Färgat!


Nu har de fått färg, de fem halsdukarna som jag vävde förra veckan med en blandning av vita garner i ull och silke. HÄR visade jag hur de såg ut innan jag färgade. Inte var det lätt att välja kulörer, det finns ju oändligt många. För att underlätta och minska urvalet tittade jag igenom en massa färgprover från tiden då jag var noga med att dokumentera mitt arbete. Den här paletten valde jag att utgå ifrån.

Till slut blev det  blått, en ljusare rosa, en mörkare rosa samt två ganska ljusa gröna, en som går mot blått och en som går mot gult.

Jag fortsätter plocka med alla vita garner i olika kvalitéer i mitt förråd. Det blir nog fler halsdukar, men i någon annan bindning.

 

 

Boro – Nödens konst

Hur ska jag förklara min fascination över innehållet i den här boken? Boken handlar om boro, nödens konst, de japanska lappade, lagade och återbrukade textilierna.  Berörd, betagen och begeistrad blir jag.

Textilierna i boken visar på fattigdom och knapphet. Samtidigt ger hushållandet med de knappa resurserna uttryck för en ömhet och en vördnad inför material, arv och tradition. Jag fascineras av och blir förförd av förfallets estetik. Men jag berörs också av den skam som kan följa med nöd och fattigdom.

Förutom alla fantastiska bilder med förklarande bildtexter innehåller boken ett antal artiklar som ger kunskap om och inblick i begreppet boro. Ett citat ur boken: ”Behåll alla tygbitar som är stora nog att slå in en böna”. Att kasta tygbitar, nästan oavsett hur små, var uteslutet. Allt kunde användas på nytt.


Men vet ni vad det tråkiga är? Jo, alla föremål i boken (de flesta är inlånade från Amuse Museum i Tokyo, några finns i Östasiatiska museets samlingar) befinner sig just nu i en utställning på Östasiatiska Museet i Stockholm. Och vi kan inte se dem. Museet är ju stängt pga Corona. Hoppas, hoppas att det snart blir möjligt att göra ett besök. Boken finns att köpa HÄR.

HÄR är en länk till ett blogginlägg om en utställning med japanska textilier på länsmuseet i Härnösand 2013.
HÄR skriver jag om en annan bok om japanska textilier.
Även i Sverige har textilier lagats och lappats i nöd och fattigdom, som de HÄR som finns i samlingarna hos Sörmlands museum.

Nu blir det färgning!

Halsduksväven som jag varpade för en vecka sedan, titta HÄR, är nerklippt och fransarna på de fem halsdukarna är drejade.  Jag varpade med sju trådar; två trådar ullgarn, en tråd i en blandning av ull och silke samt fyra olika silkegarner. Trådarna är solvade utan rapport. Bindningen är en liksidig kypert på fyra skaft. Inslaget består av två sammanspolade tunna entrådiga silkegarner. Det blir en väldigt behaglig kvalité, mjuk och len mot halsen.  

Halsdukarna ska inte förbli vita. De ska färgas och nu är det dags att välja kulörer. Valet är inte så lätt, det finns ju hur många färger som helst. Och det finns dova färger, starka färger, pasteller. Snart bestämmer jag mig och sedan visar jag resultatet.

Gjort och ogjort

En korg med sparade mjölkkartonger står i mitt arbetsrum. Tanken var att de skulle flätas till något som skulle passa till en kommande utställning. Men inlämningstiden till utställningen har passerats och flätningen är ogjord.

Utställningen har titeln Fläta, sticka, tälj till köket och är öppen för medlemmar i Hemslöjdsföreningen Sörmland. De inlämnade föremålen kommer att visas på Sörmlands Museum i Nyköping 6 mars – 2 maj 2021. Tyvärr har ju museet pandemistängt men vi får hoppas att de kan öppna så att sakerna inte bara står där utan betraktare.

I höstas började jag fläta av mjölkkartong. Det var tänkt att bli ett karottunderlägg till utställningen, titta HÄR. Men så kom jag på att kartongen är plastad och nog inte tål värme. Jag fortsatte ändå att fläta och nu hänger den här skapelsen i ett fönster.

En sak har jag i alla fall gjort till utställningen, stickat av ett garn som jag visade i höstas, titta HÄR. Det är ett kraftigt garn, spunnet av återbrukade ylletextilier (shoddy), och jag fick leta fram mina tjockaste stickor.

Det blev ett underlägg med knappt 20 cm i diameter, stickat och flätat, i en modifierad variant av skrubbsvamparna jag stickat tidigare i betydligt tunnare garn, titta HÄR.

Nu blir det vävning!

Diverse garner av ull och silke ska varpas till halsdukar. Jag varpar med sju olika trådar, en blandning av allt möjligt ur förrådet. Ett av silkegarnerna är tunt som sytråd, andra garner är betydligt tjockare, t ex ett stickgarn i en blandning av silke och lammull. 10,5 meter varp ska bli fem halsdukar. När väven är nerklippt och fransarna är drejade färgar jag halsdukarna en och en med syrafärg och får fem halsdukar i olika färger.

Garnerna vägs före och efter varpning. Då vet jag hur mycket som går åt och kan föra av förbrukningen i min lagerbokföring.

Så här ser min förskedsberäkning ut. Varpflätan ska spridas ut med nio trådar per centimeter (övre raden) i en 30-rörssked. Eftersom jag har varpat med sju trådar har jag fjorton trådar som hänger ihop (nedre raden). Prickarna visar i vilka rör de fjorton trådarna ska träs för att bredden ska bli ungefär den rätta. Jag inser att detta nog kan vara helt obegripligt för den som inte väver. Men huvudsaken är att jag har ett system som fungerar för mitt sätt att tänka!

 

Resterna från klövsjövanten

En liten påse har jag gjort av rester från vantarna som jag stickade för ett tag sedan. Garnet är spunnet på Båvens Spinnhus av ull från klövsjöfår och ingår i Tant Koftas projekt Ullen vi ärvde.   HÄR finns tidigare blogginlägg med mer information.

På senare tid har jag flera gånger läst att det blir olika effekt i flerfärgsstickning beroende på hur de olika färgerna tas från pekfingret. Jag testade och skillnaden märks tydligt. Längst ner på påsen höll jag det bruna garnet till vänster på vänster pekfinger och det vita till höger. Det bruna garnet dominerar över det vita. Några varv nedanför de broderade röda knutarna fick garnerna byta plats och nu framträder det vita garnet mer. Det syns tydligt att den färg som ligger till vänster vid stickningen dominerar i mönstret. Vilket som ser bäst ut är kanske en smaksak, men jag föredrar det sista alternativet. Kul att lära sig något nytt!

Ett foder döljer garnflotteringarna på insidan av påsen. Tyget fick gå upp en bit så att påsen blir lite högre. Snodden är en I-cord stickad med tre maskor. En knapp med ovanligt stora hål passade perfekt som spärr i snodden.

Mer skåprensning

I källarförrådet finns det alltför mycket saker, garner, tyger och färdiga produkter. De här kuddarna, till exempel, de skulle göra sig bättre i någons soffa än nerpackade i ett förråd. Materialet är ylletyg som jag färgat med växter och skrot. De växtfärgade bitarna är hopsydda med skarvsöm och kombinerade med svart tyg i samma kvalitet.  Storleken är 40 x 40 cm. Tidigare pris 975 kr, nu kostar de 475 kr inklusive frakt, spårbart med PostNord.  Mejla mig om du är intresserad, elisabet.textilainslag@telia.com.

SÅLD!

 

 

Färgeffekt

Sådana här små tygprover finns ibland att se i museernas samlingar. Det här är ett handvävt ”klädningstyg”, gissningsvis från någon gång kring förra sekelskiftet. Tyget kan tyckas komplicerat, men vävtekniken är tuskaft, den allra enklaste tekniken, ”över en – under en”. Mönstret, färgeffekt, bildas genom fördelningen av de svarta och vita trådarna i varp respektive inslag. Länge har jag fascinerats av möjligheterna med färgeffekt och jag har vävt många halsdukar i färgeffekt kombinerat med dubbelväv. Ett par exempel visar hur samma solvordning kan varieras med olika inslagsordning. Mönstret från det lilla provet finns på båda bilderna.

Här är en annan variant.

Den smala remsan är allt som finns kvar hos mig av ett möbeltyg i färgeffekt som jag vävde till tidskriften Vävmagasinet någon gång på 1990-talet. Tidningen med vävsedeln har jag inte kvar. Just den här varianten med små prickar kallas ”peppar och salt”.

Den gröna halsduken och möbeltygsprovet ligger på en affisch, som kom i min brevlåda häromdagen. I gruppen Vävspolen på Facebook presenterade Åsa Martinsson förra året, 2020, en adventskalender med ett nytt inlägg om färgeffekt varje dag i 24 dagar. Inläggen fick enormt stor uppskattning. Hon fick förfrågningar om hon inte kunde göra en affisch och nu finns ett vackert tryck i A3-format. Affischen kan säkert uppskattas även av den inte tänker väva och inte har en aning om att bilderna ger anvisningar om solvordning, trampuppknytning och inslagsordning. HÄR finns affischen.

Lagar morgonrocken

Sy för hand skulle jag göra. Med långsamma, vackra stygn skulle min morgonrock lagas. Men det sköts hela tiden upp till en annan dag och morgonrockens skick blev allt sämre. Till slut insåg jag att den där mysiga stunden med nål och tråd aldrig skulle bli av. Nu är de värsta skavankerna åtgärdade och med symaskinen gick det snabbt.

Den trådiga kanten i ärmsluten klippte jag upp, vek in en sömsmån på en knapp centimeter och sydde.

Det trasiga i framkanterna dolde jag med en tygbit.

I nacken hade det gått hål och tyget var skört. Det fick bli en rejäl tygbit som förstärkning vid båda axlarna.

Ett tag till håller den, morgonrocken som jag sydde av en linnegardin för några år sedan. HÄR finns tidigare lagningar av min rock.

Skåprensning, igen

Rensningen i mina skåp och lådor fortsätter och jag  bestämmer mig för att sluta göra de små  materialsatserna till yllebroderi. Ordinarie pris är 90 kr. Nu kostar de 75 kr, porto tillkommer. Två motiv finns, en blomma och en fågel.

Uppdatering: Materialsatserna är slut!

Materialsatserna innehåller en bit kläde (ylletyg), 25 x 25 cm, med uppritat motiv, redgarn att brodera med, nio färger och tio trådar av varje färg, samt en nål i lagom storlek.

Stygn väljer du efter eget huvud. Ta de stygn du tycker om, dem du redan kan eller dem du vill lära dig. I gamla, traditionella yllebroderier används ofta stjälkstygn, franska knutar, bottensöm, flätsöm och plattsöm. Titta i en bok eller sök med Google. Det finns bra instruktionsfilmer på nätet. HÄR finns inspirationsbilder till blomman. HÄR och HÄR finns fler blommor, pågående broderier från kurser. HÄR finns exempel på hur fågeln kan se ut.

HÄR i butiken på bloggen finns också garn till yllebroderi. Garnet kommer att finnas även i fortsättningen.

 

Syr ihop

Jag monterar ryakuddarna som jag vävde strax före jul. Innan kuddarnas fram- och bakstycken sys ihop tråcklar jag ner nocken för att förhindra att garntofsarna kommer in i maskinsömmen. Sömnaden underlättas betydligt av det lilla extra arbetet med att få undan ryaknutarna.

En kudde är klar. Den fick en baksida av ett kraftigt vitt linnetyg som har legat och väntat i många år på att få komma till användning.

Jag visar mer av kuddarna när alla är monterade, men här är glimtar av ytterligare två.

HÄR samlar jag blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

Skåprensning, nummer ett

Det finns mycket saker i mina skåp och lådor. Nu under vintern kommer jag att rensa lite och börjar med några broderade skyltar.

Jag broderade, stoppade broderierna i scannern, skrev ut och plastade i lamineringsapparat. Skyltarna fanns att köpa och jag använde dem också på min egen brevlåda. Nu när jag bor i lägenhet med postfack i entrén har jag ingen användning för dem som är kvar. Fyra stycken finns enligt bilden, mått ca 14 x 20 cm, pris 40 kr styck + porto. Utskriften har gjorts på en vanlig hemmaskrivare och färgen håller inte i evigheter. På min brevlåda med norrläge höll de sig fina i ett par år.

Originalbroderierna säljer jag också. Storleken är ca 14 x 20 cm, pris 90 kr styck + porto.

UPPDATERING: Allt har hittat nya ägare.

Det går förstås att sy sin egen skylt också. jag använde linne med tolv trådar/cm och sydde korsstygn över tre trådar med tre trådar moulinégarn.

Vantar av klövsjöull

Första paketet från Tant Kofta i projektet Ullen vi ärvde innehöll garn av ull från klövsjöfår, spunnet på Båvens Spinnhus. Läs om projektet HÄR i ett tidigare blogginlägg.

Två stickbeskrivningar ingick i paketet, till halvvantar med dubbelt garn och till lite tunnare  tumvantar med enkelt garn. Tant Koftas förebild till de nya stickbeskrivningarna är ett par vantar  från Röros, som hon lånat av en vän. Vantarna har tillhört en prost, Bernt Christian Stöp, som var verksam i Röros kyrka 1861 – 1873. Prostens vantar finns på bild hos Tant Kofta på Facebook och på Instagram. Klövsjö, orten som gett namn till fårrasen, ligger i Jämtland. Det finns en anknytning till Röros eftersom bönderna från Klövsjö varje år reste över gränsen till Norge för att idka handel på vintermarknaden i Röros. 

Jag valde tumvantarna. På de gamla vantarna finns en instickad text, ”Pastor Støb”.  I den nya vantbeskrivningen finns texten ”Ullen vi ärvde” på den ena vanten och ett annat mönster, utan text, på den andra vanten. Jag var inte säker på om jag ville ha någon text på mina vantar, så jag stickade min första vante med mönstret utan text.

Vantarnas insida ser ut så här.

Kanske var det lathet, eller kanske var det insikten att jag nog behöver nya glasögon för att lättare kunna räkna maskor och räkna rutor i mönsterteckningen, som gjorde att jag förenklade vante nummer två. Jag använde insidans mönster, som snabbt fastnar i händer och hjärna, både till handflatan och till handryggen.

Det blev lite garn över. Om jag räknat rätt så räcker det till t ex en drygt 20 cm lång cylinder med samma maskantal och samma masktäthet som vantarna. Kanske blir det en liten påse.

På Instagram #ullenviärvde går det att se fler vantar.

Att titta och att tolka

Det här provet vävde jag för bortåt 20 år sedan. Då hade jag varit i magasinet hos Sörmlands museum i Nyköping tillsammans med Lillemor Boman, dåvarande hemslöjdskonsulent i Sörmland och tittat på tre gamla vävda ryor, avsedda för bädden. Provet kan betraktas som en minnesanteckning. Tekniken är inslagsrips, tuskaft med en gles varp i lingarn och ett tunnare inslag i ull, som helt täcker varpen. Mönsterbårderna vävs med vartannat inslag av två olika färger.

För knappt ett år sedan såg jag ryorna igen tillsammans med en kollega. Då tog jag de här fotona av den rya, sliten och smutsig, som var utgångspunkt för mitt prov ovan.  (HÄR finns fler bilder från besöket för knappt ett år sedan.) 

När jag nu tittar på mina foton och justerar färgstyrka och ljus så tycker jag mig se lite mer. Titta i det inringade partiet. Visst ser det ut som om väven är mönstrad i gult och naturvitt? Det vita kan ha mörknat av ålder och smuts och den gula färgen, växtfärgat, kan ha mattats.

 Jag vävde igen, med garn ur mitt förråd. Tänk om ryan en gång i tiden såg ut ungefär så här!

Till nocksidan valde jag ett vitt garn och inte ett ”raggsocksgarn” som i den gamla ryan. En kudde ska det bli.

Här är mina två vävar tillsammans. Ambitionen har definitivt inte varit att återskapa eller rekonstruera den gamla ryan. Jag har bara roat mig med att titta och tolka. Ingenting är rätt och ingenting är fel.

HÄR har jag samlat alla blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

En sliten tygbit

Det kom ett brev häromdagen innehållande ett slitet yttertyg till en prydnadskudde. En vän hade tänkt slänga tyget, men innan det hamnade i soporna skickade hon en bild till mig och frågade om jag skulle vara intresserad av att titta på kuddfodralet innan det försvann för alltid. Självklart var jag intresserad! Hennes mamma vävde tyget för ca 70 år sedan, troligen i slutet av 1940-talet.

Jag har tillbringat ett par rofyllda och trevliga timmar med att titta lite närmare på väven. Storleken på kudden är ca 35 x 35 cm. En viktig detalj är att de gråblå ränderna slutar en bit från stadkanten. Det hade varit betydligt enklare och snabbare att skyttla in ränderna på hela bredden. Men då hade intrycket mer varit ”ett randigt tyg”. Nu bildar ränder och blommor en fin helhet med en tydligt markerad yta på kudden.

Vävtekniken är tuskaft med inplockat mönster. Så vitt jag kan se består varpen av ett tvåtrådigt lingarn med 5 trådar/cm. På bilden tagen genom lupp syns att inslaget i den grå bottenväven är sammanspolat av två trådar, ett entrådigt ullgarn och ett lite blankt tvåtrådigt garn. Det tvåtrådiga kan jag inte riktigt identifiera. Jag har dragit ur några trådar och gjort brännprov men inte kommit längre än till att det kanske är ett merceriserat bomullsgarn eller kanske Splendolin, en blandning av lin (ibland bomull) och rayon, populärt under den period när kuddfodralet vävdes. Men, som sagt, jag vet inte. Det är intressant att se att det inte finns något grått garn. Ullgarnet består till största delen av vita ullfibrer med några enstaka svarta strån här och där. Den grå färgen bildas i våra ögon.

(Den praktiska lilla luppen, benämnd ”trådräknare”, finns HÄR hos Clas Ohlson. Det står fel i produktbeskrivningen, måtten är 10 x 10 mm, inte 25 x 25 mm.)

De gula och rosa stiliserade blommorna är inplockade i bottenväven, liksom den tunna gröna randen och de lite mörkare gula små figurerna.

På baksidan, som har legat dold under alla år, är färgerna klarare. Baksidan skulle ju aldrig synas, så den kunde lämnas lite tufsig. Det är bra, då är det lättare nu att se de gula, rosa och gröna garnblandningarna. Alla blandningarna består av tre trådar ullgarn. I det gula och gröna finns dessutom en lintråd. Det rosa innehåller två riktigt tunna tvåtrådiga garner, kanske lin.

Kanske är kudden väverskans egen komposition. Kanske har mönstret lånats från en bok eller annan tryckt källa. Är det någon som har sett mönstret någonstans?

Jag har haft en fin eftermiddag med den här slitna tygbiten och är glad att jag fick se den.

Stickar sockor

Förra sommaren, 2019, ägnade jag åt sockstickning. Framför allt ville jag testa olika konstruktioner av hälar. Fem par sockor blev det med fyra olika hälar. För ett par veckor sedan, strax före jul, upptäckte jag ännu en variant av häl, sockan Fredrika av Tant Ulltuss. Jag måste förstås testa och beställde garn och beskrivning i hennes shop (titta HÄR). Första sockan är nästan klar och hälen känns väldigt bekväm på foten.

Jag tänkte hoppa över de små flätorna och krumelurerna på den nervikta mudden, det var ju hälen som intresserade mig. Men sedan gav jag mig på mönsterstickningen i alla fall. Mudden tog ungefär lika lång tid att sticka som resten av sockan.  Jag kom till ett ställe i beskrivningen där jag skulle ”sticka 1r, omslag, 1r (låt tråden bli lång) i den aviga maskan 3 v nedanför nästa aviga maska”. Problemet var att det inte fanns någon avig maska tre varv nedanför någon annan avig maska. Som tur var så har Tant Ulltuss lagt ut små instruktionsfilmer på Instagram. Jag hade läst beskrivningen lite slarvigt och missuppfattat ett par saker. Det var bara att repa upp och börja om från början. Mudden är riktigt söt och nästa, på socka nummer två, kommer att gå betydligt fortare att sticka.

HÄR finns mina sockstickningar samlade.

Det första av fem

Strax före jul kom ett paket från Tant Kofta, det första av fem. De övriga fyra paketen kommer med några månaders mellanrum under nästa år, 2021. Paketen innehåller garn, ett litet ullprov, stickbeskrivning, text och lite annat. Och det är inte vilket garn som helst, fem av våra svenska allmogefår kommer att presenteras. De övriga fem raserna av allmogefår introduceras i en fortsättning 2022.

Ullen vi ärvde är namnet på det här lagarbetet, skapat av Tant Kofta och Båvens Spinnhus, det småskaliga spinneriet i Sparreholm, Sörmland. Dessutom är ett antal personer engagerade med provstickning, filmning, packning mm. Längst bak i kedjan finns de viktigaste, alla de fårägare som värnar om allmogefåren, de fårraser som är ursprungliga här i Norden. Fåren är anpassade till klimatet, de är oftast nätta, klarar sig på magert bete och ger både bra kött och fin ull. För mig blir det här som en distanskurs i ullkunskap, en upptäcktsresa på hemmaplan, nu när vi, trots vaccin, nog får räkna med att hålla oss lite på avstånd från varandra ännu ett bra tag.

Klövsjöfår har lämnat ull till det glansiga och vackra garnet i första leveransen. Titta vilka långa ullfibrer! Läs om klövsjöfåren HÄR.

HÄR hos Tant Kofta finns mer information om Ullen vi ärvde. På Instagram finns #ullenviärvde.

God Jul!

Juldukarna ligger snart nystrukna på borden. Dukarna är köpta i någon av andrahandsbutikerna som finns här i närheten. Det finns inga signaturer och det framgår varken vem som är formgivare eller var de är tryckta. Är det någon som vet?

En lugn och fin jul önskar jag er alla!

Rya runt halsen

De här kragarna med ryaknutar vävde jag för mer än 10 år sedan på uppdrag av och i samarbete med Anntott Parholt, dåvarande hemslöjdskonsulent i Örebro län. Hemslöjdskonsulenter med textil inriktning runt om i landet samlade idéer till vävnader som går att utföra med enkel utrustning. Vävsedlar fanns på en hemsida som var försvunnen under ett par år, men som nu har återuppstått, titta HÄR.

HÄR är direktlänk till vävbeskrivningen till kragarna. Ett par förargliga fel upptäcker jag i vävsedeln. Det står att det är 2 trådar i rör i en 30-rörssked, men det ska vara 1 tråd i rör, dvs 3 trådar per centimeter i varpen. Det står också att det kragarna vävs med fyra skaft och två trampor. Tekniken är ju tuskaft så det räcker med två skaft. Det går också bra att använda en grindväv (rigid heddle loom).

Hos mig finns bara foton kvar. Kragarna finns nog hos nuvarande hemslöjdskonsulenten i Örebro län. 

Varpen är för kort!

En kort varp satte jag upp till kuddarna med ryaknutar som jag väver just nu. Sex kuddar blir det, 50 x 50 cm. Varpen är för kort. Jag skulle nog kunna väva dubbelt så många. Nya idéer kommer hela tiden och det finns gott om garn. Men sedan, när det är dags att montera, alltså att sy ihop kuddarna, då är jag nog glad att jag inte har så många kuddar. För att göra sömnaden lite roligare försöker jag planera för hur kuddarna ska vävas för att passa till tyger som jag gillar. Stjärntyget vill jag ha som baksida till åtminstone en kudde.

Det gamla randiga bolstervaret vill jag också använda.

I mitt förråd finns mer än jag kom ihåg av ryagarnet som Wålstedts Textilverkstad tog fram i samarbete med hemslöjdskonsulenter för drygt 20 år sedan. Troligen köpte jag garnet till ett numera bortglömt projekt som aldrig blev av. Många härvor blått och vitt har jag och en härva av vardera gult och rött.

Snart kommer det bilder på kuddväven.

Fem år med fiber

Fem år med fiber – det handlar inte om uppkopplingar på nätet. Det handlar förstås om textila fibrer nu när Fiberspace celebrerar sina första fem år. Galleriet på söder, som drivs av Marcia Harvey Isaksson, är ett självklart mål vid ett besök i Stockholm. De fem åren firas med en samlingsutställning och med en bok. Utställningen missar jag, men boken kan jag glädjas åt länge. HÄR finns information om Fiberspace.

Cirka 40 utställningar har visats under de fem åren. Galleristen har satt samman en imponerande blandning med stora variationer. Svenska, internationella, väletablerade och nyetablerade utställare förhåller sig till textila fibrer på olika sätt och med många olika infallsvinklar; skulpturalt, experimentellt, undersökande, berättande. I boken påminns jag om de utställningar jag  har sett. Jag tar också del av tankar och verk från de konstnärer och konsthantverkare vars utställningar jag inte haft tillfälle att se.

De flesta av utställarna presenteras i boken. Jag bläddrar och låter slumpen välja bilder.

Skulptur av Deepa Panchamia

Våffelväv  av Matilda Dominique

Makramé av Noël Morical

Installation av Petter Hellsing

Rya av Vega Määttä Siltberg

I brevlådan

Två medlemstidningar har landat i brevlådan den här veckan. Att den högra tidningen kommer från Täcklebo Broderiakademi syns ju tydligt. Den vänstra, Solvögat, kommer från föreningen Riksvävarna. Jag har gett mig själv arbetsbeting i vävstolen idag, men när det är avklarat så blir det läsning om trådar på olika sätt.

HÄR finns Riksvävarna hemsida och HÄR är Täcklebo Broderiakademi.

Igång!

Länge, i flera år, har jag tänkt att jag ska väva rya igen. Annat har kommit i vägen, men nu är jag igång. Kuddar ska det bli. Det finns inga skisser men det finns en plan. Det är inte alls säkert att planen följs och hur det slutar vet jag inte. Syftet är framförallt att det ska vara roligt att hålla på. Sen gör det förstås ingenting om resultatet blir bra också.

Jag är väldigt förtjust i slitryan från Ålands Kulturhistoriska Museum som jag visade för några dagar sedan, titta HÄR. Den gul-vita ramen har jag lånat därifrån. Nu ska jag välja garn till ytan i mitten, innanför ramen. Två lådor med garn har kommit upp ur förrådet. En del finns det mycket av, annat är bara små restnystan. Här har jag plockat fram sådant som kanske kan passa till den här kudden. Fortsättning följer!

HÄR har jag samlat alla blogginlägg som på ett eller annat sätt handlar om ryor.

 

Kypertvariationer

Ryakuddar börjar ta plats i vävstolen och jag tittar i mitt tyglager efter lämpligt material till baksidor på kuddarna. De här rullarna kommer fram ur gömmorna, handvävt linne, tre längder med måtten 65 x 210 cm. Tekniken är kypertvarianter på 8 skaft och materialet är oblekt lingarn nr 12.  Jag vävde längderna till en utställning som jag och min kollega Gunilla Dovsten hade tillsammans 1993 i Lindesberg i samband med firandet av att det var 350 år sedan staden fick stadsprivilegier.

Nu är frågan om jag ska ta detta till kuddbakstycken eller om rullarna ska få fortsätta ligga i ett skåp till ingen nytta. Det finns det förstås en del andra tyger som skulle kunna passa till kuddarna om jag kommer fram till att är synd att klippa i de här.

Mer rya

Som sagt, det handlar mycket om rya här hos mig just nu. När jag pratat eller skrivit om ryaintresset på 1960-talet har flera personer nämnt ryorna som knöts av plastremsor. Jag hade på känn att det fanns en beskrivning någonstans i min bokhylla och efter lite letande hittade jag den här lilla boken av Lena Nessle. Boken är från 1971, men visst knöts platsryorna tidigare än så? Jag knöt ingen plastrya, men däremot har jag ett minne av att jag virkade en badrumsmatta av plastremsor.