En varp är på väg upp i vävstolen. Men blir det bra? Har jag tänkt rätt? Är varpen för tät för den här bindningen och det här inslaget? Det visar sig snart.
Som oftast har jag en kort varp, anpassad i längd till två halsdukar. Varpen består av alpackagarn från en kon som har funnits i mitt förråd i många år. Inslaget blir dels svart ullgarn 6/1 och dels vackert handspunnet alpackagarn som jag köpte hos Hishults Alpacka för ett par veckor sedan.
Bindningen är samma som jag använt tidigare i några olika varianter, t ex i halsdukarna på bilden. Titta HÄR.
Full av inspiration är jag efter en knapp vecka (23 – 28 april 2024) på en resa med textiltema i Halland med omnejd i regi av Red Fox Travel. Så skönt det är att ibland bara följa med och slappna av när någon annan har ordnat allting på bästa sätt. Intryck från resan delar jag upp i flera inlägg som samlas HÄR. Den här gången blir det vävning och lek med färg.
Även om resan inte var inriktad på vävning så går det ju inte att undvika att ögonen hittar det sinnet letar efter. Trasmattor, t ex, de brukar alltid finnas. Den här låg på golvet i hantverksbutiken hos Öströö fårfarm. Sittbänkarna i deras café mjukades upp av vävar med inslag av fårskinnsremsor och en och annan trasa.
.
Annelie på Hishults Alpacka hade två vävstolar igång i sin verkstad. I den ena vävde hon en filt av alpackagarn. Visst har hon en tjusig belysning över vävstolen!
.
.
En randig väst till en mansdräkt fanns att se hos Halmstads Hemslöjdsförening.
.
På fikabordet hos Tant Kofta låg en fin duk. I bakgrunden syns hennes nyvävda pläd. Hon har vävt smala längder i grindvävstol och sytt samman tre våder. Scrolla ner HÄR i hennes Instagram, så finns fler bilder på pläden.
En eftermiddag hade vi färg- och formövningar med Erika Åberg. Jag valde att träna färgseendet med konstkort och små tygbitar och garndockor. Andra ritade diagram till stickmönster eller gjorde moodboards med bilder, garnprover och akvarellfärg. Sånt här är ju så kul! Jag borde leka med färger och former oftare, kravlöst, utan tankar på att det ska ”bli nåt”.
Här kommer några snabba glimtar från ett par gallerier som jag hann besöka i Stockholm i förra veckan.
Galleri Sebastian Schildt visar berättande broderier av Charlotta Grunevald, Nina Bondeson och Lisa Juntonen Roos under rubriken Vad nytt från jorden?. Utställningen pågår t o m 2024-04-27.
Charlotta Grunevald är pensionerad förlossningsläkare. Med textila bilder gestaltar hon minnen från sina uppdrag för Läkare utan gränser.
Nina Bondesons broderier tar mig in i en fantasi där allt kan hända och där mycket är obegripligt.
.
Verken av Lisa Juntonen Roos hos Sebastian Schildt fick jag inga bra foton på. Men hennes bilder flätade av kaffepaket finns också i utställningen Fiber Futures – Alumner – nästa generations textilkonst på Handarbetets Vänners galleri. Tidigare elever på Handarbetets Vänners skola deltar i utställningen.
På väggen i bakgrunden syns en flätad väv av Arianna E. Funk. Här är ett par närbilder.
.
Victoria Cleverbys väv ser ut som en rya på avstånd. Men den som tittar nära upptäcker att nocken består av spikar.
Emma Holmgren har vävt med trasor och har lämnat partier utan inslag.
Eva Olanders broderi är utfört med tunna trådar på skir väv, detalj nedan.
Fler tidigare elever är representerade i utställningen som pågår t o m 2024-04-05.
Gult som tussilago och grönt som skira björklöv – det är kulörerna jag valde när jag färgade två halsdukar som vävdes av den vita varpen av ull- och silkegarner. Fyra halsdukar räckte varpen till. De två återstående blir ljusblå respektive rosa.
Halsdukarna som blev resultatet av linnevarpen till vänster på bilden visade jag HÄR.
Halsdukarna kommer att finnas i Butik Blickfånget som öppnar i Rademachersmedjorna i centrala Eskilstuna, ett kvarter med smedjor och stugor som står kvar på ursprunglig plats sedan 1600-talet, titta HÄR. Vi är fyra kollegor som nästa vecka (april 2024) får nycklar till stugan som kallas Lilla Verkstaden. Det är en hel del jobb med att göra iordning i lokalen innan vi kan öppna, men snart är vi på plats. Följ oss gärna på Instagram @butik.blickfanget.
Häromdagen visade jag två varpar, titta HÄR, som skulle upp i vävstolen. Den vita varpen sitter i vävstolen just nu. Varpen i lingarn 16, svart och oblekt, har varit i vävstolen och omvandlats till två halsdukar. Resultatet blev ungefär som jag hoppats. Någon liten ändring kanske jag gör om jag vill väva liknande i framtiden. Men i stort sett är jag nöjd!
Vävstolen ska inte behöva stå tom länge till. Två varpar ligger klara.
Den vänstra ska upp först, oblekt och svart lingarn 16/1. Det är en kort varp som ska bli två sjalar, har jag tänkt. Det finns en plan och en reservplan, om den första inte ser ut att fungera.
Den högra varpen ska också bli halsdukar och här är jag mer säker på resultatet. Materialet är blandade kvalitéer av ull och silke ur mitt förråd. Jag väver halsdukarna vita och färgar dem en och en när de är klara. Många gånger förut har jag gjort så här. Varje gång blir det olika blandningar av garn i varpen, beroende på vad som råkar finnas i mitt lager. Bilden är från ett tidigare tillfälle, titta HÄR på ett gammalt blogginlägg.
Så här kan det ju inte se ut, en vävstol utan varp. Men vad ska jag väva? Jag tittar igenom garnlagret och försöker välja bland alla möjligheter.
Cirka 10 kilo oblekt lingarn 16 har jag, koner och härvor. Det räcker och blir över om jag väljer att väva tyg och till exempel sy en folkdräktsinspirerad blus/överdel, ungefär som de jag sydde förra året (titta HÄR).
Eller ska jag väva fler halsdukar? Det mjuka vita ullgarnet inköptes från Wålstedts Ullspinneri i mitten av 1990-talet, så kallat klänningsgarn 8/1, dvs 8.000 meter/kg. Jag har drygt ett halvt kilo. Härvan med naturbrunt finullsgarn köpte jag för några dagar sedan hos Båvens Spinnhus i Sparreholm. Ett hekto räcker som inslag i en eller ett par halsdukar, beroende på vilken bredd jag väljer. En svart varp i någon mångskaftad kypertvariant? Om jag använder det vita som inslag så kan jag styckfärga halsdukarna när de är klara.
Det är svårt att stå emot begäret vid ett besök hos Båvens Spinnhus, trots att jag har låda efter låda med garn. Här ligger finullsgarnet på en hylla och frestar mig.
Besöket på spinneriet häromdagen skedde tillsammans med Sörmlands Textilakademi, ett nätverk för textilintresserade i Sörmland, som drivs av hemslöjdskonsulenten i Sörmland och Hemslöjdsföreningen Sörmland. HÄR finns information.
Åsa på spinneriet visade processen, hur ullen går igenom en lång rad småskaliga maskiner för att slutligen bli garnhärvor. Fingertoppskänsla och kunskap om maskinerna krävs för att kunna omvandla olika typer av ull till garn med önskade egenskaper.
Ytterligare en väv är klar, två halsdukar i dubbelväv. Det är den tredje halsduksväven i vinter. De tre vävarna finns samlade HÄR. Den första väven var beige/gul, nästa beige/brun och så den här sista i beige/orange. Måtten är ca 23 x 165 cm.
Jag har sagt det flera gång: Gråmulna vinterdagar har jag tyvärr svårt att få bra skärpa och korrekt färgåtergivning på bilderna.
Vad ska upp i vävstolen nu? Jag vet inte riktigt. Kanske borde jag göra något av alla kilo lingarn i förrådet, oblekt och kulört.
Halsduksväven är klar, den som jag visade HÄR för en vecka sedan när den satt i vävstolen.
Två halsdukar blev det, dubbelväv, tuskaft i två separata lager, 8 skaft och 8 trampor. Den högra halsduken på första bilden ser ut på samma sätt på andra sidan. På den vänstra, däremot, bildas olika mönster.
Den sida som är neråt i vävstolen ser jag inte när jag väver och det händer att det blir ”hoppor” i varp- eller inslagsriktningen på undersidan. Oftast så märker jag när trådarna inte binder som de ska. Jag känner att skytteln inte går rätt i skälet eller hör på ljudet att det blir fel (ingen musik eller annat ljud rakt in i öronen!). Vävfelen är lätta att laga. Jag trär i en ny garnstump i tuskaften och klipper bort trådänden som ligger fel.
Strax ska jag varpa nästa halsduksväv. Ena vävlagret blir sandfärgat. Det andra lagret blir orange med bruna ränder. En lite smutsigt orange kulör färgade jag igår på vitt ullgarn 12/2 ur mitt förråd. Det finns en aning brunt garn kvar och om jag har vägt och räknat rätt så räcker det till de ränder som jag har skrivit in i min varpordning.
Har ni sett SVT:s serie om Karin och Carl Larsson? Hade ni önskat se mer av Karin Larssons textilier?
Jag ville se mer och plockade fram en bok ur bokhyllan, Eva Sundströms Karin Bergöö Larsson. Textilkonstnär mellan jugend och modernism från 2022. Jag har skrivit om boken tidigare, titta HÄR. Boken är en utvidgning och fortsättning av Eva Sundströms magisteruppsats i textilvetenskap 2019 på Uppsala Universitet med titeln Konstnär, estet, nyskapare. En kvantitativ och kvalitativ analys av Karin Bergöö Larssons broderier och vävnader på Carl Larssongården i Sundborn. Uppsatsen finns HÄR och HÄR finns ett inlägg på min blogg.
Jag upprepar texten jag skrev i mitt förra inlägg om boken: Det finns många böcker om Karin Larsson, men Eva Sundströms bok är den första som fokuserar på textilierna. Många av Karin Larssons broderier och vävar har vi ju sett på maken Carls målningar. De ingår som en viktig och integrerad del i inredningen av hemmet som skapades i Sundborn. Eva Sundström har fått möjlighet att analysera originaltextilierna, alltså inte de i många fall förenklade ”kopior” som numera finns att se i familjen Larssons hem. Karin Larssons textilier är fantasirika, egensinniga och nyskapande med influenser från traditionen, från tidens strömningar mellan jugend och modernism och med impulser från omvärlden.
HÄR finns en länk till ett blogginlägg från en utställning med Karin Larssons textilier i Torshälla 2019. HÄR finns serien om Karin och Carl Larsson på SVT Play. Visas t o m 2025-12-20.
Så här ser den sida ut som är uppåt i vävstolen just nu, rutor på flera sätt i halsdukarna i dubbelväv. På undersidan, som jag inte ser från min plats på vävpallen, bildas både rutor och ränder.
Emellanåt känns vävningen trög och tråkig. Det går sakta när två eller tre skyttlar ska snos om varandra på ett bra sätt så att det inte bildas hål mellan vävlagren i kanterna. Men så befinner jag mig plötsligt i en behaglig rytm och allt går som en dans. Då är det en fröjd att sitta i vävstolen!
Både färgåtergivning och bildskärpa kunde vara bättre, men det är en gråmulen dag utan så mycket dagsljus.
Årets sista väv är varpad och förskedad. Jag hinner inte få den klar nu på ett par dagar, så väven blir också den första nästa år, 2024.
Numera sätter jag bara upp korta varpar. Jag har sagt det förut, det är inte själva vävningen som är det roliga. Det roliga, spännande och intressanta är att se hur det blir, om mina planer och idéer håller. Som sagt, korta varpar, och då placerar jag brädan med skälpinnarna mitt på varpan, inte nere vid golvet, så att jag kan varpa med bra arbetsställning.
Det blir halsdukar i dubbelväv igen, ungefär som den förra väven (titta HÄR). Men nu har jag brunt garn istället för gult i varpen. Blir det murrigt och trist? Det hoppas jag förstås inte. Vi får se om en vecka eller så.
Många frågar om jag har en vävsedel att dela med mig av. Det har jag inte. Mina kladdiga och ostrukturerade anteckningar kan nog bara läsas av mig. Men jag berättar gärna hur jag gör. Bindningen är en dubbelväv i två partier, tuskaft i skilda lager, 8 skaft och 8 trampor. Jag börjar med att titta igenom vilka garner som kan passa, samtidigt som jag gör kladdiga skisser på partiindelningar och möjligheter i varpen. I tidigare inlägg finns information om garn, täthet, efterbehandling mm. HÄR finns blogginlägg med dubbelvävar samlade.
Hur kan det samlas så många tidningar? Det här är inte ens alla. En hög ligger på en annan hylla och en hög invid min säng.
De här fyra har kommit med posten de senaste veckorna och det blir många på ett år. Vävmagasinet 4 nummer/år Hemslöjd 6 nummer/år Solvögat, medlemstidning i föreningen Riksvävarna (titta HÄR) 4 nummer/år Täcklebo Broderiakademis (titta HÄR) medlemstidning 2 nummer/år Totalt 16 tidningar per år. Vi har bott här i 7 år, dvs högen som jag hade med mig i flytten har fyllts på med 112 tidningar.
Emellanåt tar jag fram en bunt och bläddrar. Sånt som inte var aktuellt för mig när tidningen kom kan plötsligt vara exakt den information eller inspiration som behövs.
Nu är den klar, halsduksväven som jag visade HÄR i förra veckan. Det är en dubbelväv med tuskaft i två separata lager, 8 skaft och 8 trampor. De svarta prickarna på sandfärgad botten är inspirerade av stranden i Skallerup på nordvästra Jylland. HÄR finns bilder från stranden.
Så här efterbehandlar jag halsdukarna: Fransarna drejas. Sedan spolar jag upp duschvarmt vatten i en hink och löser upp lite hårschampoo. Halsdukarna får ligga i vattnet tills det svalnat. Ett par gånger under tiden masserar jag väven försiktigt. Tvättmaskinen får sköta sköljning och lätt centrifugering. Halsdukarna hängs upp på torkning. Till sist använder jag strykjärnet med mycket ånga alldeles ovanför ytan på tyget. Den här kombinationen av material, bindning och handlag krympte ca 10 % i beredningen.
Nu ska jag sortera lite idéer innan jag varpar nästa väv. Kanske behöver jag färga lite garn också.
Det uppstår en paus i julbaket och jag tittar på bilder i datorn, bl a de här från en hembygdsgård i närheten.
Trasmattor ligger på golven i så gott som varje hembygdsgård. Här finns en ”ormamatta” och en matta randad ”en om en”. Ormamattan är solvad i spetskypert med v-punkt, en av alla olika rosengångsvarianter. Med genomgående trampning och fyra inslag i varje färg bildas de slingrande ormarna. Den andra mattan har breda partier av en ljus och en mörk trasa.
.
En stänkmålad vägg möter ett draperi i en annan variant av rosengång, rosengång med motsatstrampning.
En liten rostig ugn, en strykjärnsvärmare, står på en undanskymd plats i ett uthus.
På en vägg i uthuset sitter den här korgen.
Ett lager av näver ligger som isolering mellan stenfot och timmer på hembygdsgårdens byggnader.
Så här ser det ut i vävstolen nu när jag har vävt 140 cm av 190 cm på den första halsduken av två i dubbelväv. Det går inte så fort, framför allt beroende på att trådarna ska snos runt varandra i kanten om jag inte vill ha hål in mellan de två vävlagren.
Varpen består av sandfärgat och gult tvåtrådigt garn från Garnudsalg i Ålborg (titta HÄR) med 5.500 m/kg samt vitt ullgarn 12/2 från mitt förråd. Till inslag i det ena lagret tog jag samma sandfärgade som i varpen tillsammans med mörkt naturgrått ullgarn 6/1. I det andra lagret är det samma vita som i varpen, men jag köpte för lite gult garn hos Garnudsalg och använder gult ullgarn 6/1 istället till inslaget. Det är 4,5 trådar per cm i varje varplager. Inslagstätheten är lite glesare. Väven kommer att krympa efter nerklippning och tvätt. Jag använder inte spännare. Varpen är inte hårt spänd och jag låter inslaget ligga i en lös båge.
Det är lite knepigt att fotografera utan dagsljus. Både färgåtergivning och bildskärpa kunde vara bättre.
Så här kan det börja. Jag ska väva halsdukar, men hur ska de se ut? Efter några tankevändor och tittande på mina tidigare vävar, vävsedlar och bilder, bestämmer jag mig för ytterligare en dubbelväv. När jag egentligen borde göra annat, sova till exempel, dyker idéerna upp och klottras ner på närmsta pappersbit. (HÄR finns blogginlägg med dubbelvävar samlade.)
Garnet som jag köpte i Danmark i höstas (titta HÄR) ska användas, kompletterat med gammalt ur förrådet och lite nyinköpt. Men vilka färger ska jag ta? Jag väljer bort alternativet med brunt garn.
Sedan blir det lite matematik. Med ledning av tidigare vävar bestämmer jag antal trådar/cm i varpen. Bredden på partierna ska bestämmas och antal trådar ska anpassas. Ett parti ska vara randigt i gult och vitt och jag tänker efter om jag kan randa på ett sätt som underlättar varpningen. Jag räknar ut hur mycket garn som behövs för att vara säker på att garnet räcker både till varp och inslag. Jag kontrollerar allt en extra gång och sedan varpar jag. En kort varp, bara till två halsdukar, blir det. Det är inte vävningen som är det roligaste, utan planeringen och att se om resultatet blir som jag har tänkt mig.
Nu är det varpat och varpen är pådragen. Solvning, skedning, framknytning samt uppknytning av 64 trampsnören återstår innan det är dags att väva. Då ser jag äntligen om halsdukarna blir så där snygga som jag hoppas!
För ett tag sedan visade jag foton från en strand på norra Jylland, titta HÄR, tagna i april i år (2023). Sista veckan i oktober tillbringade vi på samma ställe, i en lägenhet vid Skallerup Klit (titta HÄR). Nu, efter en hård storm några dagar tidigare, såg stranden helt annorlunda ut med tång av olika slag som hade spolats upp i sanden.
.
.
Just här, vid Skallerup, finns sand i vanlig ”sandfärg” och dessutom svart sand, ”tungsand”, som innehåller järnhaltiga mineraler. Efter stormen var stranden svartare än den varit vid våra tidigare besök.
På garnaffären Garnudsalgs hemsida, titta HÄR, såg jag att deras garn Blackhill Højlandsuld finns i färgen ”Løkken strand”, en färg som kanske skulle passa om jag vill göra något med inspiration från mina strandbilder. Løkken ligger knappt 2 mil söderut från Skallerup. Blackhill Højlandsuld har jag köpt tidigare och med 5.500 m/kg är det utmärkt till halsduksvävar. Så när vi åkte till Ålborg blev det lite garnshopping.
.
Garnet finns i massor med färger och precis som förra gången jag var där så fick jag beslutångest när jag skulle välja. Det blev bara en kon med ”Løkken strand” och mindre mängder av tre andra kulörer. Planen är att garnet förr eller senare ska bli halsdukar med inspiration från stränderna. Svarta och andra garner ur förrådet får komplettera. Men det kan hända att tiden mellan tanke och handling blir lång, som så ofta.
(Det finns mer bilder från Danmark på mitt Instagram @textilainslag.)
Jag ger mig inte in i någon diskussion om vargjakt. Jag vill bara visa alla de här varglapparna som finns utställda i ett av tornrummen på Gripsholm slott.
Och vad är varglappar? kanske någon undrar. Det är stora tygstycken bemålade med hemska figurer som skulle skrämma vargar. Varglappar (jaktlappar, jakttyg, vargfanor) användes vid drevjakt och de sattes också upp vid inhägnader för att skydda kreaturen.
Jag har skrivit om varglappar tidigare. HÄR finns ett inlägg från en workshop år 2012 med varglappstema med en länk till ett ännu tidigare inlägg.
.
Nästa bild har jag lånat från Sörmlands museum, titta HÄR.
Sörmlands museum och Gripsholms slott är inte ensamma om att ha varglappar. De finns bevarade i många museisamlingar och på andra ställen. Det är inte så konstigt. I texten Jag lånar från Sörmlands museums katalog framgår att det måste ha tillverkats många, om regler följts.
Under 1700-talet anordnades särskilda jaktplatser, varvid man drev vargar med hjälp av oväsen, nät och varglappar mot varggårdar eller gropar där de slogs ihjäl. Varglappar ”jakttyg” kom till Sverige sannolikt under 1600-talets slut. Förföljelse av rovdjur var lagstadgad och en samhällskontrollerad plikt. Enligt 1808 års stadga skulle varje län hålla tre kompletta jakttyg till utlåning åt sockarna. Varje uppsättning bestod av 64 buntar målade jaktlappar. Länsjägmästare B G Hamnström (1774-1855) förbättrade metoderna på 1800-talets början, s.k. ”rulljakttyg” angavs på en kavle och doldes i lådor, där de förvarades. Vid ”inlappning” drogs dukarna ned med ett snöre, och inlappning kunde då ske av en person.
Tre kompletta uppsättningar med 64 buntar jaktlappar i varje län, säger texten. Hur många lappar innehåller en bunt? Eller ska det tolkas som 64 stycken lappar? I så fall är det 3 x 64 = 192 tygbitar till varje län. Jag kan inte hitta någon uppgift om hur många län Sverige var indelat i år 1808. Om jag gissar på 25 län blir det 192 x 25 = 4800 tygbitar.
Den här bilden är också lånad från Sörmlands museum, titta HÄR. Jag har valt bilden trots att fotot är litet och suddigt och trots att föremålet är i dåligt skick. I katalogen finns nämligen uppgifter om tyget, linnebotten i tuskaft med trådtätheten 10 tr/cm. Sörmlands museum har fem vargfanor i samlingarna och alla har olika mått. Bredden varierar mellan 580 och 600 mm, längden mellan 780 och 840 mm. 4800 tygbitar ca 820 mm långa, det blir nästan 4 kilometer linneväv. När och var tillverkades alla dessa varglappar? Vem spann garn, vem vävde och vem målade alla skräckinjagande figurer?
Sök på varglapp och jaktlapp hos Digitalt museum, titta HÄR, så dyker det upp många fler att titta på. (Sörmlands museums samlingar finns tyvärr inte där.)
Utflykter hit och dit har det blivit i sommar (2023) och jag har sett textilier som inte har fått egna blogginlägg. Här kommer lite blandade sommarminnen.
Första bilden visar en klänning från en utställning i Nora konsthall där medlemmar i Örebro läns slöjdförening och Svensk Form Örebro ställde ut tillsammans. Anneli Linder har sytt klänningen av tygspill i eget mönster, tryckt på fabrik.
Från samma utställning är ett verk (detalj) av Karin Gorrard där hon har använt sig av knyppling, virkning, tovning och broderi i blandade material.
En intressant vävbindning har tyget i kappan sydd hos Widegrens i Vingåker på 1960-talet. Kappan finns i en utställning på Säfstaholms slott om den numera nedlagda textilindustrin i Vingåker.
Handduken i hålkrus sågs också på Säfstaholms slott. (Men är det hålkrus? På vissa ställen ser det ut som hålkrus, på andra ställen ser det mer ut som droppdräll. Jag får fundera!)
På Gripsholms slott finns lejonet på väven i gobelängteknik.
Så kallade liturgiska tofflor som troligen har använts av prästerskapet under 1400-talet kan ses i en monter i Strängnäs domkyrka.
Daldräll och broderier från några hembygdsgårdar.
En virkad filt från gamla Brunnshotellet i Norrköping.
På Ottilia Adelborgmuseet i Gagnef finns knyppeldynan till dalknyppling. Därifrån är också bilderna på rosengångstäckena, barnkolten och de maskinbroderade plaggen till mansdräkten.
Tre korta varpar till två halsdukar vardera har det blivit i vävstolen i sommar. De tre halsduksvävarna är i stort sett lika, men de har olika typer av garn som inslag. Som synes har jag två sorters garn i varje halsduk, oftast ett tunnare, ca 6.000 meter/kg, och ett lite tjockare, ca 3.000 meter/kg. Bredden på väven är anpassad så att 50 gram garn av det lite tjockare garnet är alldeles lagom till en halsduk.
Den vita varpen var jag inte alls förtjust i när den var i vävstolen och tänkte att jag i värsta fall kunde färga halsdukarna när de var färdiga. Men de blev faktiskt riktigt bra! Det blå garnet färgade jag med indigo runt 1980.
Det här är nog den halsduk jag tycker är snyggast, men kanske lite stickig för den som är känslig. Det grå garnet är spunnet på Båvens Spinnhus i Sparreholm av ull från fårrasen Brännö. Halsdukarna tar jag med till höstmarknaden hos Båvens Spinnhus på lördag 2023-09-02.
Den svarta halsduksväven som jag visade HÄR för några veckor sedan är klar. Bindningen kan sägas vara en lite urspårad spetskypert, en variant efter en handvävd klänning som jag sett och fotograferat på en hembygdsgård. Varpen är svart redgarn 20/2 och planen var att bland annat använda en härva garn från Båvens Spinnhus av ull från fårrasen Brännö som inslag. Men idéerna var många och istället valde jag andra garner ur förrådet. I den gröna halsduken har jag svart ullgarn 6/1 och grönt Rauma lammullsgarn från en aldrig färdig upprepad stickad tröja. Det lila garnet i den lila halsduken är ett stickgarn köpt på rea och det svarta är ett alpackagarn på kon som jag haft i i evigheter.
Bindningen gör att varptrådarna grupperar sig tre och tre. Jag skedade tre trådar i rör i en 25-rörssked, dvs 7,5 trådar/cm i varpen. En ny varp är uppe i vävstolen, redgarn 20/2 även denna gång. Jag vill se om det blir skillnad på slutresultatet om varptrådarna får gruppera sig av egen vilja och har därför skedat en tråd i rör. För att få bra jämförelse borde jag ha använt en 75-rörssked. Någon sådan har jag inte, utan jag valde en tråd i rör i en 70-rörssked, dvs 7 trådar/cm, en aningen glesare varp.
Jag leker i vävstolen och har roligt! Nya idéer dyker upp hela tiden och jag frågan mig ”Vad händer om jag gör så här?”.
HÄR finns vävarna med inspiration från klänningen på hembygdsgården samlade.
Under våren (2023) har jag följt Frida Lindberg på Instagram (@frid_a, titta HÄR) när hon har visat glimtar från sitt arbete i vävateljén. Hon berättade inte vad som var på gång, men i förra veckan visade hon resultatet. Då installerades hennes magnifika porträtt av Gustav Vasa på Gripsholms slott i Mariefred. Projektet ingår som en del av firandet av 500-årsjubiléet av Gustav Vasas trontillträde år 1523. Frida har vävt i en upprättstående vävstol, specialtillverkad för det här uppdraget, med lin i varpen och ullgarn som inslag.
Nyfiken som jag är så åkte vi dit igår (2023-08-04). Av min bild framgår inte vävens storlek, men den är stor, nästan från golv till tak. Förlagan är ett porträtt av Gustav Vasa målat 1542 av Jacob Binck med Fridas personliga text. På Gripsholm finns Svenska statens porträttsamling och under vår rundvandring i nästan alla slottets 65 salar såg jag mängder med porträtt, varav många känns igen från historie- och konstböcker, men inget annat utfört i textil.
Min detaljbild är tagen strax ovanför kungens ärmlinning till vänster.
Bara Frida Lindbergs väv är värd ett besök på slottet. Men det finns enormt mycket mer att se, förutom alla porträtt. Slottet uppfördes på 1500-talet på uppdrag av Gustav Vasa. De äldsta porträtten är samtida med slottet och under århundradenas lopp har samlingen fyllts på med tidens kändisar. Senare har fler byggnader tillkommit, bl a på 1700-talet under Gustav III:s tid. HÄR finns information om slottet.
Mina ögon var som vanligt inriktade på textilier. Här kommer några interiörbilder med eleganta täcken, sängomhängen och sidentapeter. På sista bilden finns det rutiga tyg som har fått namnet Gripsholmsrutan.
.
.
.
Den här sängen är bäddad med ett täcke i småmönstrat tryckt bomullstyg och dessutom ett blå-vitt flamfärgat tyg.
Besök på utställningar och försäljningsställen hanns med förra veckan i Dalarna. Hos Hemslöjdens Hus i Leksand visas i sommar (2023) utställningen Folk och blomster och där kan man njuta av handtryckta textilier från Jobs Handtryck AB.
I utställningen finns förstås de tyger som produceras idag, men också exempel på alla bonader som tryckts tidigare och provtryck som kanske aldrig sattes i produktion.
.
En stor målning är inlånad av regionen (Dalarnas museum?) till utställningen, ”Flicka som klipper pappersblommor” målad i början av 1900-talet av Gustaf Theodor Wallén (1860 – 1948). Wallén var bosatt i Leksand och hans hem och ateljé blev början till nuvarande Leksands folkhögskola.
Jobs textilier kompletteras med verk av inbjudna utställare. Den magnifika buketten med pappersblommor är tillverkad av Sofia Vusir Jansson och står i en vas av Stefan Andersson.
Lina Wallin har tillverkat de charmiga små figurerna. Anja Sundberg har gjort de blommiga burkarna.
Handens verk är namnet på sommarutställningen hos Ottilia Adelborgmuseet i Gagnef och ska ses som en hyllning till handlingsburen kunskap och händerna som redskap. En fin liten utställning, där det tyvärr inte framgick vem som gjort vad. När jag frågade letade personalen fram ett blad med ofullständig information.
.
Gråt inte över spilld mjölk kallar Helena Bratt sitt verk med ett ok i naturlig storlek.
Kristina Skantzes händer känner jag igen från andra sammanhang.
Utställningens tema kan knappast illustreras bättre än med Kristina Skantzes händer tillsammans med Jennie McMillens broderi och med Emma Frosts stygnprov.
På Sätergläntan finns det numera ingen permanent hemslöjdsbutik, men tidigare elever har försäljning av sin slöjd några dagar i veckan under sommaren. Där fastnade jag för Ida Janssons korgar flätade av sälgbark. En fick följa med mig hem.
Lavendelpåsen av Johanna Krantz finns också hemma hos mig nu. Jag är väldigt glad att ha en liten bit av hennes tyg, en mångskaftad droppdräll i linne efter en bit tyg som är fastsytt på den medeltida bonaden från Skog. (HÄR finns en film där Amica Sundström, Historiska museet i Stockholm, berättar om bonaden. Droppdrällen nämns i ett par meningar.)
.
Garnet är växtfärgat av Johanna Krantz och Samantha Gustafsson har vävt den fina sjalen.
Om du vill besöka något av ställena, kolla öppettider! HÄR är länk till Ottilia Adelborgmuseet HÄR finns Hemslöjdens Hus i Leksand HÄR hos Sätergläntan går det att få information om butiken
Woo-Bock Lee, en konstnär vars verk jag gärna ser om och om igen, ställer ut på ett av mina favoritställen, Frövifors Pappersbruksmuseum.
Woo-Bock Lees material är papper. När hon besöker Korea köper hon antika böcker med papper tillverkat av mullbärsträdets bark. Hennes händer viker, tvinnar, klipper och limmar pappret, en arbetsmetod som är långsam och meditativ. Det gamla pappret får nytt liv i en ny tid och ett nytt sammanhang.
I taket hänger stora nät byggda av tunn ståltråd och tvinnat papper och man får ducka när man kommer upp för trappen och in i utställningsrummen.
.
Jag har sett flera utställningar av Woo-Bock Lee. HÄR finns ett blogginlägg från en utställning på Östasiatiska museet i Stockholm år 2019 med länk till fler utställningar. Den här gången finns ett par inriktningar som jag inte sett tidigare, båda med textila referenser. Dels tycks hon vara inspirerad av koreansk lappteknik, bojagi, och dels finns det små vävar i tuskaft.
Symästare är titeln på det här verket och jag ser omedelbart likheten med de verk som Eunkyeong Choi, bojagikonstnär från Korea visade på Östasiatiska museet hösten 2019. HÄR finns bilder från en workshop som jag deltog i.
Här är ett par av Woo-Bock Lees tolkningar.
.
De små bitarna vävda i tuskaft har jag inte heller sett innan. Små fyrkanter är sammanfogade till större fyrkanter och till långa remsor.
.
.
Frövifors Pappersbruksmuseum ligger drygt 3 mil nordost om Örebro. HÄR finns information om öppettider och annat, bl a om de workshops som konstnären kommer att hålla. Utställningen pågår t o m 2023-09-30. När du åker till Frövifors, missa inte den permanenta utställningen med japanska förpackningar i en av byggnaderna på andra sidan ån. HÄR finns några av dem.
Textila inslag 