Ett litet textilmuseum

Ett dockhuvud har fått en hemsydd kropp. Proportionerna är lite säregna, men förhoppningsvis har dockan varit älskad av sin ägare. Dockan finns i det lilla textilmuseet hos Malmköpingsortens Hembygdsförening i Malmköping.

Dockan till höger har också en kropp av tyg, kanske hemsydd den också.

Samlingen innehåller en blandning av allt möjligt och vart jag vänder mig så finns det något som fångar mitt intresse. Den här stoppade långstrumpan har slitits av ett barn, eller kanske av flera barn i en familj. Med knappen uppe till höger fästes strumpan i livstyckets strumpeband.

Skärpan är lite dålig på den här bilden, men jag kan inte låta bli att visa den. Den lilla väskan är gjord av äpplekärnor!

Museet har flera plagg från Ripsa, byn i Sörmland där Ebba von Eckermann drev sitt modeföretag med exklusiva handvävda tyger. Den här enkla vita klänningen är helt annorlunda än de storrutiga vida kjolarna som jag tänker på när jag hör talas om Ripsa. Min nästnästa väv kanske blir en egen variant av den här bindningen. När företaget var som störst, under det tidiga 60-talet, stod det för 10 % av Sveriges textilexport enligt den HÄR texten på Wikipedia. Titta längst ner på sidan, där finns en länk till en film från 1964.

Jag är uppvuxen i Malmköping och gillar förstås föremål som väcker minnen. Hos Hagmans fanns barn-, dam- och herrkläder och jag minns en gulbrun kappa med guldknappar som jag hade i yngre tonåren. Nu har Sonja Berlin sin textilateljé på samma adress, Landsvägsgatan 31, men i en annan port.

Om jag minns rätt så sålde Palmqvists framför allt herrkläder.

Den här gamla blekta skylten från C.F. Hellströms Manufaktur och Modeaffär var nog undanlagd i ett uthus redan när jag var barn. Men Hellströms fanns och där köptes tyg, sömnadsmönster, garn, sybehör, veckotidningar, omslagspapperpapper till skolböckerna, underkläder med mera. I samma lokal i hörnet vid torget kan man numera köpa kläder hos Systrarna Carlsson.

Sillsallad och andra trasor

När jag besöker hembygdsgårdar vänder jag blicken neråt och tittar på golven. Nästan alltid finns det intressanta trasmattor att se, nu senast i Hyltinge hembygdsgård i Sparreholm. Det pågick kurser i de två rummen (titta HÄR), så jag kunde inte spana så noga. Men här är några exempel.

Det fanns två charmiga mattor vävda av korta stumpar. I sin bok I trasmattans värld (titta HÄR) kallar Monica Hallén sådana här mattorna för sillsallad. ”Alla dessa tygstumpar i varierande längder från 5 cm och uppåt, som man inte vet var man ska göra av, kommer till användning här. … Färger, mönster, kvalitéer får ge sig i en spontanblandning utan eftertanke då blir det som bäst.”

.

Till den tredje mattan har det funnits lite mer av varje sorts trasa. Det är fyra inslag i varje rand och det finns en mönsterrapport genom att var nionde rand är röd.

Jag blir lite förälskad i de här mattorna!
HÄR finns mattor från en annan hembygdsgård.

Och så såg jag den här lilla söta dockfamiljen, tillverkad av vedträn och textiltrasor.

Smått på stickorna

Släkten har utökats med en liten Maj och jag stickar en kofta. Beskrivning finns i ett häfte av Lene Holme Samsøe. Där hittade jag också små figurer och kunde inte låta bli att sticka tre stycken, varsin till Maj och hennes systrar. Systrarna har förstås också fått varsitt stickat plagg när de var bäbisar, titta HÄR.

Väver prover

Jag förskedar en provväv. I distanskursen som jag går på Sätergläntan, Analys och rekonstruktion väv (titta HÄR), har jag tittat noga på en liten tygbit. Jag väver prover för att hitta ett sätt att väva ett nytt tyg som liknar den lilla tygbiten så mycket som möjligt. Det kommer mer så småningom.

Vävskeden på bilden, tillverkad av Gunnar Anderssons Vävskedsverkstad, följde nog med en gammal sned vävstol som jag köpte 1973. Vävskedsverkstaden startade 1926. Redan året efter fick de en silvermedalj för sina produkter och ett år senare en guldmedalj. Telefonnumret gäller fortfarande. Den som ringer kommer till GAV Glimåkra AB på Vävskedsvägen i Oxberg, titta HÄR.

När varpen är i vävstolen kan jag solva och knyta upp tramporna på flera olika sätt och ändå få exakt samma utseende på tyget. Jag ritar och ändrar och försöker hitta en variant med en solvordning som är lätt att följa och en trampordning som känns bekväm både för fötterna och för minnet.

Det behövs inte så mycket

Ett vedträ och några tygbitar – det blir en docka. Sågs i leksmedjan Smetuna i Rademachersmedjorna, Eskilstuna, där barnen kan leka 1800-tal. HÄR finns information om Rademachersmedjorna och HÄR är en länk direkt till leksmedjan.

Nallar och dockor

Allt möjligt fint hittar jag när jag bläddrar bland alla mina bilder i datorn.

Överst ett par figurer från hembygdsmuseet i Saltum på Jylland och sedan en av Lena Hällzons fina nallar.

En docka inköpt i Indien…

… och en från Sydafrika.

På en bro i London träffade jag den här figuren.

Och den här slitna nallen fanns i en butik med antikviteter och krimskrams här i närheten.

Iris och Sofi

Visst är de helt underbart söta och charmiga! Barnsligt glad blir jag. Agneta Wågman har tillverkat Iris och Sofi av återbrukat material och gett dem unika personligheter. Fler av hennes dockor finns hos KOM IN – Konsthantverk i Nora, bland annat en som heter Pia, en som har en katt och en som har egen liten docka.

Utställning på Frövifors Pappersbruksmuseum, del 2

Erik Torstenssons Gaffeldjur ser vid första ögonkastet gulliga och gosiga ut. Men kolla klorna, de här figurerna är inte att leka med. Kramas försiktigt.

Erik (titta HÄR) är en av deltagarna i utställningen På nytt! Återbruk i konst & hantverk som visas på Frövifors Pappersbruksmuseum tom 2015-08-29. Museet ligger ca 3 mil norr om Örebro, titta  HÄR. Det finns massor att se där i sommar, åk dit!

 

Naturväsen på tillfälligt besök

My dolls are inspired by worlds glimpsed but rarely ‘seen’, by the wild woods and the lonely moors, sorcery and myth. They mourn the forgetting of the wild within and the ever decreasing wilds of nature but yet maintain a delicate feral quality with which they hold an optimism for wild’s return.

Perhaps, they will bid you follow them to the dark, quiet places beyond the twilight, where the moon is a pale sliver and to it the wind whispers it’s tales.

Så beskriver Melanie Ashton, dockmakare från England, sina små antropomorfiska varelser.

Utan att lyckas försöker jag översätta texten. Det finns en mjukhet i orden, som jag inte får fram på svenska, poesin och magin försvinner. Jag tror ändå att varelserna, som känns sköra, vilsna och sorgsna, har den kraft de behöver för att kunna göra sig hemmastadda i bergslagsskogarna. Varje liten figur har ett namn och en egen historia, titta HÄR  på Melanies blogg eller HÄR på Etsy.

Melanie och dockorna träffade jag i Svalbo i helgen på årets upplaga av Ljusstråk, en kulturslinga genom Nora Bergslag.

Fyra dockor fikar

I vintras sydde jag dockor, titta HÄR, som blev nästan färdiga innan jag la in dem i ett skåp. Det fattades bara knappar i koftorna. Häromdagen fick de komma fram. Jag sydde i knapparna och sedan blev det fika på gräsmattan.

Guds Englar vaka

”Liten sofver Guds Englar vaka”. Någon har för länge sedan lagt ner stor omsorg på att brodera bokstäverna på ett lakan till en baby.  Nu är det mesta av lakanet borta, bara en tygremsa med texten finns kvar.  Jag önskar att varje barn skulle ha någon som kunde vaka över det och se till att sommaren blir fin och trygg.

Hur tygbiten hamnat hos mig vet jag inte riktigt. Medan jag funderar på om den går att använda till något får den fungera som skydd åt en trasig docka från stranden på Jylland.

Stickat från 1950-talet

Den lilla dockkoftan i förra inlägget har sitt ursprung i en beskrivning i Celia B Dackenbergs bok Sparat. Små kläder från vår barndom. Jag har gjort om tröjan lite med tunnare stickor, tunnare garn, färre maskor och fler varv än i boken.

Boken handlar om 1950-talet, om barndom, kläder och om stickning. Jag känner igen så mycket! (Titta HÄR.) Det finns stickbeskrivningar till typiska modeller från tiden, kläder till barn och till dockor. Boken köpte jag en gång för att ge bort i present, men när jag bläddrade i den och såg dockkläderna fick jag en pirrig glädjekänsla som sa att boken hör hemma här hos mig.

Prototyper

En enkel skiss av en docka blev till ett pappersmönster och efter några tankeomvändningar och modifieringar blev det en liten figur! I stort sett är jag nöjd, men det behövs nog mer stoppning och ögonen behöver få en liten glimt. Mitt fina Marimekkotyg med små trianglar kommer äntligen till användning. En skjorta klipptes till av tyget för ca 30 år sedan, men delarna hamnade i ett skåp utan att sys ihop.

Koftan blev alldeles för stor. Jag repar upp och börjar om. Fler dockor är på gång också.

Röda mössor

Min mamma sydde och stickade så gott som alla mina kläder när jag var barn. Ofta fick dockan likadana kläder som jag. Dockan är borta nu och de flesta av hennes kläder, men den här tröjan och mössan har jag kvar. På fotot av mig och pappa syns min egen röda mössa i samma modell. Vi är på utflykt med spark och matsäck en vårvinterdag i mitten av 1950-talet.

En underbar bok

Samtidigt som jag köpte boken ”Dyes from Kitchen Produce” så beställde jag även ”The Black Apple’s Paper Doll Primer” av Emily Winfield Martin. Den köpte jag inte på vinst och förlust, jag såg den i en bokhandel i London. Första gången jag bläddrade i den kände jag nästan samma lycka och glädje, som när jag som barn följde med mamma och handlade i snabbköpet, vände på Kalaspuffspaketen och hittade en ny pappersdocka på baksidan.

Boken handlar alltså om pappersdockor. Den innehåller 20 pappersdockor med karaktärsbeskrivningar och varsin uppsättning kläder. Ytterligare 16 pappersdockor kan man forma själv efter egen fantasi. Det finns beskrivningar på hur man kan använda figurerna till dockteater och inspirerande tips på hur man kan fortsätta leka och pyssla.

Pappersdockan Tom är ett mysterium till och med för sin fru. Han kan försvinna och vara borta flera dagar i sträck, för att sedan plötsligt dyka upp till middagen, just den dagen då måltiden består av en kopp te och en bit paj. Syskonen Oliver, Jane och babyn bor på en oansenlig gata i en oansenlig stad. Som en konsekvens av detta tillbringar de en massa tid med att låtsas att de bor ombord på ett piratskepp eller i en skog med älvor och monster.

Boken är helt underbar! HÄR är författarens blogg.

Om jag hade fått den här boken när jag var i 10-årsåldern, så hade jag nog varit uppslukad i lek och fantasier i flera månader. Det händer fortfarande att jag leker med pappersdockor. Den här broderade damen kommer att vara med på en utställning på Örebro Konsthall i höst.

Prinsessdockor

Tänk att dockor fortfarande kan kittla min fantasi och sätta igång leklusten! På sin blogg visar Pia tre sötingar som hon har gjort. Till en utställning i våras sydde jag tre prinsessor som handdockor. Materialet är fått, fyndat eller sparat.