Rosengång, en vävteknik med många varianter

En enda gång har jag vävt något i tekniken rosengång och det var länge sedan. På en terminskurs i vävning 1972 vävde jag löparen på bilden, mått ca 35 x 65 cm. Varpen består av tvåtrådigt lingarn och inslaget är entrådigt ullgarn, en tråd i den grå tuskaften och två sammanspolade trådar i det grön-gula mönstret.

Även om jag inte har vävt rosengång, så har jag tittat på vävnader i rosengång, beundrat vad andra har gjort och visat lite här på bloggen. HÄR är ett gammalt täcke i en museibyggnad som jag ser om jag tittar ut genom fönstret. HÄR finns en rya från samlingarna i Sörmlands museum. HÄR är en detalj från en kjol, också från Sörmlands museum. HÄR är bilder från en utställning i Borlänge med nutida användning av tekniken.

Rosengång kan vara ett lite knepigt begrepp. Löparen som jag vävde för länge sedan har rosengångsbårder på tuskaftsbotten. De två andra huvudvarianterna är motsatstrampad rosengång och bunden rosengång. Flera olika benämningar finns, vilket kan förvirra, t ex vanlig rosengång, lös rosengång, gubbatäcke, gubbaväv. Det går också att vända mönstren 90 grader och väva rosengång på längden. I trasmattor brukar man ibland solva längre rapporter och kalla mönstret t ex rosengångsfantasi.

Att mitt intresse för rosengång har väckts just nu beror på en vävutmaning. Skaraborgs Hemslöjdsförening och Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland samarbetar i ett gemensamt projekt för att inspirera oss till att väva rosengång. Den som vill visa upp sin rosengångsväv inbjuds till en utställning i Slöjdens hus i Skövde i höst (2021). HÄR finns information om projektet. Det går också bra att dela med sig av sin vävning på Instagram, #vävrosengång och #rosengångsinspiration. På Facebook finns gruppen Vävutmaningen #vävrosengång. Och så finns det en väldigt bra film på YouTube, där Lotta Lundqvist berättar om sitt omsorgsfulla och inspirerande arbete med att rekonstruera ett gubbatäcke från Västergötlands museum, titta HÄR.

Snart blir det nog en rosengångsväv här hos mig. Vissa tankar finns, men det är många beslut som ska tas innan varpen är i vävstolen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är rosengangslopare-2.jpg

Lapparna är hopsydda

Någon annan påbörjade ett lapptäcke för många år sedan och jag gav mig själv den roliga uppgiften att fortsätta arbetet. Jag har planerat mönstret och sytt ihop alla lappar för hand. HÄR går det att följa mitt arbete och mina tankar från början för ett par veckor sedan.

Lapparna har någon tråcklat fast på kartongbitar. Kartongen ska jag ta bort så småningom, men än så länge ser baksidan ut så här. Storleken är ca 70 x 85 cm.

En kant ska sys på och det är lite som ska fixas. En del lappar har sytts på kartongen med minimal sömsmån. Det här, t ex, behöver åtgärdas.

Och så ska överflödigt tyg klippas bort innan jag syr på ett foder.

Under lupp

Jag roar mig med att titta lite närmare på några av tygerna bland lapparna som jag syr ihop till ett lapptäcke, titta HÄR. Tygerna är handvävda hos Örebro Läns Hemslöjd, gissningsvis för så där 40 – 50 år sedan. Jag tittar i en lupp med måttet 10 x 10 mm, köpt hos Clas Ohlsson för strax under 100-lappen. Jag bara lägger kameran/mobilen ovanpå luppen och fotar. Utsnitten av de tre tygerna på bilderna är alltså 10 x 10 mm i verkligheten, även om jag var lite slarvig när jag redigerade bilderna och inte fick dem lika stora.

Alla tre tygerna är vävda med bomullsgarn och har en täthet på 20 – 22 trådar per centimeter både i varp och inslag. Det vänstra tyget är rutigt i tuskaft med bårder i spetskypert solvad med v-punkt. Om det hade funnits ett tuskaftsinslag mellan varje mönsterinslag så hade vävtekniken varit ”rosengång på tuskaftsbotten”. Men nu är det som sagt ”bara” en spetskypert. Mittentyget är också vävt i tuskaft med bårder i v-punktsolvad kypert. Varpen är oblekt och tyget är randigt i inslagsriktningen. Även tyget till höger är vävt i tuskaft. Växlingen mellan de röda och blå trådarna bildar ett mönster i färgeffekt.

Kanske kan jag få tillfälle att besöka magasinen hos Örebro läns museum så småningom och titta i samlingarna från hemslöjden i Örebro. Det skulle vara roligt att gå igenom vävpärmar och tygprover och förhoppningsvis kunna se när tygerna i lapptäcket varit i produktion och om de varit avsedda för något speciellt ändamål.

Lapptäcket

Planen var att sy ihop en kvadrat om dagen av lapparna som någon börjat med för cirka 50 år sedan. Då skulle de 30 rutorna till det lilla lapptäcket ta en månad att få ihop. Men så blev det inte. Sömnaden gick fortare än jag hade trott och roligt var det att sy.

De 30 rutorna är redan hopsydda och ligger på golvet under mitt arbetsbord. Efter att ha krupit runt och sorterat kvadraterna och flyttat dem lite hit och dit har jag bestämt mig. Så här får det bli. Kartongbitarna skiljer sig åt en aning i storlek så det blir kanske lite besvärligt när kvadraterna ska sys ihop. Sedan behövs det någon sorts ram runt det lilla täcket och ett foder. Men jag tar en sak i taget och löser eventuella problem när de dyker upp.

HÄR går det att följa lapptäcket.

Någon har börjat och jag fortsätter

I min ägo finns en kartong med småbitar av handvävda tyger från Örebro Läns Hemslöjd. Butiken lades ner för cirka 30 år sedan, men tygerna är äldre än så. Jag skulle gissa att de är vävda på 1960-talet, kanske lite tidigare eller lite senare. När jag jobbade där i mitten av 1980-talet låg nog de här tygresterna redan nerpackade och bortglömda på lagret.

Bland tygbitarna i lådan finner jag delar till ett påbörjat lapptäcke. Någon har, mer eller mindre noggrant, sytt fast tyg på kartong. Arbetet har av okänd anledning avbrutits och nu har det blivit min tur att fortsätta. Totalt finns det 125 bitar. Jag sorterar och hittar 18 olika tyger. Den lila varianten uppe till vänster finns det flest av, 23 stycken. Av en del andra finns det bara enstaka.

Nu skulle jag kunna sitta i en evighet och försöka pussla ihop världens vackraste täcke. Men jag vill komma igång med att sy och beslutar mig för att använda en kombination av slump och planering. Jag tänker börja med att sy ihop bitarna fyra och fyra till en kvadrat. Av 120 bitar blir det 30 kvadrater som sedan kan sys ihop till ett stycke bestående av 5 x 6 kvadrater.

Bitarna delas upp efter färg och jag lägger ner dem i fyra olika påsar, 30 i varje påse. I den lila påsen överst till vänster finns lila och bruna lappar. I den rosa påsen lägger jag blå lappar, enfärgade och rutiga. Den virkade påsen innehåller röda, gröna och några udda lappar. I den sista påsen finns gula och ljusa lappar. Jag tänker ta upp en lapp ur varje påse utan att titta och låta slumpen avgöra kombinationen i varje ruta om fyra lappar. Fortsättning följer!

Dags igen

Det var dags igen att laga morgonrocken som jag sydde av en gardin för några år sedan. Nu hade ena framstycket fått en reva. Lappar från ett par kasserade skjortor fick dölja området där tyget blivit skört. Några rader med förstygn blev en extra förstärkning där tyget gått sönder. Jag misstänker att det här inte är sista gången som morgonrocken lagas, ett evigt projekt som till slut kanske bara består av lappar. HÄR går det att följa morgonrocken.

Köper tyger

Här är ännu en bild på pulsvärmarna av garn spunnet av ull från Tabackstorpsfår i projektet Ullen vi ärvde (titta HÄR). Men den här gången vill jag visa tyget som pulsvärmarna ligger på. Det är mitt senaste köp från Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna (på Instagram som @axelinas_manufaktur). Bomullstyget, ”Lotta”, med många närliggande kulörer i varpen minns jag från 1960-talet. Det fanns i många färger och vävdes hos Strömma i Norrköping.

Jag har två tygstycken, varav det ena är i skick som nytt. Det andra har spår av användning, märken efter fållar och lite blekning. För en gångs skull visste jag redan när jag köpte tyget vad det ska användas till och det som har skador duger fint. Snart visar jag resultatet.

Det här tunna bomullstyget har jag också köpt nyligen från samma ställe. Visst är det fint! Vad det ska bli vet jag ännu inte. Men för ett tag sedan gav jag bort två tyger som legat oanvända sedan 1980-talet. Och då måste jag ju fylla på med två ”nya” tyger. Eller hur?

Det andra av fem

 

För en månad sedan (februari 2021) kom brev nummer två av fem från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde, samarbetet med Båvens Spinnhus och andra ullentusiaster. HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet. Den här gången är garnet spunnet av garn från Tabackstorpsfår, vårt minsta allmogefår både till storlek och antal. Rasen härstammar från gården Tabackstorp i norra Värmland och djuren som lämnat ull till det här garnpartiet lever i Mariebergsskogen i Karlstad. Ullen är mjuk och finfibrig och garnet har en helt annan karaktär än det lite vassare garnet från Klövsjöfår i det första paketet.

Nu stickade jag helt och hållet enligt beskrivningen som följde med garnet. Ett par mjuka och lyxiga pulsvärmare blev det. Den blå kanttråden ingick i paketet, liksom pärlemorknapparna från ett gammalt knapplager. Lite garn finns kvar och det borde räcka till ytterligare ett par pulsvärmare i en mindre modell.

 

 

Höns och kycklingar


Nästa vecka är det påsk. Igen. Så fort det här märkliga året ändå har gått. Jag är inte mycket för att pynta hemma, men de här små virkade hönsen brukar få komma fram några dagar. De köptes i en bergsby på Kreta någon gång på 1970-talet så jag har ingen beskrivning till dem. Men den som är bra på att virka kan säkert titta noga och göra en egen variant.

 

De här kycklingarna har jag visat några gånger tidigare och till dem finns en beskrivning. Titta  HÄR.

Dekonstruktion och uppbyggnad

Klipper remsor av gamla herrskjortor och väver trasmattor, det är vi många som gör. Pusslar ihop de bästa bitarna av de slitna skjortorna till barnkläder, lapptäcken eller nya skjortor, det sysslar vi också med.

Paulina Svensson återanvänder herrskjortor på ett annat sätt. Hon bygger textila skulpturer. Skjortornas rutmönster bestämmer objektens utformning. Det begränsade materialet utnyttjas maximalt och småbitarna som blir över från skulpturerna blir bilder i form av kollage. 

 

 

De sönderklippta herrplaggen återuppbyggs med hjälp av moduler till tredimensionella figurer.  Mina ögon följer fascinerat hur tygets rutor samverkar med de geometriska formerna. Skjortorna förvandlas till något helt nytt, men rutmönstren avslöjar ursprunget. Resultatet blir spännande på många sätt.

Paulina Svenssons dekonstruerade herrskjortor såg jag i en utställning med namnet Skjortan min broder hos Konsthantverkarna i Örebro häromdagen. Utställning pågår t o m 2021-04-07.
HÄR är en länk till Konsthantverkarna i Örebro.

 

 

 

Stramalj


Det är ju stramalj! Jag tog ut bindningen till ett par textilier i en bok, titta HÄR, och tänkte först att det var en droppdräll. På bilderna i boken gör material och trådtäthet att tyget ser helt annorlunda ut än hur vi är vana att se stramalj. Stramalj är den vävbindning som finns i t ex Aidaväv, ett tyg som brukar användas till att sy korsstygn på. 

Jag använde garner ur mitt förråd, ett silkegarn och ett riktigt tunt ullgarn. Båda garnerna finns i begränsad mängd, så det blev en kort varp till två halsdukar. I den första halsduken valde jag samma material i inslaget som i varpen.

 


Redgarn 20/2 som inslag i den andra halsduken gav ett lite annat utseende.

 

Nu återstår att dreja fransar. Sedan blir det nog ett par färgbad, eller i alla fall tvätt. Först när det är gjort kan jag avgöra om mina val lät materialen komma till sin rätt.

Kanske fortsätter jag med stramalj, men på lite andra sätt för att försöka få bort bindningens typiska utseende. Men jag är också lite sugen på att testa rosengång. Jag vet i alla fall att mitt lager av restgarner, reafynd och impulsköp ska minska, vilken vävteknik jag än väljer.

Rödfärgning

Färggrytan var igång några timmar och lagret av broderigarner fick påfyllning i min butik på bloggen. Fyra nyanser av rött blev det den här gången. Se mer HÄR i butiken.

Erbjudandet från förra veckan finns kvar. Hjälp mig rensa lite i mitt garnlager, köp 12 flätor handfärgat ullgarn till broderi för 100 kr och få 5 flätor industrifärgat garn på köpet. Jag trodde att ett par färger av det industrifärgade var slut, men så hittade jag mer. Ännu en stund finns alla färgerna på bilden.
Uppdatering: Nu är det industrifärgade garnet slut!

Tröjan blev som ny

Inte undra på att tröjan är sliten. Den här vintern har jag använt den så gott som varje dag under kappan vid promenader och utflykter. Den bekväma och praktiska tröjan är dubbelstickad i ulltrikå hos Gotlands Strumpfabrik. Jag gillar ullplagg och jag gillar både grönt och rutigt, så den har tillhört favoriterna i garderoben ända sedan jag köpte den för så där fem år sedan. 

Nu var det dags att laga. Jag hade några alternativ, som att virka runt kanterna med redgarn, att sy langett för hand, att förstärka med maskinsöm. Men så fick jag se att det finns band i ulltrikå att köpa hos Mariedal Design, som precis som Gotlands Strumpfabrik stickar och syr kläder i ull. Jag blev nyfiken och beställde band.

 

Nu är tröjan kantad runt om. Jag sydde på bandet för hand. Det gick utmärkt, även om det nog hade gått ännu bättre om bandet varit en aning bredare än 1,5 cm. Men jag är väldigt nöjd med resultatet. Tröjan blev som ny och håller många år till.

 

HÄR finns Gotlands Strumpfabrik. Den rutiga tröja har utgått ur sortimentet.
HÄR finns Mariedal Design. Banden hittade jag inte i webshopen, men mailade och frågade efter dem.

 

Roligt att väva rya!

I höstas gjorde jag äntligen något som jag tänkt i flera år att jag skulle göra. Jag vävde rya, rufsiga ryakuddar. De har varit färdiga ett tag nu och ligger än så länge i en hög i mitt arbetsrum. Sex stycken blev det och en har jag visat tidigare, titta HÄR.

Här är de övriga fem kuddarna. Garnet, utom varpen, är allt möjligt som fanns i mina förråd, rester, reafynd, efsingar med mera. Det var väldigt roligt att väva kuddarna och väldigt skönt att garnlagret minskade en aning. Det blir nog mer ryavävning. Jag hade en del funderingar kring tyger till baksidor. Efter lite plockande hit och dit med olika alternativ valde jag till slut enfärgade ylletyger på fyra kuddar och ett randigt bolstervar till en kudde. Storleken är 50 x 50  cm.

Några vill jag behålla, men jag kan tänka mig att sälja en eller annan också. Hör av dig vid intresse, gärna via mail elisabet.textilainslag@telia.com.

HÄR har jag samlat blogginlägg som på olika sätt handlar ryor.

 

 

 

 

 

 

 

Ännu mer skåprensning

Skåprensningen fortsätter. I min butik på bloggen  säljer jag ullgarner till broderi som jag färgar i liten skala, titta HÄR. Garnet är ett redgarn 20/2, 10.000 meter per kilo. I mina skåp finns också en del garn av samma kvalitet som jag inte har färgat själv. Det garnet vill jag bli av med nu.

Mitt erbjudande: Köp handfärgat garn för 100 kr (12 flätor) så skickar jag med fem flätor industrifärgat garn, två gröna kulörer, en blå, en gul och en ljusröd. Erbjudandet gäller tills garnet är slut.
Uppdatering: Nu är det industrifärgade garnet slut.

Material

Vad det här är för material finns det ju ingen tvekan om, näver som har flätats till geometriska figurer och trätts till ett halsband.

Halsbandet köpte jag häromdagen begagnat hos Axelinas Manufaktur på ReTuna Återbruksgalleria här i Eskilstuna, på hennes köpsida på Instagram @axelinas_store. ReTuna ligger på gångavstånd så istället för att vänta ett par dagar på post tog jag en promenad och hämtade  halsbandet. Jag passade på att köpa en kasse också, en ganska galen sak som kontrast till det formmässigt stramare halsbandet.

Tekniken i kassen känner jag förstås igen, makramé, något som jag aldrig lockats att testa. Men materialet blir jag inte klok på. Garnet är lite ojämnt, tvåtrådigt och tvinnat med z-snodd. Var kan kassen vara tillverkad? Både material och uttryck får mig att tro att den kommer från sydligare bredder.

 

Fodertyget är lite stelt och trådarna är hala. Det känns nästan som nylon, men ser samtidigt ut som något naturmaterial. Jag har petat ur några trådar och eldat, men brännprovet gav mig inga ledtrådar. Tråden brann snabbt, luktade lite skarpt och bara försvann, utan aska eller andra lämningar.

Riktigt intressant blir det när jag tittar på fodret i lupp, 1 x 1 cm. Jag tycker mig se att det är en bastfiber, men av en sort som jag inte kan identifiera. Både i varp- och inslagsriktningen syns det tydligt att fibrer har tvinnats ihop, troligen enligt en teknik som kallas splicing eller splitsade fibrer. Tekniken leder mina tankar till Sydostasien, Kina och Japan, men jag kan ha fel. Det här känns spännande och jag återkommer om/när jag hittar information om denna teknik!

Jag är nöjd med mina inköp!

 

 

I garnlagret


Det är nog fler än jag som har en del garner i förråden som känns lite extra lyxiga. De här fina garnerna, t ex, ligger nerpackade till ingen nytta. Jag tar fram dem emellanåt, tittar på dem, tar i dem och tänker att de borde komma till användning. Det är ju bättre att använda det som redan finns än att köpa nytt. Nu är de framme igen och det är nog dags att omvandla materialet till föremål i vävstolen. Men vad ska jag göra med de här ganska unika garnerna? Härvan längst ner i bild är ett handspunnet vildsilke. Härvan till höger är också silke. Det finns några enstaka härvor av varje sort.


Den stora härvan till vänster är ett tunt entrådigt ullgarn, ca 14.000 meter per kilo. Fibrerna är riktigt långa, tunna och väldigt mjuka. Ett par hekto finns det.

 


Garnet i mitten är är spunnet hos Wålstedts  och när jag köpte det för mer än trettio år sedan benämndes det ”klänningsgarn”. Mjukt är det och tunt, 8.000 meter per kilo, med en aning översnodd.


Det här vackra garnet köpte jag på Vävmässan i Växjö 2017. Det grå garnet har fått en oregelbunden infärgning med indigo, ca 10.000 meter per kilo.

Det finns inte så mycket av varje sort och jag känner en press (från mig själv) att garnerna ska användas på ett riktigt bra sätt. Att sätta upp provvävar är inte aktuellt. När proverna är vävda och utvärderade så finns det just inget garn kvar. Jag behöver blanda med andra garner som det finns mer av och det måste bli bra från början.

För att komma igång bläddrar jag igenom böcker i min bokhylla och flera årgångar av Vävmagasinet. Jag stannar vid några bilder i en av mina favoritböcker, The structure of weaving av Ann Sutton (titta HÄR.)  När jag analyserar de två avbildade vävnaderna ser jag att det är samma bindning i båda, en variant av droppdräll på fyra skaft. Det kanske kan få bli en utgångspunkt i mina fortsatta funderingar.

 

 

Färgat!


Nu har de fått färg, de fem halsdukarna som jag vävde förra veckan med en blandning av vita garner i ull och silke. HÄR visade jag hur de såg ut innan jag färgade. Inte var det lätt att välja kulörer, det finns ju oändligt många. För att underlätta och minska urvalet tittade jag igenom en massa färgprover från tiden då jag var noga med att dokumentera mitt arbete. Den här paletten valde jag att utgå ifrån.

Till slut blev det  blått, en ljusare rosa, en mörkare rosa samt två ganska ljusa gröna, en som går mot blått och en som går mot gult.

Jag fortsätter plocka med alla vita garner i olika kvalitéer i mitt förråd. Det blir nog fler halsdukar, men i någon annan bindning.

 

 

Boro – Nödens konst

Hur ska jag förklara min fascination över innehållet i den här boken? Boken handlar om boro, nödens konst, de japanska lappade, lagade och återbrukade textilierna.  Berörd, betagen och begeistrad blir jag.

Textilierna i boken visar på fattigdom och knapphet. Samtidigt ger hushållandet med de knappa resurserna uttryck för en ömhet och en vördnad inför material, arv och tradition. Jag fascineras av och blir förförd av förfallets estetik. Men jag berörs också av den skam som kan följa med nöd och fattigdom.

Förutom alla fantastiska bilder med förklarande bildtexter innehåller boken ett antal artiklar som ger kunskap om och inblick i begreppet boro. Ett citat ur boken: ”Behåll alla tygbitar som är stora nog att slå in en böna”. Att kasta tygbitar, nästan oavsett hur små, var uteslutet. Allt kunde användas på nytt.


Men vet ni vad det tråkiga är? Jo, alla föremål i boken (de flesta är inlånade från Amuse Museum i Tokyo, några finns i Östasiatiska museets samlingar) befinner sig just nu i en utställning på Östasiatiska Museet i Stockholm. Och vi kan inte se dem. Museet är ju stängt pga Corona. Hoppas, hoppas att det snart blir möjligt att göra ett besök. Boken finns att köpa HÄR.

HÄR är en länk till ett blogginlägg om en utställning med japanska textilier på länsmuseet i Härnösand 2013.
HÄR skriver jag om en annan bok om japanska textilier.
Även i Sverige har textilier lagats och lappats i nöd och fattigdom, som de HÄR som finns i samlingarna hos Sörmlands museum.

Nu blir det färgning!

Halsduksväven som jag varpade för en vecka sedan, titta HÄR, är nerklippt och fransarna på de fem halsdukarna är drejade.  Jag varpade med sju trådar; två trådar ullgarn, en tråd i en blandning av ull och silke samt fyra olika silkegarner. Trådarna är solvade utan rapport. Bindningen är en liksidig kypert på fyra skaft. Inslaget består av två sammanspolade tunna entrådiga silkegarner. Det blir en väldigt behaglig kvalité, mjuk och len mot halsen.  

Halsdukarna ska inte förbli vita. De ska färgas och nu är det dags att välja kulörer. Valet är inte så lätt, det finns ju hur många färger som helst. Och det finns dova färger, starka färger, pasteller. Snart bestämmer jag mig och sedan visar jag resultatet.

Gjort och ogjort

En korg med sparade mjölkkartonger står i mitt arbetsrum. Tanken var att de skulle flätas till något som skulle passa till en kommande utställning. Men inlämningstiden till utställningen har passerats och flätningen är ogjord.

Utställningen har titeln Fläta, sticka, tälj till köket och är öppen för medlemmar i Hemslöjdsföreningen Sörmland. De inlämnade föremålen kommer att visas på Sörmlands Museum i Nyköping 6 mars – 2 maj 2021. Tyvärr har ju museet pandemistängt men vi får hoppas att de kan öppna så att sakerna inte bara står där utan betraktare.

I höstas började jag fläta av mjölkkartong. Det var tänkt att bli ett karottunderlägg till utställningen, titta HÄR. Men så kom jag på att kartongen är plastad och nog inte tål värme. Jag fortsatte ändå att fläta och nu hänger den här skapelsen i ett fönster.

En sak har jag i alla fall gjort till utställningen, stickat av ett garn som jag visade i höstas, titta HÄR. Det är ett kraftigt garn, spunnet av återbrukade ylletextilier (shoddy), och jag fick leta fram mina tjockaste stickor.

Det blev ett underlägg med knappt 20 cm i diameter, stickat och flätat, i en modifierad variant av skrubbsvamparna jag stickat tidigare i betydligt tunnare garn, titta HÄR.

Nu blir det vävning!

Diverse garner av ull och silke ska varpas till halsdukar. Jag varpar med sju olika trådar, en blandning av allt möjligt ur förrådet. Ett av silkegarnerna är tunt som sytråd, andra garner är betydligt tjockare, t ex ett stickgarn i en blandning av silke och lammull. 10,5 meter varp ska bli fem halsdukar. När väven är nerklippt och fransarna är drejade färgar jag halsdukarna en och en med syrafärg och får fem halsdukar i olika färger.

Garnerna vägs före och efter varpning. Då vet jag hur mycket som går åt och kan föra av förbrukningen i min lagerbokföring.

Så här ser min förskedsberäkning ut. Varpflätan ska spridas ut med nio trådar per centimeter (övre raden) i en 30-rörssked. Eftersom jag har varpat med sju trådar har jag fjorton trådar som hänger ihop (nedre raden). Prickarna visar i vilka rör de fjorton trådarna ska träs för att bredden ska bli ungefär den rätta. Jag inser att detta nog kan vara helt obegripligt för den som inte väver. Men huvudsaken är att jag har ett system som fungerar för mitt sätt att tänka!

 

Resterna från klövsjövanten

En liten påse har jag gjort av rester från vantarna som jag stickade för ett tag sedan. Garnet är spunnet på Båvens Spinnhus av ull från klövsjöfår och ingår i Tant Koftas projekt Ullen vi ärvde.   HÄR finns tidigare blogginlägg med mer information.

På senare tid har jag flera gånger läst att det blir olika effekt i flerfärgsstickning beroende på hur de olika färgerna tas från pekfingret. Jag testade och skillnaden märks tydligt. Längst ner på påsen höll jag det bruna garnet till vänster på vänster pekfinger och det vita till höger. Det bruna garnet dominerar över det vita. Några varv nedanför de broderade röda knutarna fick garnerna byta plats och nu framträder det vita garnet mer. Det syns tydligt att den färg som ligger till vänster vid stickningen dominerar i mönstret. Vilket som ser bäst ut är kanske en smaksak, men jag föredrar det sista alternativet. Kul att lära sig något nytt!

Ett foder döljer garnflotteringarna på insidan av påsen. Tyget fick gå upp en bit så att påsen blir lite högre. Snodden är en I-cord stickad med tre maskor. En knapp med ovanligt stora hål passade perfekt som spärr i snodden.

Mer skåprensning

I källarförrådet finns det alltför mycket saker, garner, tyger och färdiga produkter. De här kuddarna, till exempel, de skulle göra sig bättre i någons soffa än nerpackade i ett förråd. Materialet är ylletyg som jag färgat med växter och skrot. De växtfärgade bitarna är hopsydda med skarvsöm och kombinerade med svart tyg i samma kvalitet.  Storleken är 40 x 40 cm. Tidigare pris 975 kr, nu kostar de 475 kr inklusive frakt, spårbart med PostNord.  Mejla mig om du är intresserad, elisabet.textilainslag@telia.com.

SÅLD!

 

 

Färgeffekt

Sådana här små tygprover finns ibland att se i museernas samlingar. Det här är ett handvävt ”klädningstyg”, gissningsvis från någon gång kring förra sekelskiftet. Tyget kan tyckas komplicerat, men vävtekniken är tuskaft, den allra enklaste tekniken, ”över en – under en”. Mönstret, färgeffekt, bildas genom fördelningen av de svarta och vita trådarna i varp respektive inslag. Länge har jag fascinerats av möjligheterna med färgeffekt och jag har vävt många halsdukar i färgeffekt kombinerat med dubbelväv. Ett par exempel visar hur samma solvordning kan varieras med olika inslagsordning. Mönstret från det lilla provet finns på båda bilderna.

Här är en annan variant.

Den smala remsan är allt som finns kvar hos mig av ett möbeltyg i färgeffekt som jag vävde till tidskriften Vävmagasinet någon gång på 1990-talet. Tidningen med vävsedeln har jag inte kvar. Just den här varianten med små prickar kallas ”peppar och salt”.

Den gröna halsduken och möbeltygsprovet ligger på en affisch, som kom i min brevlåda häromdagen. I gruppen Vävspolen på Facebook presenterade Åsa Martinsson förra året, 2020, en adventskalender med ett nytt inlägg om färgeffekt varje dag i 24 dagar. Inläggen fick enormt stor uppskattning. Hon fick förfrågningar om hon inte kunde göra en affisch och nu finns ett vackert tryck i A3-format. Affischen kan säkert uppskattas även av den inte tänker väva och inte har en aning om att bilderna ger anvisningar om solvordning, trampuppknytning och inslagsordning. HÄR finns affischen.