Författararkiv: Elisabet

Sillsallad och andra trasor

När jag besöker hembygdsgårdar vänder jag blicken neråt och tittar på golven. Nästan alltid finns det intressanta trasmattor att se, nu senast i Hyltinge hembygdsgård i Sparreholm. Det pågick kurser i de två rummen (titta HÄR), så jag kunde inte spana så noga. Men här är några exempel.

Det fanns två charmiga mattor vävda av korta stumpar. I sin bok I trasmattans värld (titta HÄR) kallar Monica Hallén sådana här mattorna för sillsallad. ”Alla dessa tygstumpar i varierande längder från 5 cm och uppåt, som man inte vet var man ska göra av, kommer till användning här. … Färger, mönster, kvalitéer får ge sig i en spontanblandning utan eftertanke då blir det som bäst.”

.

Till den tredje mattan har det funnits lite mer av varje sorts trasa. Det är fyra inslag i varje rand och det finns en mönsterrapport genom att var nionde rand är röd.

Jag blir lite förälskad i de här mattorna!
HÄR finns mattor från en annan hembygdsgård.

Och så såg jag den här lilla söta dockfamiljen, tillverkad av vedträn och textiltrasor.

Ett par dagar vid Båvens strand

Insjö, försommargrönska och fågelkvitter, en rofylld miljö fylld med koncentrerad kreativitet. Det blev ett par riktigt fina dagar vid Hyltinge hembygdsgård i Sparreholm när Studiefrämjandet arrangerade en textil hantverkshelg. Fem kurser pågick parallellt, brickvävning, stickning, sashiko, nåltovning och yllebroderi.

Håll utkik nästa år. Jag skulle bli förvånad om det inte blir en fortsättning.

.

.

Packar och åker till Sparreholm

I en stor korg, ett kolfat, ligger tygpåsar. Påsarna är fyllda med broderigarn. Jag packar inför kursen i yllebroderi som ingår i Studiefrämjandets textila hantverkshelg 21 – 22 maj 2022 . Strax åker jag till Sparreholm och möter kursdeltagare och hoppas att jag inte har glömt något.

Korg, påsar, garn och broderikurs – saker som jag gillar!

Trassel

Hur många garnhärvor kan jag ha färgat i mitt liv? Det måste vara tusentals. Nu har jag klantat mig och för första gången missat att göra omknytningar runt en härva innan garnet gick ner i färgbadet. En stor trasselhärva fick jag upp. Efter första timmens upptrasslande beräknade jag att jobbet skulle ta bortåt 40 timmar. Men det gick bättre och bättre och jag kom faktiskt i säng före midnatt.

Tjugo kulörer ullgarn till broderi blev resultatet av ett par dagars färgning. Butiken på bloggen (titta HÄR) har fått påfyllning och det finns garn till kommande kursdeltagare.

Remmar på Remfabriken

Vi var i Göteborg ett par dagar (maj 2022) och passade på att besöka Göteborgs Remfabrik. HÄR finns ett tidigare blogginlägg från Remfabriken.

Remfabriken var en av alla textilindustrier i Sverige som lades ner på 1970-talet. Fabriken stängdes 1977 och personalen gick hem. Men alla maskiner, allt material och alla tillbehör stod kvar. Numera är fabriken ett levande industrimuseum som drivs av Föreningen Göteborgs Remfabrik med stöd av Göteborgs stad. HÄR är Remfabrikens hemsida.

Textilindustri, då tänker vi nog på kläder och textilier till hemmet. Men här gjorde man något helt annat – man vävde flatremmar. På bilden syns hur den vävda remmen rullas upp bakom vävstolen. Materialet är bomullsgarn i en bindning med många skaft (jag räknade till sju på den här vävstolen) som komprimerar varpen till en tjock och stadig väv.

Vad är då en flatrem, kanske någon undrar. En flatrem används för att föra över kraft från en motor till maskiner och motorn kan driva många maskiner samtidigt med olika utväxling. Precis så drevs vävmaskinerna på Remfabriken. Det ursprungliga transmissionssystemet finns kvar med axlar och remmar och syns i bakgrunden på första bilden. När den nuvarande fabriken byggdes, år 1901, drevs maskineriet med en ångmaskin, som ersattes med en elmotor 1914. Flatremmar används fortfarande i industrin, men i andra material och i annat utförande.

De imponerande vävmaskinerna i gjutjärn importerades från England och står i långa rader på andra våningsplanet. Jag tänker på hur kraftig byggnaden måste vara för att tåla tyngden, på hur mycket kapital som måste ha satsats för att få hit maskineriet och på ljudnivån när maskinerna kördes.

På översta våningsplanet finns varpställningarna.

Tiden har stannat!

.

.

.

.

.

.

.

Vårslöjd på Remfabriken

Göteborgs Remfabrik har länge funnits på min att-besöka-lista och nu har jag varit där. Det passade extra bra just nu eftersom det pågick slöjdaktiviteter där under ett par dagar (7 – 8 maj 2022), Vårslöjd – ett samarbete mellan bland andra Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland, föreningen Göteborgs Remfabrik och föreningen Göteborgsslöjd.

Men vad är då Remfabriken, kanske någon undrar. Jo, en sedan länge nedlagd textilfabrik där man vävde flatremmar. HÄR finns Remfabriken hemsida och HÄR har jag ett annat inlägg om Remfabriken.

Vi tillbringade ett par trevliga och intressanta timmar bland slöjdare och gamla maskiner.

Sara Thorn visar hur hon hugger ett tråg.

På den fina innergården och inne i den gamla fabriken fanns fler slöjdare. Besökarna kunde köpa slöjd, titta på slöjd, prata slöjd, prova på att slöjda eller välja att sitta ner med en fika i det vackra vårvädret.

Inne i fabriksbyggnaden finns numera (förutom fabrikens egna maskiner) ett antal mindre textilmaskiner från andra nerlagda fabriker. Här demonstreras en eldriven spetsmaskin. Med hög ljudnivå dansar spolarna, styrda av hålkort och komplicerad mekanik, runt varandra och runt på bädden och flätas samman till en spets.

I en annan spetsmaskin produceras en rad med knypplade hjärtan. Band, spetsar, snoddar och handdukar som tillverkas på de gamla maskinerna finns att köpa i den lilla butiken. Jodå, några meter snoddar och band fick följa med hem.

Konsten att vara onyttig

Saker som jag skulle kunna göra, om jag hade lust:
– färga garn till broderi, till butiken på bloggen och till kommande kursdeltagare
– färga ylletyg till applikationer till yllebroderier
– färga garn till vävning
– väva halsdukar
– rita mönster efter en kjol som jag trivs i
– sy en ny likadan kjol av ett gammalt överkast som jag fyndat på loppis
– rita mönster efter ett par bekväma, utslitna långbyxor
– leta tyg till ett par nya långbyxor som ska sys efter det uppritade mönstret
– laga morgonrocken
– laga utslitna sockor
– sticka en ny mössa till maken
– med mera…

Men ibland har jag bara lust att göra nästan ingenting, något helt onyttigt. Så nu sitter jag här och knyter ihop efsingar från provvävarna i daldräll. Jag rullar tråden i sakta mak till ett nystan och väntar på att få lust att sätta igång med något från listan. Det ska bli kul!

Daldräll – del 5

Min provväv efter solvnota N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan är klar. Bredden är ca 28 cm. Instruktionerna i boken är knapphändiga och jag har ändrat lite och gissat mig fram en aning. På provet på bilden har jag följt solvningen när jag trampat. Första bilden visar den sida som var uppåt i vävstolen. Nästa bild visar baksidan.

.

Det här mönstret kallas i boken Hansfläcken.

Nedan är Korsfläcken, till vänster den sida som var uppåt i vävstolen och till höger baksidan. Jag föredrar mönsterformerna till höger. Om jag skulle fortsätta väva efter den här solvnotan, kanske lite omarbetad, så skulle jag nog ändra om trampuppknytningen så att detta blev uppåt i vävstolen. De små rutorna som jag har lagt in närmast stadkanten benämns Tandfläcken.

Jag testade att trampa på olika sätt och provade med några olika garnsorter i mönsterinslagen.

HÄR går det att följa min provvävar i daldräll. Nu finns det andra vävplaner, men jag återkommer kanske till daldrällen senare.

Textilt – att se och att göra

Foto: Malén Eneberg, Sörmlands museum

Nu på fredag 2022-04-29 öppnar en ny utställning på Sörmlands museum i Nyköping. Inte bara färg heter utställningen och handlar om att färga textil med material från naturen. Bilden, som jag har fått låna från museet, ger en liten försmak. Inte bara färg pågår ända till 2022-10-23 så jag har gott om tid att se den, men jag åker nog till Nyköping långt innan dess. HÄR finns mer information.

Här kommer fler tips på saker att se och att göra för den som är intresserad av textil.

6 – 22 maj ställer Karin Ferner ut hos Galleri BB på Köpmangatan i Gamla Stan, Stockholm. Öppet onsdag – fredag 12.00 – 16.00, lördag, söndag 13.00 – 16.00. Bilden är från en av hennes tidigare utställningar, i Rättvik 2019, se mer HÄR.

7 – 8 maj blir det Vårslöjd på Göteborgs Remfabrik. Länge har jag tänkt att jag vill besöka textilfabriken, som lades ner 1977 och numera är museum. Kanske passar jag på att ta en tur till Göteborg nu om drygt en vecka. Se mer HÄR.

18 maj – 4 juni är det examensutställning på Handarbetets Vänner i Stockholm. Öppettider 18 maj kl 12.00 – 20.00, 19 – 20 maj kl 12.00 – 18.00, övriga dagar onsdag-fredag 12.00 -16.00, lördag 11.00-16.00. Röda dagar stängt. HÄR på @inslaghjartslag går det att följa studenternas examensarbeten på Instagram.

21 – 22 maj arrangeras en textil hantverkshelg i Sparreholm. Det finns sex olika kurser att välja mellan. Förutom min kurs i yllebroderi går det att fördjupa sig i nåltovning, stickning av runda ok, paverpol, sashiko och brickvävning. Studiefrämjandet arrangerar. HÄR finns filmer att se och länkar till anmälningsformulär.

18 juni – 13 augusti visas Eva Davidssons dräkter med inspiration från Dalarna och Japan på Hemslöjdens Hus i Leksand. Öppet torsdag–lördag kl 11.00–16.00. ”Bland det bästa jag sett” skrev jag i ett blogginlägg efter att ha sett hennes utställning hos Konsthantverkarna i Stockholm för några år sedan, titta HÄR.

Till Vandalorum i Värnamo vill jag också, titta HÄR. Där pågår Boro – Nödens konst, utställningen om japanska trastextilier producerad av Östasiatiska Museet i Stockholm. Jag såg den i Stockholm, men den är väl värd att ses igen. HÄR är ett blogginlägg om utställningen och HÄR ett annat om utställningskatalogen. Utställningen pågår t o m 2022-08-14.
På Vanadlorum visas också utställningen om Wanja Djanaieff i sommar, Wanja Djanaieff och hennes 22 älsklingsfärger. Min plan var att se utställningen i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg för ett par år sedan (titta HÄR), men det blev aldrig av. Nu får jag en ny chans!

Och sen blir det höst. Idag har jag varit hos Studieförbundet Vuxenskolan här i Eskilstuna och pratat lite planer. Information kommer när detaljerna är klara.

Stickar tawashi

Tawashi är japanska för skrubbsvamp, traditionellt en typ av borste tillverkad av naturfiber. Numera används ordet även för skrubbsvampar av andra material och det finns beskrivningar på mängder av olika virkade och stickade varianter att hitta på nätet. Googla!

För något år sedan stickade jag en tawashi på prov av akrylgarn köpt second hand, titta HÄR. Den blev jag aldrig vän med. Men sedan fyndade jag ett jättenystan, ganska trassligt och utan etikett, ljusblått akrylgarn för under tian. Garnet är lite tjockare och känns annorlunda än det första jag testade och jag gjorde ett nytt försök. Resultatet blev en svamp som är perfekt till att torka kring handfat och kranar i badrummet. Den får hänga med i tvättmaskinen på kulörtvätt och känns fortfarande fräsch efter flera månader.

Nu stickar jag fler och känner mig nöjd med att garnet som någon har ratat kommer till användning.

Daldräll – del 5

Ännu en provväv i daldräll är på väg upp i vävstolen. Nu blir det N:o 41. Dräll (mönster från Dalarne) ur Nina von Engeströms bok Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. Jag har två exemplar av första upplagan från 1896. Båda böckerna är mycket slitna och om jag fortsätter bläddra i dem så ramlar de snart isär. Så för säkerhets skull har jag köpt ett exemplar av facsimileupplagan som trycktes 1981. Den behöver jag inte vara så försiktig med.

Jag har ritat upp bindningen till de tre mönsterpartierna Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken i N:o 41, men förstår ändå inte hur de kommer att se ut i väven. Det finns ingen bild på väven i boken och det framgår inte i vilken ordning mönstren ska solvas. Jag gör en tolkning av solvnotan, testar och är beredd på att kanske klippa ner och ändra i solvningen. Eller, vem vet, det kanske blir riktigt bra om jag följer beskrivningen, trots att det ser lite konstigt ut.

Jag delar in mönstret i kortare partier, räknar in rätt antal solv på varje skaft och rätt antal varptrådar. Och så stoppar jag tålmodigt tråd efter tråd i sitt solvöga och hoppas på att allt blir rätt.

HÄR finns mina provvävar i daldräll samlade.

Är det vår nu?

Vantarna stickade av ull från Roslagsfår är klara just när solen värmer och våren kommer tillbaka efter förra veckans intensiva snöande. (Garnet ingår i projektet Ullen vi ärvde, HÄR finns mina inlägg samlade.)

.

Men kan vi verkligen lita på att våren är här nu? Vantarna kanske ska finnas redo ett tag till. ”Än är det vinter kvar, säger mor” när barnen vill gå utan strumpor och skor i sången om blåsippan som uti backarna står. Texten om blåsippan lärde jag mig utantill när jag var i 6-årsåldern i slutet av 1950-talet och sjöng sången iklädd dräkt av kräppapper på en söndagsskolefest .

.

Daldräll – del 4

Den lilla provväven i daldräll efter en gammal handskriven solvnota är klar, mått 29 x 31 cm, tvättat prov. Jag har oblekt bomullsgarn 24/2 i varpen, två trådar i rör i en 85-rörssked. Inslaget i tuskaften består av bomullsgarn 24/2 och till mönster tog jag oblekt lingarn 16. Se tidigare inlägg HÄR.

På bilden till vänster har jag gränsat av den mönsterform som kallas Fula rutan i solvnotan, till höger mönstret som benämns Vackra rutan.

Först vävde jag ett par bitar med trampning lika med solvning, som provet ovan. Sedan fortsatte jag att trampa efter eget huvud och testade en massa olika varianter. Längden blir en löpare som får sin plats på byrån i hallen.

Nästa steg i min ansträngning att bättre förstå daldräll är att sätta upp en provväv efter en solvnota med mönsterformer som kallas Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken ur Nina von Engeströms Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan från 1896.

Daldräll – del 3

Ett par tidigare inlägg, titta HÄR, handlar om en gammal handskriven solvnota till en daldräll. Jag har ritat om solvnotan på det sätt som vi nu för tiden tecknar ner vävtekniken daldräll. Men den som ritade den gamla solvnotan kallar vävnaden för Leksandsdräll, inte daldräll. Jag blir nyfiken.

I boken Daldräll av av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson finns en text av Laila Lundell. Hon skriver att det vi idag kallar daldräll är europeiskt allmängods. Tekniken fanns i Europa under 1600-talet, men kom till Sverige betydligt senare och blev vanlig i Dalarna, framförallt i socknarna Gagnef och Leksand. Där användes benämningarna läskrus eller lärftkrus. Lärft = tuskaft och krus = mönster, dvs mönster på tuskaftsbotten. Benämningen daldräll lär ha uppstått hos betraktare utifrån som såg vävnaderna i trakten kring Siljan eller på andra platser dit folk från Dalarna reste för att arbeta. Men hur kom det sig att tekniken fick fäste just i Dalarna? Det ger Lundell inget svar på. Hennes text skrevs 1988. Finns det senare forskning inom området? Någon som vet?

Jag letar lite i böcker i min bokhylla och kallar det jag hittar för daldräll.

Traditionelle Webmuster, Jorinde Gustavs och Gerlinde Dörries, 1988
Boken presenterar äldre vävnader från området kring Rostock vid Tysklands kust mot Östersjön. En daldräll finns avbildad, ett sängtäcke från Stralsund, vävt under andra halvan av 1800-talet. Tekniken anges som halvdräll, Halbdrell.

.


Praktisk Väfbok, Nina v Engeström, 1896
Von Engeström har solvnota till fyra daldrällar. En har benämningen Dräll i 4 skaft (mönster från Dalarne). De övriga tre benämns Dräll (mönster från Dalarne). (På en av solvnotorna finns namn på mönsterformerna. Tandfläcken, Hansfläcken och Korsfläcken vill jag titta närmare på!)


Den Norske Husflidsforeningens Haandbok i vævning, 1914
Här finns tre daldrällar, varav en har mycket stora likheter med dem som jag visat HÄR i ett tidigare inlägg. Beteckningarna är Mønstret tøi til servietter, Bordservietter i halvdreiel respektive Halvdreiel till pynteservietter.


Hemmets vävbok, Elisabeth Wærn-Bugge, 1927
Åtta vävsedlar till daldräll finns hos Wærn-Bugge. En benämns Leksandskrus – s.k. Daldräll. De övriga kallas bara Leksandskrus.

I vävstolen, Anna Skeri-Mattson och Ingrid Osvald, 12:e upplagan 1950
Nu blir det ett hopp på drygt 30 år i kronologin till 12:e upplagan av I vävstolen. Här finns en Daldräll till servietter och dukar och en Daldräll till servietter. Begreppet daldräll tycks alltså vara etablerat. Första upplagan av boken kom 1937. Undrar om vävtekniken fanns med då och vad den i så fall kallades. Någon som vet?

Malin Selander – en vävinspiratör


Idag 2022-04-07 letar jag fram ett kompendium om dubbelvävar från en intressant och lärorik föreläsning på Väv -89 i Linköping. Anledning är att föreläsaren Malin Selander (1922 – 2013) idag skulle ha fyllt 100 år.

Malin Selander var en enastående skicklig formgivare och väverska. Under nästan hela sin yrkesverksamma tid arbetade hon som vävlärare i Örebro och många är de som fått sin vävutbildning hos henne. Hon undervisade även i USA och Canada, hade uppdrag från FN för att utveckla vävningen på landsbygden i Iran och ställde ut i Japan vid flera tillfällen. Örebro läns museum äger hennes samling av unika handvävda kläder och även hennes prover och skisser. År 2008 visade museet hennes kläder i en fantastisk utställning. Det borde vara dags att visa hennes verk igen.

HÄR och HÄR finns ett par äldre inlägg om Malin Selander på min blogg.
Läs mer HÄR på Wikipedia och HÄR på Digitalt museum.

Hon gav ut flera vävböcker, t ex Väv en väv från 1986. Då hade jag just börjat väva på allvar och boken gav mig helt nya insikter i vad vävning kan vara. Hon använde material, färger och traditionella vävbindningar på ett sätt som kändes nytt och innovativt, då för 36 år sedan. Den här halsduken i dubbelväv finns i min ägo, hennes egen ur boken Väv en väv.

Daldräll – del 2

Det här är en av de minsta ”rumpor” jag har varpat. Varpen väger bara ca 75 gram och är 3 meter lång. Det blir en provväv i daldräll efter en gammal handskriven solvnota, nertecknad för gissningsvis ca 120 år sedan. Titta HÄR i ett inlägg som jag gjorde häromdagen. Några av mönsterpartierna har jag gjort smalare än i originalet för att komma undan med ”bara” ca 500 varptrådar. Syftet är inte att göra en kopia av det handskrivna mönstret. Jag vill bara testa lite och sätta mig in i tekniken daldräll.

Så här ser det ut när jag har vävt några centimeter mönster med ett restgarn för att kolla om allt är rätt. Skönt nog så verkar det inte finnas några fel, varken i solvning eller skedning.

Nu när jag har lärt känna det gamla handritade mönstret upptäcker jag liknande vävar i ett par böcker i bokhyllan.

I boken Daldräll av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson finns en variant kallad Råby. Malin Selander har också en snarlik i sin bok Väv en väv, kallad Glimmerskiffer, den nedre bilden, ett gammalt traditionellt mönster enligt författaren. Några detaljer skiljer de tre varianterna åt. Titta på den ljusa rutan på med smala mörka vertikala linjer på bilden ovan. De mörka linjerna är så kallade avbindetrådar. Väven Råby har 10 trådar mellan avbindetrådarna, den gamla handskrivna har 8 trådar mellan avbindetrådarna och i Glimmerskiffer är det 6 trådar mellan avbindetrådarna.

Fortsättning följer!

Äntligen kurs igen!

Jag har haft nöjet och glädjen att träffa en grupp kursdeltagare som med entusiasm och eftertanke gett sig in i yllebroderiets värld. Igår (2022-04-02) var tredje och sista träffen på vårens kurs. Nya planer börjar ta form inför hösten, information kommer så småningom. Den som inte vill vänta till i höst är välkommen till Sparreholm den 21 – 22 maj, en textil hantverkshelg med sex olika kurser att välja mellan, bl a yllebroderi, titta HÄR.

Nu när pandemin inte längre klassas som en samhällsfarlig sjukdom kan vi äntligen göra det vi längtat efter i två år, träffas igen med glädje i olika sammanhang (fortfarande med lite försiktighet). Men när Ukraina slås i spillror av sin granne och miljoner människor är på flykt i Europa blockeras glädjen av sorg och ilska. Jag tar till mig Malin Vessbys ord i senaste numret av tidskriften Hemslöjd (nr 2 2022):
”För vad skulle hända om vi slutade prata om det som är vackert? Om vi slutade göra det som ger glädje? Om vi slutade stå för det som tillför klotet något bra? Då skulle ju bara elände kvarstå.”

Vackra rutan, Släta rutan och Fula rutan

För ett par år sedan fick jag en gammal, sliten vävbok av en vän, titta HÄR. I boken låg en liten skatt, drygt tio handskrivna vävsedlar. En av dem är en daldräll, benämnd Leksandsdräll, med mönstren Vackra rutan, Släta rutan och Fula rutan. Fula rutan gör mig förstås extra nyfiken.

Nu har jag ritat om den handskrivna solvnotan till en partisolvning och tänker sätta upp en provväv. Min erfarenhet av att väva daldräll begränsar sig till tre tillfällen under 50 år. Jag förstår hur mönsterformerna är konstruerade, men friskar upp minnet genom att läsa på lite i boken Daldräll av Anna Thomasson och Elisabeth Andersson.

I en butik alldeles här i närheten hade jag turen att hitta 1 kilo bomullsgarn 24/2 för 49 kr. Det blir perfekt till provväven!

Rensar i skåpen

Jag fortsätter rensa lite i mina skåp. Den här gången har jag tagit fram tre broderier ”Fika”, storlek 18 x 18 cm. Det fanns nio från början och de broderades till en samlingsutställning för ganska många år sedan. De kostar 500 kr styck, porto ingår. Hela betalningen skickar jag vidare till UNHCR för Ukraina. Maila mig om du är intresserad, elisabet.textilainslag@telia.com.

Uppdatering: Broderi nr 1 är sålt.

.

Garn och färg

Ibland tänker jag att jag ska sluta färga (och sälja) garn till yllebroderi. Men det är svårt att sluta när det är så kul att färga och när beställningarna droppar in.

Flera kilo garn kom med posten för ett par dagar sedan. Och igår kom det gula färgpulvret också. Förr köpte jag stora förpackningar med färg och många färger åt gången. Nu blev det bara en enda kulör, den som nästan var slut, i den minsta burken. För jag ska ju sluta snart…

Garnet finns HÄR i butiken på bloggen.

Halsdukar av restgarner – väv nummer nio

Den nionde väven med halsdukar av restgarner är klar och garnlagret har minskat med 4,6 kilo. Planen var att sätta upp tio restgarnsvävar. Det finns material kvar så det räcker till ännu fler, men nu åker garnerna ner i förrådet igen. Det här har varit riktigt roligt och jag fortsätter nog med fler halsdukar av restgarner senare. Men nu står andra vävprojekt i kö.

I halsduksväv nummer nio finns bl a ett turkos garn som jag färgade med färg från Färgkraft för mer än 30 år sedan. Omknytningar på härvan, ikat eller flamfärgning, gör att små partier har behållit den vita färgen. En mössa stickade jag av garnet, men den är borta sedan länge. I varpen har jag blandat in orange och turkosa garner i en ull/silkeblandning, rester från en tröja, titta HÄR. Ett krappfärgat ullgarn inköpt i Tallinn finns också i varpen. Till inslag har jag bl a använt garner som jag färgade 1980 med krapp respektive indigo.

Halsdukarna av restgarner finns samlade HÄR.

Ull från Gestrikefår

Nyligen kom det andra paketet i säsong två i projektet Ullen vi ärvde. Projektet drivs av Tant Kofta och Båvens Spinnhus och syftar till att sätta fokus på allmogefåren. HÄR finns mina inlägg om Ullen vi ärvde samlade.

I den här leveransen är det Gestrikefår som har lämnat ull till garnet. Gestrikefårens ull kan se olika ut på olika individer och på olika ställen på fårens kropp. En del får har mer finfibrig ull, hos andra är ullen grövre. Till det här garnet har Båvens Spinnhus spunnit samman all ull från fåren, bottenull, täckhår och de riktigt grova hårstråna. Läs om Gestrikefåren HÄR.

En stickbeskrivning ingår i paketet. Förslaget är att sticka tofflor, som valkas för att bli extra varma. Jag gör nog något annat. Efter fem år i lägenhet har jag fortfarande svårt att stå ut med en inomhustemperatur på uppemot 22 C. Där vi bodde tidigare, i ett otätt gammalt hus på landet med direktverkande el, hade tofflorna varit perfekta.

Förra paketet innehöll garn från Roslagsfår och en stickbeskrivning till vantar. Nu stickar jag vante nummer fyra. Den första vanten repade jag upp när den var halvfärdig. Jag hade inte tålamod att följa mönstret, som krävde närvaro och koncentration. Vante nummer två stickade jag med en förenklad variant av mönstret. Men det hände något med mitt handlag. Stickningen blev lösare och lösare. Så vante nummer två repades också upp. Vante nummer tre blev bra. Och nu är som sagt den fjärde, och förhoppningsvis, sista vanten på gång.

Förbereder kurs

Google och Youtube i all ära, men visst är det roligt/roligare med böcker! Jag plockar fram en hög med böcker ur bokhyllan inför kvällen (2022-03-16). Det är dags för första träffen av tre i kursen i yllebroderi hos Studieförbundet Vuxenskolan här i Eskilstuna.

Jag gillar alla de här böckerna, annars skulle förstås jag inte ta med dem till kursdeltagarna. Men det här är nog mina favoriter:
Hemslöjd av Anna-Maja Nylén introducerade mig till folkkonsten för bortåt 50 år sedan. Första upplagan kom 1968.
Yllebroderi Berättande folkkonst från Norden från 2010, redaktör Annhelén Olsson, innehåller artiklar om skånska yllebroderier, om 1900-talets yllebroderier, om yllebroderiets historia och om yllebroderier i övriga Norden.
Brodera på ylle! av Eva Berg, Carina Olsson, Anna Wengdin och Annhelén Olsson kom 2012. Där finns information om material, redskap, stygn och monteringar, allt som behövs för att göra själv. Arbetsbeskrivningarna kan man förstås följa, men de kan också vara utgångspunkt för egna skapelser.