Kategoriarkiv: Vävning

Ränder och rya

I sista stund kom jag iväg till Stenhuset i Surahammar igår, 2019-08-04. Det var sista dagen för utställningen Vilsamma sommarvävar och vilda djur, en mycket inspirerande och fantasifull vävutställning av Susann Levál och Åsa Åkerström Ahlin. Det var i stort sett samma innehåll som när de ställde ut tillsammans i Köping för ett par år sedan. HÄR finns ett blogginlägg från den gången. Men även om det var samma föremål som visades, så blir det en annan utställning när vävarna exponeras på nytt sätt i en annan lokal.

Ränder gillar jag, och rya. Den här gången fastnade mina ögon framför allt på Susanns ränder och på Åsas ryavävar.

Förutom den randiga väven till solstolen visade Susann randiga fällsängar och randiga handdukar. De båda fällsängarna har samma randning, men intrycket blir helt olika beroende på färgsättning.

Jag gillar hur hon har använt de randiga, handvävda tygerna till baksidor på kuddarna. Kolla garnbollarna också.

Åsa har vävt en ryabjörk. Intill björken ses några av hennes rakubrända keramikfåglar.

Åsas ryaklädda, vilt rufsiga, djurpallar visade jag förra gången och här är de igen, älgen ”Roger” och räven ”Reven”.

Repar upp och börjar om

Nu är det bestämt. Den här påbörjade tröjan, som har legat orörd i flera månader, ska repas upp. Beskrivningen är ur den här boken, som jag skrivit om tidigare, titta HÄR.

Jag var verkligen sugen på att sticka en tröja inspirerad av den danska motsvarigheten till de skånska spedetröjorna. Jag köpte boken och jag köpte garn, valde en mörkgrön färg bland alla kulörer av Rauma lammullsgarn och började sticka. Stickningen kändes bekant och snart kom jag på varför. Men jag mindes också, för sent, att jag helst inte ska följa beskrivningar där mönstret räknas i varv istället för centimeter. Mina stickade varv är nämligen lägre än i de flesta beskrivningar. Följer jag det uppritade mönster blir den här tröjan mycket kortare än tänkt. I det här fallet behöver i stort sett hela beskrivningen göras om för att plagget ska bli bra.

Att stickningen efter en stund kändes bekant beror på att jag för bortåt 20 år sedan började sticka en spedetröja i samma garn och exakt samma färg. Den låg nästan färdig i drygt 10 år innan jag repade upp den och en annan ofärdig långliggare.Titta HÄR.

Då användes det gröna upprepade garnet i en sjalväv tillsammans med en massa restnystan, titta HÄR.

Nu blir det nog en ny stickning av garnet. Ett par nystan ljust turkos garn har inköpts som komplement till det gröna och jag funderar för fullt på hur tröjan ska se ut. Det blir i alla fall inte något nytt försök med en spedetröja, det är en sak som är säker.

Textilspaning i Uppsala

Ett par fina dagar tillbringades i Uppsala med promenader längs ån, upp till slottet, på gator och torg och vi lärde känna stan lite bättre. Jag slank förstås in lite snabbt här och där och såg en del textilier.

På Upplandsmuseet visas i sommar, t o m 2019-09-22, en utställning med stickat från Celia B Dackenbergs fina böcker. Tolkningen av tröjan som bärs av Putte i blåbärsskogen finns i Sagornas Stickbok. I boken Kulturkoftor har författaren en stickbeskrivning till en kofta som bygger på bandymålvakten Sven ”Sleven” Säfwenbergs tröja/kofta, den han bar säsong efter säsong i varenda match. I utställningen finns förstås den nystickade koftan, men även ”Slevens” slitna och lagade originalkofta, nu i Upplandsmuseets samlingar. HÄR har jag skrivit om ”Sleven” och om Celia B Dackenbergs böcker.

På Uppsala konstmuseum såg jag vävnader och broderier av Monia Westin. Utställningen finns att se t o m 2019-08-18.

En dubbelväv, som gav mig lite vävlust, av Susanna Hepp hängde på väggen hos konsthantverkskooperativet Kaleido i Godsmagasinet.I Uppsala Domkyrka finns praktfulla textilier som fyller väggarna i ett par av kapellen. Textilierna kom på plats i mitten av 1970-talet när kyrkan renoverades. Anna-Lisa Odelqvist-Kruse är upphovsperson till textilierna i Fredens Kapell. Läs om konstnären t ex HÄR. Uppgifter om de relativt sett moderna textilierna i domkyrkan är inte så lätta att hitta. När jag googlar hamnar jag t ex på domkyrkans hemsida och hos Upplandsmuseet i digitalt museum. På båda ställena finns bilder på vävnaderna i Fredens Kapell utan att Anna-Lisa Odelqvist-Kruse nämns.

I Minneskoret finns Ann-Marie Forsbergs stora vävnader som skildrar några av de viktigaste händelserna i domkyrkans drygt sjuhundraåriga historia. Här är en liten detalj. Läs mer om konstnären HÄR.

Vem kan åka till Uppsala utan att besöka garnaffären Yllo Tyll? Inte jag i alla fall. Nu studerade jag utbudet av Rauma Finullgarn. Till slut lyckades jag välja en färg som komplement till en misslyckad stickning. Den har legat orörd i flera månader och jag skulle behöva börja om från början. Jag visar en annan dag.

Karin Larssons textilier i Torshälla

Gör en utflykt till Torshälla i sommar! På Ebelingmuseet visas Karin Larssons (1859 – 1928) konstnärskap i en textilutställning. Broderierna och vävnaderna är inlånade från Sundborn. En del är original av Karins egen hand, andra är kopior. Det är en fin och lagom stor utställning med många detaljer att studera för den textilintresserade. Den som har besökt familjens hem i Sundborn känner igen de flesta textilierna. De finns också avbildade på Carl Larssons akvareller från hemmet. Utställningen pågår t o m 2019-08-19.

I år är det hundra år sedan Carl Larsson, Karins make, avled. Det uppmärksammas med en rad evenemang, de flesta i Dalarna, men även i Torshälla. HÄR finns all information. Anledningen till att textilierna visas just på Ebelingmuseet är att maken hade anknytning till trakten. Faderns släkt ägde en gård i Lövhulta inte långt från Torshälla och där tillbringade Carl mycket tid i sin barndom och ungdom.

På översta bilden syns den kända solroskudden, ett yllebroderi med 1/4 solros i varje hörn.

Kudden där Karin sätter fokus på första världskrigets fasor är också utförd i yllebroderi.

Hennes ofullbordade broderi sitter fortfarande kvar i syramen. Tänk att stygnen som ser så moderna ut syddes för ungefär 100 år sedan!

I draperiet har hon använt en helt egen teknik, en sorts makramé knuten över varptrådarna.

Tillsammans med fru Elin Eriksson komponerade Karin en sundbornsdräkt till traktens kvinnor.  Kjolsäckens applikationer av skinn är sydda på maskin för att visa att det var en modern dräkt.

Det var ju maken Carl som var den stora konstnären och Karin sågs som mor och maka. Hennes kreativitet kom till uttryck i de egensinniga textilierna och flera citat i utställningen ger en bild av hur hon sammanlänkar familjelivet med sitt konstnärskap. (Texten är inte broderad, utan tryckt på tyget.)

Jag plockade fram ett par böcker ur bokhyllan för att läsa på lite om Sundborn och familjen Larsson, Karin Larsson i närbild av Lena Rydin och Nisse Petterson och Karin Larsson och blommorna i Sundborn av Christina Högardh-Ihr.

Examensutställning hos Handarbetets Vänner

Jag är glad att jag hann se årets examensutställning på Handarbetets Vänners skola i Stockholm innan den slutade för några dagar sedan. I år var det tolv personer som tog examen från utbildningen Högre textilt hantverk och som vanligt var det en mycket sevärd slututställning. Jag hade extra tur och träffade en av utställarna, Cissi Wiman. Vi har setts tidigare, för något år sedan när skolan hade öppet hus. Sedan dess har vi följt varandra på sociala medier. På utställningen visade Cissi broderier, en sorts dagboksbilder, sydda på maskin mest med svart tråd, kompletterat med lite handsömnad. På golvet på första fotot anas en del av hennes mindre broderier med tepåsar. Den som missade Cissis fina och berörande bilder på HV kan besöka Almgrens Sidenväveri i sommar, 15 juni – 17 augusti 2019. Då ställer hon ut tillsammans med Julia Kåsjö och Jennie Jakobsson från HV samt tre nyutexaminerade studenter från vardera Konstfack och HDK. HÄR finns information.

Julia Kåsjös examensarbete består av dubbelvävar i ull och silke. Det skulle vara spännande att se om hon går vidare i sin tankebana och syr kläder av tygerna.

Jennie Jakobsson har experimenterat fram en alldeles egen spännande kombination av material och teknik. Hon har tovat ull, klippt ut mönsterbitar och fogat ihop med spetssöm. En jacka och en krage fanns att se på utställningen.

Till sist väljer jag att visa en matta vävd av Lina Kac. Hon vill överraska sig själv, säger hon i den fina utställningskatalogen. Hon väver stort och utan skiss. Väven rullas ner på tygbommen, försvinner ur synhåll ett tag och helheten visas först när varpen är slut och väven klipps ner.

 

Kvinna – utställning i Nora, del 2

Titta vilken snygg matta! Vad ska man kalla tekniken? Halvrya? Mattan är anonym, utan märkning eller andra uppgifter om vem som är formgivare eller tillverkare. Den finns att se i utställningen Kvinna på Bryggeriet i Nora, där jag var häromdagen. Mattan kommer från Nora Diversehandel. I utställningen visar butiken ett urval av textilier från sitt sortiment av vintage, antikt och bättre begagnat. Textilierna från olika tidsperioder har kvinnor vävt, broderat, sytt, stickat, knypplat osv, förhoppningsvis med glädje men säkert ibland med möda och av tvång.

Några trasmattor finns som exempel på kvinnors skaparlust och strävan att ta till vara och göra fint av rester.

Att pussla och sy ihop tyglappar hör också till det lustfyllda skapandet. Täcket är sytt av ylletyger och ”kviltningen” består av knutar av garn i hörnen där lapparna möts.

Förhoppningsvis har dukarna vävts med glädje.

Broderiet finns på locket till en tygklädd burk avsedd för textilier som knappast används idag, lösa kragar och manschetter.

HÄR  och HÄR finns fler blogginlägg om utställning Kvinna, som pågår t o m 2019-06-02, öppet tisdag – söndag kl 11 – 17.

Hållbart

En del saker hänger med länge, till exempel den här mattan. Den var det första jag vävde på egen hand efter vävutbildningen, på min första vävstol. Vävstolen köpte jag begagnad på annons. Den var hemsnickrad, sned och vind och blev utbytt mot en Öxabäck efter några år. Mattan följde med i flytten från Eskilstuna i mitten av 1970-talet och är, liksom vi, tillbaka igen i stan sedan ett par år.

Det sägs ju att det inte är lämpligt att blanda bomulls- och syntettrasor i en mattväv och det visste jag förstås när mattan vävdes. Men jag ville ha en röd matta, bröt mot regeln och klippte trasor av alla röda tygrester och av alla avlagda röda kläder jag fick tag på. Bland annat känner jag igen arbetsrockar i nylon från sommarjobb i kassan i en livsmedelsaffär, ett par mörkröda långbyxor i crimplene, bomullstyg från en orangeröd skjorta och från en rödrandig klänning. Syntettygerna har behållit färgen bra, medan bomullstygerna har tappat en del färg och är nu mer orange än röda. (Och nu när jag kryper på golvet och inspekterar mattan ser jag att det nog är dags att lägga den i tvättmaskinen.)

Mattan ligger i hallen. Den röda byrån till vänster har också hängt med ett tag. Den fick jag någon gång på 1960-talet. Till höger syns min hopfällda varpa. Den har stått där och vilat sedan i höstas. Det börjar kännas som om det är dags att sätta fart på den igen.

 

Det behövs bara några pinnar

Det behövs bara några pinnar som redskap för att tillverka de här textilierna. Och, förstås, kunskap och erfarenhet.

Hos Just Africa, titta HÄR, i Stockholm visas t o m 2019-04-24 en liten utställning med textilier och en ”vävstol” från Sierra Leone. Vävaren Hector Bob Lahai, från Sierra Leone och bosatt i Sverige, har satt upp sin vävstol och visar hur det går till att väva Country Cloth. Den som väver sitter vid sidan om varpen. Tramporna hänger ut till höger på bilderna, fästa vid skaften. Traditionerna och kunskaperna kring framställningen av textilierna har förmedlats från generation till generation. Kunskapsöverföringen bröts delvis i samband med inbördeskrig i landet på 1990-talet, men traditionen håller på att återerövras. Vanligen är det kvinnorna som odlar bomullen och spinner garnet och främst männen som väver.

HÄR är ett annat exempel på en enkel vävanordning med ursprung i Senegal, Marcia Harvey Isaksson väver på Etnografiska Museet i Stockholm.

Vävbredden är ca 25 – 30 centimeter och längderna sys ihop till större stycken. Mönster och färger varierar och bestäms av vem som ska ha vävnaden, vad den ska användas till mm.

Framsida, insida, baksida

Det är minsann inte varje dag det ges möjlighet att detaljstudera en sådan här sak, ett skånskt yllebroderi, som inte befinner sig innanför en glasmonter. Eva Berg hade med sig den slitna kudden till workshopen i yllebroderi på Hemslöjdskryssningen häromdagen (titta HÄR). Kudden, eller jynnet på skånska, ägs av Hemslöjden i Skåne och är märkt 1826 och AAD (som t ex kan tydas Anna Anders Dotter). Både framsida, insida och baksida fick vi se på nära håll. Vi kunde också se rester av tygtofsar i kuddens hörn och fick möjlighet att titta nära på stygnen.

På kuddens insida, broderiets baksida, går trådarna kors och tvärs. Garnet som har legat dolt för ljus och slitage är både färgstarkare och tjockare än på framsidan. Alla garner är förstås växtfärgade, de syntetiska färgerna kom senare på 1800-talet.

Kuddens baksida består av ett handvävt tyg i inslagsrips, också kallat tvist. Kanske är det en äldre textil som fått ny användning.

I hörntofsarna anas bl a tryckta kattuner, köpetyger i bomull.

Här är några detaljbilder på broderierna.

 

Hej!

Hej! Här är jag. För en gångs skull ser jag inte så sur ut på bild, ett leende anas. Per Karlsson har tagit fotot till en intervju i Solvögat, vävföreningen Riksvävarnas  medlemstidning. HÄR finns information om föreningen.

Textilvisning på Nationalmuseum

Nu har jag också varit på nyrenoverade Nationalmuseum i Stockholm. Igår (2019-02-22) arrangerade föreningen Svenska Vävakademin en visning av textilier på museet, öppen även för oss som inte är medlemmar. Föreningens nästa evenemang äger rum på Konstfack 2019-04-03, ett seminarium om textil i offentlig miljö. HÄR finns information.

Träffen började med att formgivaren och handvävaren Åsa Pärsson berättade om sitt intressanta uppdrag att i samarbete med danska textilföretaget Kvadrat ta fram tyger, enfärgade, randiga och rutiga mest i gråa toner, till stolar i museets restaurang. ”Sittsidan” av de nätta fåtöljerna har maskinvävt ylletyg och till utsidan har Åsa vävt för hand. Det var så mycket folk i restaurangen (inte bara i restaurangen, det var drygt 20 minuters väntan i kö utanför innan jag kom in i huset) att jag avstod från att försöka fota stolarna, men HÄR har Kurbits skrivit om inredningen i restaurangen.

Förste intendent Cilla Robach guidade oss sedan bland museets textilier. Första bilden visar en liten detalj av en flamländsk vävd tapet från ca 1500 – 1530. HÄR finns mer information i museets databas.

Märta Måås Fjetterströms väv Enhörningen i skogen är från 1915. Titta HÄR.

Cilla Robach berättar om Annika Ekdahls stora väv Road Movie (verdure) visiting mom från 2010. Titta HÄR.

Jag kommer tillbaka en annan dag och traskar runt på egen hand.

Exklusiv kypert

Jag fick syn på en kypert och kunde konstatera att bindningen skulle kräva sex skaft i en vävstol. Men den här kyperten är inte vävd, utan flätad av bark till en stolsits. När ögonen var färdiga med att räkna skaft kunde fokus flyttas och jag såg hela den eleganta stolen, en ”ladderback chair”, tillverkad av Mats Herminge. Träslaget är valnöt och sitsen är flätad av exklusiv hickorybark. Formgivaren heter Brian Boggs och Mats gjorde stolen på kurs hos chairmaker Jeff Lefkowitz i hans studio i Virginia. HÄR finns information för den som vill åka iväg och göra en egen stol. Mats har fotograferat sin vackra stol och vänligen lånat ut bilden till mig.

Utställning hos HV

Just nu, t o m 2019-01-26, pågår en utställning i Handarbetets Vänners galleri på Djurgården i Stockholm med verk av f d studenter på HV, Konstfack och HDK, Emerging Talents ”Drömmar + Japan”. HÄR finns öppettider mm. Det är alltid intressant och inspirerande att se textilier av  nyutbildade inom området och ta del av deras tankar. Här är några exempel från utställningen.

Första bilden visar ett broderi av Emma Holmgren i serien Raggsockor utan fotfäste. Hon gick ut HV 2017. Hennes broderier har jag sett på Instagram, där hon heter @knyterenknut. Broderierna är mycket mindre än jag föreställt mig med små, skickligt utförda stygn.

I sin masterexamen på Konstfack 2018 undersökte Ida Brattmo begreppet tid med hjälp av enkla upprepningar, bl a genom ett stort svart-vitt broderi som jag visar en liten detalj av. Hon säger om sina verk att ”deras uppgift är att ta tid eftersom tiden enbart existerar i vårt mätande av den”.

Kristina Lundsjö tog också en masterexamen på Konstfack 2018. Genom applikation, digitaltryck och screentryck för hon ett textilt arv från 1900-talet vidare på ett lekfullt sätt. Ett exempel är det grönrutiga tyget på bilden, en klassisk vävd ruta som jag känner igen från min barndom och som nu omformats i datorn.

Lisa Hagström slutade sin utbildning på HV 2017. Sedan dess har hon studerat kasuri, det japanska namnet på ikat, på en skola i Kyoto. Bilden visar en del av ett tyg som hon färgade garn till och vävde som slutprojekt på skolan i Japan.

I sitt examensprojekt Lagningsritualen från HDK 2018 besökte Sara Henriksson främmande människor i deras hem och lagade deras kläder. Den röda rocken hade hon på sig som en sorts varuprov för att visa olika lagningstekniker. Rocken fylldes på hela tiden med nya detaljer, minnesanteckningar hon gjorde för att komma ihåg människorna hon mötte.

Bildväv av Lena Cronqvist

Lena Cronqvist är mest känd för sina målningar och skulpturer. Att hon även vävde var obekant för mig innan jag såg den här väven för några år sedan på Eskilstuna Konstmuseum, Glasburken från 1972. Läs om konstnären t ex HÄR och HÄR.

Konstmuseet har varit stängt ett par månader under hösten 2018 för renoveringsarbete. Samtidigt har basutställningen hängts om och nu finns en aning mer textil konst framme än tidigare. Förutom väven av Lena Cronqvist finns även ett par små bildvävar av Hannah Ryggen respektive Sandra Ikse-Bergman. Två textila bilder av Ida-Lovisa Rudolfsson visas och en broderad bild av Carina Marklund. Det finns förstås en massa annan sevärd konst också, t ex en avdelning med verk av Vera Nilsson, en avdelning med grafik av Carl Larsson och en gemensam monter med en mängd små skulpturer av olika konstnärer. Väl värt en utflykt! HÄR finns information om museet.

Tre sjalvävar

En blå, en grön och en lila sjalväv i varptaqueté har det blivit i höst. Varparna är korta, endast till två sjalar. De trampas olika och varje sjal blir unik. Den blå väven och den gröna är jag riktigt nöjd med.

Men den lila väven…  När jag plockade med garnerna och testade olika färgkombinationer så tänkte jag till slut: ”Nej, nu ska jag inte vara så feg! Det här får bli färgstarkt”. I efterhand tycker jag nog att jag kunde ha varit lite mer återhållsam och valt bort svart och orange.

Inte nog med det. När jag tvättat sjalarna och kvarvarande spinnolja i det industrifärgade garnet var borta så uppdagades en färgskiftning i garnet. Det ser ut som om två olika garnpartier blandats i samma nystan. De lila sjalarna hamnar i fyndlådan när jag deltar i Vinterspår i Lindesberg, ett kulturevenemang i mina gamla hemtrakter 2 – 3 februari 2019.

HÄR finns fler inlägg om sjalar i varptaqueté.

Stripweave på Etnografiska Museet

Under en månad nu i höst (2018) sitter Marcia Harvey Isaksson på Etnografiska Museet i Stockholm och väver stripweave, smala remsor som sys ihop till större tygstycken. Vävstolen av afrikansk modell har hon byggt av rundstav och rep med hjälp av Ousman Sarr, vävare från Senegal, numera bosatt i Sverige. Marcia väver tuskaft, kompletterat med mönstersolv. Det återstår två tillfällen att se vävningen, prata med Marcia och kanske prova att väva, onsdag 21 november och söndag 25 november.

Projektet ingår i ett residensprogram initierat av Slöjd Stockholm. HÄR finns lite mer information.

Blå rumpa

Rumpa är i det här fallet = varpfläta. Det här blir den tredje sjalväven på kort tid, rutor i varptaqueté. Nu är det mest blått i olika nyanser tillsammans med lite grönt och lite blålila. Få se om jag fortsätter med ännu en uppsättning. Efter tre vävar finns det ganska gott om restgarner. Resterna är nog roligast, utmaningen att kombinera begränsade mängder material till något fint, ungefär som att väva trasmattor.

Solvat och skedat

Jag fortsätter att väva sjalar i varptaqueté. Den här gången är det mest lila färger i varpen. Det är många arbetsmoment som ska klaras av innan det äntligen är dags att väva.

När jag solvar räknar jag in solven i lagom stora grupper, anpassade till ränderna i varpen. Då upptäcker jag (oftast) tidigt om någon tråd hamnar på fel skaft. Den som är uppmärksam ser att tramporna är uppknutna. Förra väven var också en sjalväv i varptaqueté med samma antal skaft och trampor och samma trampuppknytning. Alla snören fick vara kvar. När den nya varpen drogs på särade jag bara på solven och varpen passerade i mitten.

När trådarna har pillats genom solven ska de träs i skeden. Den här gången la jag skeden på vävstolens tvärsidor. Om skeden hade varit några centimeter längre hade den snällt legat kvar. Nu knöt jag fast den med en stump mattvarpsrester i varje sida.

Snart kan jag börja väva och får äntligen se om jag blir nöjd med mina val av färger!

Färgar garn

Regniga och grå höstdagar passar det bra att vara inomhus och färga garn. Att få önskad färg på garnet i färgbadet är inga problem. Desto svårare är det att få rätt färg på garnet med kameran när det knappt finns dagsljus. Här är i alla fall lila garn i mitten, lila + blått till vänster och lila + rött till höger. Garnet kommer jag att blanda med andra kulörer till två uppsättningar i vävstolen. Det blir sjalar i varptaqueté, en varp med mest blå toner och en varp åt det lila hållet. Garnet är ullgarn 6/1 och jag har använt syrafärg från Färgkraft.

Mitt lilla färgeri har jag nog visat tidigare. Jag färgar bara små mängder och det är perfekt att hålla till på badrummet, på bänken ovanför tvättmaskin och torktumlare.

Mer vävning

Drygt 40 uppsättningar med sjalar i varptaqueté har jag vävt under årens lopp. Och nu blir det fler! Några lådor med garn fick komma upp från förrådet och jag kunde konstatera att jag inte behöver köpa mer. Garnet räcker till många sjalar. Om det blir svårt att pussla ihop kulörer så finns det flera kilo ofärgat garn i passande kvaliteter att stoppa ner i färgbad. Jag blandar ullgarn 6/1 med tvåtrådiga ullgarner med ungefär samma löplängd, dvs ca 6.000 m/kg. Jag sätter upp korta varpar till bara två sjalar. De mönstras lite olika i trampningen, så varje sjal blir unik.

Till den första varpen plockade jag ihop mest gröna garner, kompletterat med lite grått, turkos och brunt. Det roligaste med de här sjalvävarna är att välja bland alla färger. Först när jag börjar väva och ser hur färgerna samverkar vet jag om mina val är de rätta.

HÄR finns mer om mina sjalar i varptaqueté (varpmönstrad tuskaft). Om någon vill väva själv så finns det en vävsedel som jag gjorde till tidskriften Vävmagasinet för några år sedan, nr 4 2015.

Vävning i höst

Tre korta halsduksvävar har jag åstadkommit i höst, alla i dubbelväv med färgeffekt. Snart finns halsdukarna i butiken hos Hemslöjden i Linköping.

Väven på första bilden är den senaste.  Stålgrått, olivgrönt och orange garn har jag färgat och kompletterat med svart och naturvitt. Den förskedade varpen visade jag  HÄR.

Den här uppsättningen i olivgrönt, stålgrått, svart och naturvitt finns i ett tidigare inlägg, titta HÄR .

En variant i orange, svart och vitt har det också blivit.

Nu funderar jag på kommande vävar. Det blir nog sjalar i varptaqueté, en gammal favorit.

 

Textil från Japan

I år är det 150 år sedan Sverige och Japan inledde diplomatiska förbindelser. Det firas bl a nu under hösten 2018 genom textilutställningar på tre gallerier i Stockholm med samlingsnamnet Influenser, ett initiativ av Svenska Vävakademin. HÄR finns mer information.

Asako Ishizaki ställer ut på HV Galleri. Hon väver i pappersgarn med metall- eller nylontråd som inslag och formar vävnaderna till tredimensionella objekt efter nerklippning. Varp och inslag fortsätter utanför väven och flätas till en livfull kontrast mot de strama rutorna.

Fiberspace Gallery visar ett samarbetsprojekt kallat Intertradition mellan Shogo Hirata, Japan, och Lisa Juntanen Roos, Sverige. Tillsammans har de formgett ett tyg med mönster i ikat, kasuri på japanska, som färgats och vävts hos Shimogawa Orinomo, ett tradtionellt väveri i Japan. Var för sig har de också blandat japanska och svenska uttryck. Shogo Hirata har använt sig av målat och flätat papper. Lisa Juntunen Roos har vävt och det ska bli spännande att se om hon fortsätter att utveckla sina idéer om möten mellan svenska och japanska textiltraditioner.

På Almgrens Sidenväveri visas vävar av Jun Tomita. Konsten att färga ikat behärskar han till fullo, men numera målar han sina varpar istället för att göra omknytningar. Den målade varpen ger en yta som är livfull på ett diskret sätt. I sitt artist talk visade han foton som han tog för ca 30 år sedan på ytor och väggar i Gamla Stan i Stockholm och som har betytt mycket för utvecklingen av hans konstnärskap. I tidskriften Vävmagasinet  nr 3 2018 finns en artikel om konstnären.

Jun Tomitas mattor är vävda av ullgarn i dubbelväv. Efter vävning stampas mattorna så att fibrerna hakar samman och ullens färger blandas en aning. Han visade bilder på hur mattorna stampas med fötterna (gummistövlar!).

 

Så här blev det

Två halsdukar i dubbelväv är färdigvävda. Nu behöver de ligga och vila lite och stabiliseras efter att ullgarnet har varit hårt spänt i vävstolen. Sedan återstår att knyta fransar, laga några ”hoppor”, tvätta halsdukarna och pressa dem. Jag valde att använda det olivgröna och stålgrå garnet som jag färgade tidigare tillsammans med svart och vitt. Jag hade lite orange garn också, men det sparar jag till en annan väv.

Nu funderar jag på vilka färger jag vill ha i nästa halsduksväv. Det blir en dubbelväv igen. Så roligt att väva men så svårt att fatta beslut bland alla möjligheter som finns!

Nostalgi mot mörk bakgrund

På Almgrens Sidenväveri i Stockholm visar skickliga Susanne Henriques bildvävar nu, t o m 2018-10-06. Hela fjorton bilder finns på utställningen, i olika storlekar och med några olika teman. Det är roligt och stimulerande att se en del av Susannes skisser och inspirationsmaterial också.

Speciellt förtjust blir jag i de tvetydiga bilderna med förstorade bokmärksmotiv, söta barn med blommor eller kattungar i famnen. En mörk, lite hotfull, bakgrund kontrasterar mot det gulliga, neutraliserar det nostalgiska och tillför spänning hos bilderna. Som vanligt hos Almgrens finns en fin liten katalog och där läser jag att violerna i bakgrunden symboliserar dikter av Nelly Sachs om sorg och ångest.

HÄR finns information om Almgrens Sidenväveri.

Färgat igen

Första beslutet är fattat inför nästa halsduksväv. Jag har bestämt vilka kulörer jag ska välja till garnet. Det blev olivgrönt och stålgrått den här gången. Blått och gult färgpulver (från Färgkraft) är blandat i olika proportioner enligt ett par av mina utprovade recept.

Nu ska jag fortsätta bestämma. Jag lägger till svart och vitt, men ska jag välja lite orange också? Att det ska bli dubbelväv, det vet jag. Men hur? Möjligheterna är oändliga.

Färgat, varpat och förskedat

Mest gult färgpulver, lite rött och lite lila blandade jag i färgbadet för att få en ”bränd” eller lite ”smutsig” orange färg på ullgarnet. Färgen blev inte riktigt som jag tänkt mig till en början, men med tillsats av lite mer gult och sedan en aning lila kände jag mig nöjd. Det färgade garnet ska bli halsdukar i dubbelväv tillsammans med svart och vitt.

Varpat och förskedat har jag gjort. Vävstolen har varit tom ända sedan i januari, så nu ska det bli roligt att komma igång och väva igen.

En vecka med mycket textil

Senaste veckan har varit textilintensiv. Beställningar har skickats och jag har skrivit ihop några förslag till kurser och workshops inför eventuella samarbeten. (Hade jag inte bestämt mig för att vara pensionär?)

Men det började i fredags, 2018-08-24. Då deltog jag i ett seminarium om Lilli Zickerman hos Nämnden för hemslöjdsfrågor. Jag lyssnade på föreläsningar framförallt om hennes fotodokumentation av textilier. Om Lilli Zickerman och hennes foton skrev jag för ett tag sedan, titta HÄR. Många bekanta träffade jag och det blev en hel del prat, men tog jag några bilder? Nej, inte en enda.

I lördags var det dags för Ullfestivalen hos Båvens Spinnhus i Sparreholm. Lite höst kändes  i luften, men som tur var kom det inget regn. Tog jag några bilder? Ja, tre användbara foton hann det bli mellan mötena med kunder och alla andra pratglada och trevliga besökare.

Astas Ullrike var där med sina fina kläder i ulltrikå och 2stickare visade flerfärgsstickning med lyfta maskor.

I tisdags åkte jag till Stockholm och besökte ull- och lindagarna på Skansen. Evenemanget pågick lördag – tisdag med mer att se och göra under veckoslutet, men jag är ändå nöjd med intrycken från i tisdags. Så då blev det väl många bilder? Nej, inte heller på Skansen var jag särskilt flitig med kameran. Men här i alla fall några smakprov på vad som visades.

Repslagning direkt från ospunnet lin

Handspunnet ullgarn i inslaget

Knyppling med ull-/silkegarn

Klart för linnebyk med en säck björkaska som tvättmedel i botten av kärlet

Klypor (=klädnypor)

Klappbrygga

Klädd för grovarbete

Två kilo ut och två kilo in

I nästan 20 år hade jag de här riktigt fina garnerna i min ägo, specialkvalitéer från Wålstedts Textilverkstad. Garnet är avsett till vadmalsvävning. Varpgarnet på koner har S-snodd och inslagsgarnet på härvor har Z-snodd. Dåligt samvete har jag haft för att jag aldrig satte igång med att väva den där vadmalen som jag tänkt. Nu blir det till slut vadmal av garnet i alla fall, inte hos mig, utan på Färgargården i Norrköping. Jag är så glad att garnet kommer till användning. Och det kändes också bra att garnlagret minskade med drygt två kilo.

Emellertid, det dröjde inte många dagar innan lagret fylldes på med ungefär samma mängd garn, två kilo redgarn som ska färgas. Det ska bli fina kulörer till yllebroderi och till fler halsduksvävar i dubbelväv och färgeffekt.

Utställning: Bildvävar

Alldeles runt hörnet pågår just nu en sevärd utställning med ett 20-tal intressanta bildvävar. Christina Lerwall heter konstnären som har spunnit garnet, färgat med växter och vävt. Den översta bilden, utställningens äldsta, är från 1972. Jämför uttryck och utförande med nästa bild (något beskuren) som är vävd och broderad ca 30 år senare.

Detalj:

Ett par porträtt:

Och ett par hästar:

Hennes verk visas tillsammans med sonen Douglas Lerwalls skulpturer och sonhustrun Karin Lerwalls målningar. Platsen är Form & Färgverkstaden, Rademachersmedjorna, Eskilstuna. Utställningen pågår t o m 2018-04-06, öppet varje dag kl 12 – 17. Gå dit om du är i närheten!

Ryor – hittar gamla bilder

Jag letade efter några gamla bilder i datorn, men hittade inte dem jag sökte. Istället dök de här bilderna från 2009 upp, ett par ryor som jag vävde på uppdrag av Nämnden för Hemslöjdsfrågor, en myndighet under Tillväxtverket. Ryorna vävdes för att hänga på väggen i ett par samtals-/konferensrum.

Förebilden är en s k glesrya från 1700-talet från Örebro län, numera i Nordiska Museet. 1700-talsryan hade jag förmånen att jobba med i ett projekt för så där 20 år sedan. HÄR och HÄR finns mer information i tidigare blogginlägg.

Två ryor vävde jag till Nämnden för Hemslöjdsfrågor, mått 65 x 170 cm. Botteninslaget är ett entrådigt ullgarn, 6/1, från Wålsedts. Nockgarnet är till största delen också från Wålstedts, men jag har blandat i andra garner för att få ett lite spretigare intryck. Den som tittar noga ser kanske att det är olika riktning på tvinningen i garnerna, Wålstetds garn har Z-tvinning, de andra garnerna är S-tvinnade.

Undrar var ryorna finns nu. Nämnden för Hemslöjdsfrågor har bytt lokaler. Följde ryorna med i flytten, hänger de kvar på ursprunglig plats eller finns de någon annanstans?

Min första väv

Min första väv – gästhanddukar. Jag och ett par nya kamrater tittade i skolans garnförråd, valde garn, kom överens om en randning, räknade, varpade, fick upp varpen i vävstolen, balanserade skaften, knöt upp tramporna, fixade lite annat och sedan vävde vi tuskaft, panama, korskypert och kypert. Och sedan band. Detta hände inte i år, inte ens detta sekel. Det var 1972, en termin vävning på heltid. Handduken i kypert har försvunnit, men de andra används fortfarande.

 

Favoriter i bokhyllan – vävning

 

Det här är två av mina favoriter bland vävböckerna i bokhyllan.

The structure of weaving av Ann Sutton kom redan 1982, men känns väldigt modern.

Författaren går igenom en rad bindningar på ett ovanligt lättsamt sätt.  Det finns inga vävsedlar, men många inspirerande bilder av fantasifulla vävar i spännande material och i fina färger. Några enstaka exempel är vävda av författaren, andra vävnader är inlånade och det framgår tydligt vem som är upphovsperson. Bilden ovan visar ett par tuskaftsvävar.

Så här går det att variera kypert på 8 skaft.

Konstruktion av olika typer av dubbelväv gås igenom och många intressanta exempel visas.

Den andra boken, Ideas in weaving av Ann Sutton och Diane Sheehan, är från 1989.  Här är vävarna mer komplicerade. Det behövs ofta specialutrustning och det mesta är sånt som jag är mer intresserad av att titta på än att väva själv.

Solfjädervävsked har ju blivit populär här på senare år, men fanns redan för 30 år sedan.

Här är ett annat exempel på en väv som kräver lite mer än en vanlig vävstol.

Men författarna visar också att det går att väva intressanta saker utan komplicerad utrustning.

Jag köpte böckerna när de var tämligen nya. Det går fortfarande att hitta dem på nätet t ex genom att googla på ISBN-numren.

Ann Sutton. The structure of weaving. Photo by David Cripps. ISBN 0-934026-38-6
Ann Sutton and Diane Sheehan. Ideas in weaving. Photo by David Cripps. ISBN 0-934026-42-4

Specialgarn

Flera hekto specialinfärgat och specialspunnet garn från Wålstedts Textilverkstad finns i min ägo sedan en vecka. Vad ska jag hitta på med ett så vackert garn? Jag vrider, vänder, känner och tänker.

Garnet fick jag som pris i tävlingen Från Topp till Tå på Fårfesten i Kil i kategori Sjal/halsduk. Titta HÄR.

Vinnare i övriga kategorier var
Mössa/hatt: Carin Elovsson
Halvvantar/Muddar: Eva Lotta Staffas
Vantar: Johanna Wallin
Sockor: Evelina Roos

 

En eftermiddag med dubbelvävar

Den ganska nystartade föreningen Svenska Vävakademin (titta HÄR) hade en offentlig träff i går (2018-02-24) på Historiska museet i Stockholm. Temat var dubbelvävar. Det blev en intressant och givande eftermiddag med tre föreläsningar inför en fullsatt sal.

Amica Sundström, 1:e antikvarie textil på Historiska museet, pratade om dubbelvävar från medeltiden. Hon hade plockat fram tre exempel ut museets samlingar. Översta bilden visar en ca 1000 år gammal s k list, som kom till museet från Marby kyrka i Jämtland. Ett vävlager består av lingarn och ett lager av ullgarn. Se mer HÄR.

Nästa bild visar fragment av en dubbelväv som är daterad till 1500-talet och kom till museet från Överenhörna kyrka i Sörmland. Vi var flera som lite förvånat studerade trådarna. Varp och inslag består av ullgarn. Varpen är tvåtrådig. Inslaget är entrådigt och väldigt ojämnt spunnet. Varför valdes inte en ”bättre” tråd till en så komplicerad väv? Se mer HÄR

Anna Sjögren går sitt tredje år på Sätergläntans vävutbildning. Hon har inriktat sig på dubbelvävar från Bohuslän, s k finsketäcken. På bilden pratar hon om mönsterformer och jämför de stiliserade figurerna på finsketäckena med de livligare motiven på den några hundra år äldre Grödingebonaden, även den en dubbelväv (titta HÄR). 

Nästa föreläsare var Josefin Gäfvert, som använder dubbelväv som konstnärligt uttryck. Det kändes befriande att ta del av hennes tankar om att balansera ordning och anarki, om att bryta upp rutnät, om att följa sin egen vilja och sin egen känsla i vävningen och om att försöka göra sig av med vävutbildningarnas regler som ligger och spökar i bakhuvudet.

Bilderna visar båda sidor av en av hennes vävar från en utställning på Fiberspace Gallery i Stockholm 2017.

 

Vårsalongen på Liljevalchs

Therese Isabell  Olssons trasvävar tillhör mina favoriter på 2018 års upplaga av Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm.

Fascinerad blev jag av Stefan Bennedahls 365 yogafigurer, inte bara av det färdiga verket, utan också av arbetsdisciplinen. Varje morgon i ett år har han gjort ett yogapass och sedan fortsatt dagen med en lerfigur.

Bea Szenfelds varelser i papper i form av liggande barn griper mig också.

Den här trion sätter fart på fantasin. Vart är de på väg, Olof Astrup Hälleqvists djur, bärande på en båt?

Min absoluta favorit,  Eva Larssons sju rakubrända keramikskulpturer, lyckades jag inte fotografera på ett bra sätt där de stod i en glasmonter. Det finns en bild HÄR, där samtliga utställare presenteras, men där visas bara en av de sju skulpturerna. Gör en utflykt till Liljavalchs och se själv! Utställningen pågår t o m 2018-03-25.

En sak till. Kolla taket i stora rummet  till höger.

En till dubbelväv

Den senaste väven är nerklippt, halsdukar i dubbelväv i orange, cerise och vitt. Som vanligt är det en kort varp till två halsdukar och de är inte riktigt lika. Varje halsduk är unik! På bilden syns fram- och baksida på den ena av halsdukarna, rutor på den ena sidan och ränder på den andra.

Mellan halsdukarna väver jag in spröt, åtta stycken blir lagom,  för att få varp till fransarna. Nu ska jag klippa isär halsdukarna, dreja fransar, laga några hoppor, tvätta och pressa. Sedan är det klart!

Det här är min åttonde halsduksväv i dubbelväv. Ju mer jag håller på desto fler möjligheter ser jag, andra färger, andra partindelningar, andra färgeffekter. Men det blir inte mer just nu. Vävstolen ska få vila ett tag och jag ska göra lite annat.

HÄR finns alla dubbelvävarna och information om material och annat.

Annika Ekdahl på Waldemarsudde

Så kom jag iväg till slut till Waldemarsudde och Annika Ekdahls praktfulla vävar. Föreningen Uppland-Sörmlands Vävare hade bokat en visning. Det gav betydligt mer än om jag sett utställningen på egen hand.

Annika Ekdahls stora bilder är vävda i gobelängteknik. Allt garn färgar hon själv i ateljén i Blekinge. Förlagorna till vävnaderna gör hon som collage i datorn. Hon har ingen mönsterskiss i naturlig storlek, utan arbetar utifrån bilden på skärmen. Oftast utnyttjas hela vävstolens bredd, 3 meter. Under arbetets gång syns bara ca 30 centimeter av väven. Först när väven klipps ner efter ca 1 1/2 års arbete ser hon helheten.

Betraktaren möts av en myllrande mix av figurer, föremål och natur. Vi bjuds på privata berättelser ur Annika Ekdahls eget liv och ur hennes fantasi blandat med berättelser från förr och med referenser till konsthistorien. Fester, enhörningar och hjortar är återkommande motiv.  Som åskådare är det omöjligt att ta in och begripa allt, men det är härligt att göra ett försök.

Mannen som får sällskap av en kanin vid bordsänden är en liten, liten detalj i en stor väv.

I Barockfesten, storlek ca 3 x 3 meter, är en prinsesstårta centrum på festbordet. Framför väven, på golvet, anas en röllakansmatta, Post festum, som visar resterna från festen. Mattan är inte vävd av Annika Ekdahl själv, utan av vävare på Vävaregården i Eringsboda. Nedan syns ännu ett sällskap kring ett dukat bord.

Utställningen pågår ytterligare några veckor och slutar 2018-02-11. Läs mer HÄR. Annika Ekdahls hemsida finns HÄR.

Jag har visat bilder av hennes verk tidigare på bloggen, HÄR från Värmlands museum i Karlstad och HÄR från Meken i Smedjebacken.

Halsdukar i ovana färger

Väven som jag skrev om i förra veckan, titta HÄR, är snart klar. Som vanligt satte jag upp en kort varp, lagom till två halsdukar. Nu hänger halsdukarna på tork efter handtvätt i lite schampo. Bara ångpressning återstår, sen är de färdiga.

Garnet är ullgarn 20/2, vävtekniken är dubbelväv (tuskaft) och trådtätheten är 14 trådar per centimeter, dvs 7 trådar per centimeter i varje vävlager.

Jag var lite osäker på färgkombinationen. Vitt och rosa är inte färger jag brukar använda. Men jag är ändå nöjd med resultatet och det blir nog ytterligare en halsduksväv i orange, rosa och vitt. Jag ligger i sängen och skissar på rutor och ränder.

 

Färgat, varpat och pådraget

Färgat garn, varpat en halsduksväv och dragit på varpen har jag gjort. Och så har jag börjat väva. Men blir det bra? Orange känner jag mig bekväm med, och gräsgrönt. Mellanmörk cerise är OK i rätt sammanhang, men ljusrosa? Och så vitt? Färgerna har jag inte valt själv, utan det är färger som ska användas i en tävling utlyst av Fårfesten i Kil, läs mer HÄR. Sockor, vantar, mössa eller halsduk kan man bidra med. Givetvis ska produkterna vara tillverkade av ull och de ska innehålla någon eller alla färgerna. Jag tog alla färger och det var nog dumt. Men jag ville utmana mig själv med den här färgkombinationen som känns lite främmande för mig. Jag borde ha gjort det annorlunda. Framförallt skulle jag ha tagit mindre vitt. Nu får jag försöka gilla läget, kanske vänja mig och fortsätta med glatt humör.

Ett gammalt täcke i rosengång


I en säng i en museibyggnad nära mig ligger det här gamla täcket, vävt i bunden rosengång.  Försiktigt petade jag en aning för att kunna se lite mer. Vill jag se ännu mer är det nog bäst att prata med någon ur personalen.

Täcket är vävt i två längder och har en längsgående söm. Det är slitet och trasigt.

Det är stor variation på bårderna och så vitt jag kunde se så återkommer inget mönster.

rosengångstäcke 2

rosengångstäcke 3

rosengångstäcke 4

Bunden rosengång har en tydlig baksida med flotteringar.

 

Mer tuskaft – halsduk

Halsduk tuskaft 1
Här är ännu en gammal tuskaftsväv, apropå Tina Ignells nya bok, titta HÄR. Kvalitén är mycket behaglig och jag gillar färgen. Jag hade tur att den blev osåld och därmed hamnade i min egen ägo.

Jag har varpat med tre trådar, en tjock och två tunna. Solvningen är rakt genomgående på fyra skaft, en tjock och två tunna i varsitt solv. Det tjocka garnet är skedat med en tråd i rör, det tunna med två trådar i rör.

Båda garnerna är udda sorter som jag köpte någonstans för länge sedan. Tyvärr är de slut i mitt förråd, så om jag vill väva något liknande blir det med andra garner. Det tjocka garnet är ett bourettesilke i grovlek ungefär som ullgarn 6/3. Det tunna är ett långfibrigt, riktigt tunt entrådigt ullgarn, uppskattningsvis ungefär hälften så tjockt som redgarn 20/2, dvs ca 20.000 meter per kilo. Det tunna garnet fick också bli inslag. Jag satte upp en varp till 5 halsdukar med ofärgat garn och styckfärgade de färdiga halsdukarna.

 

Med begränsningar som motor

På söndag 2017-12-17 är sista chansen att se Åsa Pärsons utställning på Fiberspace Gallery (titta HÄR) i Stockholm. Då finns hon i galleriet och berättar om sina vävar.

Åsa Pärson har undersökt möjligheterna att kombinera varp och inslag genom ett antal begränsningar. På väggen sitter 154 vävprover, mått ca 15 x 17 cm, i grundteknikerna tuskaft, panama, kypert och satin. Förutom de fyra vävteknikerna har hon valt att enbart använda garner ur sitt eget förråd. Hon har valt en återhållen färgskala och hon har maximerat antalet skaft till 10. Inom de givna ramarna ser det ut som om hon drivits av målmedvetenhet,  reflektion och intuition.

Resultatet är vackert presenterat, tillfälligt i utställningen och permanent i en bok, Fabricate, Composition and texture. (Som jag inte köpte, varför?)

Åsa Pärson 10

 

I HV:s galleri

Alldeles nyligen hade Moa Wallman sin första separatutställning Nimbus över Sbg. Jag hade tänkt åka till Sundbyberg och se den, men det blev tyvärr aldrig av. Nu fick jag i alla fall se två av vävarna från utställningen. De finns i galleriet hos HV, Handarbetets Vänner i Stockholm. Med imponerande skicklighet har Moa Wallman färgat garn (naturlig färgning) och vävt dessa skimrande mattor, avsedda för golv eller vägg.

Utställningen på HV har namnet Emerging Talents 2.0. Nio kvinnor som nyligen avslutat sina studier deltar med ett eller två verk var; Moa Wallman (HV Skola), Ia Centerhall (HV Skola), Miriam Parkman (HV Skola), Siri Petterson (HV Skola), Astrid Sjöborg (HV Skola), Linette Nilsson (Konstfack), Elin Stampe (Konstfack), Berith Stennabb (HDK Steneby) och Johanna Svallingson (HDK Steneby).

Utställningen pågår t o m 2018-01-13. Värt ett besök, men kolla för säkerhets skull öppettiderna. Det kan hända att det är stängt kring jul och nyår.

Ia Centervall Natt som blänker.

Miriam Parkman, Rocio y los colores fuertes/Teotitlán, detalj.

Berith Stennabb, ANOMICHOLISTIC 10, detalj.

Johanna Svallingson, Alla vi.

Gardin i tuskaft


För många år sedan vävde jag ganska många meter av den här gardinväven. Vävtekniken är tuskaft och jag blev påmind om väven när jag läste Tina Ingnells nya bok som handlar just om tuskaft, titta HÄR.

Det mesta av gardinväven såldes och jag har bara en längd kvar. Den fanns att se på Vävar i vitt och färg, Örebrovävarnas utställning på Örebro läns museum i september 2016. Då fick jag en del frågor om vävsedel. Nu kommer sent omsider en beskrivning.

Varp: Bomullsgarn 16/2, oblekt
Inslag: Lingarn 16, halvblekt.
Sked: 50/10, 1 tråd i solv
Rapporten består av 48 trådar (= 4,8 cm i skeden) som varpas till önskad bredd, lägg till 24 trådar på slutet. Skedas 24 trådar med 3 trådar i rör, 16 trådar med 2 trådar i rör, 8 trådar med 1 tråd i rör. Avsluta med 24 trådar, 3 trådar i rör.

 

Tuskaft


Tuskaft
är namnet på Tina Ignells nya bok. Boken handlar givetvis helt och hållet om tuskaft, den enklaste vävtekniken, ”under en och över en”. Enkelt, javisst, men ändå är möjligheterna till variation i vävstolen nästan oändliga.

Boken är full med förslag och idéer på hur tuskaft kan användas till intressanta vävar. Många olika material, invävda vecktrådar, färgeffekter, tomrör, infärgning i form av ikat och shibori, olika typer av efterbehandlingar – det är bara ett litet urval av bokens innehåll. De olika vävnadsförslagen visas på helsida i naturlig storlek och mina fingertoppar längtar efter att få känna på tygerna i verkligheten. Jag får förstås också längtan efter nya vävar i vävstolen. Mitt senaste fyndköp, ett ljuvligt mjukt garn i merinoull, skulle egentligen bli en stickad tröja. Men garnet passar kanske bättre till halsdukar i någon tuskaftsvariant? Jag bläddrar i boken och funderar lite till.

Pristagare

Utställningen OMSLÖJD – När samlat möter nytt pågår just nu på Örebro läns museum, ett samarbete mellan Örebro läns slöjdförening och museets personal, bl a hemslöjdskonsulent Lina Jatko, titta HÄR.

I lördags var det prisutdelning. Slöjdföreningen hade med hjälp av en jury valt att premiera bidrag från tre av utställningens deltagare. Anneli Linder fick pris för sin klänning med blocktryck. Erik Torstensson prisades för sina tovade penningkattor, inspirerade av en börs i museets samlingar tillverkad av ett kattskinn. Jag har ingen bild på Eriks bidrag, men utställningen pågår t o m 2018-01-28, så än finns det gott om tid att se katterna med egna ögon. Och jag fick pris för mina halsdukar i dubbelväv och färgeffekt. Jätteroligt att få uppskattning!

Garn

Knudegarn i Lönstrup hade inte öppet när jag promenerade genom den lilla charmiga orten i förra veckan. Jag får vänta ett tag med att se, klämma och lukta på de lokala garnerna, tills nästa besök på Jylland. Nu kan jag titta HÄR, på butikens hemsida.

Hos Garnudsalg i Ålborg var det i alla fall öppet, som varje fredag, och vi var många som trängdes bland garnhyllorna. Andra dagar är det bara försäljning på nätet, titta HÄR. Om jag köpte något? Jag blev verkligen nyfiken på deras ”upcycled wool” och ”recycled cotton”, men där och då kunde jag inte se vad jag skulle använda garnet till. Så det fick bli ullgarn i fina färger till halsduksvävar. Inför nästa besök får jag vara lite bättre förberedd.

Nästa väv

Nu har jag varpat till min nästa väv. Det är svart, det är smalt och det är början till en ny väska. Så här såg min nuvarande väska ut när den var ny, i april 2014. Titta HÄR också.

Efter att ha använts så gott som varje dag i mer än tre år börjar den se lite trälig ut. Färgen på det växtfärgade ylletyget har bleknat en del, det svarta tyget är slitet, fodret är smutsigt och det hänger lösa trådar från det brickvävda bandet. Men blixtlåset har hållit bra. Det kan jag sprätta bort och använda igen. Hur min nya väska ska se ut har jag inte bestämt. Kanske blir det ett växtfärgat tyg igen, eller kanske något broderi. Vad jag vet är i alla fall att jag behöver ett brickvävt band till axelrem. Och det är på gång!