Mer från Konstfack

Det pågick ytterligare en textilutställning på Konstfack när jag var där igår. Tolv studenter på Textil visade sina projekt med tygtryck, mitt i processen. Det var intressant att se hur de befann sig i olika stadier och hade olika inriktning. Någon hade experimenterat med serier av färgblandningar, andra provade sig fram med former eller var mer inriktade på produktutveckling.

Översta bilden visar tryck av Eleonor Falkenberg.

Lisa Nilsson har tryckt tygerna ovan. Victoria Cleverby visade sin projektpärm med inspirationsbilder och egna tryck.

Shibori på Konstfack

Skynda sig måste man göra om man vill se utställningen Shibori to dye for på Konstfack. Utställningen pågår bara i 10 dagar och sista chansen att se den är på söndag 24 mars. Jag var där igår och blev glad och imponerad.

Shibori är ett japanskt uttryck för olika sätt att bilda mönster genom reservage när man färgar textilier. Läs mer HÄR.  HÄR och HÄR visar jag ett par enkla exempel på hur man kan göra.

Gemensamt för utställarna är att de gick en veckokurs i shibori på Konstfack förra sommaren med Eva Lagnert som lärare. Var och en har sedan arbetat vidare och använt shiborins möjligheter och uttryck på sitt eget sätt. Överst ett verk av Leyun Wang.

Katarina Brieditis har använt tekniken i projektet Re Rag Rug, som hon driver tillsammans med Katarina Evans. Det var roligt att se den stora mattan av begagnade ylletröjor i verkligheten. Man har kunnat följa mattans tillkomst HÄR på projektets blogg.

Barbara Berther har färgat in band som sedan har flätats ihop.

Eva Marbrandts tredimensionella verk består av hopsydda rundlar i polyesterväv med bara en smal rand av färg i kanten.

Övriga utställare är Elsa Chartin, Christel Kurén, Birgitta Lagerqvist, Eva Lagnert, Eva Lamby, Kerstin Petersson, Eva Rosengren, Åsa Wallenström och Karin Welin.

Röda sjalar

De röda garnerna som jag visade HÄR har nu blivit två sjalar, som finns hos Konsthantverkarna i Örebro.

Nytt från vävstolen

Rutiga sjalar i blå-grön färgskala vävde jag i veckan som gick. Varpen består av ullgarn i grovlek 6/1 och 12/2. En del av garnet har jag färgat med syrafärger. Inslaget är tunt, ullgarn 28/2. Vävtekniken kan nog kallas varptaqueté och vävs med fyra skaft och fyra trampor, men jag knyter upp fem trampor för att få en bekvämare trampordning. Jag sätter upp en kort varp som räcker till två sjalar, som trampas olika. Det innebär att varje sjal är unik. Roligt och snabbt att väva! De här två sjalarna finns hos Konsthantverkarna i Örebro om några dagar.

Imorgon ska jag varpa ännu en sjalvarp, nu i röd färgskala, från orange till lila. Det är så roligt att plocka med garnerna, ställa färger mot varandra och försöka hitta de bästa kombinationerna!

Japanska tyger

Häromveckan råkade jag stiga över tröskeln hos Himiko Oriental Gallery på Österlånggatan i Stockholm. Där tappade jag nästan andan när jag fick se de tygbitar som fanns till försäljning. Jag valde noggrant ut två bitar, som nu finns i min lilla samling. Tygerna är delar av japanska arbetskläder från början av 1900-talet. Garnerna av bomull är färgade med indigo. Tygerna är handvävda med en vävbredd på ca 31 cm.

Det ena tyget är mönstrat i dubbelikat, eller kasuri som det heter på japanska. Det är en komplicerad och raffinerad metod att mönstra ett tyg. Man gör omknytningar, reservage, på varp- och inslagstrådarna på ett noggrant planerat sätt innan man färgar dem. De reserverade partierna förblir ofärgade och bildar sedan mönster när man väver.

Det rutiga tyget, slitet och lagat, är min favorit. Kalla mig gärna nörd, men jag blir alldeles varm inombords av den här tygbiten!

Extrahering av älggräs

Idag har jag provat ett för mig nytt sätt att få ut färg ur en växt. Med inspiration från India Flints bok Eco Colour har jag ”extraherat” färg ur blad av älggräs. Enligt vårt traditionella sätt att växtfärga, så kokar man ur växterna i mycket vatten. Nu tog jag istället så lite vatten att det knappt täckte de strimlade bladen. Vattnet fick koka upp och sjuda i ca 30 minuter. Sen drog jag av värmen och vätskan fick svalna lite innan jag hällde av det koncentrerade färgbadet i en glasburk. Ett par gånger upprepades proceduren.

Resultatet blev två burkar med färgbad. I den ena burken la jag en sidensjal betad med 10 % alun. I den andra stoppade jag ner en sjal färgad med rost, men som såg ganska tråkig ut.

Burkarna värmde jag i vattenbad i en gryta. Omedelbart ändrade den rostfärgade sjalen färg till svartlila och jag tog upp den igen. Badet, som nu innehåller lite järn från rosten,  använder jag en gång till, nu till en alunbetad sjal. De två burkarna får stå ett par dagar.

Rostfärgad sjal före och efter älggräsbad:

Det jäser i burken!

Två växtfärgningsburkar har fått komma ut i solen.

I burken till vänster finns en sidensjal, betat med 10 % alun. På tyget la jag strimlade björklöv och knölade försiktigt ner alltihop i burken.

Mer björklöv lades runt sjalen och sen hällde jag på varmt spad från en traditionell färgning med björklöv på spisen.

 

Nu, efter 3 dagar, börjar innehållet jäsa och pysa ut ur burken. Jag har öppnat och hällt ut lite vätska. Det luktar inte gott, men sjalen får nog ändå ligga kvar ytterligare några dagar.

I den högra burken finns en misslyckad färgning med granris. Jag snörpte ihop en sidensjal, betad med 10 % alun, och lät den ligga i ett granrisbad (titta HÄR) och efterbetade med järn. Men resultatet blev inte vad jag hade tänkt mig, tyget såg bara smutsigt ut. Så nu har jag fortsatt och lagt in lupinblad och skal från gul lök i den fuktiga sjalen och rullat ihop till en ”korv”. En vecka har sjalen legat i burken, den får ligga kvar ett tag till. Resultatet kanske blir att den ser ännu värre ut!

Sommarläsning

Två böcker låg i brevlådan häromdagen. Än så länge har jag bara bläddrat lite i dem, men när jag är klar med Jan Guillous Brobyggarna står de här två på tur.

Lotta Kühlhorn skapar mönster till tyger, kaffeserviser, bokomslag mm. I boken Rapport! En bok om att göra mönster berättar hon om varifrån hon får impulserna och om sin arbetsprocess. Boken ser riktigt inspirerande ut! Även om man inte har tänkt göra rapporterade mönster, så kan man säkert hitta idéer till hur man kan gå vidare i sitt eget skapande. Här är en av författarens skisser till bokens omslag:

Romanen Mercurium av Ann Rosman bygger på en verklig historia. Författaren har utgått från ett broderi, som numera finns på Nordiska Museet. År 1810 halshöggs Metta Charlotta Fock Ridderbielke, dömd för mord på sin man och sina två barn. Några år innan avrättningen skrev hon en nådeansökan, utan varken papper eller penna. Tyg, nål och tråd hade hon emellertid tillgång till och hon broderade den långa texten med korsstygn. Det ska bli intressant att se hur Ann Rosman bygger en berättelse kring detta! Klicka HÄR och titta på broderiet.

Metta Charlotta Fock Ridderbielkes öde fick också igång broderilusten hos konstnären Nina Bondeson, en lust som tidigare effektivt dödats av en slöjdfröken. Detta berättar Nina om i skriften som kom i samband med Täcklebo Broderiakademis 15-årsjubileum 2008. Där finns också, bland mycket annat, en artikel om Metta Charlottas broderi. Det finns ett litet lager kvar av tidningen, som kostar 20 kr + frakt (enbart fraktkostnad för medlemmar i Broderiakademin). Den som är intresserad av att köpa skriften kan kontakta mig HÄR, så vidarebefordrar jag beställningen.

Sjal från Marocko

Apropå en artikel om stadkanter i senaste numret av Hemslöjd, nr 2 2012, så plockade jag fram en sjal som jag har köpt i Marocko.

Med vårt vanliga sätt att väva i vävstol bildas två stadkanter på väven, längs långsidorna där inslaget vänder runt de yttersta varptrådarna. Den här sjalen har tre stadkanter. Eller den tredje stadkanten kanske egentligen är en sorts uppläggningskant? Varpen vänder runt en typ av fläta i ett tjockare garn. Jag skulle gissa att sjalen är vävd i en ”vävstol” eller annan konstruktion med varptyngder.

Sjalen köpte jag i en liten bod i Tafraoute, en stad i Atlasbergen i södra Marocko. Materialet är entrådigt naturvitt ullgarn med några vävda ränder och inplockade figurer i bomullsgarn. Den fjärde sidan, utan stadkant, har drejad frans av varpen. Ett målat (eller tryckt?) motiv i henna pryder sjalen. Det inplockade mönstret av bomullsgarn har inte tagit färg av hennan. Hörnen har tofsar och är också färgade med henna. Sjalen är ca 70 cm i varpriktningen och 72 cm i inslagsriktningen. Trådtätheten varierar lite, men det är ca 7 trådar/cm  både i varp och i inslag.

I boken The Fabric of Moroccan Life (Indianapolis Museum of Art 2002, ISBN 0-936260-76-9) finns ett foto från ca 1950 på en snarlik, men enligt bildtexten lite större sjal. Bilden har jag scannat ur boken och den visar överkroppen på en kvinna bakifrån, som har sjalen liggande över huvudet.

Är det någon som vet mer om den här typen av sjalar och/eller något om hur den kan vara tillverkad?

Dags att beskära äppelträden

Så här års brukar man beskära äppelträden. Är träden gamla, så kanske det växer lav på grenarna. Plocka bort laven innan grenarna bränns eller går igenom kompostkvarnen. Laven är nämligen utmärkt till växtfärgning! Jag färgade en liten härva redgarn, betad med 10 % alun, och fick en fin brunorange färg.