Ett lyckat projekt

Som jag berättade häromdagen upptäckte jag att det finns en rya som jag har vävt på vävutställningen på Nordiska Museet. Det var roligt att se den igen!

Det är snart 15 år sedan ryan kom till. Den är ett resultat av ”Ryaprojektet”, som senare övergick i ”UllMa-projektet” och som drevs av hemslöjdskonsulenterna i Kalmar, Stockholms, Uppsala, Västra Götalands och Örebro län. Det här projektet är bland det roligaste jag har varit med om och jag skulle kunna skriva mycket! Men den som vill veta mer kan läsa hemslöjdskonsulenternas bok Nock, ragg, rya från 2001.

I vårt län, Örebro, ledde länshemslöjdskonsulent Anntott Parholt arbetet. Anita Jansson i grannbyn deltog som spinnerska och jag som väverska.

Utgångspunkten för oss var en rya från slutet av 1700-talet, vävd av Kjerstin Bengtsdotter, Hardemo socken i Närke. På den tiden användes ryor inte på golvet, utan i bädden med den värmade luggen neråt. Kjerstin Bengtsdotters vävnad inköptes av Nordiska Museet på en slöjdutställning i Örebro 1917 och ingår sedan dess i museets samlingar.  Ryan finns på bild i Emelie von Walterstorffs bok Textilt bildverk  från 1925, planch nr 46.

Anita, Anntott och jag fick tillfälle att studera ryan noggrant i museets magasin. Vi fotograferade, skissade och mätte allt som gick att mäta. Vi räknade trådar, tittade på ullen, på garnerna, på färger, på mönster. Ryan har ju varit ett bruksföremål, som säkert har använts och slitits i decennier, och vi försökte resonerna oss fram till hur den kunde tänkas  ha sett ut när den var ny. Tidigt beslöt vi att inte göra om kvaliteten till en matta, utan försöka efterlikna den mjuka känslan i den gamla sängryan. Anita spann garn till nockorna (= luggen) och jag vävde massor av provvävar med olika varp, olika varptäthet, olika inslagsgarner.  Sedan vägde vi ihop alla praktiska erfarenheter med den budget som fanns och kunde till slut bestämma hur den nya ryan skulle se ut. Bottenmönstret stämmer väl överens med Kjerstin Bengtsdotters rya, men vi valde att enbart använda vitt handspunnet garn i nocken. Den gamla ryan har en ram av naturbrun nock och nockränder i brunt, blått och naturvitt.

Vävtekniken är den allra enklaste, inslagsrips, som är en variant av tuskaft.  En grov och gles varp täcks helt av det tunna inslagsgarnet. Bottenvävens mönsterbårder bildas genom att man använder två färger och skyttlar in de två färgerna omväxlande på varannan tuskaftstrampa. Man väver en bit, knyter in luggen, väver en bit, knyter osv.

Senare har jag på uppdrag av Anntott Parholt vävt en liknande rya, nu med garner ur UllMa-sortimentet från Wålstedts Textilverkstad. Mönsterbårderna i inslagsrips är desamma. Men nocken är mönstrad som på den gamla ryan i naturvitt och blått, men med den naturbruna färgen utbytt mot rött. Den skulle jag också gärna vilja se igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s