Syr ihop

Jag monterar ryakuddarna som jag vävde strax före jul. Innan kuddarnas fram- och bakstycken sys ihop tråcklar jag ner nocken för att förhindra att garntofsarna kommer in i maskinsömmen. Sömnaden underlättas betydligt av det lilla extra arbetet med att få undan ryaknutarna.

En kudde är klar. Den fick en baksida av ett kraftigt vitt linnetyg som har legat och väntat i många år på att få komma till användning.

Jag visar mer av kuddarna när alla är monterade, men här är glimtar av ytterligare två.

HÄR samlar jag blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

Skåprensning, nummer ett

Det finns mycket saker i mina skåp och lådor. Nu under vintern kommer jag att rensa lite och börjar med några broderade skyltar.

Jag broderade, stoppade broderierna i scannern, skrev ut och plastade i lamineringsapparat. Skyltarna fanns att köpa och jag använde dem också på min egen brevlåda. Nu när jag bor i lägenhet med postfack i entrén har jag ingen användning för dem som är kvar. Fyra stycken finns enligt bilden, mått ca 14 x 20 cm, pris 40 kr styck + porto. Utskriften har gjorts på en vanlig hemmaskrivare och färgen håller inte i evigheter. På min brevlåda med norrläge höll de sig fina i ett par år.

Originalbroderierna säljer jag också. Storleken är ca 14 x 20 cm, pris 90 kr styck + porto.

UPPDATERING: Allt har hittat nya ägare.

Det går förstås att sy sin egen skylt också. jag använde linne med tolv trådar/cm och sydde korsstygn över tre trådar med tre trådar moulinégarn.

Vantar av klövsjöull

Första paketet från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde innehöll garn av ull från klövsjöfår, spunnet på Båvens Spinnhus. Läs om projektet HÄR i ett tidigare blogginlägg.

Två stickbeskrivningar ingick i paketet, till halvvantar med dubbelt garn och till lite tunnare  tumvantar med enkelt garn. Tant Koftas förbild till de nya stickbeskrivningarna är ett par vantar  från Röros, som hon lånat av en vän. Vantarna har tillhört en prost, Bernt Christian Stöp, som var verksam i Röros kyrka 1861 – 1873. Prostens vantar finns på bild hos Tant Kofta på Facebook och på Instagram. Klövsjö, orten som gett namn till fårrasen, ligger i Jämtland. Det finns en anknytning till Röros eftersom bönderna från Klövsjö varje år reste över gränsen till Norge för att idka handel på vintermarknaden i Röros. 

Jag valde tumvantarna. På de gamla vantarna finns en instickad text, ”Pastor Støb”.  I den nya vantbeskrivningen finns texten ”Ullen vi ärvde” på den ena vanten och ett annat mönster, utan text, på den andra vanten. Jag var inte säker på om jag ville ha någon text på mina vantar, så jag stickade min första vante med mönstret utan text.

Vantarnas insida ser ut så här.

Kanske var det lathet, eller kanske var det insikten att jag nog behöver nya glasögon för att lättare kunna räkna maskor och räkna rutor i mönsterteckningen, som gjorde att jag förenklade vante nummer två. Jag använde insidans mönster, som snabbt fastnar i händer och hjärna, både till handflatan och till handryggen.

Det blev lite garn över. Om jag räknat rätt så räcker det till t ex en drygt 20 cm lång cylinder med samma maskantal och samma masktäthet som vantarna. Kanske blir det en liten påse.

På Instagram #ullenviärvde går det att se fler vantar.

Att titta och att tolka

Det här provet vävde jag för bortåt 20 år sedan. Då hade jag varit i magasinet hos Sörmlands museum i Nyköping tillsammans med Lillemor Boman, dåvarande hemslöjdskonsulent i Sörmland och tittat på tre gamla vävda ryor, avsedda för bädden. Provet kan betraktas som en minnesanteckning. Tekniken är inslagsrips, tuskaft med en gles varp i lingarn och ett tunnare inslag i ull, som helt täcker varpen. Mönsterbårderna vävs med vartannat inslag av två olika färger.

För knappt ett år sedan såg jag ryorna igen tillsammans med en kollega. Då tog jag de här fotona av den rya, sliten och smutsig, som var utgångspunkt för mitt prov ovan.  (HÄR finns fler bilder från besöket för knappt ett år sedan.) 

När jag nu tittar på mina foton och justerar färgstyrka och ljus så tycker jag mig se lite mer. Titta i det inringade partiet. Visst ser det ut som om väven är mönstrad i gult och naturvitt? Det vita kan ha mörknat av ålder och smuts och den gula färgen, växtfärgat, kan ha mattats.

 Jag vävde igen, med garn ur mitt förråd. Tänk om ryan en gång i tiden såg ut ungefär så här!

Till nocksidan valde jag ett vitt garn och inte ett ”raggsocksgarn” som i den gamla ryan. En kudde ska det bli.

Här är mina två vävar tillsammans. Ambitionen har definitivt inte varit att återskapa eller rekonstruera den gamla ryan. Jag har bara roat mig med att titta och tolka. Ingenting är rätt och ingenting är fel.

HÄR har jag samlat alla blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

En sliten tygbit

Det kom ett brev häromdagen innehållande ett slitet yttertyg till en prydnadskudde. En vän hade tänkt slänga tyget, men innan det hamnade i soporna skickade hon en bild till mig och frågade om jag skulle vara intresserad av att titta på kuddfodralet innan det försvann för alltid. Självklart var jag intresserad! Hennes mamma vävde tyget för ca 70 år sedan, troligen i slutet av 1940-talet.

Jag har tillbringat ett par rofyllda och trevliga timmar med att titta lite närmare på väven. Storleken på kudden är ca 35 x 35 cm. En viktig detalj är att de gråblå ränderna slutar en bit från stadkanten. Det hade varit betydligt enklare och snabbare att skyttla in ränderna på hela bredden. Men då hade intrycket mer varit ”ett randigt tyg”. Nu bildar ränder och blommor en fin helhet med en tydligt markerad yta på kudden.

Vävtekniken är tuskaft med inplockat mönster. Så vitt jag kan se består varpen av ett tvåtrådigt lingarn med 5 trådar/cm. På bilden tagen genom lupp syns att inslaget i den grå bottenväven är sammanspolat av två trådar, ett entrådigt ullgarn och ett lite blankt tvåtrådigt garn. Det tvåtrådiga kan jag inte riktigt identifiera. Jag har dragit ur några trådar och gjort brännprov men inte kommit längre än till att det kanske är ett merceriserat bomullsgarn eller kanske Splendolin, en blandning av lin (ibland bomull) och rayon, populärt under den period när kuddfodralet vävdes. Men, som sagt, jag vet inte. Det är intressant att se att det inte finns något grått garn. Ullgarnet består till största delen av vita ullfibrer med några enstaka svarta strån här och där. Den grå färgen bildas i våra ögon.

(Den praktiska lilla luppen, benämnd ”trådräknare”, finns HÄR hos Clas Ohlson. Det står fel i produktbeskrivningen, måtten är 10 x 10 mm, inte 25 x 25 mm.)

De gula och rosa stiliserade blommorna är inplockade i bottenväven, liksom den tunna gröna randen och de lite mörkare gula små figurerna.

På baksidan, som har legat dold under alla år, är färgerna klarare. Baksidan skulle ju aldrig synas, så den kunde lämnas lite tufsig. Det är bra, då är det lättare nu att se de gula, rosa och gröna garnblandningarna. Alla blandningarna består av tre trådar ullgarn. I det gula och gröna finns dessutom en lintråd. Det rosa innehåller två riktigt tunna tvåtrådiga garner, kanske lin.

Kanske är kudden väverskans egen komposition. Kanske har mönstret lånats från en bok eller annan tryckt källa. Är det någon som har sett mönstret någonstans?

Jag har haft en fin eftermiddag med den här slitna tygbiten och är glad att jag fick se den.

Stickar sockor

Förra sommaren, 2019, ägnade jag åt sockstickning. Framför allt ville jag testa olika konstruktioner av hälar. Fem par sockor blev det med fyra olika hälar. För ett par veckor sedan, strax före jul, upptäckte jag ännu en variant av häl, sockan Fredrika av Tant Ulltuss. Jag måste förstås testa och beställde garn och beskrivning i hennes shop (titta HÄR). Första sockan är nästan klar och hälen känns väldigt bekväm på foten.

Jag tänkte hoppa över de små flätorna och krumelurerna på den nervikta mudden, det var ju hälen som intresserade mig. Men sedan gav jag mig på mönsterstickningen i alla fall. Mudden tog ungefär lika lång tid att sticka som resten av sockan.  Jag kom till ett ställe i beskrivningen där jag skulle ”sticka 1r, omslag, 1r (låt tråden bli lång) i den aviga maskan 3 v nedanför nästa aviga maska”. Problemet var att det inte fanns någon avig maska tre varv nedanför någon annan avig maska. Som tur var så har Tant Ulltuss lagt ut små instruktionsfilmer på Instagram. Jag hade läst beskrivningen lite slarvigt och missuppfattat ett par saker. Det var bara att repa upp och börja om från början. Mudden är riktigt söt och nästa, på socka nummer två, kommer att gå betydligt fortare att sticka.

HÄR finns mina sockstickningar samlade.

Det första av fem

Strax före jul kom ett paket från Tant Kofta, det första av fem. De övriga fyra paketen kommer med några månaders mellanrum under nästa år, 2021. Paketen innehåller garn, ett litet ullprov, stickbeskrivning, text och lite annat. Och det är inte vilket garn som helst, fem av våra svenska allmogefår kommer att presenteras. De övriga fem raserna av allmogefår introduceras i en fortsättning 2022.

Ullen vi ärvde är namnet på det här lagarbetet, skapat av Tant Kofta och Båvens Spinnhus, det småskaliga spinneriet i Sparreholm, Sörmland. Dessutom är ett antal personer engagerade med provstickning, filmning, packning mm. Längst bak i kedjan finns de viktigaste, alla de fårägare som värnar om allmogefåren, de fårraser som är ursprungliga här i Norden. Fåren är anpassade till klimatet, de är oftast nätta, klarar sig på magert bete och ger både bra kött och fin ull. För mig blir det här som en distanskurs i ullkunskap, en upptäcktsresa på hemmaplan, nu när vi, trots vaccin, nog får räkna med att hålla oss lite på avstånd från varandra ännu ett bra tag.

Klövsjöfår har lämnat ull till det glansiga och vackra garnet i första leveransen. Titta vilka långa ullfibrer! Läs om klövsjöfåren HÄR.

HÄR hos Tant Kofta finns mer information om Ullen vi ärvde. På Instagram finns #ullenviärvde.

God Jul!

Juldukarna ligger snart nystrukna på borden. Dukarna är köpta i någon av andrahandsbutikerna som finns här i närheten. Det finns inga signaturer och det framgår varken vem som är formgivare eller var de är tryckta. Är det någon som vet?

En lugn och fin jul önskar jag er alla!

Rya runt halsen

De här kragarna med ryaknutar vävde jag för mer än 10 år sedan på uppdrag av och i samarbete med Anntott Parholt, dåvarande hemslöjdskonsulent i Örebro län. Hemslöjdskonsulenter med textil inriktning runt om i landet samlade idéer till vävnader som går att utföra med enkel utrustning. Vävsedlar fanns på en hemsida som var försvunnen under ett par år, men som nu har återuppstått, titta HÄR.

HÄR är direktlänk till vävbeskrivningen till kragarna. Ett par förargliga fel upptäcker jag i vävsedeln. Det står att det är 2 trådar i rör i en 30-rörssked, men det ska vara 1 tråd i rör, dvs 3 trådar per centimeter i varpen. Det står också att det kragarna vävs med fyra skaft och två trampor. Tekniken är ju tuskaft så det räcker med två skaft. Det går också bra att använda en grindväv (rigid heddle loom).

Hos mig finns bara foton kvar. Kragarna finns nog hos nuvarande hemslöjdskonsulenten i Örebro län. 

Varpen är för kort!

En kort varp satte jag upp till kuddarna med ryaknutar som jag väver just nu. Sex kuddar blir det, 50 x 50 cm. Varpen är för kort. Jag skulle nog kunna väva dubbelt så många. Nya idéer kommer hela tiden och det finns gott om garn. Men sedan, när det är dags att montera, alltså att sy ihop kuddarna, då är jag nog glad att jag inte har så många kuddar. För att göra sömnaden lite roligare försöker jag planera för hur kuddarna ska vävas för att passa till tyger som jag gillar. Stjärntyget vill jag ha som baksida till åtminstone en kudde.

Det gamla randiga bolstervaret vill jag också använda.

I mitt förråd finns mer än jag kom ihåg av ryagarnet som Wålstedts Textilverkstad tog fram i samarbete med hemslöjdskonsulenter för drygt 20 år sedan. Troligen köpte jag garnet till ett numera bortglömt projekt som aldrig blev av. Många härvor blått och vitt har jag och en härva av vardera gult och rött.

Snart kommer det bilder på kuddväven.

Fem år med fiber

Fem år med fiber – det handlar inte om uppkopplingar på nätet. Det handlar förstås om textila fibrer nu när Fiberspace celebrerar sina första fem år. Galleriet på söder, som drivs av Marcia Harvey Isaksson, är ett självklart mål vid ett besök i Stockholm. De fem åren firas med en samlingsutställning och med en bok. Utställningen missar jag, men boken kan jag glädjas åt länge. HÄR finns information om Fiberspace.

Cirka 40 utställningar har visats under de fem åren. Galleristen har satt samman en imponerande blandning med stora variationer. Svenska, internationella, väletablerade och nyetablerade utställare förhåller sig till textila fibrer på olika sätt och med många olika infallsvinklar; skulpturalt, experimentellt, undersökande, berättande. I boken påminns jag om de utställningar jag  har sett. Jag tar också del av tankar och verk från de konstnärer och konsthantverkare vars utställningar jag inte haft tillfälle att se.

De flesta av utställarna presenteras i boken. Jag bläddrar och låter slumpen välja bilder.

Skulptur av Deepa Panchamia

Våffelväv  av Matilda Dominique

Makramé av Noël Morical

Installation av Petter Hellsing

Rya av Vega Määttä Siltberg

I brevlådan

Två medlemstidningar har landat i brevlådan den här veckan. Att den högra tidningen kommer från Täcklebo Broderiakademi syns ju tydligt. Den vänstra, Solvögat, kommer från föreningen Riksvävarna. Jag har gett mig själv arbetsbeting i vävstolen idag, men när det är avklarat så blir det läsning om trådar på olika sätt.

HÄR finns Riksvävarna hemsida och HÄR är Täcklebo Broderiakademi.

Igång!

Länge, i flera år, har jag tänkt att jag ska väva rya igen. Annat har kommit i vägen, men nu är jag igång. Kuddar ska det bli. Det finns inga skisser men det finns en plan. Det är inte alls säkert att planen följs och hur det slutar vet jag inte. Syftet är framförallt att det ska vara roligt att hålla på. Sen gör det förstås ingenting om resultatet blir bra också.

Jag är väldigt förtjust i slitryan från Ålands Kulturhistoriska Museum som jag visade för några dagar sedan, titta HÄR. Den gul-vita ramen har jag lånat därifrån. Nu ska jag välja garn till ytan i mitten, innanför ramen. Två lådor med garn har kommit upp ur förrådet. En del finns det mycket av, annat är bara små restnystan. Här har jag plockat fram sådant som kanske kan passa till den här kudden. Fortsättning följer!

HÄR har jag samlat alla blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

 

Kypertvariationer

Ryakuddar börjar ta plats i vävstolen och jag tittar i mitt tyglager efter lämpligt material till baksidor på kuddarna. De här rullarna kommer fram ur gömmorna, handvävt linne, tre längder med måtten 65 x 210 cm. Tekniken är kypertvarianter på 8 skaft och materialet är oblekt lingarn nr 12.  Jag vävde längderna till en utställning som jag och min kollega Gunilla Dovsten hade tillsammans 1993 i Lindesberg i samband med firandet av att det var 350 år sedan staden fick stadsprivilegier.

Nu är frågan om jag ska ta detta till kuddbakstycken eller om rullarna ska få fortsätta ligga i ett skåp till ingen nytta. Det finns det förstås en del andra tyger som skulle kunna passa till kuddarna om jag kommer fram till att är synd att klippa i de här.

Mer rya

Som sagt, det handlar mycket om rya här hos mig just nu. När jag pratat eller skrivit om ryaintresset på 1960-talet har flera personer nämnt ryorna som knöts av plastremsor. Jag hade på känn att det fanns en beskrivning någonstans i min bokhylla och efter lite letande hittade jag den här lilla boken av Lena Nessle. Boken är från 1971, men visst knöts platsryorna tidigare än så? Jag knöt ingen plastrya, men däremot har jag ett minne av att jag virkade en badrumsmatta av plastremsor.

På gång

Ganska smal och ganska kort är varpen som ska upp i vävstolen idag. Det ska bli en väv med ryaknutar. Kuddar tänker jag mig att det blir och kanske något att hänga på väggen också. En kravlös lek med material, färger och former, det är planen. Materialet tar jag framförallt ur mina överfyllda förråd av garner, tyger och annat. Här är en påse full med rester som jag samlat på sistone, fina bitar av en utsliten kappa, efsingar och annat ”skräp”.

Så här såg det ut i vävstolen för ett antal år sedan när jag vävde en rekonstruktion av en gammal röd-vit slitrya på uppdrag av hemslöjdskonsulent Carina Olsson i Värmland. 

Efter att önskad längd av bottenväven skyttlats knyts nockgarnet in och sedan fortsätter det med bottenväv och nockrad, bottenväv och nockrad. Här har jag klippt nockgarnet i avpassade bitar och knyter in ryaknutarna en och en.

En kudde vävdes med samma mönster, men i andra färger. Här har jag gjort små nystan av nockgarnet och knyter runt en ryalinjal. Linjalen har en skåra som kan användas för att skära eller klippa upp nockorna i exakt längd. Det går också att att först dra ut linjalen och sedan klippa på fri hand för ett lite mindre strikt utseende. Finns det ingen ryalinjal kan t ex fingrarna användas som mått.

Jag har samlat blogginlägg där ryatekniken förekommer under kategorin ”ryor”, titta HÄR.

Uppladdning

Snart kommer det äntligen upp en varp till ryor i min vävstol. Imorgon hämtar jag varpgarnet hos närmsta ombud för PostNord. Tills dess laddar jag upp och roar jag mig genom att titta på bilder på ryor.

Av en vän har jag fått låna en liten skatt, två kataloger från 1967 med materialsatser till ryamattor från Borgs i Lund. Vi som var med på 1960-talet minns ryahysterin. Alla knöt ryamattor. Ryorna syddes, knöts, på ett speciellt bottentyg. 

Ryorna i katalogerna är så snygga! Formerna och färgerna måste ha upplevts som väldigt nya och moderna då, för mer än 50 år sedan. Och designen håller fortfarande. Marknaden för materialsatser tycks ha varit internationell eftersom måtten på mattorna är angivna både i centimeter och inch och texterna står på svenska, engelska och tyska. Av de namngivna formgivarna känner jag bara igen en, Ulla Schumacher-Percy. Här är hennes ryamatta ”Mars”.

Jaana Pesonen har formgett den här färgstarka mattan, ”Måkläppen”.

Den som inte ville, inte hade tid eller inte hade råd att knyta en matta kunde göra sig en kudde.

Ryor från 1960-talet kan tyckas gamla, men jag gottar mig i ännu äldre ryor också. Ryorna låg ju inte på golvet från början. De var täcken som värmde  i bädden, i båten eller t ex i släden och de vävdes i vävstol.

Den här skulle jag gärna titta närmare på. Att ryan är vävd i två våder med längsgående söm är tydligt, liksom att nocken i den gul-vita ramen består av garn. Men visst ser det ut som om resten av nockorna skulle kunna vara både garn och trasor. Bilden har jag lånat från Ålands Kulturhistoriska Museums hemsida. Museet har 86 ryor i sin samling. Den äldsta ryan i samlingen är daterad till 1788 och den yngsta till 1951. Ungefär 60 stycken finns på foto, titta HÄR. Bildkvalitén varierar, men som det står på hemsidan ”en bild berättar mer än ingen bild”. Ryan på bilden har ingen exakt datering, bara att den är från 1800-talet. Tänk om det skulle gå att ordna ett studiebesök bland ryorna i Mariehamn när det känns tryggt att resa igen!

Ålands Kulturhistoriska Museum visar ofta textilier ur samlingarna på Instagram, @alandsmuseum. Det var där jag hittade till ryorna.

Granmönster

Idag är första dagen med en gnutta vinterkänsla i luften och lagom till kylan blev min mössa med granmönster klar. Den är delvis stickad av återanvänt garn från en upprepad väst, titta HÄR. Beskrivningen tog jag ur Ann-Mari Nilssons bok Sticka mössor vantar sockor!.  Jag har stickat mössor (som jag slarvat bort!) ur boken tidigare men tycker att de blev en aning för trånga. Därför utökade jag maskantalet med en halv mönsterrapport och det innebar att jag fick rita om granarna. Den här gången känns omkretsen på mössan perfekt, men den blev lite för hög. Att det ska vara så svårt att få till en mössa som känns riktigt bra!

Ann-Mari Nilsson hämtade ofta inspiration från folkkonst och äldre hemslöjd. Undrar om hon hade sett granarna i bården på den här ryan ur praktverket Finlands ryor av U T Sirelius från 1925. Ryan är min favorit av de 93 ryor som avbildas i färg i boken. Det här är ingen matta, utan ett täcke, avsett för bädden. Ryan har datering 1721.

 

Ryaträff på Zoom

Om en vecka, lördag 21 november 2020, var det meningen att det skulle vara en träff i Malmköping med Textilakademien i Sörmland på temat rya. Träffen är förstås inställd. Eller rättare sagt, ryaträffen är flyttad från Malmköping till Zoom, det vill säga hem till dig.

Hemslöjdskonsulent Karin Sterner och representanter från Hemslöjdsföreningen Sörmland kommer att hålla i en workshop och dela med sig av idéer och inspiration. Jag ska visa bilder och prata om ryor som jag har sett och som jag har vävt. Idag bläddrar jag i böcker, sorterar bilder och funderar på hur jag bäst ska lägga upp föreläsningen när deltagarna befinner sig på annan plats. Det är en rolig utmaning att försöka få till något som fungerar bra.

HÄR på Sörmlands museums hemsida finns mer information om träffen.

 

Några nystan akrylgarn

De där trassliga nystanen med akrylgarn som ligger i korgar och lådor i nästan alla butiker med begagnade varor, de ser lite sorgliga ut ibland. Jag är ingen vän av akryl, men garnet är ju redan producerat och borde gå att använda till något. Jag fick ett tips om att akrylgarnet passar till rengöringssvampar för kök, badrum och kropp. Det måste ju förstås testas! Jag köpte några nystan och letade beskrivningar på nätet. Jag fastnade för en rolig, stickad variant, en lång remsa som flätas ihop. Googla! Sök på ”tawashi mönster” eller ”tawashi pattern”.  Tawashi är det japanska begreppet för skrubbsvamp och det finns många beskrivningar i olika textila tekniker.

Den röd/vita svampen har använts i köket ett par dagar. Den funkar någorlunda bra att skrubba med, men den torkar så sakta och luktar redan lite surt. Jag ska sticka en till och testa om akrylen passar bättre till rengöring av kroppen.

Lite bättre ordning

Så här såg förvaringen av mina rund- och strumpstickor ut, en spretig röra i en plastlåda. Ett mer ändamålsenligt sätt att förvara rundstickorna visade Maria Neijman, hemslöjdskonsulent i Stockholm, för ett tag sedan på Facebook. Hon hade sytt ett fodral till stickorna av en handduk. Maria i sin tur hade fått idén från sin kollega Lotta Sone Åsell.

Jag letade efter något att sy av och i skåpet med handdukar låg en handvävd tygbit till ingen nytta. Varpen består av oblekt lingarn 16 och inslaget är hopknutna efsingar från tidigare vävar. (Efsingar är det sista av varpen, det som blir kvar i vävstolen när det inte går att väva längre.)

Jag vek tyget och sydde på samma sätt som Maria. Det är en behaglig känsla att sy för hand med lintråd i ett handvävt linnetyg.

Det blev så bra! Nu ska jag se om jag hittar en handduk eller något annat lämpligt till ett fodral till strumpstickorna också.

 

Det finns fler än jag…

Det finns fler än jag som lämnar ofärdiga stickningar. Kanske är det en tröst.

Häromdagen blev jag påmind om den nästan färdiga koftan på bilden. Den har legat orörd och nerknölad i en korg sedan i januari, i 10 månader. HÄR finns tidigare blogginlägg om koftan. Min stickning hade blivit hårdare och hårdare och ärmarna kändes lite för snäva. Så jag repade upp en ärm och började sticka med ett lättare handlag. Det kändes ändå inte bra, så stickningen blev liggande. Nu är frågan om koftan går att fixa så att jag blir nöjd, eller om jag ska repa upp och börja om. Men behöver jag verkligen ännu en grön kofta? Det finns redan två i garderoben som jag trivs i.

Det var när Anna Bauers fanzine Smörhönan låg i brevlådan som koftan kom fram ur glömskan. Anna Bauer är stickerskan/textilkonstnären som återupplivade 1970-talets hønsestrikk. HÄR skrev jag om hennes första bok i ämnet och HÄR är Annas blogg med information om Smörhönan.

Temat för det här numret av Smörhönan är ”Hjälp jag har kört fast!”. Skriften innehåller våndor, tips och erfarenheter från folk som precis som jag har en stickning som inte gått riktigt som det var tänkt.

Jag tänker också på en installation av Kari Steihaug som visades för ett par år sedan på Fiberspace Gallery i Stockholm. HÄR finns ett blogginlägg. (Nu i pandemin känns alla år då jag åkte till till Stockholm en, två eller fler gånger i månaden väldigt långt borta.) Stickningen på bilden nedan har vissa likheter med min kofta. Den har jag fotograferat ur Kari Steihaugs bok Arkiv: De ufullendt. I boken visas bortåt 100 ofullbordade stickningar med tillhörande berättelser, som människor skickade till Kari Steihaug efter ett upprop.

Som sagt, det finns fler än jag som har avstannade stickningar.

 

Upprepning

För bara ett par veckor sedan, i mitten av oktober, fanns det fortfarande kvar en känsla av sommar. Jag satt i solen på balkongen och repade upp en väst som jag stickade för några år sedan. Men västen, som var rolig att sticka, blev bara liggande oanvänd i garderoben. Jag tyckte att det var bättre att garnet istället får bli till något jag behöver. Det var fort gjort att nysta upp maskorna som tagit ganska många timmar att sticka samman.

Nu har jag gjort härvor på nystvindan av det upprepade garnet, sköljt upp härvorna i vatten för att få bort krullet och gjort nya nystan på nystmaskinen.

Det jag behöver nu när sommarkänslan är försvunnen och hösten är här är först och främst en mössa. Två mössor har jag tappat bort. Jag har haft mössa på mig när jag gått ut, men sedan har det blivit för varmt eller för knöligt under cykelhjälmen och mössan har jag lagt i jackfickan. Och därifrån har de försvunnit. Det är dags att välja mössmodell och sedan få fart på stickorna.

Shoddy?

Vad tror ni, är detta shoddy?

Shoddy, eller rivull, är industriellt återvunnen ull. Utslitna stickade och vävda produkter behandlades så att ullfibrerna frilades. Fibrerna spanns sedan återigen till garn, med eller utan inblandning ny ull.

Garnhärvan som jag håller i handen kommer från en inlämning till secondhandförsäljning. Det fanns inga etiketter eller annan märkning. Min känsla säger att materialet är ull och det kunde konstateras genom brännprov. Garnet brann, men lågan slocknade snabbt, efterlämnade en svart aska och röken luktade bränt hår, precis så som ull ska bete sig enligt min bok i textil materiallära.

Garnet är tretrådigt och ganska hårt tvinnat. Det är ett kraftigt garn. Jag mäter omkretsen på härvan, räknar antal varv, väger härvan och kommer fram till att det är cirka 350 meter/kg.

Fibrerna är i många kulörer. Den här härvan tycks ha färgats i en mycket svag röd ton. I samma parti fanns både starkare infärgningar och ofärgat garn. 

Är det någon som känner igen just detta garnet eller har något annat att berätta?

Garnlagret minskar ännu mer

Ytterligare två halsdukar i dubbelväv är klara och lagret av ullgarner har minskat med nästan ett halvt kilo.

Till det ena varplagret valde jag några olika bruna kulörer av flera fabrikat motsvarande ungefär tjocklek 10/2, dvs ca 5.000 meter/kg. Det andra lagret består av en tråd ca 10/2 och en tråd lite olika tunnare garner i flera nyanser gult och grönt.

Den här gången köpte jag ett hekto garn till inslag, ett entrådigt ullgarn 6/1, till reapris i min närmsta garnaffär.  Garnet räckte precis till inslag i det ena lagret i båda halsdukarna. I det andra lagret skyttlade jag brunt 6/1 ur gömmorna. Det syns nog inte på bilderna, men det nyköpta garnet är spunnet av ull som sakta skiftar i gult-brunt-grönt. Effekten i halsdukarna blev väldigt bra med osynliga färgövergångar.

HÄR finns fler dubbelvävar.