Min provväv efter solvnota N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan är klar. Bredden är ca 28 cm. Instruktionerna i boken är knapphändiga och jag har ändrat lite och gissat mig fram en aning. På provet på bilden har jag följt solvningen när jag trampat. Första bilden visar den sida som var uppåt i vävstolen. Nästa bild visar baksidan.
.
Det här mönstret kallas i boken Hansfläcken.
Nedan är Korsfläcken, till vänster den sida som var uppåt i vävstolen och till höger baksidan. Jag föredrar mönsterformerna till höger. Om jag skulle fortsätta väva efter den här solvnotan, kanske lite omarbetad, så skulle jag nog ändra om trampuppknytningen så att detta blev uppåt i vävstolen. De små rutorna som jag har lagt in närmast stadkanten benämns Tandfläcken.
Jag testade att trampa på olika sätt och provade med några olika garnsorter i mönsterinslagen.
HÄR går det att följa min provvävar i daldräll. Nu finns det andra vävplaner, men jag återkommer kanske till daldrällen senare.
Ännu en provväv i daldräll är på väg upp i vävstolen. Nu blir det N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. Jag har två exemplar av första upplagan från 1896. Båda böckerna är mycket slitna och om jag fortsätter bläddra i dem så ramlar de snart isär. Så för säkerhets skull har jag köpt ett exemplar av facsimileupplagan som trycktes 1981. Den behöver jag inte vara så försiktig med.
Jag har ritat upp bindningen till de tre mönsterpartierna Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken i N:o 41, men förstår ändå inte hur de kommer att se ut i väven. Det finns ingen bild på väven i boken och det framgår inte i vilken ordning mönstren ska solvas. Jag gör en tolkning av solvnotan, testar och är beredd på att kanske klippa ner och ändra i solvningen. Eller, vem vet, det kanske blir riktigt bra om jag följer beskrivningen, trots att det ser lite konstigt ut.
Jag delar in mönstret i kortare partier, räknar in rätt antal solv på varje skaft och rätt antal varptrådar. Och så stoppar jag tålmodigt tråd efter tråd i sitt solvöga och hoppas på att allt blir rätt.
Den lilla provväven i daldräll efter en gammal handskriven solvnota är klar, mått 29 x 31 cm, tvättat prov. Jag har oblekt bomullsgarn 24/2 i varpen, två trådar i rör i en 85-rörssked. Inslaget i tuskaften består av bomullsgarn 24/2 och till mönster tog jag oblekt lingarn 16. Se tidigare inlägg HÄR.
På bilden till vänster har jag gränsat av den mönsterform som kallas Fula rutan i solvnotan, till höger mönstret som benämns Vackra rutan.
Först vävde jag ett par bitar med trampning lika med solvning, som provet ovan. Sedan fortsatte jag att trampa efter eget huvud och testade en massa olika varianter. Längden blir en löpare som får sin plats på byrån i hallen.
Nästa steg i min ansträngning att bättre förstå daldräll är att sätta upp en provväv efter en solvnota med mönsterformer som kallas Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken ur Nina von Engeströms Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan från 1896.
Ett par tidigare inlägg, titta HÄR, handlar om en gammal handskriven solvnota till en daldräll. Jag har ritat om solvnotan på det sätt som vi nu för tiden tecknar ner vävtekniken daldräll. Men den som ritade den gamla solvnotan kallar vävnaden för Leksandsdräll, inte daldräll. Jag blir nyfiken.
I boken Daldräll av av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson finns en text av Laila Lundell. Hon skriver att det vi idag kallar daldräll är europeiskt allmängods. Tekniken fanns i Europa under 1600-talet, men kom till Sverige betydligt senare och blev vanlig i Dalarna, framförallt i socknarna Gagnef och Leksand. Där användes benämningarna läskrus eller lärftkrus. Lärft = tuskaft och krus = mönster, dvs mönster på tuskaftsbotten. Benämningen daldräll lär ha uppstått hos betraktare utifrån som såg vävnaderna i trakten kring Siljan eller på andra platser dit folk från Dalarna reste för att arbeta. Men hur kom det sig att tekniken fick fäste just i Dalarna? Det ger Lundell inget svar på. Hennes text skrevs 1988. Finns det senare forskning inom området? Någon som vet?
Jag letar lite i böcker i min bokhylla och kallar det jag hittar för daldräll.
Traditionelle Webmuster, Jorinde Gustavs och Gerlinde Dörries, 1988 Boken presenterar äldre vävnader från området kring Rostock vid Tysklands kust mot Östersjön. En daldräll finns avbildad, ett sängtäcke från Stralsund, vävt under andra halvan av 1800-talet. Tekniken anges som halvdräll, Halbdrell.
.
Praktisk Väfbok, Nina v Engeström, 1896 Von Engeström har solvnota till fyra daldrällar. En har benämningen Dräll i 4 skaft (mönster från Dalarne). De övriga tre benämns Dräll (mönster från Dalarne). (På en av solvnotorna finns namn på mönsterformerna. Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken vill jag titta närmare på!)
Den Norske Husflidsforeningens Haandbok i vævning, 1914 Här finns tre daldrällar, varav en har mycket stora likheter med dem som jag visat HÄR i ett tidigare inlägg. Beteckningarna är Mønstret tøi til servietter, Bordservietter i halvdreiel respektive Halvdreiel till pynteservietter.
Hemmets vävbok, Elisabeth Wærn-Bugge, 1927 Åtta vävsedlar till daldräll finns hos Wærn-Bugge. En benämns Leksandskrus – s.k. Daldräll. De övriga kallas bara Leksandskrus.
I vävstolen, Anna Skeri-Mattson och Ingrid Osvald, 12:e upplagan 1950 Nu blir det ett hopp på drygt 30 år i kronologin till 12:e upplagan av I vävstolen. Här finns en Daldräll till servietter och dukar och en Daldräll till servietter. Begreppet daldräll tycks alltså vara etablerat. Första upplagan av boken kom 1937. Undrar om vävtekniken fanns med då och vad den i så fall kallades. Någon som vet?
Det här är en av de minsta ”rumpor” jag har varpat. Varpen väger bara ca 75 gram och är 3 meter lång. Det blir en provväv i daldräll efter en gammal handskriven solvnota, nertecknad för gissningsvis ca 120 år sedan. Titta HÄR i ett inlägg som jag gjorde häromdagen. Några av mönsterpartierna har jag gjort smalare än i originalet för att komma undan med ”bara” ca 500 varptrådar. Syftet är inte att göra en kopia av det handskrivna mönstret. Jag vill bara testa lite och sätta mig in i tekniken daldräll.
Så här ser det ut när jag har vävt några centimeter mönster med ett restgarn för att kolla om allt är rätt. Skönt nog så verkar det inte finnas några fel, varken i solvning eller skedning.
Nu när jag har lärt känna det gamla handritade mönstret upptäcker jag liknande vävar i ett par böcker i bokhyllan.
I boken Daldräll av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson finns en variant kallad Råby. Malin Selander har också en snarlik i sin bok Väv en väv, kallad Glimmerskiffer, den nedre bilden, ett gammalt traditionellt mönster enligt författaren. Några detaljer skiljer de tre varianterna åt. Titta på den ljusa rutan på med smala mörka vertikala linjer på bilden ovan. De mörka linjerna är så kallade avbindetrådar. Väven Råby har 10 trådar mellan avbindetrådarna, den gamla handskrivna har 8 trådar mellan avbindetrådarna och i Glimmerskiffer är det 6 trådar mellan avbindetrådarna.
För ett par år sedan fick jag en gammal, sliten vävbok av en vän, titta HÄR. I boken låg en liten skatt, drygt tio handskrivna vävsedlar. En av dem är en daldräll, benämnd Leksandsdräll, med mönstren Vackra rutan, Släta rutan och Fula rutan. Fula rutan gör mig förstås extra nyfiken.
Nu har jag ritat om den handskrivna solvnotan till en partisolvning och tänker sätta upp en provväv. Min erfarenhet av att väva daldräll begränsar sig till tre tillfällen under 50 år. Jag förstår hur mönsterformerna är konstruerade, men friskar upp minnet genom att läsa på lite i boken Daldräll av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson.
I en butik alldeles här i närheten hade jag turen att hitta 1 kilo bomullsgarn 24/2 för 49 kr. Det blir perfekt till provväven!
Textila inslag 