Kategoriarkiv: Vävning

Färdiga halsdukar och fler på gång

Så här blev de, mina två senaste uppsättningar med halsdukar i dubbelväv, efter nerklippning, fransdrejning, tvätt och ångpress. Hur halsdukarna på övre bilden skulle bli visste jag. Samma sorts garn, samma täthet och så vidare har jag använt många gånger tidigare. Det var bara färgblandningarna som var nya.

Den andra uppsättningen var jag lite mer nyfiken på. Det grå garnet har jag överhuvudtaget inte använt i en väv tidigare. Det svarta är samma sort som jag brukar ha i de dubbelvävda halsdukarna, betydligt tunnare än det grå. Två helt olika garner och ett vars egenskaper jag var obekant med, vad kunde hända efter nerklippning och tvätt? Jag hade både hoppats och befarat att det skulle ske något intressant med väven, som att garnerna krympte olika eller att det svarta tunnare garnet skulle ”vandra” och tuskaften bli lite oregelbunden och rörig. Men inget hände, väven är helt slät. Det ser bra ut och har en fin känsla, men är kanske inte så spännande.

HÄR finns fler dubbelvävar, mina och andras.

Halsdukarna finns snart i butiken hos Konsthantverkarna i Örebro.

Nästa uppsättning med halsdukar i dubbelväv blir lite mer färgglad. De här resterna av olika sorters ullgarner har jag letat fram i mina lådor i förrådet. Kanske kommer de att ingå i nästa väv tillsammans med garner som det finns lite mer av. Jag har vägt garnerna och jag vet ungefär hur många meter det är per kilo av de olika sorterna. Då vet jag också ungefär hur många meter som finns av varje sort och kan räkna ut hur långt garnet räcker. Nu ska jag sätta mig och tänka efter hur jag använder garnet på bästa sätt. Vad ska jag ta till varp och vad passar som inslag? Hur fördelar jag färgerna och hur blandar jag de olika kvaliteterna för att få ett bra resultat?

Läser och skriver

Mer än vanligt behöver jag input och influenser från tidskrifterna, nu när Corona under ett halvår har begränsat möjligheterna att uppleva utställningar, föreläsningar, museibesök, personliga möten och annat som berikar och inspirerar. Med stor behållning läser jag de här tre som nyligen har landat i brevlådan, Hemslöjd, Vävmagasinet och Solvögat.

HÄR finns Hemslöjd, Här är Vävmagasinet och HÄR finns Solvögat, medlemstidning i föreningen Riksvävarna.

På Instagram har jag sett Kerstin Neumüllers charmiga små bandgrindar. I Hemslöjd visar hon hur hon tillverkar dem och hur de används till att väva band.

I Vävmagasinet läser jag att Erik Torstensson tilldelats Svenska Vävrådets stipendium för nyutexaminerad inom handvävning för sitt examensarbete på kandidatprogrammet i textilkonst på HDK. Grattis!

Det finns också en artikel om Ellen Arolins examensarbete från Textilhögskolan i Borås 2019. Hon växtfärgade och vävde av spillmaterial från Klässbols Linneväveri.

Och så ser jag fram emot en kommande artikelserie om historiska vävar i Vävmagasinet. Amica Sundström, 1:e antikvarie på Historiska Museet, kommer att berätta om vävning, vävredskap och vävnader från olika historiska epoker.

I Solvögat läser jag om projektet Lin i kvadrat. Mer än 700 personer har fått linfrön från Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland, lagom mycket frö till en odlingsyta på en kvadratmeter. Linet ska förstås bli garn så småningom. Läs om projektet HÄR.

Hanna Isaksson skriver i Solvögat om ett väldigt spännande samarbete. Sedan 2013 väver hon målarduk till konstnären Anders Knutsson. Vävnaderna i olika linnekvaliteter i droppdräll, rosengång och andra tekniker använder han som underlag för sina monokroma målningar. Troligen kommer Anders Knutsson att ställa ut i Stockholm 2021. Den utställningen vill jag se!

Jag vill också passa på att berätta att bloggen fyllde 10 år häromdagen! HÄR är mitt första inlägg, från den 13 september 2010. I snitt har det blivit lite drygt 2 inlägg i veckan och detta är nummer 1136. Jag hade tänkt sluta skriva efter 1000 inlägg, dvs för drygt ett år sedan, men jag fortsätter ett tag till. Utan er läsare skulle det kännas meningslöst. Många prenumererar och får alla nya inlägg via mail. Andra hamnar här t ex via Pinterest eller genom sökningar på Google. Alla är lika välkomna. Tack för att ni läser!

Mer från vävstolen

För några år sedan, när vi flyttade från ett hus på landet till en lägenhet i stan, minskade jag mitt garnlager med ungefär 100 kg. Jag gav bort garn, sålde garn och kastade lite. Kvar i lager finns ändå bortåt 100 kg. Nu försöker jag i största möjliga mån använda sådant som redan finns och inte köpa mer garn. Till nästa dubbelväv går jag igenom lådorna i förrådet och plockar till sist fram två möjliga garner. Vid ett första ögonkast ser de ut att vara ungefär lika tjocka, men en närmare titt visar att det är stor skillnad på garnerna. Det vänstra är ett exklusivt italienskt merinogarn med väldigt tunna ullfibrer. Fyra trådar är kompakt sammantvinnade. Ett kilo garn har en längd av 3.800 meter. Det högra garnet är tvåtrådigt, lätt och luftigt i en blandning av lammull och silke. Det går 6.000 meter på ett kilo. Jag bestämmer mig för merinogarnet.

I ena lagret av dubbelväven tar jag merinogarnet. Till det andra lagret väljer jag ett tunnare garn, redgarn 20/2. Trampuppknytningen är samma som i den förra väven (titta HÄR), men för att få en bra arbetsställning när jag solvar behöver jag haka bort tramporna från metallpinnarna. Jag knöt ihop trampsnörena innan jag drog ut metallpinnarna och det underlättade verkligen när det var dags att koppla ihop allt igen. Idén fick jag från en bild på Sätergläntans Instagram där man knutit ihop snörena, men av en annan anledning.

Nu när slagbommen var nertagen kom jag äntligen ihåg att fotografera vävstolens nummer. AK:s snickeri numrerar alla sina vävstolar och numret finns på flera av delarna. Tryckfärgen bleknar med åren och nu hittar jag bara numret på slagbommens ovansida.

Vävningen är igång. Det ser bra ut i vävstolen efter att jag först vävt en bit, repat upp och skedat om från 4 trådar per centimeter i varpen i varje lager till 4,5 trådar per centimeter. Det färdiga resultatet visar sig först när halsdukarna är nerklippta och tvättade. Redan tänker jag på vilka garner som kan passa till nästa väv och hur jag ska kunna variera dubbelväven.

På gång i vävstolen

Nu väver jag! För att snabbt komma igång efter ett långt uppehåll över sommaren valde jag material och teknik som jag vet fungerar. Det blir halsdukar i dubbelväv med samma mönsterindelning som jag har använt tidigare, men med en ny färgkombination. (HÄR finns dubbelvävar, andras och mina.)

Det är många moment att klara av innan själva vävningen kan börja.

Varpen är kort och räcker till två halsdukar och så här blir resultatet. (Färgåtergivningen är inte den bästa. Ljuset i mitt arbetsrum lämpar sig inte för fotografering under mörka och regniga dagar.)

Här är den första halsduken.

Och här är den andra. Snart är det dags att klippa ner!

Den 30 juli – Världsbroderidagen

Idag den 30 juli infaller Världsbroderidagen. Initiativet till att ägna en särskild dag på året till broderi togs 2011 i en av Täcklebo Broderiakademis lokalgrupper, läs mer HÄR. Dagen till ära brukar brodöser samlas på offentliga platser med sina broderier. Även i år, pandemins år 2020, kommer brodöser att träffas, men i lite mindre omfattning än vanligt.

Jag firar här hemma genom att plocka fram två broderier ur skåpen och hoppas på att få svar på några frågor.

Det första broderiet är utfört i järvsösöm, sytt av min mamma. Hon broderade detta för många år sedan när hon var på besök i Järvsö hos en ingift släkting med en gammal ärvd gård. Släktingen plockade fram tyg och garn ur sina gömmor och ritade upp motivet på fri hand. Mamma broderade enligt traditionen med hjälp av släktingen. Garnet är ett bomullsgarn i två rosa nyanser, sytt med tre trådar i nålen, två mörka och en ljus.

Vad tror ni om tyget? Visst ser stadkanten ut som om tyget kan vara handvävt? Har den här typen av tyg traditionellt använts till järvsösöm, eller råkade det bara finnas närmast till hands just vid detta tillfälle? Varpen består av entrådigt bomullsgarn, ojämnt spunnet. Inslaget är entrådigt lingarn. Varptätheten är ca 18 trådar/cm och inslagstätheten ca 16 trådar/cm.

Nästa broderi har ett tyg med ungefär samma täthet. Jag mäter till 16,5 trådar/cm både i varp och inslag. Men tygerna är helt olika. Tyget från Järvsö är kompakt och lite stelt, medan tyget på nästa bild är glest, skirt och lätt. Materialet är tunna lintrådar.

Hur det här broderiet hamnade hos mig minns jag inte. Att det har anknytning till Leksand ser jag på mönsterformerna (en senare variant av svartstick), på hörntofsarna och på det svartbruna broderigarnet av silke. Broderiet är för litet för att vara ett halskläde till leksandsdräkten, 42 x 42 cm, och halsklädena, sjalarna, brukar väl bara ha broderier på halva tyget. Hör det ändå till dräkten? Eller är det ”bara” en liten duk? Någon som har kunskap?

Uppdatering: Jag har fått svar, se kommentar. Broderiet hör inte till dräkten. Det är en duk eller annan prydnad, broderat under 1900-talet.

HÄR finns halskläden i svartstick på Digitalt Museum och HÄR är några exempel på Järvsösöm.

Lösa lappar

En gammal vävbok i dåligt skick fick jag av en vän. Boken, som ser ut ha använts flitigt, är tryckt 1896, första upplagan av Nina von Engeströms  Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. I min bokhylla finns redan en förstaupplaga av boken (titta HÄR), i bättre skick. Men att den här sönderfallande boken ändå är värd att sparas, det tycker både givaren och jag. 

Det visade sig att en liten skatt doldes i den trasiga boken. Mellan sidorna hittar jag drygt 10 handskrivna vävsedlar och några andra dokument på skört och gulnat papper. Vävsedlarna är nedtecknade av olika personer, i olika tider och på olika sätt. Ripsmattor och daldräll finns det flera exempel på. Kanske sätter jag mig någon dag och ritar om några av dem enligt det standardiserade sätt vi använder idag. (Klicka på bilderna så blir de större.)

Leksandsdräll blir jag extra nyfiken på. Mönstret består av Bård, Släta rutan, Vackra rutan och Fula rutan.

Fällväfvnad, den blir jag också nyfiken på.

 

Köpt och fått

Behöver jag mer tyg, garn och trådar? Det finns nog dom som säger nej. Men jag säger njaaa, inte direkt behöver, men…

En stor handvävd duk i jämtlandsdräll, något sliten, och åtta trådrullar för totalt 50 kr, inte kan jag väl låta bli att köpa?

Det gamla, ”äkta”, stjärnmönstrade madrasstyget, som inte kostade många kronor per meter, kunde jag inte heller lämna kvar i butiken. Nu har jag drygt 5 meter tyg på 70 cm bredd, fräscht efter tvätt. Och när jag får frågan om jag vill ha några kilo lingarn, visserligen sådana där lite besvärliga stora härvor, då kan jag inte tacka nej.

 

Textilt på Örebro Konsthall

Den som missade tillfället att se Pasi Välimaas svarta trasrya på Röhsska Museet i Göteborg i våras kan bege sig till Örebro i sommar. Hans bruna rya ”Skog” (1999), vävd av handfärgade sidenremsor, är ett av de verk som visas i utställningen TEXTILT på Örebro Konsthall.

Textilierna i utställningen finns i konstsamlingen hos Örebro kommun och är inköpta under de senaste 60 åren. Undantaget är jackan av Malin Selander, som är inlånad från en privatperson. Malin Selander, legendarisk vävlärare i Örebro, inspiratör och vävboksförfattare, bodde 60 år i centrala Örebro, i den byggnad vid slottet där konsthallen finns. Bakom jackan skymtar på bilden en vävnad av Viveka Nygren och till höger hänger ett broderi av Emma Jönsson.

Här är tre detaljer från ett par broderier (2011) av Emma Jönsson.

”Jag tittar på dassmattan” är namnet på Margita Dahlströms charmiga vardagsbild från 1971.

Fler konstnärer är representerade på utställningen, gör en utflykt till Örebro och se mer! Samtidigt kanske det passar att planera in ett besök på Siggebohyttans Bergsmansgård (titta HÄR) och/eller Frövifors Pappersbruksmuseum (titta HÄR). Utställningen på Örebro Konsthall pågår t o m 2020-08-30. Mer information finns HÄR.

Många möjligheter på tre skaft

Jag fick tips om en bok om vävning på tre skaft, Weaving on 3 shafts av Erica de Ruiter. Genast beställde jag boken från Nederländerna, titta HÄR. Texten är både på nederländska och på engelska. Omslaget visar bara en liten del av alla möjligheter. Vissa saker i boken intresserar mig inte alls just nu, men kanske i ett annat skede, medan annat omedelbart sätter fart på vävlusten.

Jag läser den engelska texten och konstaterar att det finns risk för begreppsförvirring. Bindningar som i boken bland annat går under namnen Swedish lace, huck, honeycomb och distortion skulle vi nog sortera in under rubriken droppdräll på svenska, ett begrepp som inte finns i engelskan.

Det här är intressant! Titta på bilden nedan. Vävnaden har mycket stora likheter med smålandsdräll som finns i samlingarna hos Jönköpings läns hemslöjdsförening, titta HÄR i ett blogginlägg om boken Smålandsdräll, och med de prover som jag har vävt efter äldre mönster (titta HÄR och HÄR). Rutmönstret med fyra olika strukturer, droppdräll ibland i kombination med kypert, är inte direkt komplicerat att väva, men inte heller något som man plötsligt kommer på av en slump.

Nu har vi alltså smålandsdräll (tre skaft) från samlingarna hos Jönköpings läns hemslöjdsförening. Vävsedel med samma bindning, betecknad Smålandskrus från Jönköpings läns hemslöjdsförening, finns i boken Våra hemvävnader av Maria Collin, 1924. En handskriven vävsedel med ett liknande mönster (tre skaft) finns avbildad i boken Smålandsdräll och benämns Ribbingebäcksduken, vilket antyder att den kan ha anknytning till Uppland. I Wilhemina Bergmans Den lilla Väfboken från 1901 finns två varianter, ”dräll med 3 trampor och 3 skaft”.  I den norska boken Haandbok i vævning från 1914 finns ytterligare en variant (fyra skaft). Och så den här i den holländska boken (tre skaft), enligt uppgift ett traditionellt mönster från norra Tyskland. Jag räknar till sex olika vävnader, lika men ändå olika.  Jag vill veta mer!

Provväv, del 2

Idag blir det vävning igen, kanske behövs en nördvarning.

I den här gamla norska vävboken från 1914 finns en vävsedel som har stor likhet med väven som jag visade häromdagen, titta HÄR.

Jag ville jämföra de två vävnaderna och beräknade varpen så att jag någorlunda enkelt skulle kunna ändra från variant ett till variant två, men jag fick solva om. Den första varianten, som jag visade häromdagen, har tre skaft och tre trampor och den norska vävnaden kräver fyra skaft och fyra trampor. Det innebär att jag nu fick två trådar som går i tuskaft både i varp och inslag till skillnad mot den förra väven som bara hade en tuskaftstråd. Det i sin tur medför att den här väven blir stabilare, breder ut sig mer och inte drar ihop sig lika mycket som den förra. Det skiljer ca 1,5 cm i bredd, skedbredd 39 cm, efter nerklippning men före tvätt.

Jag trampade enligt vävsedeln i den norska boken men hade problem med att få till snygga partiövergångar. Precis som i den treskaftade väven blev de slätare partierna buckliga eftersom invävningen är mindre där.

När jag tittade noga på fotot i boken såg jag att mönstret på bilden inte stämmer helt med trampordningen enligt vävsedeln.

Jag provade andra sätt att trampa och så här blev det till slut. Jag fick ett resultat som mycket bättre utnyttjar möjligheterna i vävtekniken. Invävningen är lika över hela ytan, tyget känns smidigt och har ett fint fall. Det blev riktigt snyggt!

 

Provväv, del 1

I boken Smålandsdräll, titta HÄR, finns en gammal handskriven vävsedel avbildad. Den visar en textil som är nära släkt med det som kallas just smålandsdräll, vävd på tre skaft och med tre trampor där droppdräll kombineras med kypert. Den handskrivna vävsedeln är benämnd Ribbingebäcks-duken, vilken skulle kunna tyda på att den kommer från Uppland.

Jag ritade upp bindningen för att bättre förstå hur hur trådarna går. (Jag har inget vävprogram utan ritade i Excel, ett sätt som räcker bra för mig.) Även om jag förstår vad jag ser så kan jag ändå inte riktigt visualisera vad som verkligen händer när varp och inslag möts. Så jag satte upp en provväv. Jag tog samma garn och samma täthet som i en tidigare uppsättning, titta HÄR, oblekt bomullsgarn 12/2 i varp och inslag och 14 trådar per centimeter i varpen. Rapporterna minskade jag ner för att få plats för fler i den relativt smala varpen, 39 cm i skeden.

Samma varp solvade jag sedan om på fyra skaft. Det berättar jag mer om en annan dag. (Uppdatering: titta HÄR.) De här provvävarna är en fortsättning på det jag gjorde på distanskursen Analys och rekonstruktion, väv på Sätergläntan nu i vår (2020). Titta HÄR.

Så här ser duken från Ribbingebäck ut när jag följer vävsedeln (med ett par korrigeringar vid partibyten). Tyget blir lite bubbligt. Inslagspartierna med droppar drar ihop väven mer än det slätare partiet. Rutan med treskaftad kypert dras ihop minst.

3 skaft 1

Sedan fortsatte jag att leka i varpen och testade bland annat att lägga till färg. Här kommer några exempel på droppdräll med färgeffekt. Närbilderna är fotograferade genom lupp, 10 x 10 mm.

Det surrar en del i mitt huvud. Hur blir det om jag väver i tunt ullgarn, i tjockt ullgarn, med blandade tjocklekar på garner, i lingarn, i färger med mindre kontrast, med glesare varp, med fler eller färre trådar i dropparna? Och så vidare… Det känns som om jag bara är början av något.

 

 

Klipp, klipp

Dagen börjar med några klipp.

Igår kväll satt jag och vävde med full koncentration på arbetet och märkte inte att dagsljuset sakta försvann och att kvällsmörkret kom smygande. Plötsligt fick jag se mörka stråk i de senast vävda centimeterna. Inslagsgarnet var missfärgat och på garnrullen såg det ut som om det kommit in damm i processen när garnet tvinnades. (Det är ingen idé att försöka klaga hos leverantören. Garnet köptes för så där 25 år sedan.) Det var dags att sluta dagens arbete.

I morse repade jag upp de smutsiga inslagen. Inslagstrådarna klipper jag av på flera ställen, försiktigt så att jag inte råkar klippa av någon varptråd. Med en trubbig nål petar jag sedan bort inslagen.

Nu är det bara att fortsätta väva med inslagsgarn från en annan rulle.

 

 

Upp från skräpkorgen

Något stack upp ur skräpkorgen och plötsligt såg jag något annat än skräp i de bortslängda framknytningarna från de senaste vävarna. Jag såg material som kanske passar att använda i ett kommande projekt. Fortsättning följer, förr eller senare.

Vila efter en givande dag

Idag (2020-05-09) har vi redovisat våra projekt i distanskursen på Sätergläntan, Analys och rekonstruktion, väv. Redovisningarna skedde digitalt, som det mesta just nu. Det blev en  intensiv och intressant dag med nya kunskaper och insikter.

Glimtar av arbetena har visats då och då på sociala medier. Nu fick vi se mer och ta del av varandras tankar, beslut, problem med lösningar, vävtekniska upptäckter, entusiasm, resultat och funderingar kring fortsättning. En medeltida mantel från Leksand, ett medeltida tyg från Lödöse museum, skånska drättar i dukagång från Kulturen i Lund och ett västgötskt gubbatäcke från museet i Skara har mina kurskamrater haft som sina utgångspunkter. Jag utgick från ett prov i droppdräll från en vävprovssamling hos Sätergläntan. Sedan satte Coronan stopp för möjligheten att titta efter fler droppdrällar i samlingar på museer och andra platser. Istället letade jag droppdrällar i den litteratur som finns tillgänglig här hemma. En del av mitt arbete går att se på bloggen, HÄR i kategorin ”analys och rekonstruktion väv”.

Imorgon är sista kursdagen, med föreläsningar. Men planen är att vi ska träffas på Sätergläntan i höst  och äntligen få se varandras kursprojekt i verkligheten, känna på vävnaderna och betrakta alla trådar på nära håll.

Strax ska jag börja städa upp efter mitt kursarbete, plocka undan böcker, ta hand om provvävar, lägga saker på sin rätta plats, rensa bland bilder och dokument i datorn. Men först  sätter jag mig på balkongen en stund, vilar och gör just ingenting. Tankarna får flyga fritt samtidigt som händerna knyter ihop efsingarna från den HÄR linneväven och nystar trådarna till en boll. Garnresterna kanske blir inslag i en ny väv så småningom.

 

Japansk påse

För ett tag sedan visade jag en provväv i lin, titta HÄR. Jag hade satt upp varp så att det räckte att väva några meter och när jag tvättat en provbit och såg att blev bra så var det bara att trampa och skyttla.

När jag tvättat och strukit tyglängden sydde jag en påse av japansk modell, en tsuno bukuro. Jag har sytt flera sådana tidigare, titta HÄR. Tyget räcker till ytterligare ett par påsar. Påsarna är så bra! De rymmer mycket, de kan användas till förvaring och till att bära saker i. Och när de är tomma tar de nästan ingen plats alls.

 

Det går som en dans!

Det går som en dans att väva handduksväven som jag visade HÄR häromdagen. Höger fot trampar taktfast på höger trampa och den vänstra foten dansar fram mellan de andra två tramporna. Jag började med att väva prov med två olika garner som inslag, bomullsgarn 12/2, samma som i varpen, och lintow 10. Proverna tvättades. Båda garnerna gav bra, men lite olika, resultat. Jag behöver ju faktiskt inte välja det ena eller andra inslagsgarnet. Varpen är kort och räcker till 5 handdukar. Det blir två handdukar med bomullsgarn som inslag och tre med lintow. Lintowgarnet är stelare och håller ut bredden så att jag inte behöver använda spännare. 

Här är det tvättade provet med bomullsgarn som inslag, först den sida som har varit uppåt i vävstolen och sedan den sida som varit neråt.

Jag har fått några frågor om boken/häftet som jag lånat bindningen från. Om jag minns rätt så har jag köpt den någonstans vid Tysklands kust mot Östersjön, t ex Stralsund, eller möjligen i Berlin. Det finns inget ISBN-nummer.

 

Handduk från Tyskland

Nu i vår (2020) går jag en distanskurs på Sätergläntan, Analys och rekonstruktion väv. Men hur gör jag under virusepidemin när vi ska hålla oss hemma och undvika sociala kontakter i möjligaste mån? Jag kan ju inte åka iväg och studera textilier i någon museisamling eller liknande. Istället tittar jag igenom min bokhylla för att se om det finns något intressant att undersöka och som kompletterar det jag gjort tidigare på kursen. Jag fastnade bland annat för den här handduksväven i ett häfte med titeln Traditionelle Webmuster, Ausgewählte Beispiele aus dem historischen Vorpommern, utgiven i Rostock 1988. Tre skaft och tre trampor är allt som behövs för det här mönstret.

Jag har ritat upp bindningen, anpassat lite och bestämt mig för vilket garn jag ska använda. Den ursprungliga vävnaden har lin i varp och inslag, men jag valde bomullsgarn 12/2 som varp.

När jag hade varpat tyckte jag att varpen såg extremt tjock ut. Hade jag verkligen räknat rätt på trådantal? Eller hade det slagit slint när jag räknade antal varv på varpan?

För att vara på den säkra sidan vägde jag varpen. Den vägde 0,435 kg. I teorin, när jag räknar med varplängd, antal trådar och garnets meterantal/kg, så skiljer det bara 15 gram. Alltså har jag både tänkt rätt och gjort rätt!

Det gäller att vara alert när jag solvar. Det räcker med att jag börjar nynna med i någon gammal låt av the Rolling Stones, som hörs från ett annat rum, för att jag ska tappa bort mig. Rapportens trådantal, 42, räknar jag in vid skälspröten och sedan plockar jag fram de solv som behövs. Och så kollar jag några extra gånger att allt är rätt.

 

Nu är alla trådar solvade. Ett par moment återstår innan det är dags att väva. Då ska jag testa med två olika inslag, bomullsgarn 12/2, dvs samma garn som i varpen, och towgarn 10. Proverna ska tvättas och sen kan jag avgöra vilket garn jag ska fortsätta med.

Påfyllning i vävhyllan

En och annan vävbok, mer eller mindre ny, slinker in i bokhyllan. Här är de två senaste.

I boken Smålandsdräll (2018) presenteras ett riktigt spännande och mycket väl genomfört projekt. I samlingarna hos Jönköpings läns Hemslöjdsförening finns en bunt med prover på möbeltyger i en teknik kallad Smålandskrus eller Smålandsdräll, vävd på bara tre skaft. Hemslöjdskonsulent Eva Landén hade länge tänkt att det skulle vara intressant att göra något med proverna. Föreningen Handvävare i Jönköpings län nappade på idén och åstadkom en mängd vävnader i olika kvalitéer och olika material, alla med inspiration från de gamla provbitarna. Projektet visades i en utställning och resulterade också i den här fina boken.

Formgivningen av boken är stram och konsekvent. Varje vävnad presenteras på ett uppslag med tydlig uppgift om upphovspersonen. Spiralbindningen gör att boken är lätt att ha intill vävstolen för den som vill följa en beskrivning.

Vävmönstret kan sägas vara en kombination av droppdräll och treskaftad kypert. Ursprunget är oklart, men det finns vävsedlar i äldre vävböcker, t ex i Den lilla Väfboken av Wilhelmina Bergman från tiden runt sekelskiftet 1900 och i Maria Collins bok Våra hemvävnader från 1924. I projektet inför den nya boken hade man också tillgång till ett liknande mönster från en handskriven vävsedel, avbildad i boken.

Min andra nykomling i bokhyllan är inte så ny. Haandbok i Vævning utgiven av Den Norske Husflidsforeningen är tryckt 1914, tredje upplagan. Första upplagan kom 1909. Det finns många intressanta saker att se i boken, t ex den här väven, som påminner mycket om den handskrivna vävsedeln som nämns ovan. Den handskrivna är på tre skaft , men den här är på fyra skaft. Jag ska rita upp bindningarna för att se om de är lika, eller vad som eventuellt skiljer dem åt.

Nu blir det linvävning

På senare år har jag bara vävt med ullgarn, halsdukar och sjalar, och det är länge sedan det var en linvarp i vävstolen. Men nu var det dags. Jag ville testa en bindning som jag tidigare provat i ullgarn, ett mycket tjockare garn än det lingarn, oblekt 16/1, som jag valde nu.  Jag var osäker på hur tät varpen borde vara och ifall mönstret överhuvudtaget skulle komma till sin rätt i det stelare lingarnet. Så jag vävde ca 20 cm mönster som prov och klippte ner. Provbiten delade jag i två lika stora delar i varpriktningen. Den högra biten är tvättad och  mönstret framträder som jag hoppades. Trådtätheten i varp och inslag är OK. Möjligen kunde varpen vara en aning tätare. Men jag har ingen sked som passar så det får vara så här.

Nu fortsätter jag på samma sätt i några meter med full koncentration på trampordningen.

Rya – böcker

Jag har sagt det flera gånger tidigare, det handlar en del om att väva rya i mitt huvud för tillfället och jag läser allt jag hittar. Jag sökte efter Uuve Snidares bok Ryamattan (2007) på bibliotekets hemsida. Den fanns inte. Men jag hittade en bok av Eva Norberg med titeln Rya (1970). Så spännande, en bok om ryor som jag aldrig hört talas om tidigare. ”Mönster och bindningar” stod det i texten i beskrivningen av boken, precis det som jag är intresserad av. Lite konstigt var det att den var sorterad som Hc, skönlitteratur för vuxna, men fel kan det väl bli ibland. Jag beställde boken och fick ett sms redan nästa dag om att den fanns att hämta.

Men, boken innehåller inte ryamattor. Det är en novellsamling som fått namn efter en av novellerna. En syster, en bror och en svägerska delar upp bohaget efter en avliden mor. Det pågår ganska bestämda, men samtidigt lite försiktiga, diskussioner om vem som ska ha vad från hemmet, bland annat en ryamatta som modern knutit. Systern vill ha ryan och säger: ”Men ryan, den knöt hon åt mig – det vet ni ju, att hon sa, medan hon höll på. Det är mina färger i den, och hon sa alltid, att den skulle ligga framför morfarsstolen.” ”Hon knöt den med sina händer. Varenda knut – varenda, varenda knut -.” Systern får ta ryan.

Ett genomgående tema i novellerna är bostaden, hemmet. Författaren, Eva Norberg, var gift med en präst och i början av äktenskapet flyttade familjen ofta när maken bytte tjänst. Kanske en förklaring till valet av tema? Eva Norberg har bl a skrivit psalmer som ingår i Den svenska psalmboken med tillägg, 2002. Läs  Eva Norberg HÄR.

 

Uuve Snidares bok Ryamattan fanns som sagt inte på biblioteket i nästa kvarter, men de tog  hem den till mig som fjärrlån. Bland annat skildrar författaren den stora ryavågen under 1960-talet. Ester Teorell hette kvinnan som redan 1932 kom på att väva en botten för att sy, knyta, rya på istället för att utföra hela arbetet i vävstol. Föreningen för Svensk Hemslöjd nappade på idén och blev återförsäljare. På 1960-talet exploderade intresset och det fanns många företag som sålde materialsatser.

Jag var barn då och minns förstås ryorna som knöts på färdig botten. Min mamma knöt flera ryor. Vår klass knöt en rya tillsammans när vi gick i 6:an, en materialsats från en handarbetsaffär. Ryan var högsta vinsten i ett lotteri när vi samlade pengar till en skolresa till Gotland.

Uuve Snidare presenterar en del av de konstnärer och formgivare som arbetade med ryor under ryamattans storhetstid, som Viola Gråsten, Edna Martin, Astrid Sampe, Marianne Richter. Ryorna fanns som materialsatser att knyta, de vävdes i exklusiva enstaka exemplar eller vävdes industriellt.  

Rya knuten på färdig botten, materialsats formgiven av Marianne von Münchow för Svensk Hemslöjd.

Märta Måås-Fjetterströms ”Blå Trasryan” är en av mina favoriter och den kom till innan ryahysterin. Tyvärr finns den inte med på utställningen på Stockholms Slott, titta HÄR. (Slottet är stängt pga Corona. Utställningen skulle ha slutat nu i april men är förlängd till hösten 2020.)

Att väva

Att väva är namnet på en ny vävbok som kom i förra veckan. Arianna Funk och Miriam Parkman har gjort boken tillsammans. De är båda yrkesvävare, utbildade på Handarbetets Vänner i  Stockholm, och ingår i gruppen Studio Supersju. (Gruppen ställer förresten ut tillsammans på  Västernorrlands Museum i Härnösand just nu, t o m 2020-08-30. Läs mer HÄR.)

”I den här boken hittar du en fond, mot vilken du bygger ditt eget sätt att väva på”, säger författarna i förordet och poängterar att de inte har facit till hur vävning ska gå till. De delar med sig av sina egna erfarenheter och visar hur just de två tänker och gör. De uppmanar oss att hitta egna vägar, egna arbetssätt och en egen stil genom att ta lärdom av olika förebilder, titta i äldre vävlitteratur och studera traditionella tekniker. Och förstås, få idéer av den nya boken!

Formgivning och färgning har varsitt kapitel med användbara tips. Inspirerande tankar kring formgivning finns också i samband med en del av vävsedlarna. Det finns beskrivningar till handdukar, tabletter, kuddar, våffelväv, röllakan, dubbelväv och flera olika ryavävar.

Just varianterna av ryor är extra intressanta för mig. I mitt huvud virvlar det runt många ganska ostrukturerade tankar kring att väva rya och jag är särskilt mottaglig för allt som har med ryaknutar att göra. Numera har jag bara en vävstol och flera andra varpar ska upp innan det finns plats för rya. Så ännu ett tag får jag nöja mig med att tänka på ryor, att planera, titta hur andra har gjort och fundera på kvalitetsförslagen i nya boken.

 

Distanskurs på distans

Jag hade sett fram emot att åka till Sätergläntan några dagar och träffa lärare och kurskamrater på distanskursen Analys och rekonstruktion väv. Men som så mycket annat just nu så är träffen inställd. Istället möts vi digitalt i Google Classroom med föreläsningar och redovisningar. Vi började igår (2020-03-27) och fortsätter ett par dagar till framför våra skärmar. Gårdagen fungerade väldigt bra. Men vi saknar nog alla det taktila, att känna varandras provvävar med händerna, och att titta noga på trådar och bindningar.

HÄR finns alla blogginlägg om kursen.

Matta och Maria

Som en akvarellmålning ligger den på golvet i Fors kyrka här i Eskilstuna, kormattan av Birgitta Hagnell-Lindén (1932 – 2018). Läs om konstnären HÄR. (Min favoritduk, formgiven av Birgitta Hagnell-Lindén för hemslöjden i Örebro har jag visat tidigare, titta HÄR.)

Fors kyrka, fint belägen vid Eskilstunaån, har stått på platsen i bortåt tusen år. Tidigare fanns där en träkyrka. Sitt nuvarande utseende fick kyrkan efter renoveringar och tillbyggnader på 1600-talet.

Idag den 25 mars på Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag passar det extra bra att visa en medeltida skulptur från kyrkan. Maria sitter hos sin mamma Anna med Jesus i knät.  Den här typen av avbildning med tre generationer kallas ”Anna själv tredje”, titta HÄR. Undrar vad mamma Anna sa när flickan kom hem och berättade att hon var gravid.

Tillbaka till mattan. Den är lite sliten och det är inte så konstigt. Många fötter har trampat på den sedan tillkomsten 1989.

Signaturen tolkar jag som BH-L x HD. Att BH-L står för Birgitta Hagnell-Lindén är tveklöst. Och HD står nog för Birgittas medhjälpare i vävstolen. Någon som vet vem HD är/var?

 

Glesare varp

Vävningen av prover fortsätter till distanskursen Analys och rekonstruktion väv som jag går på Sätergläntan (följ mina inlägg om kursen HÄR). Jag tittar på en liten tygbit från skolans samlingar och försöker komma så nära som möjligt. Den lilla tygbiten har sex trådar per centimeter i ena riktningen. Nu har jag testat med två trådar i rör i en 30-rörssked. Jag har klippt ner provet och det var som jag misstänkte. Väven drar ihop sig en hel del på bredden, cirka 10 %, och är alltså tätare än ursprungstyget. Jag drar ut varptrådarna ur skeden och skedar om i en 55-rörssked med en tråd i rör. Förhoppningsvis blir det bra.

Nästa kurstillfälle skulle ha skett om drygt en vecka. Men det blir ingen resa till Sätergläntan. Istället träffas vi digitalt.

För den som inte väver: I vävskeden fördelas varptrådarna på bredden. En 30-rörssked, skrivs 30/10, har trettio springor per 10 centimeter. Om jag trär en tråd i varje springa får jag alltså tre trådar per centimeter, trär jag två trådar i varje springa blir det sex trådar per centimeter och tre trådar per springa blir nio trådar per centimeter. Vilket trådtäthet och vilken sked som är lämplig beror t ex på garnets tjocklek och på vävbindningen.

Väver prover

Jag förskedar en provväv. I distanskursen som jag går på Sätergläntan, Analys och rekonstruktion väv (titta HÄR), har jag tittat noga på en liten tygbit. Jag väver prover för att hitta ett sätt att väva ett nytt tyg som liknar den lilla tygbiten så mycket som möjligt. Det kommer mer så småningom.

Vävskeden på bilden, tillverkad av Gunnar Anderssons Vävskedsverkstad, följde nog med en gammal sned vävstol som jag köpte 1973. Vävskedsverkstaden startade 1926. Redan året efter fick de en silvermedalj för sina produkter och ett år senare en guldmedalj. Telefonnumret gäller fortfarande. Den som ringer kommer till GAV Glimåkra AB på Vävskedsvägen i Oxberg, titta HÄR.

När varpen är i vävstolen kan jag solva och knyta upp tramporna på flera olika sätt och ändå få exakt samma utseende på tyget. Jag ritar och ändrar och försöker hitta en variant med en solvordning som är lätt att följa och en trampordning som känns bekväm både för fötterna och för minnet.