Lagat

För några år sedan, 2019, ägnade jag sommaren åt att sticka sockor. Sockorna används inomhus nästan året om. Då blir de förstås slitna och behöver lagas. När jag stickade testade jag olika sätt att konstruera sockor och nu gör jag likadant med lagningarna, provar och ser vad jag gillar bäst. HÄR finns blogginlägg med sockor samlade, stickningar och lagningar.

Den vänstra randiga sockan har en stickad lapp med upplockade maskor. Lagningen är gjord med samma garn som stickningen, men garnet i sockan har blivit tunnare och mer uttänjt så det var svårt att få lagningen snygg. Det hade förstås sett bättre ut om lappen sytts fast med maskstygn. Ingen favortilagning, men nu har jag provat och kanske gör jag om försöket vid ett annat tillfälle. Den högra sockan har en traditionell stoppning, stygn sydda i tuskaft.

På den här sockan har jag sytt förstygn lite hur som helst över det slitna området under hälen. Snabbt, enkelt och effektivt.

För ett tag sedan gjorde jag som förr, vände den slitna kragen på en av makens skjortor, titta HÄR. Nu var det dags för nästa skjorta att få förlängt liv.

Finns det verkligen folk som lagar sina trosor? Ja, jag till exempel. Jag har svårt att hitta bekväma trosor som tål många tvättar, så jag kostar gärna på några stygn för att få mina bästa att hålla ett tag till.

.

”Det fixar jag sen” har jag tänkt länge om den lösa hängaren i parkasen. Häromdagen blev den äntligen fastsydd. Då kom jag att tänka på när jag gick en terminskurs, heltid, i sömnad, mönsterkonstruktion och knyppling för länge sedan. Det hände att ”fröknarna” inspekterade våra ytterplagg och kontrollerade att hängare och knappar var ordentligt isydda. När jag tänkte lite till kom jag fram till att det just nu i dagarna, juni 2023, är 50 år sedan kursavslut. Åren går.

Visning i museets magasin

I onsdags (2023-05-31) deltog jag i en fullbokad visning i magasinet hos Sörmlands Museum i Nyköping. Karin Edlund var ciceron och pratade om och visade delar till högtidsdräkten från Vingåker och Österåker, ett av ett fåtal områden i Sverige med en bevarad äldre dräkttradition. Karin satte in dräktskicket i sitt sociala, ekonomiska och historiska sammanhang.

Förklädet på första bilden är prytt med broderier och påsydda band. Broderiet, silketråd på rask, utfördes av skräddare och det finns lika många varianter som det finns bevarade förkläden. Det finns också förkläden utan broderi, bara prydda med band.

.

Här är ett par varianter på skoning av kjolfållar. Från ett tidigare besök i magasinet finns en bild av ytterligare ett exempel, titta HÄR.

.

I en utdragen låda ligger en långtröja av vadmal med ett rödmönstrat tyg på insidan. I magasinet gäller ”se men inte röra”, men visst vore det roligt att ta fram luppen och titta nära på tyget. Flotteringar av ullgarn på en tuskaftsbotten ser det ut som.

.

Karin pillar försiktigt ut innehållet i de små behållarna som ska hänga från bältet. I den gula sidenpåsen finns en silversked och i det avlånga läderfodralet finns kniv och gaffel. Längst ner i bild syns ett nålhus.

.

Till kvinnodräkten hör ett brett bälte i rött skinn med silkebroderier. Till männens högtidsdräkt finns ett knäbälte i samma utförande. Nytillverkade finns i museibutiken, liksom träskålar med dekor inspirerad av broderiet.

Jag plockar fram lite läsning ur min bokhylla, Anna-Maja Nyléns bok Folkligt dräktskick i västra Vingåker och Österåker utgiven av Nordiska Museet 1947 och nummer 5 1984 av tidningen Hemslöjden där det finns en artikel om en rekonstruktion av en päls från Vingåker. Nyléns bok finns just nu i olika utgåvor både hos antikvariat.net och bokborsen.se, priser från 40 kr (dåligt skick) upp till 500 kr.

.

Handvävda tyger och annat fint

Igår, 2023-05-13, tog vi tåget till Norrköping, snabbare, enklare och betydligt mer bekvämt än att ta bilen. Anledningen var bl a att jag ville besöka dräktfestivalen vid gamla Brunnshotellet i Himmelstalund.

Nu när jag tittar igenom mina bilder upptäcker jag att jag inte fotograferade en enda av de vackra dräkter som bars av besökarna. Jag var så upptagen av alla fina handvävda tyger och alla dräkttillbehör som fanns att titta på och att köpa. Hemslöjden i Östergötland hade dukat upp både nytillverkat material och begagnade dräktdelar.

.

.

Jag har ingen dräkt och tänker inte skaffa någon, men jag blev ändå lite frestad att köpa en begagnad kjol. Det fanns flera olika för bara några hundralappar, en del ganska slitna, men med lite hjälp på en kurs i dräktsömnad så skulle det säkert gå att få någon av dem fin och användbar. Men innan jag ger mig på en kjol ska min halvfärdiga särk från kursen i Nyköping tidigare i våras bli klar (titta HÄR).

Ett par tygbitar köpte jag i alla fall, handvävda rester från dräktsömnad. Det vänstra tyget har linvarp och inslag av bomullsgarn, oliksidig kypert med ca 17 trådar/cm i varpen och ca 28 inslag/cm. Det högra är vävt i oliksidig korskypert. Varpen, ca 21 trådar/cm, består av mörkblått bomullsgarn och inslaget, ca 15 inslag/cm, är ett entrådigt ullgarn. Det högra tyget används till dräkten från Gryt. Kanske till livstycket? Till vilken dräkt det vänstra tyget hör vet jag inte. Någon annan som vet? Jag borde förstås har frågat damen som sålde tygerna.

Flera workshops hölls under dagen. Just när jag var där hade Kerstin Nordlinder Arlid samlat en grupp under rubriken Designa din egen folkdräkt, en lek med vackert mönstrade papper och pappersdockor. Om det blir något mer tillfälle så kommer jag!

Det är väldigt fint utefter Motala ström i Norrköping och vi fick en härlig promenad i försommarvärmen tillbaka in till stan från Himmelstalund.

En ”ny” kjol och gamla favoriter

Ofta tittar jag in i Stadsmissionens secondhandbutik några minuter hemifrån. Sällan hittar jag något jag behöver, men nyligen gjorde jag ett perfekt köp, 50 kr för en jeanskjol.

Bland kläderna i garderoben finns gamla favoriter som tyvärr mest hänger där. Det har inte funnits något passande att kombinera dem med. Jeanskjolen var det som behövdes för att favoriterna ska komma till användning.

Äldst bland favoriterna är den här västen/tunikan, design Barbro Grytnäs, som kan spåras ända bak till 1991. Den köptes på Stenegård utanför Järvsö på en bussutflykt i samband med Vävmässan i Hudiksvall.

.

När den smårutiga blusen köptes minns jag inte, men det måste vara minst 15 år sedan. Ser ni den blå fläcken? Jag hade blusen ihop med jeanskjolen för ett par dagar sedan och råkade spilla blåbärssylt. Nu är blusen tvättad och fläcken är något mindre och blekare än på bilden.

Fläcken döljer jag med en brosch tillverkad av min vän Gunilla för cirka 25 år sedan. Hon använde gummi från innerslangar till traktordäck, gamla knappar och slagmetall av mässing.

Den här blusen är nästan ny med mina mått, bara fem år. Men materialet är äldre. Den är sydd av de bästa bitarna av två begagnade herrskjortor. Modellen är en lite omarbetad variant av klänningsmönstret The factory dress från Merchant & Mills. HÄR finns ett blogginlägg från 2018. Redan när jag sydde var jag medveten om att det kanske inte fanns något i garderoben som passade till blusen. Men nu finns det!

På kurs i Nyköping

Helgen (1 – 2 april 2023) har jag tillbringat i Nyköping. Jag har gått på kurs i folklig linnesömnad på Sörmlands museum med Kerstin Nordlinder Arlid som lärare. Vi har sytt prover, påbörjat egna plagg, studerat Kerstins linnekläder och kollat på dräkter och annat i museibutiken. Jag har lärt mig mycket, fått idéer och träffat inspirerande människor.

Det krävs lite mer träning för att få till rynkorna på provet på första bilden på ett perfekt sätt.

Jag ska sy mig en hängselsärk, har jag tänkt, och fick hjälp att räkna ut måtten.

Materialet är ett slitet handvävt linnelakan och jag har börjat sy ihop kildelarna med en variant av falsk fällsöm. Det är rogivande att sy stygn efter stygn för hand med lintråd. Jag har ingen brådska, det får ta sin tid.

.

En fin sprundförstärkning på ett av Kerstins plagg och en broderad krage, tillhörande en dräkt från Blekinge.

I Sörmlands museums butik finns material till dräkterna från Vingåker och Österåker. Jag tänker inte skaffa mig någon dräkt, men det är roligt att titta på material, tekniker och detaljer.

.

.

Sy en särk

Jag ska gå på kurs på Sörmlands museum i Nyköping den 1 – 2 april 2023, Sy folkliga linneplagg med Kerstin Nordlinder Arlid som ledare. HÄR finns information. Jag tror det finns plats för fler.

Kanske hinner jag bara sy prover. Kanske hinner jag börja på en särk eller någon form av överdel med folklig inspiration. Jag letar i mitt tygförråd efter passande tyger och hittar tre stora, gamla handvävda dukar, köpta secondhand, i olika halvdrällsvarianter med handspunnet lingarn som inslag. Ett delvis utslitet lakan finns det också, i kypert och handspunnet lininslag. Ur bokhyllan plockar jag fram några böcker och drömmer om linnekläder med folkdräktskänsla. Någon hel dräkt tänker jag inte skaffa, men några dräktdelar har jag gärna och kombinerar med min vanliga garderob.

.

Erik Janssons garderob

Vilket fynd de gjorde i mitten av 1980-talet, textilgruppen i Viby hembygdsförening. Gruppen fick komma in och titta i en gammal gård i Viby utanför Örebro innan den skulle säljas på auktion. Uppe på vinden, där ingen varit på decennier, hittades ett par gamla lappade byxor. Fler plagg dök upp. Ytterligare ett par byxor, två västar, en rock, en cape, ett par höga hattar, två mössor av hundskinn, ett par stickade strumpor hittades på olika ställen, alla med spår av flitig användning. Efter lite detektivarbete kunde ägaren till garderoben identifieras, nämligen bonden Erik Jansson (1799 – 1883), som ägt och brukat gården Södra Höga.

Detta fick vi lyssna till i en intressant föreläsning förra veckan (2023-02-08) hos Örebro läns museum. Lina Jatko, hemslöjdskonsulent, och Maria Uddén från museet berättade tillsammans med Inger Pålsson från textilgruppen, Viby hembygdsförening, om originalplagg och rekonstruktioner.

Vad gör man med kläder som burits av en bonde i mitten av 1800-talet? I textilgruppen fanns kunskap och förståelse för att plaggen var unika och värda att tas om hand på ett professionellt sätt. Nordiska museet kontaktades för rådgivning. Textilerna lämnades till Kulturarvet i Falun för rengöring, konservering och dokumentation. (Kulturarvet, nedlagt år 2008, sysslade med vård av kulturhistoriska föremål och ingick som en del av Nordiska museet.)

Kläderna skänktes så småningom till Örebro läns museum. De två västarna går att se i verkligheten i museets lokaler på Örebro slott. De ingår i utställningen Möjligheternas spegel, sinnenas begär, titta HÄR, som handlar om konsumtionssamhällets framväxt. Alla originalplaggen finns på Digitalt museum, sök på Örebro läns museum och Erik Jansson.

Flera av plaggen hade plockats fram till föreläsningen, t ex Erik Janssons lappade skinnbyxor.

Hans slitna strumpor stickade i tunt bomullsgarn har en klassisk häl.

Den moderiktiga västen har exklusivt köpetyg i framstycket, jacquardvävt linne med blombårder i silke.

Textilgruppen har lagt ner ett omsorgsfullt arbete, som har fått ta sin tid, på att göra rekonstruktioner av plaggen. Delar av de rekonstruerade plaggen har t o m bytts ut när gruppen har kommit över material som stämmer bättre med originalen. Att få fram ett jacquardtyg till nygamla västar var inte det lättaste, men med hjälp från Textilhögskolan i Borås löste det sig.

Christina Rinaldo, huvudlärare på vävutbildningen i Borås, kontaktades. Lisbeth Granberg, student på utbildningen, lockades av utmaningen och vävde en rekonstruktion av tyget som specialarbete vårterminen 1995. Hon undersökte tyget noggrant, satte sig in i hur jacquardvävstolen fungerar, hon lärde sig hur mönster byggs upp med hålkorten, hon tryckte hål i kartongen, letade garn hos olika leverantörer (silkegarnet till blombårderna köptes från Japan), vävde prover, letade garn igen, färgade prover för att hitta rätt kulörer, (originalgarnet är växtfärgat, men hon valde syntetfärger), färgade rätt mängd lingarn. Så småningom kunde hon börja väva. Allt finns beskrivet i hennes uppsats, som ingår i Örebro läns museums samlingar. Cirka 10 år efter fyndet fanns ett nytt tyg som syddes till nya västar.

.

Knappen i den nya västen är en specialtillverkad avgjutning av en knapp i ett annat av Erik Janssons plagg.

Så kan det gå när en kvinna klättrar upp på en stege till en vind, hittar ett par gamla smutsiga, trasiga byxor och har kunskap nog att förstå att hon har gjort ett unikt fynd.

En hektisk eftermiddag

Sex minuter snabb promenad och en timme på tåget, sen är jag i Stockholm. Häromdagen blev det en tur. Anledningen till att jag åkte just den dagen, 2023-01-26, var att föreningen Uppland-Sörmlands Vävare hade bokat ett studiebesök hos Almgrens Sidenväveri. Så dagen slutade bland vävstolar, industri- och kvinnohistoria tillsammans med vävande vänner.

Här är ett urval av vad jag hann med innan besöket hos Almgrens, en fullspäckad eftermiddag med långa promenader och många fina intryck.

Broderi. Emma Jönssons utställning hos Saskia Neuman Gallery på Linnégatan, pågår t o m 2023-02-11.

Vävning. Ett par exempel från grupputställningen Indigo-Madder hos Fiberspace på Katarina Bangata. Till vänster en väv av Mariana Silva Varela, till höger av Siri Pettersson. Utställningen avslutas idag 2023-01-28.

Vävning. Åsa Pärsons vävar i en utställning med nya medlemmar hos Konsthantverkarna vid Södermalms torg.

Keramik. Sophia Wallgrens utställning hos Kaolin på Hornsgatan, pågår ytterligare några dagar, t o m 2023-02-01.

Stickning. En gammal tröja i halländsk binge med många lagningar i en secondhandaffär på Köpmangatan för under 100-lappen. Lite ångrar jag att jag inte köpte den.

Korgar och annat. Bingetröjan är helt ny i förhållande till de här flera tusen år gamla sakerna från pyramiderna i Egypten. Korgar, rep, linnelindade mumier av katter och falkar, ställ för rundbottnade krukor och mycket annat av vegetabiliska fibrer finns att se hos Medelhavsmuseet på Fredsgatan vid Gustav Adolfs Torg.

.

.

Lagat litet hål

Makens favoritskjorta hade fått ett pyttelitet hål (som jag glömde fotografera) och hålet skulle lagas. Små laglappar finns det gott om. En liten krympburk är full med bortsprättade etiketter från textilier som klippts till mattrasor, återbrukats på annat sätt eller kasserats.

.

Sytråd finns det också, många fler rullar än dem på bilden.

Maken valde lapp och så här blev det, en cool lagning på framstycket.
HÄR finns en tidigare lagning av skjortan.

Majder

I Hemslöjdens Hus i Leksand finns delar till leksandsdräkten att köpa, t ex majder = förkläden. Olika färger används vid olika tillfällen. Jag köpte inte, tittade bara på mönsterprakten i rosengång.

.

.

.

Fina utställningar i Ockelbo och Leksand

I förra veckan var vi ute på en resa några dagar och jag såg fina utställningar i Ockelbo och i Leksand. (Fler bilder, som inte visar textilier, finns på Instagram, @textilainslag.)

I Wij trädgårdar i Ockelbo ställer Annelie Krantz ut alldeles vid huvudentrén. T o m 2022-09-04 kan hennes broderier beskådas och beundras, stygn och hål på målade, återbrukade tyger med rubriken Rester; speglingar.

.

I Wij valsverk visas broderigruppen Fimbrias (hemsida finns HÄR) utställning Vår trädgård har tolv ingångar  t o m 2022-08-14. Särskilt intressant var det att se verk av Karin Lundström. Henne har jag följt länge på Instagram, @karinlunds.

.

I Hemslöjdens hus i Leksand såg jag två utställningar, vävar av medlemmar i Vävnätet Dalarna och Eva Davidsson kläder. Vävutställningen är avslutad, men Eva Davidssons utställning kan ses t o m 2022-08-13.

Det var många besökare som beundrade vävnaderna och det var lite svårt att komma åt att fotografera, men jag lyckades ändå ta en någorlunda skaplig bild på Kirsi Mannis fantastiska björkväv i saoriteknik.

.

Eva Nelsons fina trasmattor kunde jag också fånga på bild, liksom hennes läckra väskor i rosengång.

Eva Davidssons kläder har jag sett tidigare. ”Bland det bästa jag sett på länge” skrev jag i ett blogginlägg när hon ställde ut hos Konsthantverkarna i Stockholm, titta HÄR. Sju år senare är hennes mix av plagg, accessoarer, mönster, tekniker från Dalarna och Japan fortfarande bland det bästa jag har sett.

.

.

Sytt en kjol

För många år sedan köpte jag ett överkast för ett par tior på en loppis med tanken att jag skulle sy kläder av tyget. Och nu är det gjort! En kjol har det blivit än så länge och kanske kan tyget räcka till en klänning också. Överkastet bestod av två stycken, dels delen som täckte bädden och dels en rynkad volang, 45 cm bred. Jag använde volangen till kjolen och fick pussla ett bra tag innan jag fick ihop mönsterpassningen. Det blev inte perfekt, men någorlunda bra. Det tryckta mönstret är inte helt trådrakt och det gjorde saken ännu lite krångligare.

Jag är ändå nöjd med kjolen och det blir nog en enfärgad också i samma modell.

Förlänger livslängden

Makens skjorta var sliten på kragen, så där som skjortkragar ofta blir. Jag vet ju att man förr vände slitna kragar för att förlänga livslängden hos skjortor och tänkte att det nu var läge att prova. Kragen sprättades loss och en bit från ett kasserat lakan syddes fast över det slitna. Kragen vändes så att det som tidigare låg mot halsen nu ligger åt andra hållet. Efter lite pillande sydde jag fast kragen igen på maskin och skjortan håller länge till.

Mina sköna skor har slitits vid lilltårna. Jag har sytt ihop dem några gånger, men nu hade själva tyget gett sig och det räckte inte med stygn längre.

Skinn från en udda handske limmades på över hålen och skorna håller åtminstone ytterligare en säsong. (Och så fick vi ett exempel på hur svårt det kan vara med korrekt färgåtergivning på bilder. Den övre bilden är tagen inomhus i mulet väder, den undre utomhus i sol.)

När jag ändå höll på att laga så tog jag fram en T-shirt. Små hål hade uppstått när jag sprättade bort en etikett som skavde. Istället för att försöka dölja hålen sydde jag langett runt dem med tråd i annan färg.

Syr och fixar

Det är roligt och går dessutom ganska fort när sånt där som jag ska göra ”sen” verkligen blir gjort.

Den rutiga blusen/skjortan som jag sydde för flera år sedan (titta HÄR) har mest hängt oanvänd i garderoben. En sak som gjorde att den kändes obekväm var halsringningen, så kallad båtringning. Nu har jag äntligen sytt dit kilar som gör ringningen lite mindre. Plagget känns bättre och kommer nog till användning.

Mina slitna vardagsbyxor håller ett tag till efter att ha fått förstärkning i rumpan. Det är inget mästerverk, men jag är nöjd ändå.

.

Plötsligt var flera örngott helt utslitna. Men det fanns gott om underlakan och det tog inte många minuter att klippa ett lakan i bitar och sy ihop till örngott.

Fodret i min favoritkappa har jag lagat många gånger, titta HÄR. Nu var det nytt slitage som behövde åtgärdas. När jag till slut äntligen hittade fodertyget, som jag lagt på ett ”jättebra” ställe, var det fort gjort att sy på nya lappar.

Nu blev det bättre

För några år sedan köpte jag de här jeansen. De sitter bra på kroppen, men jag har knappt använt dem. Anledningarna är två. Den ena är att blått normalt inte är en färg jag skulle välja på kläder. Den andra anledningen är längden. De få gånger jag har använt dem så har jag vikt upp byxorna några varv. Det både såg klumpigt ut och kändes klumpigt.

De långbyxor jag använder och trivs i (flera par svarta) börjar se slitna och trista ut. Det första ställe att vända sig till när det behövs ”nya” kläder är ju den egna garderoben, så jeansen fick komma fram.

Jag tog helt enkelt och klippte av byxbenen. Ett stadigt bomullstyg fick bli smidig kant. När allt överflödigt tyg är borta känns jeansen mycket mer bekväma. Jag kan ha dem med full längd eller vika upp dem till kortare längd. Och jag kommer säkert att använda dem, trots att de är blå.

.

Smock, en söm och ett plagg

Den här bilden från 2014 dök upp när jag letade efter något annat i mina bildmappar. Tillsammans med vänner tillbringade jag några dagar hos konsthantverkskollegor i trakten kring Northampton. Bagaren säljer sitt bröd på en julmarknad i staden Olney. Han är klädd i en något förenklad variant av smock, ett traditionellt arbetsplagg för engelska lantarbetare.

Några år tidigare besökte jag The Museum of English Rural Life, MERL, i Reading ca 60 kilometer väster om London. Jag hade bokat en specialvisning av smocks i museets magasin. Besöket resulterade i en artikel i Täcklebo Broderiakademis medlemstidning, ett nummer med broderier på kläder som tema.

.

Museet har drygt 60 smocks i sin samling. Här är bilder på två av dem. Det som ser ut som en elegant klänning är i verkligheten avsett för en man, ett överdragsplagg för en lantarbetare. Just den här modellen är vändbar och har ingen fram- eller baksida. Båda sidorna är lika med fickan mitt i sidsömmen. Plagget är sytt av raka stycken. Den lite elastiska smocksömmen ger, förutom att den är dekorativ, en bekväm passform. Materialet i smocks är bomull eller linne, oftast vävt i kypert, ”drabbet”.

HÄR på MERLs hemsida finns information om smocks, text och bilder.
I våras kom en ny bok om smocks av Alison Toplis, The hidden history of the smock frock. Jag återkommer när min beställda bok är här. Tills dess får jag nöja mig med Alison Toplis på Instagram, @smockfrock98, där hon visar både traditionella smocks och nyare plagg med smocksöm.

.

.

.

Syträff med hemslöjdsföreningen

Häromdagen var jag på en träff för medlemmar i Hemslöjdsföreningen Sörmland. Dagens tema var att sy om begagnade herrskjortor till något annat och användbart. Först gällde det att välja bland alla skjortor som föreningens ordförande Eva Svensson plockat fram.

Och sedan gällde det att försöka tänka ut vad skjortan/skjortorna kunde omvandlas till.

Det roligaste på sådana här träffar är nog att se vad de andra gör och att ta del av alla tankar, funderingar, idéer och knep. Innan jag ens hade valt material hade någon annan kommit halvvägs med att pussla ihop tre skjortor till en klänning. Till slut valde jag skjortan på bilden, helt felfri, av hög kvalitet och lite diskret rutig i vitt, beige och gråblått.

Det blev inga omvälvande förändringar. Nederkanten klipptes rak. Kragen sprättades bort. Kragståndet fick vara kvar och jag satte dit en grön snedremsa. Ungefär så långt kom jag på träffen och sedan fortsatte jag hemma.

Vidden i livet var bra, men ärmarna var alldeles för långa. Drygt 10 centimeter togs bort. Det blev en skarv med en snedremsa och ett veck.

Knapparna byttes från vit pärlemor (knapparna använder jag till något annat) till svart. De fina etiketterna flyttades till skjortans utsida.

Så här blev det. Jag är nöjd och skjortan kommer att användas.

Vi höll till i Eskilstuna Folkhögskolas lokaler på ReTuna återbruksgalleria och skjortorna var inlämnade där. Vi fick ett snabbt besök bakom kulisserna, på platsen där allmänheten lämnar in sina begagnade varor, i det stora utrymme där produkterna sorteras till gallerians butiker samt i butikernas överfulla lager av i de flesta fall helt felfria saker. Trots att jag varit där flera gånger tidigare är det lika chockartat varje gång att se vårt extrema överflöd av saker på det här komprimerade sättet. Om du får möjlighet, gå en guidad tur. Det sätter igång många tankar, kanske inte helt bekväma. HÄR är en länk till ReTuna.

Sysugen

Biblioteket (i nästa kvarter) är ett av mina favoritställen. När jag vet vad jag vill ha så beställer jag böckerna på nätet och vanligtvis plockar bibliotekspersonalen fram böckerna inom ett par dagar. Men roligast är att gå runt lite på måfå och titta här och där i hyllorna. Så gick det till när jag hittade den här boken, Stylish Dress Book av Yoshiko Tsukiori. Mönster finns till många fina klänningar, tunikor och blusar. Jag har fastnat för en skjortklänning.

En rulle mönsterpapper fanns i ett skåp. Några tyger som skulle kunna passa har jag också tagit fram. Det blir nog det grårandiga, köpt second hand hos Axelinas Manufaktur på ReTuna återbruksgalleria.

Sörmlands museum, del två – mode

På Sörmlands museum i Nyköping visas nu i sommar fyra olika utställningar. Jag var där en dag i förra veckan och delar upp mitt besök i flera inlägg. Första inlägget handlade om stygn. Idag blir det mode med Katja of Sweden och senare, om några dagar, kommer det att handla om lera och bensin. HÄR finns inläggen samlade.

”Jag vill göra kläder för kvinnan som gör det mesta av sig själv – inte bara är utan har vilja också.”

Katja of Sweden var en av de stora inom svensk mode- och konfektionsindustri med framgångar både i Sverige och internationellt. Karin Hallberg, gift Geiger, föddes 1920 och avled 2017. Hon utbildade sig bland annat på Beckmans i Stockholm och på Parsons The New School of Design i New York. I början av 1950-talet startade hon företaget Katja of Sweden. Läs mer HÄR och HÄR. Kläderna på utställningen hos Sörmlands museum är från 1960- och 1970-talen. Utställningen är producerad av Kulturen i Lund.

”Mitt jobb har en ren social funktion: att befria kvinnan från en massa onödiga, obekväma kläder till det självklara bekväma så att man kan göra andra saker.”

Katjas kläder har ofta en enkel skärning. Textiliernas mönster skapade hon ibland själv och ibland i samarbete med då unga formgivare och konstnärer som t ex Sven Fristedt, Carl Johan De Geer och Maija Isola. Ibland använde hon vävda tyger, men framförallt var hon känd för det lättskötta trikåmaterialet 3T-jersey, där 3T står för Tvätta – Torka – Ta på.

”Själv anser jag att det nyaste, mest revolutionerande jag gjort i mitt liv har varit skodesign.”

Fler skor hade jag gärna sett på utställningen. Jag har aldrig ägt några kläder från Katja of Sweden. Men jag hade ett par skor i mina tidiga tonår, i mitten av 1960-talet. Skorna var röda med T-slejf, de hade ingen klack, de var mjuka som handskar och är nog de skönaste skor jag haft. Hur det kom sig att jag fick dem minns jag inte.

Utställningen visas på Sörmlands museum t o m 2021-09-26. HÄR finns information om utställningen och om öppettider mm.

Klädvård

Här sitter jag och virkar. Halskanten på en av mina favorittröjor har tänjt ut sig. Jag misstänkte att rätstickning i det här mjuka och fluffiga garnet skulle kunna vidga sig. Men trots att jag ändrade lite i beskrivningen för att försöka förhindra töjning, så har det ändå hänt. HÄR är tröjan när den var ny för tre år sedan.

För ett tag sedan visade Maria Gustafsson på sin blogg Marias garn hur hon virkar smygmaskor runt halsen på en stickad kofta för att få in vidden lite, titta HÄR. Jag gjorde som Maria och resultatet blev riktigt bra. Garnet i min tröja är som sagt mjukt, en behaglig blandning av ull och silke. Ett stabilare garn behövdes till smygmaskorna. Dubbelt redgarn blev perfekt.

Jag gillar verkligen den här tröjmodellen och det här garnet. En enfärgad mörkgrå har jag också stickat och även den fick en förstärkt halskant med smygmaskor innanför I-corden, eller snoddavmaskningen kanske är den svenska benämningen.

Långbyxorna som jag använt hela vintern behövde också en uppfräschning. Nederkanten var sliten och fransig. Jag gjorde på samma sätt som jag visade i ett blogginlägg 2015. Här kommer en repris. Det blir så bra!

Jag sprättar upp fållen, viker ut den mot rätsidan och nålar.

En maskinsöm sys ca 0,75 cm från kanten.

Fållen viks in mot avigsidan igen över den nya sömsmånen och nålas.

Byxorna fållas med en maskinsöm mitt i den förra sömmen.

Efter knappt 30 minuter är nederkanten hel igen. Spåren efter den gamla fållen syns mindre i verkligheten än på bild och kommer att synas ännu mindre efter nästa tvätt. Byxorna kan användas ytterligare några år!

Tröjan blev som ny

Inte undra på att tröjan är sliten. Den här vintern har jag använt den så gott som varje dag under kappan vid promenader och utflykter. Den bekväma och praktiska tröjan är dubbelstickad i ulltrikå hos Gotlands Strumpfabrik. Jag gillar ullplagg och jag gillar både grönt och rutigt, så den har tillhört favoriterna i garderoben ända sedan jag köpte den för så där fem år sedan. 

Nu var det dags att laga. Jag hade några alternativ, som att virka runt kanterna med redgarn, att sy langett för hand, att förstärka med maskinsöm. Men så fick jag se att det finns band i ulltrikå att köpa hos Mariedal Design, som precis som Gotlands Strumpfabrik stickar och syr kläder i ull. Jag blev nyfiken och beställde band.

 

Nu är tröjan kantad runt om. Jag sydde på bandet för hand. Det gick utmärkt, även om det nog hade gått ännu bättre om bandet varit en aning bredare än 1,5 cm. Men jag är väldigt nöjd med resultatet. Tröjan blev som ny och håller många år till.

 

HÄR finns Gotlands Strumpfabrik. Den rutiga tröja har utgått ur sortimentet.
HÄR finns Mariedal Design. Banden hittade jag inte i webshopen, men mailade och frågade efter dem.

 

Boro – Nödens konst

Hur ska jag förklara min fascination över innehållet i den här boken? Boken handlar om boro, nödens konst, de japanska lappade, lagade och återbrukade textilierna.  Berörd, betagen och begeistrad blir jag.

Textilierna i boken visar på fattigdom och knapphet. Samtidigt ger hushållandet med de knappa resurserna uttryck för en ömhet och en vördnad inför material, arv och tradition. Jag fascineras av och blir förförd av förfallets estetik. Men jag berörs också av den skam som kan följa med nöd och fattigdom.

Förutom alla fantastiska bilder med förklarande bildtexter innehåller boken ett antal artiklar som ger kunskap om och inblick i begreppet boro. Ett citat ur boken: ”Behåll alla tygbitar som är stora nog att slå in en böna”. Att kasta tygbitar, nästan oavsett hur små, var uteslutet. Allt kunde användas på nytt.

Men vet ni vad det tråkiga är? Jo, alla föremål i boken (de flesta är inlånade från Amuse Museum i Tokyo, några finns i Östasiatiska museets samlingar) befinner sig just nu i en utställning på Östasiatiska Museet i Stockholm. Och vi kan inte se dem. Museet är ju stängt pga Corona. Hoppas, hoppas att det snart blir möjligt att göra ett besök. Boken finns att köpa HÄR.

HÄR är en länk till ett blogginlägg om en utställning med japanska textilier på länsmuseet i Härnösand 2013.
HÄR skriver jag om en annan bok om japanska textilier.
Även i Sverige har textilier lagats och lappats i nöd och fattigdom, som de HÄR som finns i samlingarna hos Sörmlands museum.

Hållbart?

Ofta handlar jag begagnat, men trikå som jag har direkt mot kroppen köper jag helst nytt. Den här tröjan är märkt Our Best Basics made with organic cotton. ”Organic cotton”, ett material som ska vara lite bättre än en del andra och det låter som ett bra och hållbart val. Men tillverkningen av tröjan är ju så dålig! Jag hade bara haft den på mig en liten stund när jag kände hur halsringningen började töja ut sig och tröjan hasade ner mot axlarna.  Jag, som har kunskap och material, åtgärdar problemet genom att sy på ett band som håller in vidden i ringningen. Men vad gör den som inte kan? Slänger tröjan eftersom den känns så obekväm?

Avbockat

Tre saker är avbockade på min mentala att-göra-lista. Fodret i min kappa är lagat med en lapp. Jag hade fastnat i etiketten och dragit upp en reva i tyget. Kappfodret är lagat tidigare, titta HÄR.

Infodringen i halsen på den grå klänningen hade dragit sig på ett konstigt sätt och vek sig framåt mot utsidan. Jag provade att sy ner infodringen med en stickning på maskin, men det blev bara värre. Så jag sprättade bort den och kantade med en snedremsa ur gömmorna istället. Det blev bra!

Klänningen i linne har jag haft i mer än 20 år. Den är flitigt använd som sommarklänning och som tunika över tröja och långbyxor. Men för att göra klänningen ännu bättre behövdes en ficka. Tyget som jag valde till fickan är ganska tunt, så jag vändsydde med en bit av ett slitet lakan och band ihop tyglagren med förstygn.

Jag är nöjd! Men det finns mer på att-göra-listan. De sakerna tar jag itu med en annan dag.

Kläder bortom mode och trender

Just nu, 5 – 8 december 2019, pågår en liten minifestival med utställning, workshops och andra aktiviteter hos Fiberspace på Katarina Bangata i Stockholm. Easy piece visar upp sig, ett koncept för kreativa och hållbara kläder, bortom trender och mode. Med ett enkelt basmönster skapas plagg som kan anpassas efter storlek, efter egen smak, efter sykunskaper och efter tillgång på material. Jag lyckades visst nästan bara fotografera kläder sydda av återbrukade, växtfärgade tyger, men det finns förstås annat också. Läs mer HÄR!

Idag när jag var där pågick en workshop i naturlig färgning med Petra Holmberg, slow creations. Imorgon blir det bl a sömnad. Det är bara att komma! Ingen föranmälan och ingen avgift.