Författararkiv: Elisabet

Provväv, del 1

I boken Smålandsdräll, titta HÄR, finns en gammal handskriven vävsedel avbildad. Den visar en textil som är nära släkt med det som kallas just smålandsdräll, vävd på tre skaft och med tre trampor där droppdräll kombineras med kypert. Den handskrivna vävsedeln är benämnd Ribbingebäcks-duken, vilken skulle kunna tyda på att den kommer från Uppland.

Jag ritade upp bindningen för att bättre förstå hur hur trådarna går. (Jag har inget vävprogram utan ritade i Excel, ett sätt som räcker bra för mig.) Även om jag förstår vad jag ser så kan jag ändå inte riktigt visualisera vad som verkligen händer när varp och inslag möts. Så jag satte upp en provväv. Jag tog samma garn och samma täthet som i en tidigare uppsättning, titta HÄR, oblekt bomullsgarn 12/2 i varp och inslag och 14 trådar per centimeter i varpen. Rapporterna minskade jag ner för att få plats för fler i den relativt smala varpen, 39 cm i skeden.

Samma varp solvade jag sedan om på fyra skaft. Det berättar jag mer om en annan dag. De här provvävarna är en fortsättning på det jag gjorde på distanskursen Analys och rekonstruktion, väv på Sätergläntan nu i vår (2020). Titta HÄR.

Så här ser duken från Ribbingebäck ut när jag följer vävsedeln (med ett par korrigeringar vid partibyten). Tyget blir lite bubbligt. Inslagspartierna med droppar drar ihop väven mer än det slätare partiet. Rutan med treskaftad kypert dras ihop minst.

3 skaft 1

Sedan fortsatte jag att leka i varpen och testade bland annat att lägga till färg. Här kommer några exempel på droppdräll med färgeffekt. Närbilderna är fotograferade genom lupp, 10 x 10 mm.

Det surrar en del i mitt huvud. Hur blir det om jag väver i tunt ullgarn, i tjockt ullgarn, med blandade tjocklekar på garner, i lingarn, i färger med mindre kontrast, med glesare varp, med fler eller färre trådar i dropparna? Och så vidare… Det känns som om jag bara är början av något.

 

 

Klipp, klipp

Dagen börjar med några klipp.

Igår kväll satt jag och vävde med full koncentration på arbetet och märkte inte att dagsljuset sakta försvann och att kvällsmörkret kom smygande. Plötsligt fick jag se mörka stråk i de senast vävda centimeterna. Inslagsgarnet var missfärgat och på garnrullen såg det ut som om det kommit in damm i processen när garnet tvinnades. (Det är ingen idé att försöka klaga hos leverantören. Garnet köptes för så där 25 år sedan.) Det var dags att sluta dagens arbete.

I morse repade jag upp de smutsiga inslagen. Inslagstrådarna klipper jag av på flera ställen, försiktigt så att jag inte råkar klippa av någon varptråd. Med en trubbig nål petar jag sedan bort inslagen.

Nu är det bara att fortsätta väva med inslagsgarn från en annan rulle.

 

 

Gul kudde

Så var ännu en broderad kudde klar. Det blev gult bottentyg den här gången. Blommorna är likadana som på en tidigare kudde med blå botten, titta HÄR. Meningen var att jag skulle samla på mig några blommiga broderier inför en workshop med blomtema i mitten av juni. Workshopen är förstås inställd. Kanske blir det något i höst i stället.

Upp från skräpkorgen

Något stack upp ur skräpkorgen och plötsligt såg jag något annat än skräp i de bortslängda framknytningarna från de senaste vävarna. Jag såg material som kanske passar att använda i ett kommande projekt. Fortsättning följer, förr eller senare.

Lust att brodera?

Har du lust att brodera? Då kanske det passar med en liten materialsats till yllebroderi. Det finns en blomma eller en fågel uppritade på valkat ylletyg, ca 25 x 25 cm. Garn att sy med ingår, 9 färger och 10 trådar av varje färg. Nål ingår också. Kvarvarande materialsatser på vitt tyg säljer jag ut för 60 kr styck + porto. Blomma eller fågel på svart tyg finns också till ordinarie pris 90 kr. Mer information finns HÄR i butiken på bloggen.

Inspiration!

Två nya häften från Hemslöjdens Förlag låg i brevlådan häromdagen. Så mycket fin inspiration!

Carina Olsson är verkligen mästerlig på det hon gör. Efter hennes förra häfte, Bottensömmar, spreds intresset för bottensömmar som en löpeld bland alla som broderar. I det nya häftet, Brodera retro, har hon utgått från sina favoriter bland porslin och textilier från 1950- och 1960-talen och omsatt mönstren i broderi. Carina använder valkade ylletyger, som är behagliga att brodera på och som passar utmärkt till applikationer och skarvsöm, och syr med diverse olika sorters trådar.

Det finns utförliga beskrivningar till hennes modeller. Men häftet är också en inspirationskälla för den som vill använda sina egna koppar, tyger och annat fint som förlaga till ett eget broderi. Så kommer jag att göra.

Häftet Ändra av Katarins Evans och Katarina Brieditis är en fortsättning på deras två häften som kom för ett par år sedan, Stoppa och Lappa. Den här gången tittar de igenom garderoben och ser vad som kan sys om och ändras istället för att kasseras. Herrskjortor blir blusar, byxor och klänningar. Jeans förvandlas till kjolar. Stickade tröjor fräschas upp med broderier. Skor förses stickade kanter.

Jag får både lust och dåligt samvete. En hel hög med herrskjortor har jag som jag har tänkt ska ”bli nå’t”. För att inte tala om kassen full med ylletröjor som jag också har planer för, men som bara ligger och tar plats. Nu är det nog dags att ta tag i detta, när diverse evenemang, workshops och annat är inställda eller framflyttade.

Vila efter en givande dag

Idag (2020-05-09) har vi redovisat våra projekt i distanskursen på Sätergläntan, Analys och rekonstruktion, väv. Redovisningarna skedde digitalt, som det mesta just nu. Det blev en  intensiv och intressant dag med nya kunskaper och insikter.

Glimtar av arbetena har visats då och då på sociala medier. Nu fick vi se mer och ta del av varandras tankar, beslut, problem med lösningar, vävtekniska upptäckter, entusiasm, resultat och funderingar kring fortsättning. En medeltida mantel från Leksand, ett medeltida tyg från Lödöse museum, skånska drättar i dukagång från Kulturen i Lund och ett västgötskt gubbatäcke från museet i Skara har mina kurskamrater haft som sina utgångspunkter. Jag utgick från ett prov i droppdräll från en vävprovssamling hos Sätergläntan. Sedan satte Coronan stopp för möjligheten att titta efter fler droppdrällar i samlingar på museer och andra platser. Istället letade jag droppdrällar i den litteratur som finns tillgänglig här hemma. En del av mitt arbete går att se på bloggen, HÄR i kategorin ”analys och rekonstruktion väv”.

Imorgon är sista kursdagen, med föreläsningar. Men planen är att vi ska träffas på Sätergläntan i höst  och äntligen få se varandras kursprojekt i verkligheten, känna på vävnaderna och betrakta alla trådar på nära håll.

Strax ska jag börja städa upp efter mitt kursarbete, plocka undan böcker, ta hand om provvävar, lägga saker på sin rätta plats, rensa bland bilder och dokument i datorn. Men först  sätter jag mig på balkongen en stund, vilar och gör just ingenting. Tankarna får flyga fritt samtidigt som händerna knyter ihop efsingarna från den HÄR linneväven och nystar trådarna till en boll. Garnresterna kanske blir inslag i en ny väv så småningom.

 

Japansk påse

För ett tag sedan visade jag en provväv i lin, titta HÄR. Jag hade satt upp varp så att det räckte att väva några meter och när jag tvättat en provbit och såg att blev bra så var det bara att trampa och skyttla.

När jag tvättat och strukit tyglängden sydde jag en påse av japansk modell, en tsuno bukuro. Jag har sytt flera sådana tidigare, titta HÄR. Tyget räcker till ytterligare ett par påsar. Påsarna är så bra! De rymmer mycket, de kan användas till förvaring och till att bära saker i. Och när de är tomma tar de nästan ingen plats alls.

 

Det går som en dans!

Det går som en dans att väva handduksväven som jag visade HÄR häromdagen. Höger fot trampar taktfast på höger trampa och den vänstra foten dansar fram mellan de andra två tramporna. Jag började med att väva prov med två olika garner som inslag, bomullsgarn 12/2, samma som i varpen, och lintow 10. Proverna tvättades. Båda garnerna gav bra, men lite olika, resultat. Jag behöver ju faktiskt inte välja det ena eller andra inslagsgarnet. Varpen är kort och räcker till 5 handdukar. Det blir två handdukar med bomullsgarn som inslag och tre med lintow. Lintowgarnet är stelare och håller ut bredden så att jag inte behöver använda spännare. 

Här är det tvättade provet med bomullsgarn som inslag, först den sida som har varit uppåt i vävstolen och sedan den sida som varit neråt.

Jag har fått några frågor om boken/häftet som jag lånat bindningen från. Om jag minns rätt så har jag köpt den någonstans vid Tysklands kust mot Östersjön, t ex Stralsund, eller möjligen i Berlin. Det finns inget ISBN-nummer.

 

Handduk från Tyskland

Nu i vår (2020) går jag en distanskurs på Sätergläntan, Analys och rekonstruktion väv. Men hur gör jag under virusepidemin när vi ska hålla oss hemma och undvika sociala kontakter i möjligaste mån? Jag kan ju inte åka iväg och studera textilier i någon museisamling eller liknande. Istället tittar jag igenom min bokhylla för att se om det finns något intressant att undersöka och som kompletterar det jag gjort tidigare på kursen. Jag fastnade bland annat för den här handduksväven i ett häfte med titeln Traditionelle Webmuster, Ausgewählte Beispiele aus dem historischen Vorpommern, utgiven i Rostock 1988. Tre skaft och tre trampor är allt som behövs för det här mönstret.

Jag har ritat upp bindningen, anpassat lite och bestämt mig för vilket garn jag ska använda. Den ursprungliga vävnaden har lin i varp och inslag, men jag valde bomullsgarn 12/2 som varp.

När jag hade varpat tyckte jag att varpen såg extremt tjock ut. Hade jag verkligen räknat rätt på trådantal? Eller hade det slagit slint när jag räknade antal varv på varpan?

För att vara på den säkra sidan vägde jag varpen. Den vägde 0,435 kg. I teorin, när jag räknar med varplängd, antal trådar och garnets meterantal/kg, så skiljer det bara 15 gram. Alltså har jag både tänkt rätt och gjort rätt!

Det gäller att vara alert när jag solvar. Det räcker med att jag börjar nynna med i någon gammal låt av the Rolling Stones, som hörs från ett annat rum, för att jag ska tappa bort mig. Rapportens trådantal, 42, räknar jag in vid skälspröten och sedan plockar jag fram de solv som behövs. Och så kollar jag några extra gånger att allt är rätt.

 

Nu är alla trådar solvade. Ett par moment återstår innan det är dags att väva. Då ska jag testa med två olika inslag, bomullsgarn 12/2, dvs samma garn som i varpen, och towgarn 10. Proverna ska tvättas och sen kan jag avgöra vilket garn jag ska fortsätta med.

Påfyllning i vävhyllan

En och annan vävbok, mer eller mindre ny, slinker in i bokhyllan. Här är de två senaste.

I boken Smålandsdräll (2018) presenteras ett riktigt spännande och mycket väl genomfört projekt. I samlingarna hos Jönköpings läns Hemslöjdsförening finns en bunt med prover på möbeltyger i en teknik kallad Smålandskrus eller Smålandsdräll, vävd på bara tre skaft. Hemslöjdskonsulent Eva Landén hade länge tänkt att det skulle vara intressant att göra något med proverna. Föreningen Handvävare i Jönköpings län nappade på idén och åstadkom en mängd vävnader i olika kvalitéer och olika material, alla med inspiration från de gamla provbitarna. Projektet visades i en utställning och resulterade också i den här fina boken.

Formgivningen av boken är stram och konsekvent. Varje vävnad presenteras på ett uppslag med tydlig uppgift om upphovspersonen. Spiralbindningen gör att boken är lätt att ha intill vävstolen för den som vill följa en beskrivning.

Vävmönstret kan sägas vara en kombination av droppdräll och treskaftad kypert. Ursprunget är oklart, men det finns vävsedlar i äldre vävböcker, t ex i Den lilla Väfboken av Wilhelmina Bergman från tiden runt sekelskiftet 1900 och i Maria Collins bok Våra hemvävnader från 1924. I projektet inför den nya boken hade man också tillgång till ett liknande mönster från en handskriven vävsedel, avbildad i boken.

Min andra nykomling i bokhyllan är inte så ny. Haandbok i Vævning utgiven av Den Norske Husflidsforeningen är tryckt 1914, tredje upplagan. Första upplagan kom 1909. Det finns många intressanta saker att se i boken, t ex den här väven, som påminner mycket om den handskrivna vävsedeln som nämns ovan. Den handskrivna är på tre skaft , men den här är på fyra skaft. Jag ska rita upp bindningarna för att se om de är lika, eller vad som eventuellt skiljer dem åt.

Allt är inte stängt

Allt är inte stängt nu under virusets härjningar. Eskilstuna Konstmuseum, till exempel, har öppet. Viss programverksamhet har ställts in och annat har man ändrat för att följa myndigheternas rekommendationer.

Jag var där häromdagen och såg utställningen i stora salen med verk av Lotta Hannerz. Konstnären lurar ögat med trompe-l’oeil-effekter, hon får mig att fundera över sammanhang mellan verken och hon får mig att försöka hitta berättelser. En sevärd och fantasieggande utställning.

HÄR finns en recension av utställningen i Svenska Dagbladet.
HÄR finns öppettider och annan information.
HÄR på museets sida på Facebook finns bland annat några roliga inlägg i Digitala Konstverkstan, en ersättning för de inställda barn- och familjeträffarna i museets verkstad.

Nu blir det linvävning

På senare år har jag bara vävt med ullgarn, halsdukar och sjalar, och det är länge sedan det var en linvarp i vävstolen. Men nu var det dags. Jag ville testa en bindning som jag tidigare provat i ullgarn, ett mycket tjockare garn än det lingarn, oblekt 16/1, som jag valde nu.  Jag var osäker på hur tät varpen borde vara och ifall mönstret överhuvudtaget skulle komma till sin rätt i det stelare lingarnet. Så jag vävde ca 20 cm mönster som prov och klippte ner. Provbiten delade jag i två lika stora delar i varpriktningen. Den högra biten är tvättad och  mönstret framträder som jag hoppades. Trådtätheten i varp och inslag är OK. Möjligen kunde varpen vara en aning tätare. Men jag har ingen sked som passar så det får vara så här.

Nu fortsätter jag på samma sätt i några meter med full koncentration på trampordningen.

Marimekko x 50 x 2

I min bokhylla finns en ask innehållande 100 kort med mönster från Marimekko, 2 kort av varje motiv, således 50 olika mönster att beskåda och beundra. En del mönster känner jag igen, särskilt de äldre, medan andra är nya för mig. Jag kan sitta länge och bläddra bland korten. Alla är lika vackra och intressanta. Vilka fantastiska formgivare som har anlitats av Marimekko! På askens framsida finns ”Räsymatto” av Maija Louekari 2009.


Här är fem kort som jag tagit slumpmässigt ur bunten, ovan ”Vatruska”, formgivet av Aino-Maija Metsola 2012.

Översta raden: ”Purnukka, Erja Hirvi 2008. ”Hedelmäpeli”, Erja Hirvi 2009.
Nedersta raden: ”Ryijy”, Maija Louekari 2011. ”Siirtolapuutarha”, Maija Louekari 2009.

Rya – böcker

Jag har sagt det flera gånger tidigare, det handlar en del om att väva rya i mitt huvud för tillfället och jag läser allt jag hittar. Jag sökte efter Uuve Snidares bok Ryamattan (2007) på bibliotekets hemsida. Den fanns inte. Men jag hittade en bok av Eva Norberg med titeln Rya (1970). Så spännande, en bok om ryor som jag aldrig hört talas om tidigare. ”Mönster och bindningar” stod det i texten i beskrivningen av boken, precis det som jag är intresserad av. Lite konstigt var det att den var sorterad som Hc, skönlitteratur för vuxna, men fel kan det väl bli ibland. Jag beställde boken och fick ett sms redan nästa dag om att den fanns att hämta.

Men, boken innehåller inte ryamattor. Det är en novellsamling som fått namn efter en av novellerna. En syster, en bror och en svägerska delar upp bohaget efter en avliden mor. Det pågår ganska bestämda, men samtidigt lite försiktiga, diskussioner om vem som ska ha vad från hemmet, bland annat en ryamatta som modern knutit. Systern vill ha ryan och säger: ”Men ryan, den knöt hon åt mig – det vet ni ju, att hon sa, medan hon höll på. Det är mina färger i den, och hon sa alltid, att den skulle ligga framför morfarsstolen.” ”Hon knöt den med sina händer. Varenda knut – varenda, varenda knut -.” Systern får ta ryan.

Ett genomgående tema i novellerna är bostaden, hemmet. Författaren, Eva Norberg, var gift med en präst och i början av äktenskapet flyttade familjen ofta när maken bytte tjänst. Kanske en förklaring till valet av tema? Eva Norberg har bl a skrivit psalmer som ingår i Den svenska psalmboken med tillägg, 2002. Läs  Eva Norberg HÄR.

 

Uuve Snidares bok Ryamattan fanns som sagt inte på biblioteket i nästa kvarter, men de tog  hem den till mig som fjärrlån. Bland annat skildrar författaren den stora ryavågen under 1960-talet. Ester Teorell hette kvinnan som redan 1932 kom på att väva en botten för att sy, knyta, rya på istället för att utföra hela arbetet i vävstol. Föreningen för Svensk Hemslöjd nappade på idén och blev återförsäljare. På 1960-talet exploderade intresset och det fanns många företag som sålde materialsatser.

Jag var barn då och minns förstås ryorna som knöts på färdig botten. Min mamma knöt flera ryor. Vår klass knöt en rya tillsammans när vi gick i 6:an, en materialsats från en handarbetsaffär. Ryan var högsta vinsten i ett lotteri när vi samlade pengar till en skolresa till Gotland.

Uuve Snidare presenterar en del av de konstnärer och formgivare som arbetade med ryor under ryamattans storhetstid, som Viola Gråsten, Edna Martin, Astrid Sampe, Marianne Richter. Ryorna fanns som materialsatser att knyta, de vävdes i exklusiva enstaka exemplar eller vävdes industriellt.  

Rya knuten på färdig botten, materialsats formgiven av Marianne von Münchow för Svensk Hemslöjd.

Märta Måås-Fjetterströms ”Blå Trasryan” är en av mina favoriter och den kom till innan ryahysterin. Tyvärr finns den inte med på utställningen på Stockholms Slott, titta HÄR. (Slottet är stängt pga Corona. Utställningen skulle ha slutat nu i april men är förlängd till hösten 2020.)

Att väva

Att väva är namnet på en ny vävbok som kom i förra veckan. Arianna Funk och Miriam Parkman har gjort boken tillsammans. De är båda yrkesvävare, utbildade på Handarbetets Vänner i  Stockholm, och ingår i gruppen Studio Supersju. (Gruppen ställer förresten ut tillsammans på  Västernorrlands Museum i Härnösand just nu, t o m 2020-08-30. Läs mer HÄR.)

”I den här boken hittar du en fond, mot vilken du bygger ditt eget sätt att väva på”, säger författarna i förordet och poängterar att de inte har facit till hur vävning ska gå till. De delar med sig av sina egna erfarenheter och visar hur just de två tänker och gör. De uppmanar oss att hitta egna vägar, egna arbetssätt och en egen stil genom att ta lärdom av olika förebilder, titta i äldre vävlitteratur och studera traditionella tekniker. Och förstås, få idéer av den nya boken!

Formgivning och färgning har varsitt kapitel med användbara tips. Inspirerande tankar kring formgivning finns också i samband med en del av vävsedlarna. Det finns beskrivningar till handdukar, tabletter, kuddar, våffelväv, röllakan, dubbelväv och flera olika ryavävar.

Just varianterna av ryor är extra intressanta för mig. I mitt huvud virvlar det runt många ganska ostrukturerade tankar kring att väva rya och jag är särskilt mottaglig för allt som har med ryaknutar att göra. Numera har jag bara en vävstol och flera andra varpar ska upp innan det finns plats för rya. Så ännu ett tag får jag nöja mig med att tänka på ryor, att planera, titta hur andra har gjort och fundera på kvalitetsförslagen i nya boken.

 

Påfyllning

Mitt garnlager har fyllts på med några kilo. En del av garnet färgar jag till halsdukar i dubbelväv, en teknik som jag vill väva mer av. Men det mesta ska färgas till broderigarner som sedan hamnar i min butik på bloggen. Nu blev det färgbad med röda respektive blå kulörer. Nästa gång grytorna står på plattorna blir det påfyllning med lila och turkosa nyanser.

 

Kycklingar i repris

De här små kycklingarna, fyra centimeter höga + kam, har jag visat tidigare. Någon kanske är sugen på lite påskpyssel, så här kommer de igen.

För den som har lite kläde eller liknande i gömmorna är det bara att följa beskrivningen och sätta igång. För den som inte har material hemma har jag plockat ihop materialsatser som innehåller tyg till fyra kycklingar, två klargula, en senapsgul och en svart, pärlor till ögon och ull till stoppning. Nål och tråd ingår inte. Priset är 40 kr + porto. Erbjudandet gäller t o m söndag 2020-04-05, om materialsatserna inte har tagit slut innan dess.

Uppdatering 2020-04-03: Materialsatserna är slut!

Stickat och valkat

Två nålrullar, nålbrev, har jag stickat och valkat efter Tant Koftas beskrivning. Hon startade en gemensamhetsstickning (en KAL, knit-a-long) för ett par veckor sedan. Instruktioner finns på Facebook och på Instagram, sök tantkofta. På Instagram finns det också massor med fina nålrullar att se, #koftansnålrulle.

Materialet fanns i min korg med restgarner i tjocklek ungefär som 6/2, dvs ca 3.000 m/kg. Det turkosa kommer från Rauma Ullvarufabrikk, det gula från Kampes Ullspinneri och det röda från Östergötlands Ullspinneri. Jag valkade ihop stickningen genom att lägga de stickade bitarna i varmt såpvatten och sedan rulla och massera dem mellan handflatorna. HÄR visar jag hur den turkosa nålrullen såg ut i ett tidigare skede.

Kanske kan jag få lite ordning bland alla mina synålar genom att sticka fler nålrullar och sortera upp nålarna. Den turkosa nålrullen innehåller chenillenålar med spets nr 22. I den röda finns också chenillenålar med spets, men av lite varierande storlek.

Distanskurs på distans

Jag hade sett fram emot att åka till Sätergläntan några dagar och träffa lärare och kurskamrater på distanskursen Analys och rekonstruktion väv. Men som så mycket annat just nu så är träffen inställd. Istället möts vi digitalt i Google Classroom med föreläsningar och redovisningar. Vi började igår (2020-03-27) och fortsätter ett par dagar till framför våra skärmar. Gårdagen fungerade väldigt bra. Men vi saknar nog alla det taktila, att känna varandras provvävar med händerna, och att titta noga på trådar och bindningar.

HÄR finns alla blogginlägg om kursen.

Matta och Maria

Som en akvarellmålning ligger den på golvet i Fors kyrka här i Eskilstuna, kormattan av Birgitta Hagnell-Lindén (1932 – 2018). Läs om konstnären HÄR. (Min favoritduk, formgiven av Birgitta Hagnell-Lindén för hemslöjden i Örebro har jag visat tidigare, titta HÄR.)

Fors kyrka, fint belägen vid Eskilstunaån, har stått på platsen i bortåt tusen år. Tidigare fanns där en träkyrka. Sitt nuvarande utseende fick kyrkan efter renoveringar och tillbyggnader på 1600-talet.

Idag den 25 mars på Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag passar det extra bra att visa en medeltida skulptur från kyrkan. Maria sitter hos sin mamma Anna med Jesus i knät.  Den här typen av avbildning med tre generationer kallas ”Anna själv tredje”, titta HÄR. Undrar vad mamma Anna sa när flickan kom hem och berättade att hon var gravid.

Tillbaka till mattan. Den är lite sliten och det är inte så konstigt. Många fötter har trampat på den sedan tillkomsten 1989.

Signaturen tolkar jag som BH-L x HD. Att BH-L står för Birgitta Hagnell-Lindén är tveklöst. Och HD står nog för Birgittas medhjälpare i vävstolen. Någon som vet vem HD är/var?

 

Stickar på balkongen

Vårsolen lyser och jag sitter på balkongen och stickar. Det ska bli en nålrulle, ett stickat nålbrev. Det är Tant Kofta som bjuder på en KAL nu under några dagar. KAL = knit-a-long = sticka tillsammans. Att sticka tillsammans på avstånd passar ju extra bra nu, när vi ska försöka undvika sociala kontakter. Lotta, Tant Kofta, kommer med ett nytt moment i stickningen med ett par dagars mellanrum. Nästa uppgift blir att valka nålrullen. Instruktionerna finns både på Facebook och på Instagram, sök efter Tant Kofta. På Instagram går det också att dela med sig av sin stickning och se hur andras nålrullar växer fram, #koftansnålrulle. 

Glesare varp

Vävningen av prover fortsätter till distanskursen Analys och rekonstruktion väv som jag går på Sätergläntan (följ mina inlägg om kursen HÄR). Jag tittar på en liten tygbit från skolans samlingar och försöker komma så nära som möjligt. Den lilla tygbiten har sex trådar per centimeter i ena riktningen. Nu har jag testat med två trådar i rör i en 30-rörssked. Jag har klippt ner provet och det var som jag misstänkte. Väven drar ihop sig en hel del på bredden, cirka 10 %, och är alltså tätare än ursprungstyget. Jag drar ut varptrådarna ur skeden och skedar om i en 55-rörssked med en tråd i rör. Förhoppningsvis blir det bra.

Nästa kurstillfälle skulle ha skett om drygt en vecka. Men det blir ingen resa till Sätergläntan. Istället träffas vi digitalt.

För den som inte väver: I vävskeden fördelas varptrådarna på bredden. En 30-rörssked, skrivs 30/10, har trettio springor per 10 centimeter. Om jag trär en tråd i varje springa får jag alltså tre trådar per centimeter, trär jag två trådar i varje springa blir det sex trådar per centimeter och tre trådar per springa blir nio trådar per centimeter. Vilket trådtäthet och vilken sked som är lämplig beror t ex på garnets tjocklek och på vävbindningen.

Väver prover

Jag förskedar en provväv. I distanskursen som jag går på Sätergläntan, Analys och rekonstruktion väv (titta HÄR), har jag tittat noga på en liten tygbit. Jag väver prover för att hitta ett sätt att väva ett nytt tyg som liknar den lilla tygbiten så mycket som möjligt. Det kommer mer så småningom.

Vävskeden på bilden, tillverkad av Gunnar Anderssons Vävskedsverkstad, följde nog med en gammal sned vävstol som jag köpte 1973. Vävskedsverkstaden startade 1926. Redan året efter fick de en silvermedalj för sina produkter och ett år senare en guldmedalj. Telefonnumret gäller fortfarande. Den som ringer kommer till GAV Glimåkra AB på Vävskedsvägen i Oxberg, titta HÄR.

När varpen är i vävstolen kan jag solva och knyta upp tramporna på flera olika sätt och ändå få exakt samma utseende på tyget. Jag ritar och ändrar och försöker hitta en variant med en solvordning som är lätt att följa och en trampordning som känns bekväm både för fötterna och för minnet.

Nålar

Det finns en del i mina gömmor. Nu letade jag efter ryanålar, grova nålar utan spets för att sy ryastygn med på ett speciellt bottentyg, inköpt eller vävt hemma i vävstolen. De fanns i den här asken.

När jag sökte efter ryanålarna hittade jag den här nålen också, utan spets och med två ögon. Den kan jag nog använda som hjälpmedel när jag ska trä ett band eller en resår genom en kanal. Men varför finns det två ögon?

De här redskapen hittade jag också i ett skåp. De ser ut som extremt tunna virknålar. Men vad har de använts till? Till riktigt tunna virkade spetsar, till att sy tambursöm eller något helt annat? Jag vet inte. Redskapet till vänster har en skruv i botten som vidgar och sluter en öppning i andra änden så att det går att stoppa in krokar av olika tjocklek. Nästa har en fast krok. De tre till höger har krokar som går att ta loss och stoppa in i skaftet. Längst till höger är kroken instoppad i sitt fodral, dvs skaftet.