Kategoriarkiv: Vävning

Sillsallad och andra trasor

När jag besöker hembygdsgårdar vänder jag blicken neråt och tittar på golven. Nästan alltid finns det intressanta trasmattor att se, nu senast i Hyltinge hembygdsgård i Sparreholm. Det pågick kurser i de två rummen (titta HÄR), så jag kunde inte spana så noga. Men här är några exempel.

Det fanns två charmiga mattor vävda av korta stumpar. I sin bok I trasmattans värld (titta HÄR) kallar Monica Hallén sådana här mattorna för sillsallad. ”Alla dessa tygstumpar i varierande längder från 5 cm och uppåt, som man inte vet var man ska göra av, kommer till användning här. … Färger, mönster, kvalitéer får ge sig i en spontanblandning utan eftertanke då blir det som bäst.”

.

Till den tredje mattan har det funnits lite mer av varje sorts trasa. Det är fyra inslag i varje rand och det finns en mönsterrapport genom att var nionde rand är röd.

Jag blir lite förälskad i de här mattorna!
HÄR finns mattor från en annan hembygdsgård.

Och så såg jag den här lilla söta dockfamiljen, tillverkad av vedträn och textiltrasor.

Remmar på Remfabriken

Vi var i Göteborg ett par dagar (maj 2022) och passade på att besöka Göteborgs Remfabrik. HÄR finns ett tidigare blogginlägg från Remfabriken.

Remfabriken var en av alla textilindustrier i Sverige som lades ner på 1970-talet. Fabriken stängdes 1977 och personalen gick hem. Men alla maskiner, allt material och alla tillbehör stod kvar. Numera är fabriken ett levande industrimuseum som drivs av Föreningen Göteborgs Remfabrik med stöd av Göteborgs stad. HÄR är Remfabrikens hemsida.

Textilindustri, då tänker vi nog på kläder och textilier till hemmet. Men här gjorde man något helt annat – man vävde flatremmar. På bilden syns hur den vävda remmen rullas upp bakom vävstolen. Materialet är bomullsgarn i en bindning med många skaft (jag räknade till sju på den här vävstolen) som komprimerar varpen till en tjock och stadig väv.

Vad är då en flatrem, kanske någon undrar. En flatrem används för att föra över kraft från en motor till maskiner och motorn kan driva många maskiner samtidigt med olika utväxling. Precis så drevs vävmaskinerna på Remfabriken. Det ursprungliga transmissionssystemet finns kvar med axlar och remmar och syns i bakgrunden på första bilden. När den nuvarande fabriken byggdes, år 1901, drevs maskineriet med en ångmaskin, som ersattes med en elmotor 1914. Flatremmar används fortfarande i industrin, men i andra material och i annat utförande.

De imponerande vävmaskinerna i gjutjärn importerades från England och står i långa rader på andra våningsplanet. Jag tänker på hur kraftig byggnaden måste vara för att tåla tyngden, på hur mycket kapital som måste ha satsats för att få hit maskineriet och på ljudnivån när maskinerna kördes.

På översta våningsplanet finns varpställningarna.

Tiden har stannat!

.

.

.

.

.

.

.

Daldräll – del 5

Min provväv efter solvnota N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan är klar. Bredden är ca 28 cm. Instruktionerna i boken är knapphändiga och jag har ändrat lite och gissat mig fram en aning. På provet på bilden har jag följt solvningen när jag trampat. Första bilden visar den sida som var uppåt i vävstolen. Nästa bild visar baksidan.

.

Det här mönstret kallas i boken Hansfläcken.

Nedan är Korsfläcken, till vänster den sida som var uppåt i vävstolen och till höger baksidan. Jag föredrar mönsterformerna till höger. Om jag skulle fortsätta väva efter den här solvnotan, kanske lite omarbetad, så skulle jag nog ändra om trampuppknytningen så att detta blev uppåt i vävstolen. De små rutorna som jag har lagt in närmast stadkanten benämns Tandfläcken.

Jag testade att trampa på olika sätt och provade med några olika garnsorter i mönsterinslagen.

HÄR går det att följa min provvävar i daldräll. Nu finns det andra vävplaner, men jag återkommer kanske till daldrällen senare.

Textilt – att se och att göra

Foto: Malén Eneberg, Sörmlands museum

Nu på fredag 2022-04-29 öppnar en ny utställning på Sörmlands museum i Nyköping. Inte bara färg heter utställningen och handlar om att färga textil med material från naturen. Bilden, som jag har fått låna från museet, ger en liten försmak. Inte bara färg pågår ända till 2022-10-23 så jag har gott om tid att se den, men jag åker nog till Nyköping långt innan dess. HÄR finns mer information.

Här kommer fler tips på saker att se och att göra för den som är intresserad av textil.

6 – 22 maj ställer Karin Ferner ut hos Galleri BB på Köpmangatan i Gamla Stan, Stockholm. Öppet onsdag – fredag 12.00 – 16.00, lördag, söndag 13.00 – 16.00. Bilden är från en av hennes tidigare utställningar, i Rättvik 2019, se mer HÄR.

7 – 8 maj blir det Vårslöjd på Göteborgs Remfabrik. Länge har jag tänkt att jag vill besöka textilfabriken, som lades ner 1977 och numera är museum. Kanske passar jag på att ta en tur till Göteborg nu om drygt en vecka. Se mer HÄR.

18 maj – 4 juni är det examensutställning på Handarbetets Vänner i Stockholm. Öppettider 18 maj kl 12.00 – 20.00, 19 – 20 maj kl 12.00 – 18.00, övriga dagar onsdag-fredag 12.00 -16.00, lördag 11.00-16.00. Röda dagar stängt. HÄR på @inslaghjartslag går det att följa studenternas examensarbeten på Instagram.

21 – 22 maj arrangeras en textil hantverkshelg i Sparreholm. Det finns sex olika kurser att välja mellan. Förutom min kurs i yllebroderi går det att fördjupa sig i nåltovning, stickning av runda ok, paverpol, sashiko och brickvävning. Studiefrämjandet arrangerar. HÄR finns filmer att se och länkar till anmälningsformulär.

18 juni – 13 augusti visas Eva Davidssons dräkter med inspiration från Dalarna och Japan på Hemslöjdens Hus i Leksand. Öppet torsdag–lördag kl 11.00–16.00. ”Bland det bästa jag sett” skrev jag i ett blogginlägg efter att ha sett hennes utställning hos Konsthantverkarna i Stockholm för några år sedan, titta HÄR.

Till Vandalorum i Värnamo vill jag också, titta HÄR. Där pågår Boro – Nödens konst, utställningen om japanska trastextilier producerad av Östasiatiska Museet i Stockholm. Jag såg den i Stockholm, men den är väl värd att ses igen. HÄR är ett blogginlägg om utställningen och HÄR ett annat om utställningskatalogen. Utställningen pågår t o m 2022-08-14.
På Vanadlorum visas också utställningen om Wanja Djanaieff i sommar, Wanja Djanaieff och hennes 22 älsklingsfärger. Min plan var att se utställningen i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg för ett par år sedan (titta HÄR), men det blev aldrig av. Nu får jag en ny chans!

Och sen blir det höst. Idag har jag varit hos Studieförbundet Vuxenskolan här i Eskilstuna och pratat lite planer. Information kommer när detaljerna är klara.

Daldräll – del 5

Ännu en provväv i daldräll är på väg upp i vävstolen. Nu blir det N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. Jag har två exemplar av första upplagan från 1896. Båda böckerna är mycket slitna och om jag fortsätter bläddra i dem så ramlar de snart isär. Så för säkerhets skull har jag köpt ett exemplar av facsimileupplagan som trycktes 1981. Den behöver jag inte vara så försiktig med.

Jag har ritat upp bindningen till de tre mönsterpartierna Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken i N:o 41, men förstår ändå inte hur de kommer att se ut i väven. Det finns ingen bild på väven i boken och det framgår inte i vilken ordning mönstren ska solvas. Jag gör en tolkning av solvnotan, testar och är beredd på att kanske klippa ner och ändra i solvningen. Eller, vem vet, det kanske blir riktigt bra om jag följer beskrivningen, trots att det ser lite konstigt ut.

Jag delar in mönstret i kortare partier, räknar in rätt antal solv på varje skaft och rätt antal varptrådar. Och så stoppar jag tålmodigt tråd efter tråd i sitt solvöga och hoppas på att allt blir rätt.

HÄR finns mina provvävar i daldräll samlade.

Daldräll – del 4

Den lilla provväven i daldräll efter en gammal handskriven solvnota är klar, mått 29 x 31 cm, tvättat prov. Jag har oblekt bomullsgarn 24/2 i varpen, två trådar i rör i en 85-rörssked. Inslaget i tuskaften består av bomullsgarn 24/2 och till mönster tog jag oblekt lingarn 16. Se tidigare inlägg HÄR.

På bilden till vänster har jag gränsat av den mönsterform som kallas Fula rutan i solvnotan, till höger mönstret som benämns Vackra rutan.

Först vävde jag ett par bitar med trampning lika med solvning, som provet ovan. Sedan fortsatte jag att trampa efter eget huvud och testade en massa olika varianter. Längden blir en löpare som får sin plats på byrån i hallen.

Nästa steg i min ansträngning att bättre förstå daldräll är att sätta upp en provväv efter en solvnota med mönsterformer som kallas Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken ur Nina von Engeströms Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan från 1896.

Daldräll – del 3

Ett par tidigare inlägg, titta HÄR, handlar om en gammal handskriven solvnota till en daldräll. Jag har ritat om solvnotan på det sätt som vi nu för tiden tecknar ner vävtekniken daldräll. Men den som ritade den gamla solvnotan kallar vävnaden för Leksandsdräll, inte daldräll. Jag blir nyfiken.

I boken Daldräll av av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson finns en text av Laila Lundell. Hon skriver att det vi idag kallar daldräll är europeiskt allmängods. Tekniken fanns i Europa under 1600-talet, men kom till Sverige betydligt senare och blev vanlig i Dalarna, framförallt i socknarna Gagnef och Leksand. Där användes benämningarna läskrus eller lärftkrus. Lärft = tuskaft och krus = mönster, dvs mönster på tuskaftsbotten. Benämningen daldräll lär ha uppstått hos betraktare utifrån som såg vävnaderna i trakten kring Siljan eller på andra platser dit folk från Dalarna reste för att arbeta. Men hur kom det sig att tekniken fick fäste just i Dalarna? Det ger Lundell inget svar på. Hennes text skrevs 1988. Finns det senare forskning inom området? Någon som vet?

Jag letar lite i böcker i min bokhylla och kallar det jag hittar för daldräll.

Traditionelle Webmuster, Jorinde Gustavs och Gerlinde Dörries, 1988
Boken presenterar äldre vävnader från området kring Rostock vid Tysklands kust mot Östersjön. En daldräll finns avbildad, ett sängtäcke från Stralsund, vävt under andra halvan av 1800-talet. Tekniken anges som halvdräll, Halbdrell.

.


Praktisk Väfbok, Nina v Engeström, 1896
Von Engeström har solvnota till fyra daldrällar. En har benämningen Dräll i 4 skaft (mönster från Dalarne). De övriga tre benämns Dräll (mönster från Dalarne). (På en av solvnotorna finns namn på mönsterformerna. Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken vill jag titta närmare på!)


Den Norske Husflidsforeningens Haandbok i vævning, 1914
Här finns tre daldrällar, varav en har mycket stora likheter med dem som jag visat HÄR i ett tidigare inlägg. Beteckningarna är Mønstret tøi til servietter, Bordservietter i halvdreiel respektive Halvdreiel till pynteservietter.


Hemmets vävbok, Elisabeth Wærn-Bugge, 1927
Åtta vävsedlar till daldräll finns hos Wærn-Bugge. En benämns Leksandskrus – s.k. Daldräll. De övriga kallas bara Leksandskrus.

I vävstolen, Anna Skeri-Mattson och Ingrid Osvald, 12:e upplagan 1950
Nu blir det ett hopp på drygt 30 år i kronologin till 12:e upplagan av I vävstolen. Här finns en Daldräll till servietter och dukar och en Daldräll till servietter. Begreppet daldräll tycks alltså vara etablerat. Första upplagan av boken kom 1937. Undrar om vävtekniken fanns med då och vad den i så fall kallades. Någon som vet?

Malin Selander – en vävinspiratör


Idag 2022-04-07 letar jag fram ett kompendium om dubbelvävar från en intressant och lärorik föreläsning på Väv -89 i Linköping. Anledning är att föreläsaren Malin Selander (1922 – 2013) idag skulle ha fyllt 100 år.

Malin Selander var en enastående skicklig formgivare och väverska. Under nästan hela sin yrkesverksamma tid arbetade hon som vävlärare i Örebro och många är de som fått sin vävutbildning hos henne. Hon undervisade även i USA och Canada, hade uppdrag från FN för att utveckla vävningen på landsbygden i Iran och ställde ut i Japan vid flera tillfällen. Örebro läns museum äger hennes samling av unika handvävda kläder och även hennes prover och skisser. År 2008 visade museet hennes kläder i en fantastisk utställning. Det borde vara dags att visa hennes verk igen.

HÄR och HÄR finns ett par äldre inlägg om Malin Selander på min blogg.
Läs mer HÄR på Wikipedia och HÄR på Digitalt museum.

Hon gav ut flera vävböcker, t ex Väv en väv från 1986. Då hade jag just börjat väva på allvar och boken gav mig helt nya insikter i vad vävning kan vara. Hon använde material, färger och traditionella vävbindningar på ett sätt som kändes nytt och innovativt, då för 36 år sedan. Den här halsduken i dubbelväv finns i min ägo, hennes egen ur boken Väv en väv.

Daldräll – del 2

Det här är en av de minsta ”rumpor” jag har varpat. Varpen väger bara ca 75 gram och är 3 meter lång. Det blir en provväv i daldräll efter en gammal handskriven solvnota, nertecknad för gissningsvis ca 120 år sedan. Titta HÄR i ett inlägg som jag gjorde häromdagen. Några av mönsterpartierna har jag gjort smalare än i originalet för att komma undan med ”bara” ca 500 varptrådar. Syftet är inte att göra en kopia av det handskrivna mönstret. Jag vill bara testa lite och sätta mig in i tekniken daldräll.

Så här ser det ut när jag har vävt några centimeter mönster med ett restgarn för att kolla om allt är rätt. Skönt nog så verkar det inte finnas några fel, varken i solvning eller skedning.

Nu när jag har lärt känna det gamla handritade mönstret upptäcker jag liknande vävar i ett par böcker i bokhyllan.

I boken Daldräll av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson finns en variant kallad Råby. Malin Selander har också en snarlik i sin bok Väv en väv, kallad Glimmerskiffer, den nedre bilden, ett gammalt traditionellt mönster enligt författaren. Några detaljer skiljer de tre varianterna åt. Titta på den ljusa rutan på med smala mörka vertikala linjer på bilden ovan. De mörka linjerna är så kallade avbindetrådar. Väven Råby har 10 trådar mellan avbindetrådarna, den gamla handskrivna har 8 trådar mellan avbindetrådarna och i Glimmerskiffer är det 6 trådar mellan avbindetrådarna.

Fortsättning följer!

Vackra rutan, Släta rutan och Fula rutan

För ett par år sedan fick jag en gammal, sliten vävbok av en vän, titta HÄR. I boken låg en liten skatt, drygt tio handskrivna vävsedlar. En av dem är en daldräll, benämnd Leksandsdräll, med mönstren Vackra rutan, Släta rutan och Fula rutan. Fula rutan gör mig förstås extra nyfiken.

Nu har jag ritat om den handskrivna solvnotan till en partisolvning och tänker sätta upp en provväv. Min erfarenhet av att väva daldräll begränsar sig till tre tillfällen under 50 år. Jag förstår hur mönsterformerna är konstruerade, men friskar upp minnet genom att läsa på lite i boken Daldräll av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson.

I en butik alldeles här i närheten hade jag turen att hitta 1 kilo bomullsgarn 24/2 för 49 kr. Det blir perfekt till provväven!

Halsdukar av restgarner – väv nummer nio

Den nionde väven med halsdukar av restgarner är klar och garnlagret har minskat med 4,6 kilo. Planen var att sätta upp tio restgarnsvävar. Det finns material kvar så det räcker till ännu fler, men nu åker garnerna ner i förrådet igen. Det här har varit riktigt roligt och jag fortsätter nog med fler halsdukar av restgarner senare. Men nu står andra vävprojekt i kö.

I halsduksväv nummer nio finns bl a ett turkos garn som jag färgade med färg från Färgkraft för mer än 30 år sedan. Omknytningar på härvan, ikat eller flamfärgning, gör att små partier har behållit den vita färgen. En mössa stickade jag av garnet, men den är borta sedan länge. I varpen har jag blandat in orange och turkosa garner i en ull/silkeblandning, rester från en tröja, titta HÄR. Ett krappfärgat ullgarn inköpt i Tallinn finns också i varpen. Till inslag har jag bl a använt garner som jag färgade 1980 med krapp respektive indigo.

Halsdukarna av restgarner finns samlade HÄR.

Rensar i lagret

Just nu finns inte mina vävar och broderier i någon butik och det är ju lite dumt att sakerna bara ligger till ingen nytta i källarförrådet. Så det blir rea! Andra har större behov än jag. Alla betalningar skickar jag därför vidare till UNHCR för Ukraina.

Bild 1: Halsdukar i ull/silke. Den gröna och den mörkare rosa finns kvar. Mått ca 18 x 150 cm. Tidigare pris 650 kr, nu 400 kr inkl porto.
Uppdatering: Båda är SÅLDA.

Bild 2: Halsduk/sjal i dubbelväv, ullgarn. Den vänstra finns kvar. Mått ca 30 x 175 cm. Tidigare pris 890 kr, nu 400 kr inkl porto.
Uppdatering: SÅLD.

Bild 3: Halsduk/sjal i ullgarn. Det finns två stycken. Mått ca 45 x 170 cm. Tidigare pris 790 kr, nu 400 kr inkl porto.
Uppdatering: Båda är SÅLDA.

Bild 4: Halsduk/sjal i varptaqueté, ullgarn. Den som ligger slätt finns kvar. Mått ca 40 x 170 cm. Tidigare pris 750 kr, nu 400 kr inkl porto.
Uppdatering: SÅLD.

Vid intresse, maila mig elisabet.textilainslag@telia.com.

Halsdukar av restgarner – väv nummer åtta är klar

Den åttonde halsduksväven av restgarner är klar.

Jag börjar nästan känna mig manisk. Det här är så kul och det är svårt att sluta. Nu har jag börjat plocka med röda garner. Men ska det bli något illrött-lila-rosa eller något mer dämpat med en mix av rött och brunt? Eller ska jag använda de bruna garnerna ihop med de blå garnerna som finns kvar? Och finns det tillräckliga mängder med garn som passar som inslag? Ska jag gå till någon av stans garnaffärer och komplettera med garn till inslag och därmed rucka på beslutet att bara använda sånt som finns i mitt lager?

HÄR finns restgarnsvävarna samlade.

Halsdukar av restgarner – väv nummer åtta på gång

Den åttonde halsduksväven av restgarner är förskedad och ska strax upp i vävstolen. HÄR finns halsdukarna av restgarner samlade.

När det blir så här lite garn kvar efter varpningen är jag nöjd!

Så här såg min varpordning ut. Jag ska försöka förklara ungefär hur jag gör för att använda de små mängderna restgarner nästan till sista metern.
Garnerna sorteras efter färg och vägs.
Om det t ex finns ett litet nystan på 10 gram av ett ljusblått ullgarn 12/2 (ca 6.000 meter/kg) så vet jag att längden är ca 60 meter.
Med en varplängd på 5,25 meter till två halsdukar så räcker 60 meter garn till ca 11 varptrådar. Jag avrundar neråt till 10 för att vara på den säkra sidan.
Eftersom jag i det här fallet kombinerar det ljusblå 12/2 med ett annat ljusblått garn så räcker de två garnerna tillsammans till en rand med 20 varptrådar.
Varptätheten är 5,5 trådar/cm, dvs den ljusblå randen blir 3,6 cm.
På samma sätt gör jag med alla utvalda garner och sätter sedan ihop en randning och gör en preliminär varpordning i önskad bredd.
När jag sedan varpar randen som jag beräknat till 20 trådar så visar det sig kanske att garnet räckte till 22 trådar. Då får randen bli 22 trådar och jag justerar varpnotan.
I det här fallet blev de flesta ränderna några trådar bredare än min första beräkning och efter ett tag såg jag att jag kunde ta bort en färgkombination som kändes lite tveksam.

Hängde ni med? Varpningen tar lite längre tid än vanligt och det gäller att hålla koll på siffror och garner. Men det är verkligen tillfredställande när garnerna går åt nästan helt och hållet.


Det börjar bli knepigt

Jag rensar i mitt garnlager. Sju uppsättningar med halsdukar av restgarner har det blivit hittills i vinter. Fler ska det bli, men nu börjar det bli knepigt att få ihop garnerna till något bra. HÄR finns halsdukarna.

I fyra av de sju halsduksvävarna har jag varpat med två garner, ett tvåtrådigt garn med ca 3.000 meter/kg och ett hälften så tunt garn av lite olika sort. Blandningen har gett ett bra resultat. Men nu är vissa garnsorter slut (det är ju förstås det som är meningen) och jag måste snart börja tänka i andra banor.

Och så är det färgerna. Först tog jag de färger som jag tycker är enklast att använda. Nu är det mest ”svåra” färger kvar. Röda nyanser är vackra, blå likaså. Men det är en liten utmaning för mig att använda dem. Garnerna ligger framme i arbetsrummet och jag tassar runt och försöker se vad jag ska göra.

Skedar

”Vad har du för sked?” Det är en fråga som kommer ibland från andra vävare. Om jag svarar att jag till just den här väven har en 30-rörssked så får den som frågar kanske inte den information som egentligen efterfrågas.

En sked, vävsked, används för att få önskat antal varptrådar/cm och för att sprida ut varptrådarna till rätt bredd. Siffrorna på bilden betyder att skeden har 30 springor på 10 cm och att den är 100 cm lång. Om jag stoppar in, skedar, en tråd i varje springa, rör, blir varptätheten 3 trådar/cm. Men jag kan skeda med fler trådar i varje rör. Två trådar/rör blir 6 trådar/cm, tre trådar/rör blir 9 trådar/cm. Jag kan också skeda med t ex en tråd i vartannat rör och får då en gles väv med 1,5 trådar/cm.

Till de flesta av mina senaste vävar, halsdukar av restgarner (titta HÄR), har jag en tråd i rör i en 55-rörssked, 5,5 trådar/cm. Mina tidigare erfarenheter sa mig att varptätheten med just de här garnerna och den bindning jag valt borde vara så där 5 eller 6 trådar/cm. Med en 25-rörssked och och två trådar i rör hade jag fått 5 trådar/cm och med två trådar i rör i en 30-rörssked hade det blivit 6 trådar/cm. Nu la mig mittemellan. Det blev bra. Om det inte hade känts helt rätt så hade jag kunnat skeda om i en annan sked för att få väven en aning glesare eller tätare, men samtidigt lite bredare eller smalare.

För den som inte väver är en sked något som används för att stoppa mat i munnen. Jag ser inget direkt samband mellan föremålet vävsked och besticket sked. Men när jag letar efter ordets ursprung hittar jag följande i boken Ordens ursprung av Bo Bergman:

sked Det gemensamma germanska ordet sked har haft ursprungsbetydelsen ‘kluvet trästycke’ och är bildat till ett verb med betydelsen ‘klyva, skilja’. Det är nära släkt med skida.”

Jag tolkar det som att betydelsen har glidit iväg åt två håll. Skeden att äta med tillverkades ursprungligen av ett kluvet trästycke och vävskeden skiljer trådarna åt. Någon som vet mer?
Uppdatering: Ewa skriver i en kommentar ”En tanke: kanske man gjorde de första vävskedarna genom att klyva trä?”

Från en kökslåda tar jag fram några träskedar, eller snarare en slev (33 cm lång), två mått (det minsta 7 cm) och två skedar.


.

Det större måttet har ett litet fint huvud utskuret i handtaget. Måttet köpte jag hemma hos en slöjdare utanför Järvsö för så där 20 år sedan. Kan han ha hetat Nils någonting?
Uppdatering: På Instagram fick jag svar. Nils Blixt hette slöjdaren, kanske mest känd för sina näverburkar, titta HÄR.

Soppskedarna från Marocko är också inköpta för bortåt 20 år sedan i en butik i kuststaden Sidi Ifni.

I kökslådan låg också en ask innehållande en annan sorts skedar, ett dussin aldrig använda mockaskedar av silver. Jag fick dem i födelsedagspresent när jag var barn, en sked varje år. Nu ser jag dem som ett minne från tidigare generationer med andra vanor.

.

.

Halsdukar av restgarner – väv nummer sju

Den sjunde halsduksväven av restgarner är klar.

Varpen består återigen av ullgarn 28/2, den här gången med tre trådar i olika färg tillsammans i solv. Jag har solvat 1234143214. Halsduken till höger är trampad på samma sätt som solvningen. Inslaget är ullgarn 6/1. I halsduken till vänster har jag trampat lite hur som helst och gjort en oregelbunden randning av små mängder restgarner.

HÄR finns halsdukarna av restgarner samlade. Fler halsdukar är på gång i mitt huvud, men nu blir det en liten paus i vävandet. Det finns annat också som behöver göras!

Halsdukar av restgarner – väv nummer sex

Äntligen blev det en dag med lite sol och jag kunde ta en bild utomhus med någorlunda bra färgåtergivning.

Till den sjätte halsduksväven av restgarner valde jag samma garner som i väv nummer två. HÄR finns mer information om mina restgarnsvävar. Väv nummer två finns näst längst ner i flödet. Varpen består av ullgarn 28/2. Fyra trådar i olika färg går tillsammans i solv och rör. Inslagsgarnet är ett tvåtrådigt ullgarn med ca 5.500 m/kg. Den här gången blev halsdukarna rutiga. Bindningen är kypert 2/2 som vänder med skarp anslutning både i varp- och inslagsriktning.

För att inte bli handlingsförlamad av alla möjligheter har jag satt upp några regler för mig själv när jag väver halsdukarna av restgarner. Första regeln är förstås att bara använda garner som finns i mitt lager. (Det är absolut förbjudet att springa iväg till någon av stans garnaffärer och komplettera med en färg eller struktur som skulle passa riktigt bra.) Jag gör inga infärgningar utan får nöja mig med de färger som finns bland mina garner. Enda tillåtna bindning är kypert och det är fyra skaft som gäller.

Väv nummer sju sitter i vävstolen. Jag fortsätter så länge jag tycker det är roligt.

Halsdukar av restgarner – väv nummer fem

Ytterligare en halsduksväv av restgarner är klar. Den här gången sorterade jag ut vita, gula och gråa garner till varpen, ullgarn nr 6/1 och 6/2. Till den vänstra halsduken räckte varpgarnet 6/2 även till inslag. Randningen är oregelbunden. Den högra har inslag av vitt 6/2 och tre olika, men till förväxling lika, beigegula växtfärgade garner, färgade för ca 40 år sedan. Informationen om vilka växter jag använde har försvunnit. Randningen har en tydlig rapport.

Det finns fortfarande gott om passande garner som räcker till många fler halsduksvävar och jag fortsätter ett tag till. Men när lagret minskar blir det allt svårare att kombinera olika färger och olika typer av ullgarner till fina halsdukar.

HÄR finns mer information om mina restgarnsvävar.

.

Halsdukar av restgarner – väv nummer fyra

Randig i svart, grönt och turkos är varp nummer fyra i projektet att väva halsdukar av mina restgarner. HÄR har jag samlat inläggen om restgarnsvävningen. Den ena halsduken har grönt inslag med oregelbundna ränder i svart. Den andra har svart inslag och ränder i rester från varpningen.

Som tidigare så har jag plockat ihop garner med passande färger och vägt dem. Med utgångspunkt från kunskapen om hur många meter det är per kilo av de olika garnerna har jag räknat ut hur många trådar jag kan varpa av varje sort, i det här fallet drygt fem meter till två halsdukar. Sen har jag tänkt fram och tillbaka, tagit bort garner, lagt till garner och ändrat mig gång på gång.

Jag varpade med en tråd ullgarn 6/2 och en tråd diverse garner, både entrådiga och tvåtrådiga, som ungefär motsvarar 6/1. Så här mycket, dvs lite, var kvar av några garner efter varpningen.

.

Varptätheten är 5,5 trådar/cm, dvs en tråd i rör i en 55-rörsked, precis som i de tidigare restgarnshalsdukarna. Bindningen är kypert 2/2. Inslaget i den gröna halsduken är ullgarn 7/2 från en upprepad tröja, titta HÄR. Det svarta garnet kommer också från en halvfärdig upprepad tröja, en blandning av ull och silke, titta HÄR.

När väven är nerklippt och fransarna drejade tvättar jag halsdukarna i ca 40-gradigt vatten med lite milt schampo. De får ligga i varsin plasthink tills vattnet kallnat och under tiden kramar jag dem försiktigt ett par gånger. Sedan kör jag sköljning och centrifugering i tvättmaskinen och avslutar med strykjärnet inställt på ull och med mycket ånga.

Ett par sorter fick som sagt bli ränder i den svarta halsduken. De nya resterna räcker nog inte till något mer.

.

Halsdukar av restgarner – väv nummer tre är klar

Väven är nerklippt, fransarna är drejade och halsdukarna är tvättade. Den tredje halsduksväven av restgarner är klar och jag är nöjd med resultatet. Jag hade lite svårt att hitta rätt inslagstäthet och borde kanske ha försökt att fösa ihop inslagen en aning till. Men det är ändå en bra känsla i de båda halsdukarna, bättre än vad jag trodde när jag vävde.

HÄR såg det ut när jag visade för ett par dagar sedan.

Nu har jag röjt och städat kring vävstolen och det är tydligen dags för julledighet, sägs det. Men nästa vecka kommer det nog upp en ny väv.

Hoppas ni får en lugn och fin helg!

Halsdukar av restgarner – väv nummer tre

Garnerna har vägts, jag har räknat på hur mycket varp jag kan få ut av varje sorts garn, jag har valt garner, valt bort och gjort nya val. Till sist bestämde jag mig för att de här garnerna skulle bli varp i den tredje uppsättningen halsdukar av restgarner.

Varpar gör jag med en tråd ullgarn 6/1 och en tråd 6/2. Mina anteckningar visar hur många trådar varje garnblandning räcker till vid en varplängd lagom för två halsdukar. Totalt kan jag varpa 386 trådar, men det räcker med 240. Så jag väljer bort garn igen och tänker på vilka garner som lämpligen kan sparas till en annan varp.

”Var inte så himla feg och ordentlig” säger jag till mig själv och gör en oregelbunden varp. Till inslag blir det ungefär samma färger som i varpen. Inslagsgarnet är samma sort som i den förra restgarnsväven, titta HÄR. Inte heller på inslagsränderna är det någon ordning. Jag randar lite hur som helst. Nu vill jag väva ner snabbt för att se hur det blir! Bilder med bättre skärpa och bättre färgåtergivning tar jag när halsdukarna är klara och dagarna blir ljusare. Det vänder ju om ett par dagar!

.

Mer restgarner i vävstolen

Så här års, i decembermörker utan dagsljus, är det svårt att få till några bra bilder på min pågående väv. Det spelar ingen roll hur jag riktar belysningen, tänder och släcker olika lampor, det blir ändå blänk och oskärpa.

Jag fortsätter att väva halsdukar av mina restgarner. Den här gången består varpen av ullgarn 28/2 (ca 14.000 m/kg), ett långfibrigt, starkt, slätt och glänsande kamgarn. Garnet var rester redan när jag köpte det för ca 30 år sedan. Många kilo följde med hem från en lagerrensning hos en liten textilfabrik som tillverkade mössor på sina stickmaskiner. Flera kilo finns fortfarande kvar i mitt lager, men mycket har gått åt som inslag till de flesta av mina mer än 40 uppsättningar av sjalar i varptaqueté, titta HÄR.

Som sagt, nu fick garnet bli varp. Jag varpade med fyra trådar, en ljuslila, en rosa, en turkos och en mörkt blågrön. De fyra trådarna går tillsammans i solv och rör och motsvarar en tråd med ca 3.500 m/kg.

Tre halsdukar blir det. Inslagsgarnet är ett tvåtrådigt ullgarn med ca 5.500 m/kg. Det blir en halsduk med rosa inslag, en med blått och en med lila. Det ser fint ut i vävstolen. Men om jag tänkt rätt och om det verkligen blir så bra som jag hoppas vet jag först när väven är nerklippt och halsdukarna är tvättade.

Nästa väv är på gång i huvudet och nästa och nästa…

Restgarner i vävstolen

Pågående projekt borde avslutas innan nya påbörjas, men vävlusten kom över mig. Halsdukar av restgarner blir det. En del av garnerna ur lagret har jag plockat fram på arbetsbordet, men det finns mycket mer. Jag väger och räknar och försöker kombinera färger och kvalitéer till varp och inslag.

Till första varpen, en kort till två halsdukar, tar jag ullgarn i neutrala färger. Till inslag blir det garn som jag växtfärgade runt 1980. Någon enstaka färg finns det ett helt hekto av, men mest är det smånystan.

Nästa varp blir nog färggrannare.

.

.

Tygpåsar

I våras satte jag igång att sy påsar av gamla handvävda tygrester från hemslöjden i Örebro. Det blev ett långt uppehåll under sommaren, men nu är jag igång och syr fler. Jag sneglar lite på gamla japanska påsar, men anpassar påsarna efter storlek och utseende på de tygbitar som finns. HÄR finns tidigare blogginlägg om påsarna.

Det roligaste, och det som tar mest tid, är att plocka med alla tygbitar och tänka ut hur färger och mönster kan kombineras på bästa sätt. Svårare och svårare blir det när de bitar som finns kvar blir allt mindre. Dessutom blir det allt knepigare att pussla ihop tygerna till något snyggt när de finaste har gått åt. Men det är kul!

.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är pase-5-sv-v.jpg

.

.

Till foder återbrukar jag t ex gamla herrskjortor eller tar tyger som har legat oanvända i mina skåp i decennier. Snoddar och band finns också i mina förråd och finns det ingen snodd som passar så tar jag fram slynggaffeln.