Ännu en gång har vi varit vid vårt favoritställe, nordvästra Jylland vid Vesterhavet. Vi har mest vandrat utefter kusten och i klitterna. Mellan promenaderna har vi latat oss. Så mycket textil har jag inte sett, bara det som samlas på stränderna. Turkos och orange, det är färger jag gillar. Och trasslet är ganska vackert och inspirerande. Men det borde inte finnas där.
Fler bilder från trakterna kring Skallerup finns på mitt Instagram. Där heter jag textilainslag.
Resan till Tallinn förra veckan (maj 2019) var mest inriktad på att gå omkring och upptäcka staden. Men självklart hann jag titta in i ett par hantverksbutiker också. Framför allt såg jag intressanta saker i Estlands hemslöjds, Eesti Käsitöö, butiker på gatan Pikk (titta HÄR också) och på gatan Vene, i hörnet mot Katarinagången.
En brodös i arbete fanns i den ena butiken, och fina broderier såg jag i båda butikerna.
I butiken på Vene fanns ett spännandet sortiment av böcker med estländska textilier. Två fick följa med hem. Det kunde ha blivit fler, men det fanns så många och jag kunde inte välja.
Den ena boken som jag köpte innehåller mönster på stickade vantar från ön Kihnu. En äldre kvinna från ön, Rosaali Karjam, har förmedlat nedtecknade mönster till författaren Kärt Summatavet och berättat om sina minnen av vem som stickade de olika varianterna och när de stickades.
Den andra boken är snarare ett litet häfte och innehåller närbilder av fåglar, både broderade och stickade, från ön Muhu. Det är kul att se i detalj hur stygnen är lagda och hur både maskstygn och korsstygn har använts i de stickade mönstren.
Vilka härligt inspirerande textilier jag såg i Tallinn förra veckan! Hos Estlands hemslöjds, Eesti Käsitöö, butik på gatan Pikk i gamla staden visas en utställning med framför allt förkläden från ön Muhu. På Muhu hålls dräktskicket vid liv genom en blandning av tradition och nya, personliga idéer. Jag visar ett litet urval av förkläden. De broderade bårderna samsas med virkade spetsar, band, knappar, pärlor och paljetter, guld och krusiduller. Inte bara förklädesbårderna strålar. Till dräkten hör en liten broderad hatt, en blus med broderier, ett vackert bälte, de karaktäristiska stickade strumporna och de broderade skorna. Titta och njut!
Utställningen pågår t o m 2019-05-27.
Jag har varit på en resa. Geografiskt kom jag ingenstans, bara tillbaka till utgångspunkten, Stadsgårdskajen i Stockholm. Men en liten inre resa blev det nog. Cirka 170 deltagare var vi, på Hemslöjdskryssningen på Östersjön med trevlig stämning och bra innehåll. Det bjöds på ett intressant samtal om broderi (Erika Åberg och Frida Arnqvist Engström med podden Görbart ledde samtalet med brodöserna Carina Olsson, Eva Berg och Karin Derland), det fanns gott om tid att umgås mellan programpunkterna och middagen var alldeles underbart välsmakande.
Två workshops ingick. Alla, halva gruppen åt gången, deltog i skånsk yllebroderi under ledning av mycket kunniga Eva Berg från Hemslöjden i Skåne. Det var intressant och roligt att prova annat garn, annat tyg och ett par andra stygn än dem jag vanligen använder till yllebroderi.
Min andra workshop var Färglära i teori & praktik med Tant Kofta, Lotta Blom. Hon började med att tömma en stor kasse med garntrassel på bordet, en enda röra av färger.
Snabbt hjälptes vi åt att sortera upp trasslet i olika kulörer. Emellanåt vilade vi ögonen genom att titta ut på havet och upptäckte att det som först såg ut som bara grått innehöll oräkneliga nyanser.
Snart var garnet även sorterat efter ljushet. Tillsammans hade vi förvandlat det tråkiga, intetsägande trasslet och gjort det överskådligt och strukturerat. Lotta gav oss värdefulla tips om hur hon tänker när hon väljer färger till olika textila projekt. Och vi deltagare plockade ihop och visade några färgkombinationer som vi gillar eller har någon sorts relation till. Färg är alltid spännande!
I sänkan där framme mellan husen döljer sig byn Lönstrup. Där, som i nästan varenda liten by i Danmark, finns en garnaffär. Här i byn heter garnaffären Knudegarn och det speciella med just den här butiken är att de har ett alldeles eget garn, spunnet av ull från får som betat i omgivningarna.
När vi vandrade genom byn en tidig förmiddag i förra veckan (slutet av september 2018) var jag inställd på att butiken skulle vara stängd. Lönstrup är en semesterort och när vi är där utanför turistsäsongen brukar de flesta affärerna och alla konsthantverkarna bara ha öppet under veckosluten. Men till min förvåning var garnaffären öppen på tisdagsmorgonen. Utan pengar och därmed utan möjlighet att köpa fick jag nöja mig med att klappa på de fina växtfärgade garnerna. Hoppas att det orangefärgade garnet finns att få även nästa gång jag har vägarna förbi, bättre förberedd.
HÄR är Knudegarns hemsida och HÄR finns information om konsthantverkare i och omkring Lönstrup, på Jyllands nordvästkust.
För en månad sedan, när vi besökte Jan Karlsgården på Åland, var midsommarstången lite sliten. Girlanderna från förra året var bruna och torra och granruskorna hade mist sina barr. Men de fina papperskronorna hade klarat vintern förvånansvärt bra.
Årets papperskronor fick jag se när en trevlig guide låste upp och släppte in mig i ett lite hemligt rum i en av stugorna på området. Det hade varit roligt att vara med och se tillverkningen också, men jag är glad att jag fick komma in i det låsta rummet.
Läs mer om midsommarfirande på Jan Karlsgården HÄR och HÄR.
Trä och knutar kombinerar Linda Myllykoski i sina snickrade sittmöbler. Hon visar att makramé går att använda på ett annorlunda och, i alla fall för mig, nytt sätt. Så snyggt! Finns att se på sommarens utställning Nitti på Eckerö Post och Tullhus, Åland. Utställningen firar att det är 90 år sedan Ålands hemslöjdsförening, numera Ålands slöjd & konsthantverk, bildades. Läs om utställningen HÄR.
Det går inte att undvika att ögonen fastnar på textilier. I huvudbyggnaden på Jan Karlsgårdens friluftsmuseum (titta HÄR) på Åland täckte de här trasmattorna golvet i salen. Mattorna är randade på ett sätt som är typiskt för Åland. Breda fält, vävda ”en om en” med en stor variation av olika trasor, avgränsas av smalare ränder i klara färger. Ett suveränt sätt att få en helhet av ett begränsat material!
Ett par dagar har tillbringats i Stockholm, utan program och måsten, bara med långa promenader både i norr och i söder.
Nu känner jag mig lite tjatig, men här är mer från Jylland. Oktober 2017, Ålborg och området kring Skallerup och Lönstrup. Klicka på bilderna så blir de större.
Knudegarn i Lönstrup hade inte öppet när jag promenerade genom den lilla charmiga orten i förra veckan. Jag får vänta ett tag med att se, klämma och lukta på de lokala garnerna, tills nästa besök på Jylland. Nu kan jag titta HÄR, på butikens hemsida.
Hos Garnudsalg i Ålborg var det i alla fall öppet, som varje fredag, och vi var många som trängdes bland garnhyllorna. Andra dagar är det bara försäljning på nätet, titta HÄR. Om jag köpte något? Jag blev verkligen nyfiken på deras ”upcycled wool” och ”recycled cotton”, men där och då kunde jag inte se vad jag skulle använda garnet till. Så det fick bli ullgarn i fina färger till halsduksvävar. Inför nästa besök får jag vara lite bättre förberedd.
Förra veckan var jag på Jylland, en avkopplande vecka med långa promenader längs havet och ett par avslutande dagar i Ålborg. Jag tröttnar aldrig på att strosa utmed på de långsträckta stränderna.
Det är söndag och då passar det bra med ett kyrkobesök. Det här är inte vilken kyrka som helst, utan den mäktiga katedralen i Canterbury, påbörjad på 1000-talet och klassad som världsarv av UNESCO. Förra hösten var jag där, men bilderna råkade hamna i fel mapp och jag glömde bort att visa dem.
Som vanligt var min blick inställd på textilier och långt, långt fram i koret fanns ett intressant antependium, vävt och broderat. Texten lyder The blood of thy martyrs and saints shall enrich the earth, shall create the holy places. Orden är citerade från TS Eliots versdrama Murder in the Cathedral om ärkebiskopen Thomas Becket, som mördades i katedralen år 1170. Enligt uppgift skedde mordet just här vid högaltaret. (Läs mer HÄR och HÄR)
Jag brukar vara noga med att uppge vem som är upphovsperson till de verk jag visar, men jag hittar inga uppgifter om vem som formgivit och tillverkat antependiet. Är det möjligen någon som vet? (Som vanligt går det att klicka på bilderna så de blir större, gå tillbaka med ”bakåtknappen”. )
Ett par dagar i Göteborg, nästan helt utan textila inslag. Men mycket har jag sett och långt har jag gått.
Det här är en av favoriterna i min lilla korgsamling. Den är från Marocko, från trakten kring Tafraoute i Atlasbergen.
Till korgen hör ett kraftigt rep av grov ull.
Korgen bärs (bars?) på huvudet med hjälp av repet. Titta på kvinnorna längst ner till höger på bilden. Så såg det ut på veckomarknaden när jag var i Tafraoute för drygt 10 år sedan.
Buckinghamshire, där jag tillbringade några dagar förra veckan, var ett centrum för knypplad spets från 1560-talet fram till slutet av 1800-talet. På innergården till det lokala museet i den lilla staden Olney finns stenreliefen som visar en apparat för att spola garn till vänster, hängande knyppelpinnar till höger och i mitten en belysningsanordning med ett ljus i mitten och vattenfyllda glaskulor som sprider lyset. Samma typ av belysning som jag skrev om HÄR för ett tag sedan! Varför jag inte gick in på museet och såg mer om spetstillverkningen är en gåta för mig själv. Det får bli ett besök där nästa gång.
I Olney var spetstillverkningen (vid sidan av skotillverkning) en viktig inkomstkälla under flera sekel. På 1780-talet var ca 1.200 personer sysselsatta med knyppling. Betalningen till hantverkarna var usel, medan förläggarna, som tog emot de knypplade spetsarna och sålde vidare till rika kunder, byggde fina hus i staden. HÄR kan man läsa mer om knypplingen i området, om historia, mönster, redskap mm.
Kunskaperna lever vidare genom en lokal spetsförening, Olney Lace Circle, titta HÄR.
Tillsammans med några vänner har jag tillbringat en knapp vecka hos konsthantverkskollegor i England. På en av våra utflykter åkte vi till Compton Verney (titta HÄR), inte långt ifrån Stratford-upon-Avon. För 20 år sedan var byggnader och park i mycket dåligt skick. Sedan dess har en privat ägare rustat upp anläggningen och skapat en intressant konstsamling. Nu visas konsten tillsammans med flera andra permanenta utställningar och även tillfälliga utställningar av hög klass. Sommartid kan man också se konst i parken.
I en av de permanenta utställningarna presenteras Enid Marx (1902 – 1998), en av 1900-talets mest kända industriformgivare i England, men en ny bekantskap för mig. HÄR finns bilder och information.
Det var definitivt ingen resa inriktad på shopping, men det blev ett besök på Dr Martens outlet strax utanför Northampton. Ett par rosa skor för knappt 300 kr hade jag gärna velat ha, men de fanns inte i min storlek.
Och så ett par stråtak från en av alla pittoreska byar med små stugor av sten, som har stått där i många hundra år.
För 100 år sedan marscherade tusen och åter tusen män nerför den här backen till hamnen i Folkestone. Där steg de ombord på båtarna som förde dem över Engelska Kanalen till slagfälten i Europa. Nu påminner tusentals virkade och stickade vallmoblommor om alla som stupade i första världskriget.
Vallmona fanns också på en del tunnelbanetåg i London.
Krigen bara fortsätter. Earth Peace, önskar Yoko Ono. Ingår i konstprojektet Folkestone Triennial, 30 aug – 2 nov 2014, titta HÄR.
Penslar, pennor, papper, färger – aldrig tidigare har jag sett ett så stort sortiment av konstnärsmaterial. Green & Stone har funnits på Kings Road i London sedan 1927, men för mig var butiken ny. Jag kunde behärska mig och det blev ingen impulsshopping. Till en annan gång vet jag att allt detta finns och kan tänka igenom innan om jag behöver fylla på i skåpen.
Det fanns mycket mer att se än Alice Kettles storslagna broderier (titta HÄR) på CAA förra veckan, bl a verk av Matthew Harris. Hans textila bilder har gjort mig nyfiken när de har dykt upp i olika tidskrifter de senaste åren. Det var intressant att se bilderna i verkligheten och nu jag gillar dem ännu mer.
Matthew Harris färgar tyger, klipper dem i småbitar och fogar samman bitarna igen till större stycken. Jag fascineras av ränderna som går åt olika håll, av de synliga stygnen och jag tycker om hans färgskala.
Hans bilder var hängda på ett sätt som gjorde dem svåra att fotografera i utställningen. Men HÄR på hans hemsida finns mycket att se. Och titta till höger på första sidan. Där finns en sjal från Marocko av samma slag som jag är lycklig ägare till och som jag har visat tidigare HÄR på bloggen.
Vilken tur jag hade!
Jag brukar försöka planera lite i förväg vad jag vill se i London, men den här gången hade jag inte så bra koll. Det var bara tur att jag hamnade på Contemporary Applied Arts, CAA, sista dagen av en samlingsutställning där bl a Alice Kettle deltog. Hennes broderier har jag sett på bild många gånger i böcker och tidskrifter och nu fick jag se ett par av dem i verkligheten. Två riktigt stora broderier, uppskattningsvis ca 1,5 x 3 meter, visades på utställningen.
Alice Kettle broderar fritt med raksöm på symaskin. Enligt utställningstexten arbetar hon intuitivt och har till att börja med bara en svag bild i huvudet av det färdiga resultatet. Hon syr stygnen i lager efter lager, ibland från baksidan, och kompletterar ofta med olika tyger. Det är lite svårt att förstå hur arbetet går till, eftersom bilderna är så stora. Men otroligt intressant att se de färdiga broderierna!
(Som vanligt: Klicka på bilderna så blir de större, gå tillbaka med ”bakåtknappen”.)
CAA, butik och galleri med konsthantverk av mycket hög kvalitet, ligger numera strax bakom Tate Modern. Läs mer HÄR.
HÄR är Alice Kettles hemsida. Hon var förresten en av lärarna på broderisymposiet på Sätergläntan i somras (en vecka då jag tyvärr var upptagen av annat).
En textil skulptur med namnet The Weave of Textile Language i den gigantiska turbinhallen på Tate Modern i London – jag var både nyfiken och förväntansfull. Men jag måste nog säga att jag blev besviken. Tyg, visserligen specialtillverkat i Indien efter konstnären Richard Tuttles anvisningar, lindat och draperat runt en enorm träkonstruktion; lite mer än så hade jag nog väntat mig. Men visst, det är alltid intressant att se hur konstnärer disponerar denna jättelika lokal. Läs mer HÄR.
Åker man till Jylland i sommar kan man passa på att besöka den amerikanska konstnären Wes Lang. Hela hans ateljé är flyttad från Los Angeles till Aros Konstmuseum i Århus och där jobbar han fram till 2014-09-07. Hans motivvärld är hämtad från en del av amerikansk kultur som ligger långt från min vardag. Han blandar bilder med anknytning till sitt indianska påbrå med motorcyklar, tatueringar och pin-up brudar.
Wes Langs verk får mig att tänka på Tilleke Schwarz. Hennes broderade bilder är uppbyggda på ett liknande klottrigt, till synes ogenomtänkt sätt, med en blandning av texter och figurer. Men motiven kommer från annat håll och hennes arbete med nål och tråd är säkerligen mycket långsammare. Titta HÄR.
Som sagt, Uldfestivalen i Saltum handlade mest om stickgarner. Men det fanns mycket annat också. I en liten hage gick får, spelsau, och fårägaren pratade gärna om ullsorter och spinning. Välj ull efter ändamål var hennes budskap.
Nålbindning demonstrerades och jag fick återigen höra att ”det här är så lätt, det kan vem som helst lära sig”.
Precis som med nålbinding ser det lätt och begripligt ut när någon visar hur man stickar två sockor samtidigt med magic loop. Men när det är dags att göra själv är det en helt annan sak.
Vid hembygdsmuseet kunde man prata växtfärgning med en kvinna som både spunnit och färgat allt garn. (Om man inte har alltför stora problem med danska språket förstås.)
Och så var Kaipa från Örebro där som enda svenska deltagare med sina unika och tidlösa jackor och väskor med återvunna broderier och flamskvävnader.
Förra helgen var det Uldfestival i Saltum mellan Lökken och Blokhus på norra Jylland. Saltum är en typisk dansk landsby, ett litet ställe med mataffär, bank, bageri, garnaffär (välsorterad!) och några loppisar i en radda med hus på vardera sidan om landsvägen. En ort som man snabbt passerar med bil utan att lägga på minnet.
Men för en vecka sedan var det alltså Ullfestival och den lilla orten fylldes med folk på ett nästan kaotiskt sätt. Alla möjliga lokaler användes till utställningar och försäljning och stora tält var uppställda på alla öppna platser. Där inne var det extremt trångt kring stånden och långa köer till kassorna. Det var nästan enbart fokus på stickgarner, Danmark har ju en hel rad mycket skickliga stickdesigners, ibland med egna garnmärken. Geilsk, Strikkebogen, Hanne Falkenberg , Jette Roed Helbo och Marianne Östergaard är bara några av dem som fanns där. Massor med härliga garner fanns det förstås och det gick att göra riktiga fynd bland utgående färger. Jag stod där med famnen full av ullgarn av riktigt bra kvalitet för ca 250 kr/kg, men besinnade mig och lät någon annan bli glad istället.
Det ligger nära till hands att jämföra med Fårfesten i Kil. Uldfestivalen säger sig vara den största ullfesten i Skandinavien, men jag skulle nog säga att Fårfesten är större med fler utställare, mer variation på utbudet och fler kurser och föreläsningar. Både i Saltum och Kil är det en lättsam, gemytlig stämning. Utställarna är givetvis där för att sälja och försörja sig, men det finns ingen känsla av kommersialism. I Saltum tog man ingen inträdesavgift. Det var gratis att parkera var helst man hittade en plats att ställa bilen. Och det fanns bra mat och fika till mycket rimliga priser.
Slutsats: Är man intresserad av bra garner och dansk stickdesign kan man gärna styra kosan till Uldfestivalen i Saltum nästa år i maj.
