Semester vid kusten

Ännu en gång har vi varit vid vårt favoritställe, nordvästra Jylland vid Vesterhavet. Vi har mest vandrat utefter kusten och i klitterna. Mellan promenaderna har vi latat oss. Så mycket textil har jag inte sett, bara det som samlas på stränderna. Turkos och orange, det är färger jag gillar. Och trasslet är ganska vackert och inspirerande. Men det borde inte finnas där.

Fler bilder från trakterna kring Skallerup finns på mitt Instagram. Där heter jag textilainslag.

Nyfärgat

Gula, gröna och blåturkosa nyanser har jag färgat för att fylla på lagret av ullgarn till broderi i min lilla butik. Nu ska härvorna klippas upp och garnet ska flätas.

Ullgarnet är så kallat redgarn nr 20/2 (ca 10.000 m/kg), det garn som jag själv föredrar till yllebroderi. Men jag kompletterar ofta mina broderier med andra ullgarner, t ex rester från sjalvävar.

Jag färgar i liten skala med syrafärg från Färgkraft. För att spara energi, kemikalier, vatten och tid färgar jag i serier. Då använder jag samma bad till flera infärgningar och fyller på med färgpulver och emellanåt lite mer tillsatser. Jag har några grundrecept, men blandar kulörer efter lust, humör och behov. Det innebär att det inte finns några färgnummer och att färgnyanserna i butiken kan variera från gång till gång.

Nu har jag färgat i två bad. I det ena började jag med klargult och gick via mörkare gult över till att blanda gult med aningen blått i badet och fick ett par gröna nyanser. Det andra badet började med ljust turkos (färgen ser blåare ut på bilden), sedan mörkare turkos, blått och till sist blandade jag blått och gult till en mörkgrön färg. Snart behöver jag fylla på lagret med andra kulörer och nästa gång jag färgar blir det nyanser av orange/rött respektive rosa/lila. En omgång med blått behövs nog också.

HÄR finns butiken på bloggen.

Kafferep – igen

För några år sedan tvinnade jag ett rep av kaffefilter, ett kafferep. Repet var till en liten utställning på temat ”Fika” tillsammans med en grupp konsthantverkskollegor.Titta HÄR och HÄR. I sommar har jag tvinnat ännu ett kafferep, en beställning till en annan utställning.

Det som behövs är begagnade kaffefilter, en sax, en skål med vatten och de egna händerna.

Den som vill prova själv har chansen på Sörmlands museum 2019-11-06, titta HÄR.

En till påse

Nu har jag sytt ännu en japaninspirerad påse. Den här gången använde jag växtfärgat tyg, bitar  av ett slitet lakan färgade med lite metallskrot och med växter plockade på skräpmark i stan. När gamla underlakan är tunnslitna på mitten så brukar kortändarna fortfarande vara i bra skick att återanvända. Men för att ändå vara säker på att tyget ska hålla om jag bär något tungt så fodrade jag påsen med ett tyg ur gömmorna, inköpt för ett par decennier sedan till något numera bortglömt projekt. Jag sydde så att påsen är vändbar.

HÄR är förra påsen som jag sydde för ett tag sedan av tyg färgat på en shiborikurs.

Väva fläta fästa

Häromdagen besökte jag Västerås Konstmuseum, snabbt och bekvämt med tåget. Museet ligger bara ett par minuters promenad från stationen. Där visas just nu en textilutställning, Väva fläta fästa – Textila pionjärer och samtida uttryck. Några av 1900-talets storheter inom textilkonsten möter nutida konstnärer. Större delen av utställningen pågår t o m 2020-01-26. Några verk av nutida konstnärer byts ut under tiden.  Avdelningen med Sten Kauppis bilder slutar redan 2019-11-17.  HÄR finns information om öppettider, workshops, visningar mm.

En utgångspunkt för utställningen är de stora vävnader av Kaisa Melanton (1920-2012) respektive Sten Kauppi (1922-2002) som specialbeställdes när Västerås stadshus byggdes i mitten av 1900-talet. Kaisa Melantons tredelade väv Det fria ordet (1967) hänger i fullmäktigesalen i stadshuset och går inte att flytta. Flera visningar arrangeras under utställningstiden. Information finns i länken ovan.

Sten Kauppis verk Dansen i Västra Aros (1961), ca 5,6 x 3,2 meter, har lånats in till utställningen. I vanliga fall kan väven ses i stadshusets entré. Den är vävd hos Handarbetes Vänner och för ovanlighetens skull är väverskorna omnämnda i den innehållsrika lilla utställningskatalogen. Här är hela vävnaden och en detalj.

Det finns fler verk av Sten Kauppi, bl a tre bilder ur serien Mitt Kiruna. Här är två av dem. En detalj syns på min första bild.

Ett par andra pionjärer vars textilier visas är Viveka Nygren (1925-2015) och Edna Martin (1908-2003).

Viveka Nygrens trasrya Vispad äggvita och grädde.

Arktis av Edna Martin.

Flera av de nutida konstnärerna deltar med filmer. Filmerna är visserligen inte så långa, men det hade varit lättare att ta dem till sig om det funnits något att sitta på en stund.

Kristina Müntzing (f 1973) visar tre nya verk speciellt för utställningen. Hon har använt äldre foton från fabriker, bl a ASEA i Västerås, där kvinnor arbetat industriellt och samtidigt hantverksmässigt. Fotona har hon förstorat, manipulerat, skurit i och flätat i. Här är en detalj från en textilfabrik i Borås.

Åsa Norman (f 1984) medverkar med flera broderier, t ex Från tunga till hand. Nu funderar jag på vad som gör att  jag stör mig lite på det ojämna tyget, den yngiga kanten, på det här broderiet, men gillar uttrycket i Sten Kauppis grova, ojämna stygn och inte alltid så vackra monteringar. Varför gillar eller ogillar jag något överhuvudtaget? Ungefär så här är det nog. Jag tar in verkens teknik, estetik och innehåll/budskap och gör en bedömning genom att, mer eller mindre omedvetet, jämföra med mina egna kunskaper, erfarenheter och med min personliga smak. Och då kommer förstås nästa fundering. Varifrån kommer min personliga smak?

Vilken tur!

Något jag alltid letar efter på loppisar och second hand är sybågar. Aldrig förr har jag hittat några. Men igår hade jag tur! Hela sju stycken i olika storlekar fanns hos Axelinas Manufaktur på återbruksgallerian ReTuna här i stan. Jag köpte förstås alla sju. Den smårutiga tygbiten fick också följa med hem.

Sju stycken har jag ju inte användning för till mina egna broderier. Sybåge använder jag nästan bara till bottensömmar och till läggsöm. Men när jag har broderikurs är det bra att ha många att låna ut till dem som vill prova att sy med sybåge.

En av sybågarna var inte ens använd. Prislappen fanns kvar.  3,30 kr på Domus, det måste vara länge sedan.

En påse och en kasse

Nu har det blivit ännu ett par saker av sånt som jag färgade på shiborikursen tidigare i somras. (Titta HÄR och HÄR.)

Jag gjorde reservage med stygn på en gammal linnelöpare och på en rejäl, vit tygkasse med rött reklamtryck. Båda färgades med reaktivfärg, orange dämpad med lite brunt. Linnelöparen har blivit en påse tillsammans med några svartvita tygrester från mitt förråd. I stort sett följde jag Tant Koftas sömnadsbeskrivning, finns på Instagram #påsenbitförbit.

Jag tyckte att jag mätte noga för att få det reserverade mönstret mitt på kassen, men det blev ändå lite snett.

Reklamtrycket ville jag förstås inte ha kvar. Jag pusslade med några små tygrester och täckte över reklamen. Tygbitarna syddes fast med svart pärlgarn. (Här syns också hur knepigt det kan vara med färgåtergivningen på bild. Kassen har fotograferats på samma ställe, utomhus på ett betonggolv, ena gången i skarpt solsken och andra gången en molnig dag.)

Det finns gott om färgade tygbitar kvar från kursen. Kanske har jag mer att visa så småningom.

 

Karin Ferner – Glädje och Grannlåt

Det är ju knyppelpinnar!
Men titta här då!
En klänning av gamla julbroderier!
Kolla väskan!
Kom, har ni sett det här!
Och alla smycken!
Det sitter en fågel på axeln!
Nästan allt har ju röda lappar!

Så där gick vi runt och sa med glädje och upprymdhet i rösten, jag och alla andra besökare på Rättviks Kulturhus en dag i förra veckan. Vi såg, upplevde och försökte ta in Karin Ferners fantasifulla och fullspäckade utställning Glädje och Grannlåt. Utställningen pågår t o m 2019-09-08. (HÄR finns bilder från hennes utställning i Leksand för några år sedan.)

Karin Ferner är silversmed, hon gör smycken och är samtidigt den mest fenomenala återbrukare. Hennes användande av gamla textilier kan synas respektlöst, men egentligen behandlar hon kulturarvet med allra största respekt. ”Malen är min vän. Det som är malätet och slitet och lite bortom räddning är mitt främsta material. För där kan finnas underbara användbara bitar som går att rädda”. Så säger hon i en intervju i Täcklebo Broderiakademis medlemstidning nr 3-4 2017.

Hon är expert på att exponera sina smycken. Titta på de här porträtten.

Kragar av diverse slag fanns det …

… och väskor.

Pappersklipp fanns det också, med hus och/eller katter. Plus en otrolig massa annat.

Ränder i Rättvik

En trappa upp hos hemslöjdsbutiken i Rättvik finns en dräktavdelning med ett litet museum. Där finns också material att köpa för den som vill göra en egen dräkt från trakten. Eller också väljer man att köpa färdiga dräktdelar, nya eller begagnade. Jag som gillar ränder blev stående ett bra tag och bläddrade bland alla kjolar. Framstycket på kjolarna, den randiga ”breddan”, fanns i massor av varianter. Det här är bara ett litet urval av mina bilder.

Många randningar såg ut att vara lika, men vid en närmare titt visade sig små skillnader. Om något är ”rätt” eller ”fel” kan jag inte avgöra. Men på några av de begagnade kjolarna fanns noteringar om att material, sömnad eller randning avvek från hur det ska se ut. Jag borde kanske ha köpt mig en felaktig kjol? Det får bli nästa gång i så fall, om det finns någon kjol just då.

Mitt sommarprojekt

Nu är jag klar med mitt sommarprojekt, att prova olika sätt att sticka sockor. Jag har suttit med stickorna längre och kortare stunder lite då och då, oftast på balkongen och ibland när jag slötittat på TV. Fem par sockor har det blivit. Jag har stickat uppifrån och nerifrån, gjort fyra olika hälar, lärt mig en variant av elastisk avmaskning, stickat enfärgat, tvåfärgat, självmönstrat och restgarnsrandigt. HÄR finns alla sockorna samlade.

Till det femte paret har jag använt Maria Gustafssons uppläggning vid tårna från mitt tredje par, de svart/gröna. Hälkonstruktionen är samma som på sockor nummer två, formgivna av Maja Karlsson.

Roligt och rogivande har det varit och sockbehovet är tillgodosett för flera år framåt.

Det blev ganska OK

Ett par av tygbitarna som jag färgade på förra veckans kurs i shibori (titta HÄR) har blivit en påse av japansk modell. Det finns flera namn på den här typen av påse, bland annat tsuno bukuro, azuma bukuro, bento bag. Googla! Jag har sytt några varianter tidigare, till exempel de som jag visar HÄR.

Tygbitarna, ursprungligen ett lakan från Myrorna, kändes ganska trista när jag hade färgat dem. Jag vek, gjorde reservage med klossar och färgade i ett turkosgrönt kypbad. På grund av min bristande erfarenhet klämde jag in alldeles för mycket tyg under klossarna. Det blev mest vitt och inte alls så mycket mönster i färg som jag hade tänkt mig. Tygerna fick åka ner i ett brunt färgbad som hade använts flera gånger och bara hade en smula färg kvar. Blev det bättre? Jodå, lite bättre blev det men jag tyckte ändå inte att resultatet var speciellt lyckat.

Men nu är jag i alla fall nöjd med påsen! Tyget gör sig trots allt ganska bra. Jag gillar enkelheten med de här påsarna, en tygremsa som viks på ett speciellt sätt och sys ihop med ett par sömmar. Det blir inget tygspill och det är ingen komplicerad sömnad. För att få den här remsan, ca 35 cm bred och fem gånger så lång, behövde jag skarva ihop mina två tygbitar. Jag sydde ihop på maskin, lät de rivna kanterna vara råa och sydde ner sömsmånerna för hand  med raka stygn.

 

 

Fjärde sockstickningen

Nu testar jag en fjärde variant av sockstickning, en istickshäl med restgarnsrandning. Den tunna svarta randen på den halvfärdiga sockan ska pillas bort och där ska maskor plockas upp för hälen. Jag har tittat i några olika beskrivningar som jag hittade genom att googla ”istickshäl”. Både tån och hälen fick jag repa upp ett par gånger och göra om lite innan jag blev nöjd. Nu passar sockan bra på foten.

Det blir lite garnrester över. Om jag köper 50 gram garn till så räcker det kanske till ännu ett par sockor. Innan jag eventuellt påbörjar ett femte par får jag göra en utvärdering av sommarens sockstickningar och försöka välja delar till den allra bästa sockan.

Sockorna som jag stickat i sommar finns samlade HÄR.

Shiborikurs

I tre dagar har jag pendlat till Arboga för att gå på en rolig och givande kurs (7 – 9 augusti 2019). Shibori stod på schemat och Agneta Grahn ledde oss med stor kunskap i ABF:s stora och fina lokaler mitt i stan. Shibori är ett samlingsnamn för många olika sätt att mönstra ett tyg genom att reservera, blockera, delar av tyget innan det färgas. På bilden ovan syns några av Agnetas många exempel på hur det kan se ut. Vi använde nästan bara begagnade tyger, från egna skåp eller från loppisar. Väl tvättade tyger tar oftast färg bättre än nya. Och det känns bra att använda gammalt material för att experimentera och prova sig fram utan krav på prestation.

Det är många val som ska göras innan tyget stoppas i ett färgbad. Agneta visade olika sätt att reservera, t ex att börja med att vika tyget och sedan klämma åt på olika sätt för att hindra färgbadet från att tränga in. Här bildas en liksidig triangel.

Ett annat sätt är att rynka ihop tyget med stygn, som Annette gör här med en sliten handduk i grovt linne. Tyget behåller sin ursprungsfärg inne i de täta vecken dit färgbadet inte når.

Det fanns tillgång till både kypfärger och reaktivfärger, två typer av textilfärger för vegetabiliska fibrer med olika egenskaper. Det var bra att kunna testa de olika sätten att färga för att kanske kunna besluta vilken typ av färg som passar just mig bäst om jag vill fortsätta hemma. Men det räcker ju inte med att välja färgtyp. Sedan kommer det svåra, att välja kulör. Då var Agnetas färgprover till hjälp.

Mina tygbitar hänger på tork nu. En del är jag riktigt nöjd med och har planer för. Andra ser ganska trista ut. Behövs det ytterligare ett färgdopp? Ska de bättras på med stygn? Eller ser jag de där fula tygbitarna med andra ögon om några dagar? Nästa vecka, eller veckan efter, kanske jag har något att visa.

Här är några av Sonjas experiment. Hon har färgat små bitar av en gammal sliten handvävd handduk. Det blir så fint med strukturen på väven och det strikta, röda monogrammet gör sig så bra mot det gröna mer eller mindre slumpmässiga mönstret.

Ränder och rya

I sista stund kom jag iväg till Stenhuset i Surahammar igår, 2019-08-04. Det var sista dagen för utställningen Vilsamma sommarvävar och vilda djur, en mycket inspirerande och fantasifull vävutställning av Susann Levál och Åsa Åkerström Ahlin. Det var i stort sett samma innehåll som när de ställde ut tillsammans i Köping för ett par år sedan. HÄR finns ett blogginlägg från den gången. Men även om det var samma föremål som visades, så blir det en annan utställning när vävarna exponeras på nytt sätt i en annan lokal.

Ränder gillar jag, och rya. Den här gången fastnade mina ögon framför allt på Susanns ränder och på Åsas ryavävar.

Förutom den randiga väven till solstolen visade Susann randiga fällsängar och randiga handdukar. De båda fällsängarna har samma randning, men intrycket blir helt olika beroende på färgsättning.

Jag gillar hur hon har använt de randiga, handvävda tygerna till baksidor på kuddarna. Kolla garnbollarna också.

Åsa har vävt en ryabjörk. Intill björken ses några av hennes rakubrända keramikfåglar.

Åsas ryaklädda, vilt rufsiga, djurpallar visade jag förra gången och här är de igen, älgen ”Roger” och räven ”Reven”.

Samla sommarminnen

Förra veckan, när det var som allra varmast, var vi i Stockholm några dagar. Att se utställningar fanns det inte mycket ork till. Men jag var i alla fall in hos Konsthantverkarna, Södermalmstorg vid Slussen, och såg en inspirerande, fin och mångsidig sommarskyltning i galleriet. Sticks and Stones är namnet på skyltningen/utställningen och så här står det HÄR på Konsthantverkarnas hemsida:

Samlande är för många av oss en del av sommaren. Man skördar i trädgården, plockar sju sorters blommor på midsommar, letar snäckor på stranden, osv. Man vill samla, spara och bevara sommaren så att man under vintern kan färdas tillbaka genom olika sinnen och påminnas om att det kommer en ny sommar.

I årets sommarskyltning har medlemmarna fått fundera på vad samlande betyder för dom, vad en samling kan vara, hur man återupplever minnen genom objekt och hur man delar det med sin omgivning.

Ulla Carlsson har byggt ”boet” av pinnar och fyllt med diverse ”bling”. Hon är också upphov till en fantastiskt vacker, ryaliknande väggprydnad av näver.

Samlat stenar har vi nog gjort, många av oss. AnneLouise Messing har balanserat sina och låter dem hänga som stillsamma objekt.

Catarina Hällzons exklusiva halsband av gäddfjäll hade jag gärna visat, men det blev mest reflexer från glasmontern när jag försökte fotografera. Ta en titt om du råkar vara i närheten de närmsta veckorna. 2019-08-21 är sista dagen.

Så vad gör man i storstan när solen gassar och svetten lackar?  Vi letade upp den mycket lätta brisen från vattnet och promenerade längs ständerna på ställen där vi inte varit tidigare. I Judarskogens naturreservat i Bromma tillbringade vi några timmar i skuggan under träden. Och så svalkade vi oss i Mälarens vatten vid en av alla badstränder som finns mitt i stan, Smedsuddsbadet. (Ungefär i mitten av bilden ses maken kyla ner sig.) Vi samlade på oss fina sommarminnen, helt enkelt.

Världsbroderidagen

I ett halvår har ett påbörjat yllebroderi legat på mitt arbetsbord, titta HÄR. Då och då har jag tittat på broderiet och funderat lite för att sedan lägga det åt sidan. Det är något med färgvalet på stygnen som har känts lite svårt. Men idag, 2019-07-30, har jag äntligen satt igång igen. Ett applicerat  träd ska det bli som grund för kommande stygn och jag testar olika varianter genom att klippa former i papper. Ungefär som på bilden blir det nog.

Det lossnade när jag hittade rätt tyg till trädet. Ibland låter jag små bitar av kläde följa med i grytan när jag färgar broderigarn. Lite undangömd låg en bit i en konstig vinröd färg som kändes helt misslyckad och inte passade alls den gången då jag färgade. Men nu går färgen bra ihop med de gröna och rosa färgerna på bottensömmen.

Att jag fick en liten puff att sätta igång just idag beror på att Världsbroderidagen infaller. Sedan 2011 har dagen firats den 30 juli, ett initiativ av en lokalgrupp i Täcklebo Broderiakademi, HÄR finns information. Jag kände förstås till detta, men det var ändå trevligt att se en notis i lokaltidningen.

Ännu en sockstickning

”OBS! Beskrivningen förutsätter grundläggande kunskap i tvåändsstickning.” Så stod det på beskrivningen till sockan Evelina av Maria Gustafsson, Marias Garn. Inga problem, tänkte jag, det sitter väl i fingrarna. Men när jag kom till hälen som skulle tvåändsstickas så tog det stopp. Fingrarna hade glömt. Det blev vanlig tvåfärgsstickning istället. Annars var det en rolig stickning och jag fick testa en tredje variant av häl. Sockorna som jag stickat i sommar finns HÄR.

Resterna från de tre stickningarna har jag vägt upp i två högar. Garnet räcker till ännu ett par sockor.

Färdig?

Är jag färdig nu med mitt långsamma broderi? Ja, jag tror det. Det har inte hänt så väldigt mycket sedan jag visade det senast. På trädet har det växt ut några fler grenar, åttabladsstjärnorna och bårderna har fått några fler stygn och det har blivit ett parti med små rutor.

Nu återstår montering. Det blir en mjuk montering med bara ett foder på baksidan. Men innan dess behöver broderiet slätas ut. Tygbiten är inte så stor, ca 35 x 35 cm. Den får rum på diskbänken. Jag lägger tyget på den rostfria ytan, sprayar med vatten, slätar ut tyget och låter det torka. Enkelt och bra!

För drygt ett år sedan, i juni 2018, började jag sy på den här rostfärgade tygbiten. HÄR går det att följa processen, i kategorin Korsstygn 2018 – 19.

Utflykt till Åkersberga

Med tåg, pendeltåg, promenad, Roslagsbanan och ännu en promenad tog vi oss häromdagen till Länsmansgården i Åkersberga. Det är härligt att ta sig tid att resa långsamt och låta själva resan vara en del av upplevelsen.

Anledningen till utflykten till Länsmansgården var sommarens stickutställning. Egentligen är det fyra olika utställningar som samsas i två byggnader. I utställningen Lust och färgring deltar tolv inbjudna, aktuella stickande formgivare, konstnärer, konsthantverkare. En innehållsrik och intressant vandringsutställning av Erika Nordvall Falck visar vantar från  Jokkmokk och Jukkasjärvi. Stickat med inspiration från Shetland kan man också se liksom resultatet av en vanttävling med lokal anknytning. Det finns mycket att ta in, att detaljstudera och att inspireras av för den stickintresserade. T o m 2019-08-04 kan utställningarna ses, öppet torsdag – söndag kl 12.00 – 16.00.

Tunika av Katarina Brieditis.

Ivar Asplund har stickat patentstickning.

Vi av Erica Laurell.

Linn Karlsson har stickat motorcyklar.

 

Anna Bauers utställning på 125 kvadrat i Stockholm för ett tag sedan missade jag. Nu fick jag några smakprov.

Helen Pauli Öqvist har stickat tröjan Hortensia formgiven av Astrid Teuting.

Erika Nordvall Falcks samling av vantar från Jokkmokk och Jukkasjärvi är imponerande. Hon har dokumenterat material, tekniker, mönster och stickerskor. Bland alla dessa vantar hade jag kunnat tillbringa många timmar. En av stickerskorna som presenteras är Skájdde-Maria.

Dessutom, cafét på Länsmansgården kan verkligen rekommenderas. Min lunch bestod av två läckra danskinspirerade smörrebröd.

Nu är det gjort

Det tar inte många minuter att göra ett nystan av en fjärdedels tröja. Betydligt längre tid tog det att sticka. Nu ska garnet bli härvor, få ett vattenbad för att räta ut alla vågor, bli nystan igen och sedan, när jag har bestämt hur, ska garnet stickas till en tröja som jag trivs lite bättre med än med den numera upprepade som jag visade HÄR.