ytan inte skulle kännas för tung lämnade jag tomrum i form av åttabladsrosor, ett traditionellt motiv som finns från många platser på jorden. Formen har jag lekt med tidigare, t ex i mitt broderi i utmaningen ”Stygn varje dag 2017” (följ den processen HÄR). Om jag senare skulle tycka att den bruna ytan vore bättre hel, så är det lätt att fylla hålen med stygn.

Kvinnan i korsstygn har jag använt flera gånger tidigare. Hon är ju ett vanligt motiv i gamla textilier och finns i många olika varianter, t ex på  tavlan som min mamma broderade 1973 och som har skymtat förbi i min ögonvrå nästan varje dag sedan dess.

HÄR samlar jag inläggen om det pågående broderiet. Det blir nog en långdragen process, med några stygn då och då.

Danska stjernetrøjer

 

Ännu en fantastiskt fin och inspirerande stickbok har fått följa med hem från biblioteket, Strik danske stjernetrøjer av Vivian Høxbro, med underrubriken 200 mønstre fra 200 år gamle kvindetrøjer. Stjernetrøjer, eller nattrøjer, är samma typ av tröjor som de skånska spedetröjorna (titta HÄR). Författaren har fått möjlighet att ingående analysera 87 av de drygt 150 tröjor som finns bevarade, framförallt i museisamlingar i Danmark. Boken innehåller historik, information om tröjornas tillverkning och utseende samt kortfattade beskrivningar av några av de gamla tröjorna.

Fokus ligger på alla de mönster som författaren nedtecknat, enfärgade former i räta och aviga maskor. Där finns mängder av varianter av åttabladsstjärnor/åttabladsrosor och andra mönster för större ytor, lodräta bårder, vågräta bårder och kantmönster. Boken avslutas med instruktioner till den som vill kombinera mönstren på eget sätt och konstruera sin egen unika tröja. Till oss andra som inte vill lägga riktigt lika mycket tankemöda på nästa stickprojekt finns färdiga beskrivningar till nutida tröjor inspirerade av de gamla. Nu är bara frågan: Vilken ska jag välja?

På bibblan

 

Vilket privilegium att ha biblioteket i nästa kvarter!  Efter drygt 1 1/2 år som stadsbo känner jag mig fortfarande lika lyxigt lycklig över att nästan bo granne med Eskilstuna stadsbibliotek. Där sitter jag bekvämt och läser tidningar. Jag bläddrar i böcker och lånar hem en del. Ibland lyssnar jag på levande musik eller hör en föreläsning och ibland ser jag fina utställningar. Just nu t o m 2018-08-17 visas charmiga, fantasieggande skulpterade figurer av Stanislaw Lux. Se mer HÄR på hans hemsida.

Utflykt till Färgargården

Häromdagen åkte vi till Färgargården, vackert belägen i utkanten av Norrköping. En samling byggnader har flyttats från olika håll och byggts upp invid Motala ström. Det lilla färgeriet kommer från Dala Floda. Det finns en stamp också, som behöver lite underhåll, och flera andra byggnader som tillsammans bildar en trevlig miljö vid vattnet.

De stora färgkaren är inbyggda runt murstocken och eldas underifrån med ved.

Nu var det betbad med alun i ett av karen och färgbad med gul bresilja i ett annat. Ett ylletyg färgades genom att vevas runt i badet på en härvel. Det såg ut att bli en jämn och fin infärgning.

Förutom att sköta vedhuggning, eldning, färgbad och alla andra sysslor runt omkring så hinner personalen också svara på frågor och förklara processen för vetgiriga besökare.

Färgargården tillhör Norrköpings Stadsmuseum. Till Stadsmuseet, och till grannen Arbetets Museum, kommer man på 10 minuter längs en fin promenadväg utefter vattnet. HÄR finns mer information.

Staffan Westerberg på Eskilstuna Konstmuseum, del 2

 

Staffan Westerbergs kreativa värld har flyttat in på Eskilstuna Konstmuseum över sommaren. Som sagt, jag har ingen relation till Staffan Westerberg och hans figurer. Lillstrumpa, Vilse och de andra har inte påverkat mitt liv. Men utställningen berör mig. Alla föremålen, figurerna, skisserna, bilderna och filmerna får mig att känna allvar och sorg, men även kreativ lust och barnslig glädje. Jag hör mig själv fnittra emellanåt. Utställningen pågår t o m 2018-09-09, mer information HÄR.

 

Zickermans foton

Ni har väl sett att Lilli Zickermans foton läggs ut i Hemslöjdens samlingar på Digitalt museum? Titta HÄR. Och vet ni att fotona finns IRL på Konstfacks bibliotek i Stockholm? Det är bara att gå ner en trappa, försiktigt ta fram de sköra mapparna och njuta av alla fotograferade textilier. Jag ska unna mig en heldag där vid lämpligt tillfälle.

Lilli Zickerman var en av hemslöjdsrörelsens pionjärer. För snart 120 år sedan, 1899, tog hon initiativet till Föreningen för Svensk Hemslöjd, som fortfarande finns och har butik på Norrlandsgatan i Stockholm, titta HÄR. Hennes stora insats för vårt kulturarv är de resor hon gjorde runt om i landet med kamera i packningen. Under några decennier i början på 1900-talet fotograferade hon cirka 24.000 föremål. Fotona finns i flera upplagor. Hos Nordiska Museet finns alla bilder, men de är inte så lättåtkomliga. Ute i landet finns också foton. Örebro läns museum, t ex, har de foton hon tog i samband med ett par stora utställningar i Örebro 1911 och 1928. Och så alla mapparna på Konstfacks bibliotek! Vilken skatt!

Lästips:
Lilli Zickerman bästa. Tidskriften Hemslöjden 1999. Katarina Ågren (red).
Den feminina textilen. Nordiska Museets Förlag 2005. Birgitta Svensson och Louise Waldén (red).

Eva Hild utforskar tomrummet

 

Eva Hilds stora skulpturer i stengodslera, och några i hållbarare aluminium, visas just nu på Eskilstuna Konstmuseum. Skulpturerna i vitt eller svart buktar mjukt ut och in. Formerna är rena, men absolut inte enkla. Ljus, skuggor, djup och genomsiktlighet gör att intrycken förändras beroende från vilket håll verken betraktas. Jag fastnar för konstnärens ord ur utställningstexten: ”Hur kan ett tomrum gestaltas? Och det handlar inte om tomhet, om något som är uttömt, utan om rum. Tomrummet har en volym.” Spännande tankar.

Men hur sjutton gör hon när hon skapar dessa intrikata former i lera? Kanske får jag veta mer 2017-11-24 när Eva Hild håller en föreläsning om utställningen och om sitt konstnärskap. Kl 12.30 på Konstmuseet noterar jag i min kalender.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En  vägg i den stora utställningssalen upptas av skisser, lika intressanta som de färdiga verken.
Utställningen pågår till 2018-01-07.

 

Mer från Jylland

Nu känner jag mig lite tjatig, men här är mer från Jylland. Oktober 2017, Ålborg och området kring Skallerup och Lönstrup. Klicka på bilderna så blir de större.

 

En vecka på Jylland

Förra veckan var jag på Jylland, en avkopplande vecka med långa promenader längs havet och ett par avslutande dagar i Ålborg. Jag tröttnar aldrig på att strosa utmed på de långsträckta stränderna.

 

Pallar

Till Eskilstuna Stadsmuseum har jag bara ett par minuters promenad och jag går in där emellanåt. Jag betraktar maskiner, redskap och annan utrustning som belyser stadens historia och svensk industrihistoria. Men häromdagen tittade jag förbi svarvar, fräsar, skruvstäd och såg något som jag inte lagt märke till tidigare, nämligen alla gamla slitna trebenta pallar som verkstadsarbetarna en gång i tiden satt på när de jobbade.