Kategoriarkiv: Vävning

Första påsen är färdig

Påsen som jag visade i förra veckan (titta HÄR) är färdig, min tolkning av japanska påsar, komebukuro. Tygerna är handvävda för så där 50 – 60 år sedan, små rester från hemslöjden i Örebro.

Bandet, som bildar hällor i överkanten, och snodden fanns i mina gömmor.

Fodret av en skjorta köpt second hand sydde jag ihop på maskin. Resten är handsytt.

Det här var kul! Det blir fler påsar av de gamla tygresterna. Materialet får delvis styra och de traditionella japanska påsarna finns i mitt huvud som inspiration.

Skåprensning – kuddar

Rensningen i mitt varulager fortsätter. Nu har några kuddar kommit upp ur förrådet. Tyget till framsidorna har jag vävt i korskypert med ullgarn som inslag. Storleken är 40 x 40 cm. Nu kostar de 300 kr/st inklusive frakt. Kanske någon av kuddarna passar hemma hos dig. Skicka mail i så fall, elisabet.textilainslag@telia.com.

Den blå-gröna kudden har ”flärpar” i hörnen och baksida av grönt ylletyg. SÅLD

Kudden i rött och svart har baksida av svart ylletyg.

Den tredje kudden har också svart ylletyg på baksidan. Framsidan är randig i toner av cerise, blått, vinrött, rödbrunt och lite svart. SÅLD

Rosengång, en vävteknik med många varianter

En enda gång har jag vävt något i tekniken rosengång och det var länge sedan. På en terminskurs i vävning 1972 vävde jag löparen på bilden, mått ca 35 x 65 cm. Varpen består av tvåtrådigt lingarn och inslaget är entrådigt ullgarn, en tråd i den grå tuskaften och två sammanspolade trådar i det grön-gula mönstret.

Även om jag inte har vävt rosengång, så har jag tittat på vävnader i rosengång, beundrat vad andra har gjort och visat lite här på bloggen. HÄR är ett gammalt täcke i en museibyggnad som jag ser om jag tittar ut genom fönstret. HÄR finns en rya från samlingarna i Sörmlands museum. HÄR är en detalj från en kjol, också från Sörmlands museum. HÄR är bilder från en utställning i Borlänge med nutida användning av tekniken.

Rosengång kan vara ett lite knepigt begrepp. Löparen som jag vävde för länge sedan har rosengångsbårder på tuskaftsbotten. De två andra huvudvarianterna är motsatstrampad rosengång och bunden rosengång. Flera olika benämningar finns, vilket kan förvirra, t ex vanlig rosengång, lös rosengång, gubbatäcke, gubbaväv. Det går också att vända mönstren 90 grader och väva rosengång på längden. I trasmattor brukar man ibland solva längre rapporter och kalla mönstret t ex rosengångsfantasi.

Att mitt intresse för rosengång har väckts just nu beror på en vävutmaning. Skaraborgs Hemslöjdsförening och Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland samarbetar i ett gemensamt projekt för att inspirera oss till att väva rosengång. Den som vill visa upp sin rosengångsväv inbjuds till en utställning i Slöjdens hus i Skövde i höst (2021). HÄR finns information om projektet. Det går också bra att dela med sig av sin vävning på Instagram, #vävrosengång och #rosengångsinspiration. På Facebook finns gruppen Vävutmaningen #vävrosengång. Och så finns det en väldigt bra film på YouTube, där Lotta Lundqvist berättar om sitt omsorgsfulla och inspirerande arbete med att rekonstruera ett gubbatäcke från Västergötlands museum, titta HÄR.

Snart blir det nog en rosengångsväv här hos mig. Vissa tankar finns, men det är många beslut som ska tas innan varpen är i vävstolen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är rosengangslopare-2.jpg

Under lupp

Jag roar mig med att titta lite närmare på några av tygerna bland lapparna som jag syr ihop till ett lapptäcke, titta HÄR. Tygerna är handvävda hos Örebro Läns Hemslöjd, gissningsvis för så där 40 – 50 år sedan. Jag tittar i en lupp med måttet 10 x 10 mm, köpt hos Clas Ohlsson för strax under 100-lappen. Jag bara lägger kameran/mobilen ovanpå luppen och fotar. Utsnitten av de tre tygerna på bilderna är alltså 10 x 10 mm i verkligheten, även om jag var lite slarvig när jag redigerade bilderna och inte fick dem lika stora.

Alla tre tygerna är vävda med bomullsgarn och har en täthet på 20 – 22 trådar per centimeter både i varp och inslag. Det vänstra tyget är rutigt i tuskaft med bårder i spetskypert solvad med v-punkt. Om det hade funnits ett tuskaftsinslag mellan varje mönsterinslag så hade vävtekniken varit ”rosengång på tuskaftsbotten”. Men nu är det som sagt ”bara” en spetskypert. Mittentyget är också vävt i tuskaft med bårder i v-punktsolvad kypert. Varpen är oblekt och tyget är randigt i inslagsriktningen. Även tyget till höger är vävt i tuskaft. Växlingen mellan de röda och blå trådarna bildar ett mönster i färgeffekt.

Kanske kan jag få tillfälle att besöka magasinen hos Örebro läns museum så småningom och titta i samlingarna från hemslöjden i Örebro. Det skulle vara roligt att gå igenom vävpärmar och tygprover och förhoppningsvis kunna se när tygerna i lapptäcket varit i produktion och om de varit avsedda för något speciellt ändamål.

Stramalj


Det är ju stramalj! Jag tog ut bindningen till ett par textilier i en bok, titta HÄR, och tänkte först att det var en droppdräll. På bilderna i boken gör material och trådtäthet att tyget ser helt annorlunda ut än hur vi är vana att se stramalj. Stramalj är den vävbindning som finns i t ex Aidaväv, ett tyg som brukar användas till att sy korsstygn på. 

Jag använde garner ur mitt förråd, ett silkegarn och ett riktigt tunt ullgarn. Båda garnerna finns i begränsad mängd, så det blev en kort varp till två halsdukar. I den första halsduken valde jag samma material i inslaget som i varpen.

 


Redgarn 20/2 som inslag i den andra halsduken gav ett lite annat utseende.

 

Nu återstår att dreja fransar. Sedan blir det nog ett par färgbad, eller i alla fall tvätt. Först när det är gjort kan jag avgöra om mina val lät materialen komma till sin rätt.

Kanske fortsätter jag med stramalj, men på lite andra sätt för att försöka få bort bindningens typiska utseende. Men jag är också lite sugen på att testa rosengång. Jag vet i alla fall att mitt lager av restgarner, reafynd och impulsköp ska minska, vilken vävteknik jag än väljer.

Roligt att väva rya!

I höstas gjorde jag äntligen något som jag tänkt i flera år att jag skulle göra. Jag vävde rya, rufsiga ryakuddar. De har varit färdiga ett tag nu och ligger än så länge i en hög i mitt arbetsrum. Sex stycken blev det och en har jag visat tidigare, titta HÄR.

Här är de övriga fem kuddarna. Garnet, utom varpen, är allt möjligt som fanns i mina förråd, rester, reafynd, efsingar med mera. Det var väldigt roligt att väva kuddarna och väldigt skönt att garnlagret minskade en aning. Det blir nog mer ryavävning. Jag hade en del funderingar kring tyger till baksidor. Efter lite plockande hit och dit med olika alternativ valde jag till slut enfärgade ylletyger på fyra kuddar och ett randigt bolstervar till en kudde. Storleken är 50 x 50  cm.

Några vill jag behålla, men jag kan tänka mig att sälja en eller annan också. Hör av dig vid intresse, gärna via mail elisabet.textilainslag@telia.com.

HÄR har jag samlat blogginlägg som på olika sätt handlar ryor.

 

 

 

 

 

 

 

Material

Vad det här är för material finns det ju ingen tvekan om, näver som har flätats till geometriska figurer och trätts till ett halsband.

Halsbandet köpte jag häromdagen begagnat hos Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna, på hennes köpsida på Instagram @axelinas_store. ReTuna ligger på gångavstånd så istället för att vänta ett par dagar på post tog jag en promenad och hämtade  halsbandet. Jag passade på att köpa en kasse också, en ganska galen sak som kontrast till det formmässigt stramare halsbandet.

Tekniken i kassen känner jag förstås igen, makramé, något som jag aldrig lockats att testa. Men materialet blir jag inte klok på. Garnet är lite ojämnt, tvåtrådigt och tvinnat med z-snodd. Var kan kassen vara tillverkad? Både material och uttryck får mig att tro att den kommer från sydligare bredder.

 

Fodertyget är lite stelt och trådarna är hala. Det känns nästan som nylon, men ser samtidigt ut som något naturmaterial. Jag har petat ur några trådar och eldat, men brännprovet gav mig inga ledtrådar. Tråden brann snabbt, luktade lite skarpt och bara försvann, utan aska eller andra lämningar.

Riktigt intressant blir det när jag tittar på fodret i lupp, 1 x 1 cm. Jag tycker mig se att det är en bastfiber, men av en sort som jag inte kan identifiera. Både i varp- och inslagsriktningen syns det tydligt att fibrer har tvinnats ihop, troligen enligt en teknik som kallas splicing eller splitsade fibrer. Tekniken leder mina tankar till Sydostasien, Kina och Japan, men jag kan ha fel. Det här känns spännande och jag återkommer om/när jag hittar information om denna teknik!

Jag är nöjd med mina inköp!

 

 

I garnlagret


Det är nog fler än jag som har en del garner i förråden som känns lite extra lyxiga. De här fina garnerna, t ex, ligger nerpackade till ingen nytta. Jag tar fram dem emellanåt, tittar på dem, tar i dem och tänker att de borde komma till användning. Det är ju bättre att använda det som redan finns än att köpa nytt. Nu är de framme igen och det är nog dags att omvandla materialet till föremål i vävstolen. Men vad ska jag göra med de här ganska unika garnerna? Härvan längst ner i bild är ett handspunnet vildsilke. Härvan till höger är också silke. Det finns några enstaka härvor av varje sort.


Den stora härvan till vänster är ett tunt entrådigt ullgarn, ca 14.000 meter per kilo. Fibrerna är riktigt långa, tunna och väldigt mjuka. Ett par hekto finns det.

 


Garnet i mitten är är spunnet hos Wålstedts  och när jag köpte det för mer än trettio år sedan benämndes det ”klänningsgarn”. Mjukt är det och tunt, 8.000 meter per kilo, med en aning översnodd.


Det här vackra garnet köpte jag på Vävmässan i Växjö 2017. Det grå garnet har fått en oregelbunden infärgning med indigo, ca 10.000 meter per kilo.

Det finns inte så mycket av varje sort och jag känner en press (från mig själv) att garnerna ska användas på ett riktigt bra sätt. Att sätta upp provvävar är inte aktuellt. När proverna är vävda och utvärderade så finns det just inget garn kvar. Jag behöver blanda med andra garner som det finns mer av och det måste bli bra från början.

För att komma igång bläddrar jag igenom böcker i min bokhylla och flera årgångar av Vävmagasinet. Jag stannar vid några bilder i en av mina favoritböcker, The structure of weaving av Ann Sutton (titta HÄR.)  När jag analyserar de två avbildade vävnaderna ser jag att det är samma bindning i båda, en variant av droppdräll på fyra skaft. Det kanske kan få bli en utgångspunkt i mina fortsatta funderingar.

 

 

Färgat!


Nu har de fått färg, de fem halsdukarna som jag vävde förra veckan med en blandning av vita garner i ull och silke. HÄR visade jag hur de såg ut innan jag färgade. Inte var det lätt att välja kulörer, det finns ju oändligt många. För att underlätta och minska urvalet tittade jag igenom en massa färgprover från tiden då jag var noga med att dokumentera mitt arbete. Den här paletten valde jag att utgå ifrån.

Till slut blev det  blått, en ljusare rosa, en mörkare rosa samt två ganska ljusa gröna, en som går mot blått och en som går mot gult.

Jag fortsätter plocka med alla vita garner i olika kvalitéer i mitt förråd. Det blir nog fler halsdukar, men i någon annan bindning.

 

 

Nu blir det färgning!

Halsduksväven som jag varpade för en vecka sedan, titta HÄR, är nerklippt och fransarna på de fem halsdukarna är drejade.  Jag varpade med sju trådar; två trådar ullgarn, en tråd i en blandning av ull och silke samt fyra olika silkegarner. Trådarna är solvade utan rapport. Bindningen är en liksidig kypert på fyra skaft. Inslaget består av två sammanspolade tunna entrådiga silkegarner. Det blir en väldigt behaglig kvalité, mjuk och len mot halsen.  

Halsdukarna ska inte förbli vita. De ska färgas och nu är det dags att välja kulörer. Valet är inte så lätt, det finns ju hur många färger som helst. Och det finns dova färger, starka färger, pasteller. Snart bestämmer jag mig och sedan visar jag resultatet.

Nu blir det vävning!

Diverse garner av ull och silke ska varpas till halsdukar. Jag varpar med sju olika trådar, en blandning av allt möjligt ur förrådet. Ett av silkegarnerna är tunt som sytråd, andra garner är betydligt tjockare, t ex ett stickgarn i en blandning av silke och lammull. 10,5 meter varp ska bli fem halsdukar. När väven är nerklippt och fransarna är drejade färgar jag halsdukarna en och en med syrafärg och får fem halsdukar i olika färger.

Garnerna vägs före och efter varpning. Då vet jag hur mycket som går åt och kan föra av förbrukningen i min lagerbokföring.

Så här ser min förskedsberäkning ut. Varpflätan ska spridas ut med nio trådar per centimeter (övre raden) i en 30-rörssked. Eftersom jag har varpat med sju trådar har jag fjorton trådar som hänger ihop (nedre raden). Prickarna visar i vilka rör de fjorton trådarna ska träs för att bredden ska bli ungefär den rätta. Jag inser att detta nog kan vara helt obegripligt för den som inte väver. Men huvudsaken är att jag har ett system som fungerar för mitt sätt att tänka!

 

Färgeffekt

Sådana här små tygprover finns ibland att se i museernas samlingar. Det här är ett handvävt ”klädningstyg”, gissningsvis från någon gång kring förra sekelskiftet. Tyget kan tyckas komplicerat, men vävtekniken är tuskaft, den allra enklaste tekniken, ”över en – under en”. Mönstret, färgeffekt, bildas genom fördelningen av de svarta och vita trådarna i varp respektive inslag. Länge har jag fascinerats av möjligheterna med färgeffekt och jag har vävt många halsdukar i färgeffekt kombinerat med dubbelväv. Ett par exempel visar hur samma solvordning kan varieras med olika inslagsordning. Mönstret från det lilla provet finns på båda bilderna.

Här är en annan variant.

Den smala remsan är allt som finns kvar hos mig av ett möbeltyg i färgeffekt som jag vävde till tidskriften Vävmagasinet någon gång på 1990-talet. Tidningen med vävsedeln har jag inte kvar. Just den här varianten med små prickar kallas ”peppar och salt”.

Den gröna halsduken och möbeltygsprovet ligger på en affisch, som kom i min brevlåda häromdagen. I gruppen Vävspolen på Facebook presenterade Åsa Martinsson förra året, 2020, en adventskalender med ett nytt inlägg om färgeffekt varje dag i 24 dagar. Inläggen fick enormt stor uppskattning. Hon fick förfrågningar om hon inte kunde göra en affisch och nu finns ett vackert tryck i A3-format. Affischen kan säkert uppskattas även av den inte tänker väva och inte har en aning om att bilderna ger anvisningar om solvordning, trampuppknytning och inslagsordning. HÄR finns affischen.

Syr ihop

Jag monterar ryakuddarna som jag vävde strax före jul. Innan kuddarnas fram- och bakstycken sys ihop tråcklar jag ner nocken för att förhindra att garntofsarna kommer in i maskinsömmen. Sömnaden underlättas betydligt av det lilla extra arbetet med att få undan ryaknutarna.

En kudde är klar. Den fick en baksida av ett kraftigt vitt linnetyg som har legat och väntat i många år på att få komma till användning.

Jag visar mer av kuddarna när alla är monterade, men här är glimtar av ytterligare två.

HÄR samlar jag blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

Att titta och att tolka

Det här provet vävde jag för bortåt 20 år sedan. Då hade jag varit i magasinet hos Sörmlands museum i Nyköping tillsammans med Lillemor Boman, dåvarande hemslöjdskonsulent i Sörmland och tittat på tre gamla vävda ryor, avsedda för bädden. Provet kan betraktas som en minnesanteckning. Tekniken är inslagsrips, tuskaft med en gles varp i lingarn och ett tunnare inslag i ull, som helt täcker varpen. Mönsterbårderna vävs med vartannat inslag av två olika färger.

För knappt ett år sedan såg jag ryorna igen tillsammans med en kollega. Då tog jag de här fotona av den rya, sliten och smutsig, som var utgångspunkt för mitt prov ovan.  (HÄR finns fler bilder från besöket för knappt ett år sedan.) 

När jag nu tittar på mina foton och justerar färgstyrka och ljus så tycker jag mig se lite mer. Titta i det inringade partiet. Visst ser det ut som om väven är mönstrad i gult och naturvitt? Det vita kan ha mörknat av ålder och smuts och den gula färgen, växtfärgat, kan ha mattats.

 Jag vävde igen, med garn ur mitt förråd. Tänk om ryan en gång i tiden såg ut ungefär så här!

Till nocksidan valde jag ett vitt garn och inte ett ”raggsocksgarn” som i den gamla ryan. En kudde ska det bli.

Här är mina två vävar tillsammans. Ambitionen har definitivt inte varit att återskapa eller rekonstruera den gamla ryan. Jag har bara roat mig med att titta och tolka. Ingenting är rätt och ingenting är fel.

HÄR har jag samlat alla blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

En sliten tygbit

Det kom ett brev häromdagen innehållande ett slitet yttertyg till en prydnadskudde. En vän hade tänkt slänga tyget, men innan det hamnade i soporna skickade hon en bild till mig och frågade om jag skulle vara intresserad av att titta på kuddfodralet innan det försvann för alltid. Självklart var jag intresserad! Hennes mamma vävde tyget för ca 70 år sedan, troligen i slutet av 1940-talet.

Jag har tillbringat ett par rofyllda och trevliga timmar med att titta lite närmare på väven. Storleken på kudden är ca 35 x 35 cm. En viktig detalj är att de gråblå ränderna slutar en bit från stadkanten. Det hade varit betydligt enklare och snabbare att skyttla in ränderna på hela bredden. Men då hade intrycket mer varit ”ett randigt tyg”. Nu bildar ränder och blommor en fin helhet med en tydligt markerad yta på kudden.

Vävtekniken är tuskaft med inplockat mönster. Så vitt jag kan se består varpen av ett tvåtrådigt lingarn med 5 trådar/cm. På bilden tagen genom lupp syns att inslaget i den grå bottenväven är sammanspolat av två trådar, ett entrådigt ullgarn och ett lite blankt tvåtrådigt garn. Det tvåtrådiga kan jag inte riktigt identifiera. Jag har dragit ur några trådar och gjort brännprov men inte kommit längre än till att det kanske är ett merceriserat bomullsgarn eller kanske Splendolin, en blandning av lin (ibland bomull) och rayon, populärt under den period när kuddfodralet vävdes. Men, som sagt, jag vet inte. Det är intressant att se att det inte finns något grått garn. Ullgarnet består till största delen av vita ullfibrer med några enstaka svarta strån här och där. Den grå färgen bildas i våra ögon.

(Den praktiska lilla luppen, benämnd ”trådräknare”, finns HÄR hos Clas Ohlson. Det står fel i produktbeskrivningen, måtten är 10 x 10 mm, inte 25 x 25 mm.)

De gula och rosa stiliserade blommorna är inplockade i bottenväven, liksom den tunna gröna randen och de lite mörkare gula små figurerna.

På baksidan, som har legat dold under alla år, är färgerna klarare. Baksidan skulle ju aldrig synas, så den kunde lämnas lite tufsig. Det är bra, då är det lättare nu att se de gula, rosa och gröna garnblandningarna. Alla blandningarna består av tre trådar ullgarn. I det gula och gröna finns dessutom en lintråd. Det rosa innehåller två riktigt tunna tvåtrådiga garner, kanske lin.

Kanske är kudden väverskans egen komposition. Kanske har mönstret lånats från en bok eller annan tryckt källa. Är det någon som har sett mönstret någonstans?

Jag har haft en fin eftermiddag med den här slitna tygbiten och är glad att jag fick se den.

Rya runt halsen

De här kragarna med ryaknutar vävde jag för mer än 10 år sedan på uppdrag av och i samarbete med Anntott Parholt, dåvarande hemslöjdskonsulent i Örebro län. Hemslöjdskonsulenter med textil inriktning runt om i landet samlade idéer till vävnader som går att utföra med enkel utrustning. Vävsedlar fanns på en hemsida som var försvunnen under ett par år, men som nu har återuppstått, titta HÄR.

HÄR är direktlänk till vävbeskrivningen till kragarna. Ett par förargliga fel upptäcker jag i vävsedeln. Det står att det är 2 trådar i rör i en 30-rörssked, men det ska vara 1 tråd i rör, dvs 3 trådar per centimeter i varpen. Det står också att det kragarna vävs med fyra skaft och två trampor. Tekniken är ju tuskaft så det räcker med två skaft. Det går också bra att använda en grindväv (rigid heddle loom).

Hos mig finns bara foton kvar. Kragarna finns nog hos nuvarande hemslöjdskonsulenten i Örebro län. 

Varpen är för kort!

En kort varp satte jag upp till kuddarna med ryaknutar som jag väver just nu. Sex kuddar blir det, 50 x 50 cm. Varpen är för kort. Jag skulle nog kunna väva dubbelt så många. Nya idéer kommer hela tiden och det finns gott om garn. Men sedan, när det är dags att montera, alltså att sy ihop kuddarna, då är jag nog glad att jag inte har så många kuddar. För att göra sömnaden lite roligare försöker jag planera för hur kuddarna ska vävas för att passa till tyger som jag gillar. Stjärntyget vill jag ha som baksida till åtminstone en kudde.

Det gamla randiga bolstervaret vill jag också använda.

I mitt förråd finns mer än jag kom ihåg av ryagarnet som Wålstedts Textilverkstad tog fram i samarbete med hemslöjdskonsulenter för drygt 20 år sedan. Troligen köpte jag garnet till ett numera bortglömt projekt som aldrig blev av. Många härvor blått och vitt har jag och en härva av vardera gult och rött.

Snart kommer det bilder på kuddväven.

I brevlådan

Två medlemstidningar har landat i brevlådan den här veckan. Att den högra tidningen kommer från Täcklebo Broderiakademi syns ju tydligt. Den vänstra, Solvögat, kommer från föreningen Riksvävarna. Jag har gett mig själv arbetsbeting i vävstolen idag, men när det är avklarat så blir det läsning om trådar på olika sätt.

HÄR finns Riksvävarna hemsida och HÄR är Täcklebo Broderiakademi.

Igång!

Länge, i flera år, har jag tänkt att jag ska väva rya igen. Annat har kommit i vägen, men nu är jag igång. Kuddar ska det bli. Det finns inga skisser men det finns en plan. Det är inte alls säkert att planen följs och hur det slutar vet jag inte. Syftet är framförallt att det ska vara roligt att hålla på. Sen gör det förstås ingenting om resultatet blir bra också.

Jag är väldigt förtjust i slitryan från Ålands Kulturhistoriska Museum som jag visade för några dagar sedan, titta HÄR. Den gul-vita ramen har jag lånat därifrån. Nu ska jag välja garn till ytan i mitten, innanför ramen. Två lådor med garn har kommit upp ur förrådet. En del finns det mycket av, annat är bara små restnystan. Här har jag plockat fram sådant som kanske kan passa till den här kudden. Fortsättning följer!

HÄR har jag samlat alla blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

 

Kypertvariationer

Ryakuddar börjar ta plats i vävstolen och jag tittar i mitt tyglager efter lämpligt material till baksidor på kuddarna. De här rullarna kommer fram ur gömmorna, handvävt linne, tre längder med måtten 65 x 210 cm. Tekniken är kypertvarianter på 8 skaft och materialet är oblekt lingarn nr 12.  Jag vävde längderna till en utställning som jag och min kollega Gunilla Dovsten hade tillsammans 1993 i Lindesberg i samband med firandet av att det var 350 år sedan staden fick stadsprivilegier.

Nu är frågan om jag ska ta detta till kuddbakstycken eller om rullarna ska få fortsätta ligga i ett skåp till ingen nytta. Det finns det förstås en del andra tyger som skulle kunna passa till kuddarna om jag kommer fram till att är synd att klippa i de här.

På gång

Ganska smal och ganska kort är varpen som ska upp i vävstolen idag. Det ska bli en väv med ryaknutar. Kuddar tänker jag mig att det blir och kanske något att hänga på väggen också. En kravlös lek med material, färger och former, det är planen. Materialet tar jag framförallt ur mina överfyllda förråd av garner, tyger och annat. Här är en påse full med rester som jag samlat på sistone, fina bitar av en utsliten kappa, efsingar och annat ”skräp”.

Så här såg det ut i vävstolen för ett antal år sedan när jag vävde en rekonstruktion av en gammal röd-vit slitrya på uppdrag av hemslöjdskonsulent Carina Olsson i Värmland. 

Efter att önskad längd av bottenväven skyttlats knyts nockgarnet in och sedan fortsätter det med bottenväv och nockrad, bottenväv och nockrad. Här har jag klippt nockgarnet i avpassade bitar och knyter in ryaknutarna en och en.

En kudde vävdes med samma mönster, men i andra färger. Här har jag gjort små nystan av nockgarnet och knyter runt en ryalinjal. Linjalen har en skåra som kan användas för att skära eller klippa upp nockorna i exakt längd. Det går också att att först dra ut linjalen och sedan klippa på fri hand för ett lite mindre strikt utseende. Finns det ingen ryalinjal kan t ex fingrarna användas som mått.

Jag har samlat blogginlägg där ryatekniken förekommer under kategorin ”ryor”, titta HÄR.

Uppladdning

Snart kommer det äntligen upp en varp till ryor i min vävstol. Imorgon hämtar jag varpgarnet hos närmsta ombud för PostNord. Tills dess laddar jag upp och roar jag mig genom att titta på bilder på ryor.

Av en vän har jag fått låna en liten skatt, två kataloger från 1967 med materialsatser till ryamattor från Borgs i Lund. Vi som var med på 1960-talet minns ryahysterin. Alla knöt ryamattor. Ryorna syddes, knöts, på ett speciellt bottentyg. 

Ryorna i katalogerna är så snygga! Formerna och färgerna måste ha upplevts som väldigt nya och moderna då, för mer än 50 år sedan. Och designen håller fortfarande. Marknaden för materialsatser tycks ha varit internationell eftersom måtten på mattorna är angivna både i centimeter och inch och texterna står på svenska, engelska och tyska. Av de namngivna formgivarna känner jag bara igen en, Ulla Schumacher-Percy. Här är hennes ryamatta ”Mars”.

Jaana Pesonen har formgett den här färgstarka mattan, ”Måkläppen”.

Den som inte ville, inte hade tid eller inte hade råd att knyta en matta kunde göra sig en kudde.

Ryor från 1960-talet kan tyckas gamla, men jag gottar mig i ännu äldre ryor också. Ryorna låg ju inte på golvet från början. De var täcken som värmde  i bädden, i båten eller t ex i släden och de vävdes i vävstol.

Den här skulle jag gärna titta närmare på. Att ryan är vävd i två våder med längsgående söm är tydligt, liksom att nocken i den gul-vita ramen består av garn. Men visst ser det ut som om resten av nockorna skulle kunna vara både garn och trasor. Bilden har jag lånat från Ålands Kulturhistoriska Museums hemsida. Museet har 86 ryor i sin samling. Den äldsta ryan i samlingen är daterad till 1788 och den yngsta till 1951. Ungefär 60 stycken finns på foto, titta HÄR. Bildkvalitén varierar, men som det står på hemsidan ”en bild berättar mer än ingen bild”. Ryan på bilden har ingen exakt datering, bara att den är från 1800-talet. Tänk om det skulle gå att ordna ett studiebesök bland ryorna i Mariehamn när det känns tryggt att resa igen!

Ålands Kulturhistoriska Museum visar ofta textilier ur samlingarna på Instagram, @alandsmuseum. Det var där jag hittade till ryorna.

Ryaträff på Zoom

Om en vecka, lördag 21 november 2020, var det meningen att det skulle vara en träff i Malmköping med Textilakademien i Sörmland på temat rya. Träffen är förstås inställd. Eller rättare sagt, ryaträffen är flyttad från Malmköping till Zoom, det vill säga hem till dig.

Hemslöjdskonsulent Karin Sterner och representanter från Hemslöjdsföreningen Sörmland kommer att hålla i en workshop och dela med sig av idéer och inspiration. Jag ska visa bilder och prata om ryor som jag har sett och som jag har vävt. Idag bläddrar jag i böcker, sorterar bilder och funderar på hur jag bäst ska lägga upp föreläsningen när deltagarna befinner sig på annan plats. Det är en rolig utmaning att försöka få till något som fungerar bra.

HÄR på Sörmlands museums hemsida finns mer information om träffen.

 

Lite bättre ordning

Så här såg förvaringen av mina rund- och strumpstickor ut, en spretig röra i en plastlåda. Ett mer ändamålsenligt sätt att förvara rundstickorna visade Maria Neijman, hemslöjdskonsulent i Stockholm, för ett tag sedan på Facebook. Hon hade sytt ett fodral till stickorna av en handduk. Maria i sin tur hade fått idén från sin kollega Lotta Sone Åsell.

Jag letade efter något att sy av och i skåpet med handdukar låg en handvävd tygbit till ingen nytta. Varpen består av oblekt lingarn 16 och inslaget är hopknutna efsingar från tidigare vävar. (Efsingar är det sista av varpen, det som blir kvar i vävstolen när det inte går att väva längre.)

Jag vek tyget och sydde på samma sätt som Maria. Det är en behaglig känsla att sy för hand med lintråd i ett handvävt linnetyg.

Det blev så bra! Nu ska jag se om jag hittar en handduk eller något annat lämpligt till ett fodral till strumpstickorna också.