Den 29 mars är det idag och det snöar, snöar och fortsätter att snöa. Det blir ingen promenad och inte heller åker jag iväg till ett evenemang ikväll, inställt pga dåligt väglag.
Istället tittar jag igenom saker som ligger i korgar på mitt arbetsbord. Ett hörn på en blivande kudde i yllebroderi skymtas. Jag la broderiet åt sidan för nästan ett år sedan eftersom jag inte var nöjd. Varför, hörnet ser ju ganska bra ut? När jag vecklar ut tyget minns jag att jag tyckte att det rosa-vita hörnet bröt för mycket med resten, för vitt och för grällt. Jag borde nog fortsätta att sy och försöka balansera upp färgerna.
Ett annat broderi som har legat och vilat länge är det här. Jag letar bland gamla blogginlägg och ser att jag började sy 2015, titta HÄR. Redan då var jag tveksam. Trädet sydde jag klart ett par år senare och förra året la jag till den horisontella linjen. Jag tråcklade upp en cirkel också. Nu fortsätter jag nog med cirkeln och ser vad som händer.
Om jag var i Stockholm idag (2023-03-25) så skulle jag ta mig till 4:e våningen på Åhléns vid Sergels torg. Där, hos MUJI, ställer studerande från på Handarbetets Vänners skola ut handvävda halsdukar och sjalar. På eftermiddagen idag berättar de om sina vävar.
Jag såg de fina vävarna häromdagen och många frågor dök upp i mitt huvud om material, bindningar, färgning, efterarbete. Det hade varit kul att få veta mer om alla möjligheter utställarna ställdes inför i sitt arbete och hur de motiverar sina val. Det är en utställning i min smak, liten, men ändå mycket att ta in och fundera över. Utställningen pågår t o m 2023-03-26.
.
.
.
.
.
.
Jag brukar undvika att visa bilder på konst och konsthantverk om jag inte kan berätta vem som är upphovsperson. Här hittade jag inga uppgifter om vem som vävt vad, men här är namnen på alla utställare: Fredrika Paulsrud, Carin Enhager, Nickis Fischer Kask, Freja Hallin, Jessika Höglund, Eva Lalander, Annika Lind, Ebba Lundahl, Linnea Norberg, Kristina Påhlman Himmelsjö, Haruko Tokumoto, Myrna af Wetterstedt.
Ett par sista ändringar gör jag i min presentation innan jag lägger över den på en USB-sticka. Stickan och halsdukarna på bilden tar jag med på tåget till Stockholm imorgon, 2023-03-23. Då ska jag berätta om mina halsdukar vävda av restgarner på föreningen Uppland-Sörmlands Vävares årsmöte. Jag ska prata om hur jag väger, räknar, tänker, lägger till och väljer bort när jag försöker använda alla mina rester på bästa sätt.
Det blir många siffror i presentationen. Jag hör lite mummel i min närhet. En person tvivlar på att någon verkligen kan vara intresserad av alla mina beräkningar. Men visst är det fler än jag som vill använda material som redan finns istället för att köpa nytt. Då är det bra att hitta ett sätt att räkna och att tänka ut hur t ex ett litet nystan med bara 10 gram tunt ullgarn kan kombineras med andra garner på ett fint sätt i en halsduksväv. Nöjd och glad blir jag när jag lyckas använda resterna så att det bara återstår någon meter garn.
Tröst och styrka från fåglarna, det får kvinnorna i AnnMargret Johansson Petterssons bilder. Vi kan alla hamna i situationer i livet när trösten och styrkan behövs mer än vanligt. AnnMargret har tecknat stygnen fritt med symaskinen.
Fåglarna och kvinnorna återkommer i hennes måleri.
Bilderna och den stora ”stålkvinnan” i laserskuren metall kan ses t o m 2023-03-22 i en utställning på Mälarsjukhuset i Eskilstuna, arrangerad av Mälarsjukhusets Konstförening.
Jag ska gå på kurs på Sörmlands museum i Nyköping den 1 – 2 april 2023, Sy folkliga linneplagg med Kerstin Nordlinder Arlid som ledare. HÄR finns information. Jag tror det finns plats för fler.
Kanske hinner jag bara sy prover. Kanske hinner jag börja på en särk eller någon form av överdel med folklig inspiration. Jag letar i mitt tygförråd efter passande tyger och hittar tre stora, gamla handvävda dukar, köpta secondhand, i olika halvdrällsvarianter med handspunnet lingarn som inslag. Ett delvis utslitet lakan finns det också, i kypert och handspunnet lininslag. Ur bokhyllan plockar jag fram några böcker och drömmer om linnekläder med folkdräktskänsla. Någon hel dräkt tänker jag inte skaffa, men några dräktdelar har jag gärna och kombinerar med min vanliga garderob.
Jag gick en sväng på stan på förmiddagen idag, internationella kvinnodagen 8 mars 2023. Hos ABF såg jag en liten utställning med Maria Skärlunds keramiska livmödrar. Jag har sett dem några gånger tidigare, t ex HÄR i en utställning på Eskilstuna Konstmuseum. I föreläsningssalen hos ABF pågår föreläsningar hela dagen om kvinnors situation på olika ställen i världen. Jag hörde när personal från Eskilstuna Stadsmission berättade om härbärget för bostadslösa kvinnor, bland de värst utsatta, som snart öppnar.
Ikväll går jag till Eskilstuna stadsmuseum och lyssnar på musik, avslutning på utställningen Vi är många om kvinnliga musiker i stan och som bygger på boken Herrarnas Kalas av Marie Selander och Emma Gustafsson tillsammans med Frida Herchenröther och Linnéa Lindbom. (Läs om boken t ex HÄR.)
Jag fick möjlighet att testa ett för mig nytt material när jag vävde halsdukar i rutig dubbelväv åt en vän. Hon försåg mig med garn, angoragarn, dvs spunnet av fiber från angorakaniner.
Garnet är tvåtrådigt och har ca 10.000 meter/kg, samma som redgarnet i fårull som jag brukar använda till halsdukar i rutig dubbelväv. Fibrerna är riktigt tunna och garnet är otroligt mjukt. Redgarnet är elastiskt, medan det här garnet är stummare. Garnerna uppför sig på olika sätt i vävstolen. Varpen av ullgarn spänns ut i vävstolen och krymper ihop när väven klipps ner och spänningen släpper. Angoragarnet, däremot, krympte just ingenting efter nerklippning. Intressant!
Lagret av broderigarner behövde kompletteras med fler kulörer, så mitt lilla färgeri på badrummet har varit igång ett par dagar. Nu ska härvorna klippas upp och ullgarnet flätas. Garnet tar jag med till Frövifors Pappersbruksmuseum nu i helgen, 4 – 5 mars 2023. Då pågår kulturevenemanget Vinterspår i Lindesbergs kommun. HÄR finns broschyren med drygt 150 programpunkter. För den som är sugen på att brodera och inte kommer till Frövifors så finns garnet i min butik på bloggen.
Små materialsatser till yllebroderi tar jag också med till Frövifors. Det är lite pyssel med att trycka upp blommönstret och plocka ihop garn. Materialsatserna finns även HÄR i butiken på bloggen.
Igår (2023-02-25) tog jag tåget till Stockholm och hann med tre utställningar och ett kort besök på Sy- och hantverksfestivalen i Älvsjö.
På Galleri Helle Knudsen var det sista dagen för Linda Lassons utställning I skogen och andra landskap. Linda Lasson målar på armeringsduk och kompletterar sedan med stygn i sytråd, tätt eller glest. Hennes bilder belyser människans ofta skoningslösa framfart i och utnyttjande av naturresurserna.
.
Hos Fiberspace Gallery såg jag Lily Erla Adamsdóttirs tuftade textilier. Även denna utställning avslutades igår. Isländsk ull är det dominerande materialet, med inblandning av mohair, lin och silke. Luggen är klippt i relief med varierande längd.
.
.
Gunilla Pantzars utställning hos Handarbetets Vänner pågår ännu ett tag, t o m 2023-03-25. Titeln på utställningen är Återkomster och den handlar om platsens betydelse. Hon använder kläder, det vi har närmast oss, tätt in på kroppen, som duk för sina verk. Verken bygger på intervjuer med människor från olika miljöer och i olika sammanhang.
.
.
.
Och sen, som sagt, blev det ett kort besök på Sy- och hantverksfestivalen i Älvsjö. Jag skulle ju inte köpa något, bara titta, men de japanska handvävda kimonotygerna hos företaget Kookon kunde jag inte motstå. Om jag inte hade haft lite bråttom till tåget så hade jag nog stått kvar en bra stund och valt ut fler än de här tre. En halv meter av varje blev det. Det orangefärgade har tryckt mönster. De andra två är mönstrade med ikat.
I några dagar har jag pusslat med små tygbitar och sytt ihop dem på maskin. Påsar med japansk inspiration är resultatet. Tygerna är handvävda rester från Hemslöjden i Örebro, vävda för mer än ett halvt sekel sedan. Storleken på tygbitarna har delvis fått bestämma storleken på påsarna.
Påsen till höger är sydd av tygbitarna på den förra bilden. HÄR finns blogginlägg om påsarna samlade.
Tio påsar har jag nu. Dem tar jag med till Frövifors Pappersbruksmuseum om drygt en vecka. Den 4 – 5 mars pågår årets (2023) upplaga av kulturevenemanget Vinterspår med drygt 150 programpunkter runt om i Lindesbergs kommun. HÄR är broschyren. Jag finns på punkt 97. Vi kanske ses?
Vilket fynd de gjorde i mitten av 1980-talet, textilgruppen i Viby hembygdsförening. Gruppen fick komma in och titta i en gammal gård i Viby utanför Örebro innan den skulle säljas på auktion. Uppe på vinden, där ingen varit på decennier, hittades ett par gamla lappade byxor. Fler plagg dök upp. Ytterligare ett par byxor, två västar, en rock, en cape, ett par höga hattar, två mössor av hundskinn, ett par stickade strumpor hittades på olika ställen, alla med spår av flitig användning. Efter lite detektivarbete kunde ägaren till garderoben identifieras, nämligen bonden Erik Jansson (1799 – 1883), som ägt och brukat gården Södra Höga.
Detta fick vi lyssna till i en intressant föreläsning förra veckan (2023-02-08) hos Örebro läns museum. Lina Jatko, hemslöjdskonsulent, och Maria Uddén från museet berättade tillsammans med Inger Pålsson från textilgruppen, Viby hembygdsförening, om originalplagg och rekonstruktioner.
Vad gör man med kläder som burits av en bonde i mitten av 1800-talet? I textilgruppen fanns kunskap och förståelse för att plaggen var unika och värda att tas om hand på ett professionellt sätt. Nordiska museet kontaktades för rådgivning. Textilerna lämnades till Kulturarvet i Falun för rengöring, konservering och dokumentation. (Kulturarvet, nedlagt år 2008, sysslade med vård av kulturhistoriska föremål och ingick som en del av Nordiska museet.)
Kläderna skänktes så småningom till Örebro läns museum. De två västarna går att se i verkligheten i museets lokaler på Örebro slott. De ingår i utställningen Möjligheternas spegel, sinnenas begär, titta HÄR, som handlar om konsumtionssamhällets framväxt. Alla originalplaggen finns på Digitalt museum, sök på Örebro läns museum och Erik Jansson.
Flera av plaggen hade plockats fram till föreläsningen, t ex Erik Janssons lappade skinnbyxor.
Hans slitna strumpor stickade i tunt bomullsgarn har en klassisk häl.
Den moderiktiga västen har exklusivt köpetyg i framstycket, jacquardvävt linne med blombårder i silke.
Textilgruppen har lagt ner ett omsorgsfullt arbete, som har fått ta sin tid, på att göra rekonstruktioner av plaggen. Delar av de rekonstruerade plaggen har t o m bytts ut när gruppen har kommit över material som stämmer bättre med originalen. Att få fram ett jacquardtyg till nygamla västar var inte det lättaste, men med hjälp från Textilhögskolan i Borås löste det sig.
Christina Rinaldo, huvudlärare på vävutbildningen i Borås, kontaktades. Lisbeth Granberg, student på utbildningen, lockades av utmaningen och vävde en rekonstruktion av tyget som specialarbete vårterminen 1995. Hon undersökte tyget noggrant, satte sig in i hur jacquardvävstolen fungerar, hon lärde sig hur mönster byggs upp med hålkorten, hon tryckte hål i kartongen, letade garn hos olika leverantörer (silkegarnet till blombårderna köptes från Japan), vävde prover, letade garn igen, färgade prover för att hitta rätt kulörer, (originalgarnet är växtfärgat, men hon valde syntetfärger), färgade rätt mängd lingarn. Så småningom kunde hon börja väva. Allt finns beskrivet i hennes uppsats, som ingår i Örebro läns museums samlingar. Cirka 10 år efter fyndet fanns ett nytt tyg som syddes till nya västar.
.
Knappen i den nya västen är en specialtillverkad avgjutning av en knapp i ett annat av Erik Janssons plagg.
Så kan det gå när en kvinna klättrar upp på en stege till en vind, hittar ett par gamla smutsiga, trasiga byxor och har kunskap nog att förstå att hon har gjort ett unikt fynd.
Vilken bra helg! Jag har gått på kurs med Kerstin Neumüller som ledare. Igår (2023-02-11) täljde vi bandgrindar och idag, söndag, använde vi våra redskap och vävde band. Kerstins egna bandgrindar är som små smycken. (Ja, jag fick sätta plåster på tummen.)
.
Jag är inte van att hantera kniv, har svårt att hitta rätt handgrepp och ville utmana mig själv genom att göra något som jag inte känner mig helt bekväm med. Med hjälp av Kerstins genomtänkta pedagogik blev det till slut en bandgrind.
Den blev verkligen inte snygg, men den går att använda och det kanske är huvudsaken. Jag ska ju inte jämföra mitt första försök med Kerstins bandgrindar, hon har gjort 100-tals.
Varpen är trädd och det börjar bli dags att väva.
Det tar en stund att hitta rätt med vävtekniken så att tillslaget blir lagom hårt och varpen trycks ihop lagom mycket. Den lilla snutten till vänster blev inte som jag tänkt mig. Jag klippte bort den första biten av bandet och några trådar fick byta plats. Sen blev det bättre.
Kursen med en grupp entusiastiska och inspirerande deltagare ägde rum på Ebelingmuseet i Torshälla. Hemslöjdskonsulenterna på Sörmlands museum arrangerade.
Ikväll tränar jag inför morgondagen, 2023-02-10. Då kan den som befinner sig i Eskilstuna komma till Stiga Sports Arena mellan kl 10 och 15 och prova att väva rya i vävram tillsammans med mig och Fia Lindblom, hemslöjdskonsulent i Sörmland. Att väva rya i vävstol behöver jag inte träna på, det kan jag. Men att väva i ram var länge sedan jag gjorde så jag behöver bekanta mig med redskap och metoder. Olika typer av band och snoddar finns det också material, redskap och handledning till. Träslöjdare hjälper den som vill testa att tälja. Kom och sitt ner en stund och slöjda med oss!
Slöjden är bara en liten, liten del av allt som händer under konventet Folk & Kultur som pågår i Eskilstuna den här veckan, 8 – 11 februari, med ett fullspäckat program. Till Stiga Sports Arena är det bara att gå in. Andra programpunkter kräver deltagarpass. HÄR finns information.
Det händer ganska ofta att mina projekt stannar av och blir vilande. Det skedde med tygpåsarna med japansk inspiration som jag började sy våren 2021. HÄR finns inläggen om påsarna samlade.
Planen var att sy minst tio stycken. Det blev sju påsar innan annat lockade mig och de flesta åkte ner i en låda tillsammans med tygerna. En påse använder jag och någon finns hos en ny ägare. Nu är planen återigen att det ska bli åtminstone tio påsar.
Tygerna är handvävda rester från Örebro läns hemslöjd. Butiken la ner för ca 30 år sedan, jag tror det var 1992, men tygerna är äldre än så. Jag skulle gissa att de är vävda på 1950- och 1960-talen. En del tyger finns det bara enstaka små bitar av. Det rutiga tyget på översta bilden är en liten remsa ca 8 x 30 cm. De gröna och bruna tygerna finns det betydligt mer av. Jag kan nog pussla ihop något av den där högen.
Här är en annan hög som det kanske blir något av. Den smårutiga lappen i rosa och vit plattväv är den enda av sitt slag, en liten tygbit på 12 x 14 cm. Det randiga till höger i vitt, rosa och ljusblått finns det desto mer av, en remsa 14 cm bred och flera meter lång.
Ett dockhuvud har fått en hemsydd kropp. Proportionerna är lite säregna, men förhoppningsvis har dockan varit älskad av sin ägare. Dockan finns i det lilla textilmuseet hos Malmköpingsortens Hembygdsförening i Malmköping.
Dockan till höger har också en kropp av tyg, kanske hemsydd den också.
Samlingen innehåller en blandning av allt möjligt och vart jag vänder mig så finns det något som fångar mitt intresse. Den här stoppade långstrumpan har slitits av ett barn, eller kanske av flera barn i en familj. Med knappen uppe till höger fästes strumpan i livstyckets strumpeband.
Skärpan är lite dålig på den här bilden, men jag kan inte låta bli att visa den. Den lilla väskan är gjord av äpplekärnor!
Museet har flera plagg från Ripsa, byn i Sörmland där Ebba von Eckermann drev sitt modeföretag med exklusiva handvävda tyger. Den här enkla vita klänningen är helt annorlunda än de storrutiga vida kjolarna som jag tänker på när jag hör talas om Ripsa. Min nästnästa väv kanske blir en egen variant av den här bindningen. När företaget var som störst, under det tidiga 60-talet, stod det för 10 % av Sveriges textilexport enligt den HÄR texten på Wikipedia. Titta längst ner på sidan, där finns en länk till en film från 1964.
Jag är uppvuxen i Malmköping och gillar förstås föremål som väcker minnen. Hos Hagmans fanns barn-, dam- och herrkläder och jag minns en gulbrun kappa med guldknappar som jag hade i yngre tonåren. Nu har Sonja Berlin sin textilateljé på samma adress, Landsvägsgatan 31, men i en annan port.
Om jag minns rätt så sålde Palmqvists framför allt herrkläder.
Den här gamla blekta skylten från C.F. Hellströms Manufaktur och Modeaffär var nog undanlagd i ett uthus redan när jag var barn. Men Hellströms fanns och där köptes tyg, sömnadsmönster, garn, sybehör, veckotidningar, omslagspapperpapper till skolböckerna, underkläder med mera. I samma lokal i hörnet vid torget kan man numera köpa kläder hos Systrarna Carlsson.
Halsdukarna i rutig dubbelväv som jag visade HÄR i förra veckan blev bra efter tvätt. Så nu har jag en ny varp i vävstolen med samma garn, men med en annan rutning. En kort varp till två halsdukar blir det även denna gång.
Jag får ofta frågan om jag kan dela med mig av en vävsedel till halsdukarna i dubbelväv. Det finns tyvärr inga ordentliga vävsedlar, bara kladdiga anteckningar, mer eller mindre obegripliga för någon annan än mig. Men jag berättar gärna hur jag gör och hoppas det kan vara till hjälp. Roligast är ju, tycker jag, att förstå en vävteknik och sedan göra egna påhitt.
Bindningen är rutig dubbelväv på 8 skaft och 8 trampor. Jag har vävt många sådana halsdukar bland annat med redgarn 20/2 i varp och inslag. Garnet färgar jag och kan få exakt de kulörer jag önskar. Till de här två senaste vävarna använder jag garn från en vän, ett garn som har ungefär samma grovlek som redgarnet, men som ändå är helt annorlunda. Det finns fyra färger, vitt, blått, grönt och ljusblått, och jag får anpassa mönstret efter mängden garn i respektive färg.
Så här såg det ut den här gången när jag började rita ner tankarna på papper.
Uträkningar av garnåtgång, antalet trådar i partierna med mera gör jag ibland med hjälp av räknare och ibland med penna på närmsta papperslapp. Jag föredrar papper och penna, då tänker jag bättre än när elektroniken gör jobbet. De här noteringarna brukar sedan hamna i papperskorgen. Om det är många färgbyten och andra komplikationer skriver jag ner en detaljerad varpordning enligt konstens alla regler, men ibland räcker det med en lite slarvigare variant.
Solvning, uppknytning och trampning till rutig dubbelväv finns i många böcker, t ex i Väv tyger till kläder av Ann-Mari Nilsson. Arianna Funk och Miriam Parkman har en sjal i rutig dubbelväv i boken Att väva. Det är samma garn som jag ofta använder, redgarn 20/2. De har valt 20 trådar/cm i varpen, dvs 10 trådar i varje lager. Till mitt handlag och min smak passar 14 trådar/cm i varpen med just det garnet, 4 trådar i rör i en 35-rörssked. I min första uppsättning dubbelväv med redgarn 20/2 hade jag tänkt mig fram till att 16 trådar/cm skulle vara lämpligt, men tyckte att det blev för tätt. Så, våga prova och se vad som passar just dig bäst.
Sex minuter snabb promenad och en timme på tåget, sen är jag i Stockholm. Häromdagen blev det en tur. Anledningen till att jag åkte just den dagen, 2023-01-26, var att föreningen Uppland-Sörmlands Vävare hade bokat ett studiebesök hos Almgrens Sidenväveri. Så dagen slutade bland vävstolar, industri- och kvinnohistoria tillsammans med vävande vänner.
Här är ett urval av vad jag hann med innan besöket hos Almgrens, en fullspäckad eftermiddag med långa promenader och många fina intryck.
Broderi. Emma Jönssons utställning hos Saskia Neuman Gallery på Linnégatan, pågår t o m 2023-02-11.
Vävning. Ett par exempel från grupputställningen Indigo-Madder hos Fiberspace på Katarina Bangata. Till vänster en väv av Mariana Silva Varela, till höger av Siri Pettersson. Utställningen avslutas idag 2023-01-28.
Vävning. Åsa Pärsons vävar i en utställning med nya medlemmar hos Konsthantverkarna vid Södermalms torg.
Keramik. Sophia Wallgrens utställning hos Kaolin på Hornsgatan, pågår ytterligare några dagar, t o m 2023-02-01.
Stickning. En gammal tröja i halländsk binge med många lagningar i en secondhandaffär på Köpmangatan för under 100-lappen. Lite ångrar jag att jag inte köpte den.
Korgar och annat. Bingetröjan är helt ny i förhållande till de här flera tusen år gamla sakerna från pyramiderna i Egypten. Korgar, rep, linnelindade mumier av katter och falkar, ställ för rundbottnade krukor och mycket annat av vegetabiliska fibrer finns att se hos Medelhavsmuseet på Fredsgatan vid Gustav Adolfs Torg.
Varpen som jag visade HÄR är uppe i vävstolen och jag har kommit en bit. Garnet, angora, är nytt för mig och är väldigt mjukt och lätt. Vävningen anpassas till garnet med lösa spolar, relativt löst spänd varp, mjukt tillslag med slagbommen, mjuka och lätta rörelser. Lite knepigt är det att hitta en behaglig rytm. Garnet från de två eller tre skyttlarna ska snos om varandra vid varje inslag för att låsa kanten och jag får vara försiktig så att kanten inte dras in.
Om jag har hittat rätt med täthet och handlag vet jag först när väven är nerklippt, har fått vila över natten och har fått en försiktig tvätt.
I höstas var det meningen att jag skulle hålla ett par korta föredrag om mina halsdukar vävda av restgarner. (Blogginlägg om halsdukarna är samlade HÄR.) Ett ryggskott kom i vägen och jag fick ställa in. Men i vår blir det av. Jag ska prata om halsdukarna på föreningen Uppland-Sörmlands Vävares årsmöte i Stockholm 2023-03-23. Ett årsmöte är ju bara öppet för föreningens medlemmar, men det är lätt att bli medlem. HÄR finns föreningens hemsida med vårens program. I mån av plats är många aktiviteter öppna även för den som inte är medlem.
Förra året i maj arrangerade Studiefrämjandet en textil hantverkshelg på hembygdsgården i Sparreholm, titta HÄR. Det blir ett evenemang i år igen, den 6 – 7 maj, den här gången i Studiefrämjandets lokaler i Eskilstuna. Fem kurser finns det att välja mellan, sashiko, nåltovning, flerfärgsvirkning, bandflätning/kumihimo samt min kurs i yllebroderi med temat fåglar. HÄR finns information om kursen i yllebroderi och HÄR i Studiefrämjandets vårprogram på sidorna 10 – 11 finns information om hela helgen.
Innan föredrag om restgarnsvävning och broderikurs så är det dags för årets upplaga av Vinterspår, kulturhelgen i mina gamla hemtrakter, Lindesbergs kommun. Den 4 – 5 mars bjuds det på konst, konsthantverk, slöjd, musik, teater, dans runt om i kommunen, i hembygdsgårdar, bygdegårdar, kyrkor, församlingshem, tomma butikslokaler, vävstugor, ateljéer, industrimiljöer, i lador och uthus, hemma hos folk. Drygt 150 programpunkter finns i foldern, som är ute för korrekturläsning. Jag kommer att finnas på Frövifors Pappersbruksmuseum och tar med mig halsdukar, kuddar, material till yllebroderi och annat textilt. Jag återkommer när programmet är helt färdigt.
Jag fick en fråga om att väva halsdukar åt en vän, av hennes eget garn. Jo, det gör jag gärna, sa jag, men jag har inte tid att väva just nu. Om hon hade vetat att det skulle dröja ett par år så hade hon kanske backat ur. Nu är jag i alla fall äntligen i gång!
Garnet är ett riktigt mjukt tvåtrådigt angoragarn. Det ligger på härvor utan etikett. Min syn och mina fingrar säger att det motsvarar ullgarn 20/2 i grovlek. Jag räknade antal trådar i en härva, mätte härvans omkrets, vägde härvan och kunde räkna ut att garnet har ca 10.000 meter per kilo, dvs samma som ullgarn 20/2. Då är det lätt att beräkna garnåtgång och att utgå från gamla ”recept” när jag bestämmer vad garnet ska bli. Jag gör nystan på nystmaskinen inför varpningen.
En kort varp till två halsdukar i dubbelväv börjar jag med. Det finns garn så att det räcker till ytterligare en väv.
Ibland går det fort! Halvvantarna var klara på ett par dagar. Garnet är spunnet av ull från Fjällnäsfår och är den sista leveransen i Ullen vi ärvde, projektet där Tant Kofta och Båvens Spinnhus sätter fokus på ullen från de svenska lantrasfåren. HÄR finns mina blogginlägg om projektet samlade. HÄR på Föreningen Svenska Allmogefårs hemsida finns information om de tio fårraser som ingått i projektet.
Fjällnäsfåren har mjuk, fluffig bottenull och relativt långa, glansiga täckhår. I det här garnet finns lite mörka fibrer och stickningen blir svagt och oregelbundet gråmelerad. Fint, tycker jag. Materialet från de två säsongerna med Ullen vi ärvde, informationstexter, stickbeskrivningar, ull och resterande garn, har jag sorterat in i pärmar. Till ullproverna har jag vikt små kuvert.
Jag avvek en aning från Tant Koftas beskrivning och gjorde de båda halvvantarna lika. Då passar de på bägge händerna och håller nog längre, eftersom de slits mest mot handflatan. I beskrivningen finns förslag på lite broderi. Jag avvaktar med stygnen. Kanske blir det någon bård eller några prickar.
Idag skriver jag om två personer som har gett mig värdefulla kunskaper.
För ungefär 30 år sedan fick jag frågan från en församling om jag ville väva ett bårtäcke. Jag tackade ja, helt utan vetskap om vad jag gav mig in på. Som väl var så fanns det hjälp att få från Berit Lundqvist, textilkonsulent i textilateljén hos Västerås stift. Berit gav mig råd om material, storlek, vävning, montering, förvaring och allt möjligt annat som jag behövde ta ställning till.
Västerås stifts textilateljé startade i liten skala 1969. Tjugo år senare anställdes Berit Lundqvist och hon blev kvar som textilkonsulent i mer än trettio år. Hon formgav, tillverkade och vårdade textilier till stiftets församlingar. Församlingarna erbjöds också rådgivning och utbildning om sina textilier. I samband med Berits pensionering i december 2022 gav stiftet ut den här boken, Värda att vårda. Tyvärr anställs ingen ny textilkonsulent efter Berit och ateljén avvecklas.
När Gagnefs kyrka behövde nya röda textilier var det självklart för Berit att använda den för Gagnef typiska knypplade spetsen. Berit stod för formgivning, vävning, broderi och sömnad. Karin Forsmark knypplade spetsarna.
Exempel på andra mässhakar som Berit formgett, vävt, broderat och sytt till kyrkor i stiftet.
En annan kunskapsförmedlande Berit, också i Västerås, är Berit Westman. Hennes namn har dykt upp flera gånger på senare tid i mina flöden på sociala medier och det fick mig att plocka fram hennes häften ur bokhyllan. Jag tror att jag har alla som hon har skrivit, ett par utgivna i samarbete med Västmanlands läns hemslöjdsförening. Några finns även i en lite mer påkostad upplaga med framsida i färg.
Här är häftena som finns hos mig, Nålbindning 12 varianter, Stickning i Norden, Tvåändsstickning, Smygmaskvirkning, Frivoliteter, Tumvantar, Flerfärgsvirkning, Vantar, Virka med ullgarn. Finns det fler? De som är uppvuxna med datorer kan nog inte begripa vilket arbete det var att göra en skrift innan ordbehandlingsprogram, digitala bilder och möjlighet t ex till print on demand.
Berit Westman var gästlärare när jag gick på Handarbetets Vänners skola för ca 20 år sedan. Då handlade det om smygmaskvirkning och flerfärgsvirkning. Lite tidigare gick jag andra kurser för henne, troligen i regi av hemslöjdskonsulenten i Västmanland, i nålbindning och tvåändsstickning, två tekniker som jag skulle behöva ha lite handledning i igen.
Drygt fyra månader tog det innan jag bestämde mig för hur min nya väska skulle sys. Att tvistsömsbroderiet skulle vara med, det visste jag. Materialet till väskan har legat framme på mitt arbetsbord. Emellanåt har jag tittat på det, vänt och vridit, tänkt och sedan lagt det åt sidan. Härom dagen, när den gamla väskan höll på att rasa isär, blev det lite bråttom. Jag valde bort skarvsöm och annan elegant handsömnad och sydde snabbt fast broderiet med symaskin på bottentyget.
Det svarta tyget är vadmal, Polar från Harry Hedgren. Blixtlåset är ett av många likadana som jag köpte för länge sedan på en loppis. Bandet har jag vävt med brickor av garn från en annan utförsäljning. Broderiet är en materialsats från Hemslöjden i Landskrona. Som foder till väskan valde jag tyget som ligger under den färdiga väskan, inköpt på rea när Hemslöjden i Örebro lades ner i mitten av 1990-talet.
Det är min fjärde väska av samma modell. HÄR finns den förra från 2018, som nu blir ersatt. Den första finns HÄR, sydd år 2010 med ett broderi inspirerat av skuren dekor på ett mangelbräde i samlingarna hos Örebro läns museum.
”Det är inte bara fingertopparna som ska vara med utan hela du.” Citatet kan vara en kort sammanfattning av tre böcker som jag köpte i höstas (2022). Den som säger så är Åke Landström i en artikel i Studieförbundet Vuxenskolans tidning. Åke undervisar i träsvarvning, men uppmaningen att använda huvud, hand och hjärta, hela kroppen, gäller förstås även annan kreativitet.
Det finns många böcker om Karin Larsson, men Eva Sundströms bok är den första som fokuserar på textilierna, Karin Bergöö Larsson. Textilkonstnär mellan jugend och modernism. Många av Karin Larssons broderier och vävar har vi ju sett på maken Carls målningar. De ingår som en viktig och integrerad del i inredningen av hemmet som skapades i Sundborn. Eva Sundström har fått möjlighet att analysera originaltextilierna, alltså inte de i många fall förenklade ”kopior” som numera finns att se i familjen Larssons hem. Karin Larssons textilier är fantasirika, egensinniga och nyskapande med influenser från traditionen, från tidens strömningar mellan jugend och modernism och med impulser från omvärlden.
Boken är en utvidgning av Eva Sundströms magisteruppsats i textilvetenskap från 2019, Konstnär, estet, nyskapare. En kvantitativ och kvalitativ analys av Karin Bergöö Larssons broderier och vävnader på Carl Larssongården i Sundborn. Uppsatsen finns HÄR och HÄR finns ett inlägg på min blogg.
Boken Väfskolan i Borås 1866-2009 är indelad i tre delar. Första delen ger en historik över utbildningen i handvävning som fanns i Borås och berättar hur utbildningen startade år 1866 och avslutades efter 143 år.
Andra delen presenterar porträtt av nio tidigare studenter. De berättar om vad utbildningen har betytt för deras yrkesliv som konstnärer, formgivare, handvävare, lärare och forskare. Många fler studerande än de här nio personerna, och givetvis deras lärare, har haft stor betydelse för handvävningen i Sverige. Några av dem medverkar som skribenter i boken.
I den tredje delen kan vi läsa om den omfattande forskning och utveckling inom handvävningen som bedrevs vid skolan. Bland annat beskrivs rekonstruktionen av Drottning Margaretas (1353 – 1412) gyllene kjortel, ett projekt där personliga, internationella kontakter gjorde att det gick att få silketråd från Japan och guldtråd från Lyon.
Bokens redaktörer har båda ett förflutet på skolan. Kazuyo Nomura var student på 1980-talet och deltog i flera av de stora rekonstruktionsprojekten. Åsa Haggren undervisade på Väfskolan och är numera universitetsadjunkt på Textilhögskolan.
Mitt tredje nyförvärv är en liten skrift av Liv Midbøe, Hantverk som språk med underrubriken En essä om görandets mening. Liv Midbøe skriver tänkvärt om tyst kunskap, om kroppen, språket, samhällsbygget, om att ta hand om sig egen skit, om evigheten. Boken tar jag fram om igen och läser lite här och där.
Eva Sundströms bok finns att köpa där böcker säljs. De övriga två har jag beställt direkt från författarna.
Det är dags att montera broderiet i adventsutmaningen från Bettina Andersen, Brodøsens Værksted, i Köpenhamn, titta HÄR.
Enligt de sista instruktionerna, som kom 4:e advent, ska det bli en påse med blixtlås. Men mitt blixtlås, som ingick i leveransen från Köpenhamn, passar inte riktigt. Det skulle behöva vara ett par centimeter kortare. Kanske har jag gjort något misstag tidigare i processen eller också är det något annat som inte stämmer. Jag ska se om jag hittar ett kortare blixtlås. Om inte, så syr jag en annan sorts påse.
Textila inslag 