Författararkiv: Elisabet

Första påsen är färdig

Påsen som jag visade i förra veckan (titta HÄR) är färdig, min tolkning av japanska påsar, komebukuro. Tygerna är handvävda för så där 50 – 60 år sedan, små rester från hemslöjden i Örebro.

Bandet, som bildar hällor i överkanten, och snodden fanns i mina gömmor.

Fodret av en skjorta köpt second hand sydde jag ihop på maskin. Resten är handsytt.

Det här var kul! Det blir fler påsar av de gamla tygresterna. Materialet får delvis styra och de traditionella japanska påsarna finns i mitt huvud som inspiration.

Påse på gång

En påse är på gång av handvävda tygrester. Häromdagen visade jag de första stegen, titta HÄR. Min inspiration är bilder av gamla japanska tygpåsar, komebukuro, (HÄR finns bilder), men jag anpassar modellen, storleken och sömnadssättet efter mina tygbitar. Jag syr för hand, dels på grund av lapparna som är tråcklade på kartong och dels för att jag helt enkelt tycker om att sy för hand, särskilt i handvävda tyger. Jag får klura lite inför varje nytt steg i arbetet, men det är ju det som är det roliga! Det går inte särskilt fort, men jag har ingen brådska.

Nästa steg blir att välja tyg till botten på påsen och till en kant upptill.

Påsen behöver ett foder. Det blir den här skjortan köpt second hand och som jag använt till lagningar tidigare. Jag får pussla lite med tyget eftersom jag tänker behålla fickan. När fodret ska sys tar jag fram symaskinen. I mina förråd hittade jag också några olika snoddar som nog går att använda för att dra ihop påsen.

Fortsättning följer!

Tyg på kartong

Etthundratjugo kartongbitar har jag pillat bort från lapptäcket, sytt av gamla handvävda tyger (titta HÄR) som fanns i en låda från Örebro läns hemslöjd. Någon annan hade påbörjat arbetet genom att tråckla fast tyg på kartong och jag fortsatte genom att sy ihop lapparna. Täcket är nästan färdigt. Det har fått en kant runt om och ligger och vilar i väntan på att jag ska bestämma hur baksidan ska se ut. Kartongbitarna borde gå att använda igen.

Bland alla tygerna i lådan från Örebro läns hemslöjd hittar jag tio tillklippta bitar, avsedda till lapptäcket som någon påbörjade för länge sedan. Jag stryker tygerna och tråcklar fast dem på de begagnade kartongbitarna.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är lila-lappar-2.jpg

Min idé är att de på något sätt ska sys ihop med andra tyger till påsar med inspiration från Japan. De än så länge lite luddiga tankarna sätter jag ner på papper, mäter, räknar och kluddar lite.

Virkning – läser och lyssnar

Virkning har jag ägnat mig åt de senaste dagarna. Inte med virknål i handen, utan jag har läst och lyssnat.

I mitten av 1800-talet var det, precis som nu, populärt att ägna sig åt handarbeten som stickning, virkning och broderier. Mönster och beskrivningar fanns att köpa i i form av böcker, tidskrifter och lösblad. Kunderna var främst damer i urbana miljöer. Hanna Bäckström har forskat i ämnet och häromveckan kom boken Förmedling av mönsterförlagor för stickning och virkning. Medierna, marknaden och målgruppen i Sverige vid 1800-talets mitt, hennes doktorsavhandling i textilvetenskap vid Uppsala universitet. Boken finns att köpa överallt där böcker säljs. Omslaget visar en målning av Friedrich Fleischmann, ca 1810 – 1820. Dottern stickar och på bordet framför henne ligger ett mönsterark.

Att kortfattat försöka referera en avhandling av den här omfattningen ger jag mig inte in på. Jag nöjer mig med att konstatera att jag läser med intresse. Ur min bokhylla plockar fram en bok från 1853, en av många mönsterförlagor som Hanna Bäckström använder som underlag i sin forskning. Det är spännande att få mitt fyndköp insatt i ett sammanhang. HÄR finns ett blogginlägg om boken.

Virkbok 2

Boken Virka fritt av Marketta Luutonen, Anna-Maija Bäckman och Gunnar Bäckman är också ny, utgiven nu våren 2021.

En virkningshistorik ur finskt perspektiv ges, givetvis inte lika omfattande som i doktorsavhandlingen. Men båda böckerna beskriver virkningens historia som dunkel med flera olika teorier om ursprunget. Ordet virka har tidigare ibland använts om andra textila tekniker än de vi avser med begreppet. Vad som samlats in och bevarats i museer och samlingar beror som vanligt på institutionernas och enskilda personers intresse och kunskap. Föremål i samlingar har dessutom ibland tolkats felaktigt.

Boken innehåller presentation av elva virkare med egna unika uttryckssätt. Tidigast är Siina Rinne, född 1859. Flera av hennes föremål finns bevarade, t ex ett virkat täcke i Finlands nationalmuseum, titta HÄR.

Boken är också en förmedlare av mönster, precis som de skrifter som ingår i Hanna Bäckströms forskning. Beskrivningar finns bland annat till koftor, mössor, sjalar, smycken, filtar och olika typer av väskor och påsar, som den här påsen med äldre föremål som förebild.

I min bokhytta finns också flera virkböcker av Maria Gullberg, t ex Virkad mönstermagi som kom för några år sedan. HÄR finns ett blogginlägg om boken. Jag plockar fram boken nu igen efter att ha lyssnat till det första avsnittet av Virkpodden. Maria Yvell har beviljats medel från Nämnden för hemslöjdsfrågor till ”Ett projekt med målet att starta en podcast om virkning, för att synliggöra tekniken och uppmärksamma dess utvecklig och potential. Skapa en plattform för samtal om virkning”. Maria Gullberg är gäst i det första avsnittet. Av en slump kom Marias examensarbete på Konstfack 1989 att handla om virkning. Sedan dess har hon fortsatt att experimentera och utveckla virkningen. Hon har gett ut flera böcker och är en uppskattad kursledare och inspiratör. HÄR finns podden, med ett intressant och fint samtal mellan Mariorna Yvell och Gullberg, ett nutida sätt att förmedla kunskap.

m-gullberg-1

Skåprensning – kuddar

Rensningen i mitt varulager fortsätter. Nu har några kuddar kommit upp ur förrådet. Tyget till framsidorna har jag vävt i korskypert med ullgarn som inslag. Storleken är 40 x 40 cm. Nu kostar de 300 kr/st inklusive frakt. Kanske någon av kuddarna passar hemma hos dig. Skicka mail i så fall, elisabet.textilainslag@telia.com.

Den blå-gröna kudden har ”flärpar” i hörnen och baksida av grönt ylletyg. SÅLD

Kudden i rött och svart har baksida av svart ylletyg.

Den tredje kudden har också svart ylletyg på baksidan. Framsidan är randig i toner av cerise, blått, vinrött, rödbrunt och lite svart. SÅLD

Konsthantverk i Nora

Igår (2021-04-23) åkte jag till trakter där vi bodde i 40 år innan vi flyttade tillbaka till Eskilstuna för drygt 4 år sedan. Där borta har jag fina vänner och konsthantverkskollegor. På lördag 2021-05-01 öppnar några av dem en gemensam sommarbutik, KOM IN, i kvarteret Bryggeriet i Nora. Målet med min utflykt var att lämna in textilier till butiken, t ex den här kudden vävd i ryateknik. Jag kommer inte att stå bakom disken i butiken, men det blir nog en och annan tur till Nora i sommar. KOM IN finns på Facebook, titta HÄR.

Bryggeriområdet är ett gammalt industriområde där det numer finns konsthantverkare, konstnärer, musiker, utställningar, café, restaurang och annat trevligt. Nora, ca 3 mil norr om Örebro i vacker bergslagsnatur, har mycket att erbjuda besökaren, titta HÄR. Ett fint utflyktsmål!

Sjuttio broderier

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-6.jpg

Jag är den första länken
Jag lever utan navel
Jag sprang ur ett frö i jorden

Sjuttio broderier sitter i rad på väggarna i ett av rummen på Ebelingmuseet i Torshälla. Varje broderi är en sida i en bok med samma namn som utställningen, Urmodern. Serieskaparen Åsa Schagerström tecknar med stygn och ger oss en fascinerande berättelse om ensamhet och rotlöshet.

Utställningen pågår t o m 2021-05-02. Öppettider mm finns HÄR.

Den som inte har möjlighet att se broderierna på museet kan läsa boken, titta HÄR. Tyvärr kommer inte strukturen i de olika bottentygerna, återbrukade, fram riktigt i boken och hela intrycket är lite gråaktigt. Men för den som inte kan besöka utställningen är boken ett fint alternativ.

Åsa Schagerströms hemsida finns HÄR.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-3.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är urmodern-4.jpg

Rosengång, en vävteknik med många varianter

En enda gång har jag vävt något i tekniken rosengång och det var länge sedan. På en terminskurs i vävning 1972 vävde jag löparen på bilden, mått ca 35 x 65 cm. Varpen består av tvåtrådigt lingarn och inslaget är entrådigt ullgarn, en tråd i den grå tuskaften och två sammanspolade trådar i det grön-gula mönstret.

Även om jag inte har vävt rosengång, så har jag tittat på vävnader i rosengång, beundrat vad andra har gjort och visat lite här på bloggen. HÄR är ett gammalt täcke i en museibyggnad som jag ser om jag tittar ut genom fönstret. HÄR finns en rya från samlingarna i Sörmlands museum. HÄR är en detalj från en kjol, också från Sörmlands museum. HÄR är bilder från en utställning i Borlänge med nutida användning av tekniken.

Rosengång kan vara ett lite knepigt begrepp. Löparen som jag vävde för länge sedan har rosengångsbårder på tuskaftsbotten. De två andra huvudvarianterna är motsatstrampad rosengång och bunden rosengång. Flera olika benämningar finns, vilket kan förvirra, t ex vanlig rosengång, lös rosengång, gubbatäcke, gubbaväv. Det går också att vända mönstren 90 grader och väva rosengång på längden. I trasmattor brukar man ibland solva längre rapporter och kalla mönstret t ex rosengångsfantasi.

Att mitt intresse för rosengång har väckts just nu beror på en vävutmaning. Skaraborgs Hemslöjdsförening och Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland samarbetar i ett gemensamt projekt för att inspirera oss till att väva rosengång. Den som vill visa upp sin rosengångsväv inbjuds till en utställning i Slöjdens hus i Skövde i höst (2021). HÄR finns information om projektet. Det går också bra att dela med sig av sin vävning på Instagram, #vävrosengång och #rosengångsinspiration. På Facebook finns gruppen Vävutmaningen #vävrosengång. Och så finns det en väldigt bra film på YouTube, där Lotta Lundqvist berättar om sitt omsorgsfulla och inspirerande arbete med att rekonstruera ett gubbatäcke från Västergötlands museum, titta HÄR.

Snart blir det nog en rosengångsväv här hos mig. Vissa tankar finns, men det är många beslut som ska tas innan varpen är i vävstolen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är rosengangslopare-2.jpg

Lapparna är hopsydda

Någon annan påbörjade ett lapptäcke för många år sedan och jag gav mig själv den roliga uppgiften att fortsätta arbetet. Jag har planerat mönstret och sytt ihop alla lappar för hand. HÄR går det att följa mitt arbete och mina tankar från början för ett par veckor sedan.

Lapparna har någon tråcklat fast på kartongbitar. Kartongen ska jag ta bort så småningom, men än så länge ser baksidan ut så här. Storleken är ca 70 x 85 cm.

En kant ska sys på och det är lite som ska fixas. En del lappar har sytts på kartongen med minimal sömsmån. Det här, t ex, behöver åtgärdas.

Och så ska överflödigt tyg klippas bort innan jag syr på ett foder.

Under lupp

Jag roar mig med att titta lite närmare på några av tygerna bland lapparna som jag syr ihop till ett lapptäcke, titta HÄR. Tygerna är handvävda hos Örebro Läns Hemslöjd, gissningsvis för så där 40 – 50 år sedan. Jag tittar i en lupp med måttet 10 x 10 mm, köpt hos Clas Ohlsson för strax under 100-lappen. Jag bara lägger kameran/mobilen ovanpå luppen och fotar. Utsnitten av de tre tygerna på bilderna är alltså 10 x 10 mm i verkligheten, även om jag var lite slarvig när jag redigerade bilderna och inte fick dem lika stora.

Alla tre tygerna är vävda med bomullsgarn och har en täthet på 20 – 22 trådar per centimeter både i varp och inslag. Det vänstra tyget är rutigt i tuskaft med bårder i spetskypert solvad med v-punkt. Om det hade funnits ett tuskaftsinslag mellan varje mönsterinslag så hade vävtekniken varit ”rosengång på tuskaftsbotten”. Men nu är det som sagt ”bara” en spetskypert. Mittentyget är också vävt i tuskaft med bårder i v-punktsolvad kypert. Varpen är oblekt och tyget är randigt i inslagsriktningen. Även tyget till höger är vävt i tuskaft. Växlingen mellan de röda och blå trådarna bildar ett mönster i färgeffekt.

Kanske kan jag få tillfälle att besöka magasinen hos Örebro läns museum så småningom och titta i samlingarna från hemslöjden i Örebro. Det skulle vara roligt att gå igenom vävpärmar och tygprover och förhoppningsvis kunna se när tygerna i lapptäcket varit i produktion och om de varit avsedda för något speciellt ändamål.

Lapptäcket

Planen var att sy ihop en kvadrat om dagen av lapparna som någon börjat med för cirka 50 år sedan. Då skulle de 30 rutorna till det lilla lapptäcket ta en månad att få ihop. Men så blev det inte. Sömnaden gick fortare än jag hade trott och roligt var det att sy.

De 30 rutorna är redan hopsydda och ligger på golvet under mitt arbetsbord. Efter att ha krupit runt och sorterat kvadraterna och flyttat dem lite hit och dit har jag bestämt mig. Så här får det bli. Kartongbitarna skiljer sig åt en aning i storlek så det blir kanske lite besvärligt när kvadraterna ska sys ihop. Sedan behövs det någon sorts ram runt det lilla täcket och ett foder. Men jag tar en sak i taget och löser eventuella problem när de dyker upp.

HÄR går det att följa lapptäcket.

Någon har börjat och jag fortsätter

I min ägo finns en kartong med småbitar av handvävda tyger från Örebro Läns Hemslöjd. Butiken lades ner för cirka 30 år sedan, men tygerna är äldre än så. Jag skulle gissa att de är vävda på 1960-talet, kanske lite tidigare eller lite senare. När jag jobbade där i mitten av 1980-talet låg nog de här tygresterna redan nerpackade och bortglömda på lagret.

Bland tygbitarna i lådan finner jag delar till ett påbörjat lapptäcke. Någon har, mer eller mindre noggrant, sytt fast tyg på kartong. Arbetet har av okänd anledning avbrutits och nu har det blivit min tur att fortsätta. Totalt finns det 125 bitar. Jag sorterar och hittar 18 olika tyger. Den lila varianten uppe till vänster finns det flest av, 23 stycken. Av en del andra finns det bara enstaka.

Nu skulle jag kunna sitta i en evighet och försöka pussla ihop världens vackraste täcke. Men jag vill komma igång med att sy och beslutar mig för att använda en kombination av slump och planering. Jag tänker börja med att sy ihop bitarna fyra och fyra till en kvadrat. Av 120 bitar blir det 30 kvadrater som sedan kan sys ihop till ett stycke bestående av 5 x 6 kvadrater.

Bitarna delas upp efter färg och jag lägger ner dem i fyra olika påsar, 30 i varje påse. I den lila påsen överst till vänster finns lila och bruna lappar. I den rosa påsen lägger jag blå lappar, enfärgade och rutiga. Den virkade påsen innehåller röda, gröna och några udda lappar. I den sista påsen finns gula och ljusa lappar. Jag tänker ta upp en lapp ur varje påse utan att titta och låta slumpen avgöra kombinationen i varje ruta om fyra lappar. Fortsättning följer!

Dags igen

Det var dags igen att laga morgonrocken som jag sydde av en gardin för några år sedan. Nu hade ena framstycket fått en reva. Lappar från ett par kasserade skjortor fick dölja området där tyget blivit skört. Några rader med förstygn blev en extra förstärkning där tyget gått sönder. Jag misstänker att det här inte är sista gången som morgonrocken lagas, ett evigt projekt som till slut kanske bara består av lappar. HÄR går det att följa morgonrocken.

Köper tyger

Här är ännu en bild på pulsvärmarna av garn spunnet av ull från Tabackstorpsfår i projektet Ullen vi ärvde (titta HÄR). Men den här gången vill jag visa tyget som pulsvärmarna ligger på. Det är mitt senaste köp från Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna (på Instagram som @axelinas_manufaktur). Bomullstyget, ”Lotta”, med många närliggande kulörer i varpen minns jag från 1960-talet. Det fanns i många färger och vävdes hos Strömma i Norrköping.

Jag har två tygstycken, varav det ena är i skick som nytt. Det andra har spår av användning, märken efter fållar och lite blekning. För en gångs skull visste jag redan när jag köpte tyget vad det ska användas till och det som har skador duger fint. Snart visar jag resultatet.

Det här tunna bomullstyget har jag också köpt nyligen från samma ställe. Visst är det fint! Vad det ska bli vet jag ännu inte. Men för ett tag sedan gav jag bort två tyger som legat oanvända sedan 1980-talet. Och då måste jag ju fylla på med två ”nya” tyger. Eller hur?

Det andra av fem

 

För en månad sedan (februari 2021) kom brev nummer två av fem från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde, samarbetet med Båvens Spinnhus och andra ullentusiaster. HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet. Den här gången är garnet spunnet av garn från Tabackstorpsfår, vårt minsta allmogefår både till storlek och antal. Rasen härstammar från gården Tabackstorp i norra Värmland och djuren som lämnat ull till det här garnpartiet lever i Mariebergsskogen i Karlstad. Ullen är mjuk och finfibrig och garnet har en helt annan karaktär än det lite vassare garnet från Klövsjöfår i det första paketet.

Nu stickade jag helt och hållet enligt beskrivningen som följde med garnet. Ett par mjuka och lyxiga pulsvärmare blev det. Den blå kanttråden ingick i paketet, liksom pärlemorknapparna från ett gammalt knapplager. Lite garn finns kvar och det borde räcka till ytterligare ett par pulsvärmare i en mindre modell.

 

 

Höns och kycklingar


Nästa vecka är det påsk. Igen. Så fort det här märkliga året ändå har gått. Jag är inte mycket för att pynta hemma, men de här små virkade hönsen brukar få komma fram några dagar. De köptes i en bergsby på Kreta någon gång på 1970-talet så jag har ingen beskrivning till dem. Men den som är bra på att virka kan säkert titta noga och göra en egen variant.

 

De här kycklingarna har jag visat några gånger tidigare och till dem finns en beskrivning. Titta  HÄR.

Dekonstruktion och uppbyggnad

Klipper remsor av gamla herrskjortor och väver trasmattor, det är vi många som gör. Pusslar ihop de bästa bitarna av de slitna skjortorna till barnkläder, lapptäcken eller nya skjortor, det sysslar vi också med.

Paulina Svensson återanvänder herrskjortor på ett annat sätt. Hon bygger textila skulpturer. Skjortornas rutmönster bestämmer objektens utformning. Det begränsade materialet utnyttjas maximalt och småbitarna som blir över från skulpturerna blir bilder i form av kollage. 

 

 

De sönderklippta herrplaggen återuppbyggs med hjälp av moduler till tredimensionella figurer.  Mina ögon följer fascinerat hur tygets rutor samverkar med de geometriska formerna. Skjortorna förvandlas till något helt nytt, men rutmönstren avslöjar ursprunget. Resultatet blir spännande på många sätt.

Paulina Svenssons dekonstruerade herrskjortor såg jag i en utställning med namnet Skjortan min broder hos Konsthantverkarna i Örebro häromdagen. Utställning pågår t o m 2021-04-07.
HÄR är en länk till Konsthantverkarna i Örebro.

 

 

 

Stramalj


Det är ju stramalj! Jag tog ut bindningen till ett par textilier i en bok, titta HÄR, och tänkte först att det var en droppdräll. På bilderna i boken gör material och trådtäthet att tyget ser helt annorlunda ut än hur vi är vana att se stramalj. Stramalj är den vävbindning som finns i t ex Aidaväv, ett tyg som brukar användas till att sy korsstygn på. 

Jag använde garner ur mitt förråd, ett silkegarn och ett riktigt tunt ullgarn. Båda garnerna finns i begränsad mängd, så det blev en kort varp till två halsdukar. I den första halsduken valde jag samma material i inslaget som i varpen.

 


Redgarn 20/2 som inslag i den andra halsduken gav ett lite annat utseende.

 

Nu återstår att dreja fransar. Sedan blir det nog ett par färgbad, eller i alla fall tvätt. Först när det är gjort kan jag avgöra om mina val lät materialen komma till sin rätt.

Kanske fortsätter jag med stramalj, men på lite andra sätt för att försöka få bort bindningens typiska utseende. Men jag är också lite sugen på att testa rosengång. Jag vet i alla fall att mitt lager av restgarner, reafynd och impulsköp ska minska, vilken vävteknik jag än väljer.

Rödfärgning

Färggrytan var igång några timmar och lagret av broderigarner fick påfyllning i min butik på bloggen. Fyra nyanser av rött blev det den här gången. Se mer HÄR i butiken.

Erbjudandet från förra veckan finns kvar. Hjälp mig rensa lite i mitt garnlager, köp 12 flätor handfärgat ullgarn till broderi för 100 kr och få 5 flätor industrifärgat garn på köpet. Jag trodde att ett par färger av det industrifärgade var slut, men så hittade jag mer. Ännu en stund finns alla färgerna på bilden.
Uppdatering: Nu är det industrifärgade garnet slut!

Tröjan blev som ny

Inte undra på att tröjan är sliten. Den här vintern har jag använt den så gott som varje dag under kappan vid promenader och utflykter. Den bekväma och praktiska tröjan är dubbelstickad i ulltrikå hos Gotlands Strumpfabrik. Jag gillar ullplagg och jag gillar både grönt och rutigt, så den har tillhört favoriterna i garderoben ända sedan jag köpte den för så där fem år sedan. 

Nu var det dags att laga. Jag hade några alternativ, som att virka runt kanterna med redgarn, att sy langett för hand, att förstärka med maskinsöm. Men så fick jag se att det finns band i ulltrikå att köpa hos Mariedal Design, som precis som Gotlands Strumpfabrik stickar och syr kläder i ull. Jag blev nyfiken och beställde band.

 

Nu är tröjan kantad runt om. Jag sydde på bandet för hand. Det gick utmärkt, även om det nog hade gått ännu bättre om bandet varit en aning bredare än 1,5 cm. Men jag är väldigt nöjd med resultatet. Tröjan blev som ny och håller många år till.

 

HÄR finns Gotlands Strumpfabrik. Den rutiga tröja har utgått ur sortimentet.
HÄR finns Mariedal Design. Banden hittade jag inte i webshopen, men mailade och frågade efter dem.

 

Roligt att väva rya!

I höstas gjorde jag äntligen något som jag tänkt i flera år att jag skulle göra. Jag vävde rya, rufsiga ryakuddar. De har varit färdiga ett tag nu och ligger än så länge i en hög i mitt arbetsrum. Sex stycken blev det och en har jag visat tidigare, titta HÄR.

Här är de övriga fem kuddarna. Garnet, utom varpen, är allt möjligt som fanns i mina förråd, rester, reafynd, efsingar med mera. Det var väldigt roligt att väva kuddarna och väldigt skönt att garnlagret minskade en aning. Det blir nog mer ryavävning. Jag hade en del funderingar kring tyger till baksidor. Efter lite plockande hit och dit med olika alternativ valde jag till slut enfärgade ylletyger på fyra kuddar och ett randigt bolstervar till en kudde. Storleken är 50 x 50  cm.

Några vill jag behålla, men jag kan tänka mig att sälja en eller annan också. Hör av dig vid intresse, gärna via mail elisabet.textilainslag@telia.com.

HÄR har jag samlat blogginlägg som på olika sätt handlar ryor.

 

 

 

 

 

 

 

Ännu mer skåprensning

Skåprensningen fortsätter. I min butik på bloggen  säljer jag ullgarner till broderi som jag färgar i liten skala, titta HÄR. Garnet är ett redgarn 20/2, 10.000 meter per kilo. I mina skåp finns också en del garn av samma kvalitet som jag inte har färgat själv. Det garnet vill jag bli av med nu.

Mitt erbjudande: Köp handfärgat garn för 100 kr (12 flätor) så skickar jag med fem flätor industrifärgat garn, två gröna kulörer, en blå, en gul och en ljusröd. Erbjudandet gäller tills garnet är slut.
Uppdatering: Nu är det industrifärgade garnet slut.

Material

Vad det här är för material finns det ju ingen tvekan om, näver som har flätats till geometriska figurer och trätts till ett halsband.

Halsbandet köpte jag häromdagen begagnat hos Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna, på hennes köpsida på Instagram @axelinas_store. ReTuna ligger på gångavstånd så istället för att vänta ett par dagar på post tog jag en promenad och hämtade  halsbandet. Jag passade på att köpa en kasse också, en ganska galen sak som kontrast till det formmässigt stramare halsbandet.

Tekniken i kassen känner jag förstås igen, makramé, något som jag aldrig lockats att testa. Men materialet blir jag inte klok på. Garnet är lite ojämnt, tvåtrådigt och tvinnat med z-snodd. Var kan kassen vara tillverkad? Både material och uttryck får mig att tro att den kommer från sydligare bredder.

 

Fodertyget är lite stelt och trådarna är hala. Det känns nästan som nylon, men ser samtidigt ut som något naturmaterial. Jag har petat ur några trådar och eldat, men brännprovet gav mig inga ledtrådar. Tråden brann snabbt, luktade lite skarpt och bara försvann, utan aska eller andra lämningar.

Riktigt intressant blir det när jag tittar på fodret i lupp, 1 x 1 cm. Jag tycker mig se att det är en bastfiber, men av en sort som jag inte kan identifiera. Både i varp- och inslagsriktningen syns det tydligt att fibrer har tvinnats ihop, troligen enligt en teknik som kallas splicing eller splitsade fibrer. Tekniken leder mina tankar till Sydostasien, Kina och Japan, men jag kan ha fel. Det här känns spännande och jag återkommer om/när jag hittar information om denna teknik!

Jag är nöjd med mina inköp!

 

 

I garnlagret


Det är nog fler än jag som har en del garner i förråden som känns lite extra lyxiga. De här fina garnerna, t ex, ligger nerpackade till ingen nytta. Jag tar fram dem emellanåt, tittar på dem, tar i dem och tänker att de borde komma till användning. Det är ju bättre att använda det som redan finns än att köpa nytt. Nu är de framme igen och det är nog dags att omvandla materialet till föremål i vävstolen. Men vad ska jag göra med de här ganska unika garnerna? Härvan längst ner i bild är ett handspunnet vildsilke. Härvan till höger är också silke. Det finns några enstaka härvor av varje sort.


Den stora härvan till vänster är ett tunt entrådigt ullgarn, ca 14.000 meter per kilo. Fibrerna är riktigt långa, tunna och väldigt mjuka. Ett par hekto finns det.

 


Garnet i mitten är är spunnet hos Wålstedts  och när jag köpte det för mer än trettio år sedan benämndes det ”klänningsgarn”. Mjukt är det och tunt, 8.000 meter per kilo, med en aning översnodd.


Det här vackra garnet köpte jag på Vävmässan i Växjö 2017. Det grå garnet har fått en oregelbunden infärgning med indigo, ca 10.000 meter per kilo.

Det finns inte så mycket av varje sort och jag känner en press (från mig själv) att garnerna ska användas på ett riktigt bra sätt. Att sätta upp provvävar är inte aktuellt. När proverna är vävda och utvärderade så finns det just inget garn kvar. Jag behöver blanda med andra garner som det finns mer av och det måste bli bra från början.

För att komma igång bläddrar jag igenom böcker i min bokhylla och flera årgångar av Vävmagasinet. Jag stannar vid några bilder i en av mina favoritböcker, The structure of weaving av Ann Sutton (titta HÄR.)  När jag analyserar de två avbildade vävnaderna ser jag att det är samma bindning i båda, en variant av droppdräll på fyra skaft. Det kanske kan få bli en utgångspunkt i mina fortsatta funderingar.