Blå kudde

En kudde är klar. För ett tag sedan visade jag de första stygnen på kudden, titta HÄR. Där finns också en nästan likadan kudde, men i andra färger. Nu blev det blått bottentyg, vita applikationer, stygn i svart garn och i rött som jag färgat med krapp. Tyget i flärparna i hörnen är också färgat med krapp.

Till baksidan valde jag ett randigt tyg ur gömmorna, Radio X från 10-gruppen. Det framgår inte vem som har formgett. Kanske Tom Hedqvist? Någon som vet? Just detta tyg hittar jag inte när jag googlar.
Uppdatering: Har fått bekräftat att det är Tom Hedqvists ränder.

 

Undersökningar

Ett par utflykter till närliggande städer, med utställningsbesök, har det blivit de senaste dagarna, till Örebro och till Strängnäs.

Emma Dahlqvist har på ett experimentellt sätt undersökt möjligheterna och egenskaperna hos björknäver och blandat traditionella och digitala tekniker. Hon har skurit mönster med laser och hon har vikt materialet som origami. Resultatet kan ses i utställningen It’s Now or Näver hos Konsthantverkarna i Örebro. Sista utställningsdag är redan imorgon 2020-09-23. Jag faller för kontrasterna mellan de exakta skärningarna och materialets otuktade, skrovliga livlighet.

Magnus Lönns befriande och påhittiga undersökningar handlar om ord och om föremål. På Multeum, biblioteket, i Strängnäs bjuds vi in i Butiken för omöjliga saker och där finns allt möjligt som är omöjligt att köpa. Fantasin triggas av ordvändningar, av oanvändbara föremål och av återbrukade saker, som i verket Skriva rent.

Det finns mycket att titta på, att prata om, att fnissa åt och att spinna vidare på.
Ett par ordexempel under rubriken Livsmedel:
Nupon: plockas av stundägarna i ögonblicksbuskarna.
Häron: skördas i den stund du är under ett häronträd.

Utställningen pågår t o m 2020-10-17. Gör ett besök med ett ordglatt barn eller en fantasifull vän med barnasinnet kvar!

Färdiga halsdukar och fler på gång

Så här blev de, mina två senaste uppsättningar med halsdukar i dubbelväv, efter nerklippning, fransdrejning, tvätt och ångpress. Hur halsdukarna på övre bilden skulle bli visste jag. Samma sorts garn, samma täthet och så vidare har jag använt många gånger tidigare. Det var bara färgblandningarna som var nya.

Den andra uppsättningen var jag lite mer nyfiken på. Det grå garnet har jag överhuvudtaget inte använt i en väv tidigare. Det svarta är samma sort som jag brukar ha i de dubbelvävda halsdukarna, betydligt tunnare än det grå. Två helt olika garner och ett vars egenskaper jag var obekant med, vad kunde hända efter nerklippning och tvätt? Jag hade både hoppats och befarat att det skulle ske något intressant med väven, som att garnerna krympte olika eller att det svarta tunnare garnet skulle ”vandra” och tuskaften bli lite oregelbunden och rörig. Men inget hände, väven är helt slät. Det ser bra ut och har en fin känsla, men är kanske inte så spännande.

HÄR finns fler dubbelvävar, mina och andras.

Halsdukarna finns snart i butiken hos Konsthantverkarna i Örebro.

Nästa uppsättning med halsdukar i dubbelväv blir lite mer färgglad. De här resterna av olika sorters ullgarner har jag letat fram i mina lådor i förrådet. Kanske kommer de att ingå i nästa väv tillsammans med garner som det finns lite mer av. Jag har vägt garnerna och jag vet ungefär hur många meter det är per kilo av de olika sorterna. Då vet jag också ungefär hur många meter som finns av varje sort och kan räkna ut hur långt garnet räcker. Nu ska jag sätta mig och tänka efter hur jag använder garnet på bästa sätt. Vad ska jag ta till varp och vad passar som inslag? Hur fördelar jag färgerna och hur blandar jag de olika kvaliteterna för att få ett bra resultat?

Läser och skriver

Mer än vanligt behöver jag input och influenser från tidskrifterna, nu när Corona under ett halvår har begränsat möjligheterna att uppleva utställningar, föreläsningar, museibesök, personliga möten och annat som berikar och inspirerar. Med stor behållning läser jag de här tre som nyligen har landat i brevlådan, Hemslöjd, Vävmagasinet och Solvögat.

HÄR finns Hemslöjd, Här är Vävmagasinet och HÄR finns Solvögat, medlemstidning i föreningen Riksvävarna.

På Instagram har jag sett Kerstin Neumüllers charmiga små bandgrindar. I Hemslöjd visar hon hur hon tillverkar dem och hur de används till att väva band.

I Vävmagasinet läser jag att Erik Torstensson tilldelats Svenska Vävrådets stipendium för nyutexaminerad inom handvävning för sitt examensarbete på kandidatprogrammet i textilkonst på HDK. Grattis!

Det finns också en artikel om Ellen Arolins examensarbete från Textilhögskolan i Borås 2019. Hon växtfärgade och vävde av spillmaterial från Klässbols Linneväveri.

Och så ser jag fram emot en kommande artikelserie om historiska vävar i Vävmagasinet. Amica Sundström, 1:e antikvarie på Historiska Museet, kommer att berätta om vävning, vävredskap och vävnader från olika historiska epoker.

I Solvögat läser jag om projektet Lin i kvadrat. Mer än 700 personer har fått linfrön från Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland, lagom mycket frö till en odlingsyta på en kvadratmeter. Linet ska förstås bli garn så småningom. Läs om projektet HÄR.

Hanna Isaksson skriver i Solvögat om ett väldigt spännande samarbete. Sedan 2013 väver hon målarduk till konstnären Anders Knutsson. Vävnaderna i olika linnekvaliteter i droppdräll, rosengång och andra tekniker använder han som underlag för sina monokroma målningar. Troligen kommer Anders Knutsson att ställa ut i Stockholm 2021. Den utställningen vill jag se!

Jag vill också passa på att berätta att bloggen fyllde 10 år häromdagen! HÄR är mitt första inlägg, från den 13 september 2010. I snitt har det blivit lite drygt 2 inlägg i veckan och detta är nummer 1136. Jag hade tänkt sluta skriva efter 1000 inlägg, dvs för drygt ett år sedan, men jag fortsätter ett tag till. Utan er läsare skulle det kännas meningslöst. Många prenumererar och får alla nya inlägg via mail. Andra hamnar här t ex via Pinterest eller genom sökningar på Google. Alla är lika välkomna. Tack för att ni läser!

Mer från vävstolen

För några år sedan, när vi flyttade från ett hus på landet till en lägenhet i stan, minskade jag mitt garnlager med ungefär 100 kg. Jag gav bort garn, sålde garn och kastade lite. Kvar i lager finns ändå bortåt 100 kg. Nu försöker jag i största möjliga mån använda sådant som redan finns och inte köpa mer garn. Till nästa dubbelväv går jag igenom lådorna i förrådet och plockar till sist fram två möjliga garner. Vid ett första ögonkast ser de ut att vara ungefär lika tjocka, men en närmare titt visar att det är stor skillnad på garnerna. Det vänstra är ett exklusivt italienskt merinogarn med väldigt tunna ullfibrer. Fyra trådar är kompakt sammantvinnade. Ett kilo garn har en längd av 3.800 meter. Det högra garnet är tvåtrådigt, lätt och luftigt i en blandning av lammull och silke. Det går 6.000 meter på ett kilo. Jag bestämmer mig för merinogarnet.

I ena lagret av dubbelväven tar jag merinogarnet. Till det andra lagret väljer jag ett tunnare garn, redgarn 20/2. Trampuppknytningen är samma som i den förra väven (titta HÄR), men för att få en bra arbetsställning när jag solvar behöver jag haka bort tramporna från metallpinnarna. Jag knöt ihop trampsnörena innan jag drog ut metallpinnarna och det underlättade verkligen när det var dags att koppla ihop allt igen. Idén fick jag från en bild på Sätergläntans Instagram där man knutit ihop snörena, men av en annan anledning.

Nu när slagbommen var nertagen kom jag äntligen ihåg att fotografera vävstolens nummer. AK:s snickeri numrerar alla sina vävstolar och numret finns på flera av delarna. Tryckfärgen bleknar med åren och nu hittar jag bara numret på slagbommens ovansida.

Vävningen är igång. Det ser bra ut i vävstolen efter att jag först vävt en bit, repat upp och skedat om från 4 trådar per centimeter i varpen i varje lager till 4,5 trådar per centimeter. Det färdiga resultatet visar sig först när halsdukarna är nerklippta och tvättade. Redan tänker jag på vilka garner som kan passa till nästa väv och hur jag ska kunna variera dubbelväven.

På gång i vävstolen

Nu väver jag! För att snabbt komma igång efter ett långt uppehåll över sommaren valde jag material och teknik som jag vet fungerar. Det blir halsdukar i dubbelväv med samma mönsterindelning som jag har använt tidigare, men med en ny färgkombination. (HÄR finns dubbelvävar, andras och mina.)

Det är många moment att klara av innan själva vävningen kan börja.

Varpen är kort och räcker till två halsdukar och så här blir resultatet. (Färgåtergivningen är inte den bästa. Ljuset i mitt arbetsrum lämpar sig inte för fotografering under mörka och regniga dagar.)

Här är den första halsduken.

Och här är den andra. Snart är det dags att klippa ner!

En kudde med cirklar

För ett tag sedan visade jag början till ett broderi, gamla skisser och prover, titta HÄR. Nu finns det en färdig kudde. Ylletyget kommer från Harry Hedgren. Garnet är ett ullgarn, redgarn 20/2, samma sorts garn som finns i min butik på bloggen, men just detta är efsingar från halsduksvävar. Stygnen är läggsöm,  franska knutar och något som kanske kan kallas för en variant av Y-stygn. I hörnen satte jag tofsar av ett ripsband i passande färg som fanns i mina gömmor. Tyget på baksidan köpte jag för många år sedan när Hemslöjden i Örebro hade utförsäljning innan verksamheten lades ner.

Senare i höst kommer jag vara gäst hos Konsthantverkarna i Örebro och då finns kudden i deras butik.

En variant i andra färger är på gång.

Koftor och kulturarv

Det kommer många nya böcker om stickning nu under hösten 2020. En av dem är Östgöta koftor av Ann-Sofie Svansbo, hemslöjdskonsulent i Östergötland, och Anna Lindqvist, kulturhistoriker och tidigare anställd vid Östergötlands museum. Författarna har tagit fram en stickad mönsterskatt från 1940-talet ur Östergötlands läns Hemslöjdsförenings arkiv, Slöjdarkivet som numera finns hos Östergötlands museum.

För inte så länge sedan var begreppet ”hemslöjden” för många förknippat med de föreningsdrivna hemslöjdsaffärer som fanns i större och mellanstora städer runt om i Sverige. Några butiker finns fortfarande kvar, till exempel Östergötlands läns Hemslöjdsförenings butik i Linköping. Många föreningar hade under några decennier i mitten av 1900-talet fast anställda textilkonstnärer eller formgivare, dåtidens benämning var mönsterriterskor, utbildade på de skolor som numera är Konstfack och HDK. En del av textilkonstnärerna var verksamma på flera håll i landet, som anställda eller på frilansbasis. Deras verk är inte ortstypiska, dock ibland med lokal inspiration, utan tidstypiska, moderna och anpassade till en marknad. Bokens underrubrik Stickat kulturarv från 1940-tal visar på detta.

Textilkonstnärerna ritade mönster till produkter som butikskunderna köpte som färdiga textilier eller i form av material och beskrivningar. Produktionen var i stor utsträckning utlagd i hem på landsbygden hos kunniga slöjdare som fick en liten biinkomst.  Enligt boken anlitade hemslöjden i Östergötland på 1950-talet ett 50-tal stickerskor som fick hem material och instruktioner och sedan levererade färdiga arbeten till butiken. (Många av textilkonstnärerna formgav även textilier till kyrkor och till profana miljöer med tillverkning i butikernas egna textilateljéer. Men det är en annan historia.)

Formgivare som var knutna till hemslöjden i Östergötland presenteras i boken. Här är Inge-Britt Gustafsson. Hon anställdes 1944 som mönsterriterska, blev sedan hemslöjdschef, länshemslöjdskonsulent och var den som år 1972 började ordna upp föreningens arkiv. Hon anlitades också som frilansande textilkonstnär när föreningen år 1965 beslutade att inte längre ha fast anställda formgivare.

I boken avbildas 10 fina planscher, daterade 1946 – 52, från Slöjdarkivet med tecknade koftor, mönsterdiagram, garnprover och i en del fall även uppstickade prover. Alla koftorna har mönsterstickade framstycken, medan bakstycken och ärmar är enfärgade. Just detta mönster komponerades av Ingamay Steffenburg år 1952. 

Boken innehåller förstås stickbeskrivningar till koftor. Det finns två olika modeller och det går att välja vilket som helst av mönsterdiagrammen till de mönsterstickade framstyckena. Den ena koftmodellen stickas ”figurnära som under 1940-talet” och den andra är en ”rymligare variant med smalare ärmar och vidare halsringning”. Det är inte helt lätt att förstå hur de två alternativen ser ut. Koftorna är snyggt fotograferade draperade på stolar, men jag hade gärna sett dem på en människa också.

Garnet är valt för att få ett resultat som liknar koftorna från 1940-talet, dvs en stickning som är tät och formfast. Jag får leta en stund efter uppgift om vilket garn som används och hittar informationen i löpande text. I samband med beskrivningarna anges endast färgbeteckning. Det hade inte gjort något om garnsorten lagts till vid beskrivningarna.

Ett par små invändningar har jag, men det är i det stora hela en bok som jag tycker om. Jag gillar koftorna. Kanske kommer jag att sticka mig en om jag kan välja färger och mönster. Och jag gillar verkligen att hemslöjdens mönsterriterskor får synas och att kulturarvet i form av skatter ur hemslöjdens arkiv lyfts fram och inte glöms bort.

Märkstramalj

Om ett par veckor, 2020-09-05, är det dags för Hemslöjdens Dag. Här i Sörmland planeras inga fysiska möten mellan människor den dagen, men Hemslöjdsföreningen Sörmland gör en digital satsning på broderier med märkstramalj, titta HÄR. Resultatet kommer att visas på föreningens sida på Facebook. Hela hemslöjdsrörelsen har märkningar och monogram som tema just nu och på Instagram, #hurmärkerdu, går det att se olika typer av märkningar, nya och gamla, från hela landet.

Märkstramalj används till trådbundna broderier, ofta monogram, på tyger där trådarna inte går att räkna. Stramaljen nålas eller tråcklas fast på tyget där stygnen ska placeras och när stygnen är klara pillas stramaljen bort. Det händer att jag syr korsstygn på det sättet, men jag har aldrig tidigare använt just märkstramalj. Jag brukar istället ta små restbitar av olika lite glesa linnetyger, sånt som råkar finnas i skåpen. Nu delar hemslöjdsföreningen ut bitar till den som vill ha och jag passade på att prova.

Jag gjorde en skiss, plockade fram moulinégarn och bitar av växt- och rostfärgade tyger. Korsstygnen sydde jag först med tre trådar moulinégarn eftersom jag ville att stygnen skulle täcka ytan helt.

Det blev lite för kompakt så jag gjorde ett nytt försök med två trådar och då blev det bättre.

Kanske får mina bokstäver bli början till broderade bilder. Kanske sys tygbitarna ihop med andra tyger till påsar på något sätt. Eller kanske blir tygerna bara liggande i ett skåp. Kul att sy var det i alla fall.

Ingen vävning just nu

 

Egentligen hade jag tänkt sätta igång med vävning nu i augusti. Men det är alldeles för varmt för att tänka på halsdukar och för att färga garn. Istället planerar jag ett nytt yllebroderi. Jag  friskar upp gamla idéer, tittar på prover som jag sydde för några år sedan och letar upp bilder på tidigare skisser, den här t ex.

Ofta använder jag det här sättet att skissa. Jag klipper former i papper och flyttar runt på den tänkta ytan. Nu ska det bli en kudde 40 x 40 cm. Sällan sparar jag själva skissen, utan fotar, flyttar om pappersbitarna på olika sätt, fotar igen och sparar bilderna.

Här är en ny skiss som nog blir grundtanken i det nya broderiet.

Än så länge har jag bara bestämt mig för former och proportioner. Nu återstår att välja färger och stygn. Ska jag ha blå applicerade cirklar på vit botten? Gula cirklar på grön botten? Eller någon annan färgkombination? Jag funderar en stund till.

Broderiböcker

Solen skiner och innan det blir alltför varmt ute plockar jag fram en hög med böcker ur min bokhylla, sätter mig i skuggan på balkongen, bläddrar och läser lite här och där. Alla de här böckerna gavs ut under några år kring 1980, ett ambitiöst projekt av LTs Förlag. Ämnet är landskapssömmar, landskapsbroderier, bygdebroderier, ortstypiska broderier eller vad de nu ska kallas. De gamla broderierna sätts in i sitt historiska och kulturella sammanhang. Stygn, material och mönsterformer beskrivs. Broderierna blir förlagor eller inspiration till nya handarbeten, ofta präglade av utgivningstidens smak, mode och materialtillgång. Jag känner igen namnen på många av de formgivare som bidrog med mönster och även namnen på författare. Nio böcker har jag i serien. Gavs det ut fler? Någon som vet?

Böckerna på bilden uppifrån och ner:
Broderier från Medelpad, Maj-Britt Kristiansson, 1981
Svartstick, Anna Hådell, 1980
Järvsösöm, Berit Eldvik, Brita Åsbrink, 1979
Delsbosöm, Märta Brodén, 1979 (första upplagan kom 1974)
Anundsjösöm, Maj-Britt Kristiansson, 1978
Sollerösöm och Delsbosöm, Lill-Anna Bälter, 1976
Hallandssöm, Britta Johansson, 1977
Hängkläden från Blekinge, Ragnvi Hyllstedt, 1982
Jämtlandssöm, Birgit Jansson, Anita Persson, Inga Lisa Petersson, 1981

Några bilder ur böckerna:Hallandssöm. Beskrivningar på bottensömmar.

Järvösöm. Draperi komponerat av Kerstin Ekengren. Enligt bildtexten kan mönster beställas hos B Åsbrink i Järvsö, men det gäller nog inte längre. Till lampskärmen och paradhandduken finns beskrivningar i boken.

Delsbosöm. Till vänster takduk komponerad av Brita Rendal-Ljusterdahl, beskrivning finns i boken. Till höger monogram komponerat av Lena Nessle.

Blommor i vas

Blommorna från den förra kudden jag broderade (titta HÄR) sitter nu i vas. I höst finns kuddarna i butiken hos Konsthantverkarna i Örebro, där jag kommer att vara tillfällig gäst under några månader.

Jag funderar på nästa broderi, plockar i skåpen och tar fram gamla skisser, broderiprover, små tygbitar med broderade blommor, krappfärgat tyg, efsingar och andra vävgarnsrester. Det saknas inte material. Nu ska bara materialet kombineras med de lite ostrukturerade idéer som finns i huvudet.

Växtfärgning och tvistsöm

Igår eftermiddag (2020-08-06) gjorde vi en utflykt till Vårfruberga klosterruin. Där pågick en i Coronatider förkortad version av Klostrets Dag, arrangerad av Föreningen Vårfruberga Kloster. Vårfruberga ligger vid Mälaren, med drygt 3 mil till Eskilstuna och ett par mil till Strängnäs. På platsen fanns ett nunnekloster från ca 1280 till strax efter reformationen, dvs under ca 250 år.

I år låg fokus på Fogdöbonaden, ett broderi från slutet av 1400-talet som tidigare fanns i Fogdö kyrka, några kilometer från Vårfruberga. Numera finns bonaden på Historiska Museet i Stockholm (inventarienummer SHM 23128:16). Broderiet är med största sannolikhet utfört av nunnor på klostret. Föreningen Vårfruberga Kloster har låtit göra en fotografisk avbildning av broderiet i skala 1:1 och den visades upp igår. Inbjudna föreläsare var Maria Neijman och Amica Sundström med det gemensamma företaget Historical Textiles. Amica är också anställd på Historiska Museet. På bilden syns Amica och ena halvan av den fotograferade bonaden. På marken ligger bilder med uppförstorade detaljer.

Broderiet är i huvudsak utfört i tvistsöm, en yttäckande teknik. Vanligtvis används stygnen i geometriska mönster och inte som här i figurer.

Stygnen är sydda med ullgarn i många färger på ett linnetyg vävt i panama. Små glimtar av tyget går att se där ullgarnet har försvunnit. Garnet är förstås växtfärgat och Maria Neijman berättade om hur det gick till. Färgarna, som var yrkesmän, använde på medeltiden ett fåtal färgämnen. Rödfärgarna använde krapp och kermes, blåfärgarna använde vejde och till gult användes vau. Med olika färgstyrka, överfärgningar, färgning på ull i olika färg och med olika tillsatser skapades en bred färgskala.

Jag vill förstås gärna se originalet, särskilt baksidan! Färgerna är troligen bättre bevarade på baksidan och det skulle också vara intressant att se hur stygnen ligger där.

Länkar för den som vill veta mer:
Fogdöbonaden, titta HÄR  och HÄR
Vårfruberga kloster, titta  HÄR
Tvistsöm, titta HÄR
Historical Textiles, titta HÄR

Vårfruberga är värt en utflykt även när det inte pågår ett evenemang. De här bilderna tog jag tidigare i somras, en dag med regnet hängande i luften och med oss som enda besökare.  Det finns ett fint bad och Strängnäs domkyrka anas långt bort genom diset.

 

Nyststjärnor

Först köpte jag bara en, men sedan ångrade jag mig och köpte alla nyststjärnorna som fanns kvar hos Axelinas Manufaktur på Retuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna. Det var inte garnet jag var mest intresserad av, ett ganska grovt garn av konstsilke, utan helheten, garn upplindat på kartong.

En nyststjärna används för att linda upp hala och lite svårhanterliga garner, t ex silkegarner till broderi. De kan se ut på olika sätt. En del är eleganta och exklusiva, tillverkade av elfenben eller silver. Andra är enklare, som de här av återbrukad kartong. HÄR är några exempel från Digitalt Museum. HÄR är en i onyx och HÄR är några i elfenben från databasen Kringla. Storleken beror på garnet som ska nystas. Den i onyx är bara 2,7 cm, medan de jag köpte är mellan 12 och 16 cm mätt på diagonalen.

Den nyststjärna som lockade mig först är denna, med den delvis dolda texten ”Tag det rätta – tag Cloetta”, en chokladreklam som togs fram 1921. Ungefär samtidigt introducerades Cloettaflickan med den rutiga klänningen. Personen med initialerna D.J. är kanske den som nystade garnet. Men när kan det ha skett? 1940-tal? Någon som vet när de här konstsilkegarnerna var populära?

På en av nyststjärnorna var garnet ganska trassligt.

Jag passade på att testa att klippa till en egen kartongbit och nystade om det trassliga garnet. Storleken är ungefär som de andra, ca 14 cm från hörn till hörn. Jag skrev en hälsning på kartongen. Kanske hittar jag själv noteringen om jag gör slut på garnet, eller kanske blir det någon okänd person som i framtiden får fundera över vem Elisabet var.

Den 30 juli – Världsbroderidagen

Idag den 30 juli infaller Världsbroderidagen. Initiativet till att ägna en särskild dag på året till broderi togs 2011 i en av Täcklebo Broderiakademis lokalgrupper, läs mer HÄR. Dagen till ära brukar brodöser samlas på offentliga platser med sina broderier. Även i år, pandemins år 2020, kommer brodöser att träffas, men i lite mindre omfattning än vanligt.

Jag firar här hemma genom att plocka fram två broderier ur skåpen och hoppas på att få svar på några frågor.

Det första broderiet är utfört i järvsösöm, sytt av min mamma. Hon broderade detta för många år sedan när hon var på besök i Järvsö hos en ingift släkting med en gammal ärvd gård. Släktingen plockade fram tyg och garn ur sina gömmor och ritade upp motivet på fri hand. Mamma broderade enligt traditionen med hjälp av släktingen. Garnet är ett bomullsgarn i två rosa nyanser, sytt med tre trådar i nålen, två mörka och en ljus.

Vad tror ni om tyget? Visst ser stadkanten ut som om tyget kan vara handvävt? Har den här typen av tyg traditionellt använts till järvsösöm, eller råkade det bara finnas närmast till hands just vid detta tillfälle? Varpen består av entrådigt bomullsgarn, ojämnt spunnet. Inslaget är entrådigt lingarn. Varptätheten är ca 18 trådar/cm och inslagstätheten ca 16 trådar/cm.

Nästa broderi har ett tyg med ungefär samma täthet. Jag mäter till 16,5 trådar/cm både i varp och inslag. Men tygerna är helt olika. Tyget från Järvsö är kompakt och lite stelt, medan tyget på nästa bild är glest, skirt och lätt. Materialet är tunna lintrådar.

Hur det här broderiet hamnade hos mig minns jag inte. Att det har anknytning till Leksand ser jag på mönsterformerna (en senare variant av svartstick), på hörntofsarna och på det svartbruna broderigarnet av silke. Broderiet är för litet för att vara ett halskläde till leksandsdräkten, 42 x 42 cm, och halsklädena, sjalarna, brukar väl bara ha broderier på halva tyget. Hör det ändå till dräkten? Eller är det ”bara” en liten duk? Någon som har kunskap?

Uppdatering: Jag har fått svar, se kommentar. Broderiet hör inte till dräkten. Det är en duk eller annan prydnad, broderat under 1900-talet.

HÄR finns halskläden i svartstick på Digitalt Museum och HÄR är några exempel på Järvsösöm.

Lösa lappar

En gammal vävbok i dåligt skick fick jag av en vän. Boken, som ser ut ha använts flitigt, är tryckt 1896, första upplagan av Nina von Engeströms  Praktisk Väfbok tillegnad den idoga Svenska qvinnan. I min bokhylla finns redan en förstaupplaga av boken (titta HÄR), i bättre skick. Men att den här sönderfallande boken ändå är värd att sparas, det tycker både givaren och jag. 

Det visade sig att en liten skatt doldes i den trasiga boken. Mellan sidorna hittar jag drygt 10 handskrivna vävsedlar och några andra dokument på skört och gulnat papper. Vävsedlarna är nedtecknade av olika personer, i olika tider och på olika sätt. Ripsmattor och daldräll finns det flera exempel på. Kanske sätter jag mig någon dag och ritar om några av dem enligt det standardiserade sätt vi använder idag. (Klicka på bilderna så blir de större.)

Leksandsdräll blir jag extra nyfiken på. Mönstret består av Bård, Släta rutan, Vackra rutan och Fula rutan.

Fällväfvnad, den blir jag också nyfiken på.

 

Boken om Wanja

Än så länge har jag bläddrat fram och tillbaka, tittat på bilder och ögnat lite i Kerstin Wickmans texter i Boken om Wanja. Boken, med underrubrik Ett färgstarkt designliv, handlar förstås om Wanja Djanaieff. Under årens lopp har hon, enligt bokens kapitelrubriker, varit mönsterformgivare, designchef, egenföretagare, igångsättare, pedagog, utställningsmakare, scenograf, fårskinnspoet. Hon har också ingått i många olika grupperingar och samarbetsprojekt. Med andra ord, hennes verksamhetsfält inom textil och närliggande områden har varit enormt brett.

Jag känner inte Wanja Djanaieff, har bara mött henne som föreläsare på en kurs jag gick på Högskolan i Gävle. Men jag känner igen väldigt mycket i boken. ”Oj, var hon involverad i det här också” tänker jag när jag bläddrar. Här är några av de minnen som kommer upp när jag tittar i boken. 

Hennes tryckta tyger från 1960-talet för mig tillbaka till min tonårstid. Tyget till höger i bild, ”Blommor all over” för Alingsås Bomullsväveri 1967, känns bekant. Kanske hade jag en klänning i just detta tyg.

Jag minns de svenska OS-deltagarnas uniformer till olympiska spelen 1972 och 1974. Kollektionen skapades av NK Designgrupp där Wanja var en i gruppen. Hon ritade det numera klassiska mönstret med de gula kronorna på blå botten.

De nya uniformerna till SJ kommer jag också ihåg. De formgavs av Svenska Design Byrån. Förutom Wanja Djanaieff  ingick Kerstin Boulogner, Boel Matzner och Aino Östergren i gruppen. Kvinnorna i SJ:s personal fick egna uniformer och slapp att försöka få in sina kroppar i kläder anpassade till män.

I mitten av 1980-talet skapade Brita Wassdahl och Wanja Djanaieff en klädkollektion av vadmal, ull och linne till hemslöjdsrörelsens butiker, ”Nya kläder på gammal tradition”. Det fanns material och beskrivningar till stickade och sydda plagg och en del färdiga produkter. Jag jobbade på Hemslöjden i Örebro då under ett par år och vi var lite involverade i projektet. Jag gjorde några av stickbeskrivningarna med utgångspunkt från Brita Wassdahls skisser och maskinstickade prover, t ex till fingervanten på bilden. Den cerisefärgade sjalen, som ligger under boken på mina foton ingick i projektet.

Min provkarta från Holma Helsingland AB visar resultatet av ännu ett utvecklingsprojekt av Wanja Djanaieff, vävgarner av lin avsedda till mattor eller andra textilier. Många mattor har jag vävt med de här garnerna.

Nu ska jag strax lägga mig till rätta på soffan på balkongen och fördjupa mig i  Kerstin Wickmans texter. Snart ska jag också boka in ett besök i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg där utställningen Wanja Djanaieff och hennes tjugotvå älsklingsfärger pågår t o m 2020-12-20. HÄR finns information öppettider, bokning mm.

Ett färdigt broderi och ett på gång

Den broderade kudden på grön botten som jag visade för ett tag sedan är klar. Och en ny är påbörjad. HÄR finns ett tidigare inlägg om den gröna kudden och länkar till ytterligare ett par kuddar med ungefär samma motiv.

Den nya kudden har samma bottentyg och samma blommor, men nu är formatet kvadratiskt och blommorna sitter i en vas. Jag provar mig fram till blommornas placering med pappersbitar som jag flyttar hit och dit på ytan. Samtidigt som jag syr på applikationerna planerar jag i tankarna nästa broderi. Jag konstaterar att jag är färdig med de här blomformerna (för tillfället i alla fall) och att det dags att gå vidare till något annat.

Köpt och fått

Behöver jag mer tyg, garn och trådar? Det finns nog dom som säger nej. Men jag säger njaaa, inte direkt behöver, men…

En stor handvävd duk i jämtlandsdräll, något sliten, och åtta trådrullar för totalt 50 kr, inte kan jag väl låta bli att köpa?

Det gamla, ”äkta”, stjärnmönstrade madrasstyget, som inte kostade många kronor per meter, kunde jag inte heller lämna kvar i butiken. Nu har jag drygt 5 meter tyg på 70 cm bredd, fräscht efter tvätt. Och när jag får frågan om jag vill ha några kilo lingarn, visserligen sådana där lite besvärliga stora härvor, då kan jag inte tacka nej.

 

Påfyllning i butiken på bloggen

Ett par dagar har jag ägnat åt att färga mer broderigarn, redgarn ca 10.000 m/kg. Nu är garnet flätat och finns i min butik.

När jag letade efter något helt annat i mina skåp hittade jag en bortglömd påse med garnflätor. Garnet, som jag färgat, är ett ullgarn som heter Brage och är ett tjockare garn än redgarnet, ca 3.400 m/kg. Jag tagit undan lite garn till mina egna broderier och resten lägger jag ut i butiken. Flätorna innehåller 24 trådar, ca 60 cm långa, och finns i fyra färger, två gröna och två röda nyanser. Sex flätor i blandade färger kostar 50 kr + porto.  

Information om beställning, betalning med mera finns HÄR i butiken på bloggen.

 

Smått på stickorna

Släkten har utökats med en liten Maj och jag stickar en kofta. Beskrivning finns i ett häfte av Lene Holme Samsøe. Där hittade jag också små figurer och kunde inte låta bli att sticka tre stycken, varsin till Maj och hennes systrar. Systrarna har förstås också fått varsitt stickat plagg när de var bäbisar, titta HÄR.

På tapeten

Tapeter är temat på årets intressanta sommarutställning på Frövifors Pappersbruksmuseum. Tapeternas historia, tapettillverkning, tapetformgivning – det mesta som har med tapeter att göra presenteras. Det finns mycket att studera för den som är intresserad av formgivning, heminredning och stilhistoria eller är nyfiken i största allmänhet på allt möjligt. Här är några exempel på vad jag fastnade speciellt för.

Den rutiga tapeten är en rekonstruktion, ett återskapande, efter ett tapetfragment från 1840-talet. Tapeten satt i förmaket hos professorn och riksdagsmannen Johan Henrik Thomander, en på sin tid modemedveten kändis i Lund.

Likheterna är stora mellan att göra något nytt av ett tapetfragment och att återskapa äldre textilier. Hur såg föremålet ut när det var nytt? Hur har åldrande, blekning och smuts påverkat material och färger? Är det dagens utseende som ska efterliknas, eller det förmodade ursprungliga utseendet? Hur såg hela mönsterrapporten ut? Hur rekonstrueras de delar av mönstret som fattas? Vilka material och tillverkningsmetoder väljs i idag?

Rekonstruktionerna är gjorda av företagen Handtryckta Tapeter i Stockholm och Lim & Handtryck i Mölndal.

Utställningen visar förstås också helt nya tapeter. Fyra nutida tapetformgivare presenteras. Här är en monter med Hanna Wernings skisser och inspirationsmaterial och en detalj av ett av hennes tapetmönster.

Utställningen På tapeten på Frövifors Pappersbruksmuseum pågår t o m 2020-08-29. HÄR finns vägbeskrivning, information om öppettider och om allt som finns att se i museets permanenta utställningar.

Lappar och lagar

Morgonrocken som jag sydde för några år sedan (titta HÄR) börjar bli sliten. Dags att laga! Ett blommigt band sys på i halsringningen i nacken. Det rutiga tyget är från en tidigare lagning.

Framtill, i midjehöjd på höger framstycke, där knytskärpet dras åt, börjar tyget bli skört. Jag letar fram någorlunda tunna tyger i mina gömmor, tunna men täta. Om lapparna är för kraftiga är det ju risk att tyget spricker runt lagningen. Det blir en rosablommig lapp på framsidan och ett svartblommigt tyg på insidan. Det behövs fler förstärkningar, men nu är de värsta skadorna åtgärdade.

Makens skjorta behöver också lagas. Tyget börjar bli skört och spricker.

Det får bli snabblagning med symaskinen. Bitar av ett tunnslitet lakan nålas fast på baksidan och sen kör jag zigzag runt om och raksöm över sprickan i tyget.

Det blir kanske inte så snyggt, men skjortan duger ett tag till, hemma och i skogen.

 

Textilt på Örebro Konsthall

Den som missade tillfället att se Pasi Välimaas svarta trasrya på Röhsska Museet i Göteborg i våras kan bege sig till Örebro i sommar. Hans bruna rya ”Skog” (1999), vävd av handfärgade sidenremsor, är ett av de verk som visas i utställningen TEXTILT på Örebro Konsthall.

Textilierna i utställningen finns i konstsamlingen hos Örebro kommun och är inköpta under de senaste 60 åren. Undantaget är jackan av Malin Selander, som är inlånad från en privatperson. Malin Selander, legendarisk vävlärare i Örebro, inspiratör och vävboksförfattare, bodde 60 år i centrala Örebro, i den byggnad vid slottet där konsthallen finns. Bakom jackan skymtar på bilden en vävnad av Viveka Nygren och till höger hänger ett broderi av Emma Jönsson.

Här är tre detaljer från ett par broderier (2011) av Emma Jönsson.

”Jag tittar på dassmattan” är namnet på Margita Dahlströms charmiga vardagsbild från 1971.

Fler konstnärer är representerade på utställningen, gör en utflykt till Örebro och se mer! Samtidigt kanske det passar att planera in ett besök på Siggebohyttans Bergsmansgård (titta HÄR) och/eller Frövifors Pappersbruksmuseum (titta HÄR). Utställningen på Örebro Konsthall pågår t o m 2020-08-30. Mer information finns HÄR.

Ett svar, men flera frågor kvarstår

Maja, som har butiken Axelinas Manufaktur på Retuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna, skickade ett foto till mig häromdagen och frågade om det kunde vara en skedkrok på bilden. Jag blev nyfiken, tog cykeln, trampade ut till Retuna i sommarvärmen och köpte redskapet.

Föremålet är tillverkat av ben och har en ristad dekor ifylld med ett mörkt pulver. Tekniken kallas kolrosing.  Visst skulle det kunna vara en skedkrok, men den är lite för bred i ”ryggen” vid kroken, ca 2,5 mm. I en grov sked skulle det kunna fungera. Jag kände mig osäker och visade den eventuella skedkroken i gruppen Vävspolen på Facebook. Snabbt kom det svar från många som har en likadan i sina gömmor, hittad i pappas redskapsbod i Blekinge, fanns bland mormors sybehör, köpt på en loppis i Nora, i Hälsingland, i Borås, troligen från en antikaffär i Norr- eller Västerbotten på 1960-talet. Det fanns alltså många likadana med samma ristade mönster, spridda över hela landet. 

Men är det en skedkrok? Ja, sa en del, det är en skedkrok. Andra sa att den nog skulle användas till smygmaskvirkning. Men när fler kommentarer droppade in så kom vi allt närmare svaret. Redskapet har inte alls med  textil att göra. Det är en apelsinskalare! Det skurna mönstret är förstås apelsiner. (Titta gärna HÄR på Marie Ekstedt Bjersings inlägg på Instagram.)

Många frågor kvarstår. Föremålet verkar vara hantverksmässigt tillverkat i stora volymer. Var har det tillverkats? Vem har tillverkat och när? Varför just apelsinskalare? Hur har produkten hittat vägen till kunden?

Är det någon som vet mer?