Författararkiv: Elisabet

Hållbart

En del saker hänger med länge, till exempel den här mattan. Den var det första jag vävde på egen hand efter vävutbildningen, på min första vävstol. Vävstolen köpte jag begagnad på annons. Den var hemsnickrad, sned och vind och blev utbytt mot en Öxabäck efter några år. Mattan följde med i flytten från Eskilstuna i mitten av 1970-talet och är, liksom vi, tillbaka igen i stan sedan ett par år.

Det sägs ju att det inte är lämpligt att blanda bomulls- och syntettrasor i en mattväv och det visste jag förstås när mattan vävdes. Men jag ville ha en röd matta, bröt mot regeln och klippte trasor av alla röda tygrester och av alla avlagda röda kläder jag fick tag på. Bland annat känner jag igen arbetsrockar i nylon från sommarjobb i kassan i en livsmedelsaffär, ett par mörkröda långbyxor i crimplene, bomullstyg från en orangeröd skjorta och från en rödrandig klänning. Syntettygerna har behållit färgen bra, medan bomullstygerna har tappat en del färg och är nu mer orange än röda. (Och nu när jag kryper på golvet och inspekterar mattan ser jag att det nog är dags att lägga den i tvättmaskinen.)

Mattan ligger i hallen. Den röda byrån till vänster har också hängt med ett tag. Den fick jag någon gång på 1960-talet. Till höger syns min hopfällda varpa. Den har stått där och vilat sedan i höstas. Det börjar kännas som om det är dags att sätta fart på den igen.

 

Det behövs bara några pinnar

Det behövs bara några pinnar som redskap för att tillverka de här textilierna. Och, förstås, kunskap och erfarenhet.

Hos Just Africa, titta HÄR, i Stockholm visas t o m 2019-04-24 en liten utställning med textilier och en ”vävstol” från Sierra Leone. Vävaren Hector Bob Lahai, från Sierra Leone och bosatt i Sverige, har satt upp sin vävstol och visar hur det går till att väva Country Cloth. Den som väver sitter vid sidan om varpen. Tramporna hänger ut till höger på bilderna, fästa vid skaften. Traditionerna och kunskaperna kring framställningen av textilierna har förmedlats från generation till generation. Kunskapsöverföringen bröts delvis i samband med inbördeskrig i landet på 1990-talet, men traditionen håller på att återerövras. Vanligen är det kvinnorna som odlar bomullen och spinner garnet och främst männen som väver.

HÄR är ett annat exempel på en enkel vävanordning med ursprung i Senegal, Marcia Harvey Isaksson väver på Etnografiska Museet i Stockholm.

Vävbredden är ca 25 – 30 centimeter och längderna sys ihop till större stycken. Mönster och färger varierar och bestäms av vem som ska ha vävnaden, vad den ska användas till mm.

Färgat med avfall

För den som är intresserad av växtfärgning och råkar befinna sig i Stockholm de närmsta dagarna kan ett besök hos Fiberspace på Katarina Bangata rekommenderas. Där visar Sanna Bodén och Emma Dahlqvist sitt samarbete RÅW Projects. Produktutveckling och naturlig färgning integreras när de undersöker möjligheterna att använda avfall från lokala restauranger och butiker till att färga textilier. Avfallet blir en resurs istället för sopor. Många fina färgningsprover finns att betrakta och hela plagg färgade med bl a lökskal och rosor. Förhoppningsvis stannar inte detta vid ett projekt. Det skulle vara intressant om det leder vidare, kanske till en lokal, småskalig hantverksproduktion.

Utställningen kan ses t o m 2019-04-13. HÄR finns Fiberspace.

Rött och grönt

Rött och grönt ullgarn till broderi var nästan slut i min butik på bloggen. Men nu har jag färgat. Fyra röda och fyra gröna nyanser blev det.  Ni som har beställt garn behöver inte vänta så länge till. Jag postar breven idag.

HÄR finns butiken.

Här och nu

För några år sedan gick jag två kurser i Skottland med India Flint från Australien som lärare. Första kursen handlade om att färga tyg med växter, titta HÄR, och resten av veckan färgade vi framförallt papper, titta HÄR. Nu går jag på kurs för India Flint igen, men den här gången stannar jag hemma. Kursen, som heter being (t)here och ingår i hennes koncept the school of nomad arts, är nämligen nätbaserad. En gång i månaden, vid nymåne, läggs nya uppgifter ut på en kurssida. Första tillfället var i mars och om ett par dagar är månen ny igen och vi får ta del av mer. Deltagarna är spridda över hela världen. Vi kommunicerar och visar vad vi gör på kurssidan och på sociala medier. På Instagram finns en del att se för alla, #beingthere2019.

Det hela handlar om att vara närvarande, att vara här och nu. En av uppgifterna i mars, eller snarare ett av förslagen, var att samla växter på marken och färga en ”bundle”, ett paket. I mars finns inte mycket växter att hitta här uppe i norr, men jag gick en promenad för ett par veckor sedan och plockade det jag fann. Den rostiga kedjan var ett bra fynd! Växter och kedja lindade jag in i en remsa från ett slitet gammalt lakan, knöt ihop och kokade i en timme. Jag försöker låtsas att jag aldrig gjort detta tidigare. Annars, tänker jag, är det nog lätt att falla in i gamla vanor och bara göra repriser av sånt som jag gjort tidigare.

 

Framsida, insida, baksida

Det är minsann inte varje dag det ges möjlighet att detaljstudera en sådan här sak, ett skånskt yllebroderi, som inte befinner sig innanför en glasmonter. Eva Berg hade med sig den slitna kudden till workshopen i yllebroderi på Hemslöjdskryssningen häromdagen (titta HÄR). Kudden, eller jynnet på skånska, ägs av Hemslöjden i Skåne och är märkt 1826 och AAD (som t ex kan tydas Anna Anders Dotter). Både framsida, insida och baksida fick vi se på nära håll. Vi kunde också se rester av tygtofsar i kuddens hörn och fick möjlighet att titta nära på stygnen.

På kuddens insida, broderiets baksida, går trådarna kors och tvärs. Garnet som har legat dolt för ljus och slitage är både färgstarkare och tjockare än på framsidan. Alla garner är förstås växtfärgade, de syntetiska färgerna kom senare på 1800-talet.

Kuddens baksida består av ett handvävt tyg i inslagsrips, också kallat tvist. Kanske är det en äldre textil som fått ny användning.

I hörntofsarna anas bl a tryckta kattuner, köpetyger i bomull.

Här är några detaljbilder på broderierna.

 

Ett dygn till sjöss

Jag har varit på en resa. Geografiskt kom jag ingenstans, bara tillbaka till utgångspunkten, Stadsgårdskajen i Stockholm. Men en liten inre resa blev det nog. Cirka 170 deltagare var vi, på Hemslöjdskryssningen på Östersjön med trevlig stämning och bra innehåll. Det bjöds på ett intressant samtal om broderi (Erika Åberg och Frida Arnqvist Engström med podden Görbart ledde samtalet med brodöserna Carina Olsson, Eva Berg och Karin Derland), det fanns gott om tid att umgås mellan programpunkterna och middagen var alldeles underbart välsmakande.

Två workshops ingick. Alla, halva gruppen åt gången, deltog i skånsk yllebroderi under ledning av mycket kunniga Eva Berg från Hemslöjden i Skåne. Det var intressant och roligt att prova annat garn, annat tyg och ett par andra stygn än dem jag vanligen använder till yllebroderi.

Min andra workshop var Färglära i teori & praktik med Tant Kofta, Lotta Blom. Hon började med att tömma en stor kasse med garntrassel på bordet, en enda röra av färger.

Snabbt hjälptes vi åt att sortera upp trasslet i olika kulörer. Emellanåt vilade vi ögonen genom att titta ut på havet och upptäckte att det som först såg ut som bara grått innehöll oräkneliga nyanser.

Snart var garnet även sorterat efter ljushet. Tillsammans hade vi förvandlat det tråkiga, intetsägande trasslet och gjort det överskådligt och strukturerat. Lotta gav oss värdefulla tips om hur hon tänker när hon väljer färger till olika textila projekt. Och vi deltagare plockade ihop och visade några färgkombinationer som vi gillar eller har någon sorts relation till. Färg är alltid spännande!

 

En kort promenad

Jag tar en kort promenad och hamnar i det lilla galleriet hos Eskilstuna Folkhögskola. Ibland visas utställningar av inbjudna konstnärer och ibland redovisas projekt från olika kurser på skolan. Just nu visar deltagarna i den ettåriga utbildningen Recycle design – Återbruk resultatet av ett projekt som integrerat formgivning, textiltryck (på återbrukat tyg förstås), sömnad och foto. Fint och inspirerande.

Bilderna uppifrån och ner: Saini Roesner, Viola Larsson, Felicia Erikson.

Blir det här bra?

Blir det här verkligen bra? Bården längst ner är jag inte så nöjd med. Kanske borde jag ha gjort på ett annat sätt. Men nu är det här valet gjort och då är det bara för mig att med glatt humör fortsätta med mitt långsamma broderi. HÄR går det att följa stygnen.

Bården har jag lånat från boken Jakob Kulles Svenska Mönster för Konstväfnader och Broderier. Originalet kom 1892, min bok är ett faksimiltryck från 2008.

Papperskonst på Östasiatiska Museet

Det här blir tredje gången jag skriver om en utställning av Woo-Bock Lee, ett tecken på att jag verkligen gillar hennes konst. Återanvänt mullbärspapper från sydkoreanska skolböcker, flera hundra år gamla, är hennes intressanta material. Av pappersbitar limmar hon abstrakta bilder och små skulpturer. Pappret tvinnas också till snoddar som hon flätar in i metallnät eller bygger ihop till stora former. HÄR finns ett inlägg om en utställning i Torshälla med en länk till ett annat inlägg från Örebro.

Nu visas hennes verk i utställningen Med respekt på Östasiatiska Museet på Skeppsholmen i Stockholm, en del i museets tema Paper Stories, från världens äldsta papper till samtidskonst. I utställningen rullar en film där hon berättar om sitt arbete. Den som vill träffa konstnären och prova hennes tekniker har möjlighet att delta i ett par workshops på museet, den 26 mars och den 6 april. Titta HÄR. Utställningen pågår t o m 2019-04-28. Gör ett besök om du råkar vara i närheten!

 

Repmöte

Idag blir det repmöte! Dagens tema är snoddar, snören och band när Eskilstuna Folkhögskolas distanskurs i textilt återbruk träffas i skolans lokaler på återbruksgallerian ReTuna. Jag har plockat fram böcker, slynggafflar, påtdockor och papp att göra brickor till japanska snoddar av. En repmaskin finns det också. Och så går det förstås att göra fina snoddar med bara händerna som redskap. Garn av diverse slag finns och mattrasor. Och det går säkert att leta fram andra intressanta material att testa i skolans materiallager.

HÄR är information om kurserna på Eskilstuna Folkhögskola.
HÄR är ReTuna.

Inspiration och idéer

Tre nya häften från Hemslöjdens Förlag kom i brevlådan häromdagen. Ämnena ligger helt rätt i tiden, att färga med reservage och att ge våra kläder längre liv.

Katarina Evans och Katarina Brieditis visar i sina två häften en mängd praktiska, finurliga och roliga sätt att lappa och stoppa kläder som har gått sönder. Speciellt inspirerad blir jag av hur de på ett fantasifullt sätt använder broderi till att snygga till slitna och trasiga kläder.

Att Eva Davidsson är suverän på att använda sig av shibori har jag sett tidigare i utställningar. Bilden nedan är inte från boken, utan hennes bidrag till en utställning på Almgrens Sidenväveri 2013. I häftet har hon samlat olika enkla sätt att göra reservage framförallt med stygn på tyg, men hon beskriver även kortfattat flamfärgning av garn, ikat. Kanske borde jag sortera lite idéer som finns i huvudet, färga ikat och få upp en sjalväv i vävstolen.

 

 

Hej!

Hej! Här är jag. För en gångs skull ser jag inte så sur ut på bild, ett leende anas. Per Karlsson har tagit fotot till en intervju i Solvögat, vävföreningen Riksvävarnas  medlemstidning. HÄR finns information om föreningen.

Lappade byxor

Mina sköna, mjuka hemmabyxor behövde fixas lite. På vänster knä var det nästan hål och lagningen som gjordes för några år sedan på höger lår (titta HÄR) var på väg att gå sönder.

Ärmen från en kasserad herrskjorta fick bli lappar. Stygn med inspiration från sashiko binder ihop lappar och byxben. Nu duger byxorna ett bra tag till.

 

Lite konstigt känns det

Lite konstigt känns det och lite tomt, att inte delta i en av årets viktiga händelser, Fårfesten i Kil. Först var jag där några gånger som besökare och de senaste fyra åren har jag deltagit som utställare. I år har jag inte anmält mig. Jag tänker ju emellanåt att jag ska vara pensionär.

Men lite arbete blir det i alla fall. Färggrytan stod på spisen häromdagen och i lagret av broderigarner hamnar fyra nyanser av blått. Någon kanske har planerat att fylla på sitt eget lager med lite härligt, handfärgat ullgarn till broderi på Fårfesten. Det finns förstås annat garn att köpa i Kil, men nu har jag ett erbjudande i min lilla butik på bloggen. I vanliga fall kostar 12 flätor ullgarn 100 kr. T o m 2019-03-31 lägger jag till 3 extra flätor, alltså 15 flätor för 100 kr. Titta HÄR i butiken.

HÄR finns programmet för årets Fårfest i Kil, 1 – 3 mars 2019. Ha så trevligt, ni som åker dit!

Textilvisning på Nationalmuseum

Nu har jag också varit på nyrenoverade Nationalmuseum i Stockholm. Igår (2019-02-22) arrangerade föreningen Svenska Vävakademin en visning av textilier på museet, öppen även för oss som inte är medlemmar. Föreningens nästa evenemang äger rum på Konstfack 2019-04-03, ett seminarium om textil i offentlig miljö. HÄR finns information.

Träffen började med att formgivaren och handvävaren Åsa Pärsson berättade om sitt intressanta uppdrag att i samarbete med danska textilföretaget Kvadrat ta fram tyger, enfärgade, randiga och rutiga mest i gråa toner, till stolar i museets restaurang. ”Sittsidan” av de nätta fåtöljerna har maskinvävt ylletyg och till utsidan har Åsa vävt för hand. Det var så mycket folk i restaurangen (inte bara i restaurangen, det var drygt 20 minuters väntan i kö utanför innan jag kom in i huset) att jag avstod från att försöka fota stolarna, men HÄR har Kurbits skrivit om inredningen i restaurangen.

Förste intendent Cilla Robach guidade oss sedan bland museets textilier. Första bilden visar en liten detalj av en flamländsk vävd tapet från ca 1500 – 1530. HÄR finns mer information i museets databas.

Märta Måås Fjetterströms väv Enhörningen i skogen är från 1915. Titta HÄR.

Cilla Robach berättar om Annika Ekdahls stora väv Road Movie (verdure) visiting mom från 2010. Titta HÄR.

Jag kommer tillbaka en annan dag och traskar runt på egen hand.

Lapptäcke hos en vän

Rutiga, blommiga och prickiga tygrester i många färger har kombinerats på ett skickligt men samtidigt lite rörigt sätt till ett täcke i traditionellt blockhusmönster. Mörka, enfärgade remsor binder ihop kompositionen till en harmonisk enhet. På baksidan syns stickningen, de handsydda stygnen som sammanfogar framsida, stoppning och foder. Det charmiga täcket såg jag hos en vän, som ropat in det på auktion.

 

Broderikurs

Det är så kul att ha kurs! Femton deltagare från när och fjärran fick samma uppgift igår, 2019-02-16, på kursen i yllebroderi hos Båvens Spinnhus. Resultatet blev femton helt olika, mer eller mindre färdiga blommor (broderi tar tid!), alla med intressanta detaljer att studera.

Flera av deltagarna önskade en fortsättning i höst, och det blir det också med all säkerhet.

Broderad ylleduk

Idag förbereder jag inför morgondagens kurs i yllebroderi hos Båvens Spinnhus i Sparreholm. Bland mycket annat packar jag ner en duk som jag köpte hos Axelinas Manufaktur & Diverse på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna för ett tag sedan. Duken är kvadratisk, 140 x 140 cm, och är sydd av ett rödbrunt tuskaftat lätt valkat ylletyg. En bård i stjälkstygn löper runt duken och det finns broderade blommor och blad. En del stygn skulle jag nog ha valt att lägga på lite annat sätt. Det kan vi titta på imorgon, vi som träffas i Sparreholm. Garnet är ett par olika sorters ullgarn och lite konstsilke. Jag skulle gissa att duken är från 1930-talet eller däromkring.

Kursen i morgon, 2019-02-16, är fulltecknad. Det är mycket möjligt att det blir ett nytt tillfälle till yllebroderi i höst. Mejla gärna och berätta om du är intresserad, så skickar vi information när planeringen kommit lite längre, elisabet.textilainslag(at)telia.com.

Berättande stygn

Här är Tunatapeten. Initiativet kom från två kvinnor i Stora Tuna i Dalarna med Dalarnas Hemslöjdsförbund som medaktör. Projektet spreds till kvinnor från Eskilstuna och orter runt omkring. Alla fick varsin likadan tygbit och några regler att hålla sig till. Sedan var det fritt fram att berätta med stygn. Resultatet blev 72 hopsydda broderade bilder där kvinnorna berättar om sig själva, om barndomsminnen, om livet just nu och om framtidsdrömmar. Det finns också ett häfte där de flesta medverkande i ord uttrycker tankar kring sitt broderi, fin läsning som komplement till bilderna.

Tunatapeten fanns att beskåda under konventet Folk och Kultur i Eskilstuna förra veckan, den 6 – 9 februari 2019. Ingen turnéplan finns med den kommer att visas på biblioteket i Borlänge i sommar. Håll utkik, förhoppningsvis bjuds fler tillfällen att ta del av kvinnornas liv och tankar, formulerade med stygn.

Här är några slumpmässigt valda smakprov. Brodöserna är, uppifrån och ner, Monika Karlsson, Gudrun Svahn och Anette Beiron.

Exklusiv kypert

Jag fick syn på en kypert och kunde konstatera att bindningen skulle kräva sex skaft i en vävstol. Men den här kyperten är inte vävd, utan flätad av bark till en stolsits. När ögonen var färdiga med att räkna skaft kunde fokus flyttas och jag såg hela den eleganta stolen, en ”ladderback chair”, tillverkad av Mats Herminge. Träslaget är valnöt och sitsen är flätad av exklusiv hickorybark. Formgivaren heter Brian Boggs och Mats gjorde stolen på kurs hos chairmaker Jeff Lefkowitz i hans studio i Virginia. HÄR finns information för den som vill åka iväg och göra en egen stol. Mats har fotograferat sin vackra stol och vänligen lånat ut bilden till mig.

Bara att sätta igång?

”Tänk inte för mycket, sätt igång bara.” Det brukar jag säga till deltagarna när jag har kurs. Men hur gör jag själv? Inte som jag lär i alla fall. I flera dagar gick jag och tittade på det blå ylletyget i kuddformat utan att kunna bestämma något. Men idag blev det i alla fall en yta fylld med bottensöm.

Det finns en anledning till detta. Förra året sydde jag en kudde (HÄR finns mer information) och jag ångrar mig så mycket att den nedre cirkelformen inte fylldes med någon sorts stygn. Så den här gången börjar jag istället med en fylld form och sen får jag se vad som händer. Troligen blir det någon sorts träd, eller kanske blommor, som får växa upp  upp på den nya kudden.

Producerar påsar

Viker och limmar – det blir påsar. Tio om dagen är mitt beting denna vecka. Påsarna blir bland annat förpackningar till broderigarner och för den som känner sig sugen på yllebroderi finns garn att köpa nu den 2 – 3 februari 2019. Då deltar jag i kulturhelgen Vinterspår i Lindesbergs kommun. Jag är inbjuden att vara med hemma hos Gunilla Dovsten, keramiker och vän, i Dalkarlshyttan alldeles i utkanten av Lindesberg. Det blir roligt att tillbringa ett par dagar i mina gamla hemtrakter. Hoppas vi ses!

HÄR finns information om vad som händer hemma hos Gunilla i helgen och en länk till hela programmet längst ner på sidan. (Jag finns på punkt 68.)

HÄR visar jag hur påsarna görs.

Märklig stickning

Här är mer från förra veckans besök i samlingarna hos Sörmlands Museum, två par strumpor. De röd-vita strumporna är inte så konstiga med sina ränder mönstrade med ökningar och minskningar. Men de svarta strumporna har en märklig konstruktion. Den ljusa bården, som går som en kil upp på ankeln och ner under hälen, ser ut att vara stickad på tvärs med upplockade maskor.  Har någon sett något liknande?

”Se men inte röra” är det som gäller i magasinen, så det gick inte att vända ut och in på strumpan för att eventuellt kunna förstå mer. Men vår guide hemslöjdskonsulent Karin Edlund pillade lite försiktigt för att få fram inventarienumret. Med hjälp av det är det lätt att söka i museets digitala arkiv, titta HÄR.

Tyvärr finns det inga upplysningar om den instickade kilen. De lite svårlästa bokstäverna fick i alla fall sin förklaring. Det står GEFLE och MDCCCCI, dvs 1901.

Vardag och lyx samsas i museets magasin

Textila handarbeten av många olika slag såg jag på visningen i magasinen på Sörmlands Museum i Nyköping häromdagen, alla lika intressanta. En del textilier har använts i det fördolda, i skymundan. Andra har tillverkats för att synas och för att visas upp.

Inte många föremål som dem på första bilden har hamnat på museum. De har varit lite hemliga och det har nog smusslats en del med dem, mensskydden. De här bindorna tillverkades av Matilda Åkerman till dottern Margit på 1930-talet. De är stickade i ljusvekegarn i patentstickning med en virkad kant. Läs mer HÄR i museets digitala arkiv.

Som kontrast till bindorna väljer jag täcket av siden. Det är avsett att visas upp och det är noggrant märkt med namnen på dem som varit med och handarbetat. Täcket, ett grupparbete, var en gåva till Mina Bonde f. Lewenhaupt till hennes silverbröllop 1871. Enligt uppgift syddes sidenlapparna samman av hennes mor grevinnan Lewenhaupt född Beck-Fries. Sjutton adelsdamer, släkt och vänner, samarbetade sedan med täckstickningen i stickbåge, det som idag ofta kallas qviltning. Släkten Bondes vapensköld syns i ett par varianter i den gula bården, som stickat mönster och som applikation. HÄR finns mer information om täcket.

Kvarlåtenskap

Igår (2019-01-19) tog jag bussen till Nyköping för att gå på en visning i magasinen i nybyggda Sörmlands Museum. Hemslöjdskonsulent Karin Edlund guidade oss bland textilierna i en timme, alldeles för kort tid. Det finns mycket att se och begrunda.

Som välbehövlig kontrast och viktigt komplement till det som vanligtvis har samlats in och sparats i museer, det vackra och penningmässigt värdefulla, fanns kvarlåtenskapen från Cecilia Karlsson.

År 1983 lämnades ett par lådor in på museet, innehållande lite papper, några smycken och kläder. Lådorna hade stått på en loge sedan 1960 och ingen visste vart ägaren, Cecilia Karlsson, tagit vägen. En kort tid hade hon varit anställd som hushållerska hos en gammal dam på gården. När den gamla damen dog försvann Cecilia, men hennes ägodelar blev kvar. Cecilia och hennes man, som avled 1953, hade fört ett kringflackande liv. De gifte sig 1921 och några år senare tog de ett banklån och köpte ett litet torp utanför Malmköping. När de inte kunde betala amorteringarna fick de lämna gården. Under sin tid som gifta, drygt 30 år, flyttade de ca 20 gånger och arbetade på olika gårdar i trakten kring Stockholm. Läs mer HÄR hos Sörmlands museum. Där finns också bilder på föremålen i Cecilias lådor.

En del av de bevarade kläderna är i fint skick, men det finns också arbetskläder som är lagade och lappade gång på gång, t ex makens rock. Det är rörande och lite tragiskt att se. Och det är inte så väldigt länge sedan. Paret Karlsson gifte sig ungefär samtidigt som mina mor- respektive farföräldrar.

Klänningen har också många lagningar, men hänger delvis i trasor. 

Makens strumpor består nästan enbart av lagningar.

 

Textil i och på kuvertet

Har ni sett, frimärken med textilt hantverk! Mitt första brev med ett av de nya frimärkena är snart på väg. Valören är 21 kr, dvs utrikes brev, men jag tänker ändå använda dem som dubbelt inrikes porto och betala 3 kr extra för ett fint motiv. Emma Ihl har broderat originalet till frimärket på kuvertet. Övriga hantverkare som har fått äran att hamna på frimärke är Maria Yvell, Anneli Lindberg, Monika Aldehag och Lotta Sjöberg.

Frimärkena köpte jag på nätet hos PostNord, titta HÄR. Där finns även det nya frimärket för inrikes brev med broderi av Karin Holmberg, men bara i rullar om 100 stycken. Jag får be närmsta återförsäljare beställa hem rätt sort nästa det är dags för dem att fylla på lagret.

Läs om projektet med de nya frimärkena HÄR, hos Kurbits, dvs Frida Arnqvist Engström, som varit med i processen.

Vilken kreativitet!

 

Vilken kreativitet, vilken entusiasm, vilken grupp! Jag pratar om workshopen i färgning i lördags (2019-01-12) med distanskursen i textilt återbruk på Eskilstuna Folkhögskola (titta HÄR). Jag hade fullt sjå att hänga med i det höga tempot och glömde bort att fotografera. Så då var det ändå ganska bra att en av deltagarna, Karin, glömde kvar sina färgade tygbitar. I lugn och ro kunde jag ta några bilder. Visst blev det fint!

Tvätt och strykning återstår, liksom att göra hemuppgiften till nästa träff i februari. Uppgiften är förstås att sy något av de färgade tygbitarna.

Idag blir det färgning

Är allt på plats? Jag har väl inte glömt någonting? Idag, 2019-01-12, står det färgning på schemat för deltagarna i Eskilstuna Folkhögskolas distanskurs i textilt återbruk i lokalerna på ReTuna. Lökskal, ekollon, utrensade växter från blomsteraffären i ReTuna återbruksgalleria, begagnade textilier, järnskrot, inspirerande litteratur och lite annat är framdukat. Snart sätter vi fart på grytorna!

Ullgarn till broderi

 

Solgult, ljusgrönt, mellangrönt och mörkgrönt. Jag har färgat mer ullgarn till broderi. Första badet var gult, sedan fyllde jag på med olika mängder gult + blått och fick tre fina gröna kulörer. När härvorna klippts upp och garnet flätats hamnar det i min butik på bloggen. Den som vill titta närmare på garnet är välkommen till Lindesberg den 2 – 3 februari. Då äger 2019 års upplaga av Vinterspår rum, ett kulturevenemang som pågår i hela kommunen. Jag finns hemma hos Gunilla Dovsten i Dalkarlshyttan, alldeles i utkanten av Lindesberg.

Den som vill testa att brodera med garnet kan passa på den 16 februari. Det finns några platser kvar på kursen i yllebroderi på Båvens Spinnhus i Sparreholm, mitt i Sörmland.

Utställning hos HV

Just nu, t o m 2019-01-26, pågår en utställning i Handarbetets Vänners galleri på Djurgården i Stockholm med verk av f d studenter på HV, Konstfack och HDK, Emerging Talents ”Drömmar + Japan”. HÄR finns öppettider mm. Det är alltid intressant och inspirerande att se textilier av  nyutbildade inom området och ta del av deras tankar. Här är några exempel från utställningen.

Första bilden visar ett broderi av Emma Holmgren i serien Raggsockor utan fotfäste. Hon gick ut HV 2017. Hennes broderier har jag sett på Instagram, där hon heter @knyterenknut. Broderierna är mycket mindre än jag föreställt mig med små, skickligt utförda stygn.

I sin masterexamen på Konstfack 2018 undersökte Ida Brattmo begreppet tid med hjälp av enkla upprepningar, bl a genom ett stort svart-vitt broderi som jag visar en liten detalj av. Hon säger om sina verk att ”deras uppgift är att ta tid eftersom tiden enbart existerar i vårt mätande av den”.

Kristina Lundsjö tog också en masterexamen på Konstfack 2018. Genom applikation, digitaltryck och screentryck för hon ett textilt arv från 1900-talet vidare på ett lekfullt sätt. Ett exempel är det grönrutiga tyget på bilden, en klassisk vävd ruta som jag känner igen från min barndom och som nu omformats i datorn.

Lisa Hagström slutade sin utbildning på HV 2017. Sedan dess har hon studerat kasuri, det japanska namnet på ikat, på en skola i Kyoto. Bilden visar en del av ett tyg som hon färgade garn till och vävde som slutprojekt på skolan i Japan.

I sitt examensprojekt Lagningsritualen från HDK 2018 besökte Sara Henriksson främmande människor i deras hem och lagade deras kläder. Den röda rocken hade hon på sig som en sorts varuprov för att visa olika lagningstekniker. Rocken fylldes på hela tiden med nya detaljer, minnesanteckningar hon gjorde för att komma ihåg människorna hon mötte.

Broderiet växer sakta fram

Jag broderar. Det blir några stygn emellanåt. Men varifrån kommer stygnen? Hjärnan samlar ständigt intryck och vissa går att känna igen när de letar sig fram igen via nål och tråd. Just nu grenar ett träd ut sig. Jag betraktar trädets framväxt och avgör var nästa stygn ska sättas. Vad händer sedan? Jag vet inte riktigt. Det finns ingen skiss, bara tankar som flyger runt i mitt huvud. Trädet kanske borde få löv? Men hur? Franska knutar, huller-om-buller-stygn, raka ordentliga stygn, korsstygn över räknade trådar, fria korsstygn? I det långsamma arbetet ändrar tankarna riktning flera gånger utan att stygnen hinner ifatt.

Till att börja med, för att komma igång med trädet, sneglade jag nere till vänster på den här mönsterritningen till en gammal märkduk.

Den kompakta bruna ytan var själva starten till broderiet. Idén är inspirerad (eller lånad, kopierad, stulen från?) av en målning inköpt på en utställning för så där 10 år sedan. Konstnären är Olle Medin från Kumla. Bilden är liten, ca 15 x 20 cm, och heter ”Figur på tak”.

Hur skulle den målade ytan omsättas till textil? Applikation, textilfärg, stygn? Valet blev att använda en bit linnetyg färgat med rost och fylla med långsamma bruna korsstygn. För att ytan inte skulle kännas för tung lämnade jag tomrum i form av åttabladsrosor, ett traditionellt motiv som finns från många platser på jorden. Formen har jag lekt med tidigare, t ex i mitt broderi i utmaningen ”Stygn varje dag 2017” (följ den processen HÄR). Om jag senare skulle tycka att den bruna ytan vore bättre hel, så är det lätt att fylla hålen med stygn.

Kvinnan i korsstygn har jag använt flera gånger tidigare. Hon är ju ett vanligt motiv i gamla textilier och finns i många olika varianter, t ex på  tavlan som min mamma broderade 1973 och som har skymtat förbi i min ögonvrå nästan varje dag sedan dess.

HÄR samlar jag inläggen om det pågående broderiet. Det blir nog en långdragen process, med några stygn då och då.


Danska stjernetrøjer

 

stjernetröjer 1

Ännu en fantastiskt fin och inspirerande stickbok har fått följa med hem från biblioteket, Strik danske stjernetrøjer av Vivian Høxbro, med underrubriken 200 mønstre fra 200 år gamle kvindetrøjer. Stjernetrøjer, eller nattrøjer, är samma typ av tröjor som de skånska spedetröjorna (titta HÄR). Författaren har fått möjlighet att ingående analysera 87 av de drygt 150 tröjor som finns bevarade, framförallt i museisamlingar i Danmark. Boken innehåller historik, information om tröjornas tillverkning och utseende samt kortfattade beskrivningar av några av de gamla tröjorna.

stjernetröjer 3

Fokus ligger på alla de mönster som författaren nedtecknat, enfärgade former i räta och aviga maskor. Där finns mängder av varianter av åttabladsstjärnor/åttabladsrosor och andra mönster för större ytor, lodräta bårder, vågräta bårder och kantmönster. Boken avslutas med instruktioner till den som vill kombinera mönstren på eget sätt och konstruera sin egen unika tröja. Till oss andra som inte vill lägga riktigt lika mycket tankemöda på nästa stickprojekt finns färdiga beskrivningar till nutida tröjor inspirerade av de gamla. Nu är bara frågan: Vilken ska jag välja?

stjernetröjer 2

Vantar från Selbu

Vilken bok! Vilka vantar! Vilken mångfald! Vilken inspiration!

En fantastisk bok har jag framför mig, Selbuvotter av Anne Bårdsgård. Selbu är ett område några mil utanför Trondheim och votter är norska för vantar. Och i Selbu stickas vantar! Flera hundra par vantar är avbildade i boken, alla olika, men ändå karaktäristiska. Författaren redogör för selbustickningen historia från 1850-talet fram till idag. Hon beskriver vad som kännetecknar vantarna, vilka sticktekniker som använts, materialet och mönsteruppbyggnaden. Sedan följer sida upp och sida ner med vantar och avtecknade mönster. Boken avslutas med ca 30 stickbeskrivningar, de flesta med presentation av upphovspersonen.

Boken har jag lånat på biblioteket, men ett exemplar hamnar nog snart i min egen bokhylla.

Mössa och vantar

Snabbstickning, eller kanske slöstickning, kan detta kallas. Jag behöver en mellantjock mössa med matchande vantar och väljer att sticka något enkelt, snabbt och okomplicerat. Garn från mitt lager är kompletterat med ett hekto från närmsta garnbutik. Jag följer ett par beskrivningar, men improviserar lite under arbetets gång. Roligt och rofyllt!

Mössan är stickad efter en beskrivning i boken Sticka mössor vantar sockor! av Ann-Mari Nilsson.

 Till vantarna har jag använt grundbeskrivningen i projektet Dela vantar från Hemslöjden i Skåne 2017, titta HÄR. 

Bildväv av Lena Cronqvist

Lena Cronqvist är mest känd för sina målningar och skulpturer. Att hon även vävde var obekant för mig innan jag såg den här väven för några år sedan på Eskilstuna Konstmuseum, Glasburken från 1972. Läs om konstnären t ex HÄR och HÄR.

Konstmuseet har varit stängt ett par månader under hösten 2018 för renoveringsarbete. Samtidigt har basutställningen hängts om och nu finns en aning mer textil konst framme än tidigare. Förutom väven av Lena Cronqvist finns även ett par små bildvävar av Hannah Ryggen respektive Sandra Ikse-Bergman. Två textila bilder av Ida-Lovisa Rudolfsson visas och en broderad bild av Carina Marklund. Det finns förstås en massa annan sevärd konst också, t ex en avdelning med verk av Vera Nilsson, en avdelning med grafik av Carl Larsson och en gemensam monter med en mängd små skulpturer av olika konstnärer. Väl värt en utflykt! HÄR finns information om museet.

Onytta?

”Här sitter jag och gör något helt onödigt…” Jag lånar en halv mening från en krönika skriven av Maria Westerberg, mer känd under namnet Vildhjärta, titta HÄR. Hela Maria Westerbergs tänkvärda text med rubriken Pinnplockerskans insikt finns i senaste numret av Hemslöjd, nr 6 2018.

Det blir några stygn då och då på det här broderiet, små korsstygn över räknade trådar. Jag vet inte vad det ska bli, det finns ingen tidsplan, ingen deadline, inget mål. Jag bara håller på. Helt onödigt? Eller nytta för själen?

HÄR visade jag broderiet alldeles i början, i somras. Då fanns det någon sort plan, men den har jag lagt åt sidan.

Knäppt?

Kanske är det lite knäppt att laga en knapp. Plasten i knappen, som lossnat från en kofta, har små sprickor och det var risk att ”bron” skulle gå sönder. Det bruna märket är från ett försök att smälta ihop plasten. Det lyckades inte riktigt så det blev en klick lim också.

Och varför var det så viktigt att behålla knappen? Koftan, som knappen satt på, är en ofta använd favorit i garderoben, inköpt second hand för några år sedan. Jag gissar att koftan är från 1960-talet och den var nära nog i nyskick när jag köpte den. Ullen i garnet kommer att åldras värdigare och hålla betydligt längre än plasten i knapparna. Men jag vill förstås ha originalknapparna kvar så länge som möjligt.

Tre sjalvävar

En blå, en grön och en lila sjalväv i varptaqueté har det blivit i höst. Varparna är korta, endast till två sjalar. De trampas olika och varje sjal blir unik. Den blå väven och den gröna är jag riktigt nöjd med.

Men den lila väven…  När jag plockade med garnerna och testade olika färgkombinationer så tänkte jag till slut: ”Nej, nu ska jag inte vara så feg! Det här får bli färgstarkt”. I efterhand tycker jag nog att jag kunde ha varit lite mer återhållsam och valt bort svart och orange.

Inte nog med det. När jag tvättat sjalarna och kvarvarande spinnolja i det industrifärgade garnet var borta så uppdagades en färgskiftning i garnet. Det ser ut som om två olika garnpartier blandats i samma nystan. De lila sjalarna hamnar i fyndlådan när jag deltar i Vinterspår i Lindesberg, ett kulturevenemang i mina gamla hemtrakter 2 – 3 februari 2019.

HÄR finns fler inlägg om sjalar i varptaqueté.

Hackat eller malet?

Hacka, mala eller använda hela? Med eller utan skal? Rosta i ugnen? Plocka färska, gröna tidigt på hösten eller vänta till efter vintern när de blivit bruna och börjat förmultna? Blötlägga i flera veckor? Koka i flera timmar med eller utan rostigt skrot? Buden var många när jag letade information om färgning av textil med ekollon.

Till slut bestämde jag mig. Ekollonen, med skal, delades i mindre bitar. Det var inte helt lätt. Skalet var halt och innanmätet segt. Varken hammare eller mixer rådde på dem. Men så provade jag att klippa med sax. Det tog tid, men det fungerade. Bitarna la jag i en glasburk, hällde på kokande vatten och lät stå i några dagar. Sedan kokade jag upp alltihop i en gryta med lite järnskrot. I badet la jag ner ett par bitar linnetyg i form av paket innehållande lökskal och metallskrot. Färgbadet gav en fin grå-beige färg med svag dragning åt rosa. Det blir fler försök!

 

Kollektivbroderi

Nästan 100 personer satte spår på kollektivbroderiet i textilverkstaden när nybyggda Sörmlands museum invigdes i helgen, 24 – 25 november 2018. Många besökare återupplivade gamla kunskaper från textilslöjden, vana brodöser täckte ytor med raffinerad flätsöm och små barn höll nål och tråd i handen för allra första gången. En del nöjde sig med några enstaka stygn, andra satt länge i lugn och ro innan de gick vidare till andra aktiviteter i verkstäderna eller till museets utställningsytor. Tillsammans med hemslöjdskonsulenterna Anny Liivamäe och Karin Edlund fanns jag där och hjälpte vid behov till med stygnen.

Många sydde, men broderi är ju en långsam sysselsättning och det mesta av tyget är fortfarande utan stygn. Anny och Karin kommer att plocka fram den stora linneduken vid många olika tillfällen framöver, så det finns fler chanser att fylla på med stygn.

Ett 30-tal mönster utvalda från broderier i museets samlingar är utspridda och upptryckta på duken.

Den vågformade bården finns på en broderad plånbok i siden från tiden runt sekelskiftet 1700 – 1800. Titta HÄR.

Pojken med de röda skorna är hämtad från en utstansad broderimall i papper från tiden ca 1913 – 1916. Titta HÄR.

Minst fyra personer har bidragit med stygn på hunden. Motivet kommer från en märkduk. Titta HÄR.

HÄR går det att leta efter egna inspirationskällor i Sörmlands museums samlingar och HÄR finns museets hemsida.

Promenadskor

Dagens fynd i begagnatbutiken är ett par promenadskor för 60 kr, i nyskick och i rätt storlek. Min gissning att de var från 1970-talet visade sig vara riktig. I den ena skon fanns en sida ur Dagens Nyheter från 7 oktober 1978. I 40 år har skorna stått oanvända i någons garderob. När skorna var nya, och jag var ung, hade jag nog betraktat dem som tantskor. Men nu känns de perfekta.

Stripweave på Etnografiska Museet

Under en månad nu i höst (2018) sitter Marcia Harvey Isaksson på Etnografiska Museet i Stockholm och väver stripweave, smala remsor som sys ihop till större tygstycken. Vävstolen av afrikansk modell har hon byggt av rundstav och rep med hjälp av Ousman Sarr, vävare från Senegal, numera bosatt i Sverige. Marcia väver tuskaft, kompletterat med mönstersolv. Det återstår två tillfällen att se vävningen, prata med Marcia och kanske prova att väva, onsdag 21 november och söndag 25 november.

Projektet ingår i ett residensprogram initierat av Slöjd Stockholm. HÄR finns lite mer information.

Skuret, tryckt och sytt

Just nu visas en mindre, men lagom stor, utställning med verk av Fredrik Lindqvist i galleriet hos Eskilstuna Folkhögskola. Han har varit gästlärare en vecka på skolans konstutbildning och delar med sig av sitt konstnärskap även till allmänheten genom en offentlig föreläsning och en utställning.

Fredrik Lindqvist tillhör mina favoritkonstnärer och jag har skrivit om hans konst tidigare, titta HÄR. Jag är fascinerad av hans mix av tekniker. Hans bildvärld är spännande. Det är mycket att upptäcka och ofta finns det något oroande eller lite obehagligt i bilden. Sånt gillar jag, som har svårt för det gulliga.

Den översta bilden är en detalj av en stor bild, ca 2 x 2,2 meter, bestående av 16 sammanfogade delar. Fredrik Lindqvist använder sig av en kombination av grafik och sömnad. Tekniken är långsam, de största bilderna tar 2 – 3 månader att färdigställa. Motiven skärs ut i tryckblock av trä och trycks sedan med grafikfärg på enfärgade eller mönstrade tyger, oftast i formatet 50 x 55 cm. Mönsterformer klipps ut och appliceras med stygn och tygstyckena sys sedan samman. Vid upphängning spikas de stora bilderna direkt i väggen, ett sätt som passar det lite råa uttrycket.

Här är en detalj av en mindre bild, monterad på kilram. Tråden är tunnare och stygnen mindre än i de stora bilderna.

Vill du se mer än detaljer? Utställningen visas t o m 2018-12-13 på Eskilstuna Folkhögskola, öppet vardagar under skol- och kontorstid.

 

Lappat och lagat

 

Som sagts tidigare, jag köper sällan nya kläder. Jag använder det jag redan har, lappar, lagar och köper secondhand. Så Kerstin Neumüllers nya bok Lappat & lagat från Natur & Kultur är helt i min smak. Här finns beskrivningar på snabba lagningar och långsamma, enkla och komplicerade, synliga och nästan osynliga, sydda på maskin och sydda för hand. Boken är fylld med knep och idéer som passar alla kunskapsnivåer.

Och varför en bok när ”allt finns på nätet”? Jo, helt enkelt för att jag gillar böcker, särskilt böcker formgivna och tillverkade med stil och finess. Det här är en sån bok.

PS. HÄR finns också lagningar, mina och andras.

Förberett för broderi

Snart kommer de till ReTuna Återbruksgalleria, deltagarna i Eskilstuna Folkhögskolas distanskurs i textilt återbruk. Idag, 2018-11-10, står det broderi på schemat och jag har plockat fram material och förberett dagens uppgifter. Garnerna, tygerna och tillbehören är överblivna, ratade eller utsorterade och inlämnade till återbruksgallerian eller skänkta till skolan på annat sätt. Nu kommer en del av materialet till användning i händerna på kreativa kursdeltagare.

HÄR finns information om Eskilstuna Folkhögskola och HÄR om ReTuna.

Blå rumpa

Rumpa är i det här fallet = varpfläta. Det här blir den tredje sjalväven på kort tid, rutor i varptaqueté. Nu är det mest blått i olika nyanser tillsammans med lite grönt och lite blålila. Få se om jag fortsätter med ännu en uppsättning. Efter tre vävar finns det ganska gott om restgarner. Resterna är nog roligast, utmaningen att kombinera begränsade mängder material till något fint, ungefär som att väva trasmattor.