Trä och knutar kombinerar Linda Myllykoski i sina snickrade sittmöbler. Hon visar att makramé går att använda på ett annorlunda och, i alla fall för mig, nytt sätt. Så snyggt! Finns att se på sommarens utställning Nitti på Eckerö Post och Tullhus, Åland. Utställningen firar att det är 90 år sedan Ålands hemslöjdsförening, numera Ålands slöjd & konsthantverk, bildades. Läs om utställningen HÄR.
Det går inte att undvika att ögonen fastnar på textilier. I huvudbyggnaden på Jan Karlsgårdens friluftsmuseum (titta HÄR) på Åland täckte de här trasmattorna golvet i salen. Mattorna är randade på ett sätt som är typiskt för Åland. Breda fält, vävda ”en om en” med en stor variation av olika trasor, avgränsas av smalare ränder i klara färger. Ett suveränt sätt att få en helhet av ett begränsat material!
Ett par dagar har tillbringats i Stockholm, utan program och måsten, bara med långa promenader både i norr och i söder.
Nu känner jag mig lite tjatig, men här är mer från Jylland. Oktober 2017, Ålborg och området kring Skallerup och Lönstrup. Klicka på bilderna så blir de större.
Knudegarn i Lönstrup hade inte öppet när jag promenerade genom den lilla charmiga orten i förra veckan. Jag får vänta ett tag med att se, klämma och lukta på de lokala garnerna, tills nästa besök på Jylland. Nu kan jag titta HÄR, på butikens hemsida.
Hos Garnudsalg i Ålborg var det i alla fall öppet, som varje fredag, och vi var många som trängdes bland garnhyllorna. Andra dagar är det bara försäljning på nätet, titta HÄR. Om jag köpte något? Jag blev verkligen nyfiken på deras ”upcycled wool” och ”recycled cotton”, men där och då kunde jag inte se vad jag skulle använda garnet till. Så det fick bli ullgarn i fina färger till halsduksvävar. Inför nästa besök får jag vara lite bättre förberedd.
Förra veckan var jag på Jylland, en avkopplande vecka med långa promenader längs havet och ett par avslutande dagar i Ålborg. Jag tröttnar aldrig på att strosa utmed på de långsträckta stränderna.
Det är söndag och då passar det bra med ett kyrkobesök. Det här är inte vilken kyrka som helst, utan den mäktiga katedralen i Canterbury, påbörjad på 1000-talet och klassad som världsarv av UNESCO. Förra hösten var jag där, men bilderna råkade hamna i fel mapp och jag glömde bort att visa dem.
Som vanligt var min blick inställd på textilier och långt, långt fram i koret fanns ett intressant antependium, vävt och broderat. Texten lyder The blood of thy martyrs and saints shall enrich the earth, shall create the holy places. Orden är citerade från TS Eliots versdrama Murder in the Cathedral om ärkebiskopen Thomas Becket, som mördades i katedralen år 1170. Enligt uppgift skedde mordet just här vid högaltaret. (Läs mer HÄR och HÄR)
Jag brukar vara noga med att uppge vem som är upphovsperson till de verk jag visar, men jag hittar inga uppgifter om vem som formgivit och tillverkat antependiet. Är det möjligen någon som vet? (Som vanligt går det att klicka på bilderna så de blir större, gå tillbaka med ”bakåtknappen”. )
Ett par dagar i Göteborg, nästan helt utan textila inslag. Men mycket har jag sett och långt har jag gått.
Det här är en av favoriterna i min lilla korgsamling. Den är från Marocko, från trakten kring Tafraoute i Atlasbergen.
Till korgen hör ett kraftigt rep av grov ull.
Korgen bärs (bars?) på huvudet med hjälp av repet. Titta på kvinnorna längst ner till höger på bilden. Så såg det ut på veckomarknaden när jag var i Tafraoute för drygt 10 år sedan.
Buckinghamshire, där jag tillbringade några dagar förra veckan, var ett centrum för knypplad spets från 1560-talet fram till slutet av 1800-talet. På innergården till det lokala museet i den lilla staden Olney finns stenreliefen som visar en apparat för att spola garn till vänster, hängande knyppelpinnar till höger och i mitten en belysningsanordning med ett ljus i mitten och vattenfyllda glaskulor som sprider lyset. Samma typ av belysning som jag skrev om HÄR för ett tag sedan! Varför jag inte gick in på museet och såg mer om spetstillverkningen är en gåta för mig själv. Det får bli ett besök där nästa gång.
I Olney var spetstillverkningen (vid sidan av skotillverkning) en viktig inkomstkälla under flera sekel. På 1780-talet var ca 1.200 personer sysselsatta med knyppling. Betalningen till hantverkarna var usel, medan förläggarna, som tog emot de knypplade spetsarna och sålde vidare till rika kunder, byggde fina hus i staden. HÄR kan man läsa mer om knypplingen i området, om historia, mönster, redskap mm.
Kunskaperna lever vidare genom en lokal spetsförening, Olney Lace Circle, titta HÄR.
Tillsammans med några vänner har jag tillbringat en knapp vecka hos konsthantverkskollegor i England. På en av våra utflykter åkte vi till Compton Verney (titta HÄR), inte långt ifrån Stratford-upon-Avon. För 20 år sedan var byggnader och park i mycket dåligt skick. Sedan dess har en privat ägare rustat upp anläggningen och skapat en intressant konstsamling. Nu visas konsten tillsammans med flera andra permanenta utställningar och även tillfälliga utställningar av hög klass. Sommartid kan man också se konst i parken.
I en av de permanenta utställningarna presenteras Enid Marx (1902 – 1998), en av 1900-talets mest kända industriformgivare i England, men en ny bekantskap för mig. HÄR finns bilder och information.
Det var definitivt ingen resa inriktad på shopping, men det blev ett besök på Dr Martens outlet strax utanför Northampton. Ett par rosa skor för knappt 300 kr hade jag gärna velat ha, men de fanns inte i min storlek.
Och så ett par stråtak från en av alla pittoreska byar med små stugor av sten, som har stått där i många hundra år.
För 100 år sedan marscherade tusen och åter tusen män nerför den här backen till hamnen i Folkestone. Där steg de ombord på båtarna som förde dem över Engelska Kanalen till slagfälten i Europa. Nu påminner tusentals virkade och stickade vallmoblommor om alla som stupade i första världskriget.
Vallmona fanns också på en del tunnelbanetåg i London.
Krigen bara fortsätter. Earth Peace, önskar Yoko Ono. Ingår i konstprojektet Folkestone Triennial, 30 aug – 2 nov 2014, titta HÄR.
Penslar, pennor, papper, färger – aldrig tidigare har jag sett ett så stort sortiment av konstnärsmaterial. Green & Stone har funnits på Kings Road i London sedan 1927, men för mig var butiken ny. Jag kunde behärska mig och det blev ingen impulsshopping. Till en annan gång vet jag att allt detta finns och kan tänka igenom innan om jag behöver fylla på i skåpen.
Det fanns mycket mer att se än Alice Kettles storslagna broderier (titta HÄR) på CAA förra veckan, bl a verk av Matthew Harris. Hans textila bilder har gjort mig nyfiken när de har dykt upp i olika tidskrifter de senaste åren. Det var intressant att se bilderna i verkligheten och nu jag gillar dem ännu mer.
Matthew Harris färgar tyger, klipper dem i småbitar och fogar samman bitarna igen till större stycken. Jag fascineras av ränderna som går åt olika håll, av de synliga stygnen och jag tycker om hans färgskala.
Hans bilder var hängda på ett sätt som gjorde dem svåra att fotografera i utställningen. Men HÄR på hans hemsida finns mycket att se. Och titta till höger på första sidan. Där finns en sjal från Marocko av samma slag som jag är lycklig ägare till och som jag har visat tidigare HÄR på bloggen.
Vilken tur jag hade!
Jag brukar försöka planera lite i förväg vad jag vill se i London, men den här gången hade jag inte så bra koll. Det var bara tur att jag hamnade på Contemporary Applied Arts, CAA, sista dagen av en samlingsutställning där bl a Alice Kettle deltog. Hennes broderier har jag sett på bild många gånger i böcker och tidskrifter och nu fick jag se ett par av dem i verkligheten. Två riktigt stora broderier, uppskattningsvis ca 1,5 x 3 meter, visades på utställningen.
Alice Kettle broderar fritt med raksöm på symaskin. Enligt utställningstexten arbetar hon intuitivt och har till att börja med bara en svag bild i huvudet av det färdiga resultatet. Hon syr stygnen i lager efter lager, ibland från baksidan, och kompletterar ofta med olika tyger. Det är lite svårt att förstå hur arbetet går till, eftersom bilderna är så stora. Men otroligt intressant att se de färdiga broderierna!
(Som vanligt: Klicka på bilderna så blir de större, gå tillbaka med ”bakåtknappen”.)
CAA, butik och galleri med konsthantverk av mycket hög kvalitet, ligger numera strax bakom Tate Modern. Läs mer HÄR.
HÄR är Alice Kettles hemsida. Hon var förresten en av lärarna på broderisymposiet på Sätergläntan i somras (en vecka då jag tyvärr var upptagen av annat).
En textil skulptur med namnet The Weave of Textile Language i den gigantiska turbinhallen på Tate Modern i London – jag var både nyfiken och förväntansfull. Men jag måste nog säga att jag blev besviken. Tyg, visserligen specialtillverkat i Indien efter konstnären Richard Tuttles anvisningar, lindat och draperat runt en enorm träkonstruktion; lite mer än så hade jag nog väntat mig. Men visst, det är alltid intressant att se hur konstnärer disponerar denna jättelika lokal. Läs mer HÄR.
Åker man till Jylland i sommar kan man passa på att besöka den amerikanska konstnären Wes Lang. Hela hans ateljé är flyttad från Los Angeles till Aros Konstmuseum i Århus och där jobbar han fram till 2014-09-07. Hans motivvärld är hämtad från en del av amerikansk kultur som ligger långt från min vardag. Han blandar bilder med anknytning till sitt indianska påbrå med motorcyklar, tatueringar och pin-up brudar.
Wes Langs verk får mig att tänka på Tilleke Schwarz. Hennes broderade bilder är uppbyggda på ett liknande klottrigt, till synes ogenomtänkt sätt, med en blandning av texter och figurer. Men motiven kommer från annat håll och hennes arbete med nål och tråd är säkerligen mycket långsammare. Titta HÄR.
Som sagt, Uldfestivalen i Saltum handlade mest om stickgarner. Men det fanns mycket annat också. I en liten hage gick får, spelsau, och fårägaren pratade gärna om ullsorter och spinning. Välj ull efter ändamål var hennes budskap.
Nålbindning demonstrerades och jag fick återigen höra att ”det här är så lätt, det kan vem som helst lära sig”.
Precis som med nålbinding ser det lätt och begripligt ut när någon visar hur man stickar två sockor samtidigt med magic loop. Men när det är dags att göra själv är det en helt annan sak.
Vid hembygdsmuseet kunde man prata växtfärgning med en kvinna som både spunnit och färgat allt garn. (Om man inte har alltför stora problem med danska språket förstås.)
Och så var Kaipa från Örebro där som enda svenska deltagare med sina unika och tidlösa jackor och väskor med återvunna broderier och flamskvävnader.
Förra helgen var det Uldfestival i Saltum mellan Lökken och Blokhus på norra Jylland. Saltum är en typisk dansk landsby, ett litet ställe med mataffär, bank, bageri, garnaffär (välsorterad!) och några loppisar i en radda med hus på vardera sidan om landsvägen. En ort som man snabbt passerar med bil utan att lägga på minnet.
Men för en vecka sedan var det alltså Ullfestival och den lilla orten fylldes med folk på ett nästan kaotiskt sätt. Alla möjliga lokaler användes till utställningar och försäljning och stora tält var uppställda på alla öppna platser. Där inne var det extremt trångt kring stånden och långa köer till kassorna. Det var nästan enbart fokus på stickgarner, Danmark har ju en hel rad mycket skickliga stickdesigners, ibland med egna garnmärken. Geilsk, Strikkebogen, Hanne Falkenberg , Jette Roed Helbo och Marianne Östergaard är bara några av dem som fanns där. Massor med härliga garner fanns det förstås och det gick att göra riktiga fynd bland utgående färger. Jag stod där med famnen full av ullgarn av riktigt bra kvalitet för ca 250 kr/kg, men besinnade mig och lät någon annan bli glad istället.
Det ligger nära till hands att jämföra med Fårfesten i Kil. Uldfestivalen säger sig vara den största ullfesten i Skandinavien, men jag skulle nog säga att Fårfesten är större med fler utställare, mer variation på utbudet och fler kurser och föreläsningar. Både i Saltum och Kil är det en lättsam, gemytlig stämning. Utställarna är givetvis där för att sälja och försörja sig, men det finns ingen känsla av kommersialism. I Saltum tog man ingen inträdesavgift. Det var gratis att parkera var helst man hittade en plats att ställa bilen. Och det fanns bra mat och fika till mycket rimliga priser.
Slutsats: Är man intresserad av bra garner och dansk stickdesign kan man gärna styra kosan till Uldfestivalen i Saltum nästa år i maj.
Fast det är 15 år sedan känner jag fortfarande hur jag stod häpen, med uppspärrade ögon, öppen mun och bultande hjärta, och stirrade på tygstycket i shopen på konsthantverksmuseet i Delhi. Liknande tyger med typiska mönster från delstaten Orissa hade jag sett på bild i böcker och i verkliga livet ett par gånger när textilforskaren och författaren Gösta Sandberg visat delar av sin samling. Men här fanns det alltså ett bomullstyg på riktigt och till salu, mönstrat med varp-, inslags- och dubbelikat och dessutom mönsterbårder med flotterande varptrådar. Ett mästerverk där varp och inslag har färgats var för sig med många omknytningar i många färgbadbad. Sedan har tyget vävts för hand. På baksidan kan man se hur inslaget i partierna med mönster i svart, rött och vitt har justerats för att mönstret ska hamna rätt.
Nästa gång var jag ju förberedd, men glädjen blev ändå stor när jag hittade en sari i samma teknik i en hantverksbutik i Delhi. Sarityget är mycket tunnare med 32 trådar/cm i varp och inslag. Färgningen är noggrannare utförd, det finns inga öglor på baksidan. Tyget är 122 cm brett och ca 510 cm långt. Inte heller här fanns det någon tvekan om huruvida jag skulle köpa eller inte, sarin blev min. Priset var chockerande, knappt 400 kronor.
Litteratur:
Ikat gränslösa mönster, Gösta Sandberg och Lena Nessle
The sari, styles, patterns, history, technics, Linda Lynton
Indian ikat textiles, Rosemary Crill
Mina ögon fastnade direkt på Miriam Parkmans handvävda tyg på öppet hus på HV Skola häromveckan. Orange, turkos, flamfärgat och guldglitter – tankarna ledde omedelbart till Indien. Miriam, som formgivit, färgat och vävt, ska sy kläder av tyget när det är tvättat och struket och hon hade inte alls tänkt på Indien. Det var mest en slump att garnerna hon färgade blev flammiga, en slump som hon sedan utnyttjade på ett alldeles utmärkt sätt.
Det är 15 år sedan jag var i Indien. År 1999 åkte jag med Kinaresor på en textilresa. När jag reste tillsammans med andra märkte jag att jag är usel på shopping, har oerhört svårt att bestämma om jag behöver något och i så fall vad jag behöver. När jag kom hem upptäckte jag också att nästan alla de textilier som jag ändå köpt var ikat- eller flamfärgade. Här är några exempel.
Tyget uppe till höger har inget uträknat mönster. Varp- och inslagsgarner har fått reservage i ikatteknik innan vävningen genom omknytningar som hindrar färgbadet att tränga in i garnet. De andra två tygerna är mer komplicerade. Reservage har gjorts både på varp och inslag på ett sätt så att de ofärgade partierna möts och bildar mönster, dubbelikat.
Tyget nedan är en lungi, dvs det höftskynke som de flesta män bär i södra Indien. Jag köpte det i Kanchipuram i delstaten Tamil Nadu, en stad dit rika indier åker för att handla exklusiva sidensaris inför bröllop och andra festligheter. Men jag köpte ett vardagsplagg, 1,25 x 2 meter, för ca 12 kronor.
Läs om ikat HÄR. En bra bok är Ikat gränslösa mönster av Gösta Sandberg och Lena Nessle. Just nu finns det några exemplar både på Bokbörsen och på Antikvariat.net.
På kyrkogården i byn Kousted, några mil norr om Randers, ligger släktingar till min man begravda och vi brukar åka dit när vi är på Jylland. Jag går alltid in i den lilla kyrkan från 1100-talet och tittar på textilierna. Altartavla och antependium är utförda i lappteknik med glänsande sidenlappar. Det finns flera uppsättningar och nu i julhelgen hängde de röda textilierna uppe. Mässhakarna i olika färger finns till beskådande i en glasmonter. Arbetet är utfört av 14 kvinnor i byn under ledning av textilkonstnären Anne Marie Harrison. Jag har sökt efter information om de unika kyrkotextilierna men inte hittat så mycket, men på den HÄR bloggen kan man se lite mer.
Nytt år och nya spännande utmaningar väntar bakom kröken. Det finns så mycket roligt att göra!
Jag hoppas på ny vävinspiration, på kreativa möten, på intressanta upplevelser i vardagen. För fjärde året deltar jag i fotoutmaningen 365 bilder, följ mig på bloggen Elisabets 365 foton 2014.
Jag vill resa, gå på kurs, se utställningar, träffa kollegor! Här är några av mina önskemål för 2014. Redan nu kan jag se att en del saker kolliderar med annat, men förhoppningsvis leder vägarna ändå till ett par, tre av målen.
London: Konsthantverksutställning 10 – 19 januari. (Skulle vara roligt att se verk av Alice Fox , men jag kommer nog inte dit.)
Kil: Fårfest i Kil 28 febr – 2 mars
Berlin: Textile Art Berlin 28 – 29 juni
Sätergläntan: Kurs i indigofärgning 14 – 18 juli
Sätergläntan: Broderiforum 4 – 8 augusti
Umeå: Vävmässa 18 – 20 september
London: The Knitting and Stitching Show 9 – 12 oktober
Helsingborg: Årsmöte Täcklebo Broderiakademi mitten av oktober
Hoppas vi ses där ute i verkligheten bland trådar, tyger och garn!
Vilken är människans viktigaste uppfinning? ”Repet” svarar India Flint. Upptäckten att man kan tvinna ihop fibrer och få ett starkt rep ökade möjligheterna till överlevnad. Det blev lättare att fånga fisk och andra byten, att bära hem bytena, att tillverka något att skyla och värma kroppen med.
I India Flints bok Second skin (t ex HÄR kan man köpa boken) finns en beskrivning på hur man tvinnar ihop smala remsor av tygrester till ett rep utan andra redskap än händerna. Beskrivningen steg för steg tar nästan två sidor och trots att den är noggrann kan det vara lite knepigt att läsa sig till hur man ska göra. Men när India visade på kursen i Skottland förra veckan var det hur lätt som helst att fatta. Så i framtiden kan jag inte ens slänga de där korta tygresterna från klippningen av mattrasor! Jag avstår från att visa en instruktion här, men fråga mig gärna när vi ses.
På kursen använde vi våra rep till att binda runt tyg- och pappersbuntar som skulle ner i färgbaden. På köpet blev ju även repen färgade!
Här är fler bilder på rep och snören, i och utanför kurslokalen hos Big Cat Textiles i Newburgh.
India Flints blogg finns HÄR och HÄR är Big Cat Textiles.
Min andra kurs för India Flint hos Big Cat Textiles i Newburgh i Skottland hette Windfall Book och handlade om att växtfärga papper och göra böcker. India ledde oss steg för steg utan att avslöja fortsättningen.
Vi började med att sy fast tygbitar på ett stort ark akvarellpapper. Pappret veks på ett speciellt sätt. Växtdelar från omgivningarna, lökskal, järnskrot, begagnade tepåsar mm stoppades ner i fickorna som bildats. Bunten bands om hårt och lades i färgbadet. Efter någon timme togs paketen upp igen. Spännande var det att se de oförutsägbara och slumpmässiga mönster som bildats.
När pappret torkat var det dags att klippa och sedan vika igen – och vips, så hade man en bok! En bok fylld med ”här och nu”. Ytterligare blad syddes in i boken av papper som färgats i andra bad. Så många möjligheter till fortsatta lekar och experiment!
Vissnande, färgrika blad från den närliggande parken fick ge färg och mönster åt tyger på India Flints kurs Windfall Cloth förra veckan. Vi kompletterade med rostigt skrot, lite köksavfall (lökskal och använda tepåsar) och eucalyptusblad plockade på Edinburghs trottoarer.
Tyger med inlindade växter bands till paket med pinnar och stenar som stöd och fick sedan koka några timmar i vatten med mer växter. Inga betmedel användes, inte ens alun. Det behövs inte enligt India, i alla fall inte till animaliska fibrer. Lite järn i vatten användes som efterbad om man ville ha en dunklare färg, men inte uppvärmt som jag är van vid, utan kallt.
Det var som julafton varje gång paketen fiskades upp ur färgbaden! Paketen var fyllda med överraskningar och i de flesta fall med färgningsresultat som överträffade förväntningarna.
Här, hos Big Cat Textiles i byn Newburgh i Skottland, tillbringade jag förra veckan. Jag deltog i två kurser à tre intensiva, innehållsrika, kreativa och underbara dagar, Windfall Cloth och Windfall Book, växtfärgningsexperiment på tyg respektive papper. Vi kom från Sverige, Danmark, Frankrike, Italien, Californien, Schweiz, Tyskland, Irland, England och Skottland för att under ledning av India Flint (från Australien) färga med de växter vi hittade på marken i parken snett över gatan. Det kommer mer så fort jag har gått igenom mina bilder!
Den väl utrustade kurslokalen ligger i en ombyggd gammal kyrka, en inspirerande och avslappnad miljö med gamla och nya textilier att titta på, böcker att bläddra i, en liten shop med ett urval av gamla och nya tyger, garner, sybehör. Och fantastiska luncher!
HÄR är Big Cat Textiles hemsida, HÄR är India Flints hemsida och HÄR är hennes blogg.
Överraskad blev jag i Arteks eleganta butik i Helsingfors. Bland möblerna av Alvar Aalto, Ilmari Tapiovaara m fl, såg jag något jag tyckte jag kände igen. Mycket riktigt, på golvet låg en matta från Marocko! När jag tittade mig omkring i butiken såg jag fler slitna mattor från olika berberstammar.
Jag gillar mattornas orgelbundna mönsterformer och variationen inom givna ramar. De påminner om en del av de gamla svenska sängryorna (och annan folkkonst). Några enstaka äldre mattor såg jag i Marocko, som den nedan, men framför allt har jag tittat på dem i boken Maroc tapis de tribus (ISBN 2-7449-0155-5). HÄR kan man läsa om berberfolken.
Marimekko, Finalyson, Iittala, Artek – alla de kända finska designföretagen har butiker i centrala Helsingfors. Men det finns mer än så att se. Under mitt enda dygn försökte jag hinna så mycket som möjligt och hamnade till exempel i en trevlig liten butik med fräscha tryckta tyger. Kauniste drivs gemensamt av sju unga designers. En del tyger är handtryckta av formgivarna själva, andra trycks i Baltikum. Riktigt fina mönster, men som vanligt hade jag svårt att bestämma om jag behövde något, så inget tyg följde med hem. Nu i efterhand kan jag konstatera att tyget med fåglar hade passat bra som draperi i hallen. Se mer HÄR.
TIll Kauniste hittade jag tack vare en utmärkt karta som fanns på hotellet, Design District Helsinki, med butiker, gallerier, museer, antikviteter, mm. HÄR finns en hemsida att studera för den som har tänkt ta en tur till andra sidan Östersjön.
På Forum Box visades förutom Anu Tuominens utställning också verk av Emma Rönnholm. I prydlig rad låg tre veckors nyheter i form av knyten av pappersmassa. Varje knyte bestod av en dagstidning som hon rivit i bitar, blött upp och format till en boll. Bokstäverna, orden, berättelserna finns bevarade, men går inte att återskapa. Fascinerande och vackert.
HÄR finns Emma Rönnholms hemsida.
Den främsta anledningen till att jag åkte till Helsingfors nu i veckan var att jag ville se Anu Tuominens utställning på Forum Box.
Tidigare har jag sett bilder på hennes verk i tidningar, böcker och på nätet. Jag har fnittrat lite och förundrats över hennes uthållighet, hennes uppfinningsrikedom och hennes förmåga att se nya saker i vardagliga föremål. Mina förväntningar var höga och de infriades.
Nu har hon samlat på stenar, många stenar, och sorterat dem efter färg och form. De hårda stenarna genomgår en förvandling och förvirrar sinnena där de ligger i skålar eller direkt på på gamla slitna bord, tillsammans med enstaka husgeråd. Tankarna går till barndomens lekar, då stenar och växter fick föreställa mat när man lekte affär eller mamma-pappa-barn.
Titta också på den gamla slitna rotborsten. Klicka på bilden så att den blir större. Vad ser du då? En ren i ett kargt landskap. Föremålen byter skepnad inför våra ögon.
Jag känner mig berikad efter att ha tagit del av Anu Tuominens värld.
HÄR är hennes hemsida.
Jag gillar verkligen att resa, att förflytta mig från en plats till en annan, att lista ut hur jag ska förflytta mig, att vara beredd på förseningar, att vänta, att befinna mig i resandet och ingen annanstans. Och att komma hem igen. Nu har jag varit till Helsingfors, med bil, tåg, buss, flyg, buss och så hem igen med buss, flyg, tåg, tåg och bil. Två timmar en sen kväll på Centralen i Stockholm går fort när man växlar mellan att studera andra resenärer och att läsa en bra bok. Uppkopplad är jag bara hemma.
Två mål hade jag med resan, två utställningar. Den ena var Fiber Futures, japansk textilkonst idag på Designmuseet, titta HÄR. Där var det fotoförbud, så tyvärr har jag inga bilder därifrån. Men HÄR finns en film från när utställningen visades i New York. Mina favoriter var objekten i bark av Hisako Sekijima, Hideko Tanakas ovala rutiga ”lapptäcke” av papper och Emiko Nakanos manipulerade vävar, också i papper. Utställningen visas t o m 2013-05-05. Därefter lär den hamna i Berlin, men jag har inte lyckats lista ut när och var.
Det kommer mer från Helsingfors den närmaste veckan.
I brist på utställningsbilder blir det några foton på jugendarkitektur, som det finns gott om i Helsingfors. Överst den mäktiga järnvägsstationen, ritat av Eliel Saarinen och invigd 1919.
Vet ni vad detta är? Det låter helt otroligt, men det är en reklamtext från SJ från den tiden då tågen gick även på vintern och snö och kyla inte kom som en total överraskning. Tyvärr hittar jag inte flasköppnaren där reklambudskapet fanns, men texten är i alla fall bevarad i korsstygn.
I en hantverksaffär i en av gränderna som leder ner till stora torget i Tallinn fanns fina växtfärgade garner. Den krappfärgade härvan i mitten fick följa med mig hem. Ett helt kilo krapprot har jag just köpt och jag längtar efter att sätta igång med färgningen. Krapp ger så vackra röda färger!
Indigo har jag också hemma och jag har färgat både garn och tyg, men bara lyckats få fram blaskigt ljusblå färger. Jag gör något fel och borde gå en kurs! Nu har jag hittat något som ser ut att vara en riktig drömkurs. Titta HÄR, tio dagar i Japan i vår med en kursledare som bloggar HÄR. Allt låter fantastiskt, men det kostar en del, så jag får nog sätta igång och spara och kanske åka ett annat år.
I senaste numret av tidskriften Hemslöjd (nr 6 2012) ägnas åtta sidor åt växtfärgning. Trevligt! Men jag kan inte förstå varför man rekommenderar stenlav, som visserligen ger fantastiska färger, men som återhämtar sig mycket långsamt, om den kommer tillbaka överhuvudtaget. Det är drygt 30 år sedan jag färgade med stenlav, plockad på tomten. Laven har inte kommit tillbaka fastän jag tyckte att jag lämnade kvar en hel del för återväxt. Välj andra färgväxter!
Jag fortsätter gå igenom mina bilder för att svara på frågan Hanna ställer HÄR på sin blogg, nämligen om någon brukar fotografera efter ett visst tema. Dörrar har jag många bilder på. Här är ett litet urval av alla dörrar jag såg i Marocko för några år sedan.
Nu dök det upp ett lämpligt tillfälle att visa de här bilderna! HÄR på sin blogg frågar nämligen Hanna om någon har ett tema eller en passion när det gäller fotograferandet. Min mani är att vända blicken neråt på trottoarerna och ta bilder av olika typer av ”lock” av gjutjärn. Som de här fotona från en kort gatstump vid Earl’s Court i London.
Lustfylld vill jag kalla boken Ornamented Journey av Kristi Joeste och Kristiina Ehin som låg i brevlådan häromdagen, skickad från Sätergläntans butik. Boken gick förstås även att få tag på i Estland, men det fåtal exemplar på engelska som fanns i butikerna försvann snabbt när vi kom.
Vantar, men även andra textilier, ur samlingarna i Nationalmuseet i Tartu har varit källa till de nya vantar som visas i boken. En del är strama och sparsmakade, men det finns också andra, som de här. Mycket färg, näverstickning, mönsterstickning, fingrar i olika färger, med eller utan prickar! Allt på en gång!
Det finns inga fullständiga stickbeskrivningar i boken. Men det finns instruktioner på olika delar av vantar och vill man göra något liknande får man klura lite själv. Stickor nr 1,5 och ullgarn i grovlek 8/2, ca 4000 m/kg, rekommenderas. Jag får lust!
Så några böcker med helt annat innehåll.
Estland har en dramatisk historia. Danskar styrde på 1200-talet, under medeltiden var det tyska Hansan. Sedan var Estland svenskt under ca 200 år fram till 1721 då Ryssland tog makten. År 1920, ett par år efter ryska revolutionen, blev landet självständigt. Självständigheten varade fram till andra världskriget. Då invaderades man först av Sovjetunionen, sedan av Tyskland, för att slutligen ockuperas av Sovjetunionen 1944. År 2001, efter Sovjetunionens upplösning, återfick man självständigheten. De här fyra böckerna ger inblickar i Estlands 1900-talshistoria. Förfärande, lärorikt, tankeväckande.
Sofi Oksanen, Stalins Kossor
Sofi Oksanen, Utrensning
Maarja Talgre, Leo ett estniskt öde
Maarja Talgre, Leos dotter
Jag gillar verkligen folkkonst och traditionellt hantverk, men det var ändå uppfriskande att besöka Estlands Konsthantverks- och designmuseum, Eesti Tarbekunsti- ja Disainimuuseum, och se nutida konsthantverk. Adress Lai 17 i Tallinns medeltida stadskärna.
Flera intressanta utställningar pågick när vi var där för ett par veckor sedan. I en retrospektiv påkostad utställning visades kraftfulla smycken, skulpturer och bilder i metall av Rein Mets, en konstnär som tycks ha varit oerhört produktiv. Han avled för ett par år sedan. Smyckena var dramatiskt exponerade i runda hängande glasbubblor med belysning i varje bubbla i ett stort, mörkt rum med takvalv.
Det var svårt att få bra bilder av smyckena i de små montrarna, så broschen ”Golden Beak” har jag scannat från ett vykort.
Det fanns också en betydligt mindre, men mycket fin, utställning med ett 10-tal bokbindare.
Rene Haljasmäe har använt sig av tekniken long-stitch och bundit in estiska sedlar och mynt, utan värde sedan landet gick över till euro.
En av Tiia Eikholms böcker består av hennes egna skisser tillsammans med papperssnöre.
Nationalmuseet i Tartu, Eesti Rahva Muuseum på estniska, är ett litet trivsamt museum med interiörer och bruksföremål från ”förr”. Det finns fina montrar med traditionella dräkter och skåp med lådor att dra ut, där man kan studera mindre textilier.
Museet har också plats för tillfälliga utställningar. När vi var där visades en examensutställning av studenter från folkkonstutbildningens textilgren på Tartu Viljandi universitet. I slutet av augusti deltog jag i ett vävsymposium på Nordiska Museet och en av föreläsarna var Ave Matsin, ansvarig för just den utbildningen. Så det var extra roligt att få se examensarbetena, som den här väven av Karin Vetsna.
Från Tallinn åkte vi söderut till den lilla byn Heimtali utanför staden Viljandi. Där besökte vi Anu Raud, samlare, forskare, lärare, konstnär mm. Vi började i museet som Anu Raud har byggt upp. Hon har studerat och samlat textilier framför allt från ön Kihnu. Tidigare drev Anu museet privat, men nu tillhör samlingen Estlands Nationalmuseum i Tartu.
Anu visar ett broderi gjort av påsydda snoddar med inspiration från dekorationer på folkdräkter. I en workshop provade vi på att göra snoddarna, fingerpåtade snoddar som många kom ihåg från sin barndom.
Min kamera upphörde att fungera (men på kvällen gick den igång igen, tack och lov), så bilderna nedan har jag fått låna av Tina Ignell.
Ur museets samlingar:
Randiga kjolar från ön Kihnu.
Täcke, krokat i smala remsor, med korsstygnsblommor och virkad spets runt om.
Inte långt från museet har Anu Raud sitt hem i en gammal bondgård. Där tar hon emot sina studenter från folkkonstutbildningen på Tartu Viljandi universitet och där finns också hennes ateljé.
Här är Anu Rauds skiss till en vävnad till Estlands ambassad i Kina. Hennes assistent hade just börjat väva den stora bilden. ”Vävstolen” bestod helt enkelt av rader av spikar vid golv och tak med varpen spänd mellan spikarna. För att bilda skäl hade man små knippen av solv över hela vävbreddden.
I den HÄR filmen på YouTube får vi möta Anu Raud och se fler vävnader. Sevärt även om man inte förstår estniska!
På övervåningen till en av hemslöjdsrörelsens, Eesti Käsitöö, butiker i Tallinn finns en ateljé för folkdräkter. Där fick vi en föreläsning av Igor, som arbetar som motsvarande hemslöjdskonsulent med inriktning på dräkter. På bilden agerar vår guide och tolk Eva-Tiina modell när Igor berättar och visar hur den här speciella mössan, med blå broderier och knypplad guldspets, ska bäras.
Den mycket kunnige Igor fyllde oss med intressant information om landets dräkttraditioner och den halvtimme som var avsatt till besöket överskreds. Han hade gärna pratat, och jag hade gärna lyssnat, ännu längre än så. Dräktskicket är mycket varierat och impulserna utifrån har varit många under århundradena.
Jag tänker inte försöka mig på att berätta om Estlands dräkter, utan nöjer mig med att visa bilder på broderade dräktdelar.
Förra veckan deltog jag i en textilresa till Estland, arrangerad av tidskriften Vävmagasinet och föreningen Svensk Hemslöjd, med Tina Ignell och Uuve Snidare som reseledare. Under fyra dagar gjorde vi studiebesök, tittade på textilier och fick veta mycket om landet av vår eminenta guide och tolk Eva-Tiina. Jag berättar mer den närmsta veckan. På min fotoblogg kan man se fler bilder från Estland, titta HÄR.
Ränder tänker jag på när jag tänker på Estland. Man har en mycket rik folkdräktstradition. Kjolarna är ofta randiga och det verkar som om det finns en speciell randning från varenda liten by. Bilden visar bara en del av alla de ränder som fanns hos en av hemslöjdsrörelsens, Eesti Käsitöö, fyra butiker i Tallinn. Det var oerhört svårt att välja, men till sist bestämde jag mig och köpte en bit blårandigt tyg från staden Rapla. Varpen är av bomull och inslagsränderna av ull. Tyget är maskinvävt, som de flesta, men det fanns också en del handvävda tyger.
Rosor är temat i senaste numret av Hemslöjd. I min trädgård finns inga rosor, jag har fått för mig att de är svårodlade och kräver en massa skötsel. Akvileja och stjärnflocka, däremot, finns det gott om, växter som sköter sig själva och sätter frö lite här och där, där de trivs bra.
Men jag hakar ändå på temat och visar rosiga bruksföremål av plåt från det lilla London Canal Museum, några minuters promenad från King’s Cross. Läs mer HÄR.
Ett nätverk av kanaler genomkorsar England och på vattenvägarna forslades råmaterial och färdiga produkter i smala båtar och pråmar till och från industrierna. Till att börja med var båtsmännens familjer bofasta i samhällena utefter kanalerna. Men kanaltransporterna fick konkurrens av järnvägen och för att få ekonomin att gå ihop trängde hela familjerna in sig tillsammans med godset på de små båtarna. Rosorna var typiska dekorationer både på hushållsföremålen och som dekorationsmålning inne i båtarna, lärde jag mig på museet.
Regent’s Canal i Islington.
Nästa gång jag åker till London måste jag försöka hinna med en shoppingtur bland alla läckra modebutiker på Westbourne Grove i Notting Hill. Nu blev det bara en kvällspromenad med titt i skyltfönster. Och så ska jag noggrannt läsa igenom alla Londontips som finns HÄR på Svalas blogg.
Idag njuter jag av tystnaden och lugnet här hemma och låter den fräscha luften rensa lungorna. Kom hem från London sent igår kväll efter en intensiv vecka i storstan.
Den här gången var resan inte inriktad på mina textila intressen. En halv dag tillbringades på Imperial War Museum. En annan dag fick ett litet kanalmuseum ett snabbt besök och sedan blev det trevlig promenad utefter Regent’s Canal från Islington och en bit österut. OS-arenan såg vi bara på avstånd. Vi hade sett information i en tidning att man kunde besöka bygget, men det gick inte alls. Det kommer lite bilder HÄR på min fotoblogg.
Jag hann i alla fall smita in en liten stund på garnaffären Loop på mysiga gatan Camden Passage i Islington, på väg till Regent’s Canal.
Vi gjorde också en färd med London Overground till Forest Hill och Horniman Museum. Ett besök där kan rekommenderas för den som vill komma iväg från gyttret inne i London. Lämpligt om man reser med barn och även för budgetresenären, inträdet är gratis och Oystercard gäller på tåget. Läs mer om Horniman Museum HÄR. Hela 2012 pågår utställningen Body Adorned som handlar om hur londonborna klär sig. Roligt! I utställningen ingår också kläder ur museets samlingar, som den här kurdiska hövdingdräkten.
Apropå en artikel om stadkanter i senaste numret av Hemslöjd, nr 2 2012, så plockade jag fram en sjal som jag har köpt i Marocko.
Med vårt vanliga sätt att väva i vävstol bildas två stadkanter på väven, längs långsidorna där inslaget vänder runt de yttersta varptrådarna. Den här sjalen har tre stadkanter. Eller den tredje stadkanten kanske egentligen är en sorts uppläggningskant? Varpen vänder runt en typ av fläta i ett tjockare garn. Jag skulle gissa att sjalen är vävd i en ”vävstol” eller annan konstruktion med varptyngder.
Sjalen köpte jag i en liten bod i Tafraoute, en stad i Atlasbergen i södra Marocko. Materialet är entrådigt naturvitt ullgarn med några vävda ränder och inplockade figurer i bomullsgarn. Den fjärde sidan, utan stadkant, har drejad frans av varpen. Ett målat (eller tryckt?) motiv i henna pryder sjalen. Det inplockade mönstret av bomullsgarn har inte tagit färg av hennan. Hörnen har tofsar och är också färgade med henna. Sjalen är ca 70 cm i varpriktningen och 72 cm i inslagsriktningen. Trådtätheten varierar lite, men det är ca 7 trådar/cm både i varp och i inslag.
I boken The Fabric of Moroccan Life (Indianapolis Museum of Art 2002, ISBN 0-936260-76-9) finns ett foto från ca 1950 på en snarlik, men enligt bildtexten lite större sjal. Bilden har jag scannat ur boken och den visar överkroppen på en kvinna bakifrån, som har sjalen liggande över huvudet.
Är det någon som vet mer om den här typen av sjalar och/eller något om hur den kan vara tillverkad?
Fina bomullstyger för knappt 40 kr meter på 150 cm bredd. Finns på turkiska marknaden, tisdagar och fredagar i stadsdelen Neukölln, Berlin.
Nära S-bahnstationen Hackescher Markt i centrala Berlin ligger Hackesche Höfe, åtta sammanbundna innergårdar med affärer och restauranger. Ett omfattande renoveringsarbete har gjort området, byggt kring förra sekelskiftet, till ett trivsamt kvarter både för turister och lokalbefolkning.
På gård nr 5 har klädskaparen Lisa D sin syateljé med butik. Hennes klädkollektioner innehåller personliga och tidlösa plagg, ofta med intressanta och annorlunda skärningar. Läs mer HÄR.
Lisa D finns även på gård nr 4, under namnet ”Bis es mir vom leibe fällt”. Det betyder någonting i stil med ”Tills det faller av min kropp”. Här står återigen tidlösheten i centrum, tillsammans med återbruk och ta till vara. I syateljén på gård 4 kan man få enklare ändrings- och lagningsarbeten utförda. Enstaka, unika plagg sys också upp av överblivna tyger från Lisa D:s ordinarie kollektioner. Men ateljén sysslar även med återbruk, re-make, pimpning, eller vilket uttryck man nu väljer. Man kan lämna in sina gamla utslitna älsklingskläder och av de bästa bitarna, t ex av ett par klänningar, kan man få ett nytt personligt plagg uppsytt. I den lilla butiken som hör till ateljén finns ett begränsat utbud av pimpade kläder. När jag var där för en vecka sedan fanns det bland annat begagnade vita skjortor med handtryckta motiv och stickade plagg dekorerade med mönster i nåltovning. HÄR finns en hemsida under uppbyggnad.
Bilderna, som jag har jag fått från Lisa D, visar en skjorta med tryck och två klänningar sydda av ett par byxor.
I helgen var jag i Berlin. Huvudsyftet med resan var att besöka en textilmässa, Textile Art Berlin. Det var en trevlig tillställning, inte så mycket textil konst som jag förväntat mig, men en lagom blandning av försäljare, mindre utställningar och workshops. Mässan ägde rum i en skola och stämningen påminde om Fårfesten i Kil, samma lugna, småskaliga och personliga atmosfär. Det fanns mycket att se och jag tillbringade en hel dag i lugn takt där. Jag deltog även i en workshop i tygtryck, men köpte ingen biljett till modevisningen på lördagskvällen.
Hos Elke Schröter stannade jag en lång stund och pratade växtfärgning. Jag köpte också ett par fina garnnystan av henne. Garnet är färgat med rödkål på alunbeta. Det milt mintgröna garnet är färgat enbart med rödkål, det lila med rödkål och blå bresilja. (Någon som har erfarenhet av blå bresilja? Jag har aldrig provat.) Elke Schröter har ingen hemsida ännu men den är på gång.
Det var strängt fotoförbud på mässan, men här är länkar till några av de utställare/försäljare som jag fastnade för.
Birgit Mendel trycker läckra mönster på halsdukar i ull och silke.
Heike Gerbig gör maskinbroderade bilder, roliga små dockor och andra tredimensionella figurer och hon hade även växtfärgade tygbitar att sälja.
Gabriele Grohman knypplar. HÄR kan man se en brudkrage och HÄR är en finurligt konstruerad dopklänning.
Även Uli Baysie knypplar. Med många färger och många olika sorters trådar gör hon smycken, halsdukar mm.
Detta är en årligen återkommande mässa och nästa år (2012) äger den rum 9 – 10 juni. Om man ändå har tänkt åka till Berlin, så kan man passa på att planera in en tur den helgen.
Bland stånden i Covent Garden i London hittar man väskor från företaget Suitcase. Begagnade exklusiva kostymer från Londons bank- och finansherrar (skulle jag gissa) förvandlas av Edson Raupp till roliga och eleganta väskor i olika modeller. Varje väska är unik. Fickor, knäppningar och andra sömnadsdetaljer utnyttjas på ett fantasifullt och inspirerande sätt. Tisdagar och fredagar finns Suitcase i Covent Garden. Blir man lite ha-galen, men inte har någon resa till London inplanerad, så kan man köpa väskorna HÄR.
