Allt möjligt fint hittar jag när jag bläddrar bland alla mina bilder i datorn.
Överst ett par figurer från hembygdsmuseet i Saltum på Jylland och sedan en av Lena Hällzons fina nallar.
En docka inköpt i Indien…
… och en från Sydafrika.
På en bro i London träffade jag den här figuren.
Och den här slitna nallen fanns i en butik med antikviteter och krimskrams här i närheten.
Visst är de helt underbart söta och charmiga! Barnsligt glad blir jag. Agneta Wågman har tillverkat Iris och Sofi av återbrukat material och gett dem unika personligheter. Fler av hennes dockor finns hos KOM IN – Konsthantverk i Nora, bland annat en som heter Pia, en som har en katt och en som har egen liten docka.
Erik Torstenssons Gaffeldjur ser vid första ögonkastet gulliga och gosiga ut. Men kolla klorna, de här figurerna är inte att leka med. Kramas försiktigt.
Erik (titta HÄR) är en av deltagarna i utställningen På nytt! Återbruk i konst & hantverk som visas på Frövifors Pappersbruksmuseum tom 2015-08-29. Museet ligger ca 3 mil norr om Örebro, titta HÄR. Det finns massor att se där i sommar, åk dit!
My dolls are inspired by worlds glimpsed but rarely ‘seen’, by the wild woods and the lonely moors, sorcery and myth. They mourn the forgetting of the wild within and the ever decreasing wilds of nature but yet maintain a delicate feral quality with which they hold an optimism for wild’s return.
Perhaps, they will bid you follow them to the dark, quiet places beyond the twilight, where the moon is a pale sliver and to it the wind whispers it’s tales.
Så beskriver Melanie Ashton, dockmakare från England, sina små antropomorfiska varelser.
Utan att lyckas försöker jag översätta texten. Det finns en mjukhet i orden, som jag inte får fram på svenska, poesin och magin försvinner. Jag tror ändå att varelserna, som känns sköra, vilsna och sorgsna, har den kraft de behöver för att kunna göra sig hemmastadda i bergslagsskogarna. Varje liten figur har ett namn och en egen historia, titta HÄR på Melanies blogg eller HÄR på Etsy.
Melanie och dockorna träffade jag i Svalbo i helgen på årets upplaga av Ljusstråk, en kulturslinga genom Nora Bergslag.
I vintras sydde jag dockor, titta HÄR, som blev nästan färdiga innan jag la in dem i ett skåp. Det fattades bara knappar i koftorna. Häromdagen fick de komma fram. Jag sydde i knapparna och sedan blev det fika på gräsmattan.
”Liten sofver Guds Englar vaka”. Någon har för länge sedan lagt ner stor omsorg på att brodera bokstäverna på ett lakan till en baby. Nu är det mesta av lakanet borta, bara en tygremsa med texten finns kvar. Jag önskar att varje barn skulle ha någon som kunde vaka över det och se till att sommaren blir fin och trygg.
Hur tygbiten hamnat hos mig vet jag inte riktigt. Medan jag funderar på om den går att använda till något får den fungera som skydd åt en trasig docka från stranden på Jylland.
Den lilla dockkoftan i förra inlägget har sitt ursprung i en beskrivning i Celia B Dackenbergs bok Sparat. Små kläder från vår barndom. Jag har gjort om tröjan lite med tunnare stickor, tunnare garn, färre maskor och fler varv än i boken.
Boken handlar om 1950-talet, om barndom, kläder och om stickning. Jag känner igen så mycket! (Titta HÄR.) Det finns stickbeskrivningar till typiska modeller från tiden, kläder till barn och till dockor. Boken köpte jag en gång för att ge bort i present, men när jag bläddrade i den och såg dockkläderna fick jag en pirrig glädjekänsla som sa att boken hör hemma här hos mig.
En enkel skiss av en docka blev till ett pappersmönster och efter några tankeomvändningar och modifieringar blev det en liten figur! I stort sett är jag nöjd, men det behövs nog mer stoppning och ögonen behöver få en liten glimt. Mitt fina Marimekkotyg med små trianglar kommer äntligen till användning. En skjorta klipptes till av tyget för ca 30 år sedan, men delarna hamnade i ett skåp utan att sys ihop.
Koftan blev alldeles för stor. Jag repar upp och börjar om. Fler dockor är på gång också.
Min mamma sydde och stickade så gott som alla mina kläder när jag var barn. Ofta fick dockan likadana kläder som jag. Dockan är borta nu och de flesta av hennes kläder, men den här tröjan och mössan har jag kvar. På fotot av mig och pappa syns min egen röda mössa i samma modell. Vi är på utflykt med spark och matsäck en vårvinterdag i mitten av 1950-talet.
Samtidigt som jag köpte boken ”Dyes from Kitchen Produce” så beställde jag även ”The Black Apple’s Paper Doll Primer” av Emily Winfield Martin. Den köpte jag inte på vinst och förlust, jag såg den i en bokhandel i London. Första gången jag bläddrade i den kände jag nästan samma lycka och glädje, som när jag som barn följde med mamma och handlade i snabbköpet, vände på Kalaspuffspaketen och hittade en ny pappersdocka på baksidan.
Boken handlar alltså om pappersdockor. Den innehåller 20 pappersdockor med karaktärsbeskrivningar och varsin uppsättning kläder. Ytterligare 16 pappersdockor kan man forma själv efter egen fantasi. Det finns beskrivningar på hur man kan använda figurerna till dockteater och inspirerande tips på hur man kan fortsätta leka och pyssla.
Pappersdockan Tom är ett mysterium till och med för sin fru. Han kan försvinna och vara borta flera dagar i sträck, för att sedan plötsligt dyka upp till middagen, just den dagen då måltiden består av en kopp te och en bit paj. Syskonen Oliver, Jane och babyn bor på en oansenlig gata i en oansenlig stad. Som en konsekvens av detta tillbringar de en massa tid med att låtsas att de bor ombord på ett piratskepp eller i en skog med älvor och monster.
Boken är helt underbar! HÄR är författarens blogg.
Om jag hade fått den här boken när jag var i 10-årsåldern, så hade jag nog varit uppslukad i lek och fantasier i flera månader. Det händer fortfarande att jag leker med pappersdockor. Den här broderade damen kommer att vara med på en utställning på Örebro Konsthall i höst.
Tänk att dockor fortfarande kan kittla min fantasi och sätta igång leklusten! På sin blogg visar Pia tre sötingar som hon har gjort. Till en utställning i våras sydde jag tre prinsessor som handdockor. Materialet är fått, fyndat eller sparat.
