Påsar av gamla handvävda tygrester

I några dagar har jag pusslat med små tygbitar och sytt ihop dem på maskin. Påsar med japansk inspiration är resultatet. Tygerna är handvävda rester från Hemslöjden i Örebro, vävda för mer än ett halvt sekel sedan. Storleken på tygbitarna har delvis fått bestämma storleken på påsarna.

Påsen till höger är sydd av tygbitarna på den förra bilden. HÄR finns blogginlägg om påsarna samlade.

Tio påsar har jag nu. Dem tar jag med till Frövifors Pappersbruksmuseum om drygt en vecka. Den 4 – 5 mars pågår årets (2023) upplaga av kulturevenemanget Vinterspår med drygt 150 programpunkter runt om i Lindesbergs kommun. HÄR är broschyren. Jag finns på punkt 97. Vi kanske ses?

Sömnadsprojekt

Det händer ganska ofta att mina projekt stannar av och blir vilande. Det skedde med tygpåsarna med japansk inspiration som jag började sy våren 2021. HÄR finns inläggen om påsarna samlade.

Planen var att sy minst tio stycken. Det blev sju påsar innan annat lockade mig och de flesta åkte ner i en låda tillsammans med tygerna. En påse använder jag och någon finns hos en ny ägare. Nu är planen återigen att det ska bli åtminstone tio påsar.

Tygerna är handvävda rester från Örebro läns hemslöjd. Butiken la ner för ca 30 år sedan, jag tror det var 1992, men tygerna är äldre än så. Jag skulle gissa att de är vävda på 1950- och 1960-talen. En del tyger finns det bara enstaka små bitar av. Det rutiga tyget på översta bilden är en liten remsa ca 8 x 30 cm. De gröna och bruna tygerna finns det betydligt mer av. Jag kan nog pussla ihop något av den där högen.

Här är en annan hög som det kanske blir något av. Den smårutiga lappen i rosa och vit plattväv är den enda av sitt slag, en liten tygbit på 12 x 14 cm. Det randiga till höger i vitt, rosa och ljusblått finns det desto mer av, en remsa 14 cm bred och flera meter lång.

Jag har kul med tygerna!

Varierad form

En skicklig, undersökande lek med former visar Katarina Brieditis i sin utställning hos Handarbetets Vänner i Stockholm.

Skulpturen, flätad av ripsband, har tredimensionella former som återkommer i en stickad topp.

.

En process börjar med en blus konstruerad av små randiga tyglappar…

… som omvandlas till en stickad tröja…

… och blir åter en blus, enfärgad och något förenklad.

.

Ett flätverk i filt fortsätter som framstycke till en stickad slipover.

Utställningen pågår t o m 2022-09-10, öppet onsdag-fredag 12-16, lördag 11-16. Lustfylld inspiration att bli glad av!

Tygpåsar

I våras satte jag igång att sy påsar av gamla handvävda tygrester från hemslöjden i Örebro. Det blev ett långt uppehåll under sommaren, men nu är jag igång och syr fler. Jag sneglar lite på gamla japanska påsar, men anpassar påsarna efter storlek och utseende på de tygbitar som finns. HÄR finns tidigare blogginlägg om påsarna.

Det roligaste, och det som tar mest tid, är att plocka med alla tygbitar och tänka ut hur färger och mönster kan kombineras på bästa sätt. Svårare och svårare blir det när de bitar som finns kvar blir allt mindre. Dessutom blir det allt knepigare att pussla ihop tygerna till något snyggt när de finaste har gått åt. Men det är kul!

.

.

.

Till foder återbrukar jag t ex gamla herrskjortor eller tar tyger som har legat oanvända i mina skåp i decennier. Snoddar och band finns också i mina förråd och finns det ingen snodd som passar så tar jag fram slynggaffeln.

Påse nummer tre

De handvävda tygresterna från hemslöjden i Örebro fortsätter att locka mig. Nu har jag sorterat fram blå tyger. Jag lappar ihop små och inte riktigt så små bitar till påse nummer tre. Åtminstone två påsar till med japansk inspiration ska det bli innan lådan med tygresterna åker ner i förrådet igen.

HÄR finns inlägg om påsarna sydda av handvävda tygbitar samlade.

Påsplanering

Fler påsar ska det bli av de gamla handvävda tygresterna från hemslöjden i Örebro. Jag mäter, räknar, tänker, ritar och bygger modeller.

HÄR finns en färdig påse.

Första påsen är färdig

Påsen som jag visade i förra veckan (titta HÄR) är färdig, min tolkning av japanska påsar, komebukuro. Tygerna är handvävda för så där 50 – 60 år sedan, små rester från hemslöjden i Örebro.

Bandet, som bildar hällor i överkanten, och snodden fanns i mina gömmor.

Fodret av en skjorta köpt second hand sydde jag ihop på maskin. Resten är handsytt.

Det här var kul! Det blir fler påsar av de gamla tygresterna. Materialet får delvis styra och de traditionella japanska påsarna finns i mitt huvud som inspiration.

Påse på gång

En påse är på gång av handvävda tygrester. Häromdagen visade jag de första stegen, titta HÄR. Min inspiration är bilder av gamla japanska tygpåsar, komebukuro, (HÄR finns bilder), men jag anpassar modellen, storleken och sömnadssättet efter mina tygbitar. Jag syr för hand, dels på grund av lapparna som är tråcklade på kartong och dels för att jag helt enkelt tycker om att sy för hand, särskilt i handvävda tyger. Jag får klura lite inför varje nytt steg i arbetet, men det är ju det som är det roliga! Det går inte särskilt fort, men jag har ingen brådska.

Nästa steg blir att välja tyg till botten på påsen och till en kant upptill.

Påsen behöver ett foder. Det blir den här skjortan köpt second hand och som jag använt till lagningar tidigare. Jag får pussla lite med tyget eftersom jag tänker behålla fickan. När fodret ska sys tar jag fram symaskinen. I mina förråd hittade jag också några olika snoddar som nog går att använda för att dra ihop påsen.

Fortsättning följer!

Tyg på kartong

Etthundratjugo kartongbitar har jag pillat bort från lapptäcket, sytt av gamla handvävda tyger (titta HÄR) som fanns i en låda från Örebro läns hemslöjd. Någon annan hade påbörjat arbetet genom att tråckla fast tyg på kartong och jag fortsatte genom att sy ihop lapparna. Täcket är nästan färdigt. Det har fått en kant runt om och ligger och vilar i väntan på att jag ska bestämma hur baksidan ska se ut. Kartongbitarna borde gå att använda igen.

Bland alla tygerna i lådan från Örebro läns hemslöjd hittar jag tio tillklippta bitar, avsedda till lapptäcket som någon påbörjade för länge sedan. Jag stryker tygerna och tråcklar fast dem på de begagnade kartongbitarna.

Min idé är att de på något sätt ska sys ihop med andra tyger till påsar med inspiration från Japan. De än så länge lite luddiga tankarna sätter jag ner på papper, mäter, räknar och kluddar lite.

Lapparna är hopsydda

Någon annan påbörjade ett lapptäcke för många år sedan och jag gav mig själv den roliga uppgiften att fortsätta arbetet. Jag har planerat mönstret och sytt ihop alla lappar för hand. HÄR går det att följa mitt arbete och mina tankar från början för ett par veckor sedan.

Lapparna har någon tråcklat fast på kartongbitar. Kartongen ska jag ta bort så småningom, men än så länge ser baksidan ut så här. Storleken är ca 70 x 85 cm.

En kant ska sys på och det är lite som ska fixas. En del lappar har sytts på kartongen med minimal sömsmån. Det här, t ex, behöver åtgärdas.

Och så ska överflödigt tyg klippas bort innan jag syr på ett foder.

Under lupp

Jag roar mig med att titta lite närmare på några av tygerna bland lapparna som jag syr ihop till ett lapptäcke, titta HÄR. Tygerna är handvävda hos Örebro Läns Hemslöjd, gissningsvis för så där 40 – 50 år sedan. Jag tittar i en lupp med måttet 10 x 10 mm, köpt hos Clas Ohlsson för strax under 100-lappen. Jag bara lägger kameran/mobilen ovanpå luppen och fotar. Utsnitten av de tre tygerna på bilderna är alltså 10 x 10 mm i verkligheten, även om jag var lite slarvig när jag redigerade bilderna och inte fick dem lika stora.

Alla tre tygerna är vävda med bomullsgarn och har en täthet på 20 – 22 trådar per centimeter både i varp och inslag. Det vänstra tyget är rutigt i tuskaft med bårder i spetskypert solvad med v-punkt. Om det hade funnits ett tuskaftsinslag mellan varje mönsterinslag så hade vävtekniken varit ”rosengång på tuskaftsbotten”. Men nu är det som sagt ”bara” en spetskypert. Mittentyget är också vävt i tuskaft med bårder i v-punktsolvad kypert. Varpen är oblekt och tyget är randigt i inslagsriktningen. Även tyget till höger är vävt i tuskaft. Växlingen mellan de röda och blå trådarna bildar ett mönster i färgeffekt.

Kanske kan jag få tillfälle att besöka magasinen hos Örebro läns museum så småningom och titta i samlingarna från hemslöjden i Örebro. Det skulle vara roligt att gå igenom vävpärmar och tygprover och förhoppningsvis kunna se när tygerna i lapptäcket varit i produktion och om de varit avsedda för något speciellt ändamål.

Lapptäcket

Planen var att sy ihop en kvadrat om dagen av lapparna som någon börjat med för cirka 50 år sedan. Då skulle de 30 rutorna till det lilla lapptäcket ta en månad att få ihop. Men så blev det inte. Sömnaden gick fortare än jag hade trott och roligt var det att sy.

De 30 rutorna är redan hopsydda och ligger på golvet under mitt arbetsbord. Efter att ha krupit runt och sorterat kvadraterna och flyttat dem lite hit och dit har jag bestämt mig. Så här får det bli. Kartongbitarna skiljer sig åt en aning i storlek så det blir kanske lite besvärligt när kvadraterna ska sys ihop. Sedan behövs det någon sorts ram runt det lilla täcket och ett foder. Men jag tar en sak i taget och löser eventuella problem när de dyker upp.

HÄR går det att följa lapptäcket.

Någon har börjat och jag fortsätter

I min ägo finns en kartong med småbitar av handvävda tyger från Örebro Läns Hemslöjd. Butiken lades ner för cirka 30 år sedan, men tygerna är äldre än så. Jag skulle gissa att de är vävda på 1960-talet, kanske lite tidigare eller lite senare. När jag jobbade där i mitten av 1980-talet låg nog de här tygresterna redan nerpackade och bortglömda på lagret.

Bland tygbitarna i lådan finner jag delar till ett påbörjat lapptäcke. Någon har, mer eller mindre noggrant, sytt fast tyg på kartong. Arbetet har av okänd anledning avbrutits och nu har det blivit min tur att fortsätta. Totalt finns det 125 bitar. Jag sorterar och hittar 18 olika tyger. Den lila varianten uppe till vänster finns det flest av, 23 stycken. Av en del andra finns det bara enstaka.

Nu skulle jag kunna sitta i en evighet och försöka pussla ihop världens vackraste täcke. Men jag vill komma igång med att sy och beslutar mig för att använda en kombination av slump och planering. Jag tänker börja med att sy ihop bitarna fyra och fyra till en kvadrat. Av 120 bitar blir det 30 kvadrater som sedan kan sys ihop till ett stycke bestående av 5 x 6 kvadrater.

Bitarna delas upp efter färg och jag lägger ner dem i fyra olika påsar, 30 i varje påse. I den lila påsen överst till vänster finns lila och bruna lappar. I den rosa påsen lägger jag blå lappar, enfärgade och rutiga. Den virkade påsen innehåller röda, gröna och några udda lappar. I den sista påsen finns gula och ljusa lappar. Jag tänker ta upp en lapp ur varje påse utan att titta och låta slumpen avgöra kombinationen i varje ruta om fyra lappar. Fortsättning följer!

Med influenser utifrån

Häromdagen var jag vid Kulturcentrum Hölö Kyrkskola lite söder om Södertälje och höll i en textil inspirationsdag med influenser från Korea och Japan. Deltagarna hade rotat lite i sina textilgömmor och letat fram lämpliga tygbitar och mer eller mindre trassliga trådar. Små rester kan förvandlas till storverk!

Tygbit fästes vid tygbit med långsamma, dekorativa stygn inspirerade av koreansk bojagi (titta HÄR). Några sydde efter en i förväg uttänkt plan, andra litade till sin intuition och bestämde sig under arbetets gång.

Vi gick igenom hur en japansk påse i modellen tsuno bukuro (HÄR finns en av mina påsar) är konstruerad och min tanke var att de ihopsydda lapparna så småningom skulle fogas ihop till just en sådan påse. Riktigt så långt hann ingen men jag tror nog att en och annan påse kommer att bli färdig.

Boken om bojagi av Sara Cook är utgiven i år 2019. India Flints instruktiva lilla häfte om tsuno bukuro finns tyvärr inte att få tag på längre.

Bojagi på Östasiatiska Museet

Det här är Eunkyeong Choi, bojagikonstnär från Korea. Igår, 2019-10-19, deltog jag i en intressant workshop på Östasiatiska Museet i Stockholm där Eunkyeong Choi berättade om bojagi, koreansk lappteknik, om traditioner och teknik och om sitt eget arbetssätt. Läs mer om bojagi (alternativ stavning pojagi) HÄR och HÄR.

Här är några exempel på hennes fantastiskt vackra verk.

Hon arbetar utan skiss och oftast utan en exakt plan. Hon börjar med att sy ihop ett par små bitar tunt sidentyg med tunn silketråd och med små, täta stygn. Sedan provar hon sig fram med tygbitar i olika färger, lägger lapp till lapp och försöker hitta en känsla eller ett stämningsläge. Bakom varje färdig bojagi ligger flera månaders arbete.

Vi provade förstås att sy också. Vi sydde foder på förberedda små lappverk. Den här lilla biten som låg i mitt materialpaket är ca 7,5 x 7,5 cm. Det var rofyllt och trevligt att sitta tillsammans med andra ett par timmar och sy små kaststygn med en stygnhastighet på ca 20 cm/timme. En liten samling bitar av sidentyger ingick också i materialpaketet. Så småningom kanske jag har en egen liten bojagi att visa upp.

Kvinna – utställning i Nora, del 2

Titta vilken snygg matta! Vad ska man kalla tekniken? Halvrya? Mattan är anonym, utan märkning eller andra uppgifter om vem som är formgivare eller tillverkare. Den finns att se i utställningen Kvinna på Bryggeriet i Nora, där jag var häromdagen. Mattan kommer från Nora Diversehandel. I utställningen visar butiken ett urval av textilier från sitt sortiment av vintage, antikt och bättre begagnat. Textilierna från olika tidsperioder har kvinnor vävt, broderat, sytt, stickat, knypplat osv, förhoppningsvis med glädje men säkert ibland med möda och av tvång.

Några trasmattor finns som exempel på kvinnors skaparlust och strävan att ta till vara och göra fint av rester.

Att pussla och sy ihop tyglappar hör också till det lustfyllda skapandet. Täcket är sytt av ylletyger och ”kviltningen” består av knutar av garn i hörnen där lapparna möts.

Förhoppningsvis har dukarna vävts med glädje.

Broderiet finns på locket till en tygklädd burk avsedd för textilier som knappast används idag, lösa kragar och manschetter.

HÄR  och HÄR finns fler blogginlägg om utställning Kvinna, som pågår t o m 2019-06-02, öppet tisdag – söndag kl 11 – 17.

Lapptäcke hos en vän

Rutiga, blommiga och prickiga tygrester i många färger har kombinerats på ett skickligt men samtidigt lite rörigt sätt till ett täcke i traditionellt blockhusmönster. Mörka, enfärgade remsor binder ihop kompositionen till en harmonisk enhet. På baksidan syns stickningen, de handsydda stygnen som sammanfogar framsida, stoppning och foder. Det charmiga täcket såg jag hos en vän, som ropat in det på auktion.

 

Vardag och lyx samsas i museets magasin

Textila handarbeten av många olika slag såg jag på visningen i magasinen på Sörmlands Museum i Nyköping häromdagen, alla lika intressanta. En del textilier har använts i det fördolda, i skymundan. Andra har tillverkats för att synas och för att visas upp.

Inte många föremål som dem på första bilden har hamnat på museum. De har varit lite hemliga och det har nog smusslats en del med dem, mensskydden. De här bindorna tillverkades av Matilda Åkerman till dottern Margit på 1930-talet. De är stickade i ljusvekegarn i patentstickning med en virkad kant. Läs mer HÄR i museets digitala arkiv.

Som kontrast till bindorna väljer jag täcket av siden. Det är avsett att visas upp och det är noggrant märkt med namnen på dem som varit med och handarbetat. Täcket, ett grupparbete, var en gåva till Mina Bonde f. Lewenhaupt till hennes silverbröllop 1871. Enligt uppgift syddes sidenlapparna samman av hennes mor grevinnan Lewenhaupt född Beck-Fries. Sjutton adelsdamer, släkt och vänner, samarbetade sedan med täckstickningen i stickbåge, det som idag ofta kallas qviltning. Släkten Bondes vapensköld syns i ett par varianter i den gula bården, som stickat mönster och som applikation. HÄR finns mer information om täcket.

Mer från museets magasin

Som jag berättade häromdagen, titta HÄR, hade Susanne Cassé, Västmanlands läns museum, och Susann Leval, länshemslöjdskonsulent, letat fram väl valda godbitar ur museets magasin till en liten utställning i samband med föreningen Rikstäckets årsmöte i Västerås i förra veckan (oktober 2018). Jag visar några av textilierna och den som vill se mer kan titta HÄR i en mapp på Digitalt Museum. Varje föremål innehåller material, former, stygn och detaljer som sätter igång min fantasi och jag är tacksam över att jag fick beundra dem en stund på nära håll.

Det vackra täcket på första bilden är sytt av sidenlappar. Tygerna i hörnen ser ut att vara omonterade broderier till bindmössor. Övriga lappar i kantbården har kviltat mönster i form av blommor. Och titta på det fina sidenbandet!

Nästa täcke är också i siden och syddes till ett bröllop på 1830-talet. Mittstycket med broderier ser ut att vara återanvänt. Jag tycker nog att den randiga baksidan är minst lika intressant som framsidan, med kviltningens lite vingliga stygn.

Så ett traditionellt täcke med smala remsor i blockhusmönster. Jag tolkar uppgifterna i katalogen som att täcket kan vara från slutet av 1800-talet.

Och till slut en kjolsäck i skarvsöm.

 

 

Titta på stygnen!

Titta vilka intressanta stygn! Mina bilder har inte bästa kvalitet, men jag vill ändå visa broderierna på det här gamla täcket från Västmanlands läns museum. Täcket är hopsytt av lappar i siden i olika storlekar och olika format. På detta hoplappade tyg har någon sedan gått loss och fyllt ytor med en mängd olika stygn. Visst blir man sugen på att testa!

Täcket visades i Västerås under några dagar i samband med föreningen Rikstäckets årsmöte nu i mitten av oktober 2018. Susanne Cassé, föremålsantikvarie på museet och Susann Leval, länshemslöjdskonsulent, Västmanlands läns hemslöjdsförbund, hade plockat ihop ett läckert urval föremål ur museets samlingar till en liten utställning. De historiska föremålen blev ett inspirerande komplement till de nutida material, redskap och färdiga kviltar som övriga utställare visade. Titta HÄR i ett blogginlägg och HÄR på Digitalt Museum.

Bilden på hela täcket har jag laddat ner från Digitalt Museum, titta HÄR. Här syns hur de lite märkliga broderade mönsterformerna är uppbyggda och hur stickningen/kviltningen är utformad.

För information om fotograf kontakta Västmanlands läns museum

 

Vad finns det i påsen?

Nu är min japaninspirerade påse klar, påsen jag sytt i workshopen med namnet bagstories under ledning av India Flint i en grupp på Facebook. Titta HÄR i tidigare inlägg. Mitt material är fickor från herrskjortor, rester från mattrasklippning. Fodret består av de bästa bitarna av ett utslitet lakan. Den som följder instruktionerna helt och hållet på FB får en väska med handtag. Jag gillar de traditionella japanska påsarna som är knutna och gjorde så här istället.

Och vad finns i påsen?

Jo, mina garner till yllebroderi. Det var dags att byta ut den överfyllda, men praktiska, plastpåsen till något finare.

Före

Efter

Påfyllning av energi

Veckan som gått gav mig rejäla doser med inspiration och energi.

I tre dagar var jag en av många slöjdare i montern hos Sörmlands Museum och hemslöjdskonsulenterna i Sörmlands och Stockholms län. Vi var en pytteliten, men mycket uppskattad, del i konventet Folk och Kultur som pågick här i Eskilstuna 7 – 10 februari 2018. Det blev många fina möten med intresserade besökare. Jag var dålig på att dokumentera med kameran, men Maria Gustafsson deltog en av dagarna med sina spännande stickningar och HÄR på hennes blogg finns bilder.

I veckan har jag fått användning för en hög med fickor från herrskjortor. I en workshop på Facebook, titta HÄR, syr vi japaninspirerade påsar under ledning av India Flint och jag tyckte att fickorna passade fint till uppgiften. Resten av skjortorna har jag vävt mattor av. I FB-gruppen bagstories möts människor från många länder och delar generöst med sig. När jag väl är klar med den här första påsen så finns det andra varianter som jag vill prova att sy.

Och så kom det två fina böcker i brevlådan. Mer japansk inspiration finns i boken Saori. Self-innovation through free weaving av Misao Jo och Kenzo Jo. Boken är en introduktion till Saori, en filosofi utvecklad av japanskan Misao Jo kring ett frigörande sätt att väva. Läs mer HÄR hos Sakura Weaving, svensk representant för konceptet. Folklig grannlåt av Birgitta Farhang och Ingrid Herrdin handlar om tryckta bomullssjalar som använts och används till folkdräkten, framförallt i Dalarna, ofta med anknytningar till andra delar av världen.

En bra vecka med nya möten och lite nya tankar!

 

Bagstories

Bagstories,  ett häfte av India Flint kom hit idag från förlaget Blurb. Häftet handlar om att konstruera tsunobukuro, en typ av japanska påsar. Jag har sytt några tidigare, t ex den här.

Det går förstås att hitta beskrivningar på nätet.  Men visst är det trevligare med papper! Boken finns HÄR. Med frakten blir det en del pengar att betala, men det finns en bonus. Den som köper häftet ges samtidigt tillträde till en grupp på FB som heter just Bagstories. Där startar en workshop under India Flints ledning den 1 februari. Den som vill vara med måste skynda sig. Imorgon 2018-01-31 vid midnatt australiensk tid stängs FB-gruppen för nya medlemmar. Jag beställde boken och fick en orderbekräftelse som jag mejlade till India Flint som bevis på att boken var inköpt.

Japansk inspiration

I vintras blev jag tillfrågad om jag ville vara med på Fiber och färg, årets sommarutställning på Frövifors Pappersbruksmuseum. Mitt val blev att använda material som redan fanns i skåpen; tygbitar och trådar färgade på olika sätt med skrot, med växter från omgivningen, med hushållsrester och med indigo. Jag sneglade lite mot Japan (museet har en permanent utställning av japanska förpackningar) och sydde egna varianter av kassar och påsar, tsuno bukuro och azuma bukuro. Googla! Repen tvinnade jag för hand av remsor från ett utslitet lakan.

Utställningen pågår t o m 2017-08-31, se mer HÄR.

 

Kroppsligt på Kulturhuset

Nationalmuseum i Stockholm har ju stängt för renovering, men det betyder inte att verksamheten är nerlagd. Fram t o m 2017-01-15 visas utställningen Förkroppsligat på Kulturhuset. Tolv konstnärer visar objekt som befinner sig på gränsen mellan konst och konsthantverk. Gemensamt tema är kroppen. Teknikerna varierar från interaktiv elektronik, där besökaren deltar med sin egen kropp, till det mer traditionella. Jag väljer att visa två bilder av Emma Linde.

Till bilden i lappteknik har Emma Linde använt alla de plagg hon hade på kroppen under en dag. Tygbitarna har hon sytt ihop kant i kant för att använda materialet maximalt och få ut en så stor yta som möjligt. Med hjälp av skorna, som syns på bröst- och höftpartierna, går det att få en uppfattning om bildens storlek,  2,25 x 2,25 meter.

Självporträttet gjorde Emma Linde när hon behandlades mot cancer, med sorg i blicken och med en undran inför framtiden. Hon har använt en egen teknik med flera lager pappersremsor från modemagasin.

Om du råkar vara i Stockholm, åk upp till 4:e våningen på Kulturhuset och se mer. HÄR är Nationalmuseums hemsida och HÄR finns Kulturhuset.