Författararkiv: Elisabet

Klipper bort och gör om

En fågel skulle det bli, men det såg mest ut som en röd klump. Jag klipper bort och gör om.

Det här blev mycket bättre.

Mitt broderi i förvandling kanske är klart nu? Det får ligga undangömt ett tag. När jag tar fram det igen ser jag nog om något fattas eller om det är bra så här. HÄR går det att följa omvandlingen. Den röda fågeln återkommer jag till om några dagar.

Världsbroderidagen den 30 juli

Idag den 30 juli infaller Världsbroderidagen. Initiativet till att ägna en särskild dag på året till broderi togs för tio år sedan, 2011, i en av Täcklebo Broderiakademis lokalgrupper, läs mer HÄR.

I år firar jag genom att titta på andras broderier och, förstås, genom att sy egna stygn. Jag slår upp Charlotte Vanniers bok Threads Contemporary Embroidered Art här och där på måfå och läser om den ena spännande konstnären efter den andra. Drygt 80 personer, som på olika sätt använder stygn i sitt konstnärskap, presenteras med text och intressanta bilder. Hagar Vardimon har broderat bilden på bokens framsida (se mer av henne HÄR). Boken tycks vara slut på förlaget Thames & Hudson, men verkar finns hos en del nätbutiker. Jag köpte mitt exemplar i shopen hos Eskilstuna Konstmuseum.

Och så fortsätter jag att låta blommor och blad spridas ut på mitt broderi i förvandling, titta HÄR.

Färdig!

Min sjal är färdig, stickad med garn spunnet av ull från Värmlandsfår. De här varma dagarna behövs ingen sjal, men sommaren varar inte för evigt. Sjalen och ullen ingår i projektet Ullen vi ärvde som drivs av Tant Kofta och Båvens Spinnhus, läs mer HÄR.

Kanske hade garnet räckt till ytterligare några ränder, men jag vill ha kvar små nystan så att jag kan jämföra garn från de olika ullsorterna som ingår i projektet.

En annan sak som är färdig är ett litet jobbuppdrag. Skönt att ha levererat! Så vad gör jag nu? Ska jag börja med den där rosengångsväven som jag tänkt på så länge? Eller halsdukar i dubbelväv? Eller ska jag fortsätta ett tag till med slappa dagar med utflykter, bad, cykling, besök i blåbärs- och svampskogen? Det blir nog det sistnämnda…

Idag, den 25:e juli

Det finns dagar tillägnade allt möjligt, som kanelbullens dag, esperantodagen, pocketbokens dag. Idag, råkade jag få se, den 25:e juli är det trä nålen-dagen.

Mina tankar går till Brita Kajsa Karlsdotter (1817 – 1915), kvinnan bakom det som kom att kallas anundsjösöm. Hon såg allt sämre på gamla dagar och hade svårt att trä på nålen. Besökare, barnbarn och grannbarn ombads hjälpa henne så att hon alltid hade ett lager med trädda nålar redo när det var dags att brodera.

Jag plockar fram boken Anundsjösöm av Maj-Britt Kristiansson (LTs förlag 1978), sätter mig på balkongen och läser ännu en gång om Brita Kajsa, hennes stygn och motiv och om hur hennes alldeles egna uttryck blev till anundsjösöm.

Mitt broderi som är i omvandling får komma fram, titta HÄR. Precis som hemslöjdsföreningen i Brita Kajsas hembygd inspireras jag av hennes broderier och syr trädda förstygn till blomstjälkar.

Så här långt kom jag innan det blev för varmt att sitta ute och sy. Fortsättning följer.

Sörmlands museum, del tre – lera och bensin

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är lera-2.jpg

På Sörmlands museum i Nyköping visas nu i sommar fyra olika utställningar. Jag var där en dag för ett par veckor sedan och delar upp mitt besök i flera inlägg. Första inlägget handlade om stygn. Andra inlägget handlade om mode. Och idag blir det lera och bensin. De tre inläggen finns samlade HÄR.

Utställningen Mera lera handlar om lera som material, från forntid till idag. Leran finns runt omkring oss. Framför mig på bordet har jag just nu ett vardagsföremål i bränd lera, en kaffemugg tillverkad av en vän som är keramiker. Tittar jag ut genom fönstret ser jag ännu mera lera, tegel i flera kulörer på husfasaderna på andra sidan gatan.

Första bilden visar hur man på 700-talet byggde husväggar av flätade vidjor med lerklining.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är lera-1.jpg

Utställningens äldsta föremål är ca 3.000 år gamla, fragment av lerkärl från stenåldern, funna i närheten av Trosa.

Plattan till en kakelugn är från 1790-talet och tillskrivs mästare Sven Berggren i Nyköping.

En samling äldre bruksföremål från olika socknar i Sörmland är exempel på vardagsvaror troligen tillverkade av lokala krukmakare och oftast utan datering och signatur. I bakgrunden till vänster syns mer lyxbetonade produkter från 1700-talet.

 I utställningen presenteras också sex nutida hantverkare och konstnärer, verksamma i Sörmland, som på olika sätt har lera som sitt material. Här är två av dem.

Ann-Margret Johansson Pettersson har rakubränning som sin specialitet.

Maria Skärlund gestaltar kroppens flöden i sina keramiska objekt. HÄR finns hennes verk i ett tidigare blogginlägg.

Men bensin då? Var kommer den in? Jo, det pågår också en utställning på museet om bensindrivna tvåhjuliga fordon från 1950- och 1960-talen. Ett enda föremål fotograferade jag där och det var inte direkt fordonet som var motivet för kameran. Den flätade kofferten på skotern fångade istället mitt intresse.

Mera lera pågår t o m 2022-01-16 och Bensinen i blodet! t o m 2021-08-22. HÄR finns information om Sörmlands museum.

Sörmlands museum, del två – mode

På Sörmlands museum i Nyköping visas nu i sommar fyra olika utställningar. Jag var där en dag i förra veckan och delar upp mitt besök i flera inlägg. Första inlägget handlade om stygn. Idag blir det mode med Katja of Sweden och senare, om några dagar, kommer det att handla om lera och bensin. HÄR finns inläggen samlade.

”Jag vill göra kläder för kvinnan som gör det mesta av sig själv – inte bara är utan har vilja också.”

Katja of Sweden var en av de stora inom svensk mode- och konfektionsindustri med framgångar både i Sverige och internationellt. Karin Hallberg, gift Geiger, föddes 1920 och avled 2017. Hon utbildade sig bland annat på Beckmans i Stockholm och på Parsons The New School of Design i New York. I början av 1950-talet startade hon företaget Katja of Sweden. Läs mer HÄR och HÄR. Kläderna på utställningen hos Sörmlands museum är från 1960- och 1970-talen. Utställningen är producerad av Kulturen i Lund.

”Mitt jobb har en ren social funktion: att befria kvinnan från en massa onödiga, obekväma kläder till det självklara bekväma så att man kan göra andra saker.”

Katjas kläder har ofta en enkel skärning. Textiliernas mönster skapade hon ibland själv och ibland i samarbete med då unga formgivare och konstnärer som t ex Sven Fristedt, Carl Johan De Geer och Maija Isola. Ibland använde hon vävda tyger, men framförallt var hon känd för det lättskötta trikåmaterialet 3T-jersey, där 3T står för Tvätta – Torka – Ta på.

”Själv anser jag att det nyaste, mest revolutionerande jag gjort i mitt liv har varit skodesign.”

Fler skor hade jag gärna sett på utställningen. Jag har aldrig ägt några kläder från Katja of Sweden. Men jag hade ett par skor i mina tidiga tonår, i mitten av 1960-talet. Skorna var röda med T-slejf, de hade ingen klack, de var mjuka som handskar och är nog de skönaste skor jag haft. Hur det kom sig att jag fick dem minns jag inte.

Utställningen visas på Sörmlands museum t o m 2021-09-26. HÄR finns information om utställningen och om öppettider mm.

Erbjudande – broderigarn

Ytterligare några dagar, t o m 2021-07-15, gäller erbjudandet i butiken på bloggen. Köp 15 flätor redgarn 20/2 till yllebroderi i blandade färger för 100 kr + porto. Varje fläta innehåller 30 trådar à ca 60 cm, lagom längd att sy med. Färgblandningarna i buntarna är olika och bilden visar ett exempel på vilka kulörer som kan ingå. Läs om garnet HÄR, i butiken. Ordinarie pris är 100 kr för 12 flätor.

Maila mig om du är intresserad, elisabet.textilainslag@telia.com. Beställ senast 2021-07-15.

Sörmlands museum, del ett – stygn

På Sörmlands museum i Nyköping visas nu i sommar fyra olika utställningar. Jag var där häromdagen och delar upp mitt besök i flera inlägg. Först blir det stygn. Sedan, om några dagar, kommer det att handla om mode, lera och bensin. HÄR finns inläggen samlade.

Stygnen är sydda av Elisabet Englund. Så här beskriver hon sitt arbete med de handsömmade bilderna.

Två helt olika uttryck går att urskilja i Elisabet Englunds verk. Boule är namnet på den översta bilden. Figurer tecknade med svart tråd är engagerade i spelet, som försiggår på en återbrukad handvävd servett med applicerade tyger i milda färger.

Här är en detalj av ytterligare en bild i en återhållen färgskala och med människor i rörelse och i stillhet, tecknade med svarta stygn.

Häst med familj är utförd i en annan stil. Återigen är det ett gammalt handvävt tyg som botten. Men här är det främst applikationerna som bildar motivet. Likadant är det med bilden Rött vatten, uppbyggd med applikationer på handvävt bottentyg. Det vita bottentyget har fått bli kropp på flickan i baddräkt. Hela bilden finns att se HÄR på Elisabet Englunds hemsida.

Bilderna tilltalar mig på många sätt. Motiven sätter fantasin i rörelse. Jag gillar återbruket av gamla tyger och jag fascineras av konstnärens sätt att använda stygnen. I ett reportage om henne i tidskriften Hemslöjd nr 2/2019 kan vi läsa:
Hon kallar sin teknik ”hur som haver-stygn”. Det närmaste inom broderiet det går att komma stålpenna och tusch.
– Jag har ju lärt mig olika stygn och använder dem ibland men mycket är bara ungefär som man tecknar.

Elisabet Englunds bilder visas på Sörmlands museum t o m 2021-08-29. HÄR finns information om öppettider mm.

Björkrötter och andra material

Korgutställningen som jag skrev om häromdagen, titta HÄR, innehåller inte bara färdiga korgar. Där finns också påbörjade arbeten som visar olika tekniker och olika material. Föremålet på bilden är början till en korg bunden av björkrötter. Storleken, om jag minns rätt, är ca 10 – 12 cm i diameter. Det fick mig att minnas ett smycke som jag fick i present för så där 25 – 30 år sedan. Jag letade fram det utsökta lilla hänget, bundet av riktigt tunna björkrötter och med ett tenntrådsbroderi på renskinn. Jag borde sätta dit en kedja och använda det!

På baksidan finns ett litet och otydligt märke, som kan vara en signatur. Är det någon som känner igen tecknet? Möjligen kan smycket vara köpt i trakten kring Tärnaby. Fotot är taget genom en lupp 10 x 10 mm.

I samma burk som björkrotshänget låg också de här örhängena, två par och ett udda. Tekniken är ungefär samma som i björkrotshänget. Men här är materialet sisal och jag köpte dem i Swaziland i mitten av 1990-talet.

Repar upp

Nu har jag bestämt mig. Jag repar upp. Den nästan färdiga stickningen har legat i en korg i ett och ett halvt år, sedan januari 2020. Emellanåt har jag provat koftan och varje gång konstaterat att den aldrig kommer att bli en favorit. Rundstickade ok känns sällan bekväma på min kropp. Det är bättre att garnet får bli något annat.

Nu ska jag sitta en stund till och nysta i skuggan på balkongen. Garnet ska sedan härvlas och sköljas så att lockarna försvinner och därefter får vi se vad som händer. Kanske blir det en tröja eller kofta i en annan modell. Eller kanske hamnar garnet i vävstolen.

HÄR finns tidigare blogginlägg om koftan.

Korgar!

Vad anar jag genom fönstret i Heljestrandska smedjan? Jo, korgar!

I sommar visas utställningen Älskade korg! inne i byggnaden från 1600-talet. Utställningen är producerad av hemslöjdskonsulenter i Sörmland, Östergötland och Skåne. Den har tidigare visats i Nyköping, Linköping och på ett par platser i Skåne. Och nu är den här, i Rademachersmedjorna i Eskilstuna. Jag är väldigt förtjust i korgar (sist jag räknade kom jag fram till att jag har 23 stycken) och kommer med säkerhet att titta in i Heljestrandska smedjan, snett över gatan, många gånger i sommar.

Utställningen vill väcka nyfikenhet kring hantverket, visa på mångfalden av korgar i Sverige och hur den lokala tillgången på material har påverkat tillverkningstekniken och korgarnas utseende. Några filmer rullar och ger fördjupade kunskaper.

Här kommer exempel på några olika typer av korgar, tillverkade av nutida korgmakare.

Kolfat flätat av granrötter och grangrenar. Jonas Hasselrot, Region Stockholm.

Kasse i bastabinneteknik, tillverkad i tvinnad granbast. Ingrid Andreasson, Västra Götaland.

Kräftbur flätad i pil med näver i överkanten. Peter Jydemand, Östergötland.

Korg i helnäver, sydd med björkrot. Karin Lundholm, Hälsingland.

Ryggsäck flätad i hassel. Cecilia Blomqvist, Västra Götaland.

Utställningen pågår t o m 2021-08-15, öppet varje dag kl 11.00 – 16.00. Vardagar kl 11.00 – 12.00 finns det möjlighet att testa att fläta en korg. Information om Rademachersmedjorna finns HÄR.
Även på Lagersbergs Säteri, i utkanten av Eskilstuna, går det att prova att göra egen korg under ett par timmar, mer information finns HÄR.
Två tvådagarskurser blir det i Rademachersmedjorna. En kurs i pilflätning är fulltecknad, men det finns platser kvar, eller fanns i alla fall häromdagen, på björkrotskursen den 12 – 13 augusti, titta HÄR.

Svart läggsöm

Läggsöm med svart tråd har jag sytt och fortsatt omvandlingen av broderiet som har legat mer eller mindre bortglömt i ca 15 år. Följ processen HÄR. Fortsättning följer.

Tidigare har jag steg för steg visat tillkomsten av två andra broderier. Stygn varje dag 2017 går att följa HÄR. Ett annat broderi som sakta tog form 2018 -19 finns HÄR (fortfarande omonterat).

Upplösning

I upplösning är de persiska mattorna i stora salen på Eskilstuna Konstmuseum. Inslagstrådarna, de som hållit ihop mattorna, har långsamt, mödosamt och försiktigt pillats bort. Mattornas knutar, nocken, de som bildar de traditionella mönstren, hänger sig kvar i varptrådarna.

The Gathering, Sammankomsten, kallar Ayedin Ronaghi sin utställning. Konstnären är uppvuxen i Sverige, men född i Iran. Där är mattan en viktig kulturell symbol, en plats där familj, släkt och vänner har samlats i generationer. Innan mattan hamnat på golvet har skickliga händer fört textila traditioner vidare genom att spinna och färga garnet och sedan ägnat många timmar åt att väva och mönstra mattorna med knut efter knut.

Genom att repa upp mattorna visar Ayedin Ronaghi hur decennier av konflikter och krig har löst upp kulturella och mänskliga sammanhang och splittrat familjer och vänkretsar.

Utställningen pågår på Eskilstuna Konstmuseum t o m 2021-08-21, titta HÄR.

Konsten att väva

Åsa Pärson och Amica Sundström har tillsammans 60 års erfarenhet av vävning. I boken Konsten att väva, som kom våren 2021, delar de med sig av sina erfarenheter och sina kunskaper. I senaste numret av tidningen Solvögat, nr 2/2021, förmedlar jag mina intryck av boken. (Tack till förlaget för recensionsexemplaret.) Tyvärr har några meningar försvunnit på vägen från min dator till tryckt text. Därför lägger jag ut hela texten här på bloggen.

Solvögat är medlemstidning i föreningen Riksvävarna, titta HÄR. Tidningen innehåller artiklar, intervjuer, vävsedlar och annat som intresserar en vävare. Helena Hegg har formgett och vävt det spännande tyget som pryder omslaget på senaste numret. Vävsedel finns i tidningen.

Konsten att väva
En praktisk handbok
Åsa Pärson & Amica Sundström
Bonnier Fakta 2021

Åsa Pärsons och Amica Sundströms nya bok innehåller allt, och lite till, som en vävare behöver veta. Deras ambition är att ge nycklar, kunskap och metoder som gör det möjligt för läsarna att på ett självständigt sätt förhålla sig till vävningen som hantverk. Det vill säga, boken uppmanar till kunskapssökande så att vävningen blir mycket mer än att trampa och skyttla.

Boken inleds med drygt 20 vävprojekt. Sedan kommer ett kapitel om vävstolar och redskap och ett annat om textila material. Uppsättning av väven beskrivs förstås. Vävteori har ett eget kapitel och många sidor ägnas åt bindningslära. Konstvävnadstekniker presenteras också. Sista kapitlet handlar om avslutningar, monteringar och skötsel.

Åsa Pärson har haft en liten torpstuga i tankarna när hon skapat vävprojekten. Hon har utformat textilier som behövs för ett trivsamt och praktisk boende. Det finns beskrivningar på draperi, mattor, handdukar, gardiner, filtar mm. Vävteknikerna är bl a korskypert, rosengång, kräpp, satin, sålldräll och olika varianter av tuskaft. Beskrivningarna är inte exakta. De kan ses som en utgångspunkt och kan anpassas till vävarens tillgång till material och kan ändras för att passa vävarens smak beträffande mönster och färger. I kapitlen om material och om vävteori ges redskap för att anpassa beskrivningarna. Flera gånger återkommer uppmaningen att provväva, att testa sig fram till en vävnad med bra kvalitet för ändamålet. Kvalitetsbegreppet diskuteras ur flera aspekter.

I kapitlet om uppsättning av väven utgår författarna från sina egna erfarenheter om hur saker görs enklast och effektivas. Samtidigt påpekas att momenten kan göras på flera olika sätt. För nybörjaren är det viktigt att utföra alla moment med noggrannhet. Senare, när det finns förståelse för syftet, kan arbetet förenklas och rationaliseras. I text påtalas ett par gånger vikten av att knyta för skälet ordentligt, men det hade nog underlättat, särskilt för nybörjaren, om momentet även visats med en teckning. (Jag upptäcker att jag utför de flesta moment på annat sätt än i boken. Om det var så jag lärde mig en gång i tiden, eller om jag har ändrat tillvägagångssätt under årens lopp kan jag inte påminna mig.)

Viktigt är att uppmärksamma att författarna använder internationell standard i bindemönstren. Beslutet grundar sig nog i att boken även ges ut på engelska. Det kan lätt uppstå förvirring för den som missar upplysningen. Fylld ruta i bindemönstret betyder enligt internationell standard att varptråden höjs. I svensk standard innebär däremot fylld ruta sänkt varptråd.

Jag hade önskat att teckningarna i kapitlet om konstvävnadstekniker hade varit tydligare. Det är näst intill omöjligt att uppfatta de svart-röda figurerna som beskriver hur varp och inslag möts. Men sätter jag mig med papper och penna, följer linjerna noga och själv ritar upp varp och inslag, då lär jag mig mer!

Boken är efterlängtad. Senast en så här omfattande vävbok kom ut på svenska var för 45 år sedan, 1976. Då kom Stora vävboken av Laila Lundell och senare, 2005, en delvis omarbetad version i ett samarbete med Elisabeth Windesjö. En hel del har hänt inom handvävningen sedan dess och intresset för vävning tycks vara på väg uppåt. Det ryktas till och med om en ny vävboom enligt tidskriften Hemslöjd nr 2/2021. Då behövs Konsten att väva. Boken kommer med all sannolikhet bli en klassiker och en ny ”vävbibel”.

Text Elisabet Jansson

Erbjudande i butiken

I butiken på bloggen finns just nu ett erbjudande. Köp 15 flätor redgarn 20/2 till yllebroderi i blandade färger för 100 kr + porto. Varje fläta innehåller 30 trådar à ca 60 cm, lagom längd att sy med. Färgblandningarna i buntarna är olika och bilden visar ett exempel på vilka kulörer som kan ingå. Läs om garnet HÄR, i butiken. Ordinarie pris är 100 kr för 12 flätor.

Maila mig om du är intresserad, elisabet.textilainslag@telia.com. Beställ senast 2021-07-15.

Märken av rost och val av garn

Omvandlingen av ett broderi som har legat i ett skåp i bortåt 15 år fortsätter. I första steget fick broderiet lite färg med te, titta HÄR. I nästa steg lindade jag in några rostiga pinnar från en trasig vävsked i tyget och la ner rullen i tebadet igen. Jag var inte riktigt uppmärksam på vad som hände och rosten gjorde märken på tyget oväntat snabbt. Lite för mycket mönster blev det nog, men det går ju att förändra tyget. Oönskade märken kan till exempel klippas bort eller döljas med applikationer eller med stygn.

Nu har jag plockat med broderigarner och har fastnat för två olika färgalternativ.

Grönt, turkos, orange, svart och beige. Kan det bli bra?

Eller är det här bättre? Vitt, rött, svart och beige.

Jag tror jag vet vartåt det lutar. Idéer om motiv har jag också. Fortsättning följer.

Inte perfekt

En maska saknades plötsligt och mönstret stämde inte. I min ungdom hade jag repat upp alltihop och börjat om från början för att allt skulle bli perfekt. Nu trixade jag lite istället, men det blev knasigt en gång till, på ett annat ställe. Efter ännu en justering stämmer maskantalet. Ingen kommer någonsin att se att det finns ett par fel i stickningen.

En lätt och luftig sjal ska det bli. Garn och beskrivning är från den senaste leveransen i Ullen vi ärvde, projektet som sätter fokus på våra svenska allmogefår och deras ull. Projektet drivs av Tant Kofta och Båvens Spinnhus tillsammans med en rad andra ullentusiaster. HÄR finns mina inlägg om projektet samlade.

Den här gången kommer ullen från rasen Värmlandsfår. Garnet är entrådigt, ganska tunt och väldigt hållbart att sticka med. Jag har inte vokabulär för att beskriva karaktären, men ”segt” är ett ord som kommer fram hos mig. Garnet känns varken hårt eller stumt trots att fibrerna ligger tätt ihop. Det finns en mjukhet som nog framträder ännu mer efter tvätt och lätt borstning. Tant Kofta har skapat sjalen så att garnet och dess egenskaper ska komma bäst till sin rätt och trots att jag sällan använder sjal väljer jag att följa beskrivningen. Det skulle vara intressant att se hur garnet uppför sig i en väv också. Men då behövs lite mer material.

Broderi i förvandling

Ett av broderierna från förra inlägget, titta HÄR, har fått påbörja en förvandling. Det jag gillade minst fick bli försökskanin. Broderiet låg ett tag i ett hett bad tillsammans med torkade, begagnade tepåsar.

Så här ser det ut nu. Tyget är beige och några av de turkosa garnerna har ändrat färg till dunkelt grönt. (Ser ni trampfelet?)

Kanske ska jag vända på tyget och låta baksidan bli framsida? Fortsättning följer så småningom.

Här är originalet igen, innan omvandlingen startade.

Kanske ändå inte…

För så där 15 år sedan broderade jag de här bilderna till en utställning. Materialet är silketråd på gamla handvävda linneservetter köpta second hand. När utställningen var slut rullade jag ihop broderierna, stoppade undan dem och glömde mer eller mindre bort dem. I mitt minne kändes de ganska trista. Häromdagen tog jag fram broderierna igen med tanken att de skulle smutsas ner i färgbad med växter och skrot och sedan fyllas på med mer stygn. Nu tvekar jag, de kanske inte är så tråkiga ändå. Men vad ska jag ha dem till? Jag funderar lite mer.

Skåprensning – linnesjalar

Hjälp mig få mer plats i förrådet! Den här gången säljer jag ut sjalar vävda av lingarn. Sjalarna är tvättade men inte strukna. Jag gillar när de är lite skrynkliga, men den som föredrar slätt linne kan förstås stryka. Maila mig om du är intresserad, elisabet.textilainslag@telia.com.
UPPATERING: Sjalarna har hittat till nya ägare.

Sjalen på första bilden har jag vävt av blekt lingarn och färgat med indigo. Mått ca 28 x 175 cm, pris 350 kr inklusive frakt.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är halsduk-gul.jpg

Tre gul/orangea finns det också och en blå/grön. Dom har jag har vävt av industrifärgat garn. Måtten är ca 36 x 175 cm. Priset är 250 kr inklusive frakt.

Klädvård

Här sitter jag och virkar. Halskanten på en av mina favorittröjor har tänjt ut sig. Jag misstänkte att rätstickning i det här mjuka och fluffiga garnet skulle kunna vidga sig. Men trots att jag ändrade lite i beskrivningen för att försöka förhindra töjning, så har det ändå hänt. HÄR är tröjan när den var ny för tre år sedan.

För ett tag sedan visade Maria Gustafsson på sin blogg Marias garn hur hon virkar smygmaskor runt halsen på en stickad kofta för att få in vidden lite, titta HÄR. Jag gjorde som Maria och resultatet blev riktigt bra. Garnet i min tröja är som sagt mjukt, en behaglig blandning av ull och silke. Ett stabilare garn behövdes till smygmaskorna. Dubbelt redgarn blev perfekt.

Jag gillar verkligen den här tröjmodellen och det här garnet. En enfärgad mörkgrå har jag också stickat och även den fick en förstärkt halskant med smygmaskor innanför I-corden, eller snoddavmaskningen kanske är den svenska benämningen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är virka-halskant-2.jpg

Långbyxorna som jag använt hela vintern behövde också en uppfräschning. Nederkanten var sliten och fransig. Jag gjorde på samma sätt som jag visade i ett blogginlägg 2015. Här kommer en repris. Det blir så bra!

byxfåll 1

Jag sprättar upp fållen, viker ut den mot rätsidan och nålar.

byxfåll 2

En maskinsöm sys ca 0,75 cm från kanten.

byxfåll 3

Fållen viks in mot avigsidan igen över den nya sömsmånen och nålas.

byxfåll 4

Byxorna fållas med en maskinsöm mitt i den förra sömmen.

byxfåll 5

Efter knappt 30 minuter är nederkanten hel igen. Spåren efter den gamla fållen syns mindre i verkligheten än på bild och kommer att synas ännu mindre efter nästa tvätt. Byxorna kan användas ytterligare några år!

byxfåll 6

Påse nummer tre

De handvävda tygresterna från hemslöjden i Örebro fortsätter att locka mig. Nu har jag sorterat fram blå tyger. Jag lappar ihop små och inte riktigt så små bitar till påse nummer tre. Åtminstone två påsar till med japansk inspiration ska det bli innan lådan med tygresterna åker ner i förrådet igen.

HÄR finns inlägg om påsarna sydda av handvävda tygbitar samlade.

Det tredje av fem

Igår låg ett efterlängtat paket i postlådan, den tredje av fem leveranser i projektet Ullen vi ärvde. Projektet, som sätter fokus på de svenska lantrasfåren och deras ull, drivs av Tant Kofta i samarbete med Båvens Spinnhus och en rad medhjälpare. HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet.

Den här gången innehöll paketet entrådigt garn i tre nyanser. Garnet är spunnet av ull från Värmlandsfår, som har många olika färger och olika typer av ull. På spinneriet sorterades ullen i sju olika kulörer, vita, beige, bruna och grå nyanser. Det betyder att vi som prenumererar har fått lite olika toner i våra paket. En stickbeskrivning till en sjal anpassad till just det här garnet ingår. Alla har vi fått lite infärgat grönt garn också, tänkt till kantavslutning på sjalen.

Nu hoppas jag på bra stickväder så att jag kan sitta på balkongen och mysa med det fina garnet. Först ska härvorna nystas. Det känns nästan lite respektlöst mot det småskaligt framställda garnet att veva upp det på nystmaskinen. Jag gör nystan för hand istället och borde nog träna på att nysta på nystpinne. HÄR är en av flera instruktionsfilmer som finns på YouTube.

Första påsen är färdig

Påsen som jag visade i förra veckan (titta HÄR) är färdig, min tolkning av japanska påsar, komebukuro. Tygerna är handvävda för så där 50 – 60 år sedan, små rester från hemslöjden i Örebro.

Bandet, som bildar hällor i överkanten, och snodden fanns i mina gömmor.

Fodret av en skjorta köpt second hand sydde jag ihop på maskin. Resten är handsytt.

Det här var kul! Det blir fler påsar av de gamla tygresterna. Materialet får delvis styra och de traditionella japanska påsarna finns i mitt huvud som inspiration.