Kategoriarkiv: Vävning

Mjölsikt med tagelväv

För många år sedan köpte jag den här mjölsikten på loppis. Den består av en silduk vävd av tagel, fastklämd mellan två svepta träringar. Träringarna är hopfästa med järntråd. Silduken avslutas med en kant/fåll med en bunt av tagel omlindad/sydd med lingarn. Diametern på sikten är ca 21 cm och höjden är ca 8,5 cm.

Silduken är vävd med tre parallella tagelstrån både i varp och inslag.

Rutan på bilden är ca 1 x 1 cm.

För cirka fem år sedan skrev Birgitta Nygren om vävning av siktdukar på sin blogg, titta HÄR. Mjölsikten hon visar på bild är snarlik min. Boken hon refererar till, Småländska kulturbilder 1989, Det handlar om textil, finns också i min bokhylla. Birgitta avslutar sin text så här: ”Sedan kom metallduk som framställdes industriellt, och idag kan nog ingen väva siktduk i tagel.”

Att ingen kan, det stämmer inte riktigt längre. För ett par år sedan började Marie Ekstedt Bjersing testa att väva tagelduk med gamla redskap och gamla metoder. Nu har hon fått medel från Nämnden för Hemslöjdsfrågor för att fortsätta. På sin hemsida redovisar hon arbetet, titta HÄR. På Instagram taggar hon med #tagelvävning. Det ska bli spännande att följa utvecklingen!

Kuddar i rosengång

Sex kuddar blev det av väven i motsatstrampad rosengång, titta HÄR. Rosengång är kul att väva! Fyra av kuddarna har inslag av ett melerat garn från Wålstedts. En av de fyra har ett vitt garn på motsatstrampan. I de tre övriga använde jag ett grönt garn från en upprepad tröja, titta HÄR.

Ett växtfärgat ullgarn från runt 1980 fick sällskap av vitt och grått ullgarn.

Bollfrans tillsammans med vitt och grått garn är det i sista kudden. Det finns saker i utförandet som kunde vara bättre. Erfarenheterna tar jag med mig om jag skulle använda bollfrans som inslag någon mer gång.

Några av kuddarna ska jag behålla och några är till salu. Kontakta mig vid intresse, elisabet.textilainslag@telia.com.

Rosengång med bollfrans

En liten bit till ska jag väva innan det är dags att klippa ner väven i rosengång, titta HÄR. I den sista kudden har jag pillat in bollfrans. Det blir nog bra. När väven är nerklippt återstår att välja tyg till baksida på kuddarna och sedan sy ihop.

Som hjälpmedel att hålla samma avstånd mellan raderna med bollfrans har jag klippt ett pappersmått.

Motsatstrampad rosengång går att variera nästan hur mycket som helst. Jag förstår ju hur trampordning och färger fungerar ihop, men har varit ganska återhållsam med mönster. Jag visar när mina kuddar är monterade.

Till den som vill se mer av möjligheterna med motsatstrampad rosengång kan jag rekommendera Anna Östlunds böcker, fyllda med inspiration. Två av hennes tre böcker finns hos mig ännu några veckor. Sedan är de tillbaka på sin plats på biblioteket.

Motsatstrampad rosengång

Rosengång med motsatstrampning är på gång i vävstolen. Kuddar ska det bli. Varpen är mattvarp 12/6. Hellre hade jag nog haft lin i varpen, men eftersom min ambition är att i möjligaste mån använda garn ur mitt lager så blev det mattvarp. Det vita inslaget är ett ullgarn, Brage, som jag köpte för att färga och använda till broderi. Men jag tyckte att garnet var för tjockt att sy med och det förblev ofärgat och oanvänt. Det rosa-orange-gröna specialspunna garnet från Wålstedts, titta HÄR, räcker till tre kuddar.

Det finns varp till ytterligare ett par kuddar. Men vilket material ska jag välja? Och hur ska jag trampa? Ska jag använda några av garnerna som finns kvar från växtfärgningshysterin för 40 år sedan, runt 1980?

Eller är det kanske nu som några meter bollfrans ska komma till användning?

Förberedelser

Jag letar i skåp, i lådor, i mitt minne efter saker som ska tas med till Råby-Rönö vävstuga utanför Nyköping imorgon. Vävstugan firar 50-årsjubileum och jag är inbjuden att prata om vävning, broderi och textila inslag i mitt liv. Inte en enda bild kommer jag att visa, bara verkliga saker. Men hur mycket ska jag ta med mig och hur mycket hinner jag på en timme?

En tripp till Västergötland

Vi tog en tripp till Västergötland nu i veckan. Det blev ett par fina dagar med bad både i Vänern och i Vättern, promenader i naturreservat, bilkörning i sakta tempo på krokiga småvägar och besök på lugna, tysta platser som för bara några veckor sedan kryllade av semesterfirare. Och så blev det förstås lite textilspaning.

Från Kampes köper jag garn ibland. Det här var mitt första besök i butiken i Ullervad utanför Mariestad. De säljer förstås ullgarner från sitt eget spinneri, men har också ett bra sortiment av vävtillbehör och garner för vävning och stickning. Min ambition är ju att i första hand använda garner som redan finns i mina förråd, men jag köpte ändå ett par hekto ullgarn spunnet i Ullervad. Det finns en plan och garnet behövs som komplement till garn ur förrådet.

Genom en öppen dörr kunde jag spana in på tvinningsmaskinerna i spinneriet.

I garnhyllorna hängde små söta koftor för att visa hur garnet kan se ut uppstickat.

I Skövde besökte vi Slöjdens Hus och utställningen med rosengångsvävar.

Jag deltar med en halsduk som finns med på utställningsaffischen. Titta HÄR i ett tidigare inlägg. HÄR finns en film från utställningen inspelad i samband med Hemslöjdens Ullvecka 4 – 11 september 2021.

Jag inspekterade och beundrade vävnaderna, pratade mycket och glömde nästan att fotografera. Men här är i alla fall några exempel på alla fina och inspirerande vävar i utställningen.

Marina Fränke har vävt den fritt mönstrade mattan i tre våder som sytts ihop.

En fin kant på en fin trasmatta av Berit Ericson.

Extra roligt var det att se Lotta Lundqvists rekonstruktion av ett täcke från Västergötlands museum i Skara. Vi gick båda distanskursen i analys och rekonstruktion på Sätergläntan förra året. Rekonstruktionen av täcket var Lottas projekt i kursen. Förhållandena under pandemin gjorde att jag inte deltog i den avslutande träffen och inte fick ta del av kurskamraternas redovisningar. Men nu fick jag se Lottas fina täcke! Titta gärna HÄR på filmen där hon berättar om sitt arbete.

Fönsterutställning hos Sonja Berlin

När Sonja Berlin frågade om jag hade lust att visa broderier i fönstret till hennes ateljé svarade jag förstås ”Ja, det gör jag gärna!”. Nu finns de där, i 31:an, dvs på Landsvägsgatan 31 i Malmköping. T o m 2021-09-12 går det att kika på broderierna genom fönstret.

Sonja träffade jag första gången för ungefär 20 år sedan när vi hade henne som skicklig lärare i brickvävning på Handarbetets Vänner. Hon har vävt med brickor i mer än 40 år och utvecklat brickvävningen innovativt, fantasifullt och tekniskt och estetiskt fulländat. I hennes ateljé finns förstås massor av brickvävda textilier att titta på och beundra, men även andra vackra och inspirerande saker. Jag väljer ordet ”textilier” och inte ”band” eftersom en del av hennes brickvävar definitivt inte är band, utan stora textila konstverk.

HÄR är ett blogginlägg från Sonjas utställning hos Konsthantverkarna i Örebro för några år sedan. I en film producerad av Sörmlands museum i deras serie om handens arbete, Att synliggöra det osynliga, ser vi lite av ateljén. Hon visar och berättar hur hon tänker om brickvävningen och hur hon väver, titta HÄR.

Halsdukar i rosengång

Tack vare ett par regniga dagar fick jag i sista stund upp en rosengång i vävstolen, en kort varp till två halsdukar i rosengång med tuskaft. Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland har i samarbete med Skaraborgs Hemslöjdsförening uppmuntrat till rosengångsvävning och den som vill kan visa upp sitt resultat i en utställning på Slöjdens Hus i Skövde. Utställningen pågår 4 september – 2 oktober 2021, titta HÄR.

I vävstolen, första bilden, gick det bara att se det karaktäristiska rosengångsmönstret i visst ljus och i vissa vinklar. Jag tänkte att det skulle bli tydligare efter nerklippning och tvätt. Så blev det inte. Mönstret försvann ännu mer. Men jag är ändå väldigt nöjd! Material, bindning och täthet bildar tillsammans en mjuk och behaglig kvalitet med en lite elastisk struktur.

Jag varpade med fyra trådar, två trådar redgarn 20/2, en tråd ullgarn 16/2 (ett litet restnystan gick åt) och en tråd ullgarn 12/2. Solvningen är vanlig rosengångssolvning, 12343214, och varptätheten är 7 trådar/cm. I en av halsdukarna består tuskaften av redgarn 20/2. Till mönster tog jag ett sånt där garn som nog många av oss har, ett oemotståndligt impulsköp från en reakorg. Det mjuka, vackra, entrådiga garnet består av en blandning av ull och silke. Härvan är oregelbundet färgad i ljusa pastellfärger i rosa, blågrått, grått.

Till den andra halsduken använde jag det vackra reagarnet i tuskaften och ullgarn 12/2 i mönstret.

Snart är en av halsdukarna på väg med posten till utställningen i Skövde.

Boro – Nödens konst på Östasiatiska museet

För ett halvår sedan skrev jag om boken Boro – Nödens konst, titta HÄR, och var lite ledsen över att utställningen med samma namn fanns i Stockholm, men att vi inte kunde se den. Nu har utställningen varit öppen ett tag, med förbokning, och jag var där, på Östasiatiska Museet, för några veckor sedan. Utställningen på går t o m 2022-01-09.

Boro är de lappade och lagade textilierna från Japan, från en tid med för oss nästan obegriplig brist på resurser. Varje liten tygbit togs tillvara och syddes ihop till kläder, täcken, blöjor, trasor, strumpor, vantar.

Det är lätt att bli förförd av estetiken, av stygnen och de hopsydda slitna tygbitarna, randiga, enfärgade, mönstrade med kasuri, färgade med indigo. Utställningstexterna ger perspektiv, men ännu bättre, tycker jag, är att läsa boken. Den är intressant både för den som ser utställningen och för den som inte har möjlighet att se den. I boken sätts boro in i ett socialt, ekonomiskt och historiskt sammanhang. Som motsats ställs modevärldens fascination och kommersialisering av boro, av ett kulturarv skapat av nöd, fattigdom och skam.

Upplösning

I upplösning är de persiska mattorna i stora salen på Eskilstuna Konstmuseum. Inslagstrådarna, de som hållit ihop mattorna, har långsamt, mödosamt och försiktigt pillats bort. Mattornas knutar, nocken, de som bildar de traditionella mönstren, hänger sig kvar i varptrådarna.

The Gathering, Sammankomsten, kallar Ayedin Ronaghi sin utställning. Konstnären är uppvuxen i Sverige, men född i Iran. Där är mattan en viktig kulturell symbol, en plats där familj, släkt och vänner har samlats i generationer. Innan mattan hamnat på golvet har skickliga händer fört textila traditioner vidare genom att spinna och färga garnet och sedan ägnat många timmar åt att väva och mönstra mattorna med knut efter knut.

Genom att repa upp mattorna visar Ayedin Ronaghi hur decennier av konflikter och krig har löst upp kulturella och mänskliga sammanhang och splittrat familjer och vänkretsar.

Utställningen pågår på Eskilstuna Konstmuseum t o m 2021-08-21, titta HÄR.

Konsten att väva

Åsa Pärson och Amica Sundström har tillsammans 60 års erfarenhet av vävning. I boken Konsten att väva, som kom våren 2021, delar de med sig av sina erfarenheter och sina kunskaper. I senaste numret av tidningen Solvögat, nr 2/2021, förmedlar jag mina intryck av boken. (Tack till förlaget för recensionsexemplaret.) Tyvärr har några meningar försvunnit på vägen från min dator till tryckt text. Därför lägger jag ut hela texten här på bloggen.

Solvögat är medlemstidning i föreningen Riksvävarna, titta HÄR. Tidningen innehåller artiklar, intervjuer, vävsedlar och annat som intresserar en vävare. Helena Hegg har formgett och vävt det spännande tyget som pryder omslaget på senaste numret. Vävsedel finns i tidningen.

Konsten att väva
En praktisk handbok
Åsa Pärson & Amica Sundström
Bonnier Fakta 2021

Åsa Pärsons och Amica Sundströms nya bok innehåller allt, och lite till, som en vävare behöver veta. Deras ambition är att ge nycklar, kunskap och metoder som gör det möjligt för läsarna att på ett självständigt sätt förhålla sig till vävningen som hantverk. Det vill säga, boken uppmanar till kunskapssökande så att vävningen blir mycket mer än att trampa och skyttla.

Boken inleds med drygt 20 vävprojekt. Sedan kommer ett kapitel om vävstolar och redskap och ett annat om textila material. Uppsättning av väven beskrivs förstås. Vävteori har ett eget kapitel och många sidor ägnas åt bindningslära. Konstvävnadstekniker presenteras också. Sista kapitlet handlar om avslutningar, monteringar och skötsel.

Åsa Pärson har haft en liten torpstuga i tankarna när hon skapat vävprojekten. Hon har utformat textilier som behövs för ett trivsamt och praktisk boende. Det finns beskrivningar på draperi, mattor, handdukar, gardiner, filtar mm. Vävteknikerna är bl a korskypert, rosengång, kräpp, satin, sålldräll och olika varianter av tuskaft. Beskrivningarna är inte exakta. De kan ses som en utgångspunkt och kan anpassas till vävarens tillgång till material och kan ändras för att passa vävarens smak beträffande mönster och färger. I kapitlen om material och om vävteori ges redskap för att anpassa beskrivningarna. Flera gånger återkommer uppmaningen att provväva, att testa sig fram till en vävnad med bra kvalitet för ändamålet. Kvalitetsbegreppet diskuteras ur flera aspekter.

I kapitlet om uppsättning av väven utgår författarna från sina egna erfarenheter om hur saker görs enklast och effektivas. Samtidigt påpekas att momenten kan göras på flera olika sätt. För nybörjaren är det viktigt att utföra alla moment med noggrannhet. Senare, när det finns förståelse för syftet, kan arbetet förenklas och rationaliseras. I text påtalas ett par gånger vikten av att knyta för skälet ordentligt, men det hade nog underlättat, särskilt för nybörjaren, om momentet även visats med en teckning. (Jag upptäcker att jag utför de flesta moment på annat sätt än i boken. Om det var så jag lärde mig en gång i tiden, eller om jag har ändrat tillvägagångssätt under årens lopp kan jag inte påminna mig.)

Viktigt är att uppmärksamma att författarna använder internationell standard i bindemönstren. Beslutet grundar sig nog i att boken även ges ut på engelska. Det kan lätt uppstå förvirring för den som missar upplysningen. Fylld ruta i bindemönstret betyder enligt internationell standard att varptråden höjs. I svensk standard innebär däremot fylld ruta sänkt varptråd.

Jag hade önskat att teckningarna i kapitlet om konstvävnadstekniker hade varit tydligare. Det är näst intill omöjligt att uppfatta de svart-röda figurerna som beskriver hur varp och inslag möts. Men sätter jag mig med papper och penna, följer linjerna noga och själv ritar upp varp och inslag, då lär jag mig mer!

Boken är efterlängtad. Senast en så här omfattande vävbok kom ut på svenska var för 45 år sedan, 1976. Då kom Stora vävboken av Laila Lundell och senare, 2005, en delvis omarbetad version i ett samarbete med Elisabeth Windesjö. En hel del har hänt inom handvävningen sedan dess och intresset för vävning tycks vara på väg uppåt. Det ryktas till och med om en ny vävboom enligt tidskriften Hemslöjd nr 2/2021. Då behövs Konsten att väva. Boken kommer med all sannolikhet bli en klassiker och en ny ”vävbibel”.

Text Elisabet Jansson

Broderi i förvandling

Ett av broderierna från förra inlägget, titta HÄR, har fått påbörja en förvandling. Det jag gillade minst fick bli försökskanin. Broderiet låg ett tag i ett hett bad tillsammans med torkade, begagnade tepåsar.

Så här ser det ut nu. Tyget är beige och några av de turkosa garnerna har ändrat färg till dunkelt grönt. (Ser ni trampfelet?)

Kanske ska jag vända på tyget och låta baksidan bli framsida? Fortsättning följer så småningom.

Här är originalet igen, innan omvandlingen startade.

Skåprensning – linnesjalar

Hjälp mig få mer plats i förrådet! Den här gången säljer jag ut sjalar vävda av lingarn. Sjalarna är tvättade men inte strukna. Jag gillar när de är lite skrynkliga, men den som föredrar slätt linne kan förstås stryka. Maila mig om du är intresserad, elisabet.textilainslag@telia.com.
UPPATERING: Sjalarna har hittat till nya ägare.

Sjalen på första bilden har jag vävt av blekt lingarn och färgat med indigo. Mått ca 28 x 175 cm, pris 350 kr inklusive frakt.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är halsduk-gul.jpg

Tre gul/orangea finns det också och en blå/grön. Dom har jag har vävt av industrifärgat garn. Måtten är ca 36 x 175 cm. Priset är 250 kr inklusive frakt.

Första påsen är färdig

Påsen som jag visade i förra veckan (titta HÄR) är färdig, min tolkning av japanska påsar, komebukuro. Tygerna är handvävda för så där 50 – 60 år sedan, små rester från hemslöjden i Örebro.

Bandet, som bildar hällor i överkanten, och snodden fanns i mina gömmor.

Fodret av en skjorta köpt second hand sydde jag ihop på maskin. Resten är handsytt.

Det här var kul! Det blir fler påsar av de gamla tygresterna. Materialet får delvis styra och de traditionella japanska påsarna finns i mitt huvud som inspiration.

Skåprensning – kuddar

Rensningen i mitt varulager fortsätter. Nu har några kuddar kommit upp ur förrådet. Tyget till framsidorna har jag vävt i korskypert med ullgarn som inslag. Storleken är 40 x 40 cm. Nu kostar de 300 kr/st inklusive frakt. Kanske någon av kuddarna passar hemma hos dig. Skicka mail i så fall, elisabet.textilainslag@telia.com.

Den blå-gröna kudden har ”flärpar” i hörnen och baksida av grönt ylletyg. SÅLD

Kudden i rött och svart har baksida av svart ylletyg.

Den tredje kudden har också svart ylletyg på baksidan. Framsidan är randig i toner av cerise, blått, vinrött, rödbrunt och lite svart. SÅLD

Rosengång, en vävteknik med många varianter

En enda gång har jag vävt något i tekniken rosengång och det var länge sedan. På en terminskurs i vävning 1972 vävde jag löparen på bilden, mått ca 35 x 65 cm. Varpen består av tvåtrådigt lingarn och inslaget är entrådigt ullgarn, en tråd i den grå tuskaften och två sammanspolade trådar i det grön-gula mönstret.

Även om jag inte har vävt rosengång, så har jag tittat på vävnader i rosengång, beundrat vad andra har gjort och visat lite här på bloggen. HÄR är ett gammalt täcke i en museibyggnad som jag ser om jag tittar ut genom fönstret. HÄR finns en rya från samlingarna i Sörmlands museum. HÄR är en detalj från en kjol, också från Sörmlands museum. HÄR är bilder från en utställning i Borlänge med nutida användning av tekniken.

Rosengång kan vara ett lite knepigt begrepp. Löparen som jag vävde för länge sedan har rosengångsbårder på tuskaftsbotten. De två andra huvudvarianterna är motsatstrampad rosengång och bunden rosengång. Flera olika benämningar finns, vilket kan förvirra, t ex vanlig rosengång, lös rosengång, gubbatäcke, gubbaväv. Det går också att vända mönstren 90 grader och väva rosengång på längden. I trasmattor brukar man ibland solva längre rapporter och kalla mönstret t ex rosengångsfantasi.

Att mitt intresse för rosengång har väckts just nu beror på en vävutmaning. Skaraborgs Hemslöjdsförening och Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland samarbetar i ett gemensamt projekt för att inspirera oss till att väva rosengång. Den som vill visa upp sin rosengångsväv inbjuds till en utställning i Slöjdens hus i Skövde i höst (2021). HÄR finns information om projektet. Det går också bra att dela med sig av sin vävning på Instagram, #vävrosengång och #rosengångsinspiration. På Facebook finns gruppen Vävutmaningen #vävrosengång. Och så finns det en väldigt bra film på YouTube, där Lotta Lundqvist berättar om sitt omsorgsfulla och inspirerande arbete med att rekonstruera ett gubbatäcke från Västergötlands museum, titta HÄR.

Snart blir det nog en rosengångsväv här hos mig. Vissa tankar finns, men det är många beslut som ska tas innan varpen är i vävstolen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är rosengangslopare-2.jpg

Under lupp

Jag roar mig med att titta lite närmare på några av tygerna bland lapparna som jag syr ihop till ett lapptäcke, titta HÄR. Tygerna är handvävda hos Örebro Läns Hemslöjd, gissningsvis för så där 40 – 50 år sedan. Jag tittar i en lupp med måttet 10 x 10 mm, köpt hos Clas Ohlsson för strax under 100-lappen. Jag bara lägger kameran/mobilen ovanpå luppen och fotar. Utsnitten av de tre tygerna på bilderna är alltså 10 x 10 mm i verkligheten, även om jag var lite slarvig när jag redigerade bilderna och inte fick dem lika stora.

Alla tre tygerna är vävda med bomullsgarn och har en täthet på 20 – 22 trådar per centimeter både i varp och inslag. Det vänstra tyget är rutigt i tuskaft med bårder i spetskypert solvad med v-punkt. Om det hade funnits ett tuskaftsinslag mellan varje mönsterinslag så hade vävtekniken varit ”rosengång på tuskaftsbotten”. Men nu är det som sagt ”bara” en spetskypert. Mittentyget är också vävt i tuskaft med bårder i v-punktsolvad kypert. Varpen är oblekt och tyget är randigt i inslagsriktningen. Även tyget till höger är vävt i tuskaft. Växlingen mellan de röda och blå trådarna bildar ett mönster i färgeffekt.

Kanske kan jag få tillfälle att besöka magasinen hos Örebro läns museum så småningom och titta i samlingarna från hemslöjden i Örebro. Det skulle vara roligt att gå igenom vävpärmar och tygprover och förhoppningsvis kunna se när tygerna i lapptäcket varit i produktion och om de varit avsedda för något speciellt ändamål.

Stramalj


Det är ju stramalj! Jag tog ut bindningen till ett par textilier i en bok, titta HÄR, och tänkte först att det var en droppdräll. På bilderna i boken gör material och trådtäthet att tyget ser helt annorlunda ut än hur vi är vana att se stramalj. Stramalj är den vävbindning som finns i t ex Aidaväv, ett tyg som brukar användas till att sy korsstygn på. 

Jag använde garner ur mitt förråd, ett silkegarn och ett riktigt tunt ullgarn. Båda garnerna finns i begränsad mängd, så det blev en kort varp till två halsdukar. I den första halsduken valde jag samma material i inslaget som i varpen.

 


Redgarn 20/2 som inslag i den andra halsduken gav ett lite annat utseende.

 

Nu återstår att dreja fransar. Sedan blir det nog ett par färgbad, eller i alla fall tvätt. Först när det är gjort kan jag avgöra om mina val lät materialen komma till sin rätt.

Kanske fortsätter jag med stramalj, men på lite andra sätt för att försöka få bort bindningens typiska utseende. Men jag är också lite sugen på att testa rosengång. Jag vet i alla fall att mitt lager av restgarner, reafynd och impulsköp ska minska, vilken vävteknik jag än väljer.

Roligt att väva rya!

I höstas gjorde jag äntligen något som jag tänkt i flera år att jag skulle göra. Jag vävde rya, rufsiga ryakuddar. De har varit färdiga ett tag nu och ligger än så länge i en hög i mitt arbetsrum. Sex stycken blev det och en har jag visat tidigare, titta HÄR.

Här är de övriga fem kuddarna. Garnet, utom varpen, är allt möjligt som fanns i mina förråd, rester, reafynd, efsingar med mera. Det var väldigt roligt att väva kuddarna och väldigt skönt att garnlagret minskade en aning. Det blir nog mer ryavävning. Jag hade en del funderingar kring tyger till baksidor. Efter lite plockande hit och dit med olika alternativ valde jag till slut enfärgade ylletyger på fyra kuddar och ett randigt bolstervar till en kudde. Storleken är 50 x 50  cm.

Några vill jag behålla, men jag kan tänka mig att sälja en eller annan också. Hör av dig vid intresse, gärna via mail elisabet.textilainslag@telia.com.

HÄR har jag samlat blogginlägg som på olika sätt handlar ryor.

 

 

 

 

 

 

 

Material

Vad det här är för material finns det ju ingen tvekan om, näver som har flätats till geometriska figurer och trätts till ett halsband.

Halsbandet köpte jag häromdagen begagnat hos Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna, på hennes köpsida på Instagram @axelinas_store. ReTuna ligger på gångavstånd så istället för att vänta ett par dagar på post tog jag en promenad och hämtade  halsbandet. Jag passade på att köpa en kasse också, en ganska galen sak som kontrast till det formmässigt stramare halsbandet.

Tekniken i kassen känner jag förstås igen, makramé, något som jag aldrig lockats att testa. Men materialet blir jag inte klok på. Garnet är lite ojämnt, tvåtrådigt och tvinnat med z-snodd. Var kan kassen vara tillverkad? Både material och uttryck får mig att tro att den kommer från sydligare bredder.

 

Fodertyget är lite stelt och trådarna är hala. Det känns nästan som nylon, men ser samtidigt ut som något naturmaterial. Jag har petat ur några trådar och eldat, men brännprovet gav mig inga ledtrådar. Tråden brann snabbt, luktade lite skarpt och bara försvann, utan aska eller andra lämningar.

Riktigt intressant blir det när jag tittar på fodret i lupp, 1 x 1 cm. Jag tycker mig se att det är en bastfiber, men av en sort som jag inte kan identifiera. Både i varp- och inslagsriktningen syns det tydligt att fibrer har tvinnats ihop, troligen enligt en teknik som kallas splicing eller splitsade fibrer. Tekniken leder mina tankar till Sydostasien, Kina och Japan, men jag kan ha fel. Det här känns spännande och jag återkommer om/när jag hittar information om denna teknik!

Jag är nöjd med mina inköp!

 

 

I garnlagret


Det är nog fler än jag som har en del garner i förråden som känns lite extra lyxiga. De här fina garnerna, t ex, ligger nerpackade till ingen nytta. Jag tar fram dem emellanåt, tittar på dem, tar i dem och tänker att de borde komma till användning. Det är ju bättre att använda det som redan finns än att köpa nytt. Nu är de framme igen och det är nog dags att omvandla materialet till föremål i vävstolen. Men vad ska jag göra med de här ganska unika garnerna? Härvan längst ner i bild är ett handspunnet vildsilke. Härvan till höger är också silke. Det finns några enstaka härvor av varje sort.


Den stora härvan till vänster är ett tunt entrådigt ullgarn, ca 14.000 meter per kilo. Fibrerna är riktigt långa, tunna och väldigt mjuka. Ett par hekto finns det.

 


Garnet i mitten är är spunnet hos Wålstedts  och när jag köpte det för mer än trettio år sedan benämndes det ”klänningsgarn”. Mjukt är det och tunt, 8.000 meter per kilo, med en aning översnodd.


Det här vackra garnet köpte jag på Vävmässan i Växjö 2017. Det grå garnet har fått en oregelbunden infärgning med indigo, ca 10.000 meter per kilo.

Det finns inte så mycket av varje sort och jag känner en press (från mig själv) att garnerna ska användas på ett riktigt bra sätt. Att sätta upp provvävar är inte aktuellt. När proverna är vävda och utvärderade så finns det just inget garn kvar. Jag behöver blanda med andra garner som det finns mer av och det måste bli bra från början.

För att komma igång bläddrar jag igenom böcker i min bokhylla och flera årgångar av Vävmagasinet. Jag stannar vid några bilder i en av mina favoritböcker, The structure of weaving av Ann Sutton (titta HÄR.)  När jag analyserar de två avbildade vävnaderna ser jag att det är samma bindning i båda, en variant av droppdräll på fyra skaft. Det kanske kan få bli en utgångspunkt i mina fortsatta funderingar.

 

 

Färgat!


Nu har de fått färg, de fem halsdukarna som jag vävde förra veckan med en blandning av vita garner i ull och silke. HÄR visade jag hur de såg ut innan jag färgade. Inte var det lätt att välja kulörer, det finns ju oändligt många. För att underlätta och minska urvalet tittade jag igenom en massa färgprover från tiden då jag var noga med att dokumentera mitt arbete. Den här paletten valde jag att utgå ifrån.

Till slut blev det  blått, en ljusare rosa, en mörkare rosa samt två ganska ljusa gröna, en som går mot blått och en som går mot gult.

Jag fortsätter plocka med alla vita garner i olika kvalitéer i mitt förråd. Det blir nog fler halsdukar, men i någon annan bindning.

 

 

Nu blir det färgning!

Halsduksväven som jag varpade för en vecka sedan, titta HÄR, är nerklippt och fransarna på de fem halsdukarna är drejade.  Jag varpade med sju trådar; två trådar ullgarn, en tråd i en blandning av ull och silke samt fyra olika silkegarner. Trådarna är solvade utan rapport. Bindningen är en liksidig kypert på fyra skaft. Inslaget består av två sammanspolade tunna entrådiga silkegarner. Det blir en väldigt behaglig kvalité, mjuk och len mot halsen.  

Halsdukarna ska inte förbli vita. De ska färgas och nu är det dags att välja kulörer. Valet är inte så lätt, det finns ju hur många färger som helst. Och det finns dova färger, starka färger, pasteller. Snart bestämmer jag mig och sedan visar jag resultatet.

Nu blir det vävning!

Diverse garner av ull och silke ska varpas till halsdukar. Jag varpar med sju olika trådar, en blandning av allt möjligt ur förrådet. Ett av silkegarnerna är tunt som sytråd, andra garner är betydligt tjockare, t ex ett stickgarn i en blandning av silke och lammull. 10,5 meter varp ska bli fem halsdukar. När väven är nerklippt och fransarna är drejade färgar jag halsdukarna en och en med syrafärg och får fem halsdukar i olika färger.

Garnerna vägs före och efter varpning. Då vet jag hur mycket som går åt och kan föra av förbrukningen i min lagerbokföring.

Så här ser min förskedsberäkning ut. Varpflätan ska spridas ut med nio trådar per centimeter (övre raden) i en 30-rörssked. Eftersom jag har varpat med sju trådar har jag fjorton trådar som hänger ihop (nedre raden). Prickarna visar i vilka rör de fjorton trådarna ska träs för att bredden ska bli ungefär den rätta. Jag inser att detta nog kan vara helt obegripligt för den som inte väver. Men huvudsaken är att jag har ett system som fungerar för mitt sätt att tänka!