Författararkiv: Elisabet

Shoddy?

Vad tror ni, är detta shoddy?

Shoddy, eller rivull, är industriellt återvunnen ull. Utslitna stickade och vävda produkter behandlades så att ullfibrerna frilades. Fibrerna spanns sedan återigen till garn, med eller utan inblandning ny ull.

Garnhärvan som jag håller i handen kommer från en inlämning till secondhandförsäljning. Det fanns inga etiketter eller annan märkning. Min känsla säger att materialet är ull och det kunde konstateras genom brännprov. Garnet brann, men lågan slocknade snabbt, efterlämnade en svart aska och röken luktade bränt hår, precis så som ull ska bete sig enligt min bok i textil materiallära.

Garnet är tretrådigt och ganska hårt tvinnat. Det är ett kraftigt garn. Jag mäter omkretsen på härvan, räknar antal varv, väger härvan och kommer fram till att det är cirka 350 meter/kg.

Fibrerna är i många kulörer. Den här härvan tycks ha färgats i en mycket svag röd ton. I samma parti fanns både starkare infärgningar och ofärgat garn. 

Är det någon som känner igen just detta garnet eller har något annat att berätta?

Garnlagret minskar ännu mer

Ytterligare två halsdukar i dubbelväv är klara och lagret av ullgarner har minskat med nästan ett halvt kilo.

Till det ena varplagret valde jag några olika bruna kulörer av flera fabrikat motsvarande ungefär tjocklek 10/2, dvs ca 5.000 meter/kg. Det andra lagret består av en tråd ca 10/2 och en tråd lite olika tunnare garner i flera nyanser gult och grönt.

Den här gången köpte jag ett hekto garn till inslag, ett entrådigt ullgarn 6/1, till reapris i min närmsta garnaffär.  Garnet räckte precis till inslag i det ena lagret i båda halsdukarna. I det andra lagret skyttlade jag brunt 6/1 ur gömmorna. Det syns nog inte på bilderna, men det nyköpta garnet är spunnet av ull som sakta skiftar i gult-brunt-grönt. Effekten i halsdukarna blev väldigt bra med osynliga färgövergångar.

HÄR finns fler dubbelvävar.

Berättande stygn

Ett bibliotek är ju fyllt med spännande, intressanta, informativa, lärorika berättelser i form av ord. Den här veckan, t o m 2020-10-23, går det också att ta del av en berättelse formad av stygn på mitt närmsta bibliotek, Eskilstuna Stadsbibliotek. Med broderi berättar gruppen De estlandssvenska kulturbrodöserna om de estlandssvenskar som flydde över Östersjön från Estland 1944. Gruppmedlemmarna tillhör själva dem som flydde eller är ättlingar till flyktingarna och finns spridda i ett område ett 10-tal mil från Stockholm. Genom sitt arbete med nål och tråd vill de bevara minnet av och föra vidare kunskap om flykten och om vad som sedan hände dem som fick skapa sig ett nytt liv i Sverige. På museet i Hapsal i Estland broderas samtidigt en annan tapet av en grupp estlandssvenska kvinnor. Deras berättelse handlar om dem som blev kvar i det av Sovjet ockuperade Estland. De två broderierna kommer att visas tillsammans när de är färdiga. HÄR finns information om estlandssvenskarna, en språklig minoritet som kom till Estland på 1200-talet.

De båda broderierna är ritade av en formgivare på Aibolands museum i Hapsal med utgångspunkt från kvinnornas minnen och erfarenheter. Broderiet som visas i Eskilstuna är fortfarande under arbete. Ett parti i mitten av tyget är helt tomt, utan stygn, och de brodöser jag träffade på biblioteket lät ivriga att sätta igång igen. Materialet är moulinégarn på linnetyg och storleken är 5,8 x 0,5 cm. Stygnen är till största delen kedjestygn. Färgsättningen är skickligt gjord och stygnens olika riktningar, elegant lagda, ger liv till motiven. Titta t e x på mannens rock. Den är sydd med flera grå nyanser och kedjestygnens riktning betonar plaggets former.

Det finns mycket att titta på och fundera över i bilderna, i berättelsens innehåll och i det omsorgsfullt utförda arbetet med stygnen.

Garnlagret minskar

Ungefär 0,75 kilo garn, bestående av rester, felköp, impulsköp och reafynd, är nu omvandlade till två halsdukar i dubbelväv, 8 skaft och 8 trampor. Garnerna vägdes och jag räknade på åtgång till varp och till inslag. Sedan tänkte jag, räknade igen, tänkte ännu mer och till slut kunde jag bestämma mig. Till det ena varplagret valde jag ett grått merinogarn, samma som till en tidigare väv, titta HÄR. Varpen i det andra lagret består av blandade kvalitéer av ullgarn, varannan tråd motsvarande ungefär 10/2 och varannan ungefär hälften så tjock, dvs ca 20/2.

Här är inslagsordningen till den högra halsduken på bilden. I den vänstra kolumnen är det en blandning av ull och silke, i den högra ullgarn 10/2.

Den vänstra halsduken på bilden har merinogarn, samma som i varpen, som inslag i det ena lagret. Det blev bara några meter kvar av garnet och det känns väldigt bra när uträkningarna stämmer. Till det andra lagret valde jag entrådigt garn 6/1.

Halsdukarna blev bra och garnlagret har minskat. Jag är nöjd!

Brodera vitt på vitt

För ett tag sedan köpte jag några fina gamla märkböcker hos Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna. En bok blev det också, Brodera vitt på vitt av Elsie Svennås från 1967. Böckerna har legat framme på mitt arbetsbord och jag har bläddrat i dem emellanåt. Igår sorterade jag in dem i bokhyllan och upptäckte att där redan fanns ett exemplar av Brodera vitt på vitt.

Det är ju dumt att jag har två böcker. Mycket bättre är det om boken kan glädja någon annan broderiintresserad person. Så nu lottar jag ut den bland dem som handlar i min butik på bloggen under perioden 1 oktober – 15 november 2020. HÄR finns butiken. (Boken har en liten skada i ryggen.)

I brist på näver

Med hjälp av skärmatta, stållinjal och kniv skär jag tomma mjölkpaket i centimeterbreda remsor. Jag vill ju så gärna prova att göra några av modellerna i Emma Dahlqvists bok om näver, titta HÄR. Att få tag på björknäver är inte det lättaste så i stället testar jag att fläta med mjölkkartong.

Det här är början till ett underlägg. Den utförliga arbetsbeskrivningen består av 15 punkter text med fotoillustrationer. Jag har kommit till punkt 7, men fattar fortfarande inte riktigt vad jag håller på med. Flätningen är pillig och remsorna är lite hala och ovilliga. Lugn och noggrannhet behövs! Men det är avkopplande och roligt och det blir nog bra till slut.

Uppdatering: Hur tänkte jag egentligen? Underlägg? Kartongen har ju en tunn plasthinna som nog inte tål värme. Men jag fortsätter att fläta.

Mer näver

Om jag vänder på huvudet just nu, bort från skärmen, och tittar ut genom fönstret mot nästa kvarter ser jag en av Sveriges bäst bevarade 1600-talsmiljöer, Rademachersmedjorna. Den här byggnaden, Berglindska smedjan, har stått på platsen sedan mitten av 1600-talet.

Innanför fönstret anas smedfamiljens festmåltid. Den kan man titta närmare på emellanåt. Eskilstuna Stadsmuseum bjuder in till huset när det pågår marknader och andra evenemang på området.

Men vad har detta med näver att göra? Titta längst ner på huset, mellan stenfoten och träväggen. Där ligger näver som fuktspärr.

Även i den något yngre Spångbergska smedjan nyttjas näverns egenskaper som fuktspärr.

HÄR finns mer information om Rademachersmedjorna. På området finns idag en restaurang, ett café, en keramiker, en grafisk formgivare, ett par smedjor, en knivsmedja, ett par hantverksbutiker, konstnärsateljéer, ett galleri, verksamhet för barn, en utomhusscen mm. Nu i Coronatider är alla evenemang inställda och en del verksamheter har begränsade öppettider. Men det går alltid att se utomhusutställningen där Elisabeth Ohlson Wallins foton berättar om livet för några av de människor som en gång i tiden fanns här.

Här blandas gammalt, ganska gammalt och alldeles nytt. De röda husen har funnit i kvarteret i flera hundra år. Det gula huset, Bergska gården, var tidigare knivfabrik och är uppkallat efter husets första fabrikör Erik Anton Berg. Emil Olssons fickknivsfabrik fanns i huset 1914 – 67. Den vackra verandan flyttades hit från ett rivningsobjekt på 1970-talet. Numera hyser byggnaden Form & Färgverkstaden med konstnärsateljéer och galleri. Till vänster syns nybyggda Mälardalens Högskola, färdig hösten 2019.

Näver

Häromveckan skrev jag om Emma Dahlqvists utställning hos Konsthantverkarna i Örebro, titta HÄR, och visade hennes näverflak med laserskurna mönster. Emma behärskar traditionella tekniker i näver också och förra året, 2019, kom hennes bok Näver – fläta, tampa, vika. Det är en fin och innehållsrik bok som inleds med kapitel om trädet björk, om materialet näver och om skörd, som inte ingår i allemansrätten utan kräver tillstånd från markägaren. Arbetsbeskrivningar följer till ett 20-tal projekt.

Eva Nilssons bok Av näver och rot från 1970-talet får komma fram ur bokhyllan. Näverslöjd var populärt då, för drygt 40 år sedan, och jag deltog i en studiecirkel. De underlägg, brödfat och skålar som jag flätade borde finnas här någonstans, men det enda jag hittar är den här lilla skålen.

Det finns en halvfärdig tampad burk också. Den har stått undangömd sedan vi hade Ramon Persson som lärare på Handarbetets Vänner för närmare 20 år sedan. Den visar jag inte. Här är istället två burkar som Ramon har tillverkat och jag har köpt. De står framme i köket och innehåller tepåsar.

Vilka slöjdare som har flätat mina fina askar med lock har jag inga uppgifter om. Den understa köptes hos en slöjdare i Värmland när jag följde med hemslöjdskonsulent Carina Olsson på en biltur för många år sedan. Den har jag haft stor användning av. Asken fungerar som ”resekontor” när jag deltar i mässor och liknande evenemang och innehåller kvitton, visitkort, sax, måttband, pennor, påsar och annat nödvändigt.

Kunskapsutbyte över Atlanten

Den här kormattan av Birgitta Hagnell-Lindén finns i en kyrka inte långt härifrån, St Pauli i stadsdelen Skiftinge här i Eskilstuna. I våras visade jag en annan kormatta av samma formgivare i Fors kyrka i Eskilstuna, titta HÄR. Blogginlägget väckte intresse hos Anne Whidden, en amerikanska med stor kunskap om svenska mattor och svenska formgivare. Hon sökte mer information om Birgitta Hagnell-Lindén och skrev ett inlägg på sin blogg The Swedish rug blog, titta HÄR. Där fick jag vetskap om mattan i St Pauli. Jag kan verkligen rekommendera Anne Whiddens blogg.  De senaste inläggen handlar om efterforskningar kring en matta av Edna Martin, beställd av Dag Hammarskjöld när han var FN:s generalsekreterare.

Jag tog en promenad till Skiftinge för att titta på mattan. Lite snopen blev jag när platsen framför altaret, där mattan borde ligga, var tom. Prästen berättade att mattan nyligen blivit renoverad och tvättad och nu låg i ett förråd. En vänlig vaktmästare avbröt arbetet han höll på med, tog fram mattan och rullade ut den på ett golv. Han sa att mattan hade varit extremt smutsig innan rengöringen. Hela mattan var i det närmaste gråaktig. Nu lyser färgerna igen.

Vid renoveringen kantades mattans kortsidor med ett band, som nu delvis döljer märkningen. Jag ser att det står BHL för Birgitta Hagnell-Lindén. Därefter står det HD för väverskan, eller medhjälparen, samma signatur som på mattan i Fors kyrka. Årtalet är jag lite osäker på. Det kan stå 1991. Men den andra nian kan också vara en sliten åtta, dvs 1981.

Jag fick också syn på en annan matta också, en röllakansmatta av Ingegerd Silow, som anas på första bilden. Läs om henne HÄR.

Blå kudde

En kudde är klar. För ett tag sedan visade jag de första stygnen på kudden, titta HÄR. Där finns också en nästan likadan kudde, men i andra färger. Nu blev det blått bottentyg, vita applikationer, stygn i svart garn och i rött som jag färgat med krapp. Tyget i flärparna i hörnen är också färgat med krapp.

Till baksidan valde jag ett randigt tyg ur gömmorna, Radio X från 10-gruppen. Det framgår inte vem som har formgett. Kanske Tom Hedqvist? Någon som vet? Just detta tyg hittar jag inte när jag googlar.
Uppdatering: Har fått bekräftat att det är Tom Hedqvists ränder.

 

Undersökningar

Ett par utflykter till närliggande städer, med utställningsbesök, har det blivit de senaste dagarna, till Örebro och till Strängnäs.

Emma Dahlqvist har på ett experimentellt sätt undersökt möjligheterna och egenskaperna hos björknäver och blandat traditionella och digitala tekniker. Hon har skurit mönster med laser och hon har vikt materialet som origami. Resultatet kan ses i utställningen It’s Now or Näver hos Konsthantverkarna i Örebro. Sista utställningsdag är redan imorgon 2020-09-23. Jag faller för kontrasterna mellan de exakta skärningarna och materialets otuktade, skrovliga livlighet.

Magnus Lönns befriande och påhittiga undersökningar handlar om ord och om föremål. På Multeum, biblioteket, i Strängnäs bjuds vi in i Butiken för omöjliga saker och där finns allt möjligt som är omöjligt att köpa. Fantasin triggas av ordvändningar, av oanvändbara föremål och av återbrukade saker, som i verket Skriva rent.

Det finns mycket att titta på, att prata om, att fnissa åt och att spinna vidare på.
Ett par ordexempel under rubriken Livsmedel:
Nupon: plockas av stundägarna i ögonblicksbuskarna.
Häron: skördas i den stund du är under ett häronträd.

Utställningen pågår t o m 2020-10-17. Gör ett besök med ett ordglatt barn eller en fantasifull vän med barnasinnet kvar!

Färdiga halsdukar och fler på gång

Så här blev de, mina två senaste uppsättningar med halsdukar i dubbelväv, efter nerklippning, fransdrejning, tvätt och ångpress. Hur halsdukarna på övre bilden skulle bli visste jag. Samma sorts garn, samma täthet och så vidare har jag använt många gånger tidigare. Det var bara färgblandningarna som var nya.

Den andra uppsättningen var jag lite mer nyfiken på. Det grå garnet har jag överhuvudtaget inte använt i en väv tidigare. Det svarta är samma sort som jag brukar ha i de dubbelvävda halsdukarna, betydligt tunnare än det grå. Två helt olika garner och ett vars egenskaper jag var obekant med, vad kunde hända efter nerklippning och tvätt? Jag hade både hoppats och befarat att det skulle ske något intressant med väven, som att garnerna krympte olika eller att det svarta tunnare garnet skulle ”vandra” och tuskaften bli lite oregelbunden och rörig. Men inget hände, väven är helt slät. Det ser bra ut och har en fin känsla, men är kanske inte så spännande.

HÄR finns fler dubbelvävar, mina och andras.

Halsdukarna finns snart i butiken hos Konsthantverkarna i Örebro.

Nästa uppsättning med halsdukar i dubbelväv blir lite mer färgglad. De här resterna av olika sorters ullgarner har jag letat fram i mina lådor i förrådet. Kanske kommer de att ingå i nästa väv tillsammans med garner som det finns lite mer av. Jag har vägt garnerna och jag vet ungefär hur många meter det är per kilo av de olika sorterna. Då vet jag också ungefär hur många meter som finns av varje sort och kan räkna ut hur långt garnet räcker. Nu ska jag sätta mig och tänka efter hur jag använder garnet på bästa sätt. Vad ska jag ta till varp och vad passar som inslag? Hur fördelar jag färgerna och hur blandar jag de olika kvaliteterna för att få ett bra resultat?

Läser och skriver

Mer än vanligt behöver jag input och influenser från tidskrifterna, nu när Corona under ett halvår har begränsat möjligheterna att uppleva utställningar, föreläsningar, museibesök, personliga möten och annat som berikar och inspirerar. Med stor behållning läser jag de här tre som nyligen har landat i brevlådan, Hemslöjd, Vävmagasinet och Solvögat.

HÄR finns Hemslöjd, Här är Vävmagasinet och HÄR finns Solvögat, medlemstidning i föreningen Riksvävarna.

På Instagram har jag sett Kerstin Neumüllers charmiga små bandgrindar. I Hemslöjd visar hon hur hon tillverkar dem och hur de används till att väva band.

I Vävmagasinet läser jag att Erik Torstensson tilldelats Svenska Vävrådets stipendium för nyutexaminerad inom handvävning för sitt examensarbete på kandidatprogrammet i textilkonst på HDK. Grattis!

Det finns också en artikel om Ellen Arolins examensarbete från Textilhögskolan i Borås 2019. Hon växtfärgade och vävde av spillmaterial från Klässbols Linneväveri.

Och så ser jag fram emot en kommande artikelserie om historiska vävar i Vävmagasinet. Amica Sundström, 1:e antikvarie på Historiska Museet, kommer att berätta om vävning, vävredskap och vävnader från olika historiska epoker.

I Solvögat läser jag om projektet Lin i kvadrat. Mer än 700 personer har fått linfrön från Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland, lagom mycket frö till en odlingsyta på en kvadratmeter. Linet ska förstås bli garn så småningom. Läs om projektet HÄR.

Hanna Isaksson skriver i Solvögat om ett väldigt spännande samarbete. Sedan 2013 väver hon målarduk till konstnären Anders Knutsson. Vävnaderna i olika linnekvaliteter i droppdräll, rosengång och andra tekniker använder han som underlag för sina monokroma målningar. Troligen kommer Anders Knutsson att ställa ut i Stockholm 2021. Den utställningen vill jag se!

Jag vill också passa på att berätta att bloggen fyllde 10 år häromdagen! HÄR är mitt första inlägg, från den 13 september 2010. I snitt har det blivit lite drygt 2 inlägg i veckan och detta är nummer 1136. Jag hade tänkt sluta skriva efter 1000 inlägg, dvs för drygt ett år sedan, men jag fortsätter ett tag till. Utan er läsare skulle det kännas meningslöst. Många prenumererar och får alla nya inlägg via mail. Andra hamnar här t ex via Pinterest eller genom sökningar på Google. Alla är lika välkomna. Tack för att ni läser!

Mer från vävstolen

För några år sedan, när vi flyttade från ett hus på landet till en lägenhet i stan, minskade jag mitt garnlager med ungefär 100 kg. Jag gav bort garn, sålde garn och kastade lite. Kvar i lager finns ändå bortåt 100 kg. Nu försöker jag i största möjliga mån använda sådant som redan finns och inte köpa mer garn. Till nästa dubbelväv går jag igenom lådorna i förrådet och plockar till sist fram två möjliga garner. Vid ett första ögonkast ser de ut att vara ungefär lika tjocka, men en närmare titt visar att det är stor skillnad på garnerna. Det vänstra är ett exklusivt italienskt merinogarn med väldigt tunna ullfibrer. Fyra trådar är kompakt sammantvinnade. Ett kilo garn har en längd av 3.800 meter. Det högra garnet är tvåtrådigt, lätt och luftigt i en blandning av lammull och silke. Det går 6.000 meter på ett kilo. Jag bestämmer mig för merinogarnet.

I ena lagret av dubbelväven tar jag merinogarnet. Till det andra lagret väljer jag ett tunnare garn, redgarn 20/2. Trampuppknytningen är samma som i den förra väven (titta HÄR), men för att få en bra arbetsställning när jag solvar behöver jag haka bort tramporna från metallpinnarna. Jag knöt ihop trampsnörena innan jag drog ut metallpinnarna och det underlättade verkligen när det var dags att koppla ihop allt igen. Idén fick jag från en bild på Sätergläntans Instagram där man knutit ihop snörena, men av en annan anledning.

Nu när slagbommen var nertagen kom jag äntligen ihåg att fotografera vävstolens nummer. AK:s snickeri numrerar alla sina vävstolar och numret finns på flera av delarna. Tryckfärgen bleknar med åren och nu hittar jag bara numret på slagbommens ovansida.

Vävningen är igång. Det ser bra ut i vävstolen efter att jag först vävt en bit, repat upp och skedat om från 4 trådar per centimeter i varpen i varje lager till 4,5 trådar per centimeter. Det färdiga resultatet visar sig först när halsdukarna är nerklippta och tvättade. Redan tänker jag på vilka garner som kan passa till nästa väv och hur jag ska kunna variera dubbelväven.

På gång i vävstolen

Nu väver jag! För att snabbt komma igång efter ett långt uppehåll över sommaren valde jag material och teknik som jag vet fungerar. Det blir halsdukar i dubbelväv med samma mönsterindelning som jag har använt tidigare, men med en ny färgkombination. (HÄR finns dubbelvävar, andras och mina.)

Det är många moment att klara av innan själva vävningen kan börja.

Varpen är kort och räcker till två halsdukar och så här blir resultatet. (Färgåtergivningen är inte den bästa. Ljuset i mitt arbetsrum lämpar sig inte för fotografering under mörka och regniga dagar.)

Här är den första halsduken.

Och här är den andra. Snart är det dags att klippa ner!

En kudde med cirklar

För ett tag sedan visade jag början till ett broderi, gamla skisser och prover, titta HÄR. Nu finns det en färdig kudde. Ylletyget kommer från Harry Hedgren. Garnet är ett ullgarn, redgarn 20/2, samma sorts garn som finns i min butik på bloggen, men just detta är efsingar från halsduksvävar. Stygnen är läggsöm,  franska knutar och något som kanske kan kallas för en variant av Y-stygn. I hörnen satte jag tofsar av ett ripsband i passande färg som fanns i mina gömmor. Tyget på baksidan köpte jag för många år sedan när Hemslöjden i Örebro hade utförsäljning innan verksamheten lades ner.

Senare i höst kommer jag vara gäst hos Konsthantverkarna i Örebro och då finns kudden i deras butik.

En variant i andra färger är på gång.

Koftor och kulturarv

Det kommer många nya böcker om stickning nu under hösten 2020. En av dem är Östgöta koftor av Ann-Sofie Svansbo, hemslöjdskonsulent i Östergötland, och Anna Lindqvist, kulturhistoriker och tidigare anställd vid Östergötlands museum. Författarna har tagit fram en stickad mönsterskatt från 1940-talet ur Östergötlands läns Hemslöjdsförenings arkiv, Slöjdarkivet som numera finns hos Östergötlands museum.

För inte så länge sedan var begreppet ”hemslöjden” för många förknippat med de föreningsdrivna hemslöjdsaffärer som fanns i större och mellanstora städer runt om i Sverige. Några butiker finns fortfarande kvar, till exempel Östergötlands läns Hemslöjdsförenings butik i Linköping. Många föreningar hade under några decennier i mitten av 1900-talet fast anställda textilkonstnärer eller formgivare, dåtidens benämning var mönsterriterskor, utbildade på de skolor som numera är Konstfack och HDK. En del av textilkonstnärerna var verksamma på flera håll i landet, som anställda eller på frilansbasis. Deras verk är inte ortstypiska, dock ibland med lokal inspiration, utan tidstypiska, moderna och anpassade till en marknad. Bokens underrubrik Stickat kulturarv från 1940-tal visar på detta.

Textilkonstnärerna ritade mönster till produkter som butikskunderna köpte som färdiga textilier eller i form av material och beskrivningar. Produktionen var i stor utsträckning utlagd i hem på landsbygden hos kunniga slöjdare som fick en liten biinkomst.  Enligt boken anlitade hemslöjden i Östergötland på 1950-talet ett 50-tal stickerskor som fick hem material och instruktioner och sedan levererade färdiga arbeten till butiken. (Många av textilkonstnärerna formgav även textilier till kyrkor och till profana miljöer med tillverkning i butikernas egna textilateljéer. Men det är en annan historia.)

Formgivare som var knutna till hemslöjden i Östergötland presenteras i boken. Här är Inge-Britt Gustafsson. Hon anställdes 1944 som mönsterriterska, blev sedan hemslöjdschef, länshemslöjdskonsulent och var den som år 1972 började ordna upp föreningens arkiv. Hon anlitades också som frilansande textilkonstnär när föreningen år 1965 beslutade att inte längre ha fast anställda formgivare.

I boken avbildas 10 fina planscher, daterade 1946 – 52, från Slöjdarkivet med tecknade koftor, mönsterdiagram, garnprover och i en del fall även uppstickade prover. Alla koftorna har mönsterstickade framstycken, medan bakstycken och ärmar är enfärgade. Just detta mönster komponerades av Ingamay Steffenburg år 1952. 

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar till koftor. Det finns två olika modeller och det går att välja vilket som helst av mönsterdiagrammen till de mönsterstickade framstyckena. Den ena koftmodellen stickas ”figurnära som under 1940-talet” och den andra är en ”rymligare variant med smalare ärmar och vidare halsringning”. Det är inte helt lätt att förstå hur de två alternativen ser ut. Koftorna är snyggt fotograferade draperade på stolar, men jag hade gärna sett dem på en människa också.

Garnet är valt för att få ett resultat som liknar koftorna från 1940-talet, dvs en stickning som är tät och formfast. Jag får leta en stund efter uppgift om vilket garn som används och hittar informationen i löpande text. I samband med beskrivningarna anges endast färgbeteckning. Det hade inte gjort något om garnsorten lagts till vid beskrivningarna.

Ett par små invändningar har jag, men det är i det stora hela en bok som jag tycker om. Jag gillar koftorna. Kanske kommer jag att sticka mig en om jag kan välja färger och mönster. Och jag gillar verkligen att hemslöjdens mönsterriterskor får synas och att kulturarvet i form av skatter ur hemslöjdens arkiv lyfts fram och inte glöms bort.

Märkstramalj

Om ett par veckor, 2020-09-05, är det dags för Hemslöjdens Dag. Här i Sörmland planeras inga fysiska möten mellan människor den dagen, men Hemslöjdsföreningen Sörmland gör en digital satsning på broderier med märkstramalj, titta HÄR. Resultatet kommer att visas på föreningens sida på Facebook. Hela hemslöjdsrörelsen har märkningar och monogram som tema just nu och på Instagram, #hurmärkerdu, går det att se olika typer av märkningar, nya och gamla, från hela landet.

Märkstramalj används till trådbundna broderier, ofta monogram, på tyger där trådarna inte går att räkna. Stramaljen nålas eller tråcklas fast på tyget där stygnen ska placeras och när stygnen är klara pillas stramaljen bort. Det händer att jag syr korsstygn på det sättet, men jag har aldrig tidigare använt just märkstramalj. Jag brukar istället ta små restbitar av olika lite glesa linnetyger, sånt som råkar finnas i skåpen. Nu delar hemslöjdsföreningen ut bitar till den som vill ha och jag passade på att prova.

Jag gjorde en skiss, plockade fram moulinégarn och bitar av växt- och rostfärgade tyger. Korsstygnen sydde jag först med tre trådar moulinégarn eftersom jag ville att stygnen skulle täcka ytan helt.

Det blev lite för kompakt så jag gjorde ett nytt försök med två trådar och då blev det bättre.

Kanske får mina bokstäver bli början till broderade bilder. Kanske sys tygbitarna ihop med andra tyger till påsar på något sätt. Eller kanske blir tygerna bara liggande i ett skåp. Kul att sy var det i alla fall.

Ingen vävning just nu

 

Egentligen hade jag tänkt sätta igång med vävning nu i augusti. Men det är alldeles för varmt för att tänka på halsdukar och för att färga garn. Istället planerar jag ett nytt yllebroderi. Jag  friskar upp gamla idéer, tittar på prover som jag sydde för några år sedan och letar upp bilder på tidigare skisser, den här t ex.

Ofta använder jag det här sättet att skissa. Jag klipper former i papper och flyttar runt på den tänkta ytan. Nu ska det bli en kudde 40 x 40 cm. Sällan sparar jag själva skissen, utan fotar, flyttar om pappersbitarna på olika sätt, fotar igen och sparar bilderna.

Här är en ny skiss som nog blir grundtanken i det nya broderiet.

Än så länge har jag bara bestämt mig för former och proportioner. Nu återstår att välja färger och stygn. Ska jag ha blå applicerade cirklar på vit botten? Gula cirklar på grön botten? Eller någon annan färgkombination? Jag funderar en stund till.

Broderiböcker

Solen skiner och innan det blir alltför varmt ute plockar jag fram en hög med böcker ur min bokhylla, sätter mig i skuggan på balkongen, bläddrar och läser lite här och där. Alla de här böckerna gavs ut under några år kring 1980, ett ambitiöst projekt av LTs Förlag. Ämnet är landskapssömmar, landskapsbroderier, bygdebroderier, ortstypiska broderier eller vad de nu ska kallas. De gamla broderierna sätts in i sitt historiska och kulturella sammanhang. Stygn, material och mönsterformer beskrivs. Broderierna blir förlagor eller inspiration till nya handarbeten, ofta präglade av utgivningstidens smak, mode och materialtillgång. Jag känner igen namnen på många av de formgivare som bidrog med mönster och även namnen på författare. Nio böcker har jag i serien. Gavs det ut fler? Någon som vet?

Böckerna på bilden uppifrån och ner:
Broderier från Medelpad, Maj-Britt Kristiansson, 1981
Svartstick, Anna Hådell, 1980
Järvsösöm, Berit Eldvik, Brita Åsbrink, 1979
Delsbosöm, Märta Brodén, 1979 (första upplagan kom 1974)
Anundsjösöm, Maj-Britt Kristiansson, 1978
Sollerösöm och Delsbosöm, Lill-Anna Bälter, 1976
Hallandssöm, Britta Johansson, 1977
Hängkläden från Blekinge, Ragnvi Hyllstedt, 1982
Jämtlandssöm, Birgit Jansson, Anita Persson, Inga Lisa Petersson, 1981

Några bilder ur böckerna:Hallandssöm. Beskrivningar på bottensömmar.

Järvösöm. Draperi komponerat av Kerstin Ekengren. Enligt bildtexten kan mönster beställas hos B Åsbrink i Järvsö, men det gäller nog inte längre. Till lampskärmen och paradhandduken finns beskrivningar i boken.

Delsbosöm. Till vänster takduk komponerad av Brita Rendal-Ljusterdahl, beskrivning finns i boken. Till höger monogram komponerat av Lena Nessle.

Blommor i vas

Blommorna från den förra kudden jag broderade (titta HÄR) sitter nu i vas. I höst finns kuddarna i butiken hos Konsthantverkarna i Örebro, där jag kommer att vara tillfällig gäst under några månader.

Jag funderar på nästa broderi, plockar i skåpen och tar fram gamla skisser, broderiprover, små tygbitar med broderade blommor, krappfärgat tyg, efsingar och andra vävgarnsrester. Det saknas inte material. Nu ska bara materialet kombineras med de lite ostrukturerade idéer som finns i huvudet.

Växtfärgning och tvistsöm

Igår eftermiddag (2020-08-06) gjorde vi en utflykt till Vårfruberga klosterruin. Där pågick en i Coronatider förkortad version av Klostrets Dag, arrangerad av Föreningen Vårfruberga Kloster. Vårfruberga ligger vid Mälaren, med drygt 3 mil till Eskilstuna och ett par mil till Strängnäs. På platsen fanns ett nunnekloster från ca 1280 till strax efter reformationen, dvs under ca 250 år.

I år låg fokus på Fogdöbonaden, ett broderi från slutet av 1400-talet som tidigare fanns i Fogdö kyrka, några kilometer från Vårfruberga. Numera finns bonaden på Historiska Museet i Stockholm (inventarienummer SHM 23128:16). Broderiet är med största sannolikhet utfört av nunnor på klostret. Föreningen Vårfruberga Kloster har låtit göra en fotografisk avbildning av broderiet i skala 1:1 och den visades upp igår. Inbjudna föreläsare var Maria Neijman och Amica Sundström med det gemensamma företaget Historical Textiles. Amica är också anställd på Historiska Museet. På bilden syns Amica och ena halvan av den fotograferade bonaden. På marken ligger bilder med uppförstorade detaljer.

Broderiet är i huvudsak utfört i tvistsöm, en yttäckande teknik. Vanligtvis används stygnen i geometriska mönster och inte som här i figurer.

Stygnen är sydda med ullgarn i många färger på ett linnetyg vävt i panama. Små glimtar av tyget går att se där ullgarnet har försvunnit. Garnet är förstås växtfärgat och Maria Neijman berättade om hur det gick till. Färgarna, som var yrkesmän, använde på medeltiden ett fåtal färgämnen. Rödfärgarna använde krapp och kermes, blåfärgarna använde vejde och till gult användes vau. Med olika färgstyrka, överfärgningar, färgning på ull i olika färg och med olika tillsatser skapades en bred färgskala.

Jag vill förstås gärna se originalet, särskilt baksidan! Färgerna är troligen bättre bevarade på baksidan och det skulle också vara intressant att se hur stygnen ligger där.

Länkar för den som vill veta mer:
Fogdöbonaden, titta HÄR  och HÄR
Vårfruberga kloster, titta  HÄR
Tvistsöm, titta HÄR
Historical Textiles, titta HÄR

Vårfruberga är värt en utflykt även när det inte pågår ett evenemang. De här bilderna tog jag tidigare i somras, en dag med regnet hängande i luften och med oss som enda besökare.  Det finns ett fint bad och Strängnäs domkyrka anas långt bort genom diset.

 

Nyststjärnor

Först köpte jag bara en, men sedan ångrade jag mig och köpte alla nyststjärnorna som fanns kvar hos Axelinas Manufaktur på Retuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna. Det var inte garnet jag var mest intresserad av, ett ganska grovt garn av konstsilke, utan helheten, garn upplindat på kartong.

En nyststjärna används för att linda upp hala och lite svårhanterliga garner, t ex silkegarner till broderi. De kan se ut på olika sätt. En del är eleganta och exklusiva, tillverkade av elfenben eller silver. Andra är enklare, som de här av återbrukad kartong. HÄR är några exempel från Digitalt Museum. HÄR är en i onyx och HÄR är några i elfenben från databasen Kringla. Storleken beror på garnet som ska nystas. Den i onyx är bara 2,7 cm, medan de jag köpte är mellan 12 och 16 cm mätt på diagonalen.

Den nyststjärna som lockade mig först är denna, med den delvis dolda texten ”Tag det rätta – tag Cloetta”, en chokladreklam som togs fram 1921. Ungefär samtidigt introducerades Cloettaflickan med den rutiga klänningen. Personen med initialerna D.J. är kanske den som nystade garnet. Men när kan det ha skett? 1940-tal? Någon som vet när de här konstsilkegarnerna var populära?

På en av nyststjärnorna var garnet ganska trassligt.

Jag passade på att testa att klippa till en egen kartongbit och nystade om det trassliga garnet. Storleken är ungefär som de andra, ca 14 cm från hörn till hörn. Jag skrev en hälsning på kartongen. Kanske hittar jag själv noteringen om jag gör slut på garnet, eller kanske blir det någon okänd person som i framtiden får fundera över vem Elisabet var.

Den 30 juli – Världsbroderidagen

Idag den 30 juli infaller Världsbroderidagen. Initiativet till att ägna en särskild dag på året till broderi togs 2011 i en av Täcklebo Broderiakademis lokalgrupper, läs mer HÄR. Dagen till ära brukar brodöser samlas på offentliga platser med sina broderier. Även i år, pandemins år 2020, kommer brodöser att träffas, men i lite mindre omfattning än vanligt.

Jag firar här hemma genom att plocka fram två broderier ur skåpen och hoppas på att få svar på några frågor.

Det första broderiet är utfört i järvsösöm, sytt av min mamma. Hon broderade detta för många år sedan när hon var på besök i Järvsö hos en ingift släkting med en gammal ärvd gård. Släktingen plockade fram tyg och garn ur sina gömmor och ritade upp motivet på fri hand. Mamma broderade enligt traditionen med hjälp av släktingen. Garnet är ett bomullsgarn i två rosa nyanser, sytt med tre trådar i nålen, två mörka och en ljus.

Vad tror ni om tyget? Visst ser stadkanten ut som om tyget kan vara handvävt? Har den här typen av tyg traditionellt använts till järvsösöm, eller råkade det bara finnas närmast till hands just vid detta tillfälle? Varpen består av entrådigt bomullsgarn, ojämnt spunnet. Inslaget är entrådigt lingarn. Varptätheten är ca 18 trådar/cm och inslagstätheten ca 16 trådar/cm.

Nästa broderi har ett tyg med ungefär samma täthet. Jag mäter till 16,5 trådar/cm både i varp och inslag. Men tygerna är helt olika. Tyget från Järvsö är kompakt och lite stelt, medan tyget på nästa bild är glest, skirt och lätt. Materialet är tunna lintrådar.

Hur det här broderiet hamnade hos mig minns jag inte. Att det har anknytning till Leksand ser jag på mönsterformerna (en senare variant av svartstick), på hörntofsarna och på det svartbruna broderigarnet av silke. Broderiet är för litet för att vara ett halskläde till leksandsdräkten, 42 x 42 cm, och halsklädena, sjalarna, brukar väl bara ha broderier på halva tyget. Hör det ändå till dräkten? Eller är det ”bara” en liten duk? Någon som har kunskap?

Uppdatering: Jag har fått svar, se kommentar. Broderiet hör inte till dräkten. Det är en duk eller annan prydnad, broderat under 1900-talet.

HÄR finns halskläden i svartstick på Digitalt Museum och HÄR är några exempel på Järvsösöm.

Lösa lappar

En gammal vävbok i dåligt skick fick jag av en vän. Boken, som ser ut ha använts flitigt, är tryckt 1896, första upplagan av Nina von Engeströms  Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. I min bokhylla finns redan en förstaupplaga av boken (titta HÄR), i bättre skick. Men att den här sönderfallande boken ändå är värd att sparas, det tycker både givaren och jag. 

Det visade sig att en liten skatt doldes i den trasiga boken. Mellan sidorna hittar jag drygt 10 handskrivna vävsedlar och några andra dokument på skört och gulnat papper. Vävsedlarna är nedtecknade av olika personer, i olika tider och på olika sätt. Ripsmattor och daldräll finns det flera exempel på. Kanske sätter jag mig någon dag och ritar om några av dem enligt det standardiserade sätt vi använder idag. (Klicka på bilderna så blir de större.)

Leksandsdräll blir jag extra nyfiken på. Mönstret består av Bård, Släta rutan, Vackra rutan och Fula rutan.

Fällväfvnad, den blir jag också nyfiken på.