Kategoriarkiv: Ryor

Från museets dolda vrår

Glesrya Foto Malin Karlsson

Imorgon 2016-05-14 är det vernissage på textilutställningen Den blå tråden på Bryggeriet i Nora. Titta HÄR.

Jag är en av ca 25 utställare och deltar med tre ryor som jag vävde på uppdrag av länets hemslöjdskonsulent för bortåt 20 år sedan. Nu ägs ryorna av länshemslöjdskonsulenterna på Örebro läns museum och det känns riktigt roligt att de får komma ut ur museets dolda vrår och visa upp sig.

En av de tre ryorna är formgiven av Pasi Välimaa. En annan var med på en utställning på Nordiska museet för ett par år sedan, läs mer HÄR. De två ryorna ingick i Nock Ragg Rya, ett projekt som genomfördes av hemslöjdskonsulenter i fem län i samarbete med väverskor, spinnerskor och formgivare. Ryor från de fem länen visades i en vandringsutställning som turnerade runt om i landet under några år. Projektet resulterade också i boken ”Nock ragg rya – det glänser om ullen”, boken finns HÄR.

Bilden visar en detalj av den tredje ryan, som, vad jag vet, bara har visats någon enstaka gång tidigare. Det ska bli roligt att se den! Foto: Malin Karlsson, länshemslöjdskonsulent, Örebro läns museum.

Öppet hus på HV – rya och flossa

Malin Eliasson 2

I förra veckan var det öppet hus på Handarbetets Vänner, HV, på Djurgården i Stockholm.  Skolan och ateljén öppnade för besökare och i galleriet visades spännande textilier från skolans olika utbildningar. Öppet hus är över för denna gång men ännu finns det lite tid att se utställningen, den håller på t o m 2016-03-26. Se mer från öppet hus HÄR och HÄR.

I en av vävsalarna träffade jag Malin Eliasson. Hon har färgat olika sorters ullgarn i massor med gröna nyanser och vävt en härligt rufsig rya, inte i mattkvalité, utan en mjukare variant som används på sängen. Bottenväven i korndräll gör att ryaknutarna försvinner in i väven och blir osynliga på slätsidan.

Malin Eliasson 1

Här är en detalj av Lisa Hagströms matta i rya och flossa. Den ligger som ett smycke på golvet.

Lisa Hagström 1

Astrid Sjöberg har först vävt och sedan färgat de tre ryavävarna. Ryaknutar i olika längder och olika strukturer har plockats in med vita garner. Sedan har hon skapat nya former genom att låta textilfärgen rinna ner igenom vävarna.

Astrid Sjöberg 1

Astrid Sjöberg 2

Ett lyckat projekt

Som jag berättade häromdagen upptäckte jag att det finns en rya som jag har vävt på vävutställningen på Nordiska Museet. Det var roligt att se den igen!

Det är snart 15 år sedan ryan kom till. Den är ett resultat av ”Ryaprojektet”, som senare övergick i ”UllMa-projektet” och som drevs av hemslöjdskonsulenterna i Kalmar, Stockholms, Uppsala, Västra Götalands och Örebro län. Det här projektet är bland det roligaste jag har varit med om och jag skulle kunna skriva mycket! Men den som vill veta mer kan läsa hemslöjdskonsulenternas bok Nock, ragg, rya från 2001.

I vårt län, Örebro, ledde länshemslöjdskonsulent Anntott Parholt arbetet. Anita Jansson i grannbyn deltog som spinnerska och jag som väverska.

Utgångspunkten för oss var en rya från slutet av 1700-talet, vävd av Kjerstin Bengtsdotter, Hardemo socken i Närke. På den tiden användes ryor inte på golvet, utan i bädden med den värmade luggen neråt. Kjerstin Bengtsdotters vävnad inköptes av Nordiska Museet på en slöjdutställning i Örebro 1917 och ingår sedan dess i museets samlingar.  Ryan finns på bild i Emelie von Walterstorffs bok Textilt bildverk  från 1925, planch nr 46.

Anita, Anntott och jag fick tillfälle att studera ryan noggrant i museets magasin. Vi fotograferade, skissade och mätte allt som gick att mäta. Vi räknade trådar, tittade på ullen, på garnerna, på färger, på mönster. Ryan har ju varit ett bruksföremål, som säkert har använts och slitits i decennier, och vi försökte resonerna oss fram till hur den kunde tänkas  ha sett ut när den var ny. Tidigt beslöt vi att inte göra om kvaliteten till en matta, utan försöka efterlikna den mjuka känslan i den gamla sängryan. Anita spann garn till nockorna (= luggen) och jag vävde massor av provvävar med olika varp, olika varptäthet, olika inslagsgarner.  Sedan vägde vi ihop alla praktiska erfarenheter med den budget som fanns och kunde till slut bestämma hur den nya ryan skulle se ut. Bottenmönstret stämmer väl överens med Kjerstin Bengtsdotters rya, men vi valde att enbart använda vitt handspunnet garn i nocken. Den gamla ryan har en ram av naturbrun nock och nockränder i brunt, blått och naturvitt.

Vävtekniken är den allra enklaste, inslagsrips, som är en variant av tuskaft.  En grov och gles varp täcks helt av det tunna inslagsgarnet. Bottenvävens mönsterbårder bildas genom att man använder två färger och skyttlar in de två färgerna omväxlande på varannan tuskaftstrampa. Man väver en bit, knyter in luggen, väver en bit, knyter osv.

Senare har jag på uppdrag av Anntott Parholt vävt en liknande rya, nu med garner ur UllMa-sortimentet från Wålstedts Textilverkstad. Mönsterbårderna i inslagsrips är desamma. Men nocken är mönstrad som på den gamla ryan i naturvitt och blått, men med den naturbruna färgen utbytt mot rött. Den skulle jag också gärna vilja se igen!

Slow Craft – utställning i Rejmyre

Häromsistens gjorde vi en utflykt till Rejmyre i nordöstra Östergötland, några mil från Katrineholm. Rejmyre är ju känt för sitt glasbruk, men det var inte glasbruket som var anledningen till resan, utan utställningen Slow Craft,  ”slöjd som ett förhållningssätt till livet”. Slöjd och konsthantverk av ca 50 utställare visas i en intressant utställning i en vacker lokal. Textil är materialet för ungefär hälften deltagarna.

Jag fastnade speciellt för Kerstin Danielssons vävda trasryor. Kerstins och mina vägar har korsats några gånger under årens lopp. Jag tycker om hennes formspråk och beundrar hennes skicklighet i vävstolen. Ryan på bilden heter ”Solenergi” och är en av tre ryor på utställningen. Så här berättar Kerstin:

Jag gillar att göra trasmattor – vanliga, glesrips med trasor, tunna trasmattor m.m. – och blev sugen att också prova trasryan. Dessutom hittade jag ett nytt roligt material att använda – baddräkttstyg – som rullar sig när man klippt det på skrådden. I ”Solenergi” är trasorna mestadels bomull och den röda pricken och de röda rutstrecken är i baddräktstyg. Måttet är 85 x 185 cm.

 Jag arbetar både för försäljning på Hemslöjden i Linköping, till utställningar och på beställning från kund. Jag är medlem i Konsthantverkscentrum och FORMAT, konsthantverkare i Östergötland. Min devis är ”Jag måste hålla på annars tappar jag balansen”.

Utställningen håller på t o m 2011-09-04. Projektet är ett samarbete mellan Engelska Magasinet i Rejmyre och hemslöjdskonsulenterna i Östergötlands, Sörmlands, Stockholms och Gotlands län.

Trasvävar finns inte bara i Sverige

Vi kanske tror att idén att återbruka utslitna textilier i form av mattor eller andra trasvävar  är något genuint svenskt. Men håller man ögonen öppna när man är ute och reser, så ser man vävnader av återbrukade textilier lite här och där. Till exempel i Marocko.

I de slitna taxibilarnas baksäten sitter passagerarna lite bekvämare på vävda trasryor.

Mattor isolerar golven i husen som klättrar på Atlasbergens sluttningar.  Till mattornas bottenväv passar det bra att använda återbrukade textilier.

När vävnaderna är nästan utslitna går det att lappa lite och använda dem ännu ett tag, som täcken på åsnorna.