I onsdags (2023-05-31) deltog jag i en fullbokad visning i magasinet hos Sörmlands Museum i Nyköping. Karin Edlund var ciceron och pratade om och visade delar till högtidsdräkten från Vingåker och Österåker, ett av ett fåtal områden i Sverige med en bevarad äldre dräkttradition. Karin satte in dräktskicket i sitt sociala, ekonomiska och historiska sammanhang.
Förklädet på första bilden är prytt med broderier och påsydda band. Broderiet, silketråd på rask, utfördes av skräddare och det finns lika många varianter som det finns bevarade förkläden. Det finns också förkläden utan broderi, bara prydda med band.
.
Här är ett par varianter på skoning av kjolfållar. Från ett tidigare besök i magasinet finns en bild av ytterligare ett exempel, titta HÄR.
.
I en utdragen låda ligger en långtröja av vadmal med ett rödmönstrat tyg på insidan. I magasinet gäller ”se men inte röra”, men visst vore det roligt att ta fram luppen och titta nära på tyget. Flotteringar av ullgarn på en tuskaftsbotten ser det ut som.
.
Karin pillar försiktigt ut innehållet i de små behållarna som ska hänga från bältet. I den gula sidenpåsen finns en silversked och i det avlånga läderfodralet finns kniv och gaffel. Längst ner i bild syns ett nålhus.
.
Till kvinnodräkten hör ett brett bälte i rött skinn med silkebroderier. Till männens högtidsdräkt finns ett knäbälte i samma utförande. Nytillverkade finns i museibutiken, liksom träskålar med dekor inspirerad av broderiet.
Jag plockar fram lite läsning ur min bokhylla, Anna-Maja Nyléns bok Folkligt dräktskick i västra Vingåker och Österåker utgiven av Nordiska Museet 1947 och nummer 5 1984 av tidningen Hemslöjden där det finns en artikel om en rekonstruktion av en päls från Vingåker. Nyléns bok finns just nu i olika utgåvor både hos antikvariat.net och bokborsen.se, priser från 40 kr (dåligt skick) upp till 500 kr.
Tidskriften Hemslöjd låg i brevlådan häromdagen. Samma dag tipsade biblioteket i nästa kvarter på sitt Instagram om boken Mönster, årsbok 2023 från Kulturen i Lund (HÄR finns information om Kulturen.) Boken beställde jag på bibliotekets hemsida och kunde hämta den efter ett par timmar. Så nu kan jag sätta mig i skuggan på balkongen och läsa och ha det bra.
Det är sällan jag saknar någon av alla ägodelar som jag gjort mig av med under årens lopp. Men det händer att jag ångrar att det första tyget som klädde soffan Klippan från IKEA hamnade i soporna. Här är tyget på bild i en artikel om Sven Fristedt, skriven av Anna Lindqvist i boken Mönster.
En annan betydelse av begreppet mönster handlar om klädsömnad. Om hemsömnad 1945-80 handlar Gunilla Törnvalls artikel. ”Med hjälp av enklare mönster och avancerade symaskiner förväntades de flesta kvinnor kunnna sy kläder själva.”
Kronprinsessan Louises strumpor från en text av Karin Hindfelt och Åsa Tornborg visar två olika exempel på mönster, dels ett stickmönster att följa och dels mönstret på strumporna enligt definitionen ”… det handlar om upprepning, symmetri, regelbundenhet, återkomst och imitation”. Citatet kommer från bokens inledande artikel där Johan Hofvedahl för ett intressant teoretiskt resonemang kring begreppet mönster.
Nu kan jag njuta av låneboken några veckor och sedan får jag avgöra om jag ska köpa mig ett eget exemplar.
.
Blått är huvudtemat i senaste numret av Hemslöjd, nr 3 2023. Bland mycket annat berättar Johan Åberg om sin fascination av indigo och Eva Davidsson om att mönstra med shiboro. (HÄR finns ett inlägg om Eva Davidssons utställning i höstas.) Nästa nummer av tidningen, som kommer i mitten av augusti har temat Mönster. Intressant!
Monica Hallén arbetar med sin nästa bok, som kommer att handla om återbruk i Sverige och Japan i form av trasvävar. Det ser jag fram emot.
Trasvävar handlar det också om vid Sergels torg i Stockholm. Vega Määttä-Siltberg fick uppdraget att väva tolv mattor som ska placeras som sittunderlag i den stora trappan när det är evenemang på torget.
En annons för en utställning som finns på min önskelista inför sommaren ser jag också i tidningen. Medlemmar i Svensk Form Örebro och i Örebro läns slöjdförening ställer ut tillsammans i konsthallen på biblioteket i Nora med temat Mitt i mellan. Förra året visade de utställningen Våra rötter i Kumla, titta HÄR. Helt säkert blir det en tripp västerut i sommar.
Strax innan pandemin bröt ut för drygt 3 år sedan var jag och en kollega i magasinet hos Sörmlands museum och tittade på de tre ryor som finns där. HÄR finns ett blogginlägg. Inlägget lästes av Robbie LaFleur, som ger ut det digitala textilmagasinet Norwegian Textile Letter. Robbie frågade om hon fick publicera blogginlägget där och det fick hon gärna. Hon har översatt tillsammans med ett par vänner. HÄR är artikeln i Norwegian Textile Letter nr 1, 2023, som kom häromdagen.
Norwegian Textile Letter innehåller artiklar om textilier, historiska såväl som nutida, med anknytning till Norge och övriga nordiska länder. HÄR är hela nr 1/2023, rubriker till höger på sidan. Under rubriken Past issues högst upp på sidan finns tidigare utgåvor med massor av intressant läsning. Det går att prenumerera (utan kostnad) och få nästa nummer, som kommer i höst, direkt via mejl.
I senaste numret finns bland annat artiklar om Carol James och Liilian Saksi som båda använder tekniken språngning i sina verk. Bilden från Sörmlands museum visade jag häromdagen, ett par språngade strumpeband till mansdräkten från Vingåker. I artiklarna om Carol James och Liilian Saksi ges spännande inblickar i teknikens möjligheter, både i rekonstruktioner av gamla föremål och som nutida uttrycksmedel.
En annan artikel om en komplicerad rekonstruktion av dubbelväv i varptyngd vävstol fångar också mitt intresse. Jag vill lära mig mer och gå på kurs, både i språngning och i vävning i varptyngd vävstol.
Just nu får jag glädja mig åt att fortsätta läsa artiklar i Norweigan Textile Letter, en fantastisk skatt av textil kunskap, läsning som räcker länge.
Det händer inte ofta nu för tiden att det kommer post, men igår låg det två bra saker i postlådan. Dels kom paket nummer 4 av 5 i den andra säsongen av Ullen vi ärvde, projektet som fokuserar på de svenska lantrasfåren och deras ull och som drivs av Tant Kofta och Båvens Spinnhus (se mer om projektet HÄR). Jag visar mer när jag har börjat sticka av garnet. Och dels kom Solvögat, medlemstidning för föreningen Riksvävarna. Föreningen är indelad i regioner och jag är medlem i Uppland-Sörmlands vävare. Båvens Spinnhus ligger ju i Sparreholm i Sörmland och Uppland-Sörmlands vävare har bokat in ett studiebesök hos spinneriet 2022-10-14. Det blir också en föreläsning i Malmköping där Sonja Berlin visar och berättar om sitt utforskande av brickvävningens möjligheter. HÄR finns mer information för den som vill följa med.
I Solvögat har Irene Lundell skrivit en efterlängtad artikel om Malin Selander, vävgeniet som i år skulle ha fyllt 100 år. På ett hörn fick halsduken som jag har köpt av Malin Selander vara med, vävd av henne och med vävsedel i boken Väv en väv. (HÄR finns länkar till mer information om Malin Selander.)
Tidningen är innehållsrik med bland annat intervjuer, vävsedlar, en artikel om prissättning, en artikel om Morris Åkermalm, vars väv visas på omslaget. Ergonomen Ewa Gustafson påminner oss om vikten av att sköta om kroppen och att inte sitta still i vävstolen för länge. Hon ger viktiga tips om enkel pausgympa.
Mitt sommarprojekt 2022, att väva tyg till tvistsöm och att undersöka stygnen, fortsätter mellan cykelturer och andra utflykter. HÄR finns blogginläggen samlade.
Den lilla materialsatsen i tvistsöm som jag köpte från hemslöjden i Landskrona är klar. Allt som behövs för att sy en nåldyna finns med, men jag ska använda broderiet till en väska istället. Jag gillade att sy åttabladsstjärnan! Det finns ingen exakt beskrivning av hur stygnen ska läggas, så jag fick fatta egna beslut och fick nya insikter.
På mitt handvävda tvisttyg har jag testat att sy med Raumas prydevevgarn 2-tr. Garnet passar perfekt och det går att få tag på mer om jag vill. Till provet jag sydde tidigare användes gammalt garn ur mitt förråd, som också passar utmärkt, men som inte tillverkas längre. Tack till Eva, som var vänlig och skickade några garndockor till mig.
I senaste numret av tidskriften Scandinavian Retro, nr 4/2022, finns en artikel om Kerstin Mauritzson. För ca 60 år sedan var hon anställd som formgivare hos Malmöhus läns hemslöjd och fick i uppdrag att ta fram nya handarbeten i tvistsöm. Först var hon inte förtjust i tanken, men hon ändrade sig (som tur var). Ullgarnet, som användes i de traditionella tvistsömsbroderierna, byttes ut mot lingarn. Hon avlägsnade sig från traditionens former och ritade helt nya mönster i moderna färger.
I tidningsartikeln finns tips på flera handarbetsböcker från 1960-talet som innehåller tvistsöm. Jag köpte en av dem, Roliga handarbeten utgiven av Malmöhus läns hemslöjd 1967. Här finns många av Kerstin Mauritzsons tvistsömsbroderier avbildade. Fullständiga arbetsbeskrivningar finns till några av dem, men inte till alla. En av författarna, Gertrud Ingers, var chef vid dåvarande hemslöjden i Malmö och boken kan delvis ses som en produktkatalog över butikens sortiment av materialsatser till handarbeten.
Broderiet nere till höger är formgivet av Viola Westerberg, övriga av Kerstin Mauritzson. Visst håller form och färg än idag!
Det känns fint att sy tvistsöm på tyget som jag har vävt speciellt till detta. (Mitt sommarprojekt med vävning och broderi finns samlat HÄR.) De röda och rosa (efterbad) garnerna har jag färgat med koschenill. Det gula är färgat med syrafärg. Men hur sys tvistsöm egentligen? Det har inte varit lätt att hitta information.
Min inspiration till att väva mitt eget tyg till tvistsöm var en skrift om den medeltida Fogdöbonaden, titta HÄR. Där finns bara en lite svårbegriplig teckning av tvistsöm sydd på diagonalen som inte visar hur bonaden är sydd.
”Brodera tvistsöm” säger en rubrik på framsidan av tidskriften Hemslöjden nr 1986/4. I artikeln i tidningen ges en kort historik. Under rubriken ”Brodera med Hemslöjden” finns förslag på en liten ruta som kan sys med tvistsöm, men broderiet på bild är sytt med korsstygn. Hur stygnen sys i tvistsöm visas inte. I texten står: ”Tvistsöm består av ett korsstygn med ett kort och ett långt stygn. Alla enstaka stygn är vanliga liksidiga korsstygn. De allra flesta som syr tvist, syr från vänster till höger och den s k bottningen gör man i regel i vågräta rader.” Obegripligt för en nybörjare.
Jag hittar inte mycket på svenska när jag googlar. I en blogg finns en bra illustration av hur en rad med stygn sys. Men när det gäller hur broderiet ska fortsätta står det bara ”nästa rad sys spegelvänt”. På Youtube finns ett par filmer, Slöjdlektion 30 och 31, som ska visa tvistsöm. Men det som visas är inte tvistsöm utan flätsöm.
På engelska finns två benämningar på tekniken, long armed cross stitch och long legged cross stitch. Jag googlar och hittar både tvistsöm och flätsöm. Det finns instruktiva teckningar och foton som ger mig, som kan skilja på tvistsöm och flätsöm, en del bra information.
Eftersom jag inte hittar några instruktioner som säger ”så här sys tvistsöm” så beslutar jag mig för att prova olika alternativ och gör en kladdig mönsterskiss. Bokstäverna betyder färg och siffrorna olika sätt att sy, med stygnen tagna uppifrån respektive nerifrån, med alla rader från vänster och med rader där stygnen går fram och tillbaka. De olika sätten att sy ger helt olika strukturer.
För att lära mig mer beställer jag en liten materialsats från hemslöjden i Landskrona. Där finns ännu ett alternativ till hur stygnen läggs och jag kompletterar min skiss. Det ska bli intressant att känna skillnaden mellan att brodera på materialsatsens lite stela stramalj och på mitt mjukare handvävda linnetyg. Garnet från hemslöjden skiljer sig också från det mer hårdtvinnade som jag valde ur mitt förråd.
Tvistsöm har jag bara sytt en enda gång, på en kurs för 50 år sedan. När jag läste den lilla skriften om Fogdöbonaden (titta HÄR), som är broderad med tvistsöm, fick jag lust att testa. Men var hittar jag ett tyg att sy på och vilket garn ska jag välja till stygnen?
Bottentyget i bonaden är vävt i panama, en tuskaftsvariant med dubbla trådar i varp och inslag. En äldre benämning på tekniken är tvist och därifrån kommer namnet på stygnen. Bonadens medeltida bottentyg är förstås handvävt och består enligt skriften av halvblekt lingarn, motsvarande lingarn 12/1 i varpen och lingarn 10/1 som inslag. I mitt garnförråd finns både lingarn 12/1 och lintow 10/1. Så jag väver ett eget tyg!
Min första tanke är att sätta upp en smal och kort väv, bara så att jag har lite tyg att brodera på. Men sedan kommer senaste numret av tidskriften Vävmagasinet (nr 2/2022). Marie Ekstedt Bjersing beskriver sin arbetsprocess när hon väver ett linnetyg med gamla metoder och gamla redskap. Hennes utgångspunkt är en sliten särk i samlingarna hos Sätergläntan. Som varp väljer Marie lingarn 12/1, samma som jag ska ha i min väv.
Med inspiration från Maries väv bestämmer jag mig för att sätta upp en lite bredare och längre varp, som räcker till mer än ett bit tyg att brodera på. Jag solvar till spetskypert och väljer skarp anslutning för att solvningen ska passa till panama. Mitt tyg kommer nog att bli helt annorlunda än Maries. Men det är ju så här det brukar gå till. Någon, i det här fallet Marie, gör sin tolkning av ett gammalt tyg. Någon annan, jag, läser hennes berättelse och går vidare därifrån på sitt sätt.
Sex trampor knyter jag upp och har tuskaft på de två tramporna i mitten för att öka möjligheterna. Om jag skulle få lust att väva tuskaft så blir det en extra effekt med dubbla varptrådar där kypertsolvningen vänder riktning. Jag trampar med vänster fot på de tre vänstra tramporna och med höger fot på de tre högra tramporna. Tvist: 1,1, 6, 6. Kypert: 1,2,6,5.
En meter panama har jag vävt. Det räcker nog för mina broderiövningar. Nu ska jag bestämma fortsättningen. Jag har en del handspunna lingarner, oblekta, som jag köpt här och där. Ska jag använda dem till kyperten? Eller kanske till tuskaft? Eller ska jag spara dem till en oblekt varp? Ska jag väva ett tyg med en bestämd användning? Eller ska jag testa alla möjliga inslag och trampningar och se vad som händer?
När väven är nerklippt och tvättad kommer nästa fråga. Vilket garn ska jag använda till tvistsömmen? Jag har några olika ullgarner i förrådet som skulle kunna passa. De flesta är vita och behöver färgas. Ska jag gå på det medeltida, som i Fogdöbonaden, och färga med växter? Eller ska jag göra det lite enklare för mig och använda syrafärg?
Vilka beslut jag än tar så har jag ett roligt och kravlöst projekt framför mig i sommar.
Nu för tiden kan det gå veckor utan att det kommer någon post i brevlådan. Men både igår och idag låg där fina saker.
Igår kom paket nummer fyra av fem från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde. Den här gången har Båvens Spinnhus spunnit garn av ull från Helsingefår. Ullen från Helsingefår varierar och ser olika ut från olika individer, både när det gäller fibrer och färger. Spinneriet har blandat ull till ett tvåtrådigt, ganska mörkt gråbrunt garn som passar att valka. Tant Kofta föreslår att garnet används till att sticka och valka en börs eller väska enligt beskrivningar i hennes häfte Småvalkat, som också fanns med i paketet.
HÄR finns mina tidigare blogginlägg om projektet Ullen vi ärvde.
Idag låg nummer 3/2021 av tidskriften Väv i brevlådan. Där kan jag läsa Lina Sundbergs text om blådrättar, Amica Sundströms artikel om textil under folkvandringstiden, om Vanessa Barragão som virkar korallrev och mycket annat. Och så finns min recension av boken om Boro där, ett roligt och lite knepigt uppdrag att få ihop en text på bara tusen tecken.
Så vad gör jag idag? Läser om vävning förstås och funderar på vad jag ska göra med garnet från Tant Kofta.
På Sörmlands museum i Nyköping visas nu i sommar fyra olika utställningar. Jag var där häromdagen och delar upp mitt besök i flera inlägg. Först blir det stygn. Sedan, om några dagar, kommer det att handla om mode, lera och bensin. HÄR finns inläggen samlade.
Stygnen är sydda av Elisabet Englund. Så här beskriver hon sitt arbete med de handsömmade bilderna.
Två helt olika uttryck går att urskilja i Elisabet Englunds verk. Boule är namnet på den översta bilden. Figurer tecknade med svart tråd är engagerade i spelet, som försiggår på en återbrukad handvävd servett med applicerade tyger i milda färger.
Här är en detalj av ytterligare en bild i en återhållen färgskala och med människor i rörelse och i stillhet, tecknade med svarta stygn.
Häst med familj är utförd i en annan stil. Återigen är det ett gammalt handvävt tyg som botten. Men här är det främst applikationerna som bildar motivet. Likadant är det med bilden Rött vatten, uppbyggd med applikationer på handvävt bottentyg. Det vita bottentyget har fått bli kropp på flickan i baddräkt. Hela bilden finns att se HÄR på Elisabet Englunds hemsida.
Bilderna tilltalar mig på många sätt. Motiven sätter fantasin i rörelse. Jag gillar återbruket av gamla tyger och jag fascineras av konstnärens sätt att använda stygnen. I ett reportage om henne i tidskriften Hemslöjd nr 2/2019 kan vi läsa: Hon kallar sin teknik ”hur som haver-stygn”. Det närmaste inom broderiet det går att komma stålpenna och tusch. – Jag har ju lärt mig olika stygn och använder dem ibland men mycket är bara ungefär som man tecknar.
Elisabet Englunds bilder visas på Sörmlands museum t o m 2021-08-29. HÄR finns information om öppettider mm.
Åsa Pärson och Amica Sundström har tillsammans 60 års erfarenhet av vävning. I boken Konsten att väva, som kom våren 2021, delar de med sig av sina erfarenheter och sina kunskaper. I senaste numret av tidningen Solvögat, nr 2/2021, förmedlar jag mina intryck av boken. (Tack till förlaget för recensionsexemplaret.) Tyvärr har några meningar försvunnit på vägen från min dator till tryckt text. Därför lägger jag ut hela texten här på bloggen.
Solvögat är medlemstidning i föreningen Riksvävarna, titta HÄR. Tidningen innehåller artiklar, intervjuer, vävsedlar och annat som intresserar en vävare. Helena Hegg har formgett och vävt det spännande tyget som pryder omslaget på senaste numret. Vävsedel finns i tidningen.
Konsten att väva En praktisk handbok Åsa Pärson & Amica Sundström Bonnier Fakta 2021
Åsa Pärsons och Amica Sundströms nya bok innehåller allt, och lite till, som en vävare behöver veta. Deras ambition är att ge nycklar, kunskap och metoder som gör det möjligt för läsarna att på ett självständigt sätt förhålla sig till vävningen som hantverk. Det vill säga, boken uppmanar till kunskapssökande så att vävningen blir mycket mer än att trampa och skyttla.
Boken inleds med drygt 20 vävprojekt. Sedan kommer ett kapitel om vävstolar och redskap och ett annat om textila material. Uppsättning av väven beskrivs förstås. Vävteori har ett eget kapitel och många sidor ägnas åt bindningslära. Konstvävnadstekniker presenteras också. Sista kapitlet handlar om avslutningar, monteringar och skötsel.
Åsa Pärson har haft en liten torpstuga i tankarna när hon skapat vävprojekten. Hon har utformat textilier som behövs för ett trivsamt och praktisk boende. Det finns beskrivningar på draperi, mattor, handdukar, gardiner, filtar mm. Vävteknikerna är bl a korskypert, rosengång, kräpp, satin, sålldräll och olika varianter av tuskaft. Beskrivningarna är inte exakta. De kan ses som en utgångspunkt och kan anpassas till vävarens tillgång till material och kan ändras för att passa vävarens smak beträffande mönster och färger. I kapitlen om material och om vävteori ges redskap för att anpassa beskrivningarna. Flera gånger återkommer uppmaningen att provväva, att testa sig fram till en vävnad med bra kvalitet för ändamålet. Kvalitetsbegreppet diskuteras ur flera aspekter.
I kapitlet om uppsättning av väven utgår författarna från sina egna erfarenheter om hur saker görs enklast och effektivas. Samtidigt påpekas att momenten kan göras på flera olika sätt. För nybörjaren är det viktigt att utföra alla moment med noggrannhet. Senare, när det finns förståelse för syftet, kan arbetet förenklas och rationaliseras. I text påtalas ett par gånger vikten av att knyta för skälet ordentligt, men det hade nog underlättat, särskilt för nybörjaren, om momentet även visats med en teckning. (Jag upptäcker att jag utför de flesta moment på annat sätt än i boken. Om det var så jag lärde mig en gång i tiden, eller om jag har ändrat tillvägagångssätt under årens lopp kan jag inte påminna mig.)
Viktigt är att uppmärksamma att författarna använder internationell standard i bindemönstren. Beslutet grundar sig nog i att boken även ges ut på engelska. Det kan lätt uppstå förvirring för den som missar upplysningen. Fylld ruta i bindemönstret betyder enligt internationell standard att varptråden höjs. I svensk standard innebär däremot fylld ruta sänkt varptråd.
Jag hade önskat att teckningarna i kapitlet om konstvävnadstekniker hade varit tydligare. Det är näst intill omöjligt att uppfatta de svart-röda figurerna som beskriver hur varp och inslag möts. Men sätter jag mig med papper och penna, följer linjerna noga och själv ritar upp varp och inslag, då lär jag mig mer!
Boken är efterlängtad. Senast en så här omfattande vävbok kom ut på svenska var för 45 år sedan, 1976. Då kom Stora vävboken av Laila Lundell och senare, 2005, en delvis omarbetad version i ett samarbete med Elisabeth Windesjö. En hel del har hänt inom handvävningen sedan dess och intresset för vävning tycks vara på väg uppåt. Det ryktas till och med om en ny vävboom enligt tidskriften Hemslöjd nr 2/2021. Då behövs Konsten att väva. Boken kommer med all sannolikhet bli en klassiker och en ny ”vävbibel”.
Två medlemstidningar har landat i brevlådan den här veckan. Att den högra tidningen kommer från Täcklebo Broderiakademi syns ju tydligt. Den vänstra, Solvögat, kommer från föreningen Riksvävarna. Jag har gett mig själv arbetsbeting i vävstolen idag, men när det är avklarat så blir det läsning om trådar på olika sätt.
HÄR finns Riksvävarna hemsida och HÄRär Täcklebo Broderiakademi.
Det finns fler än jag som lämnar ofärdiga stickningar. Kanske är det en tröst.
Häromdagen blev jag påmind om den nästan färdiga koftan på bilden. Den har legat orörd och nerknölad i en korg sedan i januari, i 10 månader. HÄR finns tidigare blogginlägg om koftan. Min stickning hade blivit hårdare och hårdare och ärmarna kändes lite för snäva. Så jag repade upp en ärm och började sticka med ett lättare handlag. Det kändes ändå inte bra, så stickningen blev liggande. Nu är frågan om koftan går att fixa så att jag blir nöjd, eller om jag ska repa upp och börja om. Men behöver jag verkligen ännu en grön kofta? Det finns redan två i garderoben som jag trivs i.
Det var när Anna Bauers fanzine Smörhönan låg i brevlådan som koftan kom fram ur glömskan. Anna Bauer är stickerskan/textilkonstnären som återupplivade 1970-talets hønsestrikk. HÄR skrev jag om hennes första bok i ämnet och HÄR är Annas blogg med information om Smörhönan.
Temat för det här numret av Smörhönan är ”Hjälp jag har kört fast!”. Skriften innehåller våndor, tips och erfarenheter från folk som precis som jag har en stickning som inte gått riktigt som det var tänkt.
Jag tänker också på en installation av Kari Steihaug som visades för ett par år sedan på Fiberspace Gallery i Stockholm. HÄR finns ett blogginlägg. (Nu i pandemin känns alla år då jag åkte till till Stockholm en, två eller fler gånger i månaden väldigt långt borta.) Stickningen på bilden nedan har vissa likheter med min kofta. Den har jag fotograferat ur Kari Steihaugs bok Arkiv: De ufullendt. I boken visas bortåt 100 ofullbordade stickningar med tillhörande berättelser, som människor skickade till Kari Steihaug efter ett upprop.
Som sagt, det finns fler än jag som har avstannade stickningar.
Mer än vanligt behöver jag input och influenser från tidskrifterna, nu när Corona under ett halvår har begränsat möjligheterna att uppleva utställningar, föreläsningar, museibesök, personliga möten och annat som berikar och inspirerar. Med stor behållning läser jag de här tre som nyligen har landat i brevlådan, Hemslöjd, Vävmagasinet och Solvögat.
HÄR finns Hemslöjd, Här är Vävmagasinet och HÄR finns Solvögat, medlemstidning i föreningen Riksvävarna.
På Instagram har jag sett Kerstin Neumüllers charmiga små bandgrindar. I Hemslöjd visar hon hur hon tillverkar dem och hur de används till att väva band.
I Vävmagasinet läser jag att Erik Torstensson tilldelats Svenska Vävrådets stipendium för nyutexaminerad inom handvävning för sitt examensarbete på kandidatprogrammet i textilkonst på HDK. Grattis!
Det finns också en artikel om Ellen Arolins examensarbete från Textilhögskolan i Borås 2019. Hon växtfärgade och vävde av spillmaterial från Klässbols Linneväveri.
Och så ser jag fram emot en kommande artikelserie om historiska vävar i Vävmagasinet. Amica Sundström, 1:e antikvarie på Historiska Museet, kommer att berätta om vävning, vävredskap och vävnader från olika historiska epoker.
I Solvögat läser jag om projektet Lin i kvadrat. Mer än 700 personer har fått linfrön från Hemslöjdskonsulenterna i Västra Götaland, lagom mycket frö till en odlingsyta på en kvadratmeter. Linet ska förstås bli garn så småningom. Läs om projektet HÄR.
Hanna Isaksson skriver i Solvögat om ett väldigt spännande samarbete. Sedan 2013 väver hon målarduk till konstnären Anders Knutsson. Vävnaderna i olika linnekvaliteter i droppdräll, rosengång och andra tekniker använder han som underlag för sina monokroma målningar. Troligen kommer Anders Knutsson att ställa ut i Stockholm 2021. Den utställningen vill jag se!
Jag vill också passa på att berätta att bloggen fyllde 10 år häromdagen! HÄR är mitt första inlägg, från den 13 september 2010. I snitt har det blivit lite drygt 2 inlägg i veckan och detta är nummer 1136. Jag hade tänkt sluta skriva efter 1000 inlägg, dvs för drygt ett år sedan, men jag fortsätter ett tag till. Utan er läsare skulle det kännas meningslöst. Många prenumererar och får alla nya inlägg via mail. Andra hamnar här t ex via Pinterest eller genom sökningar på Google. Alla är lika välkomna. Tack för att ni läser!
I senaste numret av Solvögat, medlemstidning för föreningen Riksvävarna, finns en intressant artikel om en magisteruppsats från Uppsala universitet. I ämnet textilvetenskap har Eva Sundström studerat Karin Larssons textilier. Karin Larsson (1859 – 1928), född Bergöö, är förstås hustrun till Carl Larsson och textilierna är tillverkade till deras hem i Sundborn. Inredningen var ett gemensamt projekt för makarna Larsson. Hemmet blev tidigt mycket uppmärksammat för sin personliga stil, nyskapande men samtidigt med en grund i traditionen, och var ett utflyktsmål redan när familjen bodde där. Jag laddade ner uppsatsen, den finns att hämta som pdf HÄR. Det är intressant läsning!
Eva Sundström sätter in Karin Larssons textilkonst i sitt historiska sammanhang. Hon undersöker hur Karins textilier kan förstås i termer av nyskapande respektive traditionsbevarande och hur det nyskapande kan identifieras och beskrivas. Karins influenser och inspirationskällor kategoriseras i fem grupper; allmoge, jugend, modernism och utomeuropeiskt samt en blandning av dessa. De textilier som besökarna ser i Sundborn är repliker. Eva Sundström har fått tillgång till originalen. Ca 150 vävda och broderade textilier har studerats och 20 stycken, 12 broderier och 8 vävnader, har valts ut för närmare analys av material, teknik, formspråk etc. Analyserna visar bl a hur Karin Larsson med kunskap och fantasi broderar traditionella stygn på eget sätt, blandar uttryck och hittar på eget.
I somras visades en utställning med Karin Larssons textilier på Ebelingmuseet i Torshälla. HÄR är ett blogginlägg därifrån. Bilderna nedan är från utställningen och visar kopior av ett par av de 20 textilier som analyserats av Eva Sundström.
(Föreningen Riksvävarna som ger ut tidskriften Solvögat finns HÄR)
Nu testar jag ännu ett sätt att sticka sockor. HÄR är sockorna jag stickade för ett par veckor sedan.
Den här gången börjar jag från tårna. Beskrivningen av Maja Karlsson, Majas Manufaktur, finns i den nya handarbetstidningen Stickat & sånt, men den går också att hämta från Järbo garn, titta HÄR. Min socka skiljer sig en aning från originalet. Jag har mycket tätare stickfasthet, så det är fler maskor. Jag läste lite slarvigt och har missat ett par saker, men det är inget som syns. Rolig stickning är det i alla fall!
Minst en till sockkonstruktion vill jag testa. Då blir det nog ett annat sockgarn också. Med tre affärer som säljer garn här i stan finns det garn från många olika leverantörer att välja mellan.
”Här sitter jag och gör något helt onödigt…” Jag lånar en halv mening från en krönika skriven av Maria Westerberg, mer känd under namnet Vildhjärta, titta HÄR. Hela Maria Westerbergs tänkvärda text med rubriken Pinnplockerskans insikt finns i senaste numret av Hemslöjd, nr 6 2018.
Det blir några stygn då och då på det här broderiet, små korsstygn över räknade trådar. Jag vet inte vad det ska bli, det finns ingen tidsplan, ingen deadline, inget mål. Jag bara håller på. Helt onödigt? Eller nytta för själen?
HÄR visade jag broderiet alldeles i början, i somras. Då fanns det någon sort plan, men den har jag lagt åt sidan.
Häromdagen låg de här två i brevlådan, bästa läsningen. Hemslöjd nr 3 2018 och Väv (Vävmagasinet) nr 2 2018. Så härligt att det finns människor som lägger ner så mycket arbete och engagemang på att söka intressanta utövare och infallsvinklar, på att skriva, fotografera och sammanställa och sedan låter oss ta del av allt detta. Jag får en lång njutningsfylld fikapaus i skuggan på balkongen. I Väv kan man bl a läsa om Josefin Gäfvert, Vega Määtä Siltberg och Moa Wallman, unga väverskor/textilkonstnärer som inspirerar och ger hopp om vävningens framtid och utveckling. I Hemslöjd finns en krönika om fotboll, om killar som vill sy och som önskar sig symaskiner i present. Hur hänger det ihop? Jo, de syr flaggor och banderoller för att hylla lag och spelare!
Ett innehållsrikt och som vanligt intressant nummer av tidskriften Hemslöjd låg i brevlådan förra veckan. Nr 1 2018 har Anatomi som tema. Jag fastnar särskilt för några artiklar om konstnärer som använder kroppen som tema i sin konst.
På omslaget ses ett broderi av Juana Gómez. Hon trycker digitala bilder, självporträtt, på tyg och kompletterar med broderi.
Sandra Magnusson och Shanell Papp använder sig båda av virkning när de gestaltar människokroppen. Sandra Magnusson har virkat livets början, fostret i magen, och Shanell Papp visar det som till slut blir kvar, skelettet.
På Eskilstuna Konstmuseum pågår just nu, t o m 2018-03-15, en fin utställning med samma tema. Under rubriken Invändighet visar Maria Skärlund, Eskilstuna Konstförenings stipendiat 2018, kroppen och dess flöden i form av keramiska objekt, från foster till skelett. Gör ett besök om du är i närheten! Noterat i min kalender: Maria Skärlund berättar om sin utställning och sitt konstnärskap söndag 25 februari kl 14.00 på Konstmuseet. Se mer HÄR.
Utan varp har vävstolen stått uppsatt i lägenhetens största rum sedan vi flyttade i december förra året. Men nu, efter åtta månader, är det äntligen något på gång. Jag har färgat (blåare i verkligheten) och nystat garn, varpan är upptagen ur källarförrådet och jag räknar som bäst på varpordningen. Snart väver jag igen. Jag längtar!
Extra vävlängtan fick jag när senaste numret av tidskriften Hemslöjd, nr 4 2017, låg i postfacket häromdagen. Läs till exempel om Morteza Golestani som har byggt sin vävstol av spillvirke och knyter ”äkta mattor” av trasor, om Anna Olsson som åskådliggör erfarenheterna från sitt arbete på häktet i Göteborg i vävda bilder, om Oussman Sarr som sätter upp sin vävstol i närmsta park och tänker i siffror, om Marie Ekstedt Bjersing som systematiskt undersöker äldre tiders vävutrustning och vävredskap, t ex hur olika typer av solv påverkar vävresultatet. Så mycket omväxlande, intressant och inspirerande läsning i välskrivna artiklar!
I senaste numret av tidskriften Hemslöjd, nr 3 2017, finns en artikel om Nadia Safdar som målar dekorationer på händer med henna.
Det påminde mig om de här schablonerna för hennamålning som jag köpte för några kronor på en bymarknad i Marocko för en del år sedan. Mönstret är stansat i eltejp. Schablonerna på bilden ovan är avsedda för handryggen och fingrarna. De långa remsorna ska användas på smalbenen, fyra varianter, en remsa för varje ben.
Jag har testat schablonerna till växtfärgning och fäst tejpremsorna på papper. Försiktigt duttade jag rostvatten genom hålen innan jag stoppade arken tillsammans med växter i ett färgningsbad.
Så här ska det ju inte se ut. Ingen varp finns i vävstolen. Istället är den förvaringsplats för korgar. Jag är så sugen på att sätta igång och väva, men det har varit en massa annat att göra på sistone. Men snart så är det dags att tänka vävning igen.
Vävlängtan blev inte direkt mindre när senaste numret av Vävmagasinet, nr 1/2017, med ull som tema, kom i brevlådan häromdagen. Min vävlust ökar av allt läsvärt och sevärt i tidningen, till exempel ryan som Åsa Viksten Strömbom har vävt med inspiration från Roslagens båtryor.
Det var också roligt att bli påmind om den intressanta halsduken som Hemslöjden i Östergötland tog fram till Kulturhuvudstadsåret 1998 i samarbete med Nygårds Anna.
Vi är i tidningen, jag och kafferepet. Jag brukar mest tycka att det är lite pinsamt att se mig själv presenteras i text och bild, men inte nu. Nu är jag bara glad. För det här är ju inte vilken tidning som helst, utan tidskriften Hemslöjd (nr 1 2016). Och fotografen Sara Mac Key har tagit en så fantastiskt fin bild. Och mitt kafferep, det är jag verkligen nöjd med.
Jag gillar rester, både när det gäller matlagning och vävning. Jag tycker om att använda det som blev kvar, gillar tillfredställelsen att kunna göra något gott eller fint av det som egentligen inte borde räcka till.
Så det blev förstås ett par sjalar av restgarnerna från väven i varptaqueté till Vävmagasinet, titta HÄR. Som tur var hade jag stickat tidigare av samma sorts garn som i varpen, DUO från danska Design Club DK, så det fanns lite mer att ta av. Jag varpade med en tråd DUO och en tråd rester av ullgarn 6/1. Garnmängden fick bestämma bredden på rutorna och på varpen.
Har man bara förstått hur varptaquetén fungerar är det inte svårt att göra egna sjalvävar. Och symmetriskt behöver det inte alls vara. En sjal ligger ju inte platt som en matta eller duk. Sjalen draperas och blir tredimensionell och mönster och färger blandas.
Sjalarna som jag väver i varptaqueté har jag visat flera gånger på bloggen, titta HÄR. Jag säger varptaqueté, för så heter tekniken i amerikanska och danska vävböcker i min bokhylla, men på svenska borde namnet kanske vara varpmönstrad tuskaft. Många har frågat efter en vävsedel och nu finns den!
Hittills har jag bara gett lite allmän information när jag har fått frågan om vävsedel. Det är en hel del jobb, och också ett ansvar, att omvandla de privata kladdiga anteckningarna till en beskrivning som lätt ska kunna följas av andra. Dessutom väver jag ofta med diverse olika sorters garner i varp och inslag; restgarner, reafynd och annat udda. Mycket av garnet färgar jag in själv, eftersom en av kvalitéerna som jag använder bara finns i vitt.
Men nu finns det som sagt en vävsedel. Jag fick frågan om jag ville göra en beskrivning till tidskriften Vävmagasinet och det ville jag förstås. Vävsedeln finns i senaste numret, nr 4 2015.
Efter lite letande på nätet och i garnaffärer efter lämpligt varpgarn till vävsedeln valde jag till sist DUO, ett ullgarn som finns i många fina färger. Garnet kommer från danska Design Club DK och har ca 5.400 m/kg. Inslaget består av redgarn 20/2. DUO och redgarn blev en bra kombination. Återförsäljare av DUO finns HÄR. Den som inte är prenumerant på Vävmagasinet kanske kan hitta tidningen på biblioteket eller i en välsorterad tidningsaffär. Eller HÄR på Vävmagasinets hemsida.
Jag är väldigt nyfiken på om någon lockas att väva sjalarna. Berätta gärna i så fall!
Vävmagasinet och Hemslöjd – nya nummer har kommit de senaste dagarna. I perioder har jag prenumererat på Embroidery, Handwoven, Selvedge och andra internationella textilmagasin. Efter ett tag blir tidningarna lite enahanda och jag avslutar prenumerationerna. Men Vävmagasinet och Hemslöjd tröttnar jag aldrig på. Båda har regelbundet levererats till min brevlåda i drygt 30 år och innehållet blir bara bättre och bättre.
Textila inslag 