Författararkiv: Elisabet

Hållbart hemma

Häromdagen var vi i Västerås och såg utställningen Hållbart hemma på Västmanlands läns museum. Utställningen handlar om hållbar utveckling, om bra materialval i vardagen, om slöjd och om återbruk. Utställningstexten får berätta mer.

Utställningen kan ses t o m 2021-11-28. Den är ett samarbete mellan Västmanlands läns museum, Västmanlands läns hemslöjdsförbund och Sörmlands museum. HÄR finns öppettider mm.

.

.

.

.

.

Trots dålig bildkvalitet på grund av glasmonter kan jag inte låta bli att visa de här gamla slöjdade dockorna.

.

Handarbetspåsar

Den som har följt bloggen ett tag kanske har noterat att jag är väldigt förtjust i påsar. När Pia Sjöstrand la ut ett antal till försäljning på Instagram kunde jag förstås inte låta bli att köpa. Inbetalningarna skickar Pia vidare till Bröstcancerförbundet.

Visst är påsen söt! Den rymmer precis ett nystan på ett hekto ullgarn 6/2 och det är bara att dra upp garnet och börja sticka.

Det är möjligt att Pia syr fler påsar och säljer dem på Instagram, titta hos @rymdblomman. Eller sy själv. Beskrivning finns HÄR hos Ninas syrom.

I mina gömmor finns den här handarbetspåsen sedan länge. Den låg bland en massa andra textila saker som jag fick av någon. Påsen är avsedd att hänga på handleden. I den ligger garnet och man kan sitta bekvämt och virka utan att nystanet rullar iväg.

Gröna ränder

Grönt kan aldrig vara fel. Och ränder kan aldrig vara fel. Så nu gör jag helt rätt!

Jag får skynda mig med stickningen. Det är ännu inte för kallt för att cykla, men det behövs en smidig mössa under cykelhjälmen. Beskrivningen är från Ann-Mari Nilssons bok Sticka mössor vantar sockor. Jag har stickat flera mössor ur boken, bl a en efter samma beskrivning som nu, titta HÄR. Mössan satt fint på huvudet och passade bra under cykelhjälmen, men jag har tyvärr tappat bort den.

Båda garnerna skulle egentligen ha blivit tröjor. När tröjorna var nästan färdiga insåg jag att jag aldrig skulle trivas i dem. De repades upp och nu har garnet istället använts till vävning och till andra stickprojekt.

Mjölsikt med tagelväv

För många år sedan köpte jag den här mjölsikten på loppis. Den består av en silduk vävd av tagel, fastklämd mellan två svepta träringar. Träringarna är hopfästa med järntråd. Silduken avslutas med en kant/fåll med en bunt av tagel omlindad/sydd med lingarn. Diametern på sikten är ca 21 cm och höjden är ca 8,5 cm.

Silduken är vävd med tre parallella tagelstrån både i varp och inslag.

Rutan på bilden är ca 1 x 1 cm.

För cirka fem år sedan skrev Birgitta Nygren om vävning av siktdukar på sin blogg, titta HÄR. Mjölsikten hon visar på bild är snarlik min. Boken hon refererar till, Småländska kulturbilder 1989, Det handlar om textil, finns också i min bokhylla. Birgitta avslutar sin text så här: ”Sedan kom metallduk som framställdes industriellt, och idag kan nog ingen väva siktduk i tagel.”

Att ingen kan, det stämmer inte riktigt längre. För ett par år sedan började Marie Ekstedt Bjersing testa att väva tagelduk med gamla redskap och gamla metoder. Nu har hon fått medel från Nämnden för Hemslöjdsfrågor för att fortsätta. På sin hemsida redovisar hon arbetet, titta HÄR. På Instagram taggar hon med #tagelvävning. Det ska bli spännande att följa utvecklingen!

Kuddar i rosengång

Sex kuddar blev det av väven i motsatstrampad rosengång, titta HÄR. Rosengång är kul att väva! Fyra av kuddarna har inslag av ett melerat garn från Wålstedts. En av de fyra har ett vitt garn på motsatstrampan. I de tre övriga använde jag ett grönt garn från en upprepad tröja, titta HÄR.

Ett växtfärgat ullgarn från runt 1980 fick sällskap av vitt och grått ullgarn.

Bollfrans tillsammans med vitt och grått garn är det i sista kudden. Det finns saker i utförandet som kunde vara bättre. Erfarenheterna tar jag med mig om jag skulle använda bollfrans som inslag någon mer gång.

Några av kuddarna ska jag behålla och några är till salu. Kontakta mig vid intresse, elisabet.textilainslag@telia.com.

Lagar morgonrocken, igen

Nu var det dags igen att laga morgonrocken, som jag sydde av en linnegardin för fem år sedan. På ena ärmen var tyget slitet.

Och fickan, sydd av ett broderi från ett kvinnokooperativ i Zimbabwe, hade också gått söner.

Ärmen fick en lapp från en kasserad herrskjorta.

En bit av samma skjorta fick laga fickan. En alldeles lagom lång bandstump passade perfekt som förstärkning på slitage på fickans kant.

HÄR går det att följa morgonrocken.

Omvandling av broderier

Några stygn då och då blir det på mitt broderi i omvandling. För ungefär 15 år sedan sydde jag en serie bilder till en utställning. Efter utställningen stoppade jag undan dem och de låg och vilade tills för några månader sedan. Då började jag fundera på vad jag skulle göra med broderierna och nu är de på väg att förnyas.

Ett broderi är klart och nummer två är på gång. Jag började med att lägga lite färg och diffusa mönster genom ett färgbad med begagnade tepåsar och rostigt järnskrot. Det finns ingen exakt plan med stygnen. Jag syr, ser vad som händer och bestämmer nästa steg.

HÄR finns blogginläggen om broderierna samlade.

Så här såg broderiet ut från början, en variant av läggsöm på en återbrukad linneservett.

Lust och glädje

Lust och glädje – det förmedlar de här två böckerna, nytillskott i min bokhylla.

Slöjd, som i att bestämma över sitt eget liv är en dokumentation av utställningen Slöjdvägar som visades förra sommaren, år 2020, i Bodafors i Småland. Slöjd, slöjdare, slöjdtankar, slöjdutbildningar presenteras i olika teman, men lite huller om buller. Inspirerande, glädjefullt, charmigt och gränslöst.

AnneLie Karlsson, möbelsnickare och slöjdare, täljer djur.

I boken Making mobiles introducerar Karolina Merksa oss för pajaki, den polska varianten av oro, takkrona, mobil, himmeli. Steg för steg visar hon hur dekorationerna tillverkas och hur kronorna konstrueras. Jag får lust att bygga min egen pajaki av sånt som finns i skåpen.

De utsmyckade pajaki kändes bekanta. Och mycket riktigt, när jag tittar igenom bokhyllan hittar jag den här boken, tryckt 1975, om slöjd och hantverk i Polen.

Rosengång med bollfrans

En liten bit till ska jag väva innan det är dags att klippa ner väven i rosengång, titta HÄR. I den sista kudden har jag pillat in bollfrans. Det blir nog bra. När väven är nerklippt återstår att välja tyg till baksida på kuddarna och sedan sy ihop.

Som hjälpmedel att hålla samma avstånd mellan raderna med bollfrans har jag klippt ett pappersmått.

Motsatstrampad rosengång går att variera nästan hur mycket som helst. Jag förstår ju hur trampordning och färger fungerar ihop, men har varit ganska återhållsam med mönster. Jag visar när mina kuddar är monterade.

Till den som vill se mer av möjligheterna med motsatstrampad rosengång kan jag rekommendera Anna Östlunds böcker, fyllda med inspiration. Två av hennes tre böcker finns hos mig ännu några veckor. Sedan är de tillbaka på sin plats på biblioteket.

Motsatstrampad rosengång

Rosengång med motsatstrampning är på gång i vävstolen. Kuddar ska det bli. Varpen är mattvarp 12/6. Hellre hade jag nog haft lin i varpen, men eftersom min ambition är att i möjligaste mån använda garn ur mitt lager så blev det mattvarp. Det vita inslaget är ett ullgarn, Brage, som jag köpte för att färga och använda till broderi. Men jag tyckte att garnet var för tjockt att sy med och det förblev ofärgat och oanvänt. Det rosa-orange-gröna specialspunna garnet från Wålstedts, titta HÄR, räcker till tre kuddar.

Det finns varp till ytterligare ett par kuddar. Men vilket material ska jag välja? Och hur ska jag trampa? Ska jag använda några av garnerna som finns kvar från växtfärgningshysterin för 40 år sedan, runt 1980?

Eller är det kanske nu som några meter bollfrans ska komma till användning?

Förberedelser

Jag letar i skåp, i lådor, i mitt minne efter saker som ska tas med till Råby-Rönö vävstuga utanför Nyköping imorgon. Vävstugan firar 50-årsjubileum och jag är inbjuden att prata om vävning, broderi och textila inslag i mitt liv. Inte en enda bild kommer jag att visa, bara verkliga saker. Men hur mycket ska jag ta med mig och hur mycket hinner jag på en timme?

Tvättsäck

Redan när jag köpte det blå tyget i våras (titta HÄR) hos Axelinas Manufaktur på ReTuna återbruksgalleria här i Eskilstuna visste jag vad det skulle bli. Och nu är det gjort.

Vi har en väldigt praktisk och behändig förvaring för smutstvätt, en ställning med en säck. Säcken som hörde till ställningen var i någon sorts konstfiber som var svår att hålla ren. Det behövdes en ny och det här tyget passar perfekt. Tyget hade märken efter tidigare användning, blekning och vikränder. Den slitna sidan vände jag inåt. Det var lite knappt med tyg, men när jag sprättade upp de gamla fållarna så räckte det. Jag är nöjd!

En tripp till Västergötland

Vi tog en tripp till Västergötland nu i veckan. Det blev ett par fina dagar med bad både i Vänern och i Vättern, promenader i naturreservat, bilkörning i sakta tempo på krokiga småvägar och besök på lugna, tysta platser som för bara några veckor sedan kryllade av semesterfirare. Och så blev det förstås lite textilspaning.

Från Kampes köper jag garn ibland. Det här var mitt första besök i butiken i Ullervad utanför Mariestad. De säljer förstås ullgarner från sitt eget spinneri, men har också ett bra sortiment av vävtillbehör och garner för vävning och stickning. Min ambition är ju att i första hand använda garner som redan finns i mina förråd, men jag köpte ändå ett par hekto ullgarn spunnet i Ullervad. Det finns en plan och garnet behövs som komplement till garn ur förrådet.

Genom en öppen dörr kunde jag spana in på tvinningsmaskinerna i spinneriet.

I garnhyllorna hängde små söta koftor för att visa hur garnet kan se ut uppstickat.

I Skövde besökte vi Slöjdens Hus och utställningen med rosengångsvävar.

Jag deltar med en halsduk som finns med på utställningsaffischen. Titta HÄR i ett tidigare inlägg. HÄR finns en film från utställningen inspelad i samband med Hemslöjdens Ullvecka 4 – 11 september 2021.

Jag inspekterade och beundrade vävnaderna, pratade mycket och glömde nästan att fotografera. Men här är i alla fall några exempel på alla fina och inspirerande vävar i utställningen.

Marina Fränke har vävt den fritt mönstrade mattan i tre våder som sytts ihop.

En fin kant på en fin trasmatta av Berit Ericson.

Extra roligt var det att se Lotta Lundqvists rekonstruktion av ett täcke från Västergötlands museum i Skara. Vi gick båda distanskursen i analys och rekonstruktion på Sätergläntan förra året. Rekonstruktionen av täcket var Lottas projekt i kursen. Förhållandena under pandemin gjorde att jag inte deltog i den avslutande träffen och inte fick ta del av kurskamraternas redovisningar. Men nu fick jag se Lottas fina täcke! Titta gärna HÄR på filmen där hon berättar om sitt arbete.

Ett litet färgbad

När jag plockade rönnbär för att trä på tråd (titta HÄR) kom det plötsligt ett rejält regn. Det blev bråttom, jag plockade slarvigt och fick med mig en del rönnlöv hem.

Av rönnlöven blev det ett litet färgbad. I skåpen finns material kvar sedan jag hade workshops i färgning och nu tog jag fram ett par tillklippta bitar linnetyg, utan någon form av betning. Linnet fick koka tillsammans med rönnlöven. Resultatet blev som förväntat, en ljust gul färg på det obehandlade tyget. Jag fortsatte med att strö lökskal över tygbitarna, lindade in lite järnskrot och knöt ihop rullarna med silketråd.

Rullarna fick ett uppkok i rönnbadet och efter någon timme i värmen fick de svalna i grytan innan jag tog upp dem.

Nu har jag ytterligare två tygbitar med diffusa mönster, perfekta som underlag till broderi. Silketråden använder jag förstås att sy med. Linnebitarna kan också bli någon sorts lappverk tillsammans med andra färgade tyger i mitt lager.

Ida-Lovisa Rudolfssons konst i Katrineholm

Vad har hänt tidigare? Vad händer precis just nu? Vad kommer att hända i fortsättningen? Ida-Lovisa Rudolfsson bilder leder in i spännande och oväntade äventyr, ofta med en känsla av osäkerhet och otrygghet.

Ida-Lovisa Rudolfssons fascinerande bildvärld visas i Katrineholms konsthall t o m 2021-10-09. HÄR finns öppettider mm och HÄR finns hennes hemsida. Den som inte hinner till Katrineholm kan se ett par av hennes verk på Eskilstuna Konstmuseum i den permanenta delen (som dock hängs om emellanåt).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är ida-lovisa-rudolfsson-1.jpg

På begagnade lakan och andra återbrukade textilier, ofta hopskarvade av mindre bitar, lägger hon textilfärg som en grund för bilderna och kompletterar med stygn. Ibland sys broderierna direkt på de stora tygstyckena. Ibland sys stygnen på mindre bitar som läggs på som applikationer.

De sydda illustrationerna till hennes bilderbok Efter stormen finns med på utställningen i Katrineholm.

Jag lånade boken på biblioteket. Men den behövs nog i min egen bokhylla. Bilderna och berättelsen uppmanar till samtal och funderingar. Vad är det egentligen som händer? Varifrån kommer repet? Vad har hänt med fallskärmshopparen? Vart flyger planet? Är det hela en dröm? Många frågor, men ont om svar.

I brevlådan

Nu för tiden kan det gå veckor utan att det kommer någon post i brevlådan. Men både igår och idag låg där fina saker.

Igår kom paket nummer fyra av fem från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde. Den här gången har Båvens Spinnhus spunnit garn av ull från Helsingefår. Ullen från Helsingefår varierar och ser olika ut från olika individer, både när det gäller fibrer och färger. Spinneriet har blandat ull till ett tvåtrådigt, ganska mörkt gråbrunt garn som passar att valka. Tant Kofta föreslår att garnet används till att sticka och valka en börs eller väska enligt beskrivningar i hennes häfte Småvalkat, som också fanns med i paketet.

HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet Ullen vi ärvde.

Idag låg nummer 3/2021 av tidskriften Väv i brevlådan. Där kan jag läsa Lina Sundbergs text om blådrättar, Amica Sundströms artikel om textil under folkvandringstiden, om Vanessa Barragão som virkar korallrev och mycket annat. Och så finns min recension av boken om Boro där, ett roligt och lite knepigt uppdrag att få ihop en text på bara tusen tecken.

Så vad gör jag idag? Läser om vävning förstås och funderar på vad jag ska göra med garnet från Tant Kofta.

Fler korgar

På Frövifors Pappersbruksmuseum finns en permanent utställning med japanska förpackningar. Jag bodde i närheten tidigare och har sett den fina utställningen många gånger. Senast jag var där tittade jag extra noga på korgar och andra förpackningar av naturmaterial. Material, teknik och behov varierar, men korgar finns över hela världen och har funnits i tusentals år. På översta bilden äggförpackningar av rishalm.

Korgar för kex och bakverk.

Korg för salta inlagda grönsaker.

Små stekta riskex i flätad bambukorg.

Ingefärskex med sockerglasering i flätad bambukorg.

Korgar för sötsaker eller riskex, handsydda av ung bambu.

Handknuten behållare för ris.

Varför japanska förpackningar på ett pappersbruksmuseum? kanske någon undrar. Hur den tidigare vandringsutställningen fick sin slutstation just i Frövi vet jag inte. Men det finns en tydlig kopplingen till platsen. På museets gamla bevarade pappersmaskiner tillverkades bl a material till förpackningar och i det stora moderna pappersbruket som ligger alldeles intill produceras förpackningskartong, till exempel till mjölkpaket.

HÄR finns information om Frövifors Pappersbruksmuseum. Museet ligger några mil nordost om Örebro.
HÄR finns mina blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om korgar.

Fönsterutställning hos Sonja Berlin

När Sonja Berlin frågade om jag hade lust att visa broderier i fönstret till hennes ateljé svarade jag förstås ”Ja, det gör jag gärna!”. Nu finns de där, i 31:an, dvs på Landsvägsgatan 31 i Malmköping. T o m 2021-09-12 går det att kika på broderierna genom fönstret.

Sonja träffade jag första gången för ungefär 20 år sedan när vi hade henne som skicklig lärare i brickvävning på Handarbetets Vänner. Hon har vävt med brickor i mer än 40 år och utvecklat brickvävningen innovativt, fantasifullt och tekniskt och estetiskt fulländat. I hennes ateljé finns förstås massor av brickvävda textilier att titta på och beundra, men även andra vackra och inspirerande saker. Jag väljer ordet ”textilier” och inte ”band” eftersom en del av hennes brickvävar definitivt inte är band, utan stora textila konstverk.

HÄR är ett blogginlägg från Sonjas utställning hos Konsthantverkarna i Örebro för några år sedan. I en film producerad av Sörmlands museum i deras serie om handens arbete, Att synliggöra det osynliga, ser vi lite av ateljén. Hon visar och berättar hur hon tänker om brickvävningen och hur hon väver, titta HÄR.

Min korgsamling växer

I sommar (2021) har utställningen Älskade korg! visats i Rademachersmedjorna här i Eskilstuna. HÄR finns bilder från utställningen. I lördags (2021-08-14) avslutades utställningen med en trevlig temadag. Hemslöjdskonsulenterna Sofia Månsson och Helena Åberg berättade om korgtraditioner och svarade på frågor om korgar. Hemslöjdsföreningen Sörmland och Eskilstuna Stadsmuseum hjälpte den som ville prova att göra sin egen korg.

Korgmakare fanns på plats och visade och berättade. Mona Malmqvist Sjöstedt odlar pil utanför Örebro och använder materialet till sina korgar, första bilden.

Anders Moberg från Katrineholm tillverkar sina korgar främst av sälg, men hade också en i bok på gång.

Gerd Boethius från Åkers Styckebruk gör korgar i olika modeller och i olika material. Här visar hon upp en granrotskorg.

Katarina Åman hade rest ner från Skellefteå för att hålla en kurs i rotslöjd. Här är några av hennes björkrotsbroscher med broderi.

Det fanns korgar till försäljning också. Kunde jag behärska mig? Nej. Två korgar fick följa med hem.

Av Anders Moberg köpte jag en korg som är perfekt till garn. Inga ojämnheter eller vassa kanter sticker ut och fastnar i garnet. (I korgen ligger garn från Wålstedts, som jag fick som pris i en tävling på Fårfesten i Kil för några år sedan, titta HÄR. Nu figurerar garnet i min hjärna ihop med tankar om en rosengångsväv. Kanske händer det något i vävstolen snart.)

Pilkorgen som jag köpte av Mona Malmqvist Sjöstedt innehåller flätningstekniker som fransk ostbotten, dubbel zigzagflätning, dubbel fransk sidoflätning och polsk kantvariant. Det har jag lärt mig av hennes bok, som jag hittade bland hantverksböckerna på biblioteket.

Halsdukar i rosengång

Tack vare ett par regniga dagar fick jag i sista stund upp en rosengång i vävstolen, en kort varp till två halsdukar i rosengång med tuskaft. Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland har i samarbete med Skaraborgs Hemslöjdsförening uppmuntrat till rosengångsvävning och den som vill kan visa upp sitt resultat i en utställning på Slöjdens Hus i Skövde. Utställningen pågår 4 september – 2 oktober 2021, titta HÄR.

I vävstolen, första bilden, gick det bara att se det karaktäristiska rosengångsmönstret i visst ljus och i vissa vinklar. Jag tänkte att det skulle bli tydligare efter nerklippning och tvätt. Så blev det inte. Mönstret försvann ännu mer. Men jag är ändå väldigt nöjd! Material, bindning och täthet bildar tillsammans en mjuk och behaglig kvalitet med en lite elastisk struktur.

Jag varpade med fyra trådar, två trådar redgarn 20/2, en tråd ullgarn 16/2 (ett litet restnystan gick åt) och en tråd ullgarn 12/2. Solvningen är vanlig rosengångssolvning, 12343214, och varptätheten är 7 trådar/cm. I en av halsdukarna består tuskaften av redgarn 20/2. Till mönster tog jag ett sånt där garn som nog många av oss har, ett oemotståndligt impulsköp från en reakorg. Det mjuka, vackra, entrådiga garnet består av en blandning av ull och silke. Härvan är oregelbundet färgad i ljusa pastellfärger i rosa, blågrått, grått.

Till den andra halsduken använde jag det vackra reagarnet i tuskaften och ullgarn 12/2 i mönstret.

Snart är en av halsdukarna på väg med posten till utställningen i Skövde.

Boro – Nödens konst på Östasiatiska museet

För ett halvår sedan skrev jag om boken Boro – Nödens konst, titta HÄR, och var lite ledsen över att utställningen med samma namn fanns i Stockholm, men att vi inte kunde se den. Nu har utställningen varit öppen ett tag, med förbokning, och jag var där, på Östasiatiska Museet, för några veckor sedan. Utställningen på går t o m 2022-01-09.

Boro är de lappade och lagade textilierna från Japan, från en tid med för oss nästan obegriplig brist på resurser. Varje liten tygbit togs tillvara och syddes ihop till kläder, täcken, blöjor, trasor, strumpor, vantar.

Det är lätt att bli förförd av estetiken, av stygnen och de hopsydda slitna tygbitarna, randiga, enfärgade, mönstrade med kasuri, färgade med indigo. Utställningstexterna ger perspektiv, men ännu bättre, tycker jag, är att läsa boken. Den är intressant både för den som ser utställningen och för den som inte har möjlighet att se den. I boken sätts boro in i ett socialt, ekonomiskt och historiskt sammanhang. Som motsats ställs modevärldens fascination och kommersialisering av boro, av ett kulturarv skapat av nöd, fattigdom och skam.

En röd fågel

I mitt förra inlägg fanns en röd broderad fågel, titta HÄR. Upphovet till fågeln sitter på huvudet på den här mannen, en liten träskulptur av Mikael Nilsson, och det hela började för drygt 10 år sedan.

Jag skulle åka på en kurs på Sätergläntan, Berättande broderi med Nina Bondeson som ledare. I packningen skulle man ha något föremål man tyckte om. Jag valde mannen med den röda fågeln. Men vad är det egentligen för figur? Jag frågade en nära vän. Han improviserade snabbt fram en lång historia. Mycket kortfattat handlade berättelsen om att den här mannan och fågeln var ensamma kvar på jorden. Alla onda människor hade flugit upp i himlen. De goda var nergrävda i marken för att godheten skulle växa.

Det var min utgångspunkt inför kursen med Nina Bondeson och det blev också innehållet i den första bilden jag broderade.

Jag tänkte att mannen och fågeln skulle ha huvudrollerna i en serie broderier. Men under Ninas milda och tillåtande ledning fick tankarna och stygnen vandra som de ville och berättelsen drog iväg okontrollerat. Fågeln blev kvar. Till en del rättade sig stygnen efter mönsterformer i tygerna, slumpmässigt infärgade med hjälp av rostiga föremål. Jag fortsatte med fler bilder efter kursen och det blev sammanlagt fem broderier i den här serien.

Broderierna visades i en samlingsutställning på Örebro Konsthall i samband med Täcklebo Broderiakademis årsmöte i Örebro hösten 2011. Året efter var några av dem med i en samlingsutställning på Bryggeriet i Nora.

Om någon känner igen text och bilder kan det bero på att jag skrev en artikel om broderierna i Täcklebo Broderiakademis medlemstidning runt 2012.

Klipper bort och gör om

En fågel skulle det bli, men det såg mest ut som en röd klump. Jag klipper bort och gör om.

Det här blev mycket bättre.

Mitt broderi i förvandling kanske är klart nu? Det får ligga undangömt ett tag. När jag tar fram det igen ser jag nog om något fattas eller om det är bra så här. HÄR går det att följa omvandlingen. Den röda fågeln återkommer jag till om några dagar.