Författararkiv: Elisabet

Broderikurs

Det är så kul att ha kurs! Femton deltagare från när och fjärran fick samma uppgift igår, 2019-02-16, på kursen i yllebroderi hos Båvens Spinnhus. Resultatet blev femton helt olika, mer eller mindre färdiga blommor (broderi tar tid!), alla med intressanta detaljer att studera.

Flera av deltagarna önskade en fortsättning i höst, och det blir det också med all säkerhet.

Broderad ylleduk

Idag förbereder jag inför morgondagens kurs i yllebroderi hos Båvens Spinnhus i Sparreholm. Bland mycket annat packar jag ner en duk som jag köpte hos Axelinas Manufaktur & Diverse på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna för ett tag sedan. Duken är kvadratisk, 140 x 140 cm, och är sydd av ett rödbrunt tuskaftat lätt valkat ylletyg. En bård i stjälkstygn löper runt duken och det finns broderade blommor och blad. En del stygn skulle jag nog ha valt att lägga på lite annat sätt. Det kan vi titta på imorgon, vi som träffas i Sparreholm. Garnet är ett par olika sorters ullgarn och lite konstsilke. Jag skulle gissa att duken är från 1930-talet eller däromkring.

Kursen i morgon, 2019-02-16, är fulltecknad. Det är mycket möjligt att det blir ett nytt tillfälle till yllebroderi i höst. Mejla gärna och berätta om du är intresserad, så skickar vi information när planeringen kommit lite längre, elisabet.textilainslag(at)telia.com.

Berättande stygn

Här är Tunatapeten. Initiativet kom från två kvinnor i Stora Tuna i Dalarna med Dalarnas Hemslöjdsförbund som medaktör. Projektet spreds till kvinnor från Eskilstuna och orter runt omkring. Alla fick varsin likadan tygbit och några regler att hålla sig till. Sedan var det fritt fram att berätta med stygn. Resultatet blev 72 hopsydda broderade bilder där kvinnorna berättar om sig själva, om barndomsminnen, om livet just nu och om framtidsdrömmar. Det finns också ett häfte där de flesta medverkande i ord uttrycker tankar kring sitt broderi, fin läsning som komplement till bilderna.

Tunatapeten fanns att beskåda under konventet Folk och Kultur i Eskilstuna förra veckan, den 6 – 9 februari 2019. Ingen turnéplan finns med den kommer att visas på biblioteket i Borlänge i sommar. Håll utkik, förhoppningsvis bjuds fler tillfällen att ta del av kvinnornas liv och tankar, formulerade med stygn.

Här är några slumpmässigt valda smakprov. Brodöserna är, uppifrån och ner, Monika Karlsson, Gudrun Svahn och Anette Beiron.

Exklusiv kypert

Jag fick syn på en kypert och kunde konstatera att bindningen skulle kräva sex skaft i en vävstol. Men den här kyperten är inte vävd, utan flätad av bark till en stolsits. När ögonen var färdiga med att räkna skaft kunde fokus flyttas och jag såg hela den eleganta stolen, en ”ladderback chair”, tillverkad av Mats Herminge. Träslaget är valnöt och sitsen är flätad av exklusiv hickorybark. Formgivaren heter Brian Boggs och Mats gjorde stolen på kurs hos chairmaker Jeff Lefkowitz i hans studio i Virginia. HÄR finns information för den som vill åka iväg och göra en egen stol. Mats har fotograferat sin vackra stol och vänligen lånat ut bilden till mig.

Bara att sätta igång?

”Tänk inte för mycket, sätt igång bara.” Det brukar jag säga till deltagarna när jag har kurs. Men hur gör jag själv? Inte som jag lär i alla fall. I flera dagar gick jag och tittade på det blå ylletyget i kuddformat utan att kunna bestämma något. Men idag blev det i alla fall en yta fylld med bottensöm.

Det finns en anledning till detta. Förra året sydde jag en kudde (HÄR finns mer information) och jag ångrar mig så mycket att den nedre cirkelformen inte fylldes med någon sorts stygn. Så den här gången börjar jag istället med en fylld form och sen får jag se vad som händer. Troligen blir det någon sorts träd, eller kanske blommor, som får växa upp  upp på den nya kudden.

Producerar påsar

Viker och limmar – det blir påsar. Tio om dagen är mitt beting denna vecka. Påsarna blir bland annat förpackningar till broderigarner och för den som känner sig sugen på yllebroderi finns garn att köpa nu den 2 – 3 februari 2019. Då deltar jag i kulturhelgen Vinterspår i Lindesbergs kommun. Jag är inbjuden att vara med hemma hos Gunilla Dovsten, keramiker och vän, i Dalkarlshyttan alldeles i utkanten av Lindesberg. Det blir roligt att tillbringa ett par dagar i mina gamla hemtrakter. Hoppas vi ses!

HÄR finns information om vad som händer hemma hos Gunilla i helgen och en länk till hela programmet längst ner på sidan. (Jag finns på punkt 68.)

HÄR visar jag hur påsarna görs.

Märklig stickning

Här är mer från förra veckans besök i samlingarna hos Sörmlands Museum, två par strumpor. De röd-vita strumporna är inte så konstiga med sina ränder mönstrade med ökningar och minskningar. Men de svarta strumporna har en märklig konstruktion. Den ljusa bården, som går som en kil upp på ankeln och ner under hälen, ser ut att vara stickad på tvärs med upplockade maskor.  Har någon sett något liknande?

”Se men inte röra” är det som gäller i magasinen, så det gick inte att vända ut och in på strumpan för att eventuellt kunna förstå mer. Men vår guide hemslöjdskonsulent Karin Edlund pillade lite försiktigt för att få fram inventarienumret. Med hjälp av det är det lätt att söka i museets digitala arkiv, titta HÄR.

Tyvärr finns det inga upplysningar om den instickade kilen. De lite svårlästa bokstäverna fick i alla fall sin förklaring. Det står GEFLE och MDCCCCI, dvs 1901.

Vardag och lyx samsas i museets magasin

Textila handarbeten av många olika slag såg jag på visningen i magasinen på Sörmlands Museum i Nyköping häromdagen, alla lika intressanta. En del textilier har använts i det fördolda, i skymundan. Andra har tillverkats för att synas och för att visas upp.

Inte många föremål som dem på första bilden har hamnat på museum. De har varit lite hemliga och det har nog smusslats en del med dem, mensskydden. De här bindorna tillverkades av Matilda Åkerman till dottern Margit på 1930-talet. De är stickade i ljusvekegarn i patentstickning med en virkad kant. Läs mer HÄR i museets digitala arkiv.

Som kontrast till bindorna väljer jag täcket av siden. Det är avsett att visas upp och det är noggrant märkt med namnen på dem som varit med och handarbetat. Täcket, ett grupparbete, var en gåva till Mina Bonde f. Lewenhaupt till hennes silverbröllop 1871. Enligt uppgift syddes sidenlapparna samman av hennes mor grevinnan Lewenhaupt född Beck-Fries. Sjutton adelsdamer, släkt och vänner, samarbetade sedan med täckstickningen i stickbåge, det som idag ofta kallas qviltning. Släkten Bondes vapensköld syns i ett par varianter i den gula bården, som stickat mönster och som applikation. HÄR finns mer information om täcket.

Kvarlåtenskap

Igår (2019-01-19) tog jag bussen till Nyköping för att gå på en visning i magasinen i nybyggda Sörmlands Museum. Hemslöjdskonsulent Karin Edlund guidade oss bland textilierna i en timme, alldeles för kort tid. Det finns mycket att se och begrunda.

Som välbehövlig kontrast och viktigt komplement till det som vanligtvis har samlats in och sparats i museer, det vackra och penningmässigt värdefulla, fanns kvarlåtenskapen från Cecilia Karlsson.

År 1983 lämnades ett par lådor in på museet, innehållande lite papper, några smycken och kläder. Lådorna hade stått på en loge sedan 1960 och ingen visste vart ägaren, Cecilia Karlsson, tagit vägen. En kort tid hade hon varit anställd som hushållerska hos en gammal dam på gården. När den gamla damen dog försvann Cecilia, men hennes ägodelar blev kvar. Cecilia och hennes man, som avled 1953, hade fört ett kringflackande liv. De gifte sig 1921 och några år senare tog de ett banklån och köpte ett litet torp utanför Malmköping. När de inte kunde betala amorteringarna fick de lämna gården. Under sin tid som gifta, drygt 30 år, flyttade de ca 20 gånger och arbetade på olika gårdar i trakten kring Stockholm. Läs mer HÄR hos Sörmlands museum. Där finns också bilder på föremålen i Cecilias lådor.

En del av de bevarade kläderna är i fint skick, men det finns också arbetskläder som är lagade och lappade gång på gång, t ex makens rock. Det är rörande och lite tragiskt att se. Och det är inte så väldigt länge sedan. Paret Karlsson gifte sig ungefär samtidigt som mina mor- respektive farföräldrar.

Klänningen har också många lagningar, men hänger delvis i trasor. 

Makens strumpor består nästan enbart av lagningar.

 

Textil i och på kuvertet

Har ni sett, frimärken med textilt hantverk! Mitt första brev med ett av de nya frimärkena är snart på väg. Valören är 21 kr, dvs utrikes brev, men jag tänker ändå använda dem som dubbelt inrikes porto och betala 3 kr extra för ett fint motiv. Emma Ihl har broderat originalet till frimärket på kuvertet. Övriga hantverkare som har fått äran att hamna på frimärke är Maria Yvell, Anneli Lindberg, Monika Aldehag och Lotta Sjöberg.

Frimärkena köpte jag på nätet hos PostNord, titta HÄR. Där finns även det nya frimärket för inrikes brev med broderi av Karin Holmberg, men bara i rullar om 100 stycken. Jag får be närmsta återförsäljare beställa hem rätt sort nästa det är dags för dem att fylla på lagret.

Läs om projektet med de nya frimärkena HÄR, hos Kurbits, dvs Frida Arnqvist Engström, som varit med i processen.

Vilken kreativitet!

 

Vilken kreativitet, vilken entusiasm, vilken grupp! Jag pratar om workshopen i färgning i lördags (2019-01-12) med distanskursen i textilt återbruk på Eskilstuna Folkhögskola (titta HÄR). Jag hade fullt sjå att hänga med i det höga tempot och glömde bort att fotografera. Så då var det ändå ganska bra att en av deltagarna, Karin, glömde kvar sina färgade tygbitar. I lugn och ro kunde jag ta några bilder. Visst blev det fint!

Tvätt och strykning återstår, liksom att göra hemuppgiften till nästa träff i februari. Uppgiften är förstås att sy något av de färgade tygbitarna.

Idag blir det färgning

Är allt på plats? Jag har väl inte glömt någonting? Idag, 2019-01-12, står det färgning på schemat för deltagarna i Eskilstuna Folkhögskolas distanskurs i textilt återbruk i lokalerna på ReTuna. Lökskal, ekollon, utrensade växter från blomsteraffären i ReTuna återbruksgalleria, begagnade textilier, järnskrot, inspirerande litteratur och lite annat är framdukat. Snart sätter vi fart på grytorna!

Ullgarn till broderi

 

Solgult, ljusgrönt, mellangrönt och mörkgrönt. Jag har färgat mer ullgarn till broderi. Första badet var gult, sedan fyllde jag på med olika mängder gult + blått och fick tre fina gröna kulörer. När härvorna klippts upp och garnet flätats hamnar det i min butik på bloggen. Den som vill titta närmare på garnet är välkommen till Lindesberg den 2 – 3 februari. Då äger 2019 års upplaga av Vinterspår rum, ett kulturevenemang som pågår i hela kommunen. Jag finns hemma hos Gunilla Dovsten i Dalkarlshyttan, alldeles i utkanten av Lindesberg.

Den som vill testa att brodera med garnet kan passa på den 16 februari. Det finns några platser kvar på kursen i yllebroderi på Båvens Spinnhus i Sparreholm, mitt i Sörmland.

Utställning hos HV

Just nu, t o m 2019-01-26, pågår en utställning i Handarbetets Vänners galleri på Djurgården i Stockholm med verk av f d studenter på HV, Konstfack och HDK, Emerging Talents ”Drömmar + Japan”. HÄR finns öppettider mm. Det är alltid intressant och inspirerande att se textilier av  nyutbildade inom området och ta del av deras tankar. Här är några exempel från utställningen.

Första bilden visar ett broderi av Emma Holmgren i serien Raggsockor utan fotfäste. Hon gick ut HV 2017. Hennes broderier har jag sett på Instagram, där hon heter @knyterenknut. Broderierna är mycket mindre än jag föreställt mig med små, skickligt utförda stygn.

I sin masterexamen på Konstfack 2018 undersökte Ida Brattmo begreppet tid med hjälp av enkla upprepningar, bl a genom ett stort svart-vitt broderi som jag visar en liten detalj av. Hon säger om sina verk att ”deras uppgift är att ta tid eftersom tiden enbart existerar i vårt mätande av den”.

Kristina Lundsjö tog också en masterexamen på Konstfack 2018. Genom applikation, digitaltryck och screentryck för hon ett textilt arv från 1900-talet vidare på ett lekfullt sätt. Ett exempel är det grönrutiga tyget på bilden, en klassisk vävd ruta som jag känner igen från min barndom och som nu omformats i datorn.

Lisa Hagström slutade sin utbildning på HV 2017. Sedan dess har hon studerat kasuri, det japanska namnet på ikat, på en skola i Kyoto. Bilden visar en del av ett tyg som hon färgade garn till och vävde som slutprojekt på skolan i Japan.

I sitt examensprojekt Lagningsritualen från HDK 2018 besökte Sara Henriksson främmande människor i deras hem och lagade deras kläder. Den röda rocken hade hon på sig som en sorts varuprov för att visa olika lagningstekniker. Rocken fylldes på hela tiden med nya detaljer, minnesanteckningar hon gjorde för att komma ihåg människorna hon mötte.

Broderiet växer sakta fram

Jag broderar. Det blir några stygn emellanåt. Men varifrån kommer stygnen? Hjärnan samlar ständigt intryck och vissa går att känna igen när de letar sig fram igen via nål och tråd. Just nu grenar ett träd ut sig. Jag betraktar trädets framväxt och avgör var nästa stygn ska sättas. Vad händer sedan? Jag vet inte riktigt. Det finns ingen skiss, bara tankar som flyger runt i mitt huvud. Trädet kanske borde få löv? Men hur? Franska knutar, huller-om-buller-stygn, raka ordentliga stygn, korsstygn över räknade trådar, fria korsstygn? I det långsamma arbetet ändrar tankarna riktning flera gånger utan att stygnen hinner ifatt.

Till att börja med, för att komma igång med trädet, sneglade jag nere till vänster på den här mönsterritningen till en gammal märkduk.

Den kompakta bruna ytan var själva starten till broderiet. Idén är inspirerad (eller lånad, kopierad, stulen från?) av en målning inköpt på en utställning för så där 10 år sedan. Konstnären är Olle Medin från Kumla. Bilden är liten, ca 15 x 20 cm, och heter ”Figur på tak”.

Hur skulle den målade ytan omsättas till textil? Applikation, textilfärg, stygn? Valet blev att använda en bit linnetyg färgat med rost och fylla med långsamma bruna korsstygn. För att ytan inte skulle kännas för tung lämnade jag tomrum i form av åttabladsrosor, ett traditionellt motiv som finns från många platser på jorden. Formen har jag lekt med tidigare, t ex i mitt broderi i utmaningen ”Stygn varje dag 2017” (följ den processen HÄR). Om jag senare skulle tycka att den bruna ytan vore bättre hel, så är det lätt att fylla hålen med stygn.

Kvinnan i korsstygn har jag använt flera gånger tidigare. Hon är ju ett vanligt motiv i gamla textilier och finns i många olika varianter, t ex på  tavlan som min mamma broderade 1973 och som har skymtat förbi i min ögonvrå nästan varje dag sedan dess.

HÄR samlar jag inläggen om det pågående broderiet. Det blir nog en långdragen process, med några stygn då och då.


Danska stjernetrøjer

 

stjernetröjer 1

Ännu en fantastiskt fin och inspirerande stickbok har fått följa med hem från biblioteket, Strik danske stjernetrøjer av Vivian Høxbro, med underrubriken 200 mønstre fra 200 år gamle kvindetrøjer. Stjernetrøjer, eller nattrøjer, är samma typ av tröjor som de skånska spedetröjorna (titta HÄR). Författaren har fått möjlighet att ingående analysera 87 av de drygt 150 tröjor som finns bevarade, framförallt i museisamlingar i Danmark. Boken innehåller historik, information om tröjornas tillverkning och utseende samt kortfattade beskrivningar av några av de gamla tröjorna.

stjernetröjer 3

Fokus ligger på alla de mönster som författaren nedtecknat, enfärgade former i räta och aviga maskor. Där finns mängder av varianter av åttabladsstjärnor/åttabladsrosor och andra mönster för större ytor, lodräta bårder, vågräta bårder och kantmönster. Boken avslutas med instruktioner till den som vill kombinera mönstren på eget sätt och konstruera sin egen unika tröja. Till oss andra som inte vill lägga riktigt lika mycket tankemöda på nästa stickprojekt finns färdiga beskrivningar till nutida tröjor inspirerade av de gamla. Nu är bara frågan: Vilken ska jag välja?

stjernetröjer 2

Vantar från Selbu

Vilken bok! Vilka vantar! Vilken mångfald! Vilken inspiration!

En fantastisk bok har jag framför mig, Selbuvotter av Anne Bårdsgård. Selbu är ett område några mil utanför Trondheim och votter är norska för vantar. Och i Selbu stickas vantar! Flera hundra par vantar är avbildade i boken, alla olika, men ändå karaktäristiska. Författaren redogör för selbustickningen historia från 1850-talet fram till idag. Hon beskriver vad som kännetecknar vantarna, vilka sticktekniker som använts, materialet och mönsteruppbyggnaden. Sedan följer sida upp och sida ner med vantar och avtecknade mönster. Boken avslutas med ca 30 stickbeskrivningar, de flesta med presentation av upphovspersonen.

Boken har jag lånat på biblioteket, men ett exemplar hamnar nog snart i min egen bokhylla.

Mössa och vantar

Snabbstickning, eller kanske slöstickning, kan detta kallas. Jag behöver en mellantjock mössa med matchande vantar och väljer att sticka något enkelt, snabbt och okomplicerat. Garn från mitt lager är kompletterat med ett hekto från närmsta garnbutik. Jag följer ett par beskrivningar, men improviserar lite under arbetets gång. Roligt och rofyllt!

Mössan är stickad efter en beskrivning i boken Sticka mössor vantar sockor! av Ann-Mari Nilsson.

 Till vantarna har jag använt grundbeskrivningen i projektet Dela vantar från Hemslöjden i Skåne 2017, titta HÄR. 

Bildväv av Lena Cronqvist

Lena Cronqvist är mest känd för sina målningar och skulpturer. Att hon även vävde var obekant för mig innan jag såg den här väven för några år sedan på Eskilstuna Konstmuseum, Glasburken från 1972. Läs om konstnären t ex HÄR och HÄR.

Konstmuseet har varit stängt ett par månader under hösten 2018 för renoveringsarbete. Samtidigt har basutställningen hängts om och nu finns en aning mer textil konst framme än tidigare. Förutom väven av Lena Cronqvist finns även ett par små bildvävar av Hannah Ryggen respektive Sandra Ikse-Bergman. Två textila bilder av Ida-Lovisa Rudolfsson visas och en broderad bild av Carina Marklund. Det finns förstås en massa annan sevärd konst också, t ex en avdelning med verk av Vera Nilsson, en avdelning med grafik av Carl Larsson och en gemensam monter med en mängd små skulpturer av olika konstnärer. Väl värt en utflykt! HÄR finns information om museet.

Onytta?

”Här sitter jag och gör något helt onödigt…” Jag lånar en halv mening från en krönika skriven av Maria Westerberg, mer känd under namnet Vildhjärta, titta HÄR. Hela Maria Westerbergs tänkvärda text med rubriken Pinnplockerskans insikt finns i senaste numret av Hemslöjd, nr 6 2018.

Det blir några stygn då och då på det här broderiet, små korsstygn över räknade trådar. Jag vet inte vad det ska bli, det finns ingen tidsplan, ingen deadline, inget mål. Jag bara håller på. Helt onödigt? Eller nytta för själen?

HÄR visade jag broderiet alldeles i början, i somras. Då fanns det någon sort plan, men den har jag lagt åt sidan.

Knäppt?

Kanske är det lite knäppt att laga en knapp. Plasten i knappen, som lossnat från en kofta, har små sprickor och det var risk att ”bron” skulle gå sönder. Det bruna märket är från ett försök att smälta ihop plasten. Det lyckades inte riktigt så det blev en klick lim också.

Och varför var det så viktigt att behålla knappen? Koftan, som knappen satt på, är en ofta använd favorit i garderoben, inköpt second hand för några år sedan. Jag gissar att koftan är från 1960-talet och den var nära nog i nyskick när jag köpte den. Ullen i garnet kommer att åldras värdigare och hålla betydligt längre än plasten i knapparna. Men jag vill förstås ha originalknapparna kvar så länge som möjligt.

Tre sjalvävar

En blå, en grön och en lila sjalväv i varptaqueté har det blivit i höst. Varparna är korta, endast till två sjalar. De trampas olika och varje sjal blir unik. Den blå väven och den gröna är jag riktigt nöjd med.

Men den lila väven…  När jag plockade med garnerna och testade olika färgkombinationer så tänkte jag till slut: ”Nej, nu ska jag inte vara så feg! Det här får bli färgstarkt”. I efterhand tycker jag nog att jag kunde ha varit lite mer återhållsam och valt bort svart och orange.

Inte nog med det. När jag tvättat sjalarna och kvarvarande spinnolja i det industrifärgade garnet var borta så uppdagades en färgskiftning i garnet. Det ser ut som om två olika garnpartier blandats i samma nystan. De lila sjalarna hamnar i fyndlådan när jag deltar i Vinterspår i Lindesberg, ett kulturevenemang i mina gamla hemtrakter 2 – 3 februari 2019.

HÄR finns fler inlägg om sjalar i varptaqueté.

Hackat eller malet?

Hacka, mala eller använda hela? Med eller utan skal? Rosta i ugnen? Plocka färska, gröna tidigt på hösten eller vänta till efter vintern när de blivit bruna och börjat förmultna? Blötlägga i flera veckor? Koka i flera timmar med eller utan rostigt skrot? Buden var många när jag letade information om färgning av textil med ekollon.

Till slut bestämde jag mig. Ekollonen, med skal, delades i mindre bitar. Det var inte helt lätt. Skalet var halt och innanmätet segt. Varken hammare eller mixer rådde på dem. Men så provade jag att klippa med sax. Det tog tid, men det fungerade. Bitarna la jag i en glasburk, hällde på kokande vatten och lät stå i några dagar. Sedan kokade jag upp alltihop i en gryta med lite järnskrot. I badet la jag ner ett par bitar linnetyg i form av paket innehållande lökskal och metallskrot. Färgbadet gav en fin grå-beige färg med svag dragning åt rosa. Det blir fler försök!

 

Kollektivbroderi

Nästan 100 personer satte spår på kollektivbroderiet i textilverkstaden när nybyggda Sörmlands museum invigdes i helgen, 24 – 25 november 2018. Många besökare återupplivade gamla kunskaper från textilslöjden, vana brodöser täckte ytor med raffinerad flätsöm och små barn höll nål och tråd i handen för allra första gången. En del nöjde sig med några enstaka stygn, andra satt länge i lugn och ro innan de gick vidare till andra aktiviteter i verkstäderna eller till museets utställningsytor. Tillsammans med hemslöjdskonsulenterna Anny Liivamäe och Karin Edlund fanns jag där och hjälpte vid behov till med stygnen.

Många sydde, men broderi är ju en långsam sysselsättning och det mesta av tyget är fortfarande utan stygn. Anny och Karin kommer att plocka fram den stora linneduken vid många olika tillfällen framöver, så det finns fler chanser att fylla på med stygn.

Ett 30-tal mönster utvalda från broderier i museets samlingar är utspridda och upptryckta på duken.

Den vågformade bården finns på en broderad plånbok i siden från tiden runt sekelskiftet 1700 – 1800. Titta HÄR.

Pojken med de röda skorna är hämtad från en utstansad broderimall i papper från tiden ca 1913 – 1916. Titta HÄR.

Minst fyra personer har bidragit med stygn på hunden. Motivet kommer från en märkduk. Titta HÄR.

HÄR går det att leta efter egna inspirationskällor i Sörmlands museums samlingar och HÄR finns museets hemsida.

Promenadskor

Dagens fynd i begagnatbutiken är ett par promenadskor för 60 kr, i nyskick och i rätt storlek. Min gissning att de var från 1970-talet visade sig vara riktig. I den ena skon fanns en sida ur Dagens Nyheter från 7 oktober 1978. I 40 år har skorna stått oanvända i någons garderob. När skorna var nya, och jag var ung, hade jag nog betraktat dem som tantskor. Men nu känns de perfekta.

Stripweave på Etnografiska Museet

Under en månad nu i höst (2018) sitter Marcia Harvey Isaksson på Etnografiska Museet i Stockholm och väver stripweave, smala remsor som sys ihop till större tygstycken. Vävstolen av afrikansk modell har hon byggt av rundstav och rep med hjälp av Ousman Sarr, vävare från Senegal, numera bosatt i Sverige. Marcia väver tuskaft, kompletterat med mönstersolv. Det återstår två tillfällen att se vävningen, prata med Marcia och kanske prova att väva, onsdag 21 november och söndag 25 november.

Projektet ingår i ett residensprogram initierat av Slöjd Stockholm. HÄR finns lite mer information.

Skuret, tryckt och sytt

Just nu visas en mindre, men lagom stor, utställning med verk av Fredrik Lindqvist i galleriet hos Eskilstuna Folkhögskola. Han har varit gästlärare en vecka på skolans konstutbildning och delar med sig av sitt konstnärskap även till allmänheten genom en offentlig föreläsning och en utställning.

Fredrik Lindqvist tillhör mina favoritkonstnärer och jag har skrivit om hans konst tidigare, titta HÄR. Jag är fascinerad av hans mix av tekniker. Hans bildvärld är spännande. Det är mycket att upptäcka och ofta finns det något oroande eller lite obehagligt i bilden. Sånt gillar jag, som har svårt för det gulliga.

Den översta bilden är en detalj av en stor bild, ca 2 x 2,2 meter, bestående av 16 sammanfogade delar. Fredrik Lindqvist använder sig av en kombination av grafik och sömnad. Tekniken är långsam, de största bilderna tar 2 – 3 månader att färdigställa. Motiven skärs ut i tryckblock av trä och trycks sedan med grafikfärg på enfärgade eller mönstrade tyger, oftast i formatet 50 x 55 cm. Mönsterformer klipps ut och appliceras med stygn och tygstyckena sys sedan samman. Vid upphängning spikas de stora bilderna direkt i väggen, ett sätt som passar det lite råa uttrycket.

Här är en detalj av en mindre bild, monterad på kilram. Tråden är tunnare och stygnen mindre än i de stora bilderna.

Vill du se mer än detaljer? Utställningen visas t o m 2018-12-13 på Eskilstuna Folkhögskola, öppet vardagar under skol- och kontorstid.

 

Lappat och lagat

 

Som sagts tidigare, jag köper sällan nya kläder. Jag använder det jag redan har, lappar, lagar och köper secondhand. Så Kerstin Neumüllers nya bok Lappat & lagat från Natur & Kultur är helt i min smak. Här finns beskrivningar på snabba lagningar och långsamma, enkla och komplicerade, synliga och nästan osynliga, sydda på maskin och sydda för hand. Boken är fylld med knep och idéer som passar alla kunskapsnivåer.

Och varför en bok när ”allt finns på nätet”? Jo, helt enkelt för att jag gillar böcker, särskilt böcker formgivna och tillverkade med stil och finess. Det här är en sån bok.

PS. HÄR finns också lagningar, mina och andras.

Förberett för broderi

Snart kommer de till ReTuna Återbruksgalleria, deltagarna i Eskilstuna Folkhögskolas distanskurs i textilt återbruk. Idag, 2018-11-10, står det broderi på schemat och jag har plockat fram material och förberett dagens uppgifter. Garnerna, tygerna och tillbehören är överblivna, ratade eller utsorterade och inlämnade till återbruksgallerian eller skänkta till skolan på annat sätt. Nu kommer en del av materialet till användning i händerna på kreativa kursdeltagare.

HÄR finns information om Eskilstuna Folkhögskola och HÄR om ReTuna.

Blå rumpa

Rumpa är i det här fallet = varpfläta. Det här blir den tredje sjalväven på kort tid, rutor i varptaqueté. Nu är det mest blått i olika nyanser tillsammans med lite grönt och lite blålila. Få se om jag fortsätter med ännu en uppsättning. Efter tre vävar finns det ganska gott om restgarner. Resterna är nog roligast, utmaningen att kombinera begränsade mängder material till något fint, ungefär som att väva trasmattor.

Solvat och skedat

Jag fortsätter att väva sjalar i varptaqueté. Den här gången är det mest lila färger i varpen. Det är många arbetsmoment som ska klaras av innan det äntligen är dags att väva.

När jag solvar räknar jag in solven i lagom stora grupper, anpassade till ränderna i varpen. Då upptäcker jag (oftast) tidigt om någon tråd hamnar på fel skaft. Den som är uppmärksam ser att tramporna är uppknutna. Förra väven var också en sjalväv i varptaqueté med samma antal skaft och trampor och samma trampuppknytning. Alla snören fick vara kvar. När den nya varpen drogs på särade jag bara på solven och varpen passerade i mitten.

När trådarna har pillats genom solven ska de träs i skeden. Den här gången la jag skeden på vävstolens tvärsidor. Om skeden hade varit några centimeter längre hade den snällt legat kvar. Nu knöt jag fast den med en stump mattvarpsrester i varje sida.

Snart kan jag börja väva och får äntligen se om jag blir nöjd med mina val av färger!

Färgar garn

Regniga och grå höstdagar passar det bra att vara inomhus och färga garn. Att få önskad färg på garnet i färgbadet är inga problem. Desto svårare är det att få rätt färg på garnet med kameran när det knappt finns dagsljus. Här är i alla fall lila garn i mitten, lila + blått till vänster och lila + rött till höger. Garnet kommer jag att blanda med andra kulörer till två uppsättningar i vävstolen. Det blir sjalar i varptaqueté, en varp med mest blå toner och en varp åt det lila hållet. Garnet är ullgarn 6/1 och jag har använt syrafärg från Färgkraft.

Mitt lilla färgeri har jag nog visat tidigare. Jag färgar bara små mängder och det är perfekt att hålla till på badrummet, på bänken ovanför tvättmaskin och torktumlare.

Mer vävning

Drygt 40 uppsättningar med sjalar i varptaqueté har jag vävt under årens lopp. Och nu blir det fler! Några lådor med garn fick komma upp från förrådet och jag kunde konstatera att jag inte behöver köpa mer. Garnet räcker till många sjalar. Om det blir svårt att pussla ihop kulörer så finns det flera kilo ofärgat garn i passande kvaliteter att stoppa ner i färgbad. Jag blandar ullgarn 6/1 med tvåtrådiga ullgarner med ungefär samma löplängd, dvs ca 6.000 m/kg. Jag sätter upp korta varpar till bara två sjalar. De mönstras lite olika i trampningen, så varje sjal blir unik.

Till den första varpen plockade jag ihop mest gröna garner, kompletterat med lite grått, turkos och brunt. Det roligaste med de här sjalvävarna är att välja bland alla färger. Först när jag börjar väva och ser hur färgerna samverkar vet jag om mina val är de rätta.

HÄR finns mer om mina sjalar i varptaqueté (varpmönstrad tuskaft). Om någon vill väva själv så finns det en vävsedel som jag gjorde till tidskriften Vävmagasinet för några år sedan, nr 4 2015.

Vävning i höst

Tre korta halsduksvävar har jag åstadkommit i höst, alla i dubbelväv med färgeffekt. Snart finns halsdukarna i butiken hos Hemslöjden i Linköping.

Väven på första bilden är den senaste.  Stålgrått, olivgrönt och orange garn har jag färgat och kompletterat med svart och naturvitt. Den förskedade varpen visade jag  HÄR.

Den här uppsättningen i olivgrönt, stålgrått, svart och naturvitt finns i ett tidigare inlägg, titta HÄR .

En variant i orange, svart och vitt har det också blivit.

Nu funderar jag på kommande vävar. Det blir nog sjalar i varptaqueté, en gammal favorit.

 

Mer från museets magasin

Som jag berättade häromdagen, titta HÄR, hade Susanne Cassé, Västmanlands läns museum, och Susann Leval, länshemslöjdskonsulent, letat fram väl valda godbitar ur museets magasin till en liten utställning i samband med föreningen Rikstäckets årsmöte i Västerås i förra veckan (oktober 2018). Jag visar några av textilierna och den som vill se mer kan titta HÄR i en mapp på Digitalt Museum. Varje föremål innehåller material, former, stygn och detaljer som sätter igång min fantasi och jag är tacksam över att jag fick beundra dem en stund på nära håll.

Det vackra täcket på första bilden är sytt av sidenlappar. Tygerna i hörnen ser ut att vara omonterade broderier till bindmössor. Övriga lappar i kantbården har kviltat mönster i form av blommor. Och titta på det fina sidenbandet!

Nästa täcke är också i siden och syddes till ett bröllop på 1830-talet. Mittstycket med broderier ser ut att vara återanvänt. Jag tycker nog att den randiga baksidan är minst lika intressant som framsidan, med kviltningens lite vingliga stygn.

Så ett traditionellt täcke med smala remsor i blockhusmönster. Jag tolkar uppgifterna i katalogen som att täcket kan vara från slutet av 1800-talet.

Och till slut en kjolsäck i skarvsöm.

 

 

Titta på stygnen!

Titta vilka intressanta stygn! Mina bilder har inte bästa kvalitet, men jag vill ändå visa broderierna på det här gamla täcket från Västmanlands läns museum. Täcket är hopsytt av lappar i siden i olika storlekar och olika format. På detta hoplappade tyg har någon sedan gått loss och fyllt ytor med en mängd olika stygn. Visst blir man sugen på att testa!

Täcket visades i Västerås under några dagar i samband med föreningen Rikstäckets årsmöte nu i mitten av oktober 2018. Susanne Cassé, föremålsantikvarie på museet och Susann Leval, länshemslöjdskonsulent, Västmanlands läns hemslöjdsförbund, hade plockat ihop ett läckert urval föremål ur museets samlingar till en liten utställning. De historiska föremålen blev ett inspirerande komplement till de nutida material, redskap och färdiga kviltar som övriga utställare visade. Titta HÄR i ett blogginlägg och HÄR på Digitalt Museum.

Bilden på hela täcket har jag laddat ner från Digitalt Museum, titta HÄR. Här syns hur de lite märkliga broderade mönsterformerna är uppbyggda och hur stickningen/kviltningen är utformad.

För information om fotograf kontakta Västmanlands läns museum

 

Textil från Japan

I år är det 150 år sedan Sverige och Japan inledde diplomatiska förbindelser. Det firas bl a nu under hösten 2018 genom textilutställningar på tre gallerier i Stockholm med samlingsnamnet Influenser, ett initiativ av Svenska Vävakademin. HÄR finns mer information.

Asako Ishizaki ställer ut på HV Galleri. Hon väver i pappersgarn med metall- eller nylontråd som inslag och formar vävnaderna till tredimensionella objekt efter nerklippning. Varp och inslag fortsätter utanför väven och flätas till en livfull kontrast mot de strama rutorna.

Fiberspace Gallery visar ett samarbetsprojekt kallat Intertradition mellan Shogo Hirata, Japan, och Lisa Juntanen Roos, Sverige. Tillsammans har de formgett ett tyg med mönster i ikat, kasuri på japanska, som färgats och vävts hos Shimogawa Orinomo, ett tradtionellt väveri i Japan. Var för sig har de också blandat japanska och svenska uttryck. Shogo Hirata har använt sig av målat och flätat papper. Lisa Juntunen Roos har vävt och det ska bli spännande att se om hon fortsätter att utveckla sina idéer om möten mellan svenska och japanska textiltraditioner.

På Almgrens Sidenväveri visas vävar av Jun Tomita. Konsten att färga ikat behärskar han till fullo, men numera målar han sina varpar istället för att göra omknytningar. Den målade varpen ger en yta som är livfull på ett diskret sätt. I sitt artist talk visade han foton som han tog för ca 30 år sedan på ytor och väggar i Gamla Stan i Stockholm och som har betytt mycket för utvecklingen av hans konstnärskap. I tidskriften Vävmagasinet  nr 3 2018 finns en artikel om konstnären.

Jun Tomitas mattor är vävda av ullgarn i dubbelväv. Efter vävning stampas mattorna så att fibrerna hakar samman och ullens färger blandas en aning. Han visade bilder på hur mattorna stampas med fötterna (gummistövlar!).

 

Lustfyllt broderi

Sätt igång. Börja bara. Skippa detaljplaneringen, se vad som händer och följ med i processen. De råden återkommer gång på gång i Karin Derlands bok Brodera fritt på ylle. Som hjälp på vägen ger hon värdefulla praktiska råd om inspirationskällor, om bildkomposition och om färgval. Olika sätt att föra över mönster på tyget beskrivs och hon går igenom lämpliga material och visar användbara stygn. Karin Derlands egna broderier är överdådiga och praktfulla med applikationer, pärlor, paljetter, vackra band och med ett frosseri i olika stygn. Detaljer i broderierna förklaras i boken och beskrivs utförligt.  Men samtidigt säger hon att detta är hennes sätt att arbeta, hennes uttryck. intentionen är inte att vi ska göra precis som hon.

Jag får lust att genast titta igenom alla mina sparade inspirationsbilder och se vad som går att omvandla till yllebroderi. Kanske finns det bortglömda trådar och annat i materialskåpen som kan komma till användning. Pärlor och paljetter är inte min grej, men bollfransen som jag köpte för ett tag sen, den kan nog passa. Och det är ju bara att göra som författaren säger. Sätt igång!

Boken finns att köpa där böcker säljs, på nätet eller i den lokala bokhandeln. Eller hör med ditt bibliotek och lämna ett inköpsförslag om de inte redan har köpt den. Mitt exemplar av boken fick jag av utgivaren, Hemslöjdens förlag.

Full rulle

I halvmörkret bakom en ställning med slitna plastmattor och raggiga ryamattor i begagnatbutiken skymtade  jag något intressant, något som jag alltid spanar efter, nämligen äldre trasmattor. Den här gången var det något alldeles extra. Jag lyckades baxa ut den tunga bunten för att kunna se bättre. Det visade sig vara en tjock mattrulle direkt från vävstolen, vävd utan uppehåll av begränsade mängder blandade trasor. Troligen skulle väven klippas itu i lagom bitar. Men det blev aldrig av och nu ligger hela rullen där. Om jag köpte? Nej, rullen var för tung för att ta på cykeln. Kanske åker jag tillbaka och ser om den finns kvar.

 

 

Semester i Danmark

I sänkan där framme mellan husen döljer sig byn Lönstrup. Där, som i nästan varenda liten by i Danmark, finns en garnaffär. Här i byn heter garnaffären Knudegarn och det speciella med just den här butiken är att de har ett alldeles eget garn, spunnet av ull från får som betat i omgivningarna.

När vi vandrade genom byn en tidig förmiddag i förra veckan (slutet av september 2018) var jag inställd på att butiken skulle vara stängd. Lönstrup är en semesterort och när vi är där utanför turistsäsongen brukar de flesta affärerna och alla konsthantverkarna bara ha öppet under veckosluten. Men till min förvåning var garnaffären öppen på tisdagsmorgonen. Utan pengar och därmed utan möjlighet att köpa fick jag nöja mig med att klappa på de fina växtfärgade garnerna. Hoppas att det orangefärgade garnet finns att få även nästa gång jag har vägarna förbi, bättre förberedd.

HÄR är Knudegarns hemsida och HÄR finns information om konsthantverkare i och omkring Lönstrup, på Jyllands nordvästkust.

 

Så här blev det

Två halsdukar i dubbelväv är färdigvävda. Nu behöver de ligga och vila lite och stabiliseras efter att ullgarnet har varit hårt spänt i vävstolen. Sedan återstår att knyta fransar, laga några ”hoppor”, tvätta halsdukarna och pressa dem. Jag valde att använda det olivgröna och stålgrå garnet som jag färgade tidigare tillsammans med svart och vitt. Jag hade lite orange garn också, men det sparar jag till en annan väv.

Nu funderar jag på vilka färger jag vill ha i nästa halsduksväv. Det blir en dubbelväv igen. Så roligt att väva men så svårt att fatta beslut bland alla möjligheter som finns!

Nostalgi mot mörk bakgrund

På Almgrens Sidenväveri i Stockholm visar skickliga Susanne Henriques bildvävar nu, t o m 2018-10-06. Hela fjorton bilder finns på utställningen, i olika storlekar och med några olika teman. Det är roligt och stimulerande att se en del av Susannes skisser och inspirationsmaterial också.

Speciellt förtjust blir jag i de tvetydiga bilderna med förstorade bokmärksmotiv, söta barn med blommor eller kattungar i famnen. En mörk, lite hotfull, bakgrund kontrasterar mot det gulliga, neutraliserar det nostalgiska och tillför spänning hos bilderna. Som vanligt hos Almgrens finns en fin liten katalog och där läser jag att violerna i bakgrunden symboliserar dikter av Nelly Sachs om sorg och ångest.

HÄR finns information om Almgrens Sidenväveri.

Färgat igen

Första beslutet är fattat inför nästa halsduksväv. Jag har bestämt vilka kulörer jag ska välja till garnet. Det blev olivgrönt och stålgrått den här gången. Blått och gult färgpulver (från Färgkraft) är blandat i olika proportioner enligt ett par av mina utprovade recept.

Nu ska jag fortsätta bestämma. Jag lägger till svart och vitt, men ska jag välja lite orange också? Att det ska bli dubbelväv, det vet jag. Men hur? Möjligheterna är oändliga.

Färgat med safflor

I lördags, 2018-09-15, hade jag nöjet att prova att färga med växten safflor = färgtistel = benibana, Carthamus tinctorius. Aoki Maasaki instruerade i en workshop på Östasiatiska museet i Stockholm. De torkade kronbladen från växten innehåller både ett gult och ett rött färgämne, som utvinns på helt olika sätt. Vi var ute efter den röda färgen. I Aoki Maasakis färgeri i Kyoto tar färgningsprocessen många timmar. Vi gjorde en förenklad variant på ungefär en timme. Det var intressant att ta del av ett förfarande som är helt annorlunda än den växtfärgning jag är van vid.

Kronbladen, i en nätpåse, läggs i kallt vatten som gjorts basiskt. Påsen med växtdelarna masseras med händerna i vattnet och badet blir orange.

 

Växtdelarna tas upp och badet görs pH-neutralt. Nu är det dags att lägga ner textilierna, av silke eller cellulosafibrer. Masserandet fortsätter ett tag och avslutas med att badet görs surt. Nu är tyget orange.

Det gula färgämnet kräver värme för att fästa på fibern så när tyget sköljs i kallt vatten rinner det gula färgämnet bort och det röda blir kvar. Mina tygbitar förvandlades från orange till rosa.

Läs om safflor t ex HÄR.
Aoki Maasakis blogg finns HÄR (på japanska).

Bottensömmar

Bokhyllan är nästan full och biblioteket syns från balkongen. Men den här nya boken hamnade ändå i min ägo. Det är mer ett häfte än en bok och tar inte så mycket plats i bokhyllan. Men det får plats mycket inspiration i häftet. Den skickliga brodösen Carina Olsson frossar i olika varianter av bottensömmar. Jag vill sätta igång genast, utgå från Carinas utförliga beskrivningar och vandra vidare med mina egna stygn. Jag tror henne när hon säger att bottensöm är beroendeframkallande.

Färgat, varpat och förskedat

Mest gult färgpulver, lite rött och lite lila blandade jag i färgbadet för att få en ”bränd” eller lite ”smutsig” orange färg på ullgarnet. Färgen blev inte riktigt som jag tänkt mig till en början, men med tillsats av lite mer gult och sedan en aning lila kände jag mig nöjd. Det färgade garnet ska bli halsdukar i dubbelväv tillsammans med svart och vitt.

Varpat och förskedat har jag gjort. Vävstolen har varit tom ända sedan i januari, så nu ska det bli roligt att komma igång och väva igen.